|
1 Inledning
2 Bakgrund
3 Syfte
4 Teknik och kultur
4.1 Definitioner
4.2 De två kulturerna
4.3 Kritik av tekniken
5 Teknik och samhällsutveckling
5.1 Den okända tekniken
5.2 Teknikens roll
6 Den tekniska utvecklingens natur
6.1 Traditionell syn på teknikens utveckling
6.2 Teknikens småstegsutveckling.
7 Teknik och ekonomisk teori
7.2 Klassikerna
7.2 Marx
7.3 Schumpeter
7.3 Veblen, Galbraith, Rostow
7.5 Restfaktoranalysen
7.6 Kommentarer
8 Sammanfattning och slutsatser
Litteraturförteckning
Teknisk utveckling är till sin huvuddel en förändring i små steg och på bred
front inom hela den samhälleliga produktionsprocessen.
Detta är huvudtesen i föreliggande
uppsats och mot den skall teknikens roll i delar av den nationalekonomiska
teorin undersökas. Tesen har konsekvenser för uppfattningen av teknikens
funktion i samhället överhuvud taget, varför det som bakgrund skall göras
en utförligare granskning av denna funktion i ett bredare perspektiv.
Avsnitten 4 – 6 försöker klargöra dessa utgångspunkter, avsnitt 7 omfattar
den egentliga ekonomiska framställningen.
Tekniken kan sägas vara den
centrala faktorn i en utvecklingsprocess som fört den västerländska
människan från grottliv till rymdfärder på ungefär etthundra generationer.[1]
Denna dominans i verkligheten återspeglas inte i historieböckerna, där
tekniken i det stora hela är anonym, liksom den är för människor i
allmänhet.
I de fall kännedomen om en viss
teknik är mera allmänt spridd beror det vanligen på debatt om de potentiellt
skadliga effekter tekniken kan medföra.
I förhållande till sin betydelse
har tekniken, och dess verkiga roll i olika avseenden, studerats i blygsam
utsträckning. Så har t ex först på senare år ämnet teknikhistoria fått någon
omfattning, och då främst i USA.
Tekniker i gemen har såtillvida
bidragit till den förenklade bilden av teknikens funktion som att de
huvudsakligen intresserat sig för de enskilda, mera spektakulära
innovationerna. ”Teknikens framsteg” under en viss period har blivit
synonymt med de viktigaste uppfinningarna under perioden.
Ser man till merparten av teknisk
utveckling är det, hävdas i denna uppsats, så att den sker i små steg och på
bred front inom hela den samhälleliga produktionsprocessen. Det är det
dagliga förändringsarbetet i produktionsapparaten som helhet som
kontinuerligt resulterar i förbättringar av produktivitet,
produktegenskaper, arbetsmiljö etc.
Den dominerande tekniksynen inom
nationalekonomisk teori har gemensamma drag med den som är vanlig bland
tekniker, såtillvida att mycket av det teoretiska intresset koncentrerats
till de stora ”basinnovationernas” betydelse för ekonomisk tillväxt och
konjunkturteori. Denna syn grundas på en ofullständig kunskap om teknikens
konkreta innehåll, ett relativt vanligt förhållande inom icke-tekniska
professioner.
Teknologin är en specialiserad
kunskapsgren, som bl a kräver en tämligen god naturvetenskaplig
utbildningsgrund, och tekniskt högskoleutbildade återfinns sällan inom t ex
den samhällsvetenskapliga forskningssektorn.
För samhällsvetare är teknikens
konkreta innehåll ofta osynligt, vilket gör att man kan tillskriva den
varierande egenskaper. Och genom att dess funktioner inte analyseras får man
inte fram teknikens beroende av existerande strukturer. Man betraktar den
som en viktig bakgrundsfaktor, ofta som den viktigaste, utan att ha någon
kunskap om dess verkliga manifestationer.[2]
De ovan nämnda faktorerna utgör
bakgrunden till den granskning av nationalekonomins syn på teknikens roll,
som denna uppsats skall leda fram till.
Syftet – formulerat i fyra
punkter, motsvarande uppsatsens fyra avsnitt – är följande:
1) Att definiera begreppet teknik;
att undersöka några historiska former av teknikkritik; att diskutera på
vilket sätt den allmänna föreställningen om naturvetenskap och teknik som
kulturskapande element påverkats av barriären mellan ”de två kulturerna”
(definierade enligt C P Snow).
2) Att påvisa teknologin som en
relativt okänd kunskapsgren:
– generellt sett
- i historieskrivningen
- bland tekniker vad avser en del
av teknikens natur
- bland ekonomer (dessutom) vad
avser teknikens konkreta innehåll och funktioner;
att beskriva utvecklingsförlopp
där teknikens roll i samhällsutvecklingen sannolikt har underskattats.
3) Att åskådliggöra den tekniska
småstegsutvecklingen och bredden av dess front.
4) Att, mot bakgrund av föregående
punkter, granska hur tekniken behandlats, och betraktats, i första hand av
- Marx
- Schumpeter
- i restfaktoranalysen.
I detta avsnitt skall först
begreppen teknik och teknologi definieras. Därefter belyses framväxten av
konflikten mellan ”de två kulturerna”, definierade enligt C P Snow.
Slutligen granskas en del av den tyngst vägande kritiken av tekniken.
Ordet ”teknik” härleds från det
grekiska t e c h n i k o’ n. Technikon betyder sådant som hör till t e’ c
h n e , som inte bara är benämningen på hantverksmässigt görande och
kunnande, utan också på de sköna konsterna.[3]
Att entydigt definiera teknik är inte alldeles lätt. Bland de aforistiska
definitionerna märks: ”konsten att göra det mesta möjliga av det minsta
möjliga”.[4]
Ser man till det konkreta innehållet kan begreppet teknik ha olika innebörd.
Dels en snävare innebörd, ”ingenjörskonst”, det som har att göra med
verktyg, redskap och maskiner. Dels en vidare innebörd, lika med ”sätt att
gå tillväga för att nå ett visst syfte” dvs inkluderande mänsklig
organisation.[5]
Begreppet t e k n o l o g i ges också olika innebörder i olika texter.
Ibland används det synonymt med ”teknik”, ibland får det betyda tekniken
tillsammans med dess omgivande organisation, och ibland används det för
”läran om tekniken”. I anglosaxiskt språkbruk dominerar den vidare
tolkningen.[6]
Med en formulering av Schmookler är teknologi ”the social pool of knowledge
of the industrial arts”.[7]
U p p f i n n i n g kan definieras som en teknisk entitet med nya
egenskaper, framtagen med utnyttjande av kända principer.
U p p t ä c k t kan stå som en preciserad benämning på de uppfinningar som
också innebär något vetenskapligt nytt.[8]
I n n o v a t i o n i Schumpeters terminologi innefattar förutom själva
uppfinningen också den kommersiella lanseringen av uppfinningen.
Innovationen är en företeelse som skapar en ny produktionsfunktion.[9]
En mycket bred definition av teknik har Jacques Ellul i sitt arbete The
Technological Society. För att särskiljas från vedertagna definitioner
betecknas begreppet (också i den engelska utgåvan) med ”Technique”: här
kommer det att skrivas ”teknik”. ”Tekniken” betecknar hos Ellul totaliteten
av metoder som utvecklats genom rationellt tänkande och som (i ett givet
utvecklingsstadium) karaktäriseras av en absolut effektivitet inom den
mänskliga verksamhetens olika områden.[10]
T e k n i k kommer i denna text att beteckna de omedelbara processer
människan utnyttjar för att medvetet omforma materia. I dessa processer tar
hon resultaten av tidigare genomförda tekniska processer, t ex maskiner, i
användning. Maskinerna hör därför direkt till tekniken.
T e k n o l o g i skall här beteckna dels läran om tekniken, dels de
processer som betingas av tekniken, oaktat de inte direkt har att göra med
teknikens materia.
Vetenskapens oerhört snabba
expansion har drivit fram en kår av forskare med gemensamma attityder,
gemensamma normer och mönster för beteendet och gemensamma angreppsmetoder
och antaganden. C P Snow[11]
har definierat denna grupp som företrädare för en ”naturvetenskaplig
kultur”, i motsättning till den redan tidigare existerande ”humanistiska
kulturen”. Han menar sålunda att den förra verkligen är en kultur, inte bara
i intellektuell utan också i antropologisk mening. Det betyder inte att man
förstår varandra exakt mellan olika specialiteter inom ”kulturen”, men den
ömsesidiga förståelsen är anmärkningsvärt djup. Den skär enligt Snow också
tvärs över andra andliga mönster som t ex religion, politisk uppfattning och
klasstillhörighet.[12]
Vardera kulturen saknar kunskap och intresse för motsatta kulturen. Denna
utarmning får dock de allvarligaste följderna på den humanistiska sidan.
Snow beskriver utförligt den totala brist på förståelse för naturvetenskap
och teknik han möter hos humanisterna. Dessa erkänner inte naturvetenskapen
som en del av kulturen överhuvud taget, och beter sig som om dessa ämnen
inte existerade.
I efterhand har Snow sammanfattat själva kärnan i den ursprungliga
föreläsningen på följande sätt: ”I vårt samhälle (dvs det långt avancerade
västerländska samhället) har vi förlorat t o m själva förmågan att låtsas
att vi skulle ha en gemensam kultur. … Detta är ett allvarligt problem för
både vårt skapande och vårt intellektuella liv och framför allt för själva
vardagslivet. Det får oss att tolka det förflutna fel, att misstolka nuet
och att förneka vårt hopp om framtiden. Det gör det svårt eller rent av
omöjligt för oss att handla på rätt sätt.”[13]
Russel[14]
hör till dem som också funnit anledning att understryka vetenskapens
betydelse. Människan har hittills hindrats från att förverkliga sina
förhoppningar av okunnighet om medlen. I samma mån som denna okunnighet
försvinner blir hon mer och mer i stånd att förändra sin fysiska omgivning,
sin sociala miljö och sig själv i enlighet med de former hon anser vara
bäst. Om hon är klok blir denna nya makt till välsignelse; är hon dåraktig
blir fallet det rakt motsatta.[15]
Vetenskapen är till sitt väsen inget annat än ett systematiskt
sanningssökande, och kunskap är till sitt väsen något gott, hur dåligt bruk
man än kan göra av den. ”Att förlora tron på kunskapens värde är att förlora
tron på det bästa hos människan…”[16]
Konflikten mellan ”de två kulturerna” går igen i motsättningen mellan
upplysning och romantik. Denna motsättning inskränker sig inte till
litteraturen eller några av de sköna konsterna, utan har en tydlig pendang i
konflikten mellan de två kulturerna. Snow tar inte upp denna parallell
explicit.
Johan Asplund skriver t ex: ”En del skribenter uttrycker sig som om
upplysning och romantik över huvudtaget inte var historiska realiteter. Men
de ä r historiska realiteter, och deras inbördes motsatsförhållande
begränsar sig inte till perioden 1750 – 1850. Man kan urskilja denna
motsättning både före 1750 och efter 1850, ända fram till dags dato.
Motsättningen mellan ’U’ och ’R’ är väl inte evig, men den är dock
anmärkningsvärt persistent.”[17]
Det skulle leda för långt att ytterligare behandla denna parallell här.
Sammanfattningsvis har mänskligheten upplevt en explosionsartad utveckling
av främst det naturvetenskapliga kunnandet och den tekniska utvecklingen
under ett fåtal decennier. Människans villkor (i västerlandet) påverkas
radikalt, men hela utvecklingen blir i grunden oförstådd av stora grupper
intellektuella. I fråga om t ex fysiken formuleras det av C P Snow: ”Sålunda
växer den moderna fysikens underbara konstruktion fram, medan majoriteten av
de intelligentaste människorna i västerlandet vet lika lite om som deras
förfäder på stenåldern gjorde.”[18]
Denna brist på insikt om centrala samhällsförändringar är ett av denna
uppsats grundteman.
Protester mot ”maskinernas
herravälde” är inte något nytt. Lao-tse, som var en föregångare till
Konfutse och som sägs ha levat i sjätte århundradet före Kristus, talar om
hur den gammaldags skönheten ödelagts av moderna uppfinningar. Vägar, broar
och båtar ingav honom skräck eftersom de var ”onaturliga”. Han har samma
invändning mot tämjandet av hästar, mot krukmakarnas och snickarnas
verksamhet. I likhet med Rousseau ansåg han att människor borde leva i
enlighet med naturen.
