Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

Hoppas så det nästan är orimligt på att det här ska gå vägen nu.
Snälla lilla maghoppet. Var LillaLo. Stanna kvar där inne i Videbo, håll dig fast. Vide längtar efter syskon, säger Sara.

(Inbillar mig redan att jag känner lite. Illa mår jag. Och det smakar konstigt i munnen. Synd att illamående står som  biverkning till progesteronet jag tar.)

Glömde ju att använda IVF-världens roligaste begrepp. Jag är nu en ruvare. Tills jag testat. Man blir det när man satt in ett ägg.

Först blir man alltså plockad på ägg. Sen ruvar man. Själv vill jag inte se mig som en höna. Men... hrm. Kanske kan få vara en snyggare fågel? En berguv? Eller havsörn?

 

Fortsättning på sidohistorian: Den där proppen vi dragit ut. Den sköter väldigt många lampor i lägenheten. Några i köket, alla i sovrummen och ett uttag i vardagsrummet. Så det är lite mörkt här.

I fredags, då hade vi små hopp om att något ägg av de 16 borde vara LillaLo. Tycker man. 16 ägg är ju rätt mycket att klämma ur sig på en menscykel tänker jag. Snälla dela er, har varit helgens mantra. Vi tänker oss att det låter sssccchhhPLOPP när en cell delar sig. Då blir det roligare att tänka.

 

Hela helgen har vi tänkt på äggen, på Vide, på livet.

Vi har snällt bett äggen bli befruktade och börja dela på sig. "Hör ni inget på förmiddagen har ni tid kl 15 för ET, Embryo Transfer." sa fina barnmorskan till oss i fredags. I går kväll, när vi pratade om det, bestämde vi att vi inte kan gå en hel förmiddag och vänta på att inget höra. Hu, det skulle vara långsam tid. Så vi bestämde att vi skulle ringa och kolla. (Det hade jag glömt i morse, men Sara kom ihåg.)

Något ägg, snälla säg att något ägg har delat på sig.

Braiga chefsbarnmorskan ringde upp Sara en timme efter att vi ringt. 13 ägg var befruktade! Av 16. Jag är stolt över mina ägg. De hade inte fyllt i vilken kvalitet än. (Jag är så fascinerad av det begreppet, kvalitet. Vad avgör om de få cellerna har toppkvalitet? Måste läsa på någon gång.)

 

Vi fick alltså komma! Tack och lov för det!

Klockan tre hade vi tid. Vi var där tio i tre. Blev inkallade väldigt jättedirekt. "Klä om bakom det skynket." sa en ny trevlig barnmorska. Så det gjorde vi.

 

In i lilla gynoperationssalen. Prata med trevlig doktor, samma som i fredags. Han försökte skoja till det lite, sa att vi skulle stoppa tillbaka alla befruktade. Det är tretton. Tyvärr, i det där läget är inte jag den mest skojfriska personen. Så han trodde nog att jag var lite dum. Jaja, honom behöver jag ju inte impa på egentligen.
Jag fick lägga mig i gynstolen, Sara satt bredvid och höll hand. Ul via magen, man såg livmodern tydligt och fint. Slemhinnan såg också bra ut. Läkaren använde den där anknäbben som man bökar in runt livmodertappen, fick fast den till hans förnöjsamhet och förde in en kateter. Anknäbben är ju inte det skönaste, men katetern kändes inte. Hela tiden fick vi titta på ul-bild av livmodern. (Så häftigt organ, att något så litet kan töja ut sig och rymma bäbisar!) När allt var klart letade en dam i rummet bredvid, som är laboratoriet,  reda på det lilla embryo vi skulle sätta in i sitt mikroskop. Hon sög upp lilla cellpluppen i ett rör och så pluppade läkaren in den i livmodern. Man såg att vätskan la sig fint, det blev ljust i mitten på livmoderbilden. Allt var över så fort, mina känslor hann inte alls med.

