Faster Ester

Det är idag 3 månader sedan Anna valde att lämna oss. Saknaden blir inte lättare, den blir värre och värre för varje dag. När den första tidens totala förvirring och förvåning släpper blir det onda så mycket ondare. Det hugger till i kroppen av saknad vissa stunder, när jag kör eller åker bil kommer det alltid. Det är där tomheten blir som störst. Jag körde eller åkte  nästan aldrig inte utan Anna på ett och ett halvt år, och jag skojade alltid om att hon var i vägen för växelspaken. Hon hade en vana att luta sitt vänsterben långt åt mitt håll, och därför blev det svårt att växla. Men det fanns en värme och kärlek i skojandet, vi tyckte om att vara nära varandra. Hon tog ibland min hand när vi körde på sträckor som jag inte behövde växla så ofta på, och jag saknar den handen så.

Vi brukade också sjunga i bilen, första gången skrattade hon gott åt mina "utbrott och digganden" så fort det kom en låt från min tid, dvs 60- och 70-talen. Vi hade också en favoritskiva till bilkörning, Peps Persson, och när Oh boy eller Hög standard spelades skrålade vi båda två högt på värsta skånskan. Det fanns också en annan låt, Snälla, snälla, snälla som blev vår alldeles egna låt, vi gjorde om texten så att den handlade om vår kärlek till varandra. Nu rinner mina tårar, jag längtar så otroligt mycket efter Anna.

Jag vågar inte ha radion på i bilen, för jag är så rädd att någon av de här låtarna ska spelas. Det hade jag nog inte klarat utan att behöva stanna. Det räcker att tårarna rinner sakta när jag kör eller åker, då kan jag fortfarande se. Men när de värsta gråtattackerna kommer är  det bäst för mina medtrafikanter att jag inte finns körandes bland dem.

Vi har mycket att göra nu, vi har köpt ett nytt hus i en annan del av Skåne. Vi får tillträde den 30 juni och tiden fram till dess ägnar vi åt att fräscha upp gården inför försäljning. Den 1 juli ska mäklaren komma och fotografera. Och sedan ska vi fräscha upp det nya huset, det längtar jag väldigt mycket efter. Det är ett välbyggt tegelhus från 20-talet och behöver en varsam hand. Det är mycket 20-tal kvar, det är bara små förändringar som gjorts. Så med lite färg kommer det att bli precis så som vi vill ha det. Och nytt kök och badrúm förstås, men det kommer att bli ett rent nöje. Vi har renoverat allt själva på gården och det tänker vi göra med det nya också. Så mycket lättare, i princip bara målning. Här har vi fått riva ner till grunden för varje renovering, eftersom det var så långt ifrån 1805 kvar när vi började renovera. Men nu kan man se hur det skulle se ut i en gammal skånelänga. Så de nya som flyttar in slipper allt jobbigt grundarbete.

Det finns ett minitegelhus också på den nya tomten, som kan bli en underbar stuga till gäster, mitt kontor eller vad det nu kommer att bli. Men inga stora stallar, lador och andra utrymmen som behöver underhållas varje år, det ska bli rena semestern.

Åh , vad jag önskar att Anna varit med oss på den här resan från 1805 till 1920-tal. Hon hade tyckt det var en barnlek att göra sig ett eget rum, jämfört med det som vi gjorde här.

En komiskt sorglig sak med det nya huset var att på vägen till kontraktskrivningen sa jag att det nya huset ska heta "Annas minne". Döm om vår förvåning när vi träffar säljarna, syskonbarn till den som flyttat ifrån till lägenhet, och det visar sig att hon heter Anna. Då blev det helt självklart vad huset ska heta. Varför namn kanske ni undrar? Vi har ett namn på gården, och det har blivit naturligt att säga att vi åker hem till Almdala. Så det skulle bli tomt utan ett namn. Bara säga köra hem, känns för mig som om det inte räcker längre.

Men utan Anna är och förblir det inte riktigt på samma sätt att komma hem, med eller utan namn. Hon var höjdpunkten när man klev in genom dörren - hon stormade mot en med glittrande ögon, ropade ens namn gav den goaste av alla kramar, som gjorde att man alltid kände sig speciellt välkommen hem. Det får jag aldrig mer uppleva, aldrig mer känna hennes goa kramar, aldrig mer få stryka genom hennes hår och säga att jag älskar henne så ofattbart mycket. Det är så speciellt, så konstigt att nu förstå hur stora spår hon satt i mig, i oss. Hon tog oss verkligen med storm, rakt in i djupaste, käraste delen av hjärtat borrade hon sig in, med den kraft alla som känt Anna vet hur den känns. Jag längtar tillbaka till varje sekund med Anna, även de jobbiga. Det var trots allt den andra veckans jobbigaste kväll som fick oss att förstå hur oerhört mycket hon skulle komma att betyda för oss i resten av våra liv.

Anna, vi har hittat bilden du ritat första året på gymnasiet, bara 2 månader efter din farfars död. Den kommer att bli omslaget på din bok: Anna och ångestmonstret. Hade en annan bild, ett foto i tanken tidigare, som din kusins pojkvän gjort, men när Anders kom hem från Piteå med den här fanns det inga val eller tvivel längre. Det är bara självklart att det måste bli den.

Älskar dig, my precious.