Historik

Tillbaka

Träkol är gammalt, mycket gammalt! Äldre än järn och svartkrut.

Ingen vet hur gammalt träkol är men man vet att det har använts för metallframställning i minst 6000 år.

De första kolningarna skedde i kolningsgropar som gav dåligt kol och utbytet kol till förhållande vedmängden var lågt. 

Men kolningsgroparna var bara ett trevande försök till det som skulle bli de mest långlivade ”kemisk-tekniska fabriker”. Fabriker som uppfördes av råmaterialet till sin egen produkt, på den plats där det växte och som med hjälp av eld och sakkunnig skötsel, omvandlade sig själv till träkol.

Utan träkol skulle världen ha sett annorlunda ut.

Utan träkolets heta hade man inte kunnat förvandla järnmalmen till rent järn

Utan träkolet hade inte svartkrutet svept sin sura grådimma över slagfält och jaktmarker.

Kolaren med sina milor, trött, sliten och sotig har påverkat världsbilden mer än de flesta.

Hur föddes idén med att kola ved? Det kan de lärda tvista länge om men de flesta stora upptäckterna har skett igenom en slump så som Västerbottensosten och surströmming till atombomben. Och så måste även det här ha gått till. Kan det varit en jägare som varit på jakt, täckt över elden så att den inte skulle dö ut och när han återvänder finner han att elden har slocknat men istället är vedträna förkrympta och svarta. När han åter tänder upp brasan igen märker han att dessa träbitar ger en annan värme och brinner på annat vis och så leder det ena till det andra och träkolningen är född.
 

Man räknar med att kolning startade för 6000-8000 år sedan i samband med att man började med metallutvinning. I en doktorsavhandling från 1740- talet, författad av Magnus E Wallner, framhåller denne, att Tubal Kain (första Mosebok 22:4) smedernas stamfader framställde kol. Marcus Porcius Cato, som dog 149 f Kr gjorde följande uttalande; Har du ej tillfälle att sälja ved, ej heller sten att bränna kalk utav, så kan du bruka veden till kolande.
Den äldsta kända metoden att framställa träkol är kolgropen. Långt senare än kolgropen framträdde milan. Den första miltypen i vårt land torde ha varit den gamla svenska liggmilan, som sägs ha kommit fram under tidig medeltid. Kolningens verkliga genombrott skedde kring år 1000 då en liten järnindustri baserad på myrmalm, smältgropar och någon primitiv blästerugn började växa fram. Under 1500-1600-talet tog järnhanteringen fart på allvar här i Sverige och efterfrågan på träkol ökade í allt snabbare takt med järnbrukets utveckling.  I slutet av 1800-talet började användning av kol att mattas av. Nya metoder att smälta järn hade tagits fram och andra energikällor användes som bl.a. koks och olja.
Under andra världskriget upplevde kolet sin storhetstid, då gick järnbruken på högvarv och och bilarna hölls igång med gengaskol. I mitten av 1950-talet tog kolningen en störtdykning ned till sin absoluta lägsta nivå. På ett halvt decennium försvann det över i Sverige 2000-åriga kolaryrket.