Rousseau hade dock inget att invända mot vägar och broar, och för honom
föreföll snickaren som själva urtypen för en ofördärvad människa. Att
återvända till naturen betyder anmärkningsvärt ofta att återvända till de
förhållanden som rådde i respektive författares ungdom.[19]
Tekniken som onaturlig, men också obetvinglig, genomlyser också Oswald
Spenglers generalkritik Människan och tekniken. Människan blir teknikens
slav; den tvingar oss alla utan undantag, antingen vi vill eller ej, att
löpa framåt dess bana. Spengler föregriper Ellul i föreställningen att det
tekniska tänkandet med nödvändighet förverkligas, vare sig ett verkligt
behov föreligger eller ej. ”Maskinlyxen[20]
är en följd av tanketvång.”
Spengler beskriver hur han ser sin samtid (det begynnande 1930-talets
Europa) reagera mot maskinsamhället. Man vänder sig till enklare livsformer
som står naturen närmare, och man flyr de stora städerna. ”Ockultism och
spiritism, indisk filosofi, metafysiskt grubbel av kristen eller hednisk
färg, vilket man föraktade på Darwins tid, uppdyka ånyo.”[21]
Den kanske mest genomgripande kritiska genomgången av tekniken och
människans rationella beteende överhuvud taget har gjorts av Jacques Ellul.
I föregående avsnitt definierades hans begrepp ”teknik” som totaliteten av
metoder som utvecklats genom rationellt tänkande och som (i ett givet
utvecklingsstadium) karaktäriseras av en absolut effektivitet inom den
mänskliga verksamhetens alla områden.
Ellul refererar Marx uppfattning om tekniken som den drivande kraften bakom
den ekonomiska utvecklingen, och menar att Marx har rätt när det gäller
perioden från 1830 och fram till våra dagar. Det är dock meningslöst att
smäda kapitalismen. ”Kapitalismen skapade inte vår värld; det gjorde
maskinen.”[22]
När ”tekniska” framsteg sker integreras de i det ekonomiska systemet, inte
som ett främmande element, utan organiskt. ”Teknisk” utveckling är en del av
ett ekonomiskt systems väsen, inte bara en tillfällig händelse.[23]
Nationalekonomin är inte längre vad den en gång var, en moralisk vetenskap.
”Tekniken” har penetrerat ekonomisk forskning och tillämpning.[24]
Politik och ekonomi konvergerar mot samma mål, mot ”teknik”.[25]
Vi går mot en planerad ekonomi helt enkelt därför att det är d e n
”tekniska” metoden. Inte därför att den planerade ekonomin i någon mening är
bättre, mera lönsam eller något liknande, utan enbart därför att den är mera
”teknisk”.[26]
Bland sentida pessimister i Elluls anda kan nämnas Robert Heilbroner, som
menar att människan aldrig kommer att uppamma den politiska vilja som krävs
för att fördela jordens resurser rättvist. Därför kommer den civiliserade
världen att gå under i en termonukleär eldsvåda orsakad av den ständigt
stegrade konkurrensen om jordens begränsade tillgångar.[27]
Ett gemensamt drag i denna kritik är oron för vart tekniken skall föra
människan. Tekniken betraktas som en dynamisk kraft, i det närmaste omöjlig
att påverka och styra. Den får därför tjäna som yttersta orsak till en rad
missförhållanden i det moderna samhället. Tekniken blir demonisk.
”Naturen” spelar som vi sett en viss roll i kritiken av tekniken. Om denna
konstaterar Russel: ”Toge man parollen att återvända till naturen på fullt
allvar, skulle det innebära att 90 % av befolkningen i kulturländerna skulle
dö av svält. I den form industrialismen tagit i våra dagar har den
otvivelaktigt stora brister, men de kan icke botas genom att återvända till
det förflutna, lika litet som de brister av vilka Kina led på Loa-tses tid
och Frankrike på Rousseaus tid.”[28]
Oswald Spenglers svartsyn är måhända symptomatisk för sin tid, och
förebådade en dyster epok i Europas historia. Man kan utläsa att Spengler
inte är lika ängslig (å mänsklighetens vägnar) för tekniken i sig, som han
är förbittrad över det fjättrande av anden som han menar att den rationella
tekniken leder till.
Elluls centrala tanke är att ”tekniken” utvecklas av sig själv, pådriven av
en ohejdbar strävan mot allt högre effektivitet. Vi går alltså mot ett
samhälle som är allt ”effektivare”, alltmer präglat av mänsklig
rationalitet. Eftersom ”tekniken” är naturens fiende är Elluls slutsats
djupt pessimistisk. Gerholm menar dock att Elluls huvudpremisser inte
håller. Man kan inte tala om en verksamhets effektivitet p e r s e , utan
att först ha definierat ett mål för verksamheten.[29]
(Ellul överskattar ”tekniken” i detta avseende.)
Gerholms andra huvudinvändning riktar sig mot tanken att effektivitet (när
den är bestämd) bara skulle kunna maximeras på ett och endast ett sätt, ”the
one best way”. Det finns i allmänhet många olika vägar att nå ett bestämt
mål.[30]
Gerholms två invändningar fäller Elluls deterministiska grundtes, genom att
ifrågasätta själva definitionen av ”teknik”.
Teknikkritiken är ofta oförsonlig. En viktig uppgift är att söka den
balanserade ståndpunkten. Vetenskap och teknik ökar otvivelaktigt människans
frihet och valmöjligheter, men ökar samtidigt priset för misstag och fel.
För närvarande tycks den allmänna inställningen till sociala risker
förändras från att föredra största möjliga nytta till att vilja riskera
minsta möjliga skada. Men: ”om vi begär fullständigt förutseende och
lösningen av alla problem i förväg, innan vi gör någonting alls, eller
ställer villkor för utvecklande av ny teknik, kan vi råka mycket värre ut än
om vi tar ett begränsat antal kalkylerade risker”.[31]
Teknikens betydelse för
samhällsutvecklingen är föremål för olika uppfattningar, men har inte
studerats systematiskt i nämnvärd utsträckning. Teknikerna själva
intresserar sig sällan för övergripande frågor av detta slag. De arbetar med
nuet och framtiden och bekymrar sig mindre om det passerade, om gårdagens
teknik. Studiet av teknikens roll har fått skötas av historiker och
ekonomer, som inte alltid haft så djup kännedom om teknikens konkreta
verklighet. Resultatet är att tekniken som sådan i det närmaste är osynlig i
historieböckerna, och att den i ekonomin vanligen behandlas aggregerat eller
som en del av restfaktorn enbart. Detta och teknikens roll för
samhällsutvecklingen, med tonvikt på den ekonomiska, skall här undersökas
närmare.
Ett fundamentalt faktum i det
moderna samhället är att sociala begränsningar för ingenjörsarbetet har
blivit lika viktiga som tekniska begränsningar. Allmänheten har blivit
mycket medveten om teknikens potentiellt skadliga effekter. Däremot är
insikten dålig om den positiva roll ingenjörer spelat i historien. Detta
trots att ingenjörsarbete och teknologi spelat en avgörande roll vid
förbättringen av den mänskliga livskvalitén och för civilisationens
utveckling.[32]
Den amerikanske teknikhistorikern Edwin Layton menar att behovet av en
bättre förståelse hos allmänheten för ingenjörskonst är särskilt viktig
idag. Mer och mer involveras gemene man i avgörande beslut som rör
teknologi. Om dessa beslut då grundas på okunnighet eller antitekniska
fördomar kan vår civilisation hamna i allvarliga svårigheter.[33]
Förbiseendet av tekniken i historieböckerna är om möjligt ännu mer
anmärkningsvärt. Från allra äldsta tider och framåt till industrialismens
genombrott beskrivs husen, vägarna, broarna, fartygen, templen,
akvedukterna, vapnen, redskapen etc ur estetiska och möjligen ekonomiska
synvinklar, men i beskrivningarna kan man få intrycket att hela denna
materiella värld uppstått ur intet. Grekerna grundade modern vetenskap,
matematik, astronomi, fysik, och de byggde tankesystem av stor skönhet, men
deras liv förefaller av historieböckerna att döma mycket litet besudlade av
ingenjörskonst och hårt arbete. I själva verket höll sig grekerna med en
ingenjörskonst av stor betydelse för landets och kulturens livskraft.[34]
Teknikhistorikern Lynn White har vederlagt föreställningen att medeltiden
huvudsakligen (utom religiöst) skulle ha varit en period av stillastående. I
fråga om teknologi visar han att medeltiden var en mer innovativ era än
någon föregående. Inom jordbruket gjordes betydande tekniska framsteg såsom
plogar med vändskiva, treskiftesbruk, bogträ (till dragdjur) etc.
Energitekniken genomgick en revolution. Förutom att dragdjuren kunde
utnyttjas effektivare började vatten- och vindkraft användas i en
utsträckning som aldrig tidigare. Under senmedeltiden togs den nya
energitekniken i bruk för industriella uppgifter såsom bl a
järnframställning, sågar, stampning av kläde, papperstillverkning.[35]
På område efter område kan man notera i hur liten grad tekniska frågor
integrerats i samhällsvetenskaplig och historisk forskning. Tekniken
fungerar för samhällsvetenskaperna som en ”black box”. Man intresserar sig
för teknikens påverkan på samhället i stora drag, men försöker inte belysa
vad som händer inuti den svarta lådan. Det tekniskt-industriella skeende som
i så hög grad präglar vårt samhälle, är alltså till väsentliga delar okänd
mark för de vetenskaper som skall forska om detta samhälle.[36]
Tekniken behandlas alltså ofta som en konstant i ekonomisk, social eller
politisk förändring inom dessa forskningsgrenar. De som uttalar denna kritik
menar också att den gäller områden som ekonomisk och social historia, trots
den omfattande utveckling som dessa discipliner haft under de senaste
decennierna.[37]
Också hos tekniker förekommer inte sällan en förenklad bild av teknikens
roll. Man koncentrerar intresset på (de senaste) innovationerna som sådana,
och försummar ofta att sätta tekniken i sitt samhälleliga sammanhang. Det
organ i Sverige som framför andra har till uppgift att främja synen på
tekniken – Ingenjörsvetenskapsakademien – ger ut en årsbok över teknikens
framsteg. Där presenteras vad som hänt inom olika teknikområden, i form av
uppfinningar och innovationer. Framställningen är tydligt föremålscentrerad,
och mera sällan görs försök att sätta in innovationerna i ett samhälleligt
sammanhang.[38]
Samma förhållande kan iakttas inom teknikhistorien, som ofta uppfattas som
maskinernas eller uppfinningarnas historia. Traditionen har varit
monografisk och beskrivande och har t ex behandlat ämnen som Ångkraften:
från Herons kula till den moderna turbinen. Intresset har legat på
utvecklingen av den materiella utrustningen och på ingenjörsvetenskapliga
problem. Uppfinnaren och teknikern har skildrats individuellt. Kritik har
riktats mot att denna typ av teknikhistoria varit alltför dominerande i
förhållande till andra aspekter. Man menar att maskinen inte har satts i
förhållande till den närmaste organisationen, teknologin, än mindre i ett
socialt eller samhälleligt sammanhang.[39]
I denna uppsats kommer betydelsen av tekniken ”infrastrukturella” utveckling
i små steg och på bred front att belysas. Också i denna fråga har teknikerna
otillräckligt bidragit till en fullständigare syn på teknikens roll. Detta
behandlas närmare i avsnitt 6.
Teknikens betydelse för den
naturvetenskapliga forskningen, den allmänna höjningen av levnadsnivån,
teknikfaktorn och bruttonationalprodukten, skall studeras närmare i detta
avsnitt.
Traditionellt har tekniken
uppfattats såsom (kausalt) följande efter naturvetenskapen, såsom
tillämpad naturvetenskap. Bland andra Russel[40]
tycks underförstå en sådan ordning. Denna modell kan kallas hierarkisk.
I ett modernare synsätt ser man relationen mellan vetenskaperna som
interaktiv.[41]
Det finns en självständig teknologisk utveckling som är helt oberoende av
tidigare naturvetenskapliga teorier. Vidare har teknologisk utveckling visat
sig ha betydelse också för den naturvetenskapliga kunskapsutvecklingen.
Om den hierarkiska modellen alltså är den äldre, finns det dock exempel på
tidiga författare som har haft en modern syn. I ett brev från Engels till H
Starkenburg 1894 kan man läsa: ”Om tekniken, som Ni säger, i så hög grad är
beroende av vad som uppnåtts av vetenskapen, är å andra sidan vetenskapen i
ännu högre grad beroende av vad som uppnåtts och vad som krävs av tekniken.
