KOLMILORNA
2004:
Kajsa
De trevande första stegen:
Hemma hade vi testat att kola i miniugnar och fått
mersmak, vi ville göra på riktigt vis, få sätta upp en mila och kola på gammalt
vis. Ett skogsbruksmuseum var på gång att startas upp i Strömsberg och en
kolmila skulle ingå i detta projekt. Men vi ville inte vänta utan vi var ivriga
att köra igång så fort som möjligt, så på vårkanten 2004 så vi undersökte gamla
kolgården som hade fått stått öde sedan 1958 om det inte fanns
en möjlighet att kola där, att låta kolgården få liv igen. Vi följde den gamla
vägen och efter fått klättra över och under nedfallna träd kommer vi fram till
en glänta som var perfekt, lugnt läge, lagom stor och det fanns en väg fram.
Kunde inte vara bättre. Och det bästa var att inte långt därifrån så fanns även
den gamla pumprummet som försörjde hela kolgården med vatten. Men det var mycket
arbete att få i ordning med allt. Först skulle markägaren kontaktas och ge
tillåtelse och det var inga problem. Sedan var det dags att börja röja, 30/7
började platsen att göras i ordning med en milbotten, pumprummet skulle
rensas från taket som hade rasat in, löv och grenar och brunnen rensas, på
själva kolningsplatsen hade det
varit soptipp en tid så var det mycket glas, porslin och skrot som skulle
plockas bort, ved skulle huggas och redskap tillverkas. Stybb är något man inte
längre får ta hur som helst så där var vi tvungna att få tillåtelse att ta. Men
när vi fått klartecknet så var det dags med spade och hacka att gräva fram
stybben som inte var ett enkelt arbete då det var mycket trädrötter, nässlor och
annat elände plus att det skulle sållas för att få det så fint som möjligt. Det vart många mil med skottkärran mellan
kolningsplatsen och där vi hade stybben innan det var klart.
För veta vad vi gav
oss in på passade vi på att hjälpa till en natt i Tärnsjö med deras mila och det
gav mersmak!
Till sist så stod hon klar för att kolas och den 10 september så satte vi fyr på
henne. Hade vi gjort rätt, hur skulle det gå?
Många frågor var det men när hon väl kom i gång så kändes det bra. Vi hade
klarat det. Många nyfikna kom och besökte oss, nyfikna hur vi skulle klara det
hela. Stor hjälp hade vi av Herbert Jansson, den nu bortgångne kolaren från
Leufsta bruk. Han tyckte att milan såg fin ut för att vara den första och vi var
duktiga att klara av något dylikt. Och många sköna historier kunde han.
Varje mila bär ett ett kvinnonamn, ny mila, nytt namn, nytt temperament och
varför det? Jo en mila har ett hett temperament och ett glödande inre! Så vad
skulle våran första mila döpas till, svaret var enkelt. 1958 spelades det in en
film här på bruket, en Hillman-thriller, som heter "Damen i svart", samma år så
kolades den allra sista milan på kolgården så vi tog kvinnonamnen från filmen
och döpte milan efter en av dem. För en mila är ju en dam i svart!
Nog trilskande hon lite, Kajsa, testade oss för att se att vi klarade av att
sköta en mila och det gjorde vi. Efter hon hade kolat ut fick hon stå och svalna
en månad innan det var dags för utrivning.
Nu när allt var över kände vi att det här gav mersmak, detta skulle bli en årlig
tradition. Det hade varit tufft att iordningställa allt och det var en del kvar
att göra innan det hela skulle bli en riktig kolningsplats men det var så roligt
att kunna ett gammalt hantverk och visa för andra hur man tillverkar kol på
gammalt vis. Och så blir det så bra kol!
