KOLMILORNA

2004:
Kajsa
De trevande första stegen:
Hemma hade vi testat att kola i miniugnar och fått  mersmak, vi ville göra på riktigt vis, få sätta upp en mila och kola på gammalt vis. Ett skogsbruksmuseum var på gång att startas upp i Strömsberg och en kolmila skulle ingå i detta projekt. Men vi ville inte vänta utan vi var ivriga att köra igång så fort som möjligt, så på vårkanten 2004 så vi undersökte gamla kolgården som hade fått stått öde sedan 1958 om det inte fanns en möjlighet att kola där, att låta kolgården få liv igen. Vi följde den gamla vägen och efter fått klättra över och under nedfallna träd kommer vi fram till en glänta som var perfekt, lugnt läge, lagom stor och det fanns en väg fram. Kunde inte vara bättre. Och det bästa var att inte långt därifrån så fanns även den gamla pumprummet som försörjde hela kolgården med vatten. Men det var mycket arbete att få i ordning med allt. Först skulle markägaren kontaktas och ge tillåtelse och det var inga problem. Sedan var det dags att börja röja, 30/7 började platsen att göras i ordning med en milbotten, pumprummet skulle rensas från taket som hade rasat in, löv och grenar och brunnen rensas, på själva kolningsplatsen hade det varit soptipp en tid så var det mycket glas, porslin och skrot som skulle plockas bort, ved skulle huggas och redskap tillverkas. Stybb är något man inte längre får ta hur som helst så där var vi tvungna att få tillåtelse att ta. Men när vi fått klartecknet så var det dags med spade och hacka att gräva fram stybben som inte var ett enkelt arbete då det var mycket trädrötter, nässlor och annat elände plus att det skulle sållas för att få det så fint som möjligt. Det vart många mil med skottkärran mellan kolningsplatsen och där vi hade stybben innan det var klart.
För veta vad vi gav oss in på passade vi på att hjälpa till en natt i Tärnsjö med deras mila och det gav mersmak!
Till sist så stod hon klar för att kolas och den 10 september så satte vi fyr på henne. Hade vi gjort  rätt, hur skulle det gå? Många frågor var det men när hon väl kom i gång så kändes det bra. Vi hade klarat det. Många nyfikna kom och besökte oss, nyfikna hur vi skulle klara det hela. Stor hjälp hade vi av Herbert Jansson, den nu bortgångne kolaren från Leufsta bruk. Han tyckte att milan såg fin ut för att vara den första och vi var duktiga att klara av något dylikt. Och många sköna historier kunde han.
Varje mila bär ett ett kvinnonamn, ny mila, nytt namn, nytt temperament och varför det? Jo en mila har ett hett temperament och ett glödande inre! Så vad skulle våran första mila döpas till, svaret var enkelt. 1958 spelades det in en film här på bruket, en Hillman-thriller, som heter "Damen i svart", samma år så kolades den allra sista milan på kolgården så vi tog kvinnonamnen från filmen och döpte milan efter en av dem. För en mila är ju en dam i svart!
Nog trilskande hon lite, Kajsa, testade oss för att se att vi klarade av att sköta en mila och det gjorde vi. Efter hon hade kolat ut fick hon stå och svalna en månad innan det var dags för utrivning.
Nu när allt var över kände vi att det här gav mersmak, detta skulle bli en årlig tradition. Det hade varit tufft att iordningställa allt och det var en del kvar att göra innan det hela skulle bli en riktig kolningsplats men det var så roligt att kunna ett gammalt hantverk och visa för andra hur man tillverkar kol på gammalt vis. Och så blir det så bra kol!

