Det var söndag 2006-08-06 vanlig dan som alla andra. Två dagar innan Magdalena fick feber 38,5, kräktes två gånger, var tröt och ville inte äta. Hon har gråtit hela tiden, man kunde inte lugna henne. Jag var oroligt men tänkte att det är säkert på grund av tänder som börjar komma ut. Hon fick sin första tand bara några dagar innan och andra var på gång at koma ut.
\nDet enda som oroade mig var det att hon lugnades inte heller när jag har henne i min famn och med huvud på min axel som brukar lugna henne alltyd.
\nJag är inte den som får lät panik och springer till akuten men denna gången var det nått stark inuti mig som skickade täcken att jag måste ditt med henne.
\nSom vanligt var det jätte svårt att få tid på akuten. När jag berättade vad är det med min dotter har dom sagt att det inte är konstigt och att vi ska komma ditt bara om feber bli högre. Jag blev så förbannad på detta "vanliga" svar och ville prata med läkare istället. Dom sa att det är så mycket att göra nu och det kan ta lite längre tid innan läkare kan komma till telefonen. Jag sa att jag ska vänta och så var det. När läkare äntligen kommit då berättade jag allt från början och har sagt att jag vill att hon undersöker min dotter för säkerhetsskull och hon svarade att vi kan komma om det ska lugna mig men att vi ska vänta länge eftersom det finns många patienter som redan väntar.
\nVi var på akut avdelningen kvart över åtta på kvällen och väntade i väntrummet.
\nMagdalena blev lite lugnare men jätte trött och blek. Hennes mage var ovanligt stor i sista tiden också, men visa dagar var det mindre då kunde man inte misstänka att det var något konstigt.
\nAllt kändes bra tills Barbara har sagt att hon känner ont i huvudet och började gråta. När jag frågade henne vad är det med henne och att hon kan berätta åt mig allt om det är nåt som hon undrar då fick jag svar som man glömmer alldrig: "Mamma jag känner att en barn har dött här"!!! Jag blev helt chockad och viste inte vad jag ska sega till henne eftersom det var längre tid att hon drömmer konstiga drömmar och vaknas jätte räd på nätterna. Oftast var det att hon drömmer ormar och skriker att det finns en i lägenhet.
\nÄntligen har läkare kommit och vi gick in i undersöknings rum. Hon bestämde direkt masa prover som var helt ovanligt får mig eftersom nästan alltid när man hamnar på akuten får man svar att allt är bra och att man ska ta Alvedon.
\nJag viste direkt att det ska bli en lång natt för oss och har sagt till Robert att det är bäst att dom åker hem istället och sedan kan dom komma och hämta oss när vi är färdiga.
\nBarbara ville inte gå hem och var jätte ledsen men i slutet åkte dom iväg.
\nFör Magdalena och mig sedan började mardröm som jag aldrig glömmer. Dom har tagit massa prover och det värsta blev när dom stack Magdalena många gånger och inte kunde ta blod prov men blodet har runnit på alla hål. Hon blev så räd och skrek mycket. Vi har gråtit båda två och jag önskade med hela mitt hjärta att det var jag som lider istället för henne men det kunde jag tyvärr inte. Sedan gick vi och gjorde röntgen undersökning på hennes mage och det var en till mardröm för oss. Hon har gråtit så mycket och tittade på mig som att hon vill sega mamma snälla hjälp mig, ta mig i dit famn att jag känner mig säkert som alltid, och jag var så hjälplös som aldrig innan i mitt liv.
\nNär allt blev färdigt gick vi till vårt rum att sova men jag började bli så oroligt för min lilla Magdalena och så rädd. Jag hade henne i min famn och pratade till henne hela tiden. Hon lugnade sig och somnade i slutet. Jag gungade henne i vagnen och massa tankar har snurrat runt i mitt huvud. Jag kände mer och mer att det är något farligt med min flicka och det gjorde så ont att man kan inte beskriva det.