Efteråt pratade vi lite med barnmorskan. Fick instruktioner om när vi ska testa och hur vi ska leva nu. Eller, mest jag. De bryr sig nog inte om Sara dricker lite vin. Barnmorskan berättade också att embryot var 8-celligt. Perfekt på dag tre, vilket det är idag. Vi kommer få hem ett brev om någon vecka också. Där står det hur många embryon vi har i frysen. I Huddinge.

 

När vi kom ut kom känslorna. Överväldigad. Förvirrad. Hopp. Vide-ledsen. Å! Vi satt ett tag inne i sjukhuset innan vi gick till bilen.

Nu är vi väldigt trötta.

 

Sidohistoria: I morse luktade det väldigt skumt när vi kokade vatten med vår vattenkokare. Sladden blev het het het och det kändes lite rökigt. Usch! Så innan vi åkte iväg köpte vi en ny vattenkokare.

På hemvägen satt vi i bilkö i hundra evigheter. Typ två och en halv timme. Bläää!

Jag blev tesugen. Kokade vatten i den nya snygga vattenkokaren. Det började lukta skumt. Kändes lite rökigt. Sen VAR det rökigt. I en sån där grej som kanske heter kopplingsdosa.

Ja ja, proppen ur och mail till de där som ska fixa saker i lägenheten. Passa på att påminna om att elementen inte går att lufta, det händer inget. För sådär femte gången.

Vatten är nu kokat i vardagsrummet, te är bryggt och jag äter vår nya lyxhonung på smörgås. Den kommer från gården Spjutåsen i Västergötland. Fast gick att köpa i Tyresö, rätt mycket mer praktiskt för oss än Västergötland. 

Alltså, det här med att vänta på allt hela tiden. Det är verkligen överskattat.

I morgon får vi se om något av våra sexton små ägg tagit emot spermier och delat sig som vi vill. (Snälla, av 16 borde det väl finnas en bra chans. Säg att det är så.)

Det är så mycket känslor i omlopp nu, de får inte riktigt plats!
Jag hoppas våra små ägg sköter sig i värmeskåpet i helgen så det blir många fina små embryon!
Tänk att de ligger där i skåpet och skapar liv. Det är lite galet faktiskt!
Fantastiskt att man kan få denna hjälpen!
Heja våra ägg!!

//S

Oj, det känns verkligen konstigt att vi redan har plockat mina äggstockar på ägg! Det har gått fort, ett ganska bra sätt för mig det här tror jag, med ivf. I alla fall till det här skedet. Man gör något aktivt varje dag, och så blir det ägg. I jämförelse med att vääääänta på den glada gubben på ägglossningsstickorna. Som ALLTID kom en lördag. Alltid.

Nedan kommer en liten beskrivning om dagen på FE så som jag upplevde den, vad som hände osv:

 

Vi kom väldigt tidigt till Huddinge sjukhus. Bor ju i helt fel ända av landstinget, så vi startade innan morgonrusningen för att vara säkra på att hinna. Minusgrader och sommardäck var också en del av tidsplaneringen. Startade kl 6, var där kl 7. Hade vi åkt halv sju hade vi säkert fastnat i köer. Det låg lite snö här och där.

 

Väl där fick vi komma in i någon slags ren miljö, inte riktigt som operation men lite. Skyddskläder på och infart i armen. Ett par alvedon fick jag också (man brukar få citodon, men det har jag en ganska jobbig upphakning på så det hoppade jag över). Sedan satt vi bakom ett vitt mönstrat draperi och viskade till varandra om Vide. För oj, vad han var närvarande! Fina fina unge. Och fina fina Sara som visade hur bra och ljust det var att han var så nära just precis då. Bra barnmorskor som var lugna och trygga jobbade med oss.

 

Vi hörde hur de andra som var där gick in och ut ur äggplockarrummet. Vi hörde också hur någon fick besked om äggantal. 8 ägg. Det var allt lite pirrigt där i vårt lilla bås. Pirrigt och förväntansfullt och Vide-tankar. Som så ofta så blandat.

 

Till slut var det vår tur. Vaginalt ultraljud skulle styra den lilla nåloperationen. Jag hade varit på toa, men tydligen hade jag (som vanligt) inte kunnat kissa ordentligt. Vad är det med mig och det där? Nervositet? Så de tömde med kateter. Mycket tömde de. Så märkligt.