2005:
Anja
Andra året:
I slutet av maj påbörjades arbetet att få fram ved
till årets mila, vi hade fått tillåtelse att ta där man hade slyröjt i en
ungskog. Det fanns mycket sly men terrängen var ibland lite besvärligt som
gjorde arbetet svårt och bitvis vart det långt att gå men det gjorde inget. På
kolningsplatsen var det dags att påbörja arbetet med kolarkojan. Först så skulle
det grävas så kojan kommer ner en bit. När det var klart skulle spismuren byggas
upp, det var att plocka stenar runt om på kolgården och bygga upp muren. Spisen
muras inte utan travas, så det gäller att vara noggrann så att det inte rasar. I
slutet av juli, början av augusti restes milan och stod stybbad och klar 14
augusti. Nu skulle kojan göras klar och annat småpyssel göras inför
kolningen 19 augusti. Några dagar före kolningen fick vi tag på virke till
väggarna till kojan som skulle barkas och resas upp. Vi fick hjälp av två
grannar Kenneth och Gert Karlsson som hjälpte till och barka, tack för det.
Så var det dags, kl. 9.00 den 19 augusti så satte vi fyr på milan och all verkar
fungera bra, dagen efter är det trivseldag vid milan. Mycket folk som kom och
tittade och kolbullarna gjorde stor succé. Och så fort Thomas gick upp på milan
så smattrade det för fullt från kameror som ville fotografera kolaren på sin
mila. På söndagen var vinden nyckfull, den vandrade fram och tillbaka och till
sist var kolningsplatsen så rökfylld så det gick inte att vara där. För att få
lite frisk luft fick vi lämna henne en stund och gå ner till bruket.
På måndagskvällen hade hon kolat klart och man kände ett visst vemod att det var
över för den här gången. För det är en viss känsla att få vaka över en mila. Man
sliter hund månaderna innan för att få till allting men sedan när hon går,
milan, kommer man ner i varv och bara är där och nu. Nog är man trött då sömnen
blir lidande men det är något man tar igen senare. Man lever ett med naturen.
Efter att hon har fått svalna några veckor rivs hon i mitten av september. Björn
Lund är med som hjälpreda och det kan behövas ett extra öga då kolet kan få liv
igen och behöver ett dopp i hinken för att slockna. Efter utrivningen är det kol
över hela kolningsplatsen som ska övervakas ett dygn innan det det är dags att
hacka ner det i mindre bitar och packas i påsar. Sedan är det dags för
vintervila och återhämtning till nästa års kolning.
2006:
Sonja:
Tredje året, erfarenheterna börjar komma:
I början av maj städas kolningsplatsen upp från bråte och allt synligt skrot
slängs. En traktor, Fordson major -55, är inköpt och kommer att underlätta
mycket av arbetet vid milan.
I år rustades pumprummet upp, det gamla taket som hade rasat in tas bort och
väggarna muras upp igen. En enklare takkonstruktion byggs och plåtar läggs på.
Brunnen grävs rent från allt bråte som har ramlat ner i den, tegelstenar, skrot
(en gaffel!) och annat bråte rensas bort och ett brunnslock gjuts. Det tog några
timmar att rensa rent brunnen och trots torkan så verkade hon ge bra med vatten. Men nu har vi en
fungerande brunn.
Det år var det extrem torr sommar så det var svårt att få tag på granris
som fortfarande fanns barr kvar på (vi tar där de har avverkat, efter har
frågat om lov) till risning av milan.
På grund av den torra sommar var det tveksamt om vi fick tända kolmilan men
veckan före kolningen så kom ett rejält regnoväder som gjorde att vi fick köra.
Den 18 augusti så tändes milan med ett 10-tal besökare och under dagen kom och
gick det folk hela tiden. Milan som i år heter Sonja, yttligare ett namn taget i
från filmen "Damen i svart", måste ha tagit rollskådespelarens karaktär. I
filmen är Sonja sprallig och full med upptåg och det är milan också. Går med gas
länge, vill ha ständigt uppmärksamhet då hon vill fräta.
På lördagen är det åter dags för trivseldag vid milan, tyvärr får man inte hit några
spelmän eller andra musiker då det är spelmansstämmor på helgen före och denna
helg, för det hade varit roligt. Men mycket folk är det som kommer under dagen,
mycket fler än i fjol. Kolbullarna försvinner med rasande fart, folk läser på
planscherna som är uppsatta mellan träden på en lina och mycket beröm får vi då
vi är bara två som sköter om allt.
