Nyheter / Radioarkivet /Arbeten / Projekt Ljudminnen / Kontakt / Länkar
Kent Andersson
Thommy Berggren
Torsten Wahlund
Magnus Florin
Peter Stormare
Engelsk teater i Sverige för fyrtio år sen är berättelsen om de unga arga engelska dramatikerna med sina teaterberättelser som ofta kallades för diskbänksrealism.
Diskbänksrealism – ett ord som blev till en etikett både för engelsk film och teater i början på sextiotalet – en mer eller mindre politiskt radikal och ofta i sin vardagsrealism mycket samhällskritisk kulturyttring som var unik för sin egen samtid.
Pjäser och filmer som Se dig om i vrede, Långdistanslöparen eller En doft av honung.
Teaterförfattare och filmregissörer som John Osborne, Tony Richardson, Alan Sillitoe, Arnold Wesker.
Och engelsk teater i Sverige för fyrtio år sen är ofta just berättelsen om denna unga dramatik med samhällsrevolten i ögonvrån som kom till Sverige i början på sextiotalet för att på allvar röra om i den svenska teaterdebatten.
I samma andetag hemsökte den absurda teatern våra svenska tiljor – Samuel Beckett med pjäser som Krapps sista band eller I väntan på Godot .En absurd teater som utan tvekan slog knut på sextiotalets Teatersverige.
Men engelsk teater i Sverige för fyrtio år sen är också Harold Pinter och hans dramatik.
Vicevärden, Mathissen, Födelsedagsfesten eller Hemkomsten.
Redan den gången frågade man sig var hans dramatik egentligen hörde hemma, trots att man helt felaktigt buntade ihop Harold Pinter med alla de andra unga arga engelsmännen.
För han var och är varken diskbänksrealist eller absurdist.
En engelsk dramatiker som i sin samtid faktiskt hamnade mellan två stolar. Eller kanske flera.
För redan i början på sextiotalet emottogs Pinter både i sitt hemland och i Sverige lite halvljummet av kritikerna.
Kanske just därför att hans dramatik inte gick att placera in i den vardagsrealistiska eller samhällskritiserande plogfåran.
Men för den unga svenska teatergenerationen betydde Harold Pinters pjäser någonting helt annat. Någonting helt annat och kanske ännu viktigare.
Carl-Olof Lång var i början på sextiotalet den moderna engelska teaterns förlängda arm i vårt land. Han skrev artiklar, översatte ny dramatik, arbetade som dramaturg och regisserade ett flertal av de unga arga engelsmännens viktigaste dramatiska verk – ofta för första gången i svensk radioteater eller på svenska teatrar. Och genom honom och hans pionjärarbete fick Harold Pinter en plats på svenska teaterscener – låt vara i det lilla formatet och många gånger på ett för idag ganska konventionellt och traditionsbundet sätt. Och mycket har hänt under nästan fyrtio år av Pinter i Sverige – Vicevärden av år 1962 och Fastighetsskötaren av år 2001.Fyrtio år och två traditioner.
Våldet och maktkampen, det obestämda, det oavgjorda, tystnaden och språklösheten.
Harold Pinters dramatik handlar alltid om oförmågan att kommunicera, otillfredsställande relationer, det oförutsägbara i våra handlingar. Som i radiopjäsen Victoria Station.
Om vår meningslösa drift att sträva efter oväsentligheter och mål som vi aldrig uppnår. Harold Pinter lägger tonvikten på det vi inte säger till varandra. Han rapporterar från gränsen till tystnaden.
Samtidigt lockar Pinter
fram ett skratt som brutalt fastnar i halsen och byts mot stum skräck. Detta gör
Harold Pinters arbeten unika; den glasklara dialogen, de subtila
karaktärsteckningarna och det tvångsmässiga maktspelet som gör pjäserna
skrämmande, rörande och på samma gång roliga på ett absurd sätt.
Det var kanske just denna dramatiska förfining man inte förstod eller kunde ta
till sig i början på sextiotalet.
En förfining som gör att det fortfarande kan vara väldigt svårt att sätta upp och spela hans dramatik.
Avsnitt ur följande pjäser:
1. Vicevärden – Göteborgs Stadsteater 1961.
2. Ska Du Gå Ut Ikväll ? – Radioteatern 1962. Regi: Carl-Olof Lång. Med Thommy Berggren och Lisskulla Jobs.
3. Vicevärden – Stockholms Stadsteater 1961. Regi: Lennart Olsson. Med Hilding Gavle, Ove Tjernberg, Torsten Wahlund.
4. Fastighetsskötaren ( aka Vicevärden ) – Stockholms Stadsteater 2001. Regi: Thommy Berggren. Med Ingvar Kjellson, Johan Rabeus, Peter Andersson.
5. Victoria Station – Radioteatern 1987. Regi: Peter Stormare. Med Tord Peterson, Jan – Olof Strandberg.
6. Hemkomsten. Radioteatern 1967. Regi: Carl – Olof Lång. Med Börje Mellvig och Thommy Berggren.
7. För Sent För Symboler. Uppläsning av Krister Henriksson. Inspelat Sveriges Radio 1987.
8. Smolk I Ögat. Radioteatern 1963. Regi: Arne Forsberg. Med Ulf Palme och Margaretha Krook.
