Byn växer fram

av David Granström

I den andra delen om Manjaurs historia berättar David Granström om hur byn växer fram 1800-1869.

 


 image

Karta "öfver Inägorna till Manjaurs Kronohemman". Upprättad År 1826.


Första kapitlet i byns historia handlade enbart om den förste nybyggaren Nils Johansson och hans familj och hur den efter nästan trettio år kom att lämna sitt nybygge efter Nils J:s död 1781. Det var änkan Catarina Nilsdotter och fem överlevande barn av tretton som fötts i Manjaur.Vi ska försöka följa de efterföljande nybyggarnas öden och hur flera nybyggen insynas och att vi början av 1800-talet kan säga att vi har byn Manjaur.

Källmaterialet är ganska torftigt och delvis motsägelsefullt,vilket gör det svårt att följa byns utveckling vissa perioder.Men i stora drag är det möjligt att se byns framväxt och de människor som befolkade de små gårdarna och deras levnadsbetingelser. Vi kommer också att få se hur statsmakterna sakta släpper makten och insynen över kronoböndernas villkor - först genom den så kallade avvittringen, skattläggningsförsöken och fram till laga skiftet 1869. Då är nybyggartiden ett avslutat kapitel.

I det myller av människor som flyttade in och ut i byn finns naturligtvis många intressanta och färgstarka personer - några kommer att få ett särskilt kapitel i framställningen - liksom några genomgripande händelser under perioden.



Efterföljarna

När Nils Johansson dog 1781 låg alltså hans nybygge vid Åmans utlopp i Manjaursjön i det som idag är Gammhea. Men på den så
kallade Åkerudden d.v.s. på Manjaurnäset hade Nils J. odlat upp några tegar - mest för att de var mindre frostlänta än de vid nybygget. Det är oklart när den nyinflyttade Anders Persson Knipa med familj kom till Manjaur, men det borde väl ha skett ganska snart efter Nils J:s död.

Anders Persson född i Ersmark, Skellefteå var i femtioårsåldern, hade varit soldat, men sedan vistats i Svansele och Hemmingen. Redan 1794 ansöker Anders Persson hos länsmyndigheterna om att få avstå 2/3 delar av nybygget till sin son Pehr Andersson men vill också utsyna fler ängeslägenheter till sin behållna 1/3 del. År 1799 lämnar myndigheterna tillstånd till klyvning av nybygget och därmed kan vi säga att vi har två gårdar eller"rökar" som det står i de handlingar som bildar underlag för laga skiftet 1869.

Anders Persson och hans familj flyttar vidare till Nyby i Lycksele och även sonen Pehr lämnar nu den lilla byn och överlåter nybygget till Johan Nilsson Västerman från Skråmträsk som i sin tur låter den nyinflyttade Jakob Anderssons äldste son Anders överta nybygget. Familjen är nyiflyttad från Siksele.

Skattefritt Manjaur

Anders Jakobsson var tydligen en flitig nybyggare.Vid en syn som utfördes den 4 oktober 1817 hade han fem tunnland uppbrutet
och dessutom tillgång till många ängar. Skattetalet höjdes därför till 3/16 dels mantal och den sammanlagda byaskatten fastställdes
till 7/16 dels mantal. Men fortfarande var nybyggarna i Manjaur skattefria. Man ansåg att det inte fanns något att beskatta.Här
kämpade man för att överleva och hålla nöden på dörren. Vi återkommer till myndigheternas återkommande besök i byn för att
om möjligt hitta underlag för att utkräva skatt. Lyckligtvis utan att lyckas.

Genom husförhörslängderna vet vi att många människor under en kortare eller längre tid fanns i den lilla byn. Genomströmningen
var stor. Under mitten av 1810-talet fanns enligt längden mellan 30-40 personer i Manjaur. Man måste också vara medveten om att
på varje brukningsdel kunde det finnas flera familjer - med eller utan släktband. Man hade ibland s.k. hälftenbrukare på nybyggena.