\nRunt tre på morgonen läkare har kommit i vårt rum och började berätta att Magdalena har för lite blod, att hennes lever och mjälte är ovanligt stora. Jag har suttit på sängen och gungade Magdalena som låg i vagnen. När hon berättade allt detta menade jag att det inte är min dotter som har såna problem, det är någon annan och snart åker vi hem. Hennes ögon var fulla med tårar och jag blev så chockad att jag pratade som att det gäller någon annan. Jag hade massa frågor och sist frågade jag henne att hon berättar vad det kan bli med min Magdalena. Hon berättade att Magdalena har en blod sjukdom som kan betyda att hon har leukemi, men att vi skulle få rätt svar måste vi akut åka till Lund och där ska dom operera henne. Jag viste inte så mycket om leukemi, men viste att det är en farlig sjukdom. Sist har jag frågat betyder det att Magdalena har cancer?? Hon vinkade positivt men ändå har sagt att inget är säkert innan vi får svar efter operationen i Lund. Jag frågade ska hon dö men kunde inte tro att vi pratar om detta, då svarade hon att det var tur att jag var så bestämd att komma till akuten med Magdalena och att hon verkligen hoppas att vi har kommit i god tid.
\nNågra minuter vi tittade på varandra utan att vi pratade. Jag tänkte herre gud vad är det med henne, hon vet inte vad hon säger, nej min dotter är frisk, hon är så liten för såna sjukdomar, hon kan prata vad hon vill men vi ska snart åka hem och leva som vanligt!!!
\nEfter en kort stund började jag känna ont i bröstet, huvudet, hela kroppen började skaka. Det blev starkare och starkare och i slutet började jag skrika, kastade sig på golvet och har plockat allt som jag kunde och kastade runtomkring mig. Det blev så fruktansvärd känsla att jag tänkte att jag ska dö där direkt. Två sjuksköterskor har suttit med mig på golvet och försökte lugna när mig men det gick inte. Jag tittade på min lilla flicka hela tiden som har sovit så lugnt i vagnen, hon viste inte vad har hon framför sig samma som jag.
\nEfter ungefär en timme var det dags att ringa någon som kan ta hand om Barbara tills Robert kommer till sjukhuset. Jag kunde inte ringa honom och berätta vad händer med vår dotter. Istället ringde jag min bästa väninna Renata och det var inte alls lätt att göra det. Jag började skrika igen när hon svarade, jag kunde inte prata med henne normalt. Hon frågade hela tiden vad är det som har hänt och jag bara skrek och skrek När jag äntligen berättade allt bestämde vi att det är bäst att dom ta hand om Robert också, men hon kunde inte berätta häller för honom något. Jag har sagt till läkare att det är bäst att hon (läkare) berättar allt för honom när han kommer dit och det blev så men Robert viste inte att det kan bli leukemi. Han fick veta att Magdalena har problem med blodet och att vi måste akut till Lund.
\nNär vi äntligen har träfats skrek jag igen och han har sagt några gånger att allt ska bli bra. Vi har inte pratat mycket under tiden och snart var det dags att åka hem att packa väska med grejer som vi ska behöva i Lund nästa dagar. Vi åkte hem med Taxi och det var så jobbigt att komma hem och hitta inte våra barn i deras sängar så tidigt på morgonen. Magdalenas grejer var överallt i lägenhet. Allt har påmint mig om henne och det värsta var det när jag kom in i vår sovrom. Jag kastade sig på sängen, på den sida som Magdalena brukade sova. Jag skrek och hade så ont i hela kroppen att i en stund tänkte jag att jag ska svimma. Jag kände hennes doft i sängen, men henne hade jag inte där. Det var första gången att hon inte var med mig, att jag var tvungen koma hem utan min lilla Magi eftersom hon stannade på sjukhuset med all snäll personal. Det värsta var att alla väskor var redan i rummet eftersom vi planerade åka på semester om två veckor. Jag ringde till mina föräldrar och berättade vad som har hänt. Vi har gråtit men dom trodde inte att det är så farligt och försökte lugna mig hela tiden.
\nRobert och jag sprang runt i lägenhet och kastade grejer i väskor utan att vetta vad vi packar. Flera gånger plockade vi ut kläder och packade dom igen. Det var så jobbigt
\nDet var så jobbigt att koma ut från lägenhet, speciellt att vi viste inte alls att bakom dörren lämnar vi normalt liv som vi hade och nu ska vi börja med en anat liv fult med sorgen, oro och nu måste vi kämpa tillsammans med vår lilla dotter för hennes liv.
\n
Ova stranica je posvecena Magdaleni koja boluje od leukemije(tip AML)Magdalena je bila samo pet mjeseci stara kad je otkriveno da boluje od leukemije, okrutne bolesti koja je opasna za njen zivot.
Od tada se nas zivot promjenio iz korjena, sto mogu u potpunosti shvatiti samo oni koji su i sami dozivjeli tako nesto.
Nismo ni slutili da bi odlazak na hitnu zbog povisene temperature, povracanja i neprekidnog plakanja mogao dati takve rezultate.
Bila je to nedjelja 06.08.2006.g. obican dan kao i svaku drugi. Dva dana prije Magdalena je dobila temperaturu 38,5, povratila dva puta, odbijala hranu, plakala dan i noc da jednostavno nisam pronalazila nacin kako da ju umirim. Bila sam zabrinuta ali sve to sam pripisivala izbijanju zubica posto je Magdalena dobila svoj prvi zubic nekoliko dana prije a i drugi je bio na putu. Magdalena je velika maza od svog rodenja pa do danas. Kad god je tuzna i placljiva mamino rame ju je uvjek smirivalo sto nije bio slucaj ta dva dana prije odlaska na hitnu. Magdalena je neumorno plakala, nije spavala dvije noci, povratila je dva puta i odbijala flasicu. Kad bi ju uzela u narucje ona me udarala, cupala za kosu, plakala je toliko da bi na kraju povratila. Nije mi bilo jasno zasto ju nemogu smiriti kad ju uzmem i mazim, kad joj pjevam, pricam i sve ostalo sto je uvjek djelovalo umirujuce na nju . Moram priznati da sam jedino zbog toga nazvala doktoricu da ju pregleda jel sam sumljala na upalu grla ili tako nesto. Kad vise ni sama nisam imala snage ni nacina sta da napravim, kako da ju smirim odlucila sam da ju odvedem doktoru na pregled.
Posto se vamo i na HITNU treba narucit i zakazat vrijeme oko pet sati posljepodne sam nazvala i objasnila sta je s djetetom na sto mi je sestra koja se javila na telefon rekla da to nije nista, da je to sve normalno i da ju trebamo dovesti jedino ako joj se temperatura povisi i nebude se mogla sniziti s ljekovima za temperaturu. Jos ni sama sebi nemogu objasniti osjecaj koji me proganjao taj dan (sve je bilo uredu al u meni se pojavio neki nemir,nezadovoljstvo, strah), pa sam onako iscrpljena od nespavanja pomalo bezobrazno rekla da ja hocu da razgovaram s doktoricom. Nakon nekoliko minuta javila se doktorica i ponovo sam sve objasnila i uporno govorila da hocu da ju pregledaju na sta je ona pristala i rekla da trenutno imaju tezih slucajeva i da dodemo u 20:30 h na pregled.
Dosli smo na HITNU oko 20:15 h i smjestili se u cekaonu. Magdalena je bila malo smirenija ali jako iscrpljena i bljeda.
Napokon se pojavila doktorica i usli smo u sobu za preglede. Pregledala ju je i rekla da ce joj napraviti nalaz krvi i mokrace na sta sam ja bila jako zadovoljna jel to ovdje nije uobicajeno da se radi odma na prvom pregledu.
Pomislila sam ajde nek i to naprave pa cu moci biti mirna kasnije jel cu znati da je sve uredu.
Nakon nekog vremena usla je sestra koja je trebala vaditi krv, ali ne sa jednom flasicom vec puno,puno vise njih!!!!
Kad sam vidila sve to strah je postajao sve veci ali vise sam se bojala kako ce ju ubosti s iglom i hoce li puno plakati.
Posto su moj muz Robert i starija kcerka Barbara bili u cekaoni odlucila sam da im kazem da idu kuci jel je vec bilo kasno tako da se Barbara moze naspavati a i dosta je osjetljiva pa nisam htjela da slusa kako mala seka place posto je Barbara vec duze vremena bila zabrinuta za nju i postavljala cudna pitanja na koja ponekad nisam ni sama znala odgovoriti. Rekla sam im da cu ih ja nazvati da dodu po nas kad budemo gotove.
Robert i Barbara su otisli a ja i Magdalena smo ostale u sobi za preglede da joj izvade krv sto su nedugo zatim i napravili.
Sestra je otisla i nije nikog bilo neko vrijeme. Magdalena je ponovo pocela biti jako nemirna, plakala je bez prestanka, bila jako bljeda i kao i prethodna dva dana nista ju nije moglo smiriti.
Napokon se pojavila sestra sa vjestima da cemo morati prespavati na odjelu posto joj moraju uzeti jos neke nalaze i nezna koliko ce trebati da budu gotovi a posto je vec bilo kasno bolje je da prespavamo u bolnici pa da ujutro idemo kuci.
S Magdalenom u narucju otisla sam s sestrom do nase sobe. Bila sam jako tuzna i zabrinuta jel sam morala provesti noc bez Barbare koja je jako vezana za mene i skoro svaku noc spavamo skupa, a pogotovo kako se rodila mala seka. Stalno sam mislila kako ce zaspat, hoce plakat itd.. Magdalenu nije bilo moguce smirit a i ja sam vec bila toliko umorna da mi je doslo da placem.
Ponovo su usle sestre i objasnile mi da joj moraju izvaditi krv iz vene jel im treba za vise nalaza. Cim su usle u sobu Magdalena se jos vise rasplakala jel se uplasila i vukla me gdje je stigla samo da ju nepustim, uzasan osjecaj!!!
Prvo sam ju drzala u krilu dok su pokusavali naci venu na ruci i izvaditi krv ali bezuspjesno. Vec su ju bili izboli na cetiri mjesta al nikako da uzmu nalaz iako je krv curila, bolje receno spricala. Ja sam postajala sve uplasenija i ljuta na njih jel sam mislila da neznaju sta rade, krv curi a oni bodu dalje, nisu normalni!!!!!
Nakon skoro sat vremena mucenja za Magdalenu rekli su mi da moraju pokusati izvaditi krv iz glave na sta sam ja ostala totalno ukocena i tad sam se iskreno pocela bojati za zdravlje svoje curice. Rekli su da ja slobodno mogu izaci van ako mi je to tesko gledati pa da se vratim kad budu gotovi na sta sam ja ponovo pomislila da nisu normalni , da ostavim svoje djete u rukama njoj nepoznatih osoba tako malu i bespomocnu.
Tad je pocelo pravo mucenje za nju, jedna sestra je drzala glavu, druga ruke, treca noge a cetvrta je trebala izvaditi krv. Ja sam bespomocno lezala kraj nje, ljubila ju, tjesila,mazila i plakala skupa s njom i dala bi sve na svijetu da sam te patnje mogla podnesti ja za nju ali nazalost bila sam bespomocna i osjecala se gore nego ikad.
Inace nisam plasljiva i nije mi problem gledati krv ali prizor koji je nastao kad je sestra izvadala iglu a krv iz te za oko nevidljive rupice pocela spricati na sve strane toliko da joj je cjela glavica bila krvava a i moje ruke dok sam joj mazila obraze nebili ju smirila necu zaboraviti dok sam ziva!
Kasnije su nas odveli na rengen da joj slikaju stomak posto je bio dosta velik. Ponovo sok za Magdalenu a i mene , nesta s cim se jos nije srela. Lezala je i vristala dok su joj slikali stomak, bila je jako uplasena. Kad su napokon bili gotovi uzela sam ju u narucje a ona se priljepila za mene, stavila glavu na moje ljevo rame sto uvjek radi i stisla se kao da se bojala da cu ju oped dati njima.
Vec je bilo oko jedan sat ujutro pa su mi rekli da pokusamo zaspati jel vise nebi trebali nista raditi dok nalazi nebudu gotovi.
Obadve smo bile jako umorne i uplasene. Kad je magdalena napokon zaspala spustila sam ju u kolica i neprestano sam ju mazila i ljubila a u meni se gomilao sve veci strah i sumlja da se radi o necem puno ozbiljnijem nego sto sam ocekivala.
Negdje oko tri sata ujutro dosla je doktorica. Sjela je i pogledala me zabrinutim pogledom s ocima punim suza i pocela razgovor. Ja sam sjedila na krevetu a jednom rukom sam neprestano ljuljala kolica u kojima je lezala moja mala Magdalena.
Pocela mi je objasnjavati da s Magdaleninom krvi nesta nije uredu, da joj nedostaje krvi, sto bi moglo znaciti da negdje gubi krv, da su jetra i slezena dosta povecane i jos puno toga.
Ja sam onako sva u soku samo pitala jel to nesta opasno i jel znaju sta bi moglo biti????
Doktorica mi je pocela objasnjavati da se radi o necem ozbiljnom ali da nemoze reci tