Först ett gäng OT-kartor. OT står för Orbis Terrae, “Jordens Omkrets”. Omkretsen är ett O som i Orbis som betyder “omkrets” (Det är därifrån “orbit”, omloppsbana, kommer). I detta O, i denna Omkrets, lägger man jorden, som är ett T som i Terra som betyder “jord”. Kartan består alltså av ett O med ett T i. Ovanför den vågräta balken i “T”-et ligger Asien, nere till vänster om T-ets lodräta balk ligger Europa, och nere till höger om T-ets lodräta balk ligger Afrika. Ofta står det “Oriens”, öster, längst upp (som “orienten” som ju är österut) och “Meridies”, söder, till höger (som franska “midi”, “mitt på dagen”, som det ju är när solen står i söder).
De här kartorna var naturligtvis inte avsedda att navigera eller orientera (som kommer från “Oriens”, öster, dvs att ta reda på vart “upp”-riktningen på kartan ligger i verkligheten) efter, utan var att se som en slags logga. I sant medeltida ordvitsande anda tyckte man det var kul att det gick att göra en världskarta av ett O och ett T (Jämför med sådana saker som typologier och prefigurationer). Om man ville hitta någonstans på den här tiden så följde man olika vägar, till lands och till havs, och då hade man mycket större nytta av en vägbeskrivning än en karta.
