en massa cysta i min skalle

Inför operationen var jag riktigt nervös och fantiserade om allt möjligt hemskt som skulle kunna hända. Att jag inte skulle vakna ur narkosen, kvävas, få en blodpropp, kvävas, att läkaren skulle "borra" fel och slinta på hjärnan, mm.
Nu var det iallafall dags att ta tjuren vid hornen, operation kl. 09.00.

Jag var som vanligt sen till sjukhuset (att passa tider är inte min grej)
Kl. 09.05
Väl där fick jag, i förberedande syfte, svälja fler smärtstillande tabletter samt en tablett som motverkar blodpropp. (Att ligga stilla så länge på ett operationsbord kan bilda proppar)
Sköterskan rakade bort en del hår runt örat.
Som tur är har jag långt hår och fick ha kvar överhåret.

Kl. 09.15
Jag var nu redo för operationen vilken beräknades ta 3-5 timmar. Sköterskorna rullade in mig på sängen till narkosavdelningen och jag hann intemer än säga "Hej" till narkospersonalen så var jag borta.

Kl. 16.30 Slår upp ögonen. Allt snurrar och jag är helt säker på att jag dött och är i någon annan värld. En suddig sköterska bryter tanken när hon står ovanför mig och frågar hur stor min smärta i huvudet är på en skala från 1-10, där 10 är obeskrivligt ont. Jag förstör då att jag är på uppvaket ,men förstår inte hur den stora klockan ovanför mig kan visa 17.15 då operationen bara skulle ta någon timme.,
7-8 svarar jag och försöker röra huvudet, vilket är helt otänkbart.
Sköterskan pumpar i mig mer smärtstillande och jag somnar igen.

Kl. 17.30 Vaknar av att en sköterska står ovanför mig igen och frågar om smärtskalan. Nu kändes det lite bättre, 6 svarar jag och smnar lika snabbt igen. Obeskrivligt skönt att sova, det kändes som att jag ville ligga där för evigt.

Kl. 18.10 Nu vaknar jag av att flera sköterskor står ovanför mig och pratar. De vill rulla iväg mig till en egen sal och så blir det.
Huvudet värker. Inte så jag vill avlida av smärtan, men visst känns det.

Kl. 20.30 försöker jag resa mig ur sängen, vilket var en väldigt dum ide, allt snurrar och jag höll nästan på att trilla ur sängen så jag ligger stilla kvar och somnar igen.

Jag är en helt vanlig tjej, 34 år gammal.
När jag var liten hade jag öroninflammationer oändliga gånger. Nyss fick jag veta att jag har en cysta i mitt öra, som måste borras bort genom skallen innan den "fräter" sönder skallbenet och skapar större komplikationer.
Och naturligtvis för att återskapa min hörsel som blir sämre och sämre för varje dag.
Hallå-BORRA genom skallen?? Vill inte! Hjälp mig härifrån!!
I bloggen kommer jag att berätta om hur cystan uppstod och vad som nu sker för att ta bort den och återskapa min
hörsel.
Behöver jag säga att jag är livrädd?
Fantiserar om att jag kommer att dö, få ansiktsförlamning, att borren ska slinta och ge mig en hjärnskada...

Hur allt började - År 1978
Min första öroninflammation fick jag som 4-åring efter att ha suttit ute i blåsvädret på en båt i kraftig kyla.
Självklart utan mössa. Det konstiga är att jag har minnen av denna båtresa, men det är troligen en berättelse jag hört, som målat uppp mina bilder.
Efter denna öroninflammation började helvetet men ständiga plaströrs-operationer.
Barndomsminnen: * Hysterisk finsk överläkare 
                                    * 2 sköterskor och mamma som håller i mina armar och ben
                                    * Ständig värk i öronen
                                    * Sockerpiller från Homeopat-grannen
                                    * Badmössa och fetvadd
                                    * Parisare med rå lök och räksallad

Barndomen och djävulskdoktorn
Mamma måste ha blivit fruktansvärt less på att släpa mig till Öron-Näsa-Hals-centralen var och varannan vecka.
Och läkarna måste ha blivit fruktansvärt less på att hon drog dit mig, med tanke på mitt humör.
Jag var ett besvärligt öronbarn och ville aldrig sitta stilla vid undersökningarna, men vilket barn VILL sitta stilla och bli plågad?
Det absolut värsta (jag tyckte det gjorde så fruktansvärt ont!) var när läkaren stoppade in sin lilla undersökningstratt i örat och pumpade in luft för att se om trumhinnan rörde på sig. -Aaaaaaj, vad ont det gjorde!
Det vanligaste läkaren, jag var hos flera, men denna läkare var den jag mest besökte, var en ilsken finsk man i övre medelåldern.
Jag vet inte om min fortsatta rädsla för öronkliniken beror på de ständiga besöken eller på denne otrevlige man, vilken gav mig en kraftig utskällning då jag inte ville bli undersökt.
Men hallå "-Jag är ju bara ett litet barn och jag VILL INTE ATT DU KÖR IN DIN J-VLA TRATT I MITT ÖRA!
Han var så hårdhänt så jag fick sår av tratten i hörselgången, även det minns jag än, såhär 30 år senare.
Förhoppningsvis har denne ilska djävulsk-läkare nu gått i pension och slipper plåga fler.