Min far Emil och min mor Anna Lovisa flyttade 1918 med sina barn Carl, Anders och Annie från torpet Bjurkärr till torpet Naglatorp, Alvesta, vilket tillhörde fidekommiset Engaholm under baron Anders Koskull.

Naglatorp

Naglatorp hade då legat öde i fem år, så det var ett mycket hårt arbete att odla upp alla åkrar. I det torpet föddes jag, Hildur 1919 och min syster Margit 1920.

Vi hade tre kor, senare också häst. Jag minns den dagen då Far hade köpt hästen och kom hem med den. Då var Far stolt.

Mor hade verkligen mycket arbete både utomhus och inomhus. Inget elektriskt lyse, vara fotogenlampor. Inget vatten eller slask, allt vatten måst bäras från en källa ganska långt bort från huset. Även korna måste ha vatten var dag. 

Som väl var fick mina föräldrar vara friska och när vi sen växte upp fick vi hjälpa till med varjehanda sysslor; t ex vatten och ved som skulle bäras in. Det fanns en ganska stor bakugn där mor bakade underbart gott bröd. Det fanns en liten sjö som vi kallade pölen där mor bykte tvätten på somrarna. 

Något som kan nämnas är den trygghet vi kände att ha våra föräldrar hemma under vår uppväxttid. Inte hade vi några bekvämligheter men alla hjälptes åt med sysslorna. Någon gång kunde det naturligtvis gnissla. Vi var trångbodda, men närheten av varandra var något som vi tog för givet. Något som jag minns som höjden av trygghet var när jag fick ligga bakom Fars rygg och sova. Det luktade svett av Fars randiga flanellskjorta, men mera trygg och rogivande omgivning tror jag ej ett barn kan känna.

Min syster Margit och jag var ju så lika i ålder, vi hade roligt tillsammans. Skolvägen gick vi tillsammans sommar som vinter. Först till Engaholmsskolan två år, sen till den nybyggda Folkskolan (nu Hagaskolan) i Alvesta. Jag älskade skolan, och grät den dagen den slutade, det var fyra år i den skolan. 

16 år bodde vi i Naglatorp, sen skulle torpen läggas ner, det skulle planteras skog där. Så vi arrenderade en gård, Fotagård, Ellanda, Öja i omkring tre år. Sen skulle det säljas. 

Mina föräldrar köpte då ett lantbruk, Hjärtenlund, Hjärtanäs, Alvesta där de bodde kvar till pensioneringen. 

Jag tackar Gud för strävsamma föräldrar. Även om det var fattigt så fanns en förnöjsamhet som saknas i dagens Sverige. Och inte låste vi några dörrar, något som i vår tid är nödvändigt. Vi barn ville ju hjälpa till så tidigt som möjligt. Ja, inte vill man ha torpar- och statarlivet tillbaka, men ändå var det nyttigt att få lära sig arbeta. Arbetslösheten i våra dagar är ett gissel.

Hildur