Byakarta 1825

Nu vet vi med säkerhet hur den lilla nybyggarbyn såg ut 1825. En byakarta upprättades då över byn i samband med den förestående avvittringen (se ovan). Kartan finns bevarad men inte den så viktiga beskrivningen. Av kartan framgår att hela bybebyggelsen finns samlad i byns mitt. Gårdarna ligger tätt ihop - nästan i en klunga men åkerarealen mera spridd och förvånansvärt stor.

Vi vet inte när man börja bygga upp den nya byn på Manjaurnäset, men det bör ha skett successivt under de första årtiondena av 1800-talet. Kanske flyttade man ganska snart från det gamla bostället och över till det som i början kallades Åkerudden. Att döma av den ganska omfattade bebyggelsen år 1825 så torde flytten över till näset ha skett i samband med klyvningen av det ursprungliga nybygget omkring år 1800.


Unga ägare

Nu kan vi konstatera att vi har nya ägare till gårdarna i byn. Inför förhandlingarna om avvittringen slöts den 24 september en "förening" d.v.s ett avtal som befäste ägoförhållandena i byn. Det är nya ägare till de tre gårdar som "föreningen" omfattar med ett nummer för varje hemman. Nr 1 innehas av Pehr Pehrson, nr 2 av Israel Jakobsson och nr 3 av Fredrik Hansson. Vilka var dessa nya kronobönder i Manjaur?

Israel Jakobssons bror Anders har stått som ägare men nu har en av Jakob Anderssons yngre söner etablerat sig som ägare till hemman nr 2 i Manjaur .
Israel J. var ung - bara tjugonio år vid den här tidpunkten. Fredrik Hansson trettioett år, kom flyttande från Brännforssund -
alltså en ganska kort väg. Om Pehr Persson vet vi inte mycket bara att han 1825 övertog nybygget efter Olof Israelsson Boman som sedan 1811 brukat nybygget.

Gåtfull rysk skomakare

Båda finns inte med i husförhörslängden - men däremot kommer skomakare Per d.v.s ryssen Peter Peterhoff att köpa hälften av Manjaur 1 för 480 riksdaler av Maria Christina Persdotter - detta enligt landskontorets noteringar år 1834. Samma år flyttade han in från Järvträsk, Burträsk socken. Där kallas han bara inneboende, men vi vet att han var känd som en skicklig skomakare, men
han hade också förvärvat ett kronohemman i Manjaur och där kommer han att stanna tills sin död 1860. Han var nu år1834 38 år.
Vi får återkomma till hans historia lägre fram.

Det var dessa tre män: den unge kraftfulle Israel Jakobsson, den läskunnige Fredrik Hansson och den något gåtfulle främlingen Peter Peterhoff som i ett par årtionden kommer att forma den unga byns utveckling. Både Israel Jakobsson och Fredrik Hansson var nygifta och barnen hade börjat komma i tät följd. I familjen Jakobsson föddes tolv barn i rask följd - bara ett av barnen dog i unga år. Alla dessa barn växer upp under 1820 och 30 talen och bidrar till klar folkökning i byn. Tre av sönerna stannar och skaffar sig arbete och även gårdar i Manjaur. Även tre av döttrarna gifter sig så småningom och blir kvar i byn.

Fredrik Hansson och hans hustru Brita Catarina får nio barn. Men tyvärr dör tre av barnen i tidig ålder. Möjligen till följd av missväxt under 1830 talets första år. Fredrik H. är enligt husförhörslängden prästens favorit med höga kodade betyg i läsning, katekeskunskap och dessutom mycket gott förstånd . Det kanske inte var så konstigt att han blev utsedd att "hålla bön"d.v.s. läsa ur postillan på söndagarna.


Avvittringen

Under 1800-talets tidiga del påbörjades den så kallade avvittringen i socknen. All skogsmark var i denna del av landet kronans mark. Tidigare hade bara byarnas inägor varit uppmätta och utstakade. Vid avvittringen skulle också skogarna mätas upp och tilldelas byarna.
Varje by tilldelades skog i proportion till sitt mantal,som i sin tur var baserat på inägornas storlek och beskaffenhet. Detta gällde alltså byn. De enskilda hemmanen fick sina delar av byns skog först vi laga skiftet. I Degerfors socken kommer avvittringen att vara klar först under åren 1858-60. Laga skiftet genomfördes i Manjaur 1869 (läs separat artikel) .