Om samhället har ett starkt behov av teknik, blir detta en faktor som
stimulerar vetenskapen mer än vad tio universitet förmår göra. … I Tyskland
har man dock, beklagligt nog, fått för vana att skriva vetenskapernas
historia på ett sätt som kan ge läsaren intryck av att de fallit ner från
himmelen.”[42]
En uttalad förespråkare för den interaktiva modellen är ekonomen Nathan
Rosenberg. Han menar att det knappast är överraskande att tekniska
förbättringar, grundade på enbart teknologisk kunskap, vanligen inträffar
före den vetenskapliga förståelsen, med tanke på de ekonomiska
incitament som driver fram de tekniska innovationerna.[43]
Som ett exempel nämner Rosenberg metallurgin, ett område som även in på
1900-talet kännetecknades av att teknologin föregick naturvetenskapen. Det
var de praktiska metallurgerna som försåg ingenjörerna med en uppsättning
nya metaller med större styrka, bättre styrke/viktförhållande,
styrke/konduktivitetskombinationer och magnetiska egenskaper många år innan
dessa egenskaper kunde förklaras på en djupare nivå.[44]
Rosenberg menar att denna ordningsföljd mellan teknologi och naturvetenskap
är den förhärskande inom de områden där högteknologisk industri är verksam.
Den teknologiska utvecklingen anvisar riktningen i vilken den
naturvetenskapliga forskningen behöver drivas.[45]
Den interaktiva modellen tillskriver ekonomiska faktorer kraft att styra den
teknologiska utvecklingen.[46]
Viktiga influenser skulle alltså gå från vänster till höger i kedjan:
ekonomi – teknologi – naturvetenskap. I denna uppsats skall hävdas att
teknologin vanligen är, och har varit, utvecklingens knappa faktor.
För att kunna få någon uppfattning
om vad tekniken och dess tillämpning i industrin har betytt för människans
levnadsnivå i det västerländska samhället, krävs kännedom om hur det
förindustriella samhället såg ut. C P Snow menar att myten om att det på ett
eller annat sätt var bättre förr är osedvanligt seglivad. (Framför allt
anser han att detta gäller inom den humanistiska kulturen.) Den seriösa
forskningen kring levnadsstandarden i det förindustriella Europa är tämligen
sentida. Genom bl a analyser av folkbokföringen har man dock kommit fram
till att livssituationen på 1600- och 1700-talen i Europa var besvärlig.
Medellivslängden låg kring en tredjedel av dagens; barnadödligheten var hög
och de som levde så länge att de kunde gifta sig (vid en genomsnittlig ålder
som låg högre än medellivslängden) fick bereda sig på att se mer än hälften
av sina barn dö i späd ålder. Svälten var utbredd och följdes av sjukdom och
epidemier, som ryckte bort barn, gamla och försvagade.[47]
Snow skriver: ”Det är viktigt att anhängarna av det förindustriella
lyckoriket konfronteras med den ekonomiska historiens män. Då kan vi få en
grundval av säkra fakta att stå på. Man kan lära ut en myt; men när myten
ses som ett faktum, och detta faktum bevisas vara felaktigt, då blir myten
en lögn.”[48]
Den livssituation de nu industrialiserade länderna befann sig i för 300 år
sedan återfinns nu i många av jordens fattigaste områden. De människor som
lever där är beroende av att den naturvetenskapliga revolutionen får sprida
sig över hela världen. Det finns inget annat sätt. Enligt Snow kommer det
också att ske.[49]
De flesta människor vill ha de primära ting som denna revolution ger: år av
liv, frihet från hunger och sjukdomar, fortsatt liv för barnen. Där de får
chansen att göra det kastar sig de flesta människor rätt in i den
naturvetenskapliga revolutionen. ”Missförstår man detta faktum missförstår
man både nuet och framtiden.”[50]
Vetenskapens betydelse för levnadsnivån är särskilt tydlig på det medicinska
området. En lång rad svåra sjukdomar har utrotats. Russel nämner tyfus,
smittkoppor och tuberkulos och menar att enbart dessa tre vinster uppväger
all den skada vetenskapen hittills har åstadkommit genom att öka krigens
fasor. (Han är för den skull inte säker på att vågskålen för all framtid
kommer att väga över åt den rätta sidan.)[51]
Immunisering, antibiotika och kemoterapi här till de metoder som medfört en
språngartad ökning av möjligheten att bota sjukdomar. Dessa metoder har
ersatt vad biologen Lewis Thomas[52]
kallar ”halvvägs-teknologier”, som innebör åtgärder för att uppväga de
negativa verkningarna av sjukdomar som inte radikalt kan botas.
För att illustrera den språngartade förändringen beskriver Thomas vad som
skulle krävas om man med de bästa metoder som stod till buds 1935 idag
skulle behandla tyfoidfeber: Femtio dagars sjukhusvistelse, med den mest
krävande skötsel, bl a de stora bekymmer för detaljer i dieten som utmärkte
den tidens behandling; med daglig laboratoriekontroll och vid behov
kirurgiskt ingrepp mot akut livshotande sjukdomar i buken, uppskattar har
att kostnaden skulle uppgå till åtminstone 10 000 dollar. Detta skall
jämföras med dagens kostnad för en flaska kloramfenikol och en eller två
dagars feber.[53]
Även fall av icke-teknologi, då ingen alls behandling kunde göras, har
blivit behandlingsbara med ny teknik. Lewis nämner som exempel difteri,
hjärnhinneinflammation, polio, lunginflammation och alla övriga
infektionssjukdomar som vi numera har fått under kontroll i den utvecklade
världen. Kvar finns ytterligare sjukdomar i denna kategori, där den nya
tekniken ännu låter vänta på sig.[54]
Med i n d u s t r i skall här
menas den del av näringslivet som använder teknologi och rationell
organisation. Den första industrin var möjligen den som Jack of Newbury
startade i början av 1500-talet. Han byggde en fabrikslokal med över 200
vävstolar vid vilka omkring 600 män, kvinnor och barn arbetade. Det var
föregångaren till fabrikssystemet tre århundraden senare.[55]
Det första exemplet där teoretiska insikter i vetenskaplig teknologi
utnyttjades för tekniska syfte, är den syntetiska färgämnesindustri som med
början år 1856 tillverkade konstgjord ”malvafärg”. Sedan dess har den
vetenskapliga teknologins utnyttjande i industrin haft en explosionsartad
utveckling. Detta har haft högst intressanta följder för hela
samhällshistorien, ett växelspel som hittills har undersökts alldeles för
lite (också enligt Toulmin & Goodfield).[56]
Mycket av kritiken mot tekniken har varit en kritik mot industrin, dvs mot
teknologins utnyttjande för vad man upplevt som krassa syften. Om man
bortser från den naturvetenskapliga kulturen så har, enligt Snow, ”de
övriga intellektuella i västerlandet aldrig försökt, velat eller ens varit i
stånd att förstå den industriella revolutionen och än mindre erkänt den. De
intellektuella, och alldeles särskilt de litterärt intellektuella, är av
naturen ludditer.”[57]
”Nästan ingen av tidens begåvningar ägnade någon intellektuell energi åt att
utforska den revolution som åstadkom välståndet.”[58]
Snows polemiskt formulerade uppfattning låter annorlunda på lakonisk
OECD-prosa: ”Technical advance has been one of the dominant forces behind
the vast economic transformations undergone by what are today OECD countries
over the past two centuries.”[59]
Denna tekniska utveckling har manifesterat sig i en tiofaldig ökning av
uppmätt per capitainkomst under dessa två århundraden i OECD-området. En
mera detaljerad diskussion om hur tekniken har spelat in i denna utveckling
kommer att föras senare i avsnittet om teknikfaktorn.
T e k n i k f a k t o r n
definieras här som den del av en produktionsvolymökning som inte förklaras
av ökade insatser av arbetskraft och kapital.[60]
I teknikfaktorn ingår alltså inte enbart ren teknisk utveckling, utan även
rationaliseringar i existerande anläggningar, innefattande organisatoriska
förändringar i produktionen, i materialhanteringen mm, nedläggning av gamla
anläggningar eller utrustningar, förändring i produktmix, förbättrad
marknadsföring etc.
Som grund för teknikfaktorn ligger alltid någon form av teknisk förändring.
De organisatoriska förändringarna följer i tiden efter teknikförändringen
och betingas av denna. Bättre utbildning och större yrkeserfarenhet hos
arbetskraften är ett förhållande som av några ekonomer tillskrivs en stor
andel av teknikfaktorn (eller restfaktorn som den ibland benämns).[61]
Industrins utredningsinstitut (IUI) har i en studie tillsammans med
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) undersökt teknikfaktorns bidrag i svensk
industri under olika perioder. Resultatet sammanfattas av följande tabell.[62]
Produktion, faktorinsats och teknikfaktor 1950 – 1976 i hela industrin
Period |
Procentuell
förändring per år av |
Teknikfaktorns bidrag
till produktionsökningen, % |
|
Produktion |
antal arbetstimmar |
kapitalstock |
totalproduktivitet |
1950-1955 |
2,5 |
0 |
5,5 |
0,9 |
36 |
1955-1960 |
4,8 |
-0,2 |
4,6 |
3,6 |
75 |
1960-1965 |
6,9 |
0 |
5,4 |
5,3 |
77 |
1965-1970 |
5,1 |
-1,8 |
4,8 |
4,9 |
96 |
1970-1975 |
2,4 |
-1,8 |
4,6 |
2,2 |
92 |
1950-1976 |
4,2 |
-0,8 |
5,0 |
3,2 |
76 |
Källa: IVA, not 62
Teknikfaktorns bidrag till industrins tillväxt var ganska blygsamt under
perioden 1950-55, då industriinvesteringarna stagnerade. Bidraget ökade
markant 1955-60 och har sedan fortsatt att öka. I absoluta tal nådde
teknikfaktorn under perioden 1960-65 det högsta värdet någonsin i den
svenska industrins historia. Sedan dess har dess absoluta storlek minskat,
men dess relativa betydelse ökat, d v s arbetskraft och kapital har svarat
för en allt mindre del av produktionsvolymökningen.[63]
Under 1970-talet ökade produktionen sålunda med enbart 2,4 % per år, medan
teknikfaktorn uppgick till 2,2 %, vilket innebär att nästan hela
produktionstillväxten förklaras av den tekniska utvecklingen.[64]
Till stor del hänger detta samman med att industrisysselsättningen har
minskat.
I samband med IVA/IUI-studien gjordes ett försök att uppskatta
teknikfaktorns innehåll genom undersökning av något enstaka företag och
enstaka bransch. Av restfaktorn i hela tillverkningsindustrin kom man fram
till att endast 10,4 % är hänförbar till rent teknisk utveckling. Endast 1,6
% skulle bero på teknisk utveckling av produkter och alltså 8,8 % utveckling
av processer. Återstoden, d v s närmare 90 % av restfaktorn, skulle bero av
strukturella åtgärder på produktsidan, i form av förändrad
produktsammansättning mm.[65]
Först skall här hävdas att dessa strukturändringar initieras av tekniken,
och helt och hållet hör hemma inom teknologin. För det andra ligger inom den
aktuella ”sektorn” av teknikfaktorn den ”osynliga”, kontinuerliga
småstegsutveckling av tekniken som närmare skall belysas i nästa avsnitt.
Samma småstegsutveckling kan också vara en del av förklaringen bakom den s k
Horndalseffekten. Erik Lundberg fann vid en studie att produktiviteten ökat
relativt mycket (genomsnittligt 3,7 % per år) vid en anläggning där inga
andra investeringar än rena ersättningsinvesteringar gjorts.[66]
Förklaringar kan återfinnas inom två fält. Småstegutvecklingen innebär att
ersättningsinvesteringarna får ett högre ”dolt” teknikinnehåll, som bidrar
till produktivitetsökningen. Vidare sker kontinuerligt en teknologisk
anpassning till den givna produktionsapparaten, innebärande att
organisation, yrkeskunskaper etc stegvis anpassas till tekniken. Detta
fenomen är hänförligt till en teknologisk småstegutveckling.
Den citerade OECD-studien framhåller teknikens betydelse för den ekonomiska
utvecklingen, men menar att det saknar intresse att försöka fördela bidraget
till tillväxten i procenttal mellan teknisk utveckling, kapitalbildning och
arbetskraftens utbildning. Det är som ”att försöka fördela förtjänsten för
smaken hos en kaka mellan mjölet, smöret, äggen och sockret. Alla är
nödvändiga och komplementära ingredienser.”[67]
Här skall dock hävdas att tekniken har varit den knappa faktorn och därför
helt avgörande för industrisamhällets utveckling i alla dess faser.
Tekniken är gränssättande. Före uppfinningen finns ingen innovation, före
innovationen finns ingen egentlig industri, oavsett mängden arbetskraft,
kapital, organisationsförmåga eller någon annan faktor. Entreprenören driver
fram innovationen, som drar arbetskraft och kapital från mindre effektiv
produktion och resulterar i en ny industri. Denna industri genererar i nästa
steg nytt kapital och frigör genom produktivitetsökningen ny arbetskraft.
Gigantiska materiella prestationer tidigt i människans historia – med låg
tekniknivå – kan ha bidragit till den ganska vanliga relativiseringen av
teknikens ekonomiska betydelse. Ett exempel är pyramiderna som åstadkoms med
arbetskraft i stora mängder och även åtskilligt kapital (i form av ett stort
antal enklare redskap). Trots väldigheten motsvarar pyramidbyggena dock en
begränsad produktionsinsats, utslagen över helheten, och skulle inte
nämnvärt ha ökat den allmänna boendestandarden om den i stället skulle ha
satts i husproduktion. Den prestationen blev möjlig först efter den
industriella revolutionen då människans krafter kunde mångfaldigas med hjälp
av teknik.
Ekonomisk teori har grundligt fördjupat sig i begreppen arbetskraft och
kapital. Tekniken uppenbarar sig i ekonomin som ett, visserligen väsentligt,
men dock exogent fenomen, som en del i restfaktorn. En skola,
humankapitalskolan, har intresserat sig för tekniken indirekt genom att
betona utbildningens och yrkeskunskapernas betydelse för restfaktorn.[68]
I jämviktsteorier uppfattas tekniken å andra sidan som en fullständigt
flexibel företeelse, som omedelbart griper in och utjämnar vid alla
störningar.
Ett intressant exempel är den diskussion som uppstod efter oljekrisen 1973.
Ekonomerna intog nästa genomgående en relativistisk inställning till
problemen, medan tekniker oftast betonande de fysiska begränsningarna på
energiområdet. En vanlig ekonomståndpunkt var att marknaden snart skulle ge
incitament för en ny energiproduktionsteknik, medan en del tekniker gjorde
simuleringsmodeller över världens råvarutillgångar och miljörestriktioner.
Vem fick rätt? – Teknikerna såtillvida att vi fick djupgående störningar i
industriländerna och i de oljefattiga uländerna. Ekonomerna såtillvida att
vi inte fick någon akut energibrist, och att kol, kärnkraft och andra
energiråvaror – tillsammans med lågkonjunkturen – minskade industriländernas
oljeberoende till hanterlig nivå.
I fråga om teknikens bidrag till välfärden ger gängse ekonometriska metoder
inte fullständig information. När den vara eller tjänst som produceras är
relativt oförändrad, och den tekniska förändringen huvudsakligen resulterar
i en minskning av mängden insatta resurser för en given produktmängd, är
produktivitetstillväxten sannolikt ett rimligt mått på ökningen av det
insatta arbetets förmåga att tillgodose mänskliga behov. Men detta
förhållande, oförändrade produkter, gäller bara ett mindre antal stapelvaror
och väl specificerade tjänster.[69]
Det normala är att den tekniska utvecklingen kontinuerligt ändrar produktens
egenskaper eller gör att en produkt helt ersätts av en annan. I dessa fall,
som är i flertal, förbättrar tekniken det ekonomiska resultatet i en grad
som överstiger vad man kan utläsa av produktivitetstillväxten.
Produktivitetstillväxten för offentliga tjänster – en ökande sektor i
industriländerna – definieras ofta som ökningen av insatsvaror per anställd.[70]
Här finns alltså en avsevärd felkälla som kraftigt underskattar teknikens
roll. De tydligaste exemplen finns måhända inom sjukvården. Fallet med
botande av tyfus är redan nämnt. För en lång rad sjukdomar gäller på samma
sätt att de numera kan botas till en bråkdel av de kostnader som äldre
metoder skulle krävt. En läkares ”produktivitet”, om man därmed menar v e r
k l i g nyttoproduktion per individ, har ökat oerhört mycket under de
senaste decennierna. Men botade sjukdomar har inget marknadspris, och
sjukvårdspersonalens officiella produktivitet har endast ökat måttligt under
samma period.[71]
OECD-rapporten sammanfattar: ”It is probably true that measured productivity
growth significantly understates the increase in value produced per
worker-hour in industries where technical advance have significantly
augmented the range and character of the goods that can be produced.”[72]
Siffran för bruttonationalprodukt per capita återspeglar alltså inte sådant
som lägre barnadödlighet, utrotade sjukdomar, ökad livslängd (utom indirekt)
och bättre kommunikationer. Dessa faktorer svarar rimligen för en mycket
stor del av den reella levnadsnivåökningen sedan industrialismens
genombrott. Å andra sidan medför tekniken ibland sociala kostnader och
nackdelar som inte heller återspeglas i BNP-måttet. Dit hör t ex
miljöskador. OECD-rapporten vill generöst nog inte avdöma mellan de icke
uppmätta fördelarna och motsvarande nackdelar, ”since both depend on
subjective values”[73],
men frågan vore onekligen värd en undersökning.
I detta avsnitt skall uppsatsens
huvudtes något belysas. Den löd:
Teknisk utveckling är till sin huvuddel en förändring i små steg och på bred
front inom hela den samhälleliga produktionsprocessen.
Denna tes skall ställas mot en
traditionell syn på teknikutveckling.
I ett avseende har tekniken blivit
offer för sin egen framgång. De stora, spektakulära innovationerna har så
fångat uppmärksamheten att analysen av teknikens totala roll försummats. En
rekordhysteri har drabbat det metatekniska studiet. Ett belysande citat
bland många (detta om en föregångare till ångmaskinen): ”i hela teknikens
historia är det svårt att finna ett större enstaka framsteg än detta och
säkerligen inget som haft större betydelse för hela mänskligheten”.[74]
Uppfinnarna har heroiserats och behandlas ofta i samma stil som lyckosamma
generaler eller världsberömda artister. Inom teknikersamhället – den grupp
som ensam kunde skapat en fullständigare bild av teknikens funktion – har
detta individorienterade och föremålscentrerade synsätt varit brett
omfattat. (En intressant hypotes är att detta synsätt i själva verket
anknyter till den genomsnittlige teknikerns allmänna uppfattning i
samhälleliga och andra utvecklingsfrågor, dvs en tämligen voluntaristisk och
partikulär samhällssyn.)
Ekonomernas motsvarande föreställning om hur tekniken utvecklats och hur den
har påverkat samhällsekonomin, har i stor utsträckning präglats av
Schumpeters tankegångar.[75]
Schumpeter håller fram ett begränsat antal stora innovationer som han anser
har initierat de långa konjunkturvågorna från slutet av 1700-talet och fram
till en bit in på 1900-talet, de s k Kondratieffcyklerna.
Schumpeters betoning av de stora innovationernas betydelse har naturligtvis
kritiserats. Boel Berner sammanfattar kritiken med att det är ”snarare de
dagliga, kumulativa mindre förändringarna av tekniken, som betyder mest för
företagens och ekonomins tillväxt”.[76]
Entreprenörens funktion blir då inte så relevant. I stället får ingenjörer,
tekniker och arbetare en större roll för den ekonomiska utvecklingen. Trots
kritiken har Schumpeters allmänna grundsyn i stort sett varit förhärskande.
Mot bakgrund av hur tekniken betraktats inom olika vetenskaper, är det inte
märkligt att allmänhetens uppfattning om motsvarande utveckling också blir
ytlig och föremålscentrerad. Vad tekniken på senare tid har åstadkommit blir
för många människor bilen, TVn, stereoanläggningen, videoapparaten,
fickräknaren och ytterliga några prylar. Man bör inte förvåna sig över att
så stora grupper anser att tekniken är något näst intill lyxbetonat, och att
människan skulle få det bättre vid en återgång till enklare
levnadsförhållanden.
Om det är som här antyds att denna förenklade tekniksyn är allmänt utbredd,
är det inte enbart av akademiskt intresse att försöka skapa en klarare syn.
Kunskapen, bl a om teknik, är människans kraftfullaste verktyg för att
förbättra sina förhållanden. Kommersiellt, militärt och annat missbruk av
tekniken måste lösas med relevanta medel, bl a politiska. Missbruket bör
inte få leda till en misstro mot kunskapstillväxten som sådan. Den
teknikkritiska debatt som förs i Sverige och många andra länder sedan mitten
av 1970-talet har ibland kommit nära en sådan misstro. Kritiken har riktats
mot ett fåtal tillämpningar (av ibland tvivelaktig riskkaraktär) och
försummat flera diskutabla teknikformer. Orsakerna till kritikens ytlighet
och ofta felaktiga inriktning kan sökas tillbaka till en ofullständig syn på
den tekniska utvecklingens natur.
Som nämnts är den teoretiska
insikten om småstegsutvecklingens betydelse inte särskilt framträdande. Går
man däremot till industrifolk som kunnat följa utvecklingen inom en bransch
på nära håll, blir däremot synen ofta en annan.
I den tidigare nämnda
IVA/IUI-studien gjordes en enkät bland IVA:s ledamöter, där följande svar
citeras: ”Vid sidan av de spektakulära uppfinningarna som ofta betonas och
som kan innebära hopp i den tekniska utvecklingen bör större vikt läggas vid
de ständigt skeende tekniska förbättringarna, den så småningom skeende
förändringen, där varje enskilt steg inte är så stort, men där summan av
verkningarna är kanske nog så betydelsefulla som insatsen från de mer
sensationella uppfinningarna som lyser mer klart och som ger rubriker. För
den tekniska småstegsutvecklingen är den tekniska utbildningsnivån, från
högskoletekniker till förmän och arbetare, särskilt betydelsefull.”[77]
Ett annat citat ur samma enkät: ”I en processindustri kan metodinnovationer
väga tyngre än produktinnovationer. Metodinnovationerna består av tusentals
och åter tusentals förändringar. En del av dem flyter som en ström genom
världens industrier, förbättrade stålkvaliteter, förbättrade smörjoljor,
bättre korrosionsskydd, nya material, t ex plaster, industrigummi”.[78]
En svensk teknikskribent framför en liknande uppfattning: ”Numera är de
flesta uppfinningar anonyma. De kommer som förbättringar eller
kompletteringar i reda kända system. Det är ytterst sällsynt att de innebär
något påfallande nytt som omvälver, om inte världen så väl den industriella
produktionen.” ”Det sägs att nära femtio procent av de föremål vi dagligen
omger oss med är tillverkade av material eller med metoder, som var okända
före andra världskriget, och att nästa lika mycket av våra produkter var
okända 1940. Om detta är sant, så har också huvuddelen av dessa material,
metoder och produkter kommit fram genom lagarbete.”[79]
I den nämna OECD-studien sägs bl a innovationerna i processindustrin under
1970-talet ha blivit mindre radikala och mer ”incremental”, mera inriktade
på produktförbättringar och tillämpningar, på förbättrad hushållning
(energi, utsläpp, återvinning).[80]
Även historiskt finns de som uppmärksammat småstegsutvecklingen (D Landes):
”…i järnhanteringen var det på samma sätt som i textilindustrin att små,
anonyma förbättringar förmodligen var viktigare i det långa loppet än de
stora uppfinningarna som hedras i historieböckerna.”[81]
IUI har gjort en särskild studie över stadsgastillverkningen i Sverige och
funnit: ”Trots mycket betydande produktivitetsskillnader mellan ny och
gammal teknik svarade mera ’vardagsbetonade’ rationaliseringar för mer än
2/3 av den samlade produktivitetsökningen i branschen.”[82]
”I själva verket är kunskapen om vardagsrationaliseringarna ganska liten,
trots att deras bidrag till produktivitetshöjningen är betydande. Detta är
anmärkningsvärt också därför att man har intrycket av att det är inom detta
fält som stora delar av företagets egna ingenjörer är sysselsatta. Det är
emellertid sällan eller aldrig man ser någon mer fullständig redovisning av
vilka åtgärder som faktiskt vidtas när man t ex höjer produktiviteten i en
avdelning under en tidsperiod.”[83]
En av teknologiutvecklingens metoder är e x p e r i m e n t e l l p a r a
m e t e r v a r i a t i o n , en systematisk procedur för att finna
optimala lösningar på komplexa problem utan behov av speciell snillrikhet.
Metoden är central inom teknologin och ersätter ”’snilleblixtar’ (som inte
kan läras ut) med ’färdigheter’ (som kan läras ut). Utan denna ansträngning
skulle tekniken idag inte kunna förändras på bred front – snillen är trots
allt sällsynta”.[84]
Konstruktörerna svarar sålunda i ett verkstadsföretag för en viktig del av
småstegsutvecklingen, den kontinuerliga förbättringen av produkterna och
anpassningen av dem till förändrade behov hos kunden. En AGA-chef säger:
”Man kan tryggt säga att bolagets existens och framtid till 80 % beror av
dess stab av konstruktörer.”[85]
Förhoppningen att helt nya produkter var lösningen för att möta ett ökat
konkurrenstryck utifrån, ledde till att många svenska verkstadsföretag i
slutet av 1950-talet och början av 1960-talet inrättade särskilda
utvecklingsavdelningar med egna produktlaboratorier. Förhoppningarna om att
hitta nya basinnovationer typ AGA-fyrar eller kullager, som skulle öka den
svenska industrins konkurrenskraft på ett drastiskt sätt, infriades dock
inte. På 1970-talet har flera av de centrala utvecklingsavdelningarna
avvecklats och i stället integrerats i företagens produktdivisioner.[86]
Ny teknologi sprids vanligen
snabbt inom ett marknadssystem, också över nationsgränser. Varje
tillverkare tvingas att i största möjliga utsträckning tillämpa den senaste
teknologin för att behålla sin konkurrenskraft. (Inom processindustrier med
mycket kapitalkrävande investeringar, och på andra ställen, förekommer dock
att olika generationers teknologi används samtidigt.)
Mellan olika företag och branscher, mellan tjänstesektorer och konsumenter,
grenar sig ett tätt nätverk av inbördes relationer. T ex kan ett material med
nya egenskaper komma till användning inom ett antal helt olika
tillverkningsområden. Materialet påverkar egenskaperna hos produkten, som
antingen blir en konsumtionsvara eller en insatsvara. I det senare fallet
kommer det nya materialets egenskaper sålunda att spridas till ytterligare
tillverkningsområden o s v i steg efter steg. I en given konsumtionsvara, t
ex en cykel, som inte nämnvärt ändras till form eller funktion ”matas”
därför kontinuerligt ett nytt teknikinnehåll in i produkten. Resultatet blir
att den relativa kostnaden för en given ”nyttokvantitet” sjunker. (Vi
bortser från de fall där snedvridna kommersiella förhållanden gör att
produkten inte optimeras efter konsumentens behov.)
Åtskilliga studier för att härleda ny teknologi ur tidigare vetenskapliga
landvinningar har gjorts. Två skall nämnas. Den första av dessa gjordes för
The National Science Foundation och publicerades 1968 under titeln
”Technology in Retrospect and Critical Events in Science”. Initialerna
bildar ordet TRACES, som studien oftast kallas. Syftet var att visa vilka
vetenskapliga upptäckter och teknologiska innovationer som utgjorde
förutsättningarna för vardera av fem utvalda objekt. De fem ”innovationer”
som man studerade var magnetiska ferriter, videobandspelaren, p-pillret,
elektronmikroskopet och matrisisolering av kemiska föreningar. Resultatet
blev ett ”träd” som med en mångfald grenar sammanföll till den stam som det
studerade objektet utgjorde.
Studien visade med stor tydlighet att en produkt som t ex videobandspelaren
förutsätter en stor mängd tidigare vetenskapliga och teknologiska framsteg
utan vilka den nya innovationen hade varit omöjlig.
Man fann att omkring 70 % av antalet nödvändiga tidigare framsteg kom från
icke målinriktad forskning, 20 % från målinriktad forskning och 10 % fån
utveckling och tillämpning. Som man kunde vänta svarade universiteten för
huvuddelen av den icke målinriktade forskningen och industrin för huvuddelen
av den målinriktade, liksom för utveckling och tillämpning. Den förra låg i
tiden huvudsakligen 20-30 är före innovationen ifråga, den senare 10 år före
den färdiga produkten.[87]
Den andra studien som skall nämnas är Project Hindsight, som genomfördes för
USA:s försvarsdepartement i slutet av 1960-talet. Syftet var att undersöka
vilken aktuell vetenskap och teknologi som hade använts av
försvarsdepartementet i ett antal vapensystem. Intresset var främst riktat
mot fysiska och teknologiska vetenskaper, främst från tiden efter 1945.
Man fann att många avgränsade framsteg (50-100 stycken) i form av
vetenskapliga eller teknologiska innovationer används i ett genomsnittligt
avancerat vapensystem. Dessa framsteg är den främsta orsaken till
förbättrade produktegenskaper eller kostnadsreduceringar i systemet jämfört
med dess föregångare. Man drog slutsatsen att förutsättningen för att skapa
den högeffektiva produkten var att man noggrant utvalde och integrerade ett
stort antal innovationer. I genomsnitt användes endast omkring 11 % av det
vetenskapliga och tekniska innehållet från föregångaren till det utvecklade
systemet. Teknikinnehållet i varje ny generation var alltså synnerligen
stort.[88]
Schumpeter beskriver järnvägen som
en innovation, som en av de stora innovationer som gav upphov till en
Kondratieffcykel. I den enkla form den första järnvägen hade var den ändock
beroende av en lång rad tekniska utvecklingssteg innan den kunde realiseras.
Själva idén om en ångmaskindriven vagn på räls innebar självfallet ett
nytänkande som, då det gjordes, var den knappa faktorn i sammanhanget. Men
järnvägen, liksom många andra tekniska genombrott, förutsatte att teknologin
på flera områden var ”mogen”. Under de år som förflutit sedan det första
tåget gick på räls har knappast mer än en prestandafaktor – hastigheten –
förändrats påtagligt. Trots det är järnvägen i varje detalj en helt förändrad
”produkt”. Den tekniska småstegutvecklingen har efterhand förbättrat
egenskaperna i varje del.
Det som skiljer dagens bekväma, snabba tåg från sina tidigaste föregångare
är alltså en i det närmaste kontinuerlig, teknisk utveckling på bred front.
Man bör räkna in ett litet antal mera epokgörande innovationer, speciellt på
den elektriska sidan, med dessa enstaka hopp i utvecklingen har inte varit
avgörande. Det är heller inte fråga om rena organisationsförändringar, utan
det verkligen fråga om materiell utveckling, om teknologi.
Till förutsättningarna för denna tågutveckling hör naturligtvis också
kapitaltillgång och en bättre utbildad och bättre livnärd arbetskraft. Men
dessa faktorer har inte varit begränsande för utvecklingen ifråga.
De avgörande händelser som inträffat är helt andra, och har i stor
utsträckning ägt rum i det tysta. Genom varje teknikområde har ”strömmat”
förändringar som direkt – och i andra, tredje, fjärde led, har påverkat
järnvägens utveckling, liksom alla andra tillämpningars. En liten
produktförbättring härrörande, säg, från ett labb för hårdmetaller vid ett
företag i Sverige, sprider sig till ett oräkneligt antal verkstadsindustrier
i världen och åstadkommer produktivitetshöjningar vid framställningen av en
lång rad helt olika produkter. Åtskilliga av dessa är insatsvaror för annan
produktion, och på det viset löper en kedjereaktion av
produktivitetsförbättringar genom tillverkande industrier. (Det uppfordrar
också konkurrenterna på hårdmetaller att förbättra sina produkter.)
Går man så igenom produktionssystemet finner man att det består av ett nät
av sådana inbördes nyttiggöranden av teknikutveckling. Det framstår som ett
närmast kontinuerligt flöde av förändringar, av vilka många är dolda (”inom”
en insatsvara) även för en insiktsfulle användaren.
Ett sätt att åskådliggöra processen är att göra en lista, i diskreta steg,
område för område. Stommen till, och den allra först delen av, en sådan
lista skulle kunna få följande utseende:
1 Material
1.1 Metaller
1.1.1 Järn
1.1.1.1 Gruvhantering
1.1.1.1.1 Sprängteknik
1.1.1.1.1.1 Baskemikalier
1.1.1.1.1.1.1
etc
1.1.1.1.1.2 etc
1.1.1.1.2 Uppfordringsteknik
1.1.1.1.3 Borrteknik
1.1.1.1.4 etc
1.1.1.2 Metallurgi
1.1.1.2.1 Masugnsutveckling
1.1.1.2.2 Legeringsteknik
1.1.1.2.3 etc
1.1.1.3 Bearbetningsteknik
1.1.1.3.1 Verktygsmaskiner
1.1.1.3.2 Skärstål
1.1.1.3.3 etc
1.1.1.4 etc
1.1.2 Koppar
.
.
1.1.3 Nickel
.
.
1.1.4 etc
1.2 Trä
.
.
1.3 Textil
.
.
1.4 etc
2 Elektroteknik
.
.
3 Kemiteknik
.
.
4 etc
Tabellen uppdelar utvecklingen områdesvis. Till detta skall man alltså lägga
korsberoenden mellan punkterna, som över ett sekel med säkerhet går mellan
samtliga punkter i tabellen.
Sammanfattningsvis är det sålunda den fortgående frontförskjutningen över
hela teknologins bredd som bestämmer den ”nyttonivå” som
kommunikationsmedlet järnväg idag har uppnått. Snillrikhetens – de
spekulativa innovationernas – bidrag till denna nytta går över tiden mot
noll.
En fullständig belysning av småstegsutvecklingens betydelse skulle kräva en
konkret beskrivning av de successiva förändringarna inom en teknisk
utvecklingskedja. En sådan analys vore angelägen, men skulle bli för
omfattande att göra här.
I den ekonomiska litteraturen ryms
tekniken vanligen inom det omfattande begreppet kapital. I detta avsnitt
skall några författare som mera explicit har skrivit om tekniken (och ett
par andra) behandlas. Detta intresse har varierat över tiden. Brooks menar t
ex att ekonomerna efter Marx försummade teknologins roll, men att de för två
decennier sedan ånyo började identifiera tekniken som den huvudsakliga
motorn för ekonomisk tillväxt och sociala framsteg. (Han förbiser då några
namn under mellanperioden, såsom Schumpeter och Thorstein Veblen.)[89]
Teknikhistoriker menar i allmänhet att ekonomerna ser för lite till de
konkreta, tekniska och teknikhistoriska fakta. ”Man kan här som belysande
exempel nämna den marxistiska idésfären där produktivkrafter och
produktionsförhållanden står i centrum eller den Schumpeterianska
innovationsmodellen för ekonomisk teori. Båda har svårt att utvecklas på
vetenskaplig grund utan en stabil bas av teknikhistoriska fakta, och inom
svensk ekonomisk forskning har de spelat en undanskymd roll jämfört med
andra riktningar.”[90]
De klassiska ekonomerna ägnade
till stor del sina skrifter åt övergripande ekonomiska teorier, och gav sig
sällan djupare in i industrins materiella utvecklingsfrågor. A d a m S m i
t h , som verkade under det industriella genombrottets första period, gav ut
sitt stora arbete Welth of Nations 1776. I det ser han arbetsdelningen och
uppkomsten av kapital ur sparat arbete som ekonomins dynamiska faktorer. Om
tekniken som sådan har han inget egentligt att säga.[91]
I tredje upplagan av sina Principles of Political Economy and Taxation (utg
1821) lade D a v i d R i c a r d o till ett kapitel ”On machinery”. Han
undersökte där maskinernas roll, inte för ekonomisk utveckling som sådan,
utan för de olika samhällsklassernas intressen.[92]
Den allmänna uppfattningen i tiden var att de arbetsbesparande maskinerna
gynnade både kapitalägare och arbetare. Visserligen kunde tillfällig
arbetsbrist uppstå, men på längre sikt ombesörjde Says lag att ny
efterfrågan på arbetskraft uppkom i andra industrier. Med ett räkneexempel
visade Ricardo att införande av maskiner kan medföra att produktionen
av nya insatsvaror minskar, även om samhällets nettoproduktion ökar. I ett
sådant fall får man en bestående minskning av sysselsättningen. Ökar
emellertid även bruttoproduktionen gynnas båda samhällsklasserna.[93]
R o b e r t M a l t h u s såg inte tekniken som någon entydig
utvecklingsfaktor. Tvärtom trodde han att kapitalackumulationen tenderade
att bli för stor, så att den effektiva efterfrågan inte räckte till för hela
den industriella apparaten. Dessutom blev det poänglöst att försöka sprida
välståndet till större grupper, eftersom det genast skulle ”ätas upp” av den
resulterande befolkningsökningen.[94]
De ”äldre” klassikerna skrev sina texter under den industriella
revolutionens inledande faser och förmådde inte se den tekniska
utvecklingen i sitt totala perspektiv. Det man såg var det som drog
uppmärksamheten till sig, t ex textiltekniken och den sociala oro som
uppstod kring den. Med som Hicks påpekat var andra faktorer, såsom
tillkomsten av verktygsmaskiner, väsentligare för den industriella
revolutionen.[95]
När J o h n S t u a r t M i l l 1848 gav ut sina Principles of Political
Economy hade perspektivet djupnat. Telegrafen hade uppfunnits, och
förbluffat världen. Det började stå klart att människans ökande kunskap om
naturen skulle bli grunden till en välståndsbildande kraft. Mill insåg
detta. Han skrev: ”This increasing physical knowledge is now, …more rapidly
than at any former period, converted, by practical ingenuity, into physical
power. …there is no difficulty in finding or forming, …the skill requisite
for executing the most delicate processes of the application of science to
practical uses. From this union of conditions, it is impossible not to look
forward to a vast multiplication and long succession of contrievances for
economizing labour increasing its produce; and to an ever wider diffusion of
the use and benefit of those contrievances.”[96]
Trots denna insikt var Mill inte förvissad om att produktionsökningen skulle
kunna hålla jämna steg med befolkningsökningen. Han överlämnar frågan till
framtiden med en from förhoppning.
