Anne-Marie Lindgren gav politiken ett historiskt perspektiv på Rönneberga.
Igår deltog jag i den socialdemokratiska kriskommissionens seminarium på Rönneberga. Som alltid var det en glädje att lyssna till Ann-Marie Lindgren, som valde att bidra med en historisk analys. Hon beskrev socialdemokratins historia, och noterade den ideologiska vindkantring som inleddes efter 1970-talets tillväxtkris. ”1980-talet ändrade förutsättningarna… och socialdemokratin förstod inte vad som hände… och fick svårt att hantera det”.
Socialdemokratins har fått betala ett dyrt pris för oförmågan att förklara 1970-talets tillväxtkris och 1980-talets nya ekonomisk-politiska villkor. I det tomrum som uppstod lanserades istället en slagkraftig borgerlig förklaringsmodell: Sverige som offer för ett orimligt skattetryck. Med denna förklaringsmodell som grund kunde angreppen mot den svenska, skattebaserade välfärdsmodellen påbörjas och det liberala marknadsprojektet fick luft under vingarna.
I praktisk politik har socialdemokraterna sedan länge tagit avstånd från denna förenklade förklaringsmodell. Forskning har också visat att det inte finns några entydiga samband mellan skattetryck och tillväxt. I teoretiska modeller över tillväxt förväntas negativa effekter av skatter, men det har visat sig att det inte är lika lätt att observera dessa effekter i verkligheten. En förklaring till detta är att skatter kan ge positiva effekter när de används på ett bra sätt, till exempel för investeringar i humankapital (som t.ex. utbildning). Därför är det viktigare att diskutera innehållet i politiken (och kvaliteten på de statliga institutionerna) än exakta skattenivåer. (I denna diskussion finns förstås många bidrag, t.ex. Economic Growth and the Role of Taxation. Jag vill också varmt rekommendera ett aktuellt och skarpt inlägg om en modern tillväxtpolitik, Marika Lindgren Åsbrink i Sydsvenskan.)
Debatten efter Rönnebergsseminariet visar dock att de borgerliga argumenten från 1980-talet fortfarande drivs – som om ingenting hade hänt. Ett exempel är Smålandsposten, som med anledning av Rönnebergaseminariet ifrågasätter min analys av det nyliberala tänkandets betydelse för svensk politik. Ledarskribenten Martin Tunström hävdar att det var ”verkligheten” och inte nyliberalismen som ”besegrade dåtidens system”: ”De offentliga systemen krackelerade med stora strukturella underskott som följd. De rekordhöga marginalskatterna bromsade både möjligheter och tillväxt.”
Det är ett märkligt resonemang. Tunström driver inte bara den sedan länge gendrivna, förenklade tesen om den klassiska svenska välfärdsmodellen som dödsdömd på grund av skattetrycket. Han missar också poängen i min analys genom att ta för givet att det är just de nyliberala lösningarna som är svaret på de utmaningar som Sverige mötte under 1980-talet. Han diskuterar helt enkelt som om ideologiska argument inte alls spelar roll. Men faktum är att den svenska välfärdsmodellen sedan 1990-talet har utvecklats i en mycket specifik och därtill internationellt sett unik riktning. Det svenska friskolesystemet som är öppet för vinstdrivande företag finns till exempel inte i andra länder. Det bygger direkt på Miltons Friedmans idéer och kan därför knappast frikopplas från ideologiska argument (för Friedmans idéer om skolan, se t.ex. Cato Institute). Också andra delar av det svenska samhället har blivit föremål för en omfattande omreglering enligt konkurrensmodell (t.ex. järnväg och energiproduktion), och detta i en omfattning som har få motsvarigheter i andra länder (till länder med liknande reformer hör Storbritanninen). Jag menar att det är viktigt att vi har förmåga att inse att den historia som vi har genomlevt aldrig kan ses som ett nödvändigt resultat av verklighetens krav. Historien, liksom framtiden, påverkas av politiska beslut. Det är just det som är poängen med demokratin.
Jag ser det som ett bekymmer att man nu från borgerligt håll vill återskapa en motsättning mellan välfärd och tillväxt och därtill driver tesen att det här finns en grundläggande motsättning inom socialdemokratin. Per Gudmundsson i SvD målar upp en sådan bild, när han först hyllar Sven-Erik Buchts spännande inlägg på Rönneberga, där han tog Haparanda som utgångspunkt för en optimistisk framtidsanalys om ekonomi och jobb, och sedan konstaterar att ”Lena Sommestad, däremot, menar att det är ‘de gemensamma resurserna som skapar välstånd'”. Faktum är att min analys av vad som lägger den avgörande grunden för ekonomiskt välstånd, nämligen långsiktiga satsningar på gemensamma resurser som folkhälsa, social tillit och infrastruktur inte på något sätt behöver stå i motsättning till den innovativa näringslivspolitik som Sven-Erik Bucht förespråkar. Min tes är att välfärdspolitiken inte är en belastning, utan en central del i tillväxtpolitiken. Att se välfärden i detta produktiva perspektiv tycks vara svårt för en borgerlig analytiker som Per Gudmundson men är en naturlig utgångspunkt för socialdemokratisk politik. Den lyfts till exempel idag av Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros i en bitsk kritik av moderaternas ensidiga satsning på skattesänkningar. Välfärdspolitik ”är en central del i en tillväxtorienterad politik” skriver Östros på SvD Brännpunkt.
Tillbakablickande perspektiv av det slag som Anne-Marie Lindgren bidrog med på Rönneberga bemöts inte sällan med kritiken att vi ska titta framåt, inte bakåt. Det gäller inte minst i debatten om socialdemokratin (se t.ex. Folkbladet). Men att förkasta historiska analyser är feltänkt. Det är genom att förstå historien och historisk förändring som vi kan förstå hur samspelet mellan verklighetens ramar och politikens vägval ser ut. Historisk analys ger oss de redskap som vi behöver för att kunna förändra framtiden.