Byaskatt

Vid den så kallade föreningen från de 24 september fastställdes skattetalet för varje hemman: Nr.1 d.v.s Pehr Pehrssons två sjundelar, Nr 2 Israel J:s hemman tre sjundedelar och Fredrik Hansson två sjundedelar av byaskatten. Den samlade byaskatten hade några år tidigare utgjort 7/16 dels mantal. I klartext betyder det att man bedömde de tre gårdarnas resurser som knappa för att försörja tre familjer. 1/4 dels mantal ansågs vara ett minimum för en dräglig tillvaro och ge möjlighet till beskattning.
Denna "förening" inledde den långa processen fram till det att avvittringen genomfördes drygt trettio år senare. "Föreningen" är bevittnad av Jon Jonsson i Hjuken och Carl Nilsson i Ramsele.

Innan vi lämnar Manjaur på 1820-talet kan vi konstatera att redan nu är läskunnigheten väl utbredd bland de vuxna och vi kan också se att även många barn har lärt sig läsa hjälpligt trots att det ännu inte fanns någon skola. Allt enligt prästens noteringar i husförhörslängden.

Lämnar byn

Samma år som Peter Peterhoff flyttar in år 1834 lämnar två barnrika familjer byn: den förutnämnde Anders Jakobsson med fru och fem barn för att flytta till Burträsk och även hans far Jakob Andersson med tre vuxna barn flyttar ut till Fredrika--förmodligen till andra nybyggen, som man trodde skulle vara bätrre. Kanske ansåg man att möjligheterna till att få ett nytt kronohemman som små i Manjaur då i början av 1830-talet med flera svagår och dåliga tider.


1840-50 talet - stora förändringar - nya ägare.

Vid 40-talets början fanns det tre brukare av kronohemmanen i Manjaur. På hemman nr 1.fanns ryssen Peter Peteroff, på nr 2. Fredrik Hansson och på nr.3 Israel Jakobsson som dessutom hade en del i hemman nr. 1 - det så kallade rysshemmanet. Sifferbeteckningarna stämmer inte med föreningen från 1825, där Israel J:s hemman hade nr.2 och Fredrik H nr.3. Det kan ju bero på en felskrivning på landskontoret eller att ett byte av hemman hade skett under tiden. Men det verkar osannolikt.

I början av 40-talet inträffar det märkliga att storbonden i byn Israel Jakobsson - n-IsraelJacksa gör sig av med dels hemman nr 3 som delas mellan Jakob och Vilhelm Andersson och och "en man vid namn" Anders Larsson, som också övertar Israel Jacksa:s andel i rysshemmanet.

Bedrägerier

Vad som ligger bakom denna scenförändring kan vi inte så säkert veta. Enligt den muntliga traditionen i byn så här
150 år senare så skulle det ligga bedrägerier bakom, som gjorde att Israel Jacksa flyttade över till andra sidan sjön och började
anlägga ett nybygge i Östansjö - Kläppen. Han hann dock bara med en början. I maj 1852 druknar han under flottning i Manjaurån-på ett ställe som fick hans namn - Israel Jacks-forsen.

År 1844 överlåter Fredrik Hansson sitt kronohemman nr. 2 till sin från Norsjö inflyttade måg Nils Ulrik Andersson Men familjen Andersson tycks inte ha stannat så länge i byn. Några år senare får hemmanet en ny ägare genom Nils Anton Andersson som kom flyttande från Slipstensjön - bara tjugo år gammal. Kanske är det hans ungdom som gör att landskontoret dröjer med att ge honom besittningsrätten först år 1850. Några år senare beviljar landshövdingeämbetet honom "ovillkorlig och klanderfri åborätt till kronohemmanet nr. 2 i Manjaur.

