Jag började på allvar intressera mig för klimatfrågan i samband med Kyoto år 1997. Närmare bestämt var det politiken och förhandlingarna kring den, som väckte mitt intresse. Året därpå hölls det fjärde COP-mötet i Buenos Aires och jag var på plats. Även om det mötet inte kan mäta sig med COP 15, vare sig vad gäller uppmärksamhet från media, antal besökande eller i viktighetsbedömning, var redan COP 4 i Argentina en överväldigande upplevelse för mig. På många sätt. Jag minns bland annat att jag tänkte: Att det finns så många grupper som engagerar sig i denna fråga och i behovet av minskade utsläpp av växthusgaser; att det finns så många finurliga tekniker för att minska världens emissioner av GHG och inte minst, tänk att det finns så många sätt och argument som olika länder använder för att undvika ansvaret att själva bidra till utsläppsminskningar. Mest av allt kommer jag emellertid ihåg hur förvånad jag var över att allting kretsade kring just utsläppsminskningar och vem som skall bära det största ansvaret att genomföra dessa. Alla (hörbara) röster talade om reduktioner på kort, mellan och lång sikt – precis som om det fortfarande skulle vara möjligt att inte bara mildra klimatförändringarna utan också förhindra dem helt och hållet.
En tid efteråt skrev jag och en kollega i Lund, en artikel i Svenska Dagbladet som vi ville kalla ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” (något redaktören emotsatte sig med emfas). Jag vill fortfarande hävda att titeln är ganska fyndig och väldigt väl fångar precis det vi ville lyfta fram i artikeln, nämligen klimatfrågans ”andra sida” – behovet av att anpassa och rusta samhället mot förändringar som är på väg och detta tämligen oavsett om vi kan halvera utsläppen redan om ett år respektive (åtminstone då för 12 år sedan) huruvida klimatförändringarna är orsakade av människan eller ej .
Sedan Kyoto och Buenos Aires har innehållet i förhandlingarna förändrats både i skepnad och innehåll. Ju längre tid som gått och ju fler parter som blivit involverade i klimatpolitikens utfall, ju mer komplexa har både parternas positioner och de texter som ligger till grund för förhandlingarna blivit. En annan sak som hänt är att anpassningsfrågorna har kommit upp på agendan och idag får väl så mycket uppmärksamhet som utsläppsminskningar. Detta är nog ganska rimligt eftersom förhandlingarna numera handlar om att i bästa fall uppnå det så kallade 2-gradersmålet, ett mål som inte är uppsatt utifrån t ex en idé om att ingen klimatförändring kommer att ske under denna nivå, utan snarare är ett pragmatiskt mål (läs: det finns ingen chans att världens länder kommer att klara av en mer ambitiös nivå än så). Jag vill uppehålla mig lite kring just anpassningsfrågan här.
Så som jag ser det är anpassning ett näst-bästa alternativ jämfört med mitigation. Det senare innebär ju att man angriper orsakerna till problemet medan det förra är det samma som att mildra dem (att operera eller ge smärtstillande, för att jämföra med sjukvården). Precis som mitigation, inrymmer anpassning en rad svåra normativa problem, såsom vem som skall betala och vem som har rätt att få. En anledning är att klimatfrågan bygger på en slags dubbel orättvisa – de som riskerar att drabbas värst har varken bidragit till problemet eller råd att skydda sig mot det . Det är alltså viktigt att de mest sårbara länderna får hjälp att rusta sig mot klimatförändringar även om de inte har råd att betala detta skydd själva.
I nuläget finns det ett antal anpassningsfonder utvecklade som just är tänkta att användas för att finansiera anpassningsprojekt i fattiga och sårbara länder. För närvarande är det dock tämligen oklart både vilka regler som skall gälla för inbetalning till dem och/eller vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att ett land skall ha rätt att få ut pengar från dem. En av de saker jag hoppas att man lyckas komma långt med i Köpenhamnsförhandlingarna är därför att man enas om hur finansieringen av utvecklingsländernas anpassning till klimatförändringar skall ske – både på in- och utbetalningssidan.
En avslutande sak jag vill lyfta fram och som man bör hålla ett vakande öga på, är tanken om försäkring som anpassningsstrategi , som legat och ruvat sedan Rio 1992 och därefter gradvis ökat i intresse för att till slut få tämligen stort utrymme i Bali Action Plan från 2007. Utöver att all form av kompensation, som ju försäkring är, rimligen bör ses som ett sämre alternativ än både mitigation och adaptation (jämförelsen med sjukvårdsexemplet är att man inte ens får träffa en läkare men väl att man får en klubba i receptionen på väg hem) så finns det risk att ett sådant system gör det lättare för rika länder att undvika att ta sitt historiska ansvar (försäkringspremier bygger nämligen sällan på sådana kriterier) och för fattiga och sårbara länder att slippa betala höga premier och/eller att få ut försäkringsmedel om någon skada uppkommer. I ett annat sammanhang har jag argumenterat för att försäkring ämnad för klimatanpassning bör bygga på åtminstone följande kriterier för att kunna möta samtidiga krav på rättvisa:
- Endast spela en mindre roll i ett större anpassningssystem som även inkluderar preventiva åtgärder,
- Bygga på tydliga och rättvisa kriterier för utbetalning
- Bygga på substantiell och rättvis omfördelning av ekonomiska medel från rika och högutsläppande länder till världens mest sårbara och fattiga länder
- Omfatta så många länder som möjligt
Framtiden får emellertid utvisa vilket utrymme idén om försäkring som anpassningsstrategi får i Köpenhamn och hur man i så fall väljer att hantera de uppenbara problem som åtminstone en traditionell försäkringsmodell skulle ha att hantera den dubbla orättvisa som klimatfrågan präglas av.
Sverker C. Jagers, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet
Chalmers & Göteborgs universitet på COP15 