K a r l M a r x var den förste
att ge teknologin en central roll i nationalekonomisk teori. Kapitlet
Maskineri och storindustri upptar mer än en sjättedel av Kapitalets första
bok.
Marx beskriver där utförligt maskinernas framväxt och effekterna därav på
arbetarnas villkor. Avsikten med den teknik kapitalet använder är inte att
lätta ”den dagliga mödan för någon mänsklig varelse.” ”Maskineriet skall,
liksom varje annan ökning av arbetets produktivkraft, göra varorna billigare
och förkorta den del av arbetsdagen, som är nödvändig för arbetarens
underhåll, samt förlänga den dela av arbetsdagen, som han utan vederlag ger
kapitalisten. Maskineriet är ett medel för att producera mervärde.”[97]
En omedelbar följd av maskineriet blir ökad exploatering av främst barn- och
kvinnoarbete, vidare förlängning av arbetsdagen och ökning av arbetets
intensitet. Med anledning av ludditernas aktioner påpekar dock Marx att det
inte är maskinerna i sig själva som förtrycker. ”Det behövdes tid och
erfarenhet, innan arbetarna lärde sig att göra åtskillnad mellan maskinerna
och deras kapitalistiska användning och därmed också att rikta sina angrepp
mot den samhälleliga exploateringsformen i stället för att angripa de
materiella produktionsmedlen.”[98]
”Den moderna industrin betraktar och behandlar aldrig den form, som
produktionsprocessen för ögonblicket har, såsom något evigt och
oföränderligt. Dess tekniska grundval är därför revolutionär, medan alla
tidigare produktionssätt i allt väsentligt var konservativa.”[99]
Teknikens progressiva natur, som inom kapitalismen ökar exploateringen av
arbetarna, blir samtidigt en av de faktorer som påskyndar omvälvningen av
produktionssättet. ”Tillsammans med produktionsprocessens materiella
betingelser och det samhälleliga samarbetet mognar också de inre
motsättningarna, som är karaktäristiska för produktionsprocessens
kapitalistiska form, och därför också samtidigt de krafter, som skall
omstörta det gamla samhället och skapa en ny samhällsform.”[100]
Marx påpekar i en not att innovationerna på 1700-talet ibland hade
föregångare i tidigare epoker. ”En kritisk teknologins historia skulle
överhuvud visa, hur sällan någon uppfinning i det 18:e århundradet kan
tillskrivas en enskild individ. Hittills existerar inget sådant verk.” Han
propagerar i samma not för studiet av teknikens historia: ”Darwin har riktat
uppmärksamheten på naturens teknologi… Förtjänar inte historien om
utvecklingen av samhällsmänniskans produktiva organ, den materiella basen
för varje särskild samhällsorganisation, samma uppmärksamhet?... Teknologin
avslöjar människans aktiva förhållande till naturen, hennes livs omedelbara
produktionsprocess och därmed också hennes samhälleliga levnadsförhållanden
och de ur dessa emanerande andliga föreställningarna.”[101]
En innovation är i Marx kontext varje förändring i produktionsteknik
och/eller organisation som höjer det enskilda kapitalets profitkvot över
genomsnittet för branschen, genom att det sänker det individuella
kostnadspriset under branschens samhälleliga genomsnitt.[102]
En sentida marxist (Mandel) betonar de grundläggande omvälvningarna av
energitekniken såsom det bestämmande momentet för den totala teknikens
omvälvning. Först kom ångkraften från 1848, därefter elektriska motorer och
förbränningsmotorer från 1880-talet, slutligen elektroniska och
kärnkraftsdrivna redskap från 1940-talet. Mandel ser detta som de tre
allmänna omvälvningarna av tekniken som det kapitalistiska produktionssättet
åstadkommit efter den ”ursprungliga” industriella revolutionen under
1700-talets andra hälft.[103]
Utifrån denna utveckling av kraftmaskinerna sker så den fortskridande
omvälvningen av hela maskinsystemet.
Många uttolkare av Marx – kanske främst de kritiska – tillskriver hans
samhällsanalyser teknologisk determinism. Man menar då att Marx sökte en
”yttersta orsak” till historiska händelser och ansåg sig ha funnit den i
tekniken. Herbert Tingsten formulerade det som att produktivkrafterna hos
Marx motsvarar Gud i en religiös världsförklaring.[104]
Boel Berner kritiserar denna syn på Marx analys. För det första menar hon
att Marx och Engels aldrig var ute efter något så metafysiskt som en
”ytterst orsak” till samhällsutvecklingen. För det andra definierade de inte
begreppet produktivkrafter på det enkla sätt som kritikerna tillskriver dem.
Produktivkrafterna innefattar arbetskraft och produktionsmedel, de senare
omfattar råmaterial, utrymme och arbetsinstrument. Produktivkrafterna är
därför hos Marx den mänskliga, produktiva förmågan i relation till naturen
och till den materiella omvärlden. De är inte uteslutande några tekniska
ting. Däremot ger Berner kritikerna delvis rätt i att Marx och Engels i
huvudsak inte brydde sig om de underliggande orsakerna till förändringar i
tekniken. Dock träffar denna kritik bara de tidiga skisser till
historieteori som Marx och Engels lade fram på 1840-50-talen. I senare
arbeten diskuterar Marx i detalj mekanismerna bakom produktivkrafternas
förändringar och det konkreta innehåll de får beroende på
produktionsförhållandenas karaktär.[105]
J o s e p h S c h u m p e t e r
är den ekonom inom den ”kapitalistiska” teoretikerkretsen som kraftfullast
lyft fram tekniken som en förklaringsfaktor bakom makroekonomiska
företeelser. Han instämmer med Marx att teknologisk utveckling hör till
själva kärnan i kapitalistiskt företagande och därför inte kan skiljas ut
från det. Han menar att beroendet är ömsesidigt; varken kapitalismen eller
teknologin hade utvecklats på det sätt de har gjort om de inte varit
inbördes beroende av varandra.[106]
(Å andra sidan förbinder han kapitalismen med kreditbildningen, vilket
förlägger dess uppkomst till omkring sekelskiftet mellan 1100- och
1200-talen.)
Uppfinningen är den tekniska nyskapelsen. I n n o v a t i o n e n
definierar Schumpeter som uppfinningen omsatt till ekonomisk aktivitet, men
kan också vara någon annan faktor som ger upphov till en ny
produktionsfunktion. Den som driver fram innovationen från uppfinning till
produkt är e n t r e p r e n ö r e n .[107]
Schumpeter observerar alltså att de enstaka uppfinningarna inte isolerade
ger upphov till ekonomisk tillväxt. Det krävs en process som sätter
uppfinningen i ekonomisk verksamhet, det krävs entreprenörer, organisatorisk
utveckling, nya affärsidéer etc.
Av faktorer som bestämmer en given ekonomisk situation finns sådana som
verkar inifrån (internal), och sådana som verkar utifrån den ekonomiska
sfären (external). Samhällsprocessens störningar är enligt denna definition
externa, till skillnad från hos Marx.[108]
En uppfinning är varken en intern eller extern faktor; den är ingen faktor
alls. Uppfinningarna under antiken och medeltiden misslyckades i århundraden
att påverka vardagslivet. Men så snart uppfinningarna sattes i ekonomisk
aktivitet fick vi en process som var knuten till ekonomin och som inte
påverkade den utifrån. I inget fall är därför en uppfinning en extern
faktor.[109]
Schumpeters beskrivning av innovationen leder till en överbetoning av de
stora och tydligt urskiljbara tekniska förändringarna. Samma grundsyn leder
honom också till att söka orsakerna bakom de långa konjunkturcyklerna i ett
litet antal stora, tekniska utvecklingssteg. Den första Kondratieffcykeln,
1787-1842, förklarar han huvudsakligen som ett resultat av utvecklingen inom
bomulls- och järnindustrin. Den andra Kondratieffcykeln, 1843-1897,
sammanhänger med järnvägarnas framväxt och den tredje cykeln, 1898-1913, hör
ihop med elektricitetens intåg i produktionen.
Schumpeter gör sig möda att rekapitulera ett antal av tidens viktigare
uppfinningar.[110]
Det betyder dock inte att han ser teknikutvecklingens natur som en
kontinuerlig framryckning på bred front. Uppräkningen bekräftar istället att
Schumpeter betraktar teknikutvecklingen partikulärt; han urskiljer de
enstaka uppfinningar som kan bli föremål för innovationer och därmed säljas
på en marknad. En stor del av småstegsutvecklingen är ju nämligen implicit;
den inkorporeras i processer och produkter och återuppstår sällan som
tydliga funktionsförändringar hos slutprodukten.
Om järnvägen var en stor innovation som stimulerade mycken ekonomisk
aktivitet, så säger den ändå ingenting om den totala teknologiska
utvecklingen under tiden 1843-1897, lika lite som de andra uppräkningsbara
innovationerna under den tiden. Tror man alltså som Schumpeter att tekniken
har en stor betydelse för ekonomin så blir denna betydelse avsevärt större
när man ser till teknologins totalitet.
En ekonom som före Schumpeter
intresserade sig särskilt för teknologin var T h o r s t e i n V e b l e n
. Han såg teknologin som den totala summa av kunskap, färdigheter och teknik
som är tillgänglig för samhället i varje ögonblick. Dess enda uppgift är att
göra produktionen effektivare och större. Teknologin utvecklar sig
kontinuerligt och drivs framåt av människans strävan mot ekonomiskt
framåtskridande. Teknologins utveckling är den mest kraftfulla orsaken till
förändringar i institutioner. (Veblen förespråkade en institutionell syn på
ekonomin.)
Enligt Veblen gör den dynamiska teknologin vanor och tänkesätt omoderna och
stimulerar skapandet av nya. Härigenom uppstår en konfliktorsak som har
likheter med den grundläggande konflikten i Marx teori. De frånvarande
ägarna till företagen har vinsten som enda måttstock på företagets framgång,
medan ”företaget själv”, ingenjörerna, uppfinnarna och de yrkesutbildade
arbetarna, är mera intresserade av förbättringar i själva
produktionsprocessen etc. Veblen menar att dessa två mål kan komma i
konflikt, och på sikt är bunden att göra det. Motsättningen uppstår genom
att teknologin successivt gör den existerande kapitalutrustningen obsolet,
så att den sjunker i värde, varigenom ägarnas kapital eroderas.
(Utvecklingen har visat att Veblen på denna punkt oroade sig i onödan;
teknologin har snarare blivit ett nödvändigt medel för att bibehålla
lönsamhet i företagen.)[111]
I och med boken The Engineers and the Price System blev Veblen med Laytons
ord ”besatt av ingenjörer”[112]
Med föreställningen om ingenjörerna som en lämplig härskande klass fick
Veblen efterföljare och det uppstod en teknokratisk rörelse i USA. Den fick
snart bisarra drag och dog så småningom ut.