På söndagen kommer en bokad grupp och då passar Sonja på att visa upp sig. Ett
frät uppstår och vi måste mata henne med ved så hon blir nöjd. På kvällen
blir det en enkel surströmmingskiva då en granne kommer och bjuder.
I denna mila hade vi grövre ved så hon tog lite längre tid på sig, men bättre det,
så det blir ett bra kol.
Natten till den 24 augusti kolar hon ut och ska nu svalna av en månad.
Vid rivningen ser vi att hon har svalnat av helt. Björn L var återigen med att
skotta kol, det är alltid skönt med en extra hand vid rivningen. Inte en kolbit
fann vi som glödde, de två tidigare milorna hade varit som vulkanutbrott, först
ingenting och sedan allt knallrött på nolltid. Sedan när allt är utrivet är
det ett dygns vaka innan det är dags att packa.
Då vi har mycket brandar (okolad ved) bestämmer vi oss att i år göra en så
kallad brandpuk av det okolade. Vi reste in det som en liten mila och helgen
22-24 sep så kolades den. Helgen vart lite kämpig då vi bägge hade en rejäl
förkylning och orkade inte så mycket. Men vi hade god hjälp av skogsfrun den här
helgen som hjälpte oss och talade om när milan var på väg att gå ut.
2007
Maj:
Fjärde året, jakten på veden:
Under våren upptäckte vi att den ved vi hade
beställt skulle inte räcka så vi var tvungna att hitta mer som inte var det
lättaste. Den första vi beställde av hörde inte av sig på 5 veckor så vi
avbeställde, så vi fick leta upp en ny leverantör. Han hade precis det vi behövde så när vi
skulle hämta det så hade det blivit stulet! Nu började det bli kris, skulle det
inte bli någon mila i år p.g.a. att det gick att få tag på ved. Men allting
löste sig, vi hittade en som sålde torr ved i meterlängder så det var bara att
hämta det på en gång så inte det också blev stulet och det var i grevens tid.
Det var nu i slutet av juli så det var bara att börja med inresningen med en
blandning av långved och meterved. Men det var inte slut på bekymren, det gick
inte att få tag på granris så fick vi lösa det på annat vis så det vart halm.
På kolarkojan gjordes det sista arbetet, grässvål lades på och stenar vid
ingången staplades upp, nu är hon grann våran kolarkoja.
Även en informationsplats har gjorts i ordning för folket som kommer kan läsa om
milan och dess historia, äntligen börjar allt arbete kring kolningsplatsen bli
klart.
Och så kom dagen då det var dags att sätta fyr på Maj, den här gången vart hon
stor, nästan 20 m³, men vacker är hon.
Dagen efter var det Brukets dag, den hade varit nerlagd några år men nu är den
tillbaka med aktiviteter i hela bruket. Vi hade som vanligt kolbullar och kaffe
och mycket besök. En succé blev med lyktorna som vi har satt upp hela vägen upp
till milan, det kommer nog att öka på med kvällsbesökare. På kvällen var det
fest för de som hjälpt till på Brukets dag och det var fest långt in på
morgontimmarna.
På tisdagsmorgon slutade Maj att ryka så det var bara att täppa till alla hål
och ge henne en ordentlig omgång med vatten och sedan vattna henne dagligen
tills det är dags för rivning.
En månad senare var det dags för utrivning, då hon hade svalnat av fort var vi
nyfikna och se hur mycket kol det vart. På kvällningen kunde vi konstatera att
årets kolning hade blivit mycket lyckat, bara det yttersta varvet var okolat så
därför hade hon slocknat, det fanns inge mer att kola på! Då det var mycket att
riva ut fick vi fortsätta under söndagen att riva. Kan det ha varit halmen som
gjorde milan tät? I år packades inget kol vid milan utan allt kördes hem
för att packa under vintern, ut med bilen i garaget och in med kolsäckarna!