När det gäller 1980-talets ekonomisk-politiska förändringar är det knappast förvånande att Socialdemokraterna, med Ann-Marie Lindgrens ord, inte förstod ”vad som hände…. och fick svårt att hantera det”. Idag befinner vi oss emellertid i ett helt annat läge. Det är inte bara så att forskningen tillbakavisar förenklade förklaringar om sambandet mellan skattetryck och ekonomisk tillväxt. Vi har också ny kunskap om de mer långsiktiga trender i samhällsekonomin, som påverkade svensk ekonomi under 1980-talet. Jag har själv, bland annat som tidigare chef för Institutet för Framtidsstudier, medverkat till att sprida kunskap om denna forskning, som handlar om demografiska effekter på ekonomisk tillväxt. Vad denna – idag internationellt omfattande – forskning säger är enkelt uttryckt att ett lands tillväxt påverkas av befolkningens åldersstruktur. Tillväxtpotentialen i ett land är störst under sådana perioder, då det finns osedvanligt stora generationer som befinner sig i arbetsför ålder, och särskilt i åldern över 50 år. Här talar man ibland om the demographic gift eller the demographic dividend (se t.ex. Bloom och Canning och Lindh och Malmberg). Tillväxten är lägre i länder som antingen har stora generationer i unga åldrar eller stora generationer pensionärer.
För Sveriges del har den demografiska förklaringsansatsen stor betydelse, inte minst när det gäller att förstå varför Sverige från 1970-talet tycktes prestera sämre än jämförbara länder. Ett av de mest utmärkande dragen för Sverige under 1970- och 1980-talen var nämligen att Sverige då drabbades av en ålderschock. De rekordstora generationer som föddes i början av 1900-talet började gå i pension och andelen äldre i befolkningen ökade starkt. Från 1974 till 1997 var Sverige enligt FN det land i världen som hade den högsta andelen äldre (över 65 år). Samtidigt minskade tillgången på erfaren arbetskraft (50-65 år) påtagligt, eftersom de rekordstora generationerna födda i början på 1900-talet skulle ersättas med de osedvanligt små generationer som föddes i Sverige under 1920-talet och 1930-talet (och som föranledde makarna Myrdal att skriva den berömda boken ”Kris i befolkningsfrågan”). Ung, välutbildad mer oerfaren arbetskraft ersatte alltså äldre samtidigt som försörjningsbördan ökade betydligt. Det som imponerar på mig när jag ser tillbaka på 1980-talet är inte hur dåligt vårt land klarade de stora ekonomiska utmaningar som folkhushållet ställdes inför, utan tvärtom vilken styrka det innebar att i denna situation kunna bygga vidare på en redan väl utvecklad kommunal äldreomsorg. Den offentligt finansierade äldreomsorg som under 198o-talet erbjöds den åldrande generationen svenskar var långt mer effektiv och välorganiserad än de informella och privata lösningar, som växer fram i dagens åldrande Europa.
Ann-Marie Lindgren noterade på Rönneberga att det var svårt för socialdemokratin att på 1980-talet enas om en politisk linje, just eftersom det under det ”rosornas krig” som rasade under detta decennium saknades en enighet om hur verkligheten skulle förstås. Detta är en viktig påminnelse om att en enighet om en god samhällsanalys är grunden för framgångsrik politik, och att många politiska motsättningar och skiljelinjer kan överbryggas om vi tillsammans vinnlägger oss att så långt det är möjligt förstå hur verkligheten omkring oss ser ut – och varför.
När det gäller de svårigheter som Socialdemokraterna hade att förstå vad som egentligen hände i samhällsekonomin under 1980-talet kan det vara intressant att påminna om hur John Maynard Keynes, med sin skarpa blick, redan i början på 1900-talet pekade på de långsiktiga demografiska trender som påverkar oss alla långt mycket mer än vi tror. Svårigheten att tolka samtidens samhällsekonomi möter ju inte bara Socialdemokraterna. Det är ett problem vi delar med många andra:
The great events of history are often due to secular changes in the growth of population and other fundamental economic causes, which, escaping by their gradual character the notice of contemporary observers, are attributed to the follies of statesmen or the fanaticism of atheists. John Maynard Keynes, The Economic Consequences of the Peace, 1919.
Seminariet på Rönneberga (första dagen) finns inspelat på SVT Play. Missa inte heller andra dagen med Sandro Scoccos utmärkt pedagogiska föredrag om tillväxt. Bloggat och skrivet: Arena, Dagbladet, Expressen, Sveriges Radio, Monica Green, Martin Moberg, Högbergs tankar, Rasmus Lenefors, HBT-sossen, In Your Face, Peter Andersson, m fl.
Lena Sommestad 
Ping: De osynliggjorda… « Ett hjärta RÖTT
Ping: Jämlikhet ett hot … | Annarkia
Jag har tittat på seminariet på svt-play. Det var myket bra. Det bästa jag sett när det gäller en framtida sossepolitik. Du och Anne-Marie är bland dom få som har något vettigt att säga (Kajsa Borgnäs är också bra). Dom frågor som Anne-Marie radade upp är dom frågor som måste få ett svar och leda fram till en stark sossepolitik. Den absolut såraste frågan tycker jag är jämviktsarbetslösheten. Hur ska få en lönebildning som tillsammans med penningpolitiken ger låg jämviktsarbetslöshet, helst under 3 procent?????
Som Bo Malmberg noterar i ett svar till dig längre ner i kommentarsfältet pågår en intressant diskussion kring nivån på inflationsmålet. Dn kan bidra till att korta perioderna med hög arbetslöshet eftersom det blir lättare att stimulera ekonomin. Därmed kan du minska risken för långsiktig utslagning från arbetsmarknaden. Det har också sedan länge förts en diskussion kring möjligheten att kombinera inflationsmålet med ett tydligare mål för full sysselsättning.
Detta är frågor där det viktigaste, ur politisk synvinkel, är att prioritera upp målet om full sysselsättning. Med detta som grund finns en rad åtgärder som kan vidtas men exakt hur politiken ska utformas kräver naturligtvis en ordentlig analys.
Högre inflationsmål är troligen bra, frågan är hur mycket det påverkar den genomsnittliga arbetslöshetsnivån. Det kanske finns studier gjorde på detta.
När du Lena talar om ”full sysselsättning” vad menar du då? Är det att arbetslösheten är noll procent?
Jag tycker det är fel att tala om full sysselsättning därför det är att lura väljarna. Rimligare och ärligare är att tex säga att målet är 3 procents arbetslöshet någorlunda jämnt fördelat över landet.
Om försörjningsbördan ökar borde rimligen arbetslösheten minska hos de som ska stå för denna försörjning, åtminstone borde våra regimer föra en politik som ser till att de som finns i arbetsför ålder nyttjas maximalt, men som det verkar har det fungerat tvärtom att när det var stort utbud av folk i arbetsförålder var det lägre arbetslöshet. Det kan man kanske förklara med marknadens funktion att unga familjer konsumerar mer, men det är knappast optimalt samhällsekonomiskt.