 

Sedering och smärtlindring med midazolam och alfentenil. Sedan började det. Läkaren tittade på skärm och förde nål genom slidväggen till äggstocken. Där sög han ut vätskan ur äggblåsorna. Det var roligt att titta på, de hade en ul-skärm till oss också. Blåsa efter blåsa punkterades och vätskan rann ut till provrören. På andra sidan väggen satt en tjej som väl är biomedicinare (?). Hon tog provrören och letade reda på ägg. När hon hittat första sa hon det. De är så kloka! Barnmorskan sa att de gör så, berättar när första ägget hittas. Sedan berättar de inte utan jobbar på ifred. Och vi vet att det i alla fall var ett litet ägg.

Andra äggstocken (på min högersida) låg tydligen "lite konstigt". Så barnmorskan fick liksom trycka in den mot mitten medan läkaren punkterade den. Det var ju en spännande känsla. Kanske inte så märkligt att den sidan känts mer, det var många ganska stora äggblåsor i den. Och den låg verkligen mot höftbenet.

 

När de var klara fick jag en så tydlig bild av Vides förlossning, och känslorna svämmade över. Barnmorskan var så fin. Hon lyssnade på det jag gråtande berättade om vår vackra pojke, berömde snällt längd och vikt.

 

Så, ute i vårt lilla bås igen. Där fick jag ligga och ta det lugnt. Finaste frun satt och killade mig i håret. Ingen tidsuppfattning har jag om det där, men efter ett tag fick jag äta en smörgås och sen gå på toa. Nu gick det minsann att kissa. Bra för oss. Så vi fick åka därifrån.

 

Efteråt kom barnmorskan med instruktioner för progesterontabletter och när vi ska dit för isättning. Och berättade att jag hade värpt 16 ägg! Å, det är väldigt roligt! Samt värsta bästa ordinationen: Soffläge med chokladpraliner resten av dagen.

Måndag är nästa stora anhalt. Isättning, förutsatt att något blir befruktat. Menjagmenar! Nu får de ju fortsätta sköta sig, våra 16 ägg. 

 

Nu ligger jag i soffan efter ett par timmars sömn (det blev ju inte sådär värst bra i natt. Typ två timmar då, och kanske två och en halv nu efter alltihop.) Gör mitt bästa för att följa barnmorskans ordinationer. Saltlakrits och choklad. Ömt är det ju. Och den där oron när jag ska hålla på att försöka tolka min kropps signaler har kommit tillbaka. Avskyr det. Hur ont har jag? Inte vet jag.

 

Tänkte avsluta med en liten bild på väggfärgen de har. Så här blir man välkomnad till Huddinge sjukhus Fertilitetsenheten:

 

(Lyssnar för mycket på ett radioprogram om nätterna, som gillar ord. Därav rubriken. Gillar ju också ord.)

Idag var vi på UL igen. Hurra, mina äggstockar gör som de blir tillsagda! Blåsorna växer på fint (Största 18, några 17 och många 13-15 mm), i lagom takt och är lika många idag som i måndags.

 

Så då fick vi strikt tidsordination på sista sprutan i behandlingen. Ovitrelle. Det är koriongonadotropin alfa. Dvs ungefär som hCG, det man mäter på graviditetstest. Kl 20.30 under högtidliga former togs injektionen. Dokumenterades såklart noggrannt. Men vet ni? Jag stack mig i pekfingret när jag satte på nålskyddet efteråt! Nålen gick rakt genom skyddet på sidan där jag hade mitt finger. Spräckte ett kärl, så det spänner i hela fingerspetsen. Stackars mitt finger. Gjorde klart ondast för dagen. (Ja, utom fogarna då då.)

 

 

På fredag är nästa stora händelse, äggplockardags! Spännande. Vi har lite planer i morgon, vilket känns ganska skönt. Då går ju tiden. Vet inte hur det kommer kännas att gå på stödgrupp, vilket är en av sakerna.