2005:
Anja
Andra året:
I slutet av maj påbörjades arbetet att få fram ved till årets mila, vi hade fått tillåtelse att ta där man hade slyröjt i en ungskog. Det fanns mycket sly men terrängen var ibland lite besvärligt som gjorde arbetet svårt och bitvis vart det långt att gå men det gjorde inget. På kolningsplatsen var det dags att påbörja arbetet med kolarkojan. Först så skulle det grävas så kojan kommer ner en bit. När det var klart skulle spismuren byggas upp, det var att plocka stenar runt om på kolgården och bygga upp muren. Spisen muras inte utan travas, så det gäller att vara noggrann så att det inte rasar. I slutet av juli, början av augusti restes milan och stod stybbad och klar 14 augusti. Nu skulle kojan göras klar och annat småpyssel göras  inför kolningen 19 augusti. Några dagar före kolningen fick vi tag på virke till väggarna till kojan som skulle barkas och resas upp. Vi fick hjälp av två grannar Kenneth och Gert Karlsson som hjälpte till och barka, tack för det.
Så var det dags, kl. 9.00 den 19 augusti så satte vi fyr på milan och all verkar fungera bra, dagen efter är det trivseldag vid milan. Mycket folk som kom och tittade och kolbullarna gjorde stor succé. Och så fort Thomas gick upp på milan så smattrade det för fullt från kameror som ville fotografera kolaren på sin mila. På söndagen var vinden nyckfull, den vandrade fram och tillbaka och till sist var kolningsplatsen så rökfylld så det gick inte att vara där. För att få lite frisk luft fick vi lämna henne en stund och gå ner till bruket.
På måndagskvällen hade hon kolat klart och man kände ett visst vemod att det var över för den här gången. För det är en viss känsla att få vaka över en mila. Man sliter hund månaderna innan för att få till allting men sedan när hon går, milan, kommer man ner i varv och bara är där och nu. Nog är man trött då sömnen blir lidande men det är något man tar igen senare. Man lever ett med naturen.
Efter att hon har fått svalna några veckor rivs hon i mitten av september. Björn Lund är med som hjälpreda och det kan behövas ett extra öga då kolet kan få liv igen och behöver ett dopp i hinken för att slockna. Efter utrivningen är det kol över hela kolningsplatsen som ska övervakas ett dygn innan det det är dags att hacka ner det i mindre bitar och packas i påsar. Sedan är det dags för vintervila och återhämtning  till nästa års kolning.

2006:
Sonja:
Tredje året, erfarenheterna börjar komma:
I början av maj städas kolningsplatsen upp från bråte och allt synligt skrot slängs. En traktor, Fordson major -55, är inköpt och kommer att underlätta mycket av arbetet vid milan. 
I år rustades pumprummet upp, det gamla taket som hade rasat in tas bort och väggarna muras upp igen. En enklare takkonstruktion byggs och plåtar läggs på. Brunnen grävs rent från allt bråte som har ramlat ner i den, tegelstenar, skrot (en gaffel!) och annat bråte rensas bort och ett brunnslock gjuts. Det tog några timmar att rensa rent brunnen och trots torkan så verkade hon ge bra med vatten. Men nu har vi en fungerande brunn.
Det år var det extrem torr sommar så det var svårt att få tag på granris som fortfarande fanns barr kvar på (vi tar där de har avverkat, efter har frågat om lov) till risning av milan.
På grund av den torra sommar var det tveksamt om vi fick tända kolmilan men veckan före kolningen så kom ett rejält regnoväder som gjorde att vi fick köra.
Den 18 augusti så tändes milan med ett 10-tal besökare och under dagen kom och gick det folk hela tiden. Milan som i år heter Sonja, yttligare ett namn taget i från filmen "Damen i svart", måste ha tagit rollskådespelarens  karaktär. I filmen är Sonja sprallig och full med upptåg och det är milan också. Går med gas länge, vill ha ständigt uppmärksamhet då hon vill fräta.
På lördagen är det åter dags för trivseldag vid milan, tyvärr får man inte hit några spelmän eller andra musiker då det är spelmansstämmor på helgen före och denna helg, för det hade varit roligt. Men mycket folk är det som kommer under dagen, mycket fler än i fjol. Kolbullarna försvinner med rasande fart, folk läser på planscherna som är uppsatta mellan träden på en lina och mycket beröm får vi då vi är bara två som sköter om allt.
På söndagen kommer en bokad grupp och då passar Sonja på att visa upp sig. Ett frät uppstår och vi måste mata henne med ved så hon blir nöjd.  På kvällen blir det en enkel surströmmingskiva då en granne kommer och bjuder.
I denna mila hade vi grövre ved så hon tog lite längre tid på sig, men bättre det, så det blir ett bra kol.
Natten till den 24 augusti kolar hon ut och ska nu svalna av en månad.
Vid rivningen ser vi att hon har svalnat av helt. Björn L var återigen med att skotta kol, det är alltid skönt med en extra hand vid rivningen. Inte en kolbit fann vi som glödde, de två tidigare milorna hade varit som vulkanutbrott, först ingenting och sedan allt knallrött på nolltid. Sedan när allt är utrivet är det ett dygns vaka innan det är dags att packa.
Då vi har mycket brandar (okolad ved) bestämmer vi oss att i år göra en så kallad brandpuk av det okolade. Vi reste in det som en liten mila och helgen 22-24 sep så kolades den. Helgen vart lite kämpig då vi bägge hade en rejäl förkylning och orkade inte så mycket. Men vi hade god hjälp av skogsfrun den här helgen som hjälpte oss och talade om när milan var på väg att gå ut.

