Så urholkades äganderätten i Sverige
Här kartläggs den filosofisk-juridiska grund på vilken äganderätten började urholkas under 1900-talets första hälft.

Sedan Sverige fälldes i Europadomstolen för att ha kränkt äganderätten för två fastighetsägare i målet Sporrong-Lönnroth utgavs en antologi om fallet och historien kring det med titeln Sporrong-Lönnroth: En handbok av Institutet för offentlig och internationell rätt (1985).

Kapitlet nedan publiceras på nätet med tillstånd av författaren.


Det idéhistoriska perspektivet
av Fredrik von Baumgarten

Det är en evig erfarenhet,
att var människa som har makt,
är benägen att missbruka densamma.


Montesquieu

1. Inledning

Den fällande domen mot Sverige i målet Sporrong och Lönnroth var historisk på flera sätt. För första gången fälldes en nordisk regering för brott mot den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och för första gången någonsin befanns en stat ha kränkt Artikel 1 i Första tilläggsprotokollet. (1)

Än mer uppseendeväckande var de omständigheter domstolen fann utgöra grunden för denna kränkning: de svenska myndigheternas agerande, som så tidigt som 1967 av justitieombudsmannen förklarades vara i strid med en rättstats ideal, upphörde inte förrän 1979 och omfattade då cirka 70 fastighetsägare. (2)

Förfarandet var därmed lika litet en engångsföreteelse som bristerna i svensk rätt berodde på förbiseende.

Med stöd av en e contrario tolkning av 1917 års expropriationslag hade de svenska myndigheterna gjort intrång i Sporrongs och Lönnroths egendomsrättigheter i 25 respektive 12 år och detta utan att ta i beaktande de olägenheter som därmed uppstod. (3)

När domstolen sedan fann, att det i svensk rätt inte bara saknades regler om rätt till ersättning vid allvarliga egendomsintrång andra än formell expropriation, utan att det också felades en rätt för ägarna att söka få avkortade de av regeringen bestämda inlösenfristerna, var kränkningen ett faktum. (4)

Efter att ha konstaterat att det skett en kränkning av artikel 1 i Första tilläggsprotokollet, ansåg domstolen det ej nödvändigt att även pröva målet jämlikt artikel 17; frågan är om man därvidlag uppmärksammade att förfarandet med långvariga expropriationstillstånd snarare var regel än undantag. Stockholms kommun hade satt i system att förfara på det sätt som konventionsorganen hade att ta ställning till. (5)

Inom den socialdemokratiska falangen menade man att "självfallet kan den privata äganderätten till våra naturtillgångar upphävas genom beslut av Sveriges riksdag". I Tiden skrevs:

"Det torde emellertid vara i bättre överensstämmelse med våra rättstraditioner att mer gradvis upphäva den privata äganderätten till våra naturtillgångar. I denna process måste man ständigt se till att de många människorna upplever förändringen som den utökning av de mänskliga fri- och rättigheterna som det i verkligheten är fråga om." (6)

Hade detta systematiska gradvisa upphävande uppmärksammats skulle en prövning jämlikt Artikel 17, vilket avser garantera ett skydd mot verksamhet eller handlingar som syftar till att tillintetgöra någon av de fri- och rättigheter som angivits i Konventionen, varit en logisk följd.

I Artikel 17 ligger kärnan i konfrontationen mellan den socialdemokratiska äganderättsuppfattningen och den av Konventionen företrädda. Den så kallade funktionssocialistiska politikens yttersta syfte kan ej beskrivas annat än att tillintetgöra eller i vart fall helt neutralisera den i Artikel 1 i Första Tilläggsprotokollet garanterade äganderätten!

Frågan kan ställas, om domen i målet Sporrong och Lönnroth i själva verket inte var oundviklig?

Mot bakgrund av vad som uppdagades i målet, var det icke endast en tidsfråga när svenska staten skulle fällas för brott mot den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna?

I den svenska samhälls- och idéutvecklingen torde man i så fall kunna finna de speciella drag, som medfört att myndigheterna anser sig helt oförhindrade att åsidosätta enskldas rättigheter till förmån för samhällets intressen, likväl som skälen till den avsaknad av regler till skydd för äganderätten som Domstolen fann vara en stor brist i det svenska rättssystemet. (7)

Syftet med detta bidrag är att spåra den historiska förklaringen till dessa drag och utveckla deras innebörd. Vad som kommer att behandlas är därför framför allt de rättsliga företeelser vilka redan befunnits vara i strid med, eller i vart fall kan komma att aktualisera den åtaganden som Sverige gjort under den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Jag kommer därför icke att intressera mig för de områden där det svenska rättssystemet otvivelaktigt uppfyller konventionens krav.

Den äganderättsuppfattning som utgör en förutsättning för en effektiv funktionssocialistisk politik likväl som den svenska socialdemokratins rätts- och statssyn, grundlades under 1900-talets första decennier. Det är också min avsikt att på de följande sidorna redogöra för de speciella drag i den utveckling som dels ledde fram till det moderna Sveriges uppkomst i början av 1930-talet, men som framför allt gör det befogat att tala om domen i målet Sporrong och Lönnroth i termer som ofrånkomlighet och naturlig utveckling.

Inledningsvis kommer därför Axel Hägerström och dennes filosofiska teorier att behandlas. Efter det följer en redogörelse för hur denna filosofi på olika vägar influerade Hägerströms samtid och den svenska socialdemokratins idéutveckling. Det moderna Sveriges uppväxt under början av 1930-talet kommer att föregå en avslutning bestående av mer allmänna reflexioner och slutsatser.

2. Filosofisk verklighet och politiska realiteter

Det Socialdemokratiska Arbetarepartiets övertagande av den politiska makten i början på 1930-talet, markerar en definitiv brytningsperiod i svenskt samhällsliv. Det är vid denna tid det gamla bondesamhället på allvar får ge vika för vad som kallas välfärdsstaten. Socialdemokraterna kom att behålla regeringsmakten under närmare fyrtio år och dagens Sverige bär i allt väsentligt socialdemokratins stämpel.

Partiets politik har emellertid inte förts utifrån renodlade socialistiska utgångspunkter; en utav lämplighetshänsyn styrd reformations- och funktionssocialistisk politik har istället varit kännetecknande för den svenska Socialdemokratin. Den teoretiska och ideologiska grunden för denna politik utarbetades under 1900-talets första decennier. Härvidlag kom professorn i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, Axel Hägerström (1865-1939), att spela en betydelsefull roll. (8)

Axel Hägerström anses allmänt som 1900-talets främste svenske filosof och hans filosofi sägs på ett djupgående sätt ha påverkat den svenska kulturdebatten samt ha satt spår även i andra vetenskaper. (9)

Tillsammans med Adolf Phalén (1884-1931) var han grundare av uppsalafilosofin, eller den så kallade Uppsalaskolan. Skolan såg filosofins uppgift vara att kritiskt granska de begrepp och satser språket består av och från vetenskapen utmönstra de vilka ej hade sin motsvarighet i den iakttagbara verkligheten. "Att avstå från varje filosofiskt system, men försöka förvärva något av de normala vetenskapernas exakthet", var den strävan som förenade uppsalafilosoferna. (10)

Trots att Hägerström och Uppsalaskolan intog den klart dominerande ställningen i svensk idédebatt under 1920- och 30-talen, är det först på senare år som framför allt Hägerströms betydelse för svenskt samhällsliv på allvar uppmärksammats.

Under rubriken "Värdenihilismen och vetenskap - Uppsalafilosofin i forskning och samhällsdebatt under 1920- och 30-talen" har Staffan Kjällström i en 1984 framlagd avhandling i stor utsträckning bidragit härtill. Professorn i allmän rättslära vid Stockholms universitet, Jacob WF Sundberg, har också i flera skrifter påvisat det stora inflytande på svensk rättsuppfattning som Hägerström och hans lärjunge professor Vilhelm Lundstedt (1882-1955) haft. (11)

Svante Nordin har i boken "Från Hägerström till Hedenius" (1984) ingående belyst Hägerströms filosofiska utveckling samt hans betydelse för svensk idédebatt. I två artiklar publicerade i tidningen Expressen under våren 1985, tycker sig också Maciej Zaremba och professor Gunnar Olsson kunna se tydliga rester av Hägerströms filosofiska förkunnelse i dagens svenska samhälle. (12)

När man på ett mer allmänt plan betraktar Hägerströms betydelse för svenskt samhällsliv måste en viktig faktor alltid hållas i minnet. Med ett stänk av "socialdarwinism" skriver Hägerström 1913, att "endast det för samhället nyttiga består i kampen för tillvaron". (13)

Med detta menar han, att själva förekomsten av de nedärvda moral- och rättsföreställningar han riktar så skarp kritik mot, visar att de haft en för samhället nyttig funktion. Enligt Hägerström bestod nyttan i att de i ett historiskt perspektiv bidragit till en någorlunda stabil utveckling mot det högre plan han menade samhället strävade mot.

Utan att gå in på frågan om det rimliga i tankar om samhälleliga utvecklingslagar måste man emellertid uppmärksamma, att den Hägerströmska filosofien otvivelaktigt underlättade genomförandet av dagens svenska samhälle. Hans analyser passade oerhört väl in i den politiska och samhälleliga miljö som växte fram och som kännetecknades av kraftiga ekonomiska och sociala förändringar och ett socialdemokratiskt övertagande av den politiska makten. Det innebär inte att "hägerströmianismen" saknade motståndare och kritiker. (14)

Men, och detta är det viktiga, den appellerade till dem som hade makten i samhället. Genom sitt skarpa krav på boskillnad mellan tro och vetande hade den också en betydande intellektuell dragningskraft.