Att kola en mila var inte ett enkelt arbete. Många bönder och arrendatorer hade kontrakt med bruket att leverera kol och arbetet med kolmilan påbörjades på våren då veden skulle huggas, randbarkas och läggas upp för torkning.  Kolveden höggs till bestämda längder mellan 2,6-3 meter och vara noggrant kvistade. Kvarvarande kvistar gjorde att man inte kunde packa milan tillräckligt tätt.Sedan kördes veden till den plats som var tänkt att användas till kolning. Om man hade haft platsen tidigare för kolning behövdes det inte göras så mycket men var platsen ny var det en hel det som måste göras. Helst skulle botten vara helt plan men det funkade med lutande plan också. Större stenar och stubbar bröts bort, man skrapade av mossa, gräs etc. så man kom ner till jorden. Nu gällde att få ytan så jämn som möjligt och man trampade till ytan för att få den hård. Det gällde att inte få tjuvdrag i milan och var marken för lös och otät fick man lägga på fastare material som lera, fin jord eller dylikt. Kring kolningsplatsen skulle det finnas material för täckning (ris, mossa, stybb, sand, jord e.d.) och vatten. En jämn kolbotten gjorde kolningen lättare medan en ojämn botten gav tjuvdrag och gjorde att det vart svårt att kola.
Man försökte lägga kolbottnarna nära bruken för att få en kortare transportväg.
Då det var mycket arbete att iordningställa nya bottnar (som helst skulle göras året innan) försökte man återanvända de gamla milbottnarna så länge som möjligt. På de gamla bottnarna fanns en så kallad brandskorpa, denna skorpa bildades när veden kolades och tjäran rann ner på backen och bildar ett lufttätt lager. Man hade också rejält med stybb för täckning av milan, när det inte gick att använda kolbotten längre försökte man ta med stybben till den nya kolningsplatsen Man gav kolbottnarna olika namn som Nytorpsbotten, Skrällbotten och Lyckobotten beroende var man var eller om detta hade hänt något speciellt. 
En kolarkoja skulle också iordningställa, den skulle ligga en bit från milan och lite högre upp, p.g.a. koloxidfaran. Stenar, stubbar, gräs etc. på yta av c:a 4x4 meter (lite olika från person till person) röjdes av . Störar reses till väggarna och tätades med jord och mossa. På ena kortsidan staplar man upp sten som bildade skorstenen. En enkel brits snickrades till och inredes med granris vid kolningen. Dörren snickrades av plank och denna dörr fick följa med när det är dags att flytta på kolningsplatsen och en ny kolarkoja skulle uppföras.
När sedan allt var klart var det dags att tända milan.  En normal stor mila kunde vara kring 150 m³ ,men det fanns både större och mindre, och det tog c:a 3 veckor att kola ut. Under de första dygnen kunde milan vara lite lurig. Då gas bildas i milan i början kunde milan slå och då kunde hon kasta av sig stybben. Då gällde det att vara snabb att skotta på  stybben igen för annars kunde milan brinna  upp, detta kunde hända att hon slog några gånger innan milan blev varm och började att kola. Det var inte bara till ondo då hon slog, genom skakningarna föll veden ihop bättre och gjorde milan tätare. Under kolning skulle milan klubbas för att få det färdiga kolet falla efter och packas ihop, men att stå upp på milan kunde vara ett farligt arbete. Ibland bildades det bildas hålrum som kolaren trampa igenom, s.k. frät,  och många kolare har förolyckats genom detta. En del har klarat sig med svåra brännskador som följd. 

Från tidningen Upsala 25 januari 1887

I en brinnande mila råkade femtiosexårige torparen under Strömsbergs bruk Jan (Jon) Matsson i Gåfvastebo, Tierp socken, att nedfalla den 12 d:s vid tretiden på natten. Under rysliga nödrop i nattens mörker och med uppbjudande af alla sina krafter lyckades han arbeta sig upp och komma ned af milan. En av ropet ditkallad arbetare från en grannmila fann honom liggande i kolkojan, hvarifrån han, sedan de i närheten boende anhöriga ditkallats, kunde ledas hem, stöd af tvenne personer. Läkare efterskickades, men kunde intet uträtta; mannen afled efter halfannat dygns förskräckliga plågor. Han behöll dock sansen till det mesta och vände sig i dödens nöd till den ende nödhjelparen. Mannen, som var en duktig arbetare, sörjes närmast af maka och fyra barn, deraf tre minderåriga, samt en åttiofemårig moder.

Kolningen var ett hårt arbete och det gällde inte att det gick snett med milan. Skulle milan brinna upp var det många timmars arbete som gick upp i rök och gick det riktigt illa kunde kolaren bli lämnad på bar backe med familj och allt.

Konsten att kola är inte helt enkelt och man började som kolardräng med alla sysslor som hörde kolningen till, till slut var man så pass kunnig att man kunde ta hand om en mila själv. Under 1800-talets slut inrättades det kolarskolor på flera platser i landet. De skulle utbilda duktiga kolare och skulle dessutom fungera som ett av inträdesproven till skogsskolorna. Ett godkänt betyg från en kolarskola var det första stegen i studierna till skogsarbetsledare.  Kolarskolorna försvann från från den skogliga utbildningen under 1950-talet slut och ersättes av förberedande skogskurser där kolning av en kolmila fanns med. I början av 1970-talet försvann kolningen som ett obligatoriskt ämne i skogsundervisningen.
Under lång tid hade kolarskolorna en god hjälp av kolningslaboratorium som Jernkontoret startade 1902 och där bl.a. skorstensmilan experimenterades fram. 

Då man går i skogen kan man upptäcka en ringformad upphöjning, oftast finns också gryt i ringen, då har man hamnat i en kolbotten. Om man tittar sig omkring utanför ringen kan man också finna en större stenhög som är resterna från kolarkojan. Stenhögen är det som var spisen. Det kan vara svårt att finna dessa då moderna skogsbruket inte brydde sig om dessa förrän nu. Oftast använde de de gamla forvägarna till att köra ut virket på och mycket förstördes. Men nu är de enligt lag fridlysta och man får inte röra eller förstöra dessa gamla fornminnen.

Sotiga kolare och den speciella lukten av milrök finns fortfarande kvar då det finns intresserade personer, föreningar och hembygdsgillen som värnar om detta och gärna visar upp sig så andra kan få ta del av detta uråldriga hantverket.

Tillbaka