Känslomässigt kastas jag mellan Vide-sorg, Vide-glädje, framtidshopp och framtidsoro. Älskade unge, vad jag saknar honom! Hela tiden. Hela hela tiden.

 

Hoppas så att alla äggen fortsätter vara lika glada utanför sina blåsor och tar emot spermien som vill in. Sen ska de vilja dela på sig och bli små morulor. Eller i alla fall nästan morulor, har inte förstått om de ska till det stadiet. Befruktas och dela på sig i alla fall.

 

Efter att allt det där har lyckats till de vises belåtenhet ska ett in. Funkar allt ska ägget in på måndag. Å, spännande dagar!

Undrar hur länge en google translate-översatt app kan vara rolig. Det har blivit som en grej att ha nedräkning.

Är inte så nervös för det här ultraljudet, de verkade ju sköta sig förra gången. Äggstockarna. Men man märker att mina tankar har satt fart nu, för jag sover verkligen som skräp. (Fogontet hjälper ju inte.) På något sätt tror jag att det här kommer gå på en gång. Skrämmande.

 

En väldigt klok person som är med i en liten sluten grupp på fb skrev något klokt idag, om det här med framtidshopp. Hon skulle börja med att försöka få syskon till sina tvillingar, en av dem fick leva. Sa att iom att hennes tablettbehandling satte fart var hon säker på att det skulle lyckas. Att hon egentligen visste allt det där med risker, hur stor chans det är, missfall och att barnet kan dö. Men det värsta som kan hända om man glädjer sig över ett hopp är ju att man varit glad i onödan.

 

Det är ju verkligen inte onödigt. Glädje. Jag blev tårögd över att hon tänkte så, släppte en del av mina tankevurpor på kuppen.

 

Min kära mamma är här och vi ska till stan. Hon är bra, mamma. Jag också, som tänker åka till stan.

Idag har vi varit på återbesök på FE.
Vi skulle mäta äggblåsor och se att de skötte sig som de skulle.
Läkaren har ju kallat H för Linus på linjen innan och det stämde ju såklart fortfarande.

Hon räknade till 15 ägg, 7 lite större och 8 något mindre. De är nu mellan 9mm - 13,5mm, när man plockar ut dem ska de vara 16mm - 18mm.

Det känns så overkligt att sitta där och nicka och höra att om allt flyter på som det ska nu så plockar vi ut äggen på fredag.
Det innebär att det blir isättning på måndagen...

Tänk... om...

Lilla Lo vad vi längtar efter dig!

 

//S

Att man kan längta så efter någon som inte ens finns än. LillaLo, mitt lilla framtidshopp. Hoppas så att det blir verklighet.

 

Har tänkt på en annan sak, när jag pratat med andra mammor som mist sina små. Som antingen fått ett syskon eller har ett på väg. Den här känslan av att människor runt omkring tycker att man ska vara glad, att sorgen på något sätt ska ha "gått över" om man blir gravid igen. Det är ju lika ologiskt som att säga till någon som sörjer sin förälder att "jaja, du har ju den andra föräldern kvar." Ett konstigt sätt att se världen tycker jag.

 

Upprepar mig nu (tror jag). Men det är som två helt skilda saker.

Sorgen efter Vide, den stora och otäcka och främmande. Den är som ett stort och evigt avgrundshål att fylla. Fylla med kärleken till honom, så saknaden blir uthärdlig.

Sorgen över att inte vara en barnfamilj. Den kan man ju försöka fylla genom att gå igenom en graviditet till. Som kommer vara kantad av ängslan och rädsla. Hopp och förtvivlan. Som är otäck redan nu, innan den ens är påbörjad.

Men oj, vad längtan efter ett litet liv är värt mycket.

Men vad gör man inte när man längtar. Fixade nedräkning till ultraljudet på måndag också. 40 öppettider kvar. Tänk vad man kan roas av översättningar ibland. Så många gånger det kan vara kul också...

 

mår jag bättre. Vi har varit på promenad. Tänk vad luft gör, även om den är väldans blöt.Regnet avslöjar sig på mitt glasöga. Alltså inte tårar! Bara en sån sak.

 

Jag längtar till måndag. Då ska vi kolla om äggstockarna sköter sig, ser fram emot det. Gynundersökningar är jag ju proffs på.

Å, LillaLo. Kan du inte skynda dig in i Videbo? Det skulle vara bra tycker både jag och Sara. (Och typ alla i släkten. Och några till.)

Fast det allra viktigaste är att LillaLo ser till att stanna hos oss när hen väl kommer.

 

 

Igår hände det grejer!
Nu fick jag minsann ta TVÅ sprutor. Feststämningen visste inga gränser.
Spruta nummer två hämmar mitt eget GnRH, som styr frisläppning av follikelstimulerande hormon, FSH (äggblåsorna ska växa till sig-hormon) och luteiniserande hormon, LH (äggblåsorna spricker och släpper ut lilla ägget-hormon). Nu hämmas alltså dessa funktioner, så äggen ska stanna kvar i sina blåsor. (Den första sprutan sätter ju dock fart på själva tillväxten, alltså FSH-effekt)

Då kan ju tant doktorn plocka ut dem istället. Släpper äggen blir de ju minst sagt svårhittade. Vill inte vara den höstacken, som nålen gräver runt i. För att försöka sig på en dålig metafor.
Orgalutran, som sprutan heter, sved rätt länge. Dumma den. Skall tas fram till äggutplock tror jag. Eller i alla fall tills de säger till mig att ta den tredje varianten av spruta. Skriver om den när det är dags.

Och i natt kom första mardrömmen om syskonmagen. Drömde att bäbisen dog. Jag var tjock och skulle snart föda. Bäbisen var död. Jag var tvungen att vara hemma jättelänge, fick inte komma till sjukhuset. Till slut var magen alldeles kall och bäbisens kalla små ben kändes i min vänstra sida.
Min syster M och Sara ville att jag skulle titta på något klipp på youtube.
Jag skrek på bäbisen att vakna. Skrek och skrek och skrek. Sedan vaknade jag. Det är en och en halv timme sedan. Har ätit frukost, druckit kaffe och haft mig. Är fortfarande helt nere. Tänker på Vide. VARFÖR? fick han inte leva...
Tårarna sitter fast i bröstet.

Den innehåller follitropin alfa. Det stimulerar äggstockarna, och låter fler ägg än vanligt mogna. Så de har några att välja på. När vi var på FE igår frågade jag om biverkningar.

"Ja, det är ju ingen medicin man får huvudvärk av direkt" svarade de. När man då kommer hem och läser biverkningar "Mycket vanliga: huvudvärk" vet jag inte hur mycket annat de sa som går att lita på. Bara att läsa på då...

 

Vi är ju inte det paret som ska undanhållas risker. Vårt risktänkande kommer att vara på max nu, jag vill veta ordentligt. Hon sa också att det finns risk för överstimulering, men jag tyckte mest hon mumlade diffusa saker när jag frågade hur man skulle märka det. Fokuserade mer på hur ovanligt det var. Så onödigt. Struntar högaktningsfullt i hur ovanligt det är.

 

Idag har jag tänkt jättemycket på Videfin. Mer om detta kommer säkert stå i Videbloggen. Om jag inte somnar av ren utmattning istället för att skriva. För sömn blev det ju inte så mycket i natt.

 

Han kommer ju leta sig in här också såklart, Vide. För han är ju så med hela tiden. Älskade unge.

Sprutdag 1...

 

Som H har skrivit har vi ju varit på KS idag, mycket känslor som virrar runt...

När vi satt och fikade fick jag hjärtklappning, med en puls på 120...
Tror det är nerver....

Såååå mycket känslor idag!!

 

 

//S

Äntligen var den här. Den Stora Dagen. Då vi skulle få reda på hur vår Resa skulle gå till. Resan mot ett nytt litet liv, som vi vill ska få flytta in i Videbo. Och stanna hos oss. Vårt framtidshopp.

 

Länge länge har vi räknat ner. Skaffat appar till telefoner, appar som räknar dagar, öppettider (japp, sant), minuter och sekunder till händelser. I förmiddags var det plötsligt bara: