Tokyo, Johnny och Tigern
En av mina närmsta vänner, vi kan kalla honom Johnny, flyttade till Tokyo hösten 2008. Johnny är utan konkurens den överlägset mest positiva och entusiastiska person jag känner, han spelar i en egen liga helt enkelt. Tyvärr är jag inte en tillräckligt begåvad skribent för att på ett rättvist sätt kunna återge den överväldigande reaktionen jag fick från Johnny när jag föreslog att jag skulle komma över och hälsa på för att springa Tokyo maraton. Låt oss bara konstatera att han gillade idén och att vi båda anmälde oss.
Alla som varit i Tokyo vet att Japanerna tar organisation och service till helt nya nivåer. Kvalitet är verkligen ledordet. 39 307 löpare fullföljde Tokyo maraton detta år vilket är det största maraton jag sprungit. Arrangemanget höll dock toppklass, hela tiden tydligt och väl genomtänkt vart man skulle ta vägen, lämna grejer och så vidare. Min flickvän, som var på plats och skulle följa loppet från sidan, hade oroat sig lite för att hon inte skulle kunna hitta mig bland alla tiotusentals löpare. Min egen reflektion över detta när jag stod på startlinjen var att hon nog inte behövde oroa sig allt för mycket. Denna analys byggde på att jag i princip var helt ensam om att vara blond och dessutom ungefär ett huvud högre än alla andra löpare. Lägg där till att jag bar en svensk hockeytröja med ”Sundin” på ryggen, troligen ganska ensam om även detta. Förutom jag själv så såg jag ett huvud till som stack upp över alla japanska huvuden, en tiger. En blå tiger som skulle komma att prägla mitt lopp.
Om man ska ge Johnny någon konstruktiv kritik så skulle det kunna vara att han inte alltid är riktigt lika bra på att fullt ut exekvera på alla hans planer i livet. Johnnys tidigare erfarenhet från maraton var en vi gjorde tillsammans i Monaco för några år sedan. Den gången höll han mig sällskap i ungefär fem km innan han annonserade sitt uttåg ur loppet, denna gång var han med mig i dubbla distansen innan han uttalade ”Jag behöver en cigg” och avvek från banan.
Att springa ett maraton är verkligen ett fantastiskt sätt att se en stad. Speciellt första halvan så länge man är någorlunda fräsch och orkar titta sig omkring och reflektera över omgivningen. Tokyo maraton har en grym bansträckning och man tas igenom alla stora centrala delar. Förbi den magnifika kejsarparken, in i det galna ”Time Square” liknande Shinjuku, genom det vackra Asakusa, Tokyos motsvarighet till gamlastan.
Efter cirka halva loppet, ungefär samtidigt som jag började tröttna lite på att studera omgivningarna, så började jag också så smått tröttna på den blå tigern. Johnny och jag hade under de första kilometrarna roat kommenterat hans blå leende ansikte. Tröttheten hade dock vid det här laget börjat ta överhanden och när man är trött så tenderar ens tålamod att sjunka något. Tigern och jag höll ungefär samma tempo, ibland låg jag före honom och ibland smög han förbi och sprang ifrån mig. Med bara tre, fyra kilometer kvar att springa hade jag inte sett honom på ett tag när han plötsligt sakta passerade förbi mig med samma glada uppsyn. När jag såg honom försvinna i folkmassan framför mig fick jag en stark känsla av att vilja springa ikapp och hårt knuffa honom av banan. Det gjorde jag dock inte av två anledningar. Den ena är rätt uppenbar, det hade varit ett galet tilltag, man skadar helt enkelt inte medvetet en blå tiger som är så nära att fullborda ett maraton. Den andra anledningen var att jag var för trött för att orka springa ikapp honom. Det gick i detta ögonblick upp för mig att jag skulle få stryk av tigern.
Men så plötsligt, med bara några hundra meter kvar av loppet, över alla japanska huvuden stack ett par blå öron upp inte långt framför. Med mina absolut sista krafter ökade jag farten så mycket jag kunde och precis innan mållinjen gick jag så förbi honom (jag behövde passera tigern med en viss distans för att inte den enorma näsan skulle slå mig). Normalt sett så är de första känslorna efter att ha avslutat de fyrtiotvåtusenetthundranittiofem metrarna en mix av glädje och lättnad. Denna gång var dock känslan seger och min första tanke var ”där fick du, Tiger j***l”
|
|