Svante Nordin har skildrat detta förhållande:

"Hägerström och Uppsalafilosofins betydelse för det intellektuella klimatet i mellankrigstidens Sverige har varit avsevärd. Dess starka scientism har funnit gensvar i ett samhälle byggt på teknologi och industriella framsteg och där religionen förlorat mycket av sin betydelse." (15)

Och:

"Hägerströmianismen tillhandahåller snarare än den s k boströmianismen en ideologi för den moderna tidens teknokrater och experter. Fastställandet av de yttersta målsättningarna överlåts åt politikerna." (16)

Dessa politiker var socialdemokrater och hos Hägerström framstår deras maktapparat, staten, "… inte längre som något översinnligt, en andlig princip, utan som ett maskineri för att tillfredsställa materiella och andra värfärdsintressen." (17)

"Frågan om filosofins, juridikens, teologins, nationalekonomins osv 'vetenskaplighet' blev ett brännande problem. Många forskare ville lösa det genom anslutning till uppsalafilosofiska tankegångar." (18)

Vari består då Hägerströms filosofi?

Det kan vara lämpligt att inleda med den mest omdebatterade, värdeteorin.

Man skiljer inom filosofin mellan tre olika tolkningar av värdesatser, dvs satser av typen, "det är orätt", "Detta är bra" etc. Värdeobjektivismen hävdar att värdesatser är verkliga omdömen och att de därmed utsäger något om verkligheten. Värdesubjektivismen är av samma uppfattning, men gör tillägget att något eller några subjekt förhåller sig på ett visst sätt till ett visst objekt.

Mot detta hävdar Hägerström och värdenihilismen, eller den emotiva teorien som den filosofiska termen lyder, att värdesatser inte utsäger någonting om verkligheten och därför aldrig kan vara i teoretisk mening sanna eller falska. För att ett omdöme skall vara sant måste en korrespondens föreligga mellan omdömet och vad som är verkligt. Enär värdesatser inte utsäger något om den iakttagbara verkligheten är de följaktligen inte omdömen; de är endast uttryck för en utan självständig existens varande känsla, intet annat. (19)

Denna Hägerströms och Uppsalaskolans ståndpunkt, är delvis en naturlig följd av Hägerströms kunskapsteoretiska filosofi och kritik mot idealismen och metafysiken. (20) En ytterst förenklad redogörelse för dessa svårgenomträngliga teorier är därför påkallad. Den är ett försök att bidraga till förståelsen av de tankegångar som ligger till grund för Hägerströms värde-, moral- och rättsfilosofi.

Enligt Hägerström kan objektiv kunskap om verkligheten endast nås genom en princip - en vetenskaplig princip. En sådan ser han i motsägelselagen: verklighetens nödvändigt logiska karaktär. Verkligheten identifierar Hägerström med den i tid- och rumssammanhanget givna, med naturvetenskapens sammanhang. Det är en hel och odelbar materiell verklighet om vilken kunskap kan nås genom begreppens inplacerande i ett fulländat totalsystem, som framför allt kännetecknas av motsägelselöshet. (21) Implicit ligger i detta också värdenihilismen.

Då Hägerström tidigare kritiserat subjektivismen och hävdat, att "uppfattningen alltid är något annat än det uppfattade" (22), blir det naturligt att konstatera, att en värdering eller en känsla aldrig kan ha självständig existens i den bemärkelsen, att den skulle vara gällande även fristående från det värderade subjektet. För att vara sann måste en föreställning vara objektiv konstaterbar och så är alltså inte fallet med värderingar. De refererar inte till något uppenbart i den Hägerströmska verkligheten:

"Ty i varje uppfattning om en sak såsom förhållande sig så bestämmes saken så, som ägde den i verkligheten en viss karaktär, alltså oberoende av uppfattningen själv. Men värdemedvetandet kännetecknas just av den omständigheten, att dess föremål - värdet - beror av känslor och begär som hör till värdemedvetandet." (23)

För en man som anser sig ha en mission att klarlägga verkligheten och utmönstra alla övernaturliga föreställningar och inkonsekvenser som människor i allmänhet gör sig skyldiga till, var det också naturligt att kritisera gängse moraluppfattningar. (24)

Således syftar Hägerstöms moralfilosofi till att förmedla insikten om det omöjliga i en objektivt riktig moral.

I sin forskning finner han anledning till att människor tror sig kunna tala om en viss moraluppfattnings företräde, eller högre värde än en annan, vara att man under kulturutvecklingen förbundit idén om en viss handlings värdefullhet med en verklighet som egentligen är helt främmande för värd idén.

Det starka psykologiska tryck som seden och moralen utövat, har lett till tankeglidningen att de förknippats med ett självständigt värde; de bör följas för sin egen skull. Så snart överensstämmelse föreligger mellan ett visst handlingsmönster och detta "böra" har det således varit möjligt att tala om det objektivt riktiga handlingssättet. (25)

Detta förhållande vänder sig Hägerström emot och förkunnar:

"… att föreställningen om den egna moraliska åskådningen såsom absolut auktoriserad och därmed den enda rätta har lett till och skall alltid leda till fanatism". (26)

Då Hägerström var varm anhängare av en lugn och fredlig samhällsutveckling mot ett kulturellt rikare och andligt högstående samhälle, var följaktligen uppgiften att förmedla insikten om det orimliga i en sådan moraluppfattning av allra största vikt. Han menar, att:

"När vi en gång tagit det sista steget och lämnat bakom oss all öppen och hemlig tro på våra värdens kosmiska och därmed objektiva betydelse, skall den [folkmoralen] av allt att döma icke själv dö bort. Tvärtom är anledning förmoda, att därigenom en Fågel Fenix skall födas på nytt ur det gamlas aska med friare och fjärrsyntare blick." (27)

Den inneboende frigörande kraft som således finns i Hägerströms värde- och moralfilosofiska förkunnelse, framträder än starkare och tydligare i hans rättsfilosofi.

Den mest omfattande delen av Hägerströms skriftliga produktion upptages också av hans rättsfilosofiska arbeten. Efter omfattande studier av Marx's skrifter var en sådan inriktning emellertid helt naturlig. (28)

Genom sina studier av marxismen kommer Hägerström till uppfattningen om att de juridiska rättigheterna endast är en överbyggnad på den ekonomiska basen, att deras funktion är att dölja de i samhället rådande orättvisorna och klasskillnaderna. (29)

Hägerström var också starkt engagerad i tidens samhällsfrågor (30) och år 1907 inleder han en föreläsningsserie med orden:

"För närvarande pågår en brännande strid mellan kapital och arbete, redan före februarirevolutionen förutsagd av den geniale Marx såsom framtidens stora strid. I denna strid är det nödvändigt för Eder, mina herrar, att en gång taga ställning." (31)

Detta engagemang har troligen också bidragit till den Hägerströmska filosofins starka tidsbundenhet. (32) Hägerströms rättsfilosofiska forskning leder honom till djupt inträngande studier av romersk rättsåskådning, men även till omfattande kritiska analyser av olika viljeteorier som vid denna tid var allmänt utbredda. (33) Även straffrätten och rättsordningen som sådan utsätter han för kritisk skärskådning. (34)

Det idag kanske viktigaste inslaget i Hägerströms rättsfilosofiska forskning är emellertid analysen av rättighetsbegreppet.

I det sätt på vilket till exempel äganderättsbegreppet allmänt används, tyckte han sig finna rent metafysiska resonemang. Som metafysik betraktas en identifikation av verkligheten med något visst verkligt. Eller som Hägerström själv uttrycker det:

"Metafysiken härskar inte bara i filosofien utan även i vetenskapen överhuvudtaget. Den är emellertid ingenting annat än en rad ordförbindelser om vilkas karaktär metafysikern intet vet." (35)

I allmänhet använder människor begreppet rättighet på ett sätt som om de avsåg en form av maktställning över ett visst föremål eller någon form av skyddad position. I naturstadiet är detta, enligt Hägerström, en orimlighet då det inte finns någon maktapparat som skyddar eller upprätthåller några rättigheter. Det allas krig mot alla som då råder omöjliggör att en person har mer makt över ett föremål än en annan. Härmed är naturrätten avvisad.

Men inte ens genom uppkomsten av samhällen och av myndigheter upprätthållna lagar kan man finna en korrespondens mellan tanken på rättigheter och den enda och materiella verkligheten.

Sanktioners inträdande sker, för det första, inte förrän efter det att en skyddad position rubbats och , för det andra, är de beroende av till exempel styrkt rättstitel, tillfångatagande av gärningsman, etc. (36)

Slutsatsen blir därför, att det ej går att tala om rättigheter på det sätt som tidigare gjorts.

Det föreligger inga fakta i verkligheten som refererar till den innebörd begreppet givits. Den enda gång man kan tala om en rättighet är när den i lagen angivna skyddade positionen verkligen upprätthålles.

Det vill säga, när sanktionerna i praktiken inträder är det möjligt att tala om att man har en viss rättighet.

Följaktligen kan eventuella rättigheter aldrig uppkomma fritt i förhållande till samhällets lagstiftning och samtidigt är det möjligt att tänka sig deras bestånd endast då dessa lagar effektivt upprätthålles genom sanktioner. (37)

3. Det hemliga äktenskapet mellan Uppsalaskolan och Socialdemokratin

De enorma praktiska möjligheter som öppnades genom denna analys, insågs tidigt av Vilhelm Lundstedt, professor i civilrätt i Uppsala. Efter ett berömt första möte med Hägerström framstår Lundstedt som en hängiven förkunnare av "hägerströmianismen". (38)

Med utgångspunkt från Hägerström filosofiska teorier går han till stormande angrepp mot den då härskande rättsvetenskapen. Lundstedts strävan var följaktligen att från rättsvetenskapen utmönstra alla ovetenskapliga föreställningar och istället påvisa, att:

"… de s k rättigheterna blott äro vissa förmånliga situationer, uppkomna såsom konsekvenser av rättsreglernas upprätthållande." (39)

För äganderättens del innebär detta, att lagar kan skapa en sådan men de kan naturligtvis aldrig kränka denna rättighet, som ju inte existerade innan själva lagen.

Lundstedt "inaugurerar socialismen i rättstänkandet" skriver professor Sundberg. (40)

Så sker bl a genom lanserandet av den s k samhällsnytteteorien. Straffrätten skall inte sytras efter någon förment rättvisa i det enskilda fallet utan dess, lisom hela rättsordningens berättigande och funktion, ligger i att tjäna samhällets - kollektivets - intressen. (41)

Lundstedt lyckades visserligen aldrig i nämnvärd utsträckning precisera vad samhällets intresse besotd i (42), men det principiellt viktiga, att rätten var till för kollektivet och inte den enskilde, gick ingen förbi. (43)

Inte bara i sitt praktiska juridiska arbete, utan även i egenskap av socialdemokratisk riksdagsman och författare till en mängd böcker, artiklar och tal lyckades också Lundstedt effektivt sprida detta sitt budskap. På det socialdemokratiska partiets kongress 1924, anförde han:

"Enligt min mening är det svårt för socialdemokratin att visa de framförda åsikterna ifrån sig [Lundstedts rättsfilosofi]. Ty ett av de mest betydande momenten i Marx' lära - fastän socialdemokratin i allmänhet går förbi det - är just, dels att rättigheternas innehåll måste bestämmas av sociala hänsyn, dels att de abstrakta rättigheterna, dvs rättigheterna i rättsvetenskapens mening blott är ett vackert namn för egoistiska klassintressen." (44)

Uppenbarligen hade marxismen även för Lundstedt verkat inspirerande.

För den tidiga socialdemokratin var tolkningen av och förhållandet till Marx' skrifter en fråga av stor betydelse. Hägerströms omfattande kunskaper om marxismen medförde sålunda att han tidigt kom i kontakt med flera ledande socialdemokrater, vilka tog intryck av hans strikt vetenskapliga hållning och tolkning av Marx' skrifter. (45)

Två av partiets främsta teoretiker Rickard Sandler (1884-1964) och Arthur Engberg (1888-1944), var båda närvarande vid Hägerströms föreläsningsserie över socialismens idéhistoria 1907/08. (46)

Tillsammans med Nils Karleby (1892-1926) var dessa män socialdemokratins främsta kännare av Marx och Engels. (47) Engbergs och Karlebys tolkningar av Marx är så tydligt inspirerade av Hägerström, att de föranlett påståendet om en särskild "Uppsalamarxism". (48)

I Hägerströms anda sökte de göra åtskillnad mellan fakta och värderingar, och de var båda starka motståndare till ett fasthållande av otidsenliga och verklighetsfrämmande dogmer. Karleby, den i sammanhanget mest betydelsefulla teoretikern, kom alltså tidigt i kontakt med Hägerströms syn på och kritik av marxismen. (49)

Och när han efter fyra år som chefredaktör för Skånska Socialdemokraten 1920 återvänder till Stockholm upptäcker han Lundstedts tillämpning av Hägerströms rättsfilosofi på den dagliga politiken. Mycket talar för att denna "upptäckt" var av avgörande betydelse för Karlebys politiska ställningstaganden. (50)

1920 års socialdemokratiska partiprogram innehåller följade mening: "Detta åter kan endast ske [klassamhällets fall] genom att upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga den under samhällets kontroll och besittning". Inför 1920 års val tillsattes på socialdemokratiskt initiativ den så kallade socialiseringsnämnden, som skulle undersöka förutsättningarna för och komma med förslag till en socialiseringsaktion. Ursprungliga socialdemokratiska medlemmar var G Möller, N Karleby, R Sandler och G Steffen. Sedermera inträdde även A Engberg. Vid valets ställs också socialiseringsfrågan i centrum och Socialdemokraterna förlorar väljare. (51)

Ett par år tidigare, 1917, hade emellertid Hägerström hållit en föreläsningsserie över "Rättsidéernas uppkomst", i vilken han hävdat det omöjliga i ett naturrättsligt äganderättsbegrepp. Istället framträdde den äganderättsuppfattning som tidigare omtalats: "Uppenbarligen tarvas härför, att en mäktig rätts- och fredsordning består, varigenom den första ockupantens, krigsbytesförvärvarens och mottagarens besittning tryggas. Därförutan finns ingen möjlighet till besittning." (52)

Ur denna analys drar sedan Lundstedt slutsatsen, att naturrättsliga föreställningar om men rätt oberoende av en tvångsmakt som kan hävda denna rätt, är ren vidskepelse. Detta budskap sprider han med stor emfas i sitt rättspolitiska arbete. (53)

Till utrensandet av alla eventuella rester av naturrättsliga föreställningar bidrar även en annan rättsvetenskapsman och socialdemokratisk politiker, civilrättsprofessorn och sedermera utrikesministern, Östen Undén (1886-1974).

År 1918 publicerar Undén uppsatsen "Juridiken som Vetenskap", i vilken han tar upp Hägerströms kritik av det sätt på vilket man inom rättsvetenskapen använder de juridiska begreppen. Visserligen avvisar även Undén deras självständiga existens, men han försvarar användandet av dem ur systematiserande och arbetsbesparande synvinkel. (54)

Ett par år in på tjugotalet återkommer Undén till frågan om juridikens begrepp. Det är emellertid icke längre fråga om dessa begrepp i allmänhet; socialiseringsfrågan har medfört att det begrepp som nu står i centrum är äganderättsbegreppet. Under rubriken "Äganderätten som Valprogram" tar Undén inledningsvis upp Lundstedts, som han anser, skarpsinniga analys av de naturrättsliga föreställningar, "som alltjämnt mångenstädes i grövsta form frodas och så ofta gör diskussionerna till meningslösa skenfäktningar istället för utbyte av verkliga argument". (55)

Med gillande framhåller han också Lundstedts utveckling av samhällsnyttetankarna och uttrycket "äganderättens sociala funktion", som utgångspunkt för hur problemet skall formuleras:

"Vilka samhällsändamål skola tillgodoses genom äganderätten till hus och hur skall denna äganderätt gestaltas, för att bäst tillgodose de olika ändamålen: byggnadsproduktionen, hyrestästernas intressen och så vidare?" (56)

Undén behandlar sedan det juridiska ägenadrättsbegreppet, vilket enligt honom "är ett mycket relativt begrepp". Denna uppfattning grundar han på det faktum att:

"… olika rättssystem [varierar] helt naturligt i avseende å omfattningen av det skydd, varigenom egendomen tillförsäkras en ägande, eller, från en annan synpunkt sett, i avseende å de befogenheter, som medgives ägaren." (57)

Han kan sedan dra den politiskt sett betydelsefulla slutsatsen, att "en ny lag kan aldrig göra intrång i äganderätten som sådan". (58)

Väljarnas negativa reaktion i 1920 års "socialiseringsval", medförde att socialiseringsfrågan måste närmas med viss försiktighet. Samtidigt är emellertid socialdemokraternas politiska inflytande så stort att det inte minst i socialiseringsfrågan ställs interna krav på partiledningen att övergå från agitation till politisk handling, och man arbetar inom partiet vidare på att formulera grunderna för en praktisk socialiseringspolitik.

Under detta arbete - vilket naturligt nog kretsar kring äganderätten, dvs vem som äger vad och i vilken utsträckning - kommer man också till den viktiga insikten, att det inte är den formella äganderätten man egentligen eftersträvar; det är kontrollen över de funktioner hos det formella ägandet som innebär makt över samhällsekonomin och människorna.

Icke desto mindre saknas en ideologisk motivering för en politik, som uppfyller detta krav utan att samtidigt innebära direkt socialiseringsaktioner.

Överhuvudtaget hade man inom Socialdemokratin svårigheter med att formulera riktlinjerna för en praktisk socialistisk politik. Belysande är ett uttalande av Rickard Sandler 1925:

"För det betraktelsesätt, jag här företräder, är socialiseringen helt enkelt en fortskridande utvecklingsprocess, som endast delvis ägnar sig för statligt ingripande. Till en väsentlig del sker denna process, utan att vi här i riksdagen röra ett finger för den." (59)

Även om utvecklings-"optimismen" tillskrives Marx' arbeten snarare än bristen på praktiskt handlingsprogram, var det under alla omständigheter ännu ej tal om att utnyttja lagstiftningen som socialiseringsinstrument.

Genom skriften "Socialismen inför verkligheten" (1926) tillhandahåller Nils Karleby inte bara en ideologisk motivering, han framhåller också lagstiftningens betydelse för samhällets fortlöpande socialisering. Skriften består av ett antal uppsatser och i förordet uttrycker Karleby sin beundran för Axel Hägerström och dennes Marx-forskning.

Denna forskning har enligt Karleby öppnat vägen till ett både djupare förstående och en fortbyggande av Marx' verk. Liksom Hägerström anser Karleby att marxismen inte tillhandahåller en tillfredsställande utgångspunkt för en förändring av dagens samhälle.

Och den materialistiska historieuppfattningen menar han vara, "ett teoretiskt uttryck för den syn som en människa med sunt förnuft anlägger på det historiska förloppet". (60) Skriften överger Marx' katastrofteorier och syftar till att legitimera en stegvis genomförd reformationspolitik, vars slutmål är vad Karleby kallar samhällets eller allas totala delaktighet. (61)

Karleby menar att en reformationspolitik snarare än att vara en fråga om socialismens sönderfall är dess skärpning för att täcka hela den samhälleliga verkligheten. Denna politik kan man med Karleby göra effektiv genom att använda sig av den äganderättsanalys som Lundstedt och Undén förespråkar:

"För en rationell uppfattning är det klart, att äganderätten helt enkelt är en form för disposition av föremål som staten genom lagstiftningen har uppdragit. Den är icke något, som har sin rot hos individen och i vilket samhället kan ingripa. Utan den är något, som gestaltas endast och uteslutande av samhället (genom staten), något vari staten alltså icke 'ingriper', utan vilket staten blott omgestaltar . . . Denna uppfattning av äganderättens karaktär, vilken väl, må kallas den socialistiska utformningen av äganderättsbegreppet, är av enorm betydelse för det samhälleliga reformarbetet." (62)

Han drar därefter upp riktlinjerna för samhällets successiva utveckling samt lägger grunden till en rationell politik syftande till att begränsa själva det formella ägandets betydelse.

"Tag stadsplanelagstiftningen, skattelagstiftningen i socialpolitiskt syfte etc - vad är det annat än en enda serie utformningar av äganderätten enligt samhällsnyttans normer, eller med andra ord av de icke formellt ägandes medbestämmande över sakföremålens användning?" (63)

Även om det förefaller som om majoriteten inom partiledningen insett det politiskt riskfyllda och det praktiskt svåra i en direkt socialiseringsaktion, är tiden ännu inte mogen för ett förbehållslöst accepterande av Karlebys "socialism". Inflytandet från mer ortodox socialistisk doktrin var alltjämt av betydelse.

Vid 1928 års "kosackval" skärptes följaktligen tonen igen. Ett progressivt arvsskatteförslag samt uttalanden om reell ekonomisk demokrati och förslag om att till samhällets ägo eller kontroll överföra vissa naturrikedomar, gjorde att socialiseringsfrågan återigen kom i centrum. De borgerliga partierna tog vara på tillfället och lyckades efter omfattande valpropaganda vinna valet. Därtill torde främst ha bidragit väljarnas negativa reaktion på arvsskatteförslaget, men 1928 års val var - liksom det år 1920 - en påminnelse om det politiskt mycket riskfyllda i en socialiseringsaktion. (64)

Inför "kosackvalet" hade bland annat Ernst Wigforss (1888-1977) i tre valbroschyrer förespråkat en mer doktrinär linje, men av Tage Erlander (1901-1985) memoarer framgår att Karlebys tankar redan fått stort inflytande, åtminstone inom övriga delar av partiledningen. (65)

När Erlander i sina memoarer ser tillbaka på denna tid i partiets historia kan han också belysa Karlebys stora inflytande.

"Han [Nils Karleby] utgick från Marx, men hans huvudsyfte var att precisera den moderna svenska socialdemokratins samhällssyn. Vad var det hos Nils Karleby som gjorde att han på allvar kan nämnas bland dem som på ett avgörande sätt påverkade den ideologiska utvecklingen? Hans analys av äganderättsbegreppet var ju inte ny. Jag hade mött den hos Vilhelm Lundstedt men framför allt hos Östen Undén. Från att ha varit ett enhetligt begrepp spaltade de upp det i en mängd delbegrepp och visade att varje sådant delbegrepp kunde få ett nytt innehåll genom samhälleliga eller organisatoriska ingripanden.

Karleby förde in denna tankegång i politikens centrum … En isolerad del av äganderätten kunde förändras ända till utplåning genom beslut av statsmakterna … Är detta fallet kommer hela frågan om samhällets förändring i ett nytt och lätthanterligare läge. [V]ar det möjligt att dela upp begreppet blev inte den formella äganderätten lika central som tidigare. Socialiseringsfrågan blev inte som förut dominerande i den socialistiska teorien utan en lämplighetsfråga precis som den var i den praktiska politiken." (66)

Den av Undén utförda äganderättsanalys som Erlander syftar på, återfinnes i en festskrift till Axel Hägerström 1928. "Några synpunkter på begreppsbildningen inom juridiken" är den titel under vilken Undén ger sin syn på rättighetsbegreppets teoretiska mening.

Men det är en mening som begreppet, enligt Undén, saknar: Det är blott "fritt konstruerade begrepp såtillvida, att endast den praktiska ändamålsenligheten avgör deras värde". (67)

För att illustrera sin uppfattning, lånar Undén från logiken termen funktionsbegrepp.

"Om sålunda en författare t ex avvisar antagandet av rättigheter oberoende av positiv rätt, och lämnar öppet vilka faktorer det är, som åstadkommer rättsordningens upprätthållande, sålunda icke i rättighetens eller förpliktelsens begrepp inlägger något annat än hänvisningen till ett visst 'rättsläge', sådant detta ter sig enligt de faktiskt upprätthållna rättssatsernas innehåll, så kunde det påstås att författaren ifråga använde rättighetsbegreppet som funktionsbegrepp. Att begreppet rättighet, så fattat, är av den största betydelse för rättsreglernas utformande och återgivande kan inte gärna bestridas." (68)

Samma år anmälde Undén också Axel Hägerströms stora arbete om romersk rättsåskådning, "Der römische Obligationsbegriff im Lichte der Allgemeinen römischen Rechtsanschauung". Han konstaterade då, att Lundstedts definition av rättighetsbegreppet - ett abstrakt uttryck, endast en form, för faktiska situationer i vilka, genom att vissa regler upprätthålles med våld, vissa handlingar ger upphov till vissa följder - redan låg till grund för en ganska utbredd inriktning inom dåtida juridik.(69)

Om Undén med detta menade att den av honom själv och Lundstedt förespråkade uppfattningen slagit igenom i den dåtida juridiken, eller om den var av äldre datum, är inte helt klart. Icke desto mindre är det uppenbart, att inte bara Erlander uppfattade deras analys som en nyhet, utan att man också inom den marxistiska doktrinen alltid utgått från ett absolut äganderättsbegrepp.

Karleby, till exempel, uppmärksammade det senare:

"Men den borgerliga egendomen från en marxistisk utgångspunkt, det är den eviga naturrättigheternas heliga och okränkbara egendom, till sin förvaltning och användning uteslutande beroende av den enskildes godtycke, som proklamerades med de naturliga rättigheterna, och som upptogs av den liberala läran." (70)

Följaktligen är det, mot bakgrund inte minst av väljarnas reaktion inför socialiseringsaktioner, en inte bara ny utan också politiskt mycket betydelsefull analys av äganderättsbegreppet, som Lundstedt och Undén nu tillhandahållit.

Den ekonomiska krisen i trettiotalets början föranleder många inom socialdemokratin att tala om den av Marx förutspådda kapitalistiska dödskrisen och på 1932 års partikongress framställs socialiseringsfrågan vara "partiets största, ja väsentligaste uppgift". (71)

Detta var kongressens uppfattning och den föreslog vidare, att partiet "skulle ställa socialiseringskravet i centrum av sin politiska propaganda, sin upplysningsverksamhet och sina åtgärder". Partiledningen hade å andra sidan troligen redan insett det fördelaktiga i Karlebys socialism, för: " med endast åtta rösters majoritet på omkring 300 röstande avslogs ett förslag, som motarbetades av en enhällig partistyrelse." (72)

Vad partiledningen däremot saknade var ett ekonomiskt handlingsprogram för att bemöta krisen.

"Partiet hade, betonade Wigforss, intet ekonomiskt handlingsprogram men det skulle säkerligen veta, hur det borde handla, om en katastrof inträdde; partiet svaghet är … att så länge det inte blir katastrof, ha vi inte något handlingsprogram." (73)

Inför valet läggs emellertid ett krisprogram fram, som är ett uttryck för socialistiska principer men som samtidigt undanskjuter frågan om en socalisering i egentlig mening. (74) Sedan en borgerlig samlingsregering inte kunnat bildas, tillträder efter valet 1932 den fjärde rent socialdemokratiska regeringen. Under inflytande från Gunnar Myrdal (1898-1987) utformas en ny finanspolitik. (75)

"Vid 1933 års riksdag framlade regeringen ett krisprogram av så genomgripande karaktär, att det, ehuru direkt anknytande till 1932 års förslag, innebär en nyorientering av svensk politik." (76)

Ett positivt utbudsprogram innehållandes statliga subventioner, statlig styrning och beredskapsarbeten men utan socialiseringar, ledde snabbt till resultat. Denna framgång blev sedan inledningen till ett mycket långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav, som inte bröts förrän 40 år senare.

Man kan säga, att den ekonomiska krisen på sätt och vis hjälpte socialdemokratin ur dess ideologiska dilemma. (77) Under hänvisning till landets och ekonomins bästa var det möjligt att värja sig mot mer renodlade socialister inom de egna leden.

Samtidigt kunde borgerligheten inte längre komma dragande med socialiseringsspöket. Det skedde ju ingen socialisering och under alla omständigheter var den ekonomiska utvecklingen positiv. Gunnar Myrdal var upphovsman till samma betydelsefulla förberedande insats som Karleby tidigare utfört.

Myrdal, som enligt Herbert Tingsten, "var den enda framstående samhällsforskaren, som spelat en betydande roll i samtida socialdemokrati"(78), publicerade år 1930 sin bok "Vetenskap och politik i nationalekonomin". Den är direkt inspirerad av Hägerström och " hade sitt ursprung i en föresats att skriva en populär stridsskrift mot den äldre generationens vårdslösa och feltänkta sätt att lägga fram politiska åsikter som vetenskapliga fakta." (79)

Boken, som just syftar till att avslöja värderingar inom nationalekonomin, rönte stor uppmärksamhet och inte minst Ernst Wigforss var positivt inställd. (80) Som bekant kom Wigforss sedermera att uppfattas som huvudarkitekten bakom den "nya" finanspolitiken. Enligt Tage Erlander var dock Wigforss i reformistiskt hänseende närmast lärjunge till Nils Karleby. (81)

När Gunnar och Alva Myrdals "Kris i befolkningsfrågan" publicerades 1934, fungerar den som en katalysator för de krafter och tankegångar som vuxit sig allt starkare. Nu måste det till kraftåtgärder och rationella metoder för att angripa de problem landets minskande befolkningstillväxt innebär. (82)

På samma sätt som den ekonomiska krisen tidigare fungerade som skäl för en "ny" finanspolitik kan befolkningsfrågan tjäna som anledning till en ny socialpolitik. Eller som Gustav Möller (1884-1970) uttryckte det:

"Jag får säga, att jag inte ett ögonblick tvekar att skrämma hur många högermän och hur många bondeförbundare och folkpartister som helst med hotet om att vårt folk eljest kommer att dö ut, ifall jag med det hotet kan förmå dem att rösta för sociala förslag, som jag framlägger. Det är min enkla syn på befolkningsfrågan och den räcker för mig." (83)

Denna nya socialpolitik var i Gunnar Myrdals ord, "intellektualistisk och kyligt rationalistisk", den är "saklig, dess romantik är ingenjörens". (84)

Det är genom denna s k sociala ingenjörskonst som det svenska samhället skall förändras, inte bara ifrån bondesamhälle till ett industriellt och teknologiskt högstående samhälle, utan även ifrån det liberala klassamhället till det jämlika socialistiska samhället.

De ingrepp den socialpolitiska ideologin förordar är betydligt mer djupgående än den tidigare liberala ideologins rättvisekrav. Politiken kommer därför till sin natur att bli socialistisk, den syftar till exempel till ett samhälleligt ansvar för individens fostran; den går till botten med samhällets problem, inte genom att rätta till i efterhand utan genom att påverka villkoren för samhällets förändring, menar Myrdal. (85)

En sådan politiker är givetvis inte betjänt av föreställningar om ovillkorligt giltiga värden. Det är i detta avseende man kan säga att Hägerströms filosofiska teorier haft funktionen att plöja upp den mark på vilken det nya Sverige sedermera kom att byggas.

