För att skilja kalkbarrskogar från ordinära
barrskogar av låg- eller högörtstyp ska ett antal skiljearter
förekomma enligt en lista (Johan Nitare 2004). Många indikatorarter är
lundväxter som har sin huvudsakliga
förekomst i sydliga lövskogar och lundar på brunjord. En annan grupp av arter
är de som växer
i fuktiga-blöta sumpskogar och som växtekologiskt hör hemma i kalkrika myrar
och rikkärr.
Den tredje gruppen med ljusöppna skogar på torra kalkrika marker har däremot
en en stäppartad
lågörtsvegetation som också påträffas i det öppna kulturlandskapet eller i
bergs- och klippområden.
Den senare gruppen förekommer mest i sydöstra Sverige, t ex på Gotland.
Ett antal känsliga myccorhizasvampar som t ex violgubbe, grantaggsvamp,
grangråticka, blå taggsvamp,
gul taggsvamp, raggtaggsvamp, dofttaggsvamp, bitter taggsvamp, blåfotad
taggsvamp, fjällig grantaggsvamp, koppartaggsvamp, brödtaggsvamp,
svartfjällig musseron och brandmusseron är viktiga
skiljearter. Bland kärlväxterna kan nämnas trolldruva, lundskafting,
strävlosta, skogskorn, skogssvingel, vispstarr, grönyxne, guckusko,
liljekonvalj (rikligt el spridd), skogsnycklar, tibast, skogsknipprot,
trådfräken, myskmadra, blåsippa (rikl. el spridd), spenört, vårärt,
tvåblad, skogstry, kal tallört,
nästrot, lungört, måbär, sårläka, kanelros, stinksyssla, idegran, olvon,
skogsvicker och underviol.