2008
Inger
Femte året, regn, regn och åter regn:
I år hade vi planerat att ha en kolningskurs men
helgen innan det skulle gå av stapeln var det så många som ringde och avbokade
så kursen ställdes in, tyvärr.
Under vårkanten plockade vi där de har röjt sly och det vart ett antal res innan
allt blev klart som kördes hem med den nybyggda vedvagnen. För att veden ska
torka ordenligt så har det inte varit ett lätt arbete att barka när det redan
har börjat att torka men med inköpt "klövfräs" gjorde barkningsarbetet till en
dans.
I Marma by bor Jalle Holmström, en duktig illustratör och historiekunnig och av
honom kompletterade vi våran informationstavla med lite nya planscher.
I slutet av juli påbörjades arbetet med att resa in henne. I år var det
besvärligt då veden var mycket krokig som gjorde arbetet komplicerat och man
fick vara extra noggrann. Mycket sågning och inpassning som gjorde arbetet att
resa in henne tog längre tid.
I början av augusti började det att regna och det ville aldrig ta slut, första
veckan kom det c:a 100mm regn som gjorde allt blött och kladdigt. För att
försöka hålla milbotten torr så försökte vi täcka med presenning men det var
inte ett enkelt arbete. När vi hade täckt henne till en tredjedel med halm och
stybb öppnade sig himlen och det formligen vräkte ner så det bara att försöka
att täcka med presenningen och gå hem. Det var bara invänta på uppehåll och
fortsätta att täcka och stybba henne men milbotten var redan ordentligt blöt. I
år la vi inte lika mycket halm runt henne som ifjol då det vart så mycket kvar.
Den halm vi köpte ifjol blev det mycket över, detta sparade vi för att användas
till årets mila. Men halm är ett bra material att täcka, enda nackdelen är att
det blir halm överallt så det gäller att vara noggrann och det kan sticka strån
ut ur milan som kan leda luft in i henne.
På torsdagen , dagen före kolningen så förbereddes om det skulle bli regn så
kunde ett stor presenning hängas upp och ge skydd åt besökande. Så var det dags
igen för årets tändning, spisen tändes tidigt för att få cirkulation i milan.
Sedan gjorde vi lite ändringar när vi reste in henne med bl.a. rosten. Man blir
aldrig fullärd, vid varje mila lär man sig något nytt.
Det eviga regnandet har gjort kolningsplatsen till en leråker, på kvällen blir
vi tvungna att hämta grus och lägga på där det är som värst. Man försöker göra
diken för att leda bort vattnet men det känns lönlöst då regnet inte vill ge
sig.
På lördagen är det åter dags för brukets dag och precis när det ska öppna kl.
11.00 så öppnar sig himlen och det formligen vräker ner regn i två timmar som
gör allt till en stor lerpöl. Vägen upp är inte heller trevlig då det är bara
gegga att gå i, presenningen åker upp och det var tur att vi hade den så de som
kommer kan söka skydd. När det börjar lätta och solen börjar titta fram börjar
det att strömma in folk och kön till kolbullarna verkar aldrig ta slut.
På kvällen är det åter fest för funktionärerna och i år vart det levande musik
också och regnet gjorde ett uppehåll.
Sista lämnade oss vid 3-tiden på natten och då hade det varit fullt ös hela
tiden.
Det märks på vädret att det är inte som det brukar, vinden har alltid legat från
bruket på dagarna och mot bruket på nätterna, i år vandrar den lite hur som
helst. Det är något konstigt med klimatet.
På tisdagen så stänger vi henne då ett stort frät upptäcks och det känns som hon
har kolat klart. Ordentlig genomvattningen (som hon inte redan fått nog av allt
regn!) en natt till i kojan och sedan får man sova hemma igen.
Vid utrivningen en månad senare upptäcker vi att hon är blöt ända in, p.g.a.
allt regnade. Hon har också inte orkat kola ända ner då botten har varit för
blött. så hela bottenvarvet, en fjärdedel av milan är helt okolad. Så det är
bara att kola om det i vår.
2009-2011
Vi har fortsatt att kola en kolmila en gång om året tredje helgen i augusti. |