Orädde Kläppjonk

Efter Israel Jakobssons död kommer en av de äldre sönerna,Israel Jakob Israelsson, att förvärva en del faderns gamla hemman 3/32 mantal av kronohemman nr. 3. Samtidigt får ytterligare en brukare i Olof Bäckström 3/64 mantal av samma hemman och som av landshövdingeämbetet antas som åbo och som "förevisat god fräjd och antaglig borgen". En yngre son till Israel Jacksa, Jonas Gustav tar över faderns nybygge i Östansjö - Kläppen och gör en imponerande insats i att odla upp nybygget och dessutom blir han en ledande talesman för manjaurborna.
Det är "Kläppjonk", som han kom att kallas, som representerar byn vid tinget i Degerfors 1861. Där för han byns talan mot de mäktiga skogsbolagens män på ett utmärkt sätt. Lätt hånad och ifrågasatt i början av rättegången sätter han sig snart i respekt - orädd och med hopp om att rättvisa ska skipas och att byn ska få ersättning för skadorna på kvarndammen. Många år senare lämnar Jonas Gustav Östansjö och flyttar med sin familj till Barliden.

Ännu en skatteläggning - 1856

År 1856 görs återigen försök att skattlägga byn. Det är lantmätare J.R. Mueller med godemännen: J.Olovsson i Norrliden och Nils
Natanelsson i Degerfors,som försöker finna underlag för att beskatta Manjaur. Man utgår märkligt nog från den byakarta som upprättades 40 år tidigare . Vi får väl förmoda att det har hänt en hel del med byn under tiden.


Utförlig beskrivning av byns ägor

Alltnog man börjar med att konstatera att Manjaur nu hör till Degerfors socken men kyrkförs under Lycksele församling och att lappmarksrättigheterna fortfarande gäller. Det borde egentligen ha betytt skattefrihet i och med detta var ett faktum. Men team Mueller gör ändå en ganska utförlig beskrivning av byns ägor och skattemässiga möjligheter:

Vinterföda: Byns marker kan föda 20 kor och 50 får men "hjälp måste sökas från lövtäkt och annat fångfoder".

Fiske: Kan bedrivas i träsken.

Tjärbränning: Någon tjärbränning förekommer inte på grund av"den klena skogen och brist på tjänliga ämnen".

Alltså återstår åkerbruk och boskapssötsel enligt förrättningsmänen. Så följer en mycket detaljerad genomgång av åkermarkens
storlek och kvalitet.


Taxerad åkerjord 5 tunnland ,8 kappland varav hälften ligger i träda och av åkermarken är hälften av tredje graden och den resterande delen av fjärde graden.

Foder: 9 23/48 parmar hårdvallshö.

4 1/4 parmar blandfoder

19 parmar starr och myrhö.

Dessutom medelmåttligt mulbete.


Överaskande bedömning av byns resurser

Byns samlade skattekraft värderas till 27/64 dels mantal. Förrättningsmännens något dystra sammanfattning lyder:
”Med avseende på åkermarkens vidare utvidgande till åker och lindor, ängarnas spridda lägre och svaga beskaffenhet,samt byns avlägsenhet både från stad och kyrka får förrättningsmännen tillstyrka att någon ytterligare frihetstid fortfarande må förunnas denna by, som belägen inom fjälltrakt ej är av den långvariga vegetation som på nedre landsbygden.”

Det är en överaskande bedömning av byns resurser och möjligheter. Om man t.ex. ser på det hemman som Anders Larsson övertar 1844 uppges åkerarealen till 7 tunnland och 20 kappland vid gamla hemmanet och 12 kappland vid fäbodarna. Hemmanet kan föda 2 hästar,12 kor och 30 får. Samma år lämnar Fredrik Hansson över sitt hemman till sin svärson med 5 3/8 dels tunnland åker och med en beräknad kapacitet att föda en häst, 11 kor och 20 får. Därför framstår förrättarnas bild av ett utarmat Manjaur som missvisande och stämmer dåligt med det verkliga läget i byn på 1850-talet.


