Fjärde juli. Nationaldagsfirande med grillfest och fyrverkeri får amerikanerna att känna sig på gott humör. Men på det hela taget förefaller det nationella sinnelaget – som aldrig förr – vara tyngt av pessimism. Aldrig förr har så många amerikaner känt att situationen USA befinner sig i är sämre än den var för tio år sedan.
Förmågan att återhämta sig efter kriser brukar framhållas som ett särskilt kännetecken för det amerikanska lynnet. Optimism är en amerikansk paradgren. I varje uppskattning av det amerikanska folket tror jag just den inbjudande optimismen är en viktig del. När jänkarna pepprar sina samtal med adjektiven ”amazing” och ”awesome ” är det helt enkelt så det mest futtiga i vardagen blir till ständiga glädjeämnen.
Med ett mer kritiskt sinnelag kan man förstås fullständigt tröttna på hur allt är underbart; hur nyanser suddas ut med ett brett leende awesome. Man kan som Barbara Ehrenrich gör i ”Gilla läget” resonera kring hur det positiva tänkandet lurar amerikanerna i grunden. Frånvaron av kritiskt tänkande bidrar tvärtom till kriser.
Tiden efter 11/9.
En undersökning av TIME/Aspen Ideas Festival har ställt olika frågor om hur amerikanerna ser på följderna av terroristattackerna 11/9. Det mest utmärkande resultatet är att en stor majoritet mycket tydligt upplever att saker har blivit sämre. TIME skriver att ”Undersökningen bekräftar att landet genomgår en av sina längsta ihållande perioder någonsin av bedrövelse och pessimism.”
Hela 71% av befolkningen, vilket inberäknar en majoritet i alla demografiska grupper utom afroamerikaner, säger att läget för USA är sämre idag än det var för tio år sedan. (11% säger att läget är bättre nu.) På frågan om hur USA har återhämtat sig efter 11/9-attackerna, så menar endast 6% av befolkningen att USA har återhämtat sig helt.
Svarsresultatet får TIME att skriva: ”Det är svårt att överskatta vilken grundläggande förändring detta står för. Ett land som länge har hyllats för sin optimism under motgångar har problem med att hitta kuraget och styrkan som har lett det genom allt från världskrig till kärnvapenhot…”
Med en sådan stor ängslighet om framtidsutsikterna för USA kommer nästa års presidentval bli en utmaning för kandidaterna att lyckas slå an rätt budskap av positiv framåtanda i en vardagsförankrad realism som förstår folks oro. Den som lyckas göra sin berättelse mest trovärdig blir president.
Jimmy Carter 1979 och presidentvalet 2012
Här löper Obama och demokraterna risken att beskriva landets ekonomiska situation i alltför positiva ord – som väljarna inte känner igen sig i. Republikanerna och deras kandidat löper risken att bli alltför negativa – väljarna vill också ha en politik som gör att de tror att de kan få det bättre.
Obama blev president med sitt budskap om förändring och hopp. Utbrottet av den ekonomiska krisen hjälpte också till. Nu är USA:s problematiska ekonomi hans: varje plus och minus i räkenskaperna kan politiskt tillskrivas Obama. Presidentvalskampanjen står inför en avvägning som påminner om de problem som president Jimmy Carter hade med en besvärlig ekonomi: hur ska man tala om ekonomin?
Sommaren 1979 samlade Carter till sig företagsledare, politiker och experter på Camp David. Under två veckor diskuterades hur USA skulle ta sig ur oljekrisen. Efter samtalen presenterade Carter sina förslag i ett tal till nationen. Talet brukar kallas ”malaise moment”: en stund av missnöje.
Carter gjorde något ovanligt i amerikansk politik. Han sa inte att allt ska bli bra. Han sa att läget är jäkligt kärvt och om inte alla bidrar till läsningen kommer läget bara att bli ännu kärvare. Carter beskrev situationen för USA som ”crisis of confidence”.
Att Carter talade så uppriktigt om kris, dåligt självförtroende och uppoffringar skulle inte bli en tillgång till honom när han försökte bli omvald. Utmanaren Ronald Reagan vann stort med den effektiva frågan ”Har du det bättre än för fyra år sedan?” Tvivel om meningen med livet är inte ett ämne en president brukar ta upp med nationen. Här är några rader ur talet (hela talet finns här):
Det är en kris som slår mot vår nationella viljas själva själ och hjärta. Vi kan märka denna kris i det ökade tvivlet om meningen med våra egna liv och förlusten av ett enhetligt syfte för vår nation. Urholkningen av vårt självförtroende hotar i framtiden att förstöra det sociala och politiska kittet i Amerika. Självförtroendet som vi alltid har haft som ett folk är inte bara någon simpel romantisk dröm eller ett ordstäv i en dammig bok som vi bara läser på nationaldagen.
…I en nation som var stolt över hårt arbete…tenderar många nu att dyrka njutningslystnad och konsumtion. Mänsklig identitet definieras inte längre av vad man gör, utan av vad man äger. Men vi har upptäckt att ägandet och konsumtionen av saker inte tillfredsställer vår längtan efter mening. Vi har lärt oss att samla materiella varor på hög inte kan fylla de innehållslösa liv som saknar självförtroende eller mening.