Hur stor är Sveriges skillnad mot andra OECD länder? att ligga på topp i en lista säger inte mycket det är med nödvändighet så att någon hamnar i topp och botten det i sig behöver inte innebära att det är stora skillnader. Typ som FN:s HDI där det är gradskillnader bland de rika länderna som gärna görs rubriker av medan det intressanta är de stora skillnaderna mot fattiga länder.
Det finns alltid många aspekter av komplexa system.
Torsten Sverenius i Gästkrönika i DN/Ekonomi 98-06-22 summerade en annan aspekt ganska bra:
“Självförvållad eftersläpning”
”Alla talar om Sveriges eftersläpning, betydligt färre gör en faktabaserad analys av orsakerna.
Statliga och privata utredningar, kommissioner och rapporter har under nittiotalet försökt bringa klarhet i varför vi har halkat efter omvärlden. Trots stora resurser har man inte empiriskt kunnat visa att den offentliga sektorn, välfärden eller lönebildningen har orsakat raset.
Ett problem verkar vara att man utgått ifrån ett antal haltande teorier, för att sedan med argument och statistik försöka leda dessa hypoteser i bevis.
…
Från sjuttiotalet till idag har en handfull centralt placerade ekonomer haft som utgångspunkt att reallöner och konsumtion bör hållas tillbaka till förmån för höjda exportvinster och ökat sparande.
Detta skulle, var det tänkt, ge Sverige hög tillväxt, full sysselsättning och ökade investeringar. Resultatet blev istället att tillväxten bromsades, sysselsättningen havererade och att investeringskvoten föll till den lägsta nivån i modern tid.
Tragikomiskt nog gav politiken dessutom, genom devalveringar och stram finanspolitik (höjd moms och höjda taxor), högre inflation och högre räntor än i omvärlden.
…
Strategin misslyckades alltså, och därför är det förståeligt om strategerna hellre pratar om lönebildningen, välfärden och den offentliga sektorn.
…
Den inhemska efterfrågan – total konsumtion och totala investeringar – har utvecklats sämre än i något annat land sedan 1970. Bara Mexiko och Nya Zeeland kan konkurrera, alla andra länder har fört en mer expansiv politik än Sverige.
Exporten har ökat ungefär lika mycket som i jämförbara länder, men eftersom importen har släpat efter, så har vår nettoexport ökat långt mer än i andra länder.
…
Orsaken till att också vår offentliga konsumtion har ökat mindre än i omvärlden, är att våra styrande velat ha det så. Det kallas för ”besparing” när skolbarn trängs ihop i stora klasser och får bristfällig undervisning. Ofta med logiken att ju mer vi sparar idag, desto bättre får våra barn och barnbarn det i morgon. Våra barns skolundervisning räknas nämligen i nationalräkenskaperna som offentlig förbrukning, inte som en investering i humankapital, och alla vet ju att vi inte ska ”förbruka kommande generationers resurser”.
Med en sådan okunnighet behövs inga konkurrentländer, vi konkurrerar ut oss själva. Allt medan vi lägger pannan i djupa veck och undrar vad som har hänt med tillväxten.”
Hej Lasse. Jag håller med dig i den övergripande analysen även om det finns många komplexa samband här. Vi måste ha fokus på sysselsättning och långsiktiga investeringar i humankapitalet.
Vad sysselsättningsgraden beträffar så steg den ju mot högre nivåer när försörjningsbördan för de äldre ökade på 1970- och 1980-talet och unga hade betydligt lättare att komma in i arbetslivet än idag.
Utfallet i ekonomin är ju – enkelt uttryckt – alltid ett samlat resultat av de reala förutsättningarna, där demografin utgör en viktig aspekt, och de institutionella ramar som sätts politiskt och den ekonomiska politik som förs. Utmaningen som jag ser det är att lyckas möta föränderliga realekonomiska förutsättningar med en lämplig politik.
1970- och 1980-talen präglades Sverige av ett inflationstryck i ekonomin pga hög efterfrågan bl.a. från just unga konsumenter och växande grupper pensionärer som konsumerade utan att bidra till produktionen.
Det har du förstås rätt i att när offentlig sektor utvecklades så var det speciellt kvinnor som kom ut i betalt arbete. Samma i många andra länder, t.ex. USA där hela den inkomstökning som hushållen trots allt haft beror på att kvinnor kom ut i betalt arbete. Som sagt det är komplext och alltid är det något man glömmer 😉
Här är två gamla diagram över reallöner, konsumtionsutveckling, inflation jämfört med OECD, en från 1965-1990 och en från 1970-1990:
Tack för intressanta diagram. De påminner om varför 1970-talet och 1980-talet är så viktiga decennier i debatten om den svenska samhällsmodellen.
För svensk demokratis skull vore det bra om (S) parkerades permanent kring 20-25%. De liknar mer en maktorganisation än ett politiskt parti, en maktspindel i ett nät av fackföreningar, försäkringsbolag, livsmedelskedjor, hyresgästorganisationer, utbildningsbolag, pensionärsorganisationer. Det går att göra listan längre. Till ett sådant centrum söker sig människor sugna på makt, t o m från andra partier som Tham från (FP) och en och annan från (V). Maktabstinensen är nu total. Låt dem avgiftas och rehabiliteras ett par mandatperioder till – ett ”nyktert maktparti” för att låna lite av Hazelden-terminologi.
Hej Nils. Jag uppfattar att det i botten av detta inlägg finns en genuin önskan om en mer levande demokrati. Den önskan delar jag, men jag tror inte att vi är hjälpta av att svartmåla politiska partier och jag tror inte heller att du är på rätt väg om du tror att socialdemokratin på grund av partiets stora nätverk till andra folkrörelser och institutioner skulle lida mer av ”maktabstinens” än andra. Risken finns att en onyanserad kritik bara ytterligare undergräver en levande demokrati.
Visst finns det problem i politiken med att positionering och egen karriär blir viktigare än innehållet i politiken. Men min erfarenhet är att politiken rymmer långt mer genuint engagemang än vad många vill tro. Det jag dock ser som ett stort problem är att många, liksom du, utgår från att politik bara är makthunger och därmed också väljer att beskriva politiken i dessa termer. Det gäller media, som ser en långt mer spännande dramaturgi i maktkampen än i politikens sakinnehåll, och det gäller tyvärr också i viss mån forskningen, där politiken som spel också får stor uppmärksamhet. Jag tog själv upp denna fråga i somras, när Statsvetenskaplig tidskrift hade ett seminarium med analyser av de politiska partierna och där hela analysen av socialdemokratin handlade om det politiska spelet (Vilka idéer bär socialdemokratin?) Professor Peter Esaiasson, som ledde seminariet, gav mig rätt. ”Det är nog så att vi är bättre på att analysera partiernas strategier än deras idéer”, konstaterade professor han, när han avslutade seminariet. Och så här kommenterade jag: ”Så är det nog – och om det är så är det ett stort problem. Ständig fokus på strategiska frågor reducerar politiken till ett taktiskt spel. Och är det en slump att just socialdemokratin blir föremål för denna analys? Det som bär mig som socialdemokratisk politiker är inte intresset för taktik, utan intresset för idéer – och den förändring som idéerna kan åstadkomma. Utan idéer, ingen framgång i politiken!”