 2007
Maj:
Fjärde året, jakten på veden:
Under våren upptäckte vi att den ved vi hade beställt skulle inte räcka så vi var tvungna att hitta mer som inte var det lättaste. Den första vi beställde av hörde inte av sig på 5 veckor så vi avbeställde, så vi fick leta upp en ny leverantör. Han hade precis det vi behövde så när vi skulle hämta det så hade det blivit stulet! Nu började det bli kris, skulle det inte bli någon mila i år p.g.a. att det gick att få tag på ved. Men allting löste sig, vi hittade en som sålde torr ved i meterlängder så det var bara att hämta det på en gång så inte det också blev stulet och det var i grevens tid. Det var nu i slutet av juli så det var bara att börja med inresningen med en blandning av långved och meterved. Men det var inte slut på bekymren, det gick inte att få tag på granris så fick vi lösa det på annat vis så det vart halm.
På kolarkojan gjordes det sista arbetet, grässvål lades på och stenar vid ingången staplades upp, nu är hon grann våran kolarkoja.
Även en informationsplats har gjorts i ordning för folket som kommer kan läsa om milan och dess historia, äntligen börjar allt arbete kring kolningsplatsen bli klart.
Och så kom dagen då det var dags att sätta fyr på Maj, den här gången vart hon stor, nästan 20 m³, men vacker är hon.
Dagen efter var det Brukets dag, den hade varit nerlagd några år men nu är den tillbaka med aktiviteter i hela bruket. Vi hade som vanligt kolbullar och kaffe och mycket besök. En succé blev med lyktorna som vi har satt upp hela vägen upp till milan, det kommer nog att öka på med kvällsbesökare. På kvällen var det fest för de som hjälpt till på Brukets dag och det var fest långt in på morgontimmarna.
På tisdagsmorgon slutade Maj att ryka så det var bara att täppa till alla hål och ge henne en ordentlig omgång med vatten och sedan vattna henne dagligen tills det är dags för rivning.
En månad senare var det dags för utrivning, då hon hade svalnat av fort var vi nyfikna och se hur mycket kol det vart. På kvällningen kunde vi konstatera att årets kolning hade blivit mycket lyckat, bara det yttersta varvet var okolat så därför hade hon slocknat, det fanns inge mer att kola på! Då det var mycket att riva ut fick vi fortsätta under söndagen att riva. Kan det ha varit halmen som gjorde milan tät?  I år packades inget kol vid milan utan allt kördes hem för att packa under vintern, ut med bilen i garaget och in med kolsäckarna! 