Tragedier i byn

Lördagen den 3 juli 1852 finns följande notis i Umebladet:

"Den 24 sistlidne maj har åbon Israel Jakobsson i från Manjaur, Lycksele lappmarksförsamling, som då var sysselsattmed timmerflottning i elfwen mellan Ajaurs och Manjaur byar, halkat af en stock och nedfallit i forsen, där han drunknade under en mängd timmer, som hindrade honom att komma upp. Den döda kroppen har nyligen återfunnits söndertrasad...".

Vi har mött Israel Jakobsson, hur han tidigare skaffat sig den största gården i byn men att han också tydligen tvingats lämna den och börjat bryta mark på andra sidan sjön i Östansjö. Det måste naturligtvis ha betytt stora påfrestningar även för hans stora familj, där dock de flesta av de många barnen var vuxna och en del utflugna ur boet. Förmodligen skulle denne dynamiske man flotta ner byggnadsvirke till sitt nyahem i Kläppen ,när han omkom i Manjaurån.

Artikeln i Umebladet är förmodligen den tidningsnotisen, där Manjaur nämns för första gången. Det berättas att sex karlar bar den svårt skadade kroppen de fyra milen i sommarhettan till graven i Lycksele.

Ofattbar sorg

Senare under 1850-talet drabbas Nils Anton Andersson och hans familj av en nästan ofattbar sorg. Nils Anton har just etablerat sig som ägare till kronohemmanet nr. 2 - gift sig med Israel Jakobssons dotter Elsa Brita och fått två barn, Israel och Anton. Då insjuknar Elsa Brita i lungsot och dör och något senare dör även de två sönerna. Nils Anton - eller Nicke Anton som han kallas - har inom loppet av tre år förlorat sin unga fru och sina båda söner fem respektive två år gamla. Men han gifter dock om sig ganska snart med Elsa Britas tio år yngre syster Sara Sofia.


Peter Peterhoff - en främmande fågel

Det är lite oklart när ryssen Peter Peterhoff kom till byn. Enligt flyttlängden lämnade han Järvträsk i Burträsk socken i oktober 1834. Men mycket talar för att han redan på 20-talet fanns i byn. Han var ju skomakare och förmodligen på vandring runt i byarna och intresserat sig för att skaffa en hemmansdel och bosätta sig i Manjaur på hemman nr. 1 och där levde han till sin död 1860. Hur de övriga byborna reagerade inför denne märklige främling kan vi väl bara ana.

Det finns inga belägg för att han skulle ha utsatts för någon påtaglig främlingsfientlighet från människorna i Manjaur. Däremot finns det i landskontorets handlingar exempel på överklagande från flera håll - inte frånManjaur - över att Peter Peterhoff på ett felaktigt sätt fått besittningsrätt till sin hemmansdel. Landskontoret lämnade klagomålen utan åtgärd.

Det år ju klart att Peter Peterhoff levde efter sina uppfattningar och traditioner. Man tyckte att det var anmärkningsvärt, att han bara mjölkade sina två kor en gång per dag. Eller hans sätt att elda med långved, som han sköt in i spisen alltefter det brann. Det sägs att han hade en flickvän i Mårdsele, som han överöste med dyra halskedjor i silver. Tyvärr utan resultat. Han fick leva ensam utan arvingar men kom hela tiden att ha en landbo eller hälftenbrukare på sitthemman.

Inga arvingar

Vi vet också att han hade tänkt överlåta hemmanet till sin landbo Johan Anton Enocksson men något formellt testamente hann aldrig upprättas. En vinterdag 1860 blev ryssen medvetslös och dog innan hans tilltänkte arvtagare hann fram för att en sista gång få träffa Peter Peterhoff. Eftersom inte ryssen hade några arvingar tog kronan över hemmanet men lät Johan Anton Enocksson stanna kvar som arrendator på det gamla rysshemmanet. Då hade många kapitalstarka köpare anmält sitt intresse för ryssgården men de statliga myndigheterna framhärdade i sitt beslut att Enocksson skulle bruka hemmanet - som Peter Peterhoff hade velat.