Politiken drivs av idéerna, men självklart vore vi naiva om vi inte också erkände att det också krävs strategi och maktambition. Du skriver om makt som något i grunden negativt, men makt måste alltid vara en del av politiken eftersom makt är en förutsättning för inflytande. Utan att vinna regeringsmakt kan du inte förverkliga det program du tror på. Makt och visioner hänger ihop.
Om du hoppas på en mer välfungerande demokrati tror jag att det är viktigt att också kunna se de många aktiva medlemmar som finns i Socialdemokraterna, som är Sveriges största parti, och att visa uppskattning för det engagemang som bär så många politiskt aktiva i Sverige. Att bara lyfta de negativa aspekterna på politiken är ingen bra väg om vi vill värna demokratin.
Tack för det långa svaret som texten ovan hittade jag faktiskt in en kommentar på nätet så den är inte ens min egen men var så fyndig att jag inte kunde låta bli den.
Självklart om jag står bakom min blogg så är det demokratins utveckling som är mitt intresse och drivkraft och i den ingår en livskraftig opposition som nu tyvärr verkar vara helt slagen i spillror och ett sympton på krisen så gott som någon är det ringa intresse som revolutionen i Tunisien har fått som genomslag i den svenska bloggvärlden vilket visar att den internationella solidariteten är något som är bra om man själv kan vinna något på det dvs ingå i det biståndsindustriella komplexet. så navelskådningen och den interna maktkampen verkar tyvärr sluka er med hull och hår och dina blogginlägg är med några få undantag de enda som lyser upp den mörka oppositionshimlen i ett försök att prata politik.
so keep it up!
Tack Nils. Jag tar upp Tunisien i min blogg Tänk om vi kunde se på världen med andra glasögon. Vi behöver stöd i att locka fler människor till partipolitiken. Om din aktivitet kan bidra till detta är den mycket värdefull.
Intressant läsning igen:)
Förstår jag dig rätt om du menar att med rätt designad väfärdspolitik (utbildning, hälsa, omsorg) så kan man få en befolkning som mår bra och är mycket kunnig, och därmed arbetar med friskt mod och på så sätt skapar tillväxt? Och att denna variabel spelar en större roll än vad skatterna gör för drivkrafterna i ekonomin?
Jag vet att du gav mig en lista med referenser till litteratur på ämnet, men du får förlåta mig för att jag inte har läst den. Tillväxtdebatt är tyvärr inte min dagliga sysselsättning så jag har inte riktigt tiden för det.
Får man önska sig ett blogginlägg som handlar om detta lite mer i detalj? Jag frågar eftersom jag vet att du kan ämnet. Det jag önskar mig, om jag nu får önska, är en populärvetenskaplig artikel som förklarar drivkrafterna för tillväxt. Grejen är att ämnet är dödsintressant, men att jag inte har tid att lära mig empirin bakom allt. Jag skulle vilja läsa något som ligger i nivå med tidningen Framtidsstudiers artiklar, som ju du har jobbat med. En artikel som gör att jag kommer upp i nivå kunskapsmässigt och kan debattera med dig men inte måste bli professor själv. Förstår du vad jag menar?
The knowledge and direction of future development in the success of policy
The role of knowledge and technological development an increasing role in politics to the degree of possibility of canceling the history and geography.
That the current decade and the next can be not only more universal, but also less historic. And therefore more problematic political and economic global and less historical.
Therefore should be study : –
1. The evolution of technology and removal of work from social activity and the disappearance of jobs.
2. The challenge of the global monetary system.
3. Capitalism reached its peak in 2008, and is now in retreat.
4. Relationship welfare increasingly linked to growth.
Jag förstår nog inte riktigt ditt inlägg – framförallt inte vad du avser med historiens och geografins minskade betydelse i relation till tekniken. Men jag uppfattar att vi är eniga om politikens betydelse…
Ping: Sanningen om samhället – 2011-01-15 FM
Det verkar som många tror att tillväxt kommer att lösa problemet med jämviktsarbetslösheten. Men tillväxten löser inte detta problem. Vi har arbetslöshet därför att vi håller nere löneökningarna och inflation med hjälp av hög arbetslöshet. Högre tillväxt förändrar inte detta. Våran penningpoltik KRÄVER hög arbetslöshet oavsett nivån på tillväxten.
En reform som är lätt att genomföra och som kan ge en lägre arbetslöshet är att man höjer inflationsmålet. Se Per Lundborgs inlägg i Dagens Arena: http://dagensarena.se/debatt/per-lundborg-hoj-inflationsmalet/
En annan intressant åtgärd som förespråkas av Bernard Lietaer är införandet av kompletterande valutor. Tanken är att småföretagare skall kunna falla tillbaka på dessa när tillgången på krediter minskar vid bankkriser:
Lustigt att ingen tar upp LO:s och övriga fackliga organisationers ansvar
för den tendentiellt stigande jämviktsarbetslösheten, i vilken skall inklu-
deras andelar av långtidssjukskrivningar och de desperata förtidspen-
sioneringarna under GP:s tid. Netto har det knappast skapats några nya
jobb i privat sektor under decennier. Vi har länge haft en arbetsmarknad
där privata arbetsgivare i stort sett accepterat LO;s lönekrav därför att de alltid kunnat flytta de jobb som blivit olönsamma i Sverige till utlandet.
Förlorade jobb har inte ersatts av höglönejobb eller låglönejobb, utan av ibland konstlad ”sysselsättning” i offentlig sektor, alltmer svårfinansierad.
Är devalveringscyklerna redan glömda?
Sysselsättningen i privat sektor sjönk mellan 1990 och 1993 efter att experimentet med fast växelkurs misslyckats. Den kris som Sverige upplevde då kan jämföras med den kris som nu drabbat Spanien och Irland efter ett nytt misslyckat experiment med fast växelkurs. Från 1993 och framåt har Sverige haft rörlig växelkurs och privat sysselsättning har ökat fram till 2007. Undantaget är perioden 2001-2004 då riksbanken misslyckades med att nå inflationsmålet. Penningpolitiken, snarare än fackets agerande har därför varit avgörande för sysselsättningsutvecklingen.