Om man hänför Marx, Veblen och Schumpeter till systembyggande
tillväxtekonomer, finns det i nyare tid bara ett fåtal som följt samma väg.
Man kan nämna C E Ayres (The Theory of Economic Progress, 1944), W W Rostow
(The Stages of Economic Growth, 1960) och John Kenneth Galbraith.
G a l b r a i t h hör inte till någon skola och han betraktar ibland de
akademiska ekonomerna med ett roat överseende. Med boken The Affluent
Society (1959) införde han begreppet ”konventionell visdom” och satte mycken
sådan på huvudet. Han menade att varor på den fria marknaden nu fanns i
överflöd, men i gengäld var de allmänna nyttigheterna som tillhandahålls av
den offentliga sektorn försummade.
I boken The New Industrial State (1967) går han vidare och granskar
företagens sätt att fungera i en kapitalistisk ekonomi som den
nordamerikanska, kontrasterat mot den neoklassiska idealbilden. Marknaden är
i stor utsträckning satt ur spel; företagen planerar sin verksamhet för att
möjliggör den organiserade användningen av kapital och teknologi.
”Teknostrukturen”, dvs det skikt av direktörer och högre tjänstemän, inte
minst ingenjörer, som styr företagen, har i första hand intresse av
företagets fortlevnad och inte av absolut vinstmaximering. Teknostrukturen,
inte aktieägarna, har det avgörande inflytandet över företaget, varför det
blir denna grupps mål som blir styrande för verksamheten.[113]
R o s t o w s arbete är ett försök att på strikt marknadsekonomisk och
kapitalistisk teorigrund bygga en modell för ekonomisk tillväxt. Han avsåg
uttryckligen att skapa ett alternativ till Marx teori. Utvecklingen av ett
förindustriellt samhälle till ett rikt industrisamhälle går enligt Rostow
över fem stadier: ”The traditional society, the preconditions for take-off,
the take-off, the drive to maturity, and the age of high mass consumption.”[114]
Stöd för modellen söker han inte i empiriska fakta; man kan med Eric Roll
säga att accepterandet av författarens teser till stor del blir en fråga om
personlig smak och temperament.
Bland sentida arbeten om ekonomisk tillväxt kan nämnas Limits to Growth
(1972). Det har intresse i detta sammanhang såsom en ”ingenjörsbetonad”
analys av människan utvecklingsproblem. Man studerar den sannolika
utvecklingen av fysiska storheter som befolkning, industriproduktion,
livsmedelsproduktion, icke förnybara resurser och miljöförstöring. Man för
in storheterna i ett system, en världsmodell, och postulerar olika
relationer mellan dem. Modellen kördes sedan i en dator och man fick, med
olika premisser, olika resultat av utvecklingen på längre sikt – de flesta
tämligen dystra.[115]
Tillvägagångssättet har blivit utförligt kritiserat, och skall inte
behandlas närmare här.
Ekonomerna har traditionellt
betraktat produktionsresultatet som i huvudsak beroende av
produktionsfaktorerna kapital (K) och arbete (L). Den totala inkomsten (Y) i
en ekonomi kan då skrivas som en funktion av de fysiska kvantiteterna
kapital och arbete, Y = f(K,L). Den speciella produktionsfunktion man
vanligen utgår från (Cobb-Douglas) kan skrivas
Y = kLaK(1-a)
där k och a är positiva
konstanter, a<1
[116]
När man försökte bekräfta Cobb-Douglas produktionsfunktion med empiriska
undersökningar visade det sig emellertid att ökningen av K och L bara
förklarade en den av den ekonomiska tillväxten. För USA mellan åren 1929 och
1957 kunde bara en tredjedel förklaras på så sätt. Den övriga delen, dvs
huvuddelen, tillskrevs en oförklarad residual, eller restfaktor.
Åtskillig ekonomisk forskarmöda har efter dessa empiriska konstateranden
lagts ner på att utröna vad restfaktorn i själva verket består av. Nära till
hands låg att se till den ”kvalitetsökning” hos kapitalet som är en följd av
den tekniska utvecklingen. Restfaktorn går därför ofta under namnet
”teknikfaktorn”.
Edward Denison föredrog istället att koncentrera intresset på den
kvalitetsökning hos arbetskraften som uppnås genom utbildning. I sitt stora
arbete The Sources of Economic Growth in the United States and the
Alternative Before Us (1962) gör han långtgående beräkningar över
utbildningens effekter. Utgående från inkomstökningen kom han fram till att
av USA:s årliga ekonomiska tillväxt mellan åren 1930 och 1060 kunde hela 35
% av restfaktorn förklaras av den förbättring i arbetskraften kvalitet som
utbildningen åstadkommit.[117]
Denison gör kvalificerade antaganden inför sina beräkningar, antaganden som
kritiserats av många. Fortsatta studier har gjorts och i litteraturen finns
hela skalan av siffror över utbildningen bidrag till den ekonomiska
tillväxten representerade. Längst ner kommer Jorgensen och Griliches som med
en ändrad produktionsfunktion reducerar restfaktorn till bara 0,1 % per år.[118]
I den svenska långtidsutredningen 1970 gjordes ett försök att uppskatta
utbildningens betydelse för produktivitetsökningen i Sverige. Efter ett
antal starka förutsättningar kom man fram till att ökad utbildning kunde
komma att svara för 0,2 procentenheter av industriproduktionens årliga
tillväxt under perioden 1965-75, dvs under period då utbildningen ökade
mycket snabbt. Utbildningen skulle därmed svara för ungefär 1 % av
totalproduktivitetens tillväxt under perioden. Ökad utbildning skulle därmed
inte uppväga minskningen av arbetskraftens storlek under samma tid.[119]
Oberoende av restfaktoranalysen har uppfattningen om utbildningens betydelse
för ekonomisk tillväxt givit upphov till en särskild teori,
humankapitalteorin, med rötter i den s k Chicagoskolan under 1950-talet.
Utbildningen betraktas som en investering i mänskligt kapital och förklarar
därigenom fenomen som inkomstfördelningen och Leontiefparadoxen.[120]
Vi såg i ett tidigare avsnitt (5.2.4) att en IVA/IUI-studie fann
teknikfaktorn förklara nästan hela den svenska produktionsökningen under
1970-talet. Vid närmare granskning i en bransch och ett företag, visade sig
huvuddelen (90 %) av totalproduktivitetens tillväxt bero på ”strukturella
åtgärder på produktsidan” i form av förändrad produktsammansättning mm. (not
65)
Det är tydligt att det ännu saknas entydiga svar på vad restfaktorn består
av, hur stor den egentligen är, och om den alls existerar. Antagligen finns
inga sådan entydiga svar. Man skulle istället kunna se problemet från andra
hållet. Den totala tekniska utvecklingen – som inte alls syns i
kvantiteterna arbetskraft och kapital – har rimligen haft betydelse för den
ekonomiska tillväxten. Om man vid anpassningen av en relevant
produktionsfunktion till korrekta ekonomiska mätvärden får fram en
restfaktor, borde den alltså innehålla teknikens bidrag till
produktionstillväxten.
Vi har tidigare belyst småstegsutvecklingens roll. All teknisk utveckling,
men särskilt denna, har ett intimt samband med utbildningsnivån, hos
administratörer och ingenjörer såväl som hos arbetare. Att korrelera
utbildning och ekonomisk tillväxt skulle alltså kunna vara en omväg att mäta
den allmänna tekniknivåns ekonomiska betydelse. På samma sätt är de
strukturella förändringar, som IVA/IUI-studien talar om, betingade av en
teknisk eller teknologisk småstegsutveckling. Ett sätt att få ett klarare
begrepp om teknikens roll skulle vara att i detalj analysera den totala
teknikutvecklingen inom en smal sektor, på det sätt som skisserades i
avsnitt 6.2, och ställa mot den ekonomiska utvecklingen i samma sektor.
Teknologin – människans förmåga at
omforma sin materiella miljö – är själva kärnan i dynamisk ekonomisk
verksamhet. Kapitalismen har existerat i åtminstone 700 år, men det var
först i och med den industriella revolutionen som vi fick en verkig
ekonomisk tillväxt. Och den helt avgörande faktorn i den industriella
revolutionen var de tekniska framsteg som gjordes, i en takt som i några
språng blev oerhört mycket större än någonsin tidigare.
Klassikerna var alltför upptagna att skapa en nationalekonomisk teori för
att till fullo inse teknikens roll. Marx insåg tämligen klart denna roll –
den fick en naturlig plats i hans materialistiska historieuppfattning – men
ägnade ändå huvuddelen av intresset åt hur tekniken blivit ett medel för
exploatering av arbetarklassen.
Schumpeter satte tekniken i centrum för sin ekonomiska teori, men kom att
kraftigt överbetona de stora ”basinnovationerna” och därigenom i själva
verket att underskatta teknikens totala betydelse. Veblen hade likaledes en
i viss mån abstrakt tekniksyn, som inte oväntat slutligen ledde fram till en
kuriositet, till en sorts idealisering av ingenjörerna som kår.
Galbraith intar en mellanställning mellan olika läger. Som amerikansk liberal
punkterar han med förnöjsamhet den neoklassiska idealbilden av hur företagen
fungerar i en kapitalistisk ekonomi, men hamnar i en överskattning av
teknostrukturens maktposition i förhållande till ägargrupperna.
Restfaktoranalysen har lett fram till helt olika svar på frågan vad som, vid
sidan av kapital och arbete, är tillväxtens orsaker. De divergerande
resultaten visar närmast på känsligheten hos de teoretiska modellerna och
osäkerheten i det empiriska materialet. Frågan om tillväxtens drivkrafter
måste lösas med direkta angreppsmetoder som tar sikte på de konkreta
faktorerna i den ekonomiska processen. Med indirekt bevisföring står det
omedelbart klart att tekniken har en ytterligt central roll i processen. Men
en djupare analys, som också tar sikte på småstegsutvecklingen, skulle
samtidigt kunna sprida ljus över både den ekonomiska tillväxtens mekanismer
och den tekniska utvecklingens natur.
Denna uppsats har – uttryckt i en
mening – syftat till att påvisa brister i kunskapen hos olika grupper om
tekniken och dess roll i samhället, att formulera en hypotes om
teknikutvecklingens natur och att, mot denna bakgrund, studera hur tekniken
har betraktats i en del av den nationalekonomiska teorin.
Avsnitt 4 beskriver hur framför allt den humanistiska, men också
delar av den samhällsvetenskapliga, forskningssektorn och den litterära
intelligentian hamnat helt utanför den naturvetenskapliga och tekniska
kulturen, ofta i en aktiv motsatsställning. Den kritik av tekniken, som till
stor del emanerar ur detta förhållande, refereras i urval.
Avsnitt 5 ger en bild av hur tekniken, före och efter den
industriella revolutionen, på några sekler totalt har omformat det
västerländska samhället. Tekniken påvisas ha en mera aktiv ställning i
förhållande till naturvetenskaplig forskning än vad man tidigare ansett.
Tekniken, både i sin självständiga egenskap och i sin betydelse för
samhällsutvecklingen, beskrivs som till stor del okänd för den breda
allmänheten. Till sitt konkreta innehåll är den också märkbart obekant också
för de samhällsvetenskapliga forskare som har att behandla dess effekter på
samhället. Vetenskapens och industrins roll i samhällsutvecklingen belyses.
Teknikfaktorn analyseras, liksom den teknikutveckling som inte återspeglas i
nationalräkenskaperna.
Avsnitt 6 argumenterar för att den väsentliga och avgörande
teknikutvecklingen är en förändring i små steg och på bred front inom hela
den samhälleliga produktionsprocessen.
Avsnitt 7 är en genomgång av några ekonomers sätt att inkorporera
tekniken i sina teorier. Också restfaktoranalysen granskas i motsvarande
avseende.
En genomgående slutsats är att naturvetenskap och teknik, i förhållande till
sin betydelse för samhällsutvecklingen, är dåligt känd, i många avseenden t
o m okänd i stora grupper av befolkningen. Karaktären av den bristande
kunskapen växlar mellan olika grupper, från (i generaliserande termer)
humanisternas mera totala avståndstagande, över samhällsvetarnas
otillräckliga kännedom om teknikens konkreta verklighet, till teknikernas
bristande insikt i teknikens natur, och roll i samhället som helhet.