Vid bouppteckningen fann man trettio kronor i kontanter, men vid en senare husundersökning hittade man sex hundra kronor på bordsstolparna under skivan till köksbordet. Den behållna inventariesumman uppgick till 1417 riksdaler. Det var en aktningsvärd summa på 1860-talet. För den summan kunde man utan vidare köpa ett bra hemman - säkert större än det som Peter Peterhoff ägde vid sin död 74 år gammal och efter nästan 30 års slit bland människorna iden lilla nybyggarbyn.

Landsatt under napoleonkrigen

Vad var det som förde Peter Peterhoff till Manjaur - en till synes gudsförgäten plats i Västerbottens inland? Det finns flera versioner om hur han efter skiftande öden hamnade i vår del av Sverige. I bouppteckningen från den 6 februari 1860 finns en passus, där han skulle ha berättat att han kom från en trakt i närheten av Tanafloden i sydöstra delen av dåvarande kejsarriket Ryssland.

”I lifstiden berättar Peter, att han varit matros på ett till England utgående Coopiverdie skepp men under ett krig har blivit landsatt på Skandinavisk botten och sluteligen kommit till Manjaur, der han förvärfvat hemman och jordegendomen. Här på orten har han icke vetterligen några arfvingar”.

Så står det i handlingarna från bouppteckningen. Enligt Peters egen berättelse skulle han ha varit sjöman under ett krig - förmodligen napoleonkrigen - och avnågon anledning hamnat i Västerbotten. Det är en fantastisk historia - om den är sann. Det finns en annan version, som vi sena tiders barn fick höra, att Peter hade varit fånge i en rysk saltgruva och han rymt därifrån och efter skiftande ödenhamnat i Manjaur.

Skydda sin identitet

Varifrån dessa uppgifter kommer är oklart. Det kanske är bara en skröna? Möjligen kan man tänka sig en tredje version varför Peter hamnade just här i Västerbotten. Det s.k. finska kriget bröt ut 1808 och vi vet att ryska trupper fanns efter hela den västerbottniska kusten under våren och sommaren 1809, som ledde till ganska omfattande krigshandlingar, t.ex slagen vid Sävar och Ratan.

Peter var vi den här tiden 23 år. Om vi antar han var en av dessa ryska soldater som var trötta på kriget och därför höll sig undan - deserterade. Detta är naturligtvis en spekulation men med en del som talar för att Peter kom att lägligt nog finnas i Västerbotten. Han måste som desertör skydda sin identitet. Hans riktiga namn var säkerligen inte Peterhoff, som inte verkar som ett ryskt namn. Han valde alltså att stanna kvar i Västerbottens kustland utan att ge sig till känna, när freden kom hösten 1809. Så blev han skomakaren, som så småningom skaffade sig en hemmansdel i Manjaur.

Det enda som finns kvar efter denne märklige man är dörren till hans hus, som fanns på den som vi idag kallar Ryssbacken - naturligt nog.


Bebyggelsen ökar

1860-talet - nybyggartiden lider mot sitt slut. Under 60-talet bodde ett femtiotal människor i byn. Man kan också notera att bebyggelsen runt sjön har utökats med flera boställen i Östansjö. Ett visst välstånd kan väl spåras bland byns unga familjer. Man börjar ha råd att anställa drängar och pigor - något som kan bero på en stabilare tillvaro. Tyvärr drabbas naturligtvis byn av svagåren i slutet av 60-talet. Hur svårt kanvi inte veta,men i den muntliga berättartraditionen finns en del att hämta.

År 1867 kom frosten tidigt innan man hunnit skörda kornet. För att rädda skörden gjorde man nattetid upp eldar runt tegarna, samtidigt som man drog spända rep över åkrarna för att hålla kornet i rörelse och på så sätt hindra frosten från att ta den den så livsavgörande skörden.

"Tåren tillre ner etter kindren"

Det berättas också att det var svårt under hungeråren att få fisk i den annars så fiskrika Manjaursjön. Maria (Maja) Andersdotter - som levde fram till 1937 - kunde berätta om de svåra åren hon upplevde som tonåring i Manjaur. Hon mindes hur man lyckats fånga en stor gädda och hur man kokade gäddhuvudet. När pappan Anders Larsson kom in för att äta och fick se det kokta gäddhuvudet ” så tillre tåren ner etter kindren på pappa.”