Samma sak gäller arbetslösheten. Den ökade kraftigt under 1990-talskrisen och har sedan dess inte kommit ned till 1980-talets nivåer. En viktig orsak till detta är Sveriges låga inflationsmål, 2 %. Enligt den teori som låg till grund för det låga inflationsmålet så ska sänkt en sänkt inflationstakt inte permanent leda till högre arbetslöshet. I praktiken har det dock visat sig att det låg inflation har lett till högre arbetslöshet även på sikt. Därför förordar nu ledande internationella ekonomer att man höjer inflationsmålet till kanske 4 procent. Det kommer ge centralbankerna möjlighet att mer aggressivt möta ekonomiska kriser. Om man på så sätt kan undvika utdragna perioder med hög arbetslöshet kan genomsnittsarbetslösheten bli lägre. Med kortare perioder av hög arbetslöshet blir det också lättare för arbetsmarknadens parter att avstå från avtal som kan försvåra nyanställningar.
Ett långvarigt experiment, Sverige hade haft fast växelkurs sen Breton Woods imploderade. Men det var väl inte den fasta växelkursen i sig som försatte oss i stor kris utan primärt den privata sektorns stora spekulationsfesten för lånade pengar som primärt orsakade krisen, valutakrisen var förstås en enfaldig regering som inte hade förstånd nog att inse när det var dags att lämna den fasta växelkursregimen.
Visst drog den fasta kursen ner exportindustrin en del när dollarn föll men i stort var det de som klarade sig bäst som vanligt. Den stora arbetslösheten vari i huvudsak på hemmamarknaden när privat sektor var tvungen att justera sin balansräkning efter den hysteriskt galna lånespekulationsfesten. Det ligger något i det Borg säger att exportindustrin inte är så växelkurskänslig som det ibland kan verka i debatten.
Man blir lite förundrad över att Smt ledarskribenten Tunström fortfarande tuggar dessa myter on ”De offentliga systemen krackelerade”. När landet gick in i krisen hade det offentliga bland OECD:s starkaste balansräkningar, det var inte offentlig sektor som orsakade krisen utan privat sektors behov att justera balansräkningen. Vilket inte kan mötas annat än med att det offentliga stöttar upp efterfrågan, men bildtregimens procykliska politik förvärrade det hela långt mer än det behövt vara.
2001 och 2002 hade vi den lägsta arbetslösheten som vi haft sen 90-tals krisen, enligt det dåvarande svenska sättet att räknavar årsgenomsnittet 4%. Genomsnittet för inflationen med den nya räntepolitiken mellan 1995-2001 var drygt 1%. Om man sikted på 2% får man nog säga att de missade grovt.
Experimentet var att ha fast växelkurs i kombination med fria kapitalrörelser. Under Bretton Woods var kapitalrörelser över gränser inte tilllåtna.
Ping: Helgkrönika: om historia och nostalgi « bergh skriver
Ping: Arbetslinjen – och sedan? « De Tystas Röst
Ann-Marie Lindgren inleder med en kort resa genom socialdemokratins historia och säger inledningsvis klokt, att för att veta vart man ska kan det vara bra att vet varifrån man kommit och varför man hamnat där man hamnat. Sedan ger hon en kort beskrivning om en framgångshistoria som bär fram till slutet av 1960-talet, glider helt förbi 1970-talets oljekriser och den socialdemokratiska överbryggningspolitiken men kommer med det också förbi den första (sedan 30-talet) borgerliga regeringens och Bomans devalveringar, helt enligt den tiden ekonomiska sakkunskapens råd. Inom parantes, i bakgrunden fanns naturligtvis de lyckade svenska devalveringarna 1931 och 1949.
Lindgren kom i sitt fördrag in på 1980-talet och säger att (s) inte förstod vad som hände, att partiet hade svårt att hantera detta. Det kan väl också vara en lämplig ursäkt för hennes egen del men kan ändå knappast få bli sista ordet om den tidens socialdemokratiska ekonomiska politik, som hon – om än mest på marginalen – var en del av. Att hon sedan idag gör ett gediget arbete för Arbetarrörelsens Tankesmedja ska inte heller förnekas, alla kan ju bättra sig. Att det ändå då fanns det redan då andra uppfattningar ska jag återkomma till.
Efter valsegern 1982 intogs finansdepartementet av Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink och Klas Eklund, alltså av en helt ny typ av ekonomer som bestämmande inom socialdemokratin. De var helt inskolade i tidens ekonomiska mainstreamteorier – och inte framsprungna ur politiken. De inledde sin politiska era med en jättedevalvering 1982 och så fortsatte det med det som blivit kallat novemberrevolutionen 1985, avregleringen av de svenska finansmarknaderna där också riksbankschefen (s) Bengt Dennis fanns med som ansvarig för den politik som ledde fram till sammanbrottet i det svenska finansiella systemet 1992/93.
Det är förvisso sant att omständigheterna säkert hade framtvingat den omläggning i den ekonomiska politiken som skedde i mitten av 1980-talet men fortsättningen hade krävt ett helt annat politiskt handlag, med kunskaper och djupa insikter som skulle ha baserats på annat än en tro på att marknaderna ställer allt till rätta per automatik. (Kunskaper och insikter som borde finnas med som ledstjärnor också idag). Här tilläts ju heller ingen eftertänksamhet i den socialdemokratiska politiken, som toppstyrdes utan någon kontakt med partiets grundläggande idéer. Det var ju till och med så att socialdemokratiska ekonomer ibland kom att bli mer ivriga förespråkare för marknadslösningar än deras öppet borgerliga kollegor. Det var ju inte utan skäl som vi fick benämningen kanslihushöger.
Det som skedde var del av en universell trend bland socialdemokratiska politiker, som därmed inledde en den internationella socialdemokratiska politikens katastrofala ökenvandring som mycket få syskonpartier än idag, av förklarliga skäl, haft svårt att komma ur. Man är fortsatt alltför knuten till en samsyn med den förda marknadspolitiken för att framstå som ett alternativ.
Att den i Sverige under 1980-talet valda vägen inte var den enda möjliga är senare tämligen väl utrett men knappast något som har rönt uppmärksamhet i den konforma svenska ekonomiska debatten. Signaturen Lasse kommer här ovani en kommentar med citat från Torsten Sverenius. Ett mer utförligt arbete i samma riktning av Sverenius finns redovisat i betänkandet ”Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?”, SOU 1999:15. Se länken
Klicka för att komma åt a69239d4.pdf
Betänkandet ingår som skrift nr 31 hos Demokratiutredningen tillsatt 1997, med Bengt Göransson som ordförande.
