“När jag var liten var vi jämt en massa ungar, som var nere på stranden och badade på sommaren. När vi tröttnat på att plaska och fått mariekex och saft, brukade pappan till en av grannungarna släta till en plätt av den fuktiga sanden, leta upp någon liten pinne och rita och berätta.
Han kallade det “sandsagor”. Vi barn satt runt omkring och lyssnade andäktigt.
Berättelser när de är som bäst, är oftast just så enkla.”

Jag tror inte att grottmålningarna av framrusande hästar och tjurar är gjorda expressivt, på fri hand av någon dåtida Picasso. Jag tror att de föregåtts av tusentals teckningar i sanden. Teckningar som lärt handen, det motoriska minnet, hur dessa djur ser ut. Teckningar som alla haft sin betydelse, när någon ritat och berättat om en stor upplevelse i sitt, eller sin familjs, eller sin klans liv. Berättelser som roade den tidens människor. Berättelser om jakt, äventyr, krig och kärlek.
Inte helt olikt det som underhåller oss idag. Det är min teori. Att rita och berätta har alltid varit naturligt för människan.

Att rita och berätta är också grunden i min undervisning. Jag har arbetat med att lära ut serieteckning sedan 1996. Under dessa år har jag haft många hundra kursdeltagare. De flesta med en stark övertygelse om att det just är serieformen och ingenting annat de ska arbeta med. Och att allt de behöver lära sig för att komma igång är själva hantverket. Tvärtemot vad de flesta tror, består dessa kursdeltagare inte enbart av grabbar i de sena tonåren. Tvärtom. Vi har t ex damen i 75-årsåldern, som vill berätta om sitt liv för barnbarnen och därför vill lära sig teckna serier. Vi har ingenjören som tar tjänstledigt för att återuppta sin barndoms dröm om att bli serietecknare (och som lyckas med det). Vi har unga arga lesbiska feminister som vill sparka in pungkulorna på det manschauvinistska samhället och tycker att serieformen funkar bra till det. (det gör den). Eller den f d securitasvakten, som hellre vill rita barnserier (och gör det). Och så alla de som inte riktigt vet vad dom vill - men som läst andra berätta om sina liv - och känt igen sig i dessa berättelser - och som på vägen mot en självförståelse upptäcker att de har en otrolig talang för att rita japanska manga-serier - (fast de egentligen inte tycker om dom). Gemensamt för alla dessa kursdeltagare är att de har en stark övertygelse om att det just är serieformen de ska arbeta med och att allt de behöver lära sig för att komma igång är själva hantverket.
Hitta den rätta sanden. Hitta den rätta pinnen. Tecknandet. Och det är här problemen börjar.

I vårt samhälle läggs stor möda ner på att lära alla läsa och skriva. Om en elev går ut grundskolan utan att kunna läsa eller skriva, ses det som ett nederlag för samhället i stort. Att inte kunna läsa eller skriva är ett stigma, både för individen och för samhället. Att lära sig teckna anses inte som lika viktigt. Det hör snarare till normen att inte kunna teckna. "Ja, jag kan inte dra ett streck" är en vanligt förekommande kommentar. Det är mer sällan man hör någon säga. "Nä, jag är fullständig analfabet."

Majoriteten av de som kommer till våra kurser vill alltså lära sig teckna, eftersom de inte fått lära sig det i grundskolan. Majoriteten av de som kan teckna när de kommer till oss (och det är ganska många) vill lära sig hur man framför en berättelse, eftersom de, trots all läsning och skrivning inte fått lära sig det i grundskolan. Ett fåtal kan både och. Och den kunskap de efterfrågar är hur de ska få ut sina berättelser på marknaden.

En marknad, som på senare tid sägs bli mindre och mindre. För några år sedan kom larmrapporter om massnedläggningar av serietidningar. Serieformen som sådan påstods vara utdaterad. En angelägenhet enbart för allt mer åldrande fans. Jag trodde aldrig på de där.

På sommaren brukar jag besöka Hästveda marknad, tillsammans med min familj. En folklig och genuin marknad med anor långt tillbaks i tiden. Utbudet där, är sånt som verkligen går hem i stugorna, men också en sammanlagd bild av vad som rör sig i vårt kollektiva medvetande. T-shirts med Britney Spears och Eminem, gummistövlar, kastruller, rökt renkorv, vaxdukar, fiskedrag, rökelse, drömfångare. Och serier. Inte ett stånd utan flera stycken. Med årgångar av Kalle Anka, Fantomen och 91:an, vuxenserie från 80-talet, seriealbum, jultidningar och dom senaste självbiografiska albumen från Optimal Press. Att stå på Hästveda marknad och bläddra i Daniel Ahlgrens “Böggänget” är en minst sagt bisarr upplevelse. Hur kommer det sig att den finns där. För en marknadsknalle släpar knappast omkring på sånt som inte går att sälja. Man hittar inte Bruno K Öijer på Hästveda marknad. Men man hittar Klas Katt. Hur kan det komma sig?

Jag tror att det beror på att serieformen har ett starkt känslomässigt grepp om oss. Serier handlar om begär och erövring. För barnet som stavar sig igenom ett nytt nummer av Bamse på egen hand, handlar det om att erövra en ny värld - utan den vuxne som läser högt. Denna erövring stärker självkänslan och skapar ett begär efter fler likadana upplevelser. Att kunna själv. Att bli en självständig varelsemed egna världar att ge sig in i. Så vad är det unika med seriemediet.
Kanske är det, som jag skisserat här, en utveckling av ett slags urberättande. Ett berättande, som oavsett vilken form det presenteras i, har ett starkt grepp om oss människor.

Texten ursprungligen publicerad i tidskriften Praktik och Teori, Malmö Högskola 2003