Den otillräckliga kunskapen utgör grunden för en hyperkritisk inställning
till tekniken, innebärande att negativa konsekvenser ges orealistisk
uppmärksamhet i förhållande till de positiva. Av samma orsak har tekniken
(av Ellul och andra) kunnat tilldelas en metafysisk dimension, en sorts
självständig maktposition oberoende av politiska beslut och andra mänskliga
viljeyttringar.
Brister i kunskap har vidare inom nationalekonomin resulterat i en oklar
föreställning om teknikens roll i den ekonomiska tillväxten.
Restfaktoranalysen har hittills givit de mest skiftande svar på den frågan.
Det visar sig också att teknikens utveckling givit mycket stora välfärdstillskott
(inte minst i den offentliga sektorn) som inte kommer fram i
nationalräkenskaperna.
I uppsatsens huvudavsnitt hävdas att detta vaga begrepp om teknikens
verkliga funktion till stor del beror på en ofullständig syn på den tekniska
utvecklingens natur. I så gott som alla beskrivningar av denna utveckling
koncentrerar man intresse på de enstaka, tydligt urskiljbara innovationerna,
som ofta innebär förändringar i en produkts form eller funktion. Helst
uppehåller man sig vid innovationer stora nog att initiera nya industrier.
Den verkliga naturen hos teknikens utveckling är i stället en kontinuerlig
förändring i små steg och på bred front. Det är på detta sätt tekniken har
fullständigt omformat människans livsvillkor.
Eftersom Schumpeters innovationsmodell varit tongivande är det förklarligt
att ekonomisk teori inte förmått ”hantera” tekniken och bedöma dess
betydelse för samhällsekonomisk utveckling. Klassikerna hade överhuvud en
diffus tekniksyn. Marx underskattade i varje fall inte maskinernas betydelse
och bemödade sig att studera tekniken konkret. Schumpeter blev sedan
portalfiguren för tiden från 1940-talet och framåt. först på senare tid har
tekniken fått en något djupare behandling inom nationalekonomin (exempel:
Nathan Rosenberg).
Den avslutande slutsatsen blir att studiet av teknikens natur behöver drivas
vidare och på ett helt annat sätt än hittills föras ner till realnivåer.
Detta reala studium av tekniken bör inkorporeras i nationalekonomiska
analyser för att bättre klarlägga både den ekonomiska och den tekniska
utvecklingens mekanismer.
Asplund J: Teorier om
framtiden, Stockholm 1979
Baumol W J: Economic Theory and Operations Analysis, Englewood Cliffs, N J
1961
Berner B: Teknikens värld, Lund 1981
Blaug M: Economics of Education, Penguin Books, Harmondsworth 1971
Brooks H: Hope or Catastrophe? Technology in Society, vol 1 (1997)
Carlsson B: The content of productivity growth in Swedish manufacturing.
IUI, Stockholm 1980
Denison E F: Economic Growth in the United States and the Allternative
Before Us, New York 1962
Ellul J: The Technological Society, New York 1964
First Interim Report on Project Hindsight (Summary), Sherwin C W m fl,
Office of the Director of Defence Research and Engineering. Washington 1966
Framsteg inom forskning och teknik 1981. IVA-meddelande 239
Galbraith J K: Den nya industristaten, Stockholm 1969
Glete J: Teknikhistoria – viktigt i ekonomisk och historisk forskning.
Daedalus 1980
Heidegger M: Teknikens väsen, Stockholm 1974
Hicks J: Den ekonomiska historiens teori, Stockholm 1970
Huberman L: Människan rikedomar, Stockholm 1965
Ingelstam L, Schiller B: Teknik och social förändring. Daedalus 1980
Ingelstam L, Schiller B: Teknik och social förändring, Lund 1981
Jorgensen D A, Griliches Z: The explanation of productivity change.
Rev.econ.stud. July 1967
Layton E T: The history of technology and the engineering profession,
IVAnytt 1981:5
Mandel E: Senkapitalismen, del 1, Kristianstad 1974
Marx K: Kapitalet, Första boken, Uddevalla 1969
Marx K, Engels F: Brev i urval, Stockholm 1972
Mill J S: Principles of Political Economy, Books IV & V, Penguin Books,
Harmondsworth 1970
Ricardo D: On the Principles of Political Economy and Taxation, Penguin
Books, Harmondsworth 1971
Roll E: A History of Economic Thought, London 1973
Rosenberg N: How exogenous is science? IVA-PM nr 13 1981
Russel B: Nutidsmänniskan inför vetenskapen, Stockholm 1952
Schultz T W: Investment in Human Capital, The Amer.econ.rev. vol LI, no 1,
march 1961
Schumpeter J: Business cycles, New York 1964
Snow C P: De två kulturerna – en ny genomgång, Malmö 1965
Spengler O: Människan och tekniken, Stockholm 1931
Svensk industri under 70-talet med utblick mot 80-talet. 1970 års
långtidsutredning, bilaga 2. Stockholm 1971
Söderberg S: Den snillrika människan, Stockholm 1979
Technical Change and Economic Policy, OECD, Paris 1980
Technology in Retrospect and Critical Events in Science (TRACES), IIT
Research Institute for The National Science Foundation. vol 1 & 2, 1968
Teknik och industristruktur – 70-talets ekonomiska kris i historisk
belysning. IVA-meddelande 218
The Limits to Growth. A Report for the Club of Rome’s Project on the
Predicament of Mankind, London 1975
Thomas L: Cellens liv, Helsingborg 1976
Toulmin S, Goodfield J: Materiens arkitektur, Stockholm 1964
Än se’n då - diskussioner om framtidsstudier, Odén B, m fl, Stockholm 1974
[1]
Layton E T: The history of technology and the engineering profession,
IVAnytt 1981:5, s 8
[2] Berner B: Teknikens
värld, Lund 1981, s 13
[3] Heidegger M:
Teknikens väsen, Stockholm 1974, s 22-3
[4] Anthony Benn
citerad i Söderberg S: Den snillrika människan, Stockholm 1979, s 9
[5] Ingelstam L,
Schiller B: Teknik och social förändring, Lund 1981, s 11
[6] Ibid.
[7] Berner a a s 37
[8] Söderberg a a s 245
[9] Schumpeter J:
Business cycles, New York 1964, s 87
[10] Ellul J: The
Technological Society, New York 1964, s xxv, och Gerholm T R: The
technological society – ett referat med kommentarer, ur Än se’n då -
diskussioner om framtidsstudier, Odén B, m fl, Stockholm 1974, s 29
[11] Snow C P: De två
kulturerna – en ny genomgång, Malmö 1965
[12] Ibid. s 15
[13] Ibid. s 55
[14] Russel B:
Nutidsmänniskan inför vetenskapen, Stockholm 1952
[15] Ibid. s 9
[16] Ibid. s 101
[17] Asplund J: Teorier
om framtiden, Stockholm 1979, s 136
[18] Snow a a s 18-19
[19] Russel a a s 108
[20] Spengler O:
Människan och tekniken, Stockholm 1931, s 85
[21] Ibid. s 88
[22] Ellul a a s 5
[23] Ibid. s 204
[24] Gerholm a a s 32
[25] Ellul a a s 187
[26] Gerholm a a s 33
[27] Brooks H: Hope or
Catastrophe? Technology in Society, vol 1 (1997) s 11
[28] Russel a a s 108
[29] Gerholm a a s 108
[30] Ibid.
[31] Brooks a a s 14
[32] Layton a a s 10
[33] Ibid. s 9-10
[34] Söderberg a a. s
93
[35] Layton a a s 10
[36] Glete J:
Teknikhistoria – viktigt i ekonomisk och historisk forskning. Daedalus
1980, s 56-57
[37] Ingelstam L,
Schiller B: Teknik och social förändring. Daedalus 1980, s 82
[38] Framsteg inom
forskning och teknik 1981. IVA-meddelande 239, Stockholm 1981
[39] Ingelstam &
Schiller (1980) a a s 82
[40] Russel a a
[41] Layton a a
[42] Marx K, Engels F:
Brev i urval, Stockholm 1972, s 212
[43] Rosenberg N: How
exogenous is science? IVA-PM nr 13 1981, s 6
[44] Ibid. s 10
[45] Ibid. s 15
[46] Ibid. s 36
[47] Snow a a s 74 och
91
[48] Ibid. s 75
[49] Ibid. s 69-70
[50] Ibid. s 71
[51] Russel a a s 150
[52] Thomas L: Cellens
liv, Helsingborg 1976
[53] Ibid. s 42-43
[54] Ibid.
[55] Huberman L:
Människan rikedomar, Stockholm 1965, s 108
[56] Toulmin S,
Goodfield J: Materiens arkitektur, Stockholm 1964, s 273
[57] Snow a a s 25
[58] Ibid. s 26
[59] Technical Change
and Economic Policy, OECD, Paris 1980, s 61
[60] Blaug M: Economics
of Education, Penguin Books, Harmondsworth 1971, s 92
[61] Ibid. s 93-94
[62] Teknik och
industristruktur – 70-talets ekonomiska kris i historisk belysning.
IVA-meddelande 218, Stockholm 1979, s 111
[63] Ibid. s 183
[64] Ibid. s 111
[65] Carlsson B: The
content of productivity growth in Swedish manufacturing. IUI, Stockholm
1980, s 7
[66] Teknik och
industristruktur… a a s 65
[67] Technical Change…
a a s 65
[68] Blaug a a
[69] Technical Change…
a a s 66
[70] Ibid.
[71] Ibid.
[72] Ibid.
[73] Ibid. s 61
[74] L T C Rolt citerad
i Söderberg a a s 245
[75] Schumpeter a a
[76] Berner a a s 17
[77] Teknik och
industristruktur… a a s 143
[78] Ibid. s 143-4
[79] Söderberg a a s
390
[80] Technical Change…
a a s 49
[81] Berner a a s 101
[82] Teknik och
industristruktur… a a s 114-5
[83] Ibid. s 123
[84] Berner a a s 92
[85] Ibid. s 158
[86] Ibid. s 159
[87] Technology in
Retrospect and Critical Events in Science (TRACES), IIT Research
Institute for The National Science Foundation. vol 1 & 2, 1968 s iv-v
[88] First Interim
Report on Project Hindsight (Summary), Sherwin C W m fl, Office of the
Director of Defence Research and Engineering. Washington 1966
[89] Brooks a a s 4
[90] Glete a a s 59
[91] Roll E: A History
of Economic Thought, London 1973 s 142-72
[92] Ricardo D: On the
Principles of Political Economy and Taxation, Penguin Books,
Harmondsworth 1971, s 378
[93] Ibid. s 379-84
[94] Roll a a s 201-10
[95] Hicks J: Den
ekonomiska historiens teori, Stockholm 1970, s 149
[96] Mill J S:
Principles of Political Economy, Books IV & V, Penguin Books,
Harmondsworth 1970, s 56-7
[97] Marx K: Kapitalet,
Första boken, Uddevalla 1969, s 322
[98] Ibid. s 373
[99] Ibid. s 425
[100] Ibid. s 439
[101] Ibid. s 323
[102] Berner a a s 41
[103] Mandel E:
Senkapitalismen, del 1, Kristianstad 1974, s 114
[104] Berner a a s 33
[105] Ibid. s 22 och
33-4
[106] Schumpeter a a s
9-10
[107] Ibid. s 87
[108] Ibid. s 6-7
[109] Ibid. s 9
[110] Ibid. s 237 ff
[111] Roll a a s 448-51
[112] Berner a a s 236
[113] Galbraith J K:
Den nya industristaten, Stockholm 1969
[114] Roll a a s 587
[115] The Limits to
Growth. A Report for the Club of Rome’s Project on the Predicament of
Mankind, London 1975
[116] Baumol W J:
Economic Theory and Operations Analysis, Englewood Cliffs, N J 1961, s
402
[117] Denison E F:
Economic Growth in the United States and the Allternative Before Us, New
York 1962, s 73
[118] Jorgensen D A,
Griliches Z: The explanation of productivity change. Rev.econ.stud. July
1967, s 273-4
[119] Svensk industri
under 70-talet med utblick mot 80-talet. 1970 års långtidsutredning,
bilaga 2. Stockholm 1971 (SOU 1971:5), s 249-54
[120] Schultz T W:
Investment in Human Capital, The Amer.econ.rev. vol LI, no 1, march 1961
2006-05-04
Ge synpunkter
|
|