Lintrollets Hästar

Jag kanske ska berätta lite historik om mitt liv med hästar.
Vi har häst i släkten.

Morfar Knut var kavallerist. Utbildad på Strömsholm.
Mormor red. Det var ovanligt för en kvinna född på 1800-talet.
Mamma red och pappa var också kavallerist i det militära.

Mina 2 systrar rider.
Därför släpade dom med mig till stallet så fort jag kunde gå.
Stallet, på den tiden, var Fårdala Gård i Kjell Öhrlings regi.

Jag började som marsvinsskötare. Avancerade till getskötare.
Getterna hette: Freddy, Stina och April.
Där fanns också en ÅSNA som jag fick sköta.
Jag började närma mig hästarna i skötar-hirarkin.

Somrarna på Gotland. Var oändligt långa. Mina systrar hade varsitt russ att rida på: DACKO och LINNÉA.
Jag fick nöja mig med korna. Så fort dom låg och idisslade. Så passade jag på........
Iklädd hjälm och spö klättrade jag upp på koryggen........
Störda, ställde dom sig oftast upp,  och jag föll av.

DACKO var en avkastarkung. Sedan gick han inte att fånga. Så honom lämnade vi tillbaka till ägaren.
Kvar blev Linnéa.
På henne lärde jag mig att rida.

När jag var 9 år så var hon mitt ansvar hela somrarna. Vi hade det jättekul ihop.
Men hon var ökänd som ett riktigt elakt russ.

Född på Lojsta hed. Bortjagad av sin mamma.
Uppfödd på nappflaska i ett hem. Blev hon ett mycket egensinnigt, bortskämt russ.

Hon brukade stå i en hage utanför en lanthandel och tigga av turisterna.
Hon såg så söt ut.
Så dom gav henne godsaker.
Precis när det var slut. Skriiiiade hon ett fruktansvärt illvrål och högg efter människorna.

Men jag red på långturer. Simmade i havet med henne och gjorde allt möjligt. Mot mig var hon alltid snäll.

Tills en dag, hon var riktigt tjurig.
Hon stod längst bort i hagen och hängde vid grinden.
Jag gick fram mot henne, och ropade hennes namn.
Då slickade hon öronen bakåt, tvärvände och verkligen anföll mig.

Jag var 11 år och sprang för livet. Föll omkull och hon högg mig rätt in i ryggen.
Hon vände baken till, för att sparka mig med bägge bakhovarna, där jag låg på marken.
Min pappa kom rusande och tjoade, så hon stack undan.

Tack pappa! Jag tror inte hon hade slutat anfalla mig om han inte hade räddat mig.

20 cm stort blev bettet.  Hela hennes tandrad syntes i huden på min rygg.
Så slutade somrarna med Linnéa.
Jag blev rädd, och det visste hon.

När jag var 16 år började jag rida henne igen. Jag var ofta på Gotland under höstarna.
Men det var en mycket speciell häst. Jag red barbacka på långa turer.

Hon var pigg på att bli tränsad och komma ut på ridturer. Då fick jag komma nära.

Men jag kunde inte sköta henne. När jag sen skulle lämna henne i hagen. Fick jag knäppa upp tränset från hästryggen. Vända henne så att hon stod med huvudet mot grinden. Skynda mig av och dra med mig tränset i farten och slänga igen grinden. För då skrek hon så där högt SKRIIIIII och högg efter mig. 

En gång när vi var ute på långtur så blev jag kissnödig. Vilken fasa.......
Hur skulle jag göra?

Jag pratade med henne. Hon älskade att rulla sig i den mjuka sanden på stranden.
Vi kom överens om att jag skulle få kissa i fred, mot att hon skulle få rulla sig ordentligt.

NEJ, jag tror inte att jag kan prata med djuren.
Men jag tror att jag bestämde mig för att det skulle gå bra, och därför blev det så.
Hon var, som sagt, en mycket speciell häst.