Idag har jag haft ett givande samtal med några lärare om åtgärdsprogram.
5 kap. 1 §, tredje och fjärde stycket grundskoleförordningen Om det genom uppgifter från skolans personal, en elev, elevens vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att eleven kan ha behov av särskilda stödåtgärder, skall rektorn se till att behovet utreds. Om utredningen visar att eleven behöver särskilt stöd, skall rektorn se till att ett åtgärdsprogram utarbetas. Av programmet skall det framgå vilka behoven är, ur de ska tillgodoses, samt hur åtgärderna skall följas upp och utvärderas. Eleven och elevens vårdnadshavare skall ges möjlighet att delta när åtgärdsprogrammet utarbetas. (Allmänna råd för arbetet med åtgärdsprogram)
En av lärarna beskrev hur h*n brottats med att formulera åtgärdsprogram för ett par elever (under det sportlov elever och lärare precis haft). Samtalet handlade om respekten för att skriva ett offentligt dokument om och för en elev. Samtalet handlade också om vikten av att inte producera ett dokument utan att åstadkomma ett arbetsredskap som kommer eleven till nytta, att få till formuleringar som blir ett stöd för de lärare som arbetar tillsammans med eleven. Med andra ord att leva upp till åtgärdsprogrammets syfte.
Eftermiddagens samtal är ett typexempel på sådant som lärare brottas med. Viljan att prestera ett bra jobb – att köra fast – att inte vara riktigt nöjd – att vilja mer och bättre. I samtalet kom det också fram att skoldebatten, som av många upplevs som ett stort tryck på lärares proffession och lärares proffessionella förmåga kan hämma goda lärares arbete.
Det är olyckligt om duktiga lärare inte känner att det är bra nog att prestera utifrån den kunskap man har idag. Även lärare lär hela tiden, det är här skolutveckling sker. I en skola måste det vara tillåtet för alla att lära och utvecklas.
Åtgärdsprogram är ett bra exempel på sådant som vi blir bättre på hela tiden. Vi skriver inte likadana åtgärdsprogram idag som för ett år sedan. Övning lönar sig!
Rektorns blogg 
22 februari 2011 at 14:07
Jag blir glad och varm i hela mitt lärarhjärta att höra hur lärarna vågar vara öppna med sin känsla av osäkerhet, be om hjälp, samarbeta och prestigelöst lära sig tillsammans! Det går lite stick i stäv med vad man hör på många andra håll i debatten, gör det inte?
22 februari 2011 at 23:48
Skoldebatten blir lätt enkelriktad. Vi arbetar i en verksamhet som så gott som alla har egna erfarenheter och tankar om. Här kan en svårighet var att man jämför nutida skola med dåtida styrdokument. Visst finns det utvecklingsarbete att göra och visst finns det sådant som kan bli bättre. Men det sker mycket inom svenska skolväggar som grundar sig i engagemang och positiv vilja. Kanske proffessionerna borde höras mer i debatten?
Och visst måste det vara OK att lärare (och skolledare) fungerar som andra människor som utför sina uppdrag med gott syfte utifrån ”nuvarande kunskap”. Visst måste det vara OK att allt inte blir perfekt men att det hela tiden blir bättre.