Fattigvården skjuter i höjden

Nödåret 1867 följdes av ytterligare två svåra år. De dåliga kommunikationerna i övre Norrland gjorde det svårt att få fram spannmål till de värst drabbade områdena i t.ex Västerbottens inland. Det sociala skyddsnätet var fortfarande svagt även om fattigvården i socknarna försökte hjälpa de mest nödställda så långt resurserna räckte. Vi kan se på hur fattigvårdsutgifterna i Degerfors socken skjuter i höjden de sista åren på 60-talet.

Under rubriken ”Fattigsäd och mjöl” kan vi se hur utgifterna mer än fördubblas under åren 1867-70. För år 1868 delade man ut säd och mjöl för 2285 riksdaler jämfört med åren innan då nödhjälpen kostade socknen mellan 800-900 riksdaler.

Vi vet inte om det hårt drabbade i Manjaur fick någon del av denna nödhjälp.


Självbestämmande bönder

De dystra prognoser för byns framtid som finns uttalade vid skattläggningsförsöket så sent som 1856 visade sig tio år senare överspelade. Genom avvittringen hade byborna fått sig tilldelade skog från kronan och snart skulle laga skiftet göra det möjligt för de enskilda hemmansägarna att få sina ägor fastställda - både åkermark, ängar och skogsskiften. Det kom att betyda, att man inte längre var nybyggare och kronobönder utan självägande bönder med egen jord och skog att bestämma över.

Byn hade nu också nåtts av det kommersiella skogsbruket - på gott och ont. Det betydde många fler arbetstillfällen genom skogsarbete och flottning och att man lättare kunde få avsättning för sina egna skogsprodukter. Men kom samtidigt att bli mer eller mindre beroende av de kapitalstarka skogsbolagen, som egenmäktigt svarade för den kommersiella skogshanteringen vid den här tiden. Baggböle Såg AB och Sandviks ångsågs AB lockade med till synes fördelaktiga kontrakt till köp av bondeskog och gårdar men hade inga större framgångar med detta i Manjaur.

Avvittringen 1858

De flesta gårdarna förblev bondeägda, även om man i vissa fall av ekonomiska skäl tvingades till leveranskontrakt av den grova timmerskogen till bolagen. Efter avvittringen 1858 några år in på 1860-talet fanns följande brukare av jorden i Manjaur;

A. Kungliga Statsverkets hemmansdel 27/224 dels mantal.

B. Nils Anton Andersson 27/224 dels mantal

C. Anders Larsson 81/896 dels mantal

D. Israel Jakob Israelsson 81/1792 dels mantal

E. Olof Bäckström 81/1792 dels mantal

F James Dickson 81/1792 dels mantal

Vi kan alltså se att James Dickson d.v.s Baggböle Såg AB hade fått in en fot i byn genom att förvärva en liten hemmansdel. År 1869 genomfördes laga skiftet och byn kom att förvandlas från en klunga gårdar på halvöns mitt till en bebyggelse utspridd över hela näset från Myrgården i väster till Näset i öster.

Då hade det gått drygt hundra år sedan Nils Johansson fick sitt nybygge insynat till det att Manjaur vuxit fram till en by med fria självbestämmande hemmansägare.

 


Källor:

Lycksele församling: husförhörslängder, flyttningslängder

Handlingar för laga skiftet 1869

Landsarkivet i Härnösand: landskontoret i Västerbotten - 1820-1860

Lantmäteriet i Gävle: karta över byn 1826, skatteläggning 1856

Gunnar Lindgren: Kolonisationen av Umbyn - Lyckselebyar i Vindelådalenmed biflöden.

Sigvard Norberg: Släktforskningar

Bunte-Gaunitz: Degerfors - Vindeln: En norrländsk kommuns ekonomiskautveckling 1800-1980.


Hem >