Kreditavregleringen 1985 missköttes gravt av ansvariga socialdemokrater men ingen hjälp fanns heller att hämta utifrån, inte från forskarsamhället, självfallet inte från bankekonomer eller ekonomidebattörer överhuvudtaget. Alla som fick vara med på galejan ville bara blåsa på än mera i den givna riktningen. Den för en levande demokrati så viktiga debatten med åsikter och fakta som bryts mot varandra fanns bara inte. (Här fanns bara ett enda spår, precis som försökts pekas ut i Primegate.)
Den för svenska förhållanden höga inflationen i kreditavregleringens spår i slutet av 1980-talet skyllades i stället konstant på löntagarna och deras fackliga organisationer. Det blev en käpphäst som reds av många, för då kunde också hävdas att löntagarnas krav berodde på de höga skatterna! Ingen tillskrev de fackliga organisationerna äran att trots besvärliga förutsättningar under den aktuella perioden ha försvarat reallönerna för sina medlemmar.
Situationen förvärrades med Bildtregeringens tillträde 1991 och den ekonomiska kollapsen kom följdriktigt hösten 1992. Efter det blev det stora mediala slagordet att svenskarna levde över sina tillgångar och trygghetssystemen måste beskäras. Alltså åter igen med en bestämd riktning i den offentliga debatten, avledningsmanöverns. Det var attacker som har fått fullt genomslag först med regeringen Reinfeldt efter valet 2006, även om Göran Persson lämnade sitt bidrag under den så kallade budgetsaneringen.
Dagens regeringsförsvarare – i vått som torrt – har velat skylla haveriet 1992/93 på socialdemokraterna men aldrig står det någonstans några ansvariga att finna från den sidan, pekandes på åtgärder som kunde ha mildrat förloppet. Det är ungefär samma visa som Åsa Torstensson, tillsammans med sin partiledare, excellerade i och nu fortsätter med hotelldirektören som blivit reseledareminister och som med orden ”Det är socialdemokraternas fel” säger sig förklara allt – fast det har gått mer än fyra år sedan (s) frånträdde regeringsmakten. Vore det då trots allt inte bättre att (s) höll i saken, eftersom regeringen ändå inte har eget ansvar?
Den ekonomiska utvecklingen i världen, efter den senaste finanskrisen, visar på det dilemma som socialdemokratin fortfarande står mitt uppi – och som ingen ansvarig tycks vilja ta tag i. Det genomförs idag en dårskapens ekonomiska politik i Sverige, i Europa och hela västvärlden med nedskärningar, stor arbetslöshet och ekonomisk misär som följd, alltså 1930-tals politik i da capo. Dess fortsättning ska vi bara vara tysta om.
Så upprepar sig 1980-talet här på en annan punkt. Vänsterdebattörer kunde håna Milton Friedmans och Chicagoskolans idéer, medan deras egna ekonomiska politiker genomförde i princip ändå just denna politik både här och där, knappt ens minimerad till lightversion. Detta mönster upprepar sig med skribenter som – med rätta men tyvärr ändå kraftlöst – gör sig lustiga över alla nedskärningar, som görs för att ”förbättra” ekonomierna. Ingen tillhandhåller ändå recepten för att befria oss från galenskapen.
Häromdagen kunde vi på TV se om nedskärningar inom sjukvård och skolor i Lettland, i det som nyss kallades en tigerekonomi och som var alla nyliberalers våta dröm. Nu idag handlade det bara om lönesänkningar och ökad arbetslöshet, och alla enhälliga rekommendationer kring modellens nyss eminenta egenskaper lyste med sin frånvaro. Trots allt elände kunde en bankekonom från en svenskägd bank ändå stå där och säga att det finns mer att ta av (dvs. skära i, för att den svenska banken ska framstå som stabil och med läget under kontroll). Tala om en absurd tillvaro. Det är med arbetskraft som med elektricitet; det som inte används är förspillt.
Så här kan vi gå genom land för land, analysera Irland och Portugal och så vidare. Men då drabbas vi av en internationalism som ligger långt från den värld Jan Eliasson beskrev härförleden.
Få personer, inga ekonomer med inflytande, inte den ekonomiska forskningen, alltså väldigt få hjälper till att peka på vägar att lösa upp de finansiella marknadernas övertag över de reala ekonomierna. De finns förvisso men är förpassade till sidogränden. Det är väl därför Thomas Östros kan skriva en artikel som den på Brännpunkt häromdagen, med i och för sig vettiga åtgärder, men utan att alls beröra de grundläggande strukturfelen i nedskärningspolitiken. Han vågar naturligtvis inte, för då skulle räntehökarna slå ned honom som oansvarig direkt. Ändå är det här omläggningen av den ekonomiska politiken måste ta sin början, om socialdemokratin ska kunna bli ett trovärdigt alternativ.
Målet måste vara full sysselsättning och fungerande trygghetssystem. Det är detta som ska diskuteras, inte kritstreck under hönans näbb som NAIRU-koefficienten eller tron på att ekonomisk politik skulle vara detsamma som god dubbel italiensk bokföring.
Ett bra inlägg Lena Sommestad.
Men jag blir lite förundrad över påståendet att det plötsligt inte fanns tillräckligt många i arbetsför ålder på 70-talet för att så många gick i pension. Som jag minns saken så var det 50- och 60-talen som var den stora arbetskraftsbristen tidevarv. Och vad gjorde Sverige då? Jo importerade arbetskraft. Vi hade vid den tiden fri arbetskraftsinvandring. Världen är ju full av människor som vill arbeta och kunna försörja sig på en rimlig standard. I början av 70-talet däremot (ev. 1972), stängdes de tidigare öppna gränserna och arbetskraftsinvandring fick inte ske fritt längre.
Så, om man inte längre kunde använda sig av den arbetskraft som fanns överallt i världen, så var det pga detta beslut. Överhuvudtaget kan jag inte se argumentet som ”för få” i arbetskraften som relevant just med tanke på det enorma överflöd på sådant som faktiskt finns.
Den viktigaste förändringen var en snabb ökning av andelen över 65 år. Man brukar nuförtiden bland ekonomer tala om en ”demografisk skördetid” |demographic dividend] som inträffar när födelsetalen går från att ha varit höga till att bli låga. Under en period av 40 till 50 år har man då en mycket hög andel i arbetsför ålder men relativt få barn och relativt få äldre. Under denna period tenderar den ekonomiska tillväxten att bli mycket snabb. Så småningom kommer dock den stora generation som föddes när det var höga födelsetal att gå i pension. Då bromsas tillväxten in. I Sverige varade skördetiden från början av 1900-talet till början av 1970-talet. Därefter satte åldrandet in och tillväxten försvagades.
En andra ”skördetid” har inträffat efter 90-talskrisen. Då föll födelsetalen drastiskt i Sverige samtidigt som andelen gamla slutade öka. Detta gav en stärkt tillväxtkraft. 2010-talet kan dock bli mindre framgångsrikt eftersom 40-talisterna nu går i pension samtidigt som födelsetalen åter är rätt höga.
Ja, invandring kan vara en hjälp med för att man fullt ut ska kompensera inhemska demografiska förändringar krävs det en så stor volym att den knappast är realistiskt.
Även om sysselsättningen ökade när kvinnorna kom ut i arbetslivet ökade arbetslösheten och en del menade att det var svårt att avgöra den verkliga arbetslösheten med en ständigt växande AMS budget. Det torde vara synnerligen olyckligt om man samtidigt som försörjningsbördan ökar också få högre arbetslösheter.
De borgerliga är trots allt inte helt ute och yklar när de säger att arbetslöshetsstatistiken friserats och vi har haft en dold arbetslöshet.
Trots allt tal om exportindustrins undergång var det även på 70-talet den som gick relativt sett bäst trots bister internationell konjunktur med ständiga valutakriser i efterdyningarna av Breton Woods implosion.
På 90-talet fick vi verkligt hög arbetslöshet och utanförskap med den nya ännu stramare ekonomiska politiken. Här har exportindustrin gått ännu bättre och producerar allt mer med allt färre anställda. Tillväxten som kom efter 90-tals krisen är nästan uteslutande exportnettotillväxt, en tillväxt av konsumtion i utlandet. Primärt drivet av USA:s stora handelsunderskott som gjort sk exportledd tillväxt möjlig de också relativt sett stora underskottsländerna som Storbritannien och Piigs med Spanien har förstås också bidragit. Hade inte dessa länder tagit på sig stora underskott hade den sk budgesanerande politiken knappast varit möjlig. Allt annat lika och vi hade varit i en besvärlig position med fallande BNP, det finns få möjligheter att privat sektor skulle ha skuldsatt sig i den grad som hade behövts.
Till Bo: Man måste komma ihåg att det finns inget samband mellan arbetslöshet och demografi. Enda anledningen till att vi har struktuell arbetslöshet är att den ska hålla nere löneökningar och därmed inflation.
Om vi skulle samla ihop alla arbetslösa i natt och skjuta dom så skulle vi i morgon ha full sysselsättning. Riksbanken skulle då direkt sammankalla sitt fullmäktige till ett krismöte för att kraftigt höja räntan för att förhindra inflation och för att återigen få upp arbetslösheten till ca 6 procent.
Tveksamt om ett högre inflationsmål helt löser detta problem. Jag tror lönebildningen är största problemet.
Ante Johansson skriver ”Man måste komma ihåg att det finns inget samband mellan arbetslöshet och demografi”. Stämmer inte riktigt. Demografin har betydelse för efterfrågan, t ex bostadsinvesteringar, liksom för sparandet. När antalet unga minskar kan det leda till arbetslöshet för att investeringsefterfrågan går ned. Detta bekymrade t ex Keynes och Myrdal på 30-talet, se länkar nedan.
Ditt drastiska exempel är knappast heller relevant eftersom de arbetslöshet är ett tillstånd som individer är i under en längre eller kortare tid. Det vi vet är att hög mortalitet har en negativ effekt på ekonomins funktionssätt, så en plötslig epidemi skulle leda till lägre produktion, sämre produktivitet och en risk för högre priser.
Keynes: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2985686/pdf/eugenrev00278-0023.pdf
Myrda: http://www.questia.com/PM.qst?a=o&d=9563850
Bo Malmberg:
Jag får definitivt inte det här att gå ihop. På det 70-tal jag genomlevde sade man inte ett ord om för många gamlingar och för få i produktionen. Då sade man att de ekonomiska problemen förorsakades av chockhöjningar på oljepriset (pga octoberkriget). Dessutom ansåg facket (LO) att den stora arbetskraftsinvandringen hotade de svenska arbetarna, vilket var orsaken till att man stoppade den fria invandringen.
Jag tycker det där demografipratatet verkar ganska skakigt. Vi hör det ju återigen, samtidigt som vi haft en enorm rationalisering där en människa i produktionen kan producera mycket mer än en människa kunde göra på ex. 70-talet.
Ping: Motvallsbloggen » Vad ordinerar Wadensjö – Primes medicin?
Tack för en bra artikel!
Hur vi berättar historien är givetvis oerhört viktigt och en som också lyckats mkt bra med att förklara Novemberrevolutionen är Dan Josefsson. Hans dokumentär i Dokument Inifrån (2004) är lysande och rekommenderas varmt:
Han har även skrivit en stark artikel i ämnet som också den rekommenderas:
http://josefsson.net/artikelarkiv/124-korstaget-mot-vaelfaerden-eller-den-svenska-elitens-valdsamma-revolt.html
Tack för detta! Jag hade inte tidigare läst Dans artikel men gjorde det nu. Jag konstaterar att utvecklingen sedan Dan skrev artikeln 2005 tyvärr åter gått åt fel håll. I Anders Borgs politik finns visserligen en personlig kursändring mot en ökad insikt om välfärdens betydelse, men dagens djupa kris möts med sämsta sortens liberal åtstramning. Här finns inga keynesianska insikter, trots att krisen uppenbart borde mötas med stimulanspolitik. Därtill kommer en aspekt av det liberala projektet som Dan Josefsson inte behandlar: konkurrensutsättning och avreglering.
Ja det finns sannerligen skäl att berätta historien om och om igen, ur olika perspektiv. Inom socialdemokratiska partiet behöver vi lyssna och lära till alla dem som studerar partiet utifrån. Det ger ständigt nya tankeställare. Den som är mitt i politiken har ofta svårt att ta ett steg tillbaka och begrunda de stora sambanden.
I Sverige är det nog egentligen inte stimulanserna som saknas – det sköter bankerna, inklusive riksbanken bra…om man säger så…genom att stimulera ekonomin med oerhört låga räntor, även om dessa höjts något på siståne. Det stora problemet är snarare att vi accepterat de stora klyftorna mellan de som har jobb och de som inte har, mellan de 10% som tjänar pengar på sina pengar och de 20-30% som tvingas ta stora lån för att ha någonstans att bo för sig och sina barn. Att i ett civilt samhälle acceptera en så pass hög arbetslöshet är helt enkelt inte acceptabelt och är ett oerhört slöseri med mänskliga resurser som i stället skulle kuna hjälpa oss att ha tåg som går i tid, hjälpa barn i behov av extra stöd i skolan, avlasta alla överarbetande människor i vården… Fördelning är tyvärr enda svaret och det måste vi ha courage nog att förklara, försvara och stå upp för inför våra väljare – detta särskilt som vi inte kan vänta oss en oändlig tillväxt pga ändliga resurser.
Socialdemokratin ser ut, tack vare dig och andra eldsjälar, att börja komma på fötter intellektuellt. De idéer som du presenterar här på din blogg är mycket intressantare och relevantare än något som Socialdemokraterna stått för på mycket länge.
Besynnerligt att det skulle ta så lång tid att inse att Socialdemokraterna måste utgå från sina egna värderingar om jämlikhet och social demokrati för att sedan anpassa dessa värderingar till samtiden och framtidens utmaningar. Det borde ju säga sig självt, men socialdemokrater tycks länge ha uppfattat socialdemokrati som någonting förlegat och tänkt att enda vägen framåt är att anamma mer liberalism och borgerlig individualism och skita i demokratin, jämlikheten och sammanhållningen i samhället.
Men jag hoppas att ni är medvetna om att det inte räcker med korrekta teorier och en mer relevant agenda. Om så socialdemokratin blir tio gånger mer intellektuell och förnuftig så är det i sig inte nog. Varje progressiv rörelse måste trots allt bygga på massornas självständiga engagemang och aktivitet. Socialdemokratin får inte bli ett seminarieparti som ex. Vänsterpartiet som förvisso har vettiga idéer men som inte är en del av en stor folkrörelse. Det är trots allt folket som gör historien, den skrivs inte vid några skrivbord.
Alla idéer måste ha ett materiellt subjekt som kan sätta dem i rörelse för ett konkret förverkligande, eller hur man nu ska uttrycka det. Som jag ser det så måste intellektuella befinna sig i en ständig dialektik med massorna och målet måste vara att de ska uppgå i varandra. Det får inte bli något ledar-följar förhållande, i en demokrati så är folket en fri aktör…
Nå väl, hur tänker du om det här? Ni som nått en relativt god förståelse för samhället och dess utmaningar, hur ska ni se till så att miljoner andra svenskar också får detta och försöker utifrån sin egen situation att delta i förändringsprocessen?
Om Socialdemokratin nu får en progressiv ledning med sådana som dig i toppen så tror jag att ni måste få i gång människorna i sin vardag, på arbetsplatser, i skolor, på gator, på torg, på internet, i AMS-salar osv. att kämpa för sin rätt och för ett bättre samhälle utifrån sin egen position. Och som sagt, utan att det blir en envägs-kommunikation där partiledningen ger order som folket ska förverkliga, det ska såklart vara tvärt om.
Men ändå, det är rörelsen eller klasskampen om man så vill som är grunden för förändring. Bra idéer är oumbärliga men ändå ingenting utan denna rörelse.
Socialdemokratin bars en gång till makten av ett myller av arbetarrörelser, så måste det ske igen. Men sen när man hade makten så började man uppfatta rörelsernas fortsatta kamp som störningar som måste hållas i schack. När människor strejkade så sågs det som illojalt, de tog inte sitt samhällsansvar osv. Socialdemokraterna blev då allt mer ett maktparti som kom att identifiera sig mer med staten och mindre med folkrörelserna. Hur ska vi se till så att detta inte upprepas?
En intressant krönika av Lars Henriksson i dagens GP är inne på samma tema:
Det är en sak jag inte fattar. Att den demografiska sammansättningen påverkar tillväxten kan jag förstå, men inte hur man ska kunna utnyttja detta faktum politiskt. I alla fall inte i ett land som Sverige. Den ”demografiska gåvan” verkar ju vara något som händer en gång. Så jag förstår inte riktigt poängen med att lyfta fram detta i en framåtblickande tillväxtdiskussion.
Jag förstår inte hur ni kan diskutera fördelningsutrymme om ni inte samtidigt diskuterar EU. Europas Förenta Stater kommer att ta över 2014 med gemensamt skatteuttag och permanent överflyttning av beskattningen till EU. Då avskaffas slutgiltigt den parlamentariska demokratin och makten lämnas över till EU:s ultrahögerregeringar tillsammans med EU:s övriga verkställande organ. Vi får en icke-vald President, utrikesminister och beslutsfattandet har redan börjat ske i slutna rum. Borg svävar visserligen på målet för att inte oroa de svenska väljarna, men han kommer att betala till Spanien, Portugal, därefter kommer Italien och Storbritannien. Dominobrickorna faller som käglor och för att inte hela området ska braka samman kommer man att säga till väljarna att man till slut ”tvingas överge” också den ekonomiska suveräniteten. Vid det laget sitter Sverige med Svarte Petter, dvs en ”stark” krona som gör att exporten rasar medan euron vid det laget fallit så mycket att den kommer att vara konkurrenskraftig (särskilt som den räddats bl a av Anders Borg). En sista chans har S att rädda demokratin – och sitt eget parti, och det är att genast ta upp en EU-kritisk linje, kräva folkomröstning i samband med instiftandet av ESM den ”permanenta” krisfonden, gå ur EU och driva just den här politiken som det pratas om här ovan. Gör ni inte det, är både ni och demokratin för lång tid förlorad. Istället kommer rasism, klappjakt på flyktingar och oppositionella, precis som under det totalitära 1930-tal som nu tvångsupprepar sig framför våra ögon.
”Detta är en viktig påminnelse om att en enighet om en god samhällsanalys är grunden för framgångsrik politik, och att många politiska motsättningar och skiljelinjer kan överbryggas om vi tillsammans vinnlägger oss att så långt det är möjligt förstå hur verkligheten omkring oss ser ut – och varför.”
Att förstå samtiden är viktigt. Men vill då påminna om något som sas på gårdagens seminarium S utifrån av krönikören Lena Andersson.
”Det pågår många olika samtider, det gäller att välja vilken samtid man vill fokusera på.
Vill även rekommendera Eva Ermans (med kollega) artikel i senaste Tiden, och hoppas att ABF filmade seminariet.
Ping: Tweets that mention Hur vi berättar historien har betydelse för politiken | Lena Sommestad -- Topsy.com
Ping: Motvallsbloggen » Hur S bäddade för nedmonteringen av välfärden och började gräva partiets grav
Ping: Skuldfällan « strötankar och sentenser