|
|
2000-tal: Stora produktioner |
2000-talet för Lidingö Kammarkör är Johan Holgersson. För de som fortfarande var med från den gamla tiden, anknöt Johans nyskapande talang och ambitiösa projekt på ett påtagligt sätt till tiden med Daniel Helldén. Vid millennieskiftet var Johan fortfarande student på dirigentlinjen på Kungliga Musikhögskolan och började med att ärva körens 1990-talsinriktning på madrigaler, shakespearetexter och barockstycken. Ett 15-tal medlemmar valde att vara kvar och vi började så sakteliga växa till det dubbla igen. Övningslokalerna skiftade från Finsenhuset vid St Görans sjukhus, Lärarhögskolan i Rålambshovsparken, Musikhögskolan vid Stadion och SFI-skolan vid Brommaplan. 2005 hittade vi Pilträdet, ett äldreboende vid Bolinders plan i Stockholms centrum, som sedan dess varit vår repetitionslokal.
Johan Holgersson införde de stora sångprojekten i kören. Bjöd in folkvisesångerskan Kersti Ståby för att ta oss med på en resa i svensk tralltradition. Finslipade vårt uttal i 1400-talsengelska för att göra madrigalerna rättvisa. Krävde av oss att förstå mytens tragedi bakom Ariadnes klagan – eftersom allting var på italienska.
Monteverdi blev 2001 valet för vår årliga vårkonsert på Millesgården, där vi sjöng med all den inlevelse vi övat på, inramade av tavlor och med publiken sittande i trappan ned mot scenen. En ung elev från Adolf Fredriks musikklasser kommenterade konserten till sin medverkande mamma: ”Ni kan inte göra så mycket åt hur ni låter. Men åt hur ni ser ut kan ni göra hur mycket som helst.” Näsorna ner i svarta körpärmar var snart ett minne blott på konserterna. Snart kom Johans order om att vi skulle släppa noterna.
Det banade väg för 2000-talets många större föreställningar, med start i hans eget examensarbete från de ganska många åren på Kungliga Musikhögskolan: Henry Purcells A Fairy Queen i egen bearbetning, både musikaliskt och sceniskt. En ljus junikväll 2002 på Nyckelviksskolan dirigerade Johan orkester och kör, som dessutom spelade inslag av Shakespeares sketcher. Tina, regiutbildad sopran i kören, hade tillsammans med Johan valt ut valda sånger ur Purcells verk och mixat med några scener ur En midsommarnattsdröm. Den våren bodde vi mer eller mindre på Musikhögskolan, där vi tränades i scennärvaro, repeterade sketcherna och övade de många förflyttningarna. Den lyckade kombinationen av Tinas regiarbete och Johans musikaliska arrangemang, gjorde resultatet både originellt, gripande och professionellt. A Fairy Queen blev också en DVD och startskottet till flera kommande föreställningar där ett valt tema fick binda ihop både musik och poesi: Vinter 2003, Shakespeare in Love 2005 och Berusa er av kärlek våren 2006. I den förra var det allt från Nej, se det snöar till … I den senare rörde vi oss i kärlekens tecken och sjöng allt från Höga visan (Berusa er…) till Olle Adolphsons Siv och Gunne.
Vår finlandsvenska vänkör Chorus Sanctae Ceciliae besökte oss 2001, och i maj 2004 var det vår tur att besöka dem i Helsingfors. Vi tog båt över och hade konsert på Nationalmuseet och lyssnade på dem i kyrkan på söndagförmiddagen. Att se Johan och Elin delta i karaoken på hemresan var nästan det bästa.
Första halvan av 2005 ägnade vi åt tonsatta Shakespeare-texter och kallade vårt program In Love with Shakespeare. Delar ur detta skulle vi tävla med på den så Harmoniefestivalen i Limburg, Tyskland, under Kristi Himmelsfärdshelgen. Körer från hela Europa var där, från en rysk damkör till kammarkören från Stockholms musikgymnasium. Dirigenten Mikael Weber var en gammal kompis till Johan, vilket inte gjorde det lättare för honom att smälta tävlingsresultatet. De vann. Vi bodde i fyrabäddsrum på vandrarhem och såg körledaren dränka sina sorger i Jägermeister. Sedan sjöng vi Flickan hon går i ringen på krogen, vilket omedelbart besvarades av en tysk flickkör som kunde den i samma sättning. Fast på tyska. Och bättre.
Tysklandsresan sporrade oss att sjunga mer på tyska språket. 2006 var det dags för Brahms Ein Deutsches Requiem med solister och dubbelpiano, den så kallade Londonversionen. Vi sjöng för en utsåld Ansgarskyrka i Lidingö Centrum, och åkte på turné i Stigtomta i Sörmland.
Uppsalaromantik var nästa tema, en konsert med sällan framförd svensk körmusik och annan musik från första hälften av 1800-talet. Först på Historiska museet hösten 2007, sedan repris i maj 2009 på Musicum i Uppsala tillsammans med Körcentrum.
Våren 2007 var vi ett 20-tal som fick chansen att se Cinque Terra i norra Italien under en ganska kort turné. Vi bodde på hotell i Rapallo , gjorde båtutflykt i bukten, vandrade i bergen och drack vin till lunchen. Skaldjursplatåerna i Cinque Terra var oslagbara, liksom vyerna över de färggranna stenhusen som klättrar på klippkanterna. Mycket skratt blev det. Och med tanke på vad publiken uttryckte efter vår konsert på lördagskvällen tycktes även själva syftet med resan ha varit lyckat. Konsertprogrammet fick en särskild lokalfärg eftersom vi framförde flera verk av Hugo Alfvén, som under en tid bodde i trakten.
Valet av repertoar har under Johan Holgerssons tid alltid bestämts av dirigent och kör gemensamt. Dessutom engagerar sig många på vägen till att göra ett projekt genomförbart – som när vi våren 2008 fick för oss att sjunga Mozarts Requiem. Johan skrev om hela verket till en miniorkester med saxofonkvartett, pukor, blås, synt och stråk, kör och fyra solister.
Några av basarna letade fram övningsskivor och beställde hem varje stämma på CD över nätet. Brita i altstämman layoutade ett proffsigt program och ordförande Göran gjorde en översättning av den latinska texten. Och alla, alla, övade. När vi framförde verket på hösten sjöng vi hela Mozarts Requiem utantill, och vi visste vad vi sjöng.
I november framförde vi Mozarts Requiem i ny kostym i Husby-Oppunda kyrka i Södermanland, i Breviks kyrka på Lidingö (där vi hade fullt hus) samt i Hällestads kyrka i Östergötland.
Ingen kammarkör utan julrepertoar. Från 2002 har LKK varje år gått luciatåg för personalen på Historiska museet. Kan ni se dem framför er: Vuxna tärnor i vitt och buxbomskrans, grånade herrar i stjärngosselinnen och hemgjorda mitror och kronor à la tre vise männen … Där smyger de in bakvägarna förbi sovande utställningsföremål som biskopskåpor och altarskåp från medeltiden. Det är nästan lika härligt som att få sjunga i den fantastiska akustiken i barocksalen och i stenhallen utanför. Det är dit vi tågar ut, men det blir aldrig någon fading out av luciasången: ingen kan låta bli att låta den lyftas mot taket istället.
Och med det går vi in i 2010-talet …
| 