Eller som Myrdal 35 år senare kunde sammanfatta det: Hägerström "innebar en frigörelse från bundenheten till objektiva värden. Han tilltalade dem som ville ändra på saker och ting". (86) Och att ändra på saker och ting var ju socialdemokratins stora uppgift.

Man måste också uppmärksamma, att den generation vetenskapsmän, politiker mm, som under 1930-talet innehar ledande befattningar av olika slag, hade växt upp och utbildats under den tid då Hägerströmianismens inflytande var som störst. (87)

De socialdemokrater som började sin verksamhet inom partiet under 1900-talets första hälft hade kring mitten av 1910-talet redan nått ledande positioner och kring 1930 var så gott som samtliga socialdemokratiska ministrar i 50-60-årsåldern. (88) Även Myrdal har uppmärksammat detta allmänna inflytande;

"Hägerström hade ett avsevärt inflytande på efterkrigstidens generation av jurister och samhällsvetare i Sverige. På ett allmänt ganska vagt sätt blev många av oss förtrogna med tanken att det inte fanns några objektiva värden att fastställa och vetenskapligt veta, endast subjektiva värderingar."(89)

I sammanhanget förtjänar också nämnas, att ytterligare två personer för vilka Hägerström haft stor betydelse, i början av 1930-talet nått inflytelserika positioner. Som LO:s representant ibland annat den kommitté som utarbetade lagen om förenings- och förhandlingsfrihet 1935, men framför allt som dess senare chefsjurist, hade Arnold Sölvén (1899-1964) stort inflytande. "I Uppsala kom han tidigt i kontakt med Vilhelm Lundstedt och genom honom med Axel Hägerström, vilka bägge kom att starkt påverka hans livssyn." (90)

Dag Hammarskjöld (1905-1964) var statssekreterare i finansdepartementet mellan 1936 och 1946 och sedermera även ordförande i bankofullmäktige, dvs finansdepartementets representant i Riksbanken, men långt innan dess hade han kommit i kontakt med Axel Hägerström.

I sin bok om fadern skriver Hägerströms dotter, Margit Waller, bland annat om "de generationer av studenter som på detta sätt haft tillfälle att följa min fars undervisning har därvid fått uppleva något av hans mäktiga patos och starka suggestionskraft. Till lärjungarna hörde Dag Hammarskjöld." (91)

För att belysa Hägerströms betydelse för Hammarskjöld citerar Waller sedan ett brev från Hammarskjöld:

"I januari 1958 skrev han till mig bland annat: 'Låt mig i detta sammanhang berätta för Eder att mötet med Axel Hägerström - som människa och forskare - inte endast var en av mina studieårs största upplevelser men behållit sin betydelse för mig genom åren."(92)

När regeringen 1935 beslutar att socialiseringsnämnden skall avvecklas, har nämnden varken uttalat sig för eller emot socialisering eller kommit med förslag därom. Emellertid ombeds Rickard Sandler att avge ett slutbetänkande, och 1937 utkommer "Socialiseringsproblemet". (93)

I uppenbart syfte att undgå kritik om en sammanblandning av egna värderingar och vetenskap, försöker Sandler göra en objektiv redovisning av vad han kallar "nämndens värdenormer". Dessa är bland annat ekonomisk frigörelse för individerna, bärgning åt alla samhällets medlemmar, trivsel genom en viss grad av frihet, trygghet etc.

Trots att Sandler svarar nej på en direkt fråga om det var Hägerström som inspirerat till att göra en sådan redovisning (94), menar Herbert Tingsten, att den "uppenbarligen är gjord under inflytande av Myrdals 'Vetenskap och politik i nationalekonomin'."(95)

Detta visar hur Hägerströms tankar mer eller mindre och på olika vägar genomsyrade det allmänna tankesättet. Vidare visar denna skrift det sätt på vilket man resonerade. Det är ett tänkande som är helt i linje med Lundstedts samhälsnyttoteori. Genom att ställa upp ett antal allmängiltiga mål eller värderingar om vilka det stora flertalet i samhället kan tänkas ena sig, möjliggör man någon form av objektivitet. När så alla föreställningar om rättvisa och individuella rättigheter utmönstrats blir det möjligt att genomdriva den nya politiken utan att ta hänsyn till enskilda rättigheter eller särintressen. (96)

Det närmaste objektiv rättvisa man kan komma är det varom majoriteten kan enas, något annat existerar icke. Man behöver heller inte ta hänsyn till rådande maktförhållanden, socialdemokratin representerar ju numera själva makten.

"Moderna tider. Vision och vardag i folkhemmet", är titeln på en år 1985 utgiven skrift. Den är resultatet av ett vid Etnologiska institutionen vid Lunds universitet bedrivet forskningsprojekt. Genom att på djupet studera ett antal personliga levnadsöden har man lyckats visa hur den moderna välfärdsstaten väste fram och hur den med kraft grep in i människors liv.

"Staten och samhället grep alltmera in i människors privatliv, i barnens skolgång och bostadens skötsel. En stark socialbyråkrati började växa fram. Ivar Lo-Johansson berättar om hur dessa tjänstemän bedrev jakt på de gamla. Med milt våld fördes de till ålderdomshemmen för att dö … 'Från och med 1930-talet skulle människan i Sverige bli det strängast disciplinerade av alla däggdjur', säger han." (97)

De båda etnologerna Jonas Frykman och Orvar Löfgren (98) konstaterar också, att svensken under mellankrigstiden förstatligades som medborgare och samhällsbyggare (99).

Om han inte höll ordning på sina barn och sin hyra, avdragen i sin självdeklaration och tiderna för läkarkonsultationer riskerade han att stämplas som otillräcklig medborgare och bli föremål för fostran, stöd och samhällsingripande. (100)

Detta var förvisso inte en negligerbar risk. Ett annat och utmärkande drag för tidsepoken var den öppet diskuterade och allmänt accepterade vikten av arvs- och rashygien. (101)

En statlig utredning kunde 1936 sålunda konstatera, att: "Arvshygieniska synpunkter talar för allvarliga ansträngningar från samhället sida att åvägabringa så vitt möjligt en spridning av effektiv förebyggande födelsekontroll till de individer, som äga en mindre än normal intelligens, ansvarskänsla och förtänksamhet inför handlingsföljder och som nu dessvärre måste antagas i mindre utsträckning än normalt utöva effektiv födelsekontroll." (102)

Huruvida syftet var "rätt" eller "orätt" fanns heller ingen anledning diskutera, det fanns ju stöd i lag: 1934 års lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet. (103)

Den tyska nationalsocialismen gjorde visserligen att dessa idéer förlorade sin tidigare "rumsrenhet", men det märkliga är ändå hur det värdenihilistiska inflytandet tycks ha bidragit till att öppna vägen för en förbehållslös underkastelse inför vad som påstods vara i samhällets intresse.

Samma förhållande gäller också lagen, eller den statligt sanktionerade normen, vilka alltmer får karaktären av det enda objektivt riktiga och därmed det enda att klamra sig fast vid i en i övrigt raserad begreppsvärld. (104)

4. Välfärdsstaten

När den funktionssocialistiska politiken kring mitten av 1930-talet blivit mer eller mindre accepterad som socialdemokratins sätt att bedriva socialisering, närmar vi oss även skälet till avsaknaden av regler till skydd för andra rådighetsinskränkningar än formell expropriation.

Som en bekräftelse på denna politik är nu Undéns "Svenska Sakrätt" kurslitteratur vid den juridiska utbildningen. Man kan antaga, att han företrädde en av statsmakten uppskattad syn på det juridiska äganderättsbegreppet, rentav den numera officiella synen på äganderätten:

"Sedan ur statsmaktens prövning av vad samhällets och enskildas intressen bjuda framgått rättsregler om äganderättens utsträckning eller inskränkning, anpassar juridiken begreppet därefter." (105)

För att en sådan politik skall ge resultat, är det ju nödvändigt att allehanda regleringar och befogenhetsinskränkningar kan ske utan att domstolarna har att tillämpa lagar vilka stadgar rätt till ersättning i fall där inskränkningen överstigit visst stadium.

Likaledes är det viktigt att i största möjliga utsträckning undandraga domstolarna prövning av de faktiska förhållanden som blir följden av viss inskränkande lagstiftning. Det är snarast så, att detta blir allt viktigare ju fler lagar som i detta syfte införes, eller ju effektivare varje sådan lag är.

Belysande är också, att riksdagen 1949 gick emot lagutskottet, som tillstyrkt en utredning angående möjligheterna att nå fram till enhetliga regler om det allmännas ersättningsskyldighet vid väsentliga ingrepp i enskildas äganderätt och ekonomiska frihet. (106)

I slutet av 1930-talet har socialism ersatts av någonting allt kan samlas kring och ingen utan stora svårigheter kan argumentera emot, nämligen välfärdsstaten. Genom att stå som symbol för denna positivt laddade tanke försäkrar sig socialdemokratin om samarbete från de andra partierna samt ett brett folkligt stöd. (107)

Politiken skall inte som förut ske utifrån någon socialistisk ideologi; den skall styras av lämplighetshänsyn. (108)

Det blir således naturligt att i vidare mån värna om politisk handlingsfrihet. Då man representerar folkflertalet blir majoritetsbeslut och folksuveränitet viktigare demokratiska ideal än de traditionella insikterna om rättens överhöghet och domstolskontroll av riksdagens lagstiftande behörighet.

Det är därför föga förvånande att dåvarande justitieministern Lennart Geijer 1973 uttalar att det "bakom talet att domstolarna skall skydda den enskilde mot 'överheten' ligger en antidemokratisk kritik mot det parlamentariska styrelseskicket" och "det är därför ett farligt talesätt". (109)

1985 kan också den dåvarande justitieministern göra sig till tolk för det av Lundstedt företrädda synsättet:

"När det gäller den enskilde och myndigheten så måste man hålla i minnet att lagstiftningen alltid tillkommer för att väga motstående intressen mot varandra. När en enskild står inför en myndighet eller en domstol är det inte fråga om att denne skall få rätt gentemot myndigheten eller inte. Frågan gäller hur den enskildes intressen skall vägas mot andra ofta mer oprecisa intressen. Konservativa debattörer antyder ofta att den enskildes frihet är starkt hotad vid en sådan avvägning. Man gör detta genom försåtliga angrepp på myndigheterna som påstås inte vilja ge den enskilde rätt. Resonemang av den här typen måste kraftfullt bemötas. Innebörden är nämligen att vissa intressen inte får ifrågasättas. Inte ens om en majoritet i riksdagen beslutat om detta" (110)

Det Tage Erlander kallade den "starka staten" kräver således ökat utrymme. Efter det att man insett det nödvändiga i ett effektivt och vinstgivande näringsliv koncentreras ansträngningarna alltmer på att socialisera produktionens resultat. Beskattningsmakten framträder nu som det viktigaste socialiseringsinstrumentet. (111)

Individernas lönekostnader blir föremål för ett maximalt skattetryck och ett omfattande omfördelningsprogram av bidragskaraktär tillskapas. Det grundläggande draget i en statlig maktapparat, att tämja det civila livet och skapa ordning, riskerar emellertid att leda till minskad individuell valfrihet. På samma sätt som i flera andra västliga välfärdsstater har denna utveckling idag också lett till att den avgörande frågan inte längre gäller vad staten kan eller skall göra - den gäller istället hur statens maktutövning och påverkan skall begränsas. (112)

Under rubriken "Den socialistiska statsdoktrinen" har Håkan Arvidsson satt fingret på det dilemma den socialistiska rörelsen står inför:

"Den har å ena sidan framställt folkmakten som ett av politikens viktigaste mål, men den har samtidigt beskrivit socialismen som ett samhälle där marknadens anarki ersatts av en planmässig rationalitet. Så länge den socialistiska rörelsen inte förmått formulera någon annan väg till högre effektivitet och rationalitet än den som går genom statens växande makt står den inför en valsituation när det gäller politikens överordnade mål." (113)

5. Europakonventionen

Det torde näppeligen kunna bestridas, att avsaknaden av överordnade mål eller nya vägar att nå det framtida socialistiska samhället är kännetecknande även för dagens svenska socialdemokrati.

Skulle emellertid nya visioner formas behöver det i sig inte aktualisera en framtida konflikt med den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Syftet med konventionen är inte att garantera ett visst politiskt eller ekonomiskt system. Vad den avser garantera, är att förändringen av ett samhälle sker under iakttagande av de demokratiska principer som däri anges.

Följaktligen kan man säga, att en konflikt med den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna blir i det närmaste oundviklig, så snart utvecklingen går mot att lagar utfärdas som ger myndigheter befogenheter att godtyckligt eller med betydande skönsmässig frihet, besluta om vad som är rätt och vad som är fel eller vilka medborgarnas verkliga behov är.

Följden av hägerströmianismen blev ett folk vars rättigheter endast kunde existera om lagstiftaren ville det. Grundlagar i all ära, men de var ändock inte att betrakta som annat än en skänk från den politiska maktens företrädare.

Det finns visserligen inga gränser för hur generös densamma kan vara, men det finns heller inga naturliga spärrar åt det andra hållet.

Den Europeiska konventionen vilar däremot på den diametralt motsatta föreställningen, nämligen på idén om varje människas medfödda rättigheter.

Genom att så effektivt beröva denna tanke varje vetenskapligt och praktiskt värde, möjliggjorde Hägerström och hans efterträdare en samhällsutveckling där den politiska makten i princip gavs oinskränkt makt. (114)

Kan ett samhälle som inte bygger på insikten om det principiellt värdefulla i respekten för varje enskild människas rättigheter och valfrihet, i längden förbli vad man i västerlandet idag avser med demokrati? (115)

Den Europeiska konventionen fungerar i detta avseende som en utmärkt mätare på det tillstånd vari ett samhälle befinner sig, eller är på väg. Arvet från Axel Hägerström disponeras fortfarande och det är därför ingen slump att de svenska anmälningarna om påstådda kränkningar av konventionen ständigt ökar i antal. Konventionens rättighetsförklaringar är nämligen autonoma: de garanterar en rättslig standard som är oavhängig respektive till konventionen anslutna staters inhemska rättsordning. (116)

Sporrong och Lönnroth-målet ställer på ett handfast sätt svensk rätt inför detta faktum, inte minst genom domstolens närmast självklara autonoma tolkning av begreppet "civila rättigheter och skyldigheter" i Artikel 6. (117)

Detsamma gäller emellertid även den fällande domen beträffande Artikel 1 i Första Tilläggsprotokollet, FTP, av vilken det framgår att äganderättsbegreppet har ett innehåll. (118) Ett innehåll som är självständigt och inte uteslutande skapas eller utgörs av för tillfället gällande svenska lagar.

Begreppet "civila rättigheter" ställer på sin spets det som egentligen hela konventionen innebär. I syfte att förhindra, att staterna genom att kalla vissa förfaranden eller rättigheter offentliga och därmed undandra sig kravet i Artikel 6 (1) på tillgång till domstolsprövning, tvingas konventionsorganen uttryckligen inskränka deras suveränitet i lagstiftningshänseende. (119)

Visserligen inte lika tydligt uttalat men ändock, har domstolen också tolkat rätten till ersättning som en inneboende egenskap i äganderättsskyddet i Artikel 1 i Första Tilläggsprotokollet och detta även beträffande lagar eller åtgärder som endast syftar till att reglera nyttjandet av viss egendom. (120)

Det är ju också så, att om konventionsorganen skall fullfölja det i Airey-målet uppställda målen, att "garantera rättigheter som är praktiska och effektiva", är det nödvändigt att de undersöker de faktiska omständigheter på vilka klagomålen grundas och inte uteslutande ser till innehållet i den nationella rätten. (121)

Sporrong och Lönnroth-målet är ett tydligt exempel på detta. Domstolen ansåg sig tvungen att undersöka om de faktiska omständigheterna innefattade en de facto expropriation och detta trots regeringens påpekande, att expropriationsföretaget ifråga, jämlikt svensk lag, inte hade några rättsliga verkningar på klagandenas äganderättigheter. (122)

Härmed framträder en mycket betydelsefull konsekvens för svensk socialdemokrati och det svenska rättssystemet. Domstolens tolkning av den i Artikel 1, första meningen, angivna principen om att envars egendom skall lämnas okränkt, tillsammans med domstolens behörighet att pröva om de faktiska omständigheterna uppgår till ett otillåtet intrång, innebär att den sedan 1930-talet använda funktionssocialistiska metoden för samhällets fortlöpande socialisering måste ses i ett helt nytt ljus. (123)

Befarade Östen Undén detta? Det är utan förvåning man tar del av uppgifterna om Undéns starka motstånd mot ett svenskt erkännande av den Europeiska domstolens jurisdiktion. (124)

Det är onekligen domstolens verksamhet som på allvar möjliggjort att konventionen numera betraktas med stor respekt och för många utgör ett hopp om de västerländska demokratiernas bestånd. Undén kanske bara var insiktsfull och förutseende. Icke desto mindre måste frågan för honom varit, om han högre värderade den svenska socialdemokratin, än ett integrerat Europa grundat på tanken om enskilda individers oförytterliga rättigheter.

Undéns hållning döljs av att han som skäl för sitt motstånd, angav en allmän "skepsis inför fortsatt iver att byråkratisera Europarådets rättsskipning". (125) Det hade varit en i och för sig inte alldeles orimlig inställning - om inte just Undén tidigare gjort sig till tolk för ett utökat internationellt samarbete, och internationella domstolars kontroll av det sätt på vilket nationalstater till exempel behandlar kulturella minoriteter. (126)

Onekligen är det inga "mera subtila problem" (127), som i praktiken hänskjuts till Europarådets domstol, och kanske var det så, att Östen Undén vid denna tidpunkt var den ende som insåg det oförenliga mellan socialistisk rättsuppfattning och den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheterna. . .



Noter

(1) Se emellertid Marckx mot Belgien, application nr 6833/74, 1979 22 ECHR YB 410, där Art 1 i FTP förklarades vara kränkt men då i förening med Art 14. Se även Kommissionens rapport av den 3 okt 1984, application 9063/74, Gillow mot Storbritannien, där Kommissionen utifrån ett resonemang om välförvärvade rättigheter, pkt 159, enhälligt funnit att det skett en kränkning av Art 1 i FTP.

(2) Se pkt 72 samt pkt 29 i 1982 års dom.

(3) Se t ex pkt 72 samt pkt 29 i 1982 års dom.

(4) Se t ex pkt 70 2 st i 1982 års dom. "Domstolen kan emellertid inte inse varför den svenska lagstiftaren skulle utesluta möjligheten att ompröva med rimliga tidsmellanrum, under den långa period som tillstånden gavs för och under vilken de förblev gällande", och pkt 11-29 där omfattningen av förfarandet påpekas, samt pkt 102 i Kommissionens rapport.

(5) Kommissionen prövade huruvida det ursprungliga syftet var legitimt, vilket den fann att det var, pkt 111, även beträffande syftet att "frysa" fastigheternas värde, pkt 23, när Kommissionen så fann att kränkning av Art 1 i F.T.P ej skett, följde att inte heller Art 17 kränkts, pkt 123. Domstolen, å andra sidan, tog den konstaterade kränkningen av Art 1 i F.T.P till stöd för att icke behöva undersöka huruvida även Art 17 kränkts. Resonemanget kan tyckas inte alldeles invändningsfritt. Kränkning av Art 17 måste, om än svår att påvisa, anses långt allvarligare än ett åsidosättande av intresseavvägningsprincipen i Art 1 i F.T.P. Inte heller tog man ställning till det faktum, att även om syftet ursprungligen var legitimt, dvs 1956, behöver detsamma inte nödvändigtvis gälla även den tioåriga förlängning som beviljades i juli 1971. Vid detta tillfälle var inte bara de negativa konsekvenserna av förfarandet uppenbara, utan justitieombudsmannens allvarliga kritik var också tillgänglig, och frågan är om syftet vid d enna tidpunkt inte borde påkallat en prövning i sig. Jfr e contrario i detta sammanhang domare Walshs skiljaktiga mening, pkt 2.

(6) Sven-Göran Olhede, Socialismen och Ginnungagap, Våra naturtillgångar - ett politiskt hanlingsprogram (Tidens förlag, 1976) s 94. Jfr även Bostadssociala utredningens slutbetänkande, SOU 1945:63 och SOU 1947:26, och Zonexpropriationsutredningen, SOU 1952:25.

(7) Se pkt 70 och 73 i 1982 års dom.

(8) Mellan 1903-04 och 1906-11 var Hägerström tf professor i praktisk filosofi och 1911-33 innehade han professuren i samma ämne, allt vid Uppsala universitet.

(9) Se Nordin s 25, samt Marc-Wogau s 17 och Petersson s 9.

(10) Se Hedenius 1941 s 10. Till skolan hörde även Harry Meuling, Gunnar Oxenstierna, samt Einar Tegen. En yngre generation utgjordes av Martin Fries, Ingemar Hedenius, Konrad Marc-Wogau och Anders Wedberg - de tre sistnämnda kom dock att senare bryta med den hägerströms-phalénska skolans filosofi, mer om detta se Nordin s 146 ff

(11) Se t ex Sundberg, Skandinavisk orealism (1978) och SvJT 1984 s 103.

(12) Zaremba 1985-02-11, Olsson 1985-02-21. Jfr även Tham 1985-03-25 och Lindhagen 1985-05-10.

(13) Hägerström, Socialfilosofiska uppsatser s 95.

(14) Se t ex Nordin s 64 ff där bl a skarp kritik från prof Fredrik Böök och dr John Landquist redovisas, se även senare kritiker som Arnold Ljungdahl, Nihilismens filosofi (1943) och Anders Örne, Uppsalafilosofien - reflexioner och frågor av en lekman (Tiden, 1940), men också Gunnar Hägglöf, Möte med Europa (1971, s 11) som i ett brev 1926 skrev: "Efter många föreläsningar och ännu fler dispyter med kamrater har jag nu kommit till den bestämda slutsatsen att Hägerströms rättsfilosofi är en riksfara. Den kan tjäna som motivering för bolsjeviker likväl som för fascister."

(15) Nordin, s 139.

(16) Nordin, s 127.

(17) Nordin, s 127. Jfr även Hägerström 1939.

(18) Nordin, s 129. En naturlig slutsats är att idéerna sedan så att säga sprids nedåt i samhället och blir del av det allmänna tankesättet utan att deras ursprunglig därigenom behöver bli känt. Se därvidlag Nordin s 49, där Hjalmar Lindroth citeras när han talar "om den moderna Uppsalafilosofien, som har på hemliga och uppenbara vägar i mycket bestämmer och genomsyrar det allmänna vetenskapliga betraktelsesättet."

(19) Hägerström, Filosofi och vetenskap, s 133 ff, se även Nordin s 25 samt Kjällström s 6 ff.

(20) Hägerström, Filosofi och vetenskap, s 172, samt Nordin s 46 med hänvisningar till andra forskare som dragit denna slutsats. Huruvida Phalén eller Hägerström var att anse som upphovsmän till Uppsalaskolans kunskapsteori och kritiken av subjektivismen splittrade sedermera skolan i två läger, mer om detta se t ex Nordin s 40 ff.

(21) Hägerström, Filosofi och vetenskap, s 125-150. Se även Nordin s 43, som påpekar att resonemanget "tenderar att ge begreppen en högre grad av verklighet än de enskilda föremålen", något som kan hållas i minnet då Hägerströms rättsfilosofi behandlas.

(22) aa s 120.

(23) aa s 174. Värdemedvetandet kan inte heller "placeras" i en annan, andlig, verklighet: Det skulle innebära en motsägelse eftersom det, enligt Hägerström, endast finns en verklighet: den materiella.

(24) Hägerströms starka tro på den egna filosofin värde och betydelse för människornas och samhällets utveckling, är allmänt omvittnad. Se t ex Nordin s 47, Hedenius (1980) s 198, samt Wedberg s 610; "Hägerström upplevde sig själv som en reformator, som ville befria människorna från vidskepelse och fanatism, som ville omdana moral, religion, juridik och politik."

(25) Hägerström, Socialfilosofiska uppsatser, s 35 ff, se även s 94-97

(26) aa s 54

(27) aa s 55

(28) Se Olausson s 25, "Man kan alltså se ett omedelbart tidsmässigt samband mellan hans [Hägerströms] intensiva studier av socialistiska idéer och utvecklandet av nya filosofiska ståndpunkter." Se även Wedberg s 609 och Waller s 177.

(29) Se Hägerström 1909 samt Socialfilosofiska uppsatser, s 77 ff, samt Hägerström, De socialistiska idéernas historia, s 210, där det Kommunistiska Manifestet, sägs vara "en skrift, vars like ifråga om skarpsinne, kunskaper och entusiasmerande karaktär knappast torde vara skriven", och Hägerström, Tiden 1933, s 147 f. Se även Nordin s 47, och Sundberg 1983, s 25-27.

(30) Se tex Waller s 184-85. Se även ledare i Socialdemokraten 11/10 1917: "Att professor Hägerström i sin sociala grundsyn är socialist och med sina politiska synpunkter står på vårt partis sida torde vara bekant."

(31) Hägerström, De socialistiska idéernas historia, s 7, se även s 267, där de socialistiska idéerna enligt Hägerström, "driva så att säga in kilen i klassamhället, sätta massorna i rörelse och göra samhällets revor uppenbara, varmed också deras läkande genomen högre samhällsorganisation blir en nödvändighet", jfr detta med Hägerström i Tiden 1933, s 147 och även med Sundberg 1983 och Skandinavisk orealism s 155-56.

(32) Se tex Tingsten, Idékritik s 253: "1913 års uppsats avspeglar socialdemokratins dåvarande klasskampsideologi, 1931 års uppsats dess spirande folkhemsideologi". Jfr Annika Lagerqvist Almé, "Rätten och viljan. En studie över Gunnar Strängs lagstiftning", i Skrifter till minnet av Halvar GF Sundberg (1978).

(33) Se Hägerström 1916, 1934 och Rätten och viljan.

(34) Se Hägerström, Socialfilosofiska uppsatser, s 97 ff, 150 ff, 179 ff.

(35) Se Hägerström, Filosofi och vetenskap, s 151.

(36) Se Högerström, Inquiries, s 1 ff.

(37) Se Hägerström, Rätten och Staten, s 37.

(38) Återgivet i Lundstedt, 1942, s 185.

(39) Lundstedt i Socialdemokraten 10/9 1928.

(40) Sundberg 1978, s 191.

(41) Se Lundstedt, Föreläsningar över valda delar av skadeståndsrätten II, s 192. Se även Olsson, som skriver: "Helt konsekvent fastslår Lundstedt att domstolarnas uppgift inte är att se till rätten i det enskilda fallet utan att alltid hävda samhällsintresset."

(42) Se emellertid Lundstedt, aa III, s 195, där samhällsnyttan sägs vara sådan "människor i allmänhet sträva efter att uppnå" till exempel "bekväma bostäder, bra mat, trygghet till liv och lem och garantier för fri företagsamhet".

(43) I en anmälan av Lundstedts Superstition or rationality for peace 1925, i Statsvetenskaplig Tidskrift 1926, s 139 drar Hjalmar Haralds den naturliga slutsatsen av Lundstedts teorier: "konsekvenserna av Lundstedts motsatta [jfr naturrättens] åsikt blir, att den enskilde 'ingen' rätt har 'mot' samhälles välfärd."

(44) Höglund i Eek 1956, s 10.

(45) Trots att Marx, som tidigare nämnts, gjorde ett starkt intryck på Hägerström riktade H emellertid skarp kritik mot de vetenskapliga bristerna i Marx' skrifter och dennes syn på utvecklingen som strävande mot ett framtida lyckorike, se Hägerström 1909.

(46) Waller, s 183. Ture Nerman var också närvarande, och intog sedan även han en ledande plats i den ideologiska debatten, se Tingsten 1941 I s 198.

(47) Se Lindhagen, 1972, s 193 ff samt Sandler, Tiden 1922 s 132.

(48) Olausson, s 21

(49) Karleby: Karl Marx som nationalekonom i Skånska Socialdemokraten 4/5 1918, Karleby: Marx' filosofiska åskådning i Skånska Socialdemokraten 6/5 1918. Se även förordet i Karleby 1926 och Sandler: Nils Karleby i Tiden 1926, s 132.

(50) Se Erlander: Nils Karleby i Svenskt Biografiskt Lexion, som särskilt nämner detta: "Vidare fick han kontakt med Axel Hägerströms filosofi och Vilhelm Lundstedts tillämpning av denna inom rättsvetenskapen".

(51) Se Tingsten, 1941 I, s 279, 284 f

(52) Se Hägerström, Rätten och staten, s 37. 1916 publicerade H även uppsatsen "Är gällande rätt uttryck av vilja" i en festskrift tillängad Vitalis Norström.

(53) Se Lundstedt, Samhället och Rättsordningen i Tiden 1922, s 129.

(54) Se Undén, 1918, s 14 ff.

(55) Se Undén, 1927, s 51.

(56) aa s 52.

(57) aa s 54.

(58) aa s 54.

(59) Se Tingsten, 1941 I, s 302.

(60) Se Karleby s VI och 29.

(61) aa s 87-102.

(62) aa s 70-71.

(63) aa s 101-102. Se även s 100: "En lagstiftning givande 'äganderätt' nytt innehåll i bättre överensstämmelse med arbetarklassens uppfattning om social ändamålsenlighets krav, är icke mindre en upphävning av 'den borgerliga egendomen' och den proletära egendomslösheten än en juridisk överflyttning av egendom i allmän från enskild besittning är det."

(64) Se Tingsten, 1941 I, s 320.

(65) Se Sven O Andersson: Den mannen kan vi ha nytta av, i DN 20/6 1985.

(66) Se Erlander, 1972, s 125-126, men se även Willy Bergström, "Arvet efter tjugotalet" i Tiden 1984 nr 8, som efter att ha studerat socialdemokratins utveckling under 1920-talet menar att Karlebys inflytande varit avsevärt större än vad som tidigare antagits.

(67) Se Undén, Några synpunkter, 1928, s 169.

(68) aa s 173. Analysen är uppenbarligen inspirerad av men samtidigt också ett försvar gentemot Hägerströms kritik. Undén skriver t ex: "Begreppet hänvisar nämligen ej på några reala krafter som antages existera i den naturliga verkligheten eller i en övernaturlig sfär, utan är ett konstruerat begrepp, avsett att angiva ett visst förhållande." Hägerström kritiserade rättighetsbegreppet på den grunden, att han antog att rättsvetenskapen och det så kalla de allmänna rättsmedvetandet hade eller innehåll en viss föreställnig om dess innebörd eller referens. När så denna föreställning ej gick att applicera på verkligheten drog han slutsatsen att begreppet användes på ett metafysiskt sätt. Denna slutsats var, kan en lekman våga gissa, delvis en följd av den kunskapsteoretiska filosofin, enligt vilken ju begreppen måste vara motsägelselösa och kunna inplaceras i ett helhetssammanhang, något som ej var möjligt om de antingen användes i flera olika betydelse eller helt enkelt saknade referenser i verkligheten. Undén verkar bemöta Hägerströms kritik bl a utifrån tanken att begreppen har en beskrivande funktion och att deras mening styrs av den sats i vilken den ingår. Oavsett hur det svåra problemet med rättighetsbegreppens teoretiska mening kan lösas, måste emellertid uppmärksammas, att Erlander ansåg Undéns analys vara en utveckling av Hägerströms; "hans [Undéns] insatser inom regeringskretsen präglades av samma analytiska skarpsinne som när han i Högerströms anda klargjorde för oss hur äganderättens innehåll kunde omformas genom en reformistisk politik", Erlander 1982 s 185. Se även Uno Willers, "Östen Undén", Kungl Bibl utställningskataloger nr 71, som skriver: "I den juridiska vetenskapen införde Undén tankegångar som ännu är av oförminskad aktualitet. Hans analys och avmystifierande kritik av det traditionella äganderättsbegreppet var epoktörande."

(69) Se Undén, anmälan av A Hägerströms "Der römische Obligationsbegriff im Lichte der Allgemeinen römischen, Rechtsamschauun I"

(70) Se Karleby s 98. Så även Gunnar Adler-Karlsson i Funktionssocialismen 1970: som behandlar den marxistiska doktrinen ur denna synvinkel: "…är äganderättsbegreppet implicit behandlad som vore det odelbart. Dessa felaktiga synsätt går tvärsigenom hela den marxisitiska doktrinen".

(71) Se Tingsten, 1941 I s 346. Jfr även Karl Fredriksson, 1937 s 279.

(72) aa s 346.

(73) aa s 349-50 där det framgår att Wigforss i detta avseende gjorde sig till tolk även för Möllers och Sandler suppfattning.

(74) aa s 353.

(75) Se Myrdal, Konjunkturen och offentlig hushållning, 1933.

(76) Se Tyngsten, 1941 I s 357.

(77) aa s 395.

(78) aa s 390.

(79) Se Myrdal 1971 s 7.

(80) Se Wigforss, 1931 s 530. Se även Erlander, 1972 s 126 ff: "Hade vid denna tid [mitten på tjugotalet] Gunnar Myrdals bok 'Vetenskap och politik inom nationalekonomin' funnits tillgänglig, är jag övertygad om att Karlebys analys av äganderätten och marknadsekonomin hade blivit mer inträngande. Men Myrdals bok utkom först 1930. Den visade för mig att mycket i den liberala nationalekonomiska analysen kunde återföras på naturrättsliga och utilitaristiska föreställningar om hur samhället borde vara beskaffat. Det var föreställningar som hade en konservativ syftning då det gällde synen t ex på den privata äganderätten, inkomstfördelningen och statens uppgifter. Myrdals grundliga studier i den äldre nationalekonomin visade hur mycket av det som han lärt sig som givna utgångspunkter för den liberala nationalekonomin, inte alls var självklart. Med andra politiska utgångspunkter kunde man komma till helt andra slutsatser än de tongivande ekonomerna hade gjort."

(81) Se Andersson, DN 1985-06-30

(82) Se Erlander 1901-39, 1972 s 139: "Det blev emellertid inte Sven Dag Wicksell utan Alva och Gunnar Myrdal, som på ett genialt sätt drog de politiska slutsatserna av de statistiska uppgifterna och befolkningsutvecklingen." Och Tingsten, 1941 I s 371: "Ur socialradikal synpunkt kunde befolkningsfrågan, såsom makarna Myrdal erinrat, i varje fall framstå som ett stöd för de reformkrav, som man oberoende av densamma åberopat."

(83) Se Tingsten 1941 I, s 375.

(84) Se Myrdal, Spektrum 1932 nr 4, s 25.

(85) Se även Kjällström s 107-110.

(86) Se Kjällström s 111 not 24

(87) Se Myrdal 1972 s 145.

(88) Se Tingsten 1941 I s 286-87.

(89) Se Myrdal, Vetenskap och politik i nationalekonomin, s 278.

(90) Se Stockholms Tidningen, 1964-03-24.

(91) Waller, s 207.

(92) aa s 207.

(93) Tingsten 1941 I, s 367.

(94) Se Karl Fredriksson i Samhällsläror i smältdegeln, 1944 s 69-70.

(95) Se Tingsten 1941 I, s 368.

(96) Se Zaremba, som sammanfattar: "Kvintessensen av vad som då [1932] höll på att växa fram som ett betydelsefullt drag hos folkhemmets filosofi … strängt rationella lösningar som gynnar de stora grupperna har alltid företräde framför subjektiva föreställningar om vad som är rätt", och "Frihet, jämlikhet, rättvisa kan man åberopa - men inte som absoluta ideal eller okränkbara värden utan som legitimering av en viss grupps intressen - vilket också klart ska redovisas."

(97) Citat från Ivar Lo-Johansson, Lastbara berättelser, 1974, s 64.

(98) Se Modärna Tider - Vision och vardag i folkhemmet, 1985.

(99) aa s 137.

(100) aa s 139.

(101) aa s 33-34.

(102) SOU 1936:59, s 48

(103) Se även tillämpningsföreskrifter till 1934 års lag, KK den 2 nov 1934.

(104) Jfr även Sundberg, Skandinavisk orealism s 159

(105) Citat från 3u 1946 I, s 59.

(106) I LU 1949:38 eller SOU 1975:75 s 420. Se även SOU 1963:17 s 189, där det konstateras, att "Några allmänna rättsgrundsatser, som kan grunda ersättningsrätt när äganderätten begränsas genom lagenliga statliga åtgärder utan att äganderätten övergår till annan, har inte ansetts finnas i svensk rätt."

(107) Jfr Tingsten 1941 I, s 384.

(108) Se Erlander, 1972, s 126.

(109) Se Sundberg, 1978, s 201.

(110) Justitieminister Sten Wickbom (S), tal till verkschefer den 24 januari 1985.

(111) Jfr Sundberg, Om totalitära rättsuppfattningar, SvJT 1984 s 97.

(112) Se Arvidsson, s 92 för ett sätt att uttrycka problemet: "Den moderna staten framställer gärna sin uppgift som den vällovliga avsikten att skapa rättvisa, jämlika och trygga samhällsförhållanden. Man behöver inte betvivla den goda avsikten för att betvivla att den är möjlig att realisera via statens omsorg. Historien är dessvärre fylld av ambitiösa och misslyckade försök att genom statens maktutövning förverkliga det goda samhället."

(113) Se Arvidsson, s 94.

(114) Se Willy Strzelewicz, De mänskliga rättigheternas historia, 1983 s 177 ff.

(115) Se Sundberg, High-Tax Imperialism, s 16 ff.

(116) Europakonventionen synes närmast vara ett uttryck för en kvalitativ snarare än rent formell syn på demokratibegreppet. I inledningen till konventionen sägs en verksam politisk demokrati å ena sidan, och iakttagande av mänskliga rättigheter å andra sidan, tillsammans utgöra grunden för rättvisa och fred. Intresseavvägningsprincipen är också ett uttryck för att ett majoritetsbeslut som sådant inte är mer värt än en minoritetens uppfattning, eller som domstolen uttryckte det i målet Young och Webster mot Förenade Kungariket, application nr 7601/76, 20 ECHR YB, 520, pkt 63: "Although individual interests must on occasion be subordinated to those of a group, democracy dos not simply mean that the views of a majority must always previail: a balance must be achieved which ensures the fair and proper treatment of minorities and avoids any abuse of a dominant". Och: "Such are the demands of that pluralism, tolerance and broadmindedness without wich there are no democratic society."

(117) Jfr resonemanget I pkt 85-87 I 1982 års dom.

(118) Se pkt 60 i 1982 års dom där domstolen synes betrakta själva äganderättens kärna som någonting helt självklart.

(119) Se pkt 80 i 1982 års dom: "Det betyder föga att denna contestation avser en administrativ åtgärd som vidtagits av behörig myndighet som ett led i myndighetsutövningen."

(120) Visserligen medger Art 1 i F.T.P. inte uttryckligen någon rätt till ersättning vid regleringar vidtagna i det allmännas intresse. Men av domen i detta mål kan den slutsatsen dras, att rätten till ersättning utgör just en inneboende egenskap i det av Art 1 garanterade skyddet för äganderätten.

(121) Mrs Aires vs Ireland, application nr 6289/73, 1979 20 ECHR YB 180.

(122) Se pkt 63 I 1982 års dom.

(123) Ett exempel på en idag typiskt funktionssocialistisk lag är lagen (1984:1035) om ändring i lag (1955:183) om bankrörelse.

(124) Se Undén, Om FN:s och Europarådets domstolar, SvJT 1963 s 659.

(125) Se aa s 661.

(126) Se Undén 1927, s 89, 111, 120.

(127) Se Undén, SvJT 1963 s 661.


Tillbaka