2008
Inger
Femte året, regn, regn och åter regn:
I år hade vi planerat att ha en kolningskurs men helgen innan det skulle gå av stapeln var det så många som ringde och avbokade så kursen ställdes in, tyvärr.
Under vårkanten plockade vi där de har röjt sly och det vart ett antal res innan allt blev klart som kördes hem med den nybyggda vedvagnen. För att veden ska torka ordenligt så har det inte varit ett lätt arbete att barka när det redan har börjat att torka men med inköpt "klövfräs" gjorde barkningsarbetet till en dans.
I Marma by bor Jalle Holmström, en duktig illustratör och historiekunnig och av honom kompletterade vi våran informationstavla med lite nya planscher.
I slutet av juli påbörjades arbetet med att resa in henne. I år var det besvärligt då veden var mycket krokig som gjorde arbetet komplicerat och man fick vara extra noggrann. Mycket sågning och inpassning som gjorde arbetet att resa in henne tog längre tid.
I början av augusti började det att regna och det ville aldrig ta slut, första veckan kom det c:a 100mm regn som gjorde allt blött och kladdigt. För att försöka hålla milbotten torr så försökte vi täcka med presenning men det var inte ett enkelt arbete. När vi hade täckt henne till en tredjedel med halm och stybb öppnade sig himlen och det formligen vräkte ner så det bara att försöka att täcka med presenningen och gå hem. Det var bara invänta på uppehåll och fortsätta att täcka och stybba henne men milbotten var redan ordentligt blöt. I år la vi inte lika mycket halm runt henne som ifjol då det vart så mycket kvar. Den halm vi köpte ifjol blev det mycket över, detta sparade vi för att användas till årets mila. Men halm är ett bra material att täcka, enda nackdelen är att det blir halm överallt så det gäller att vara noggrann och det kan sticka strån ut ur milan som kan leda luft in i henne.
På torsdagen , dagen före kolningen så förbereddes om det skulle bli regn så kunde ett stor presenning hängas upp och ge skydd åt besökande. Så var det dags igen för årets tändning, spisen tändes tidigt för att få cirkulation i milan. Sedan gjorde vi lite ändringar när vi reste in henne med bl.a. rosten. Man blir aldrig fullärd, vid varje mila lär man sig något nytt.
Det eviga regnandet har gjort kolningsplatsen till en leråker, på kvällen blir vi tvungna att hämta grus och lägga på där det är som värst. Man försöker göra diken för att leda bort vattnet men det känns lönlöst då regnet inte vill ge sig.
På lördagen är det åter dags för brukets dag och precis när det ska öppna kl. 11.00 så öppnar sig himlen och det formligen vräker ner regn i två timmar som gör allt till en stor lerpöl. Vägen upp är inte heller trevlig då det är bara gegga att gå i, presenningen åker upp och det var tur att vi hade den så de som kommer kan söka skydd. När det börjar lätta och solen börjar titta fram börjar det att strömma in folk och kön till kolbullarna verkar aldrig ta slut.
På kvällen är det åter fest för funktionärerna och i år vart det levande musik också och regnet gjorde ett uppehåll.
Sista lämnade oss vid 3-tiden på natten och då hade det varit fullt ös hela tiden.
Det märks på vädret att det är inte som det brukar, vinden har alltid legat från bruket på dagarna och mot bruket på nätterna, i år vandrar den lite hur som helst. Det är något konstigt med klimatet.
På tisdagen så stänger vi henne då ett stort frät upptäcks och det känns som hon har kolat klart. Ordentlig genomvattningen (som hon inte redan fått nog av allt regn!) en natt till i kojan och sedan får man sova hemma igen.
Vid utrivningen en månad senare upptäcker vi att hon är blöt ända in, p.g.a. allt regnade. Hon har också inte orkat kola ända ner då botten har varit för blött. så hela bottenvarvet, en fjärdedel av milan är helt okolad. Så det är bara att kola om det i vår.

2009-2011

Vi har fortsatt att kola en kolmila en gång om året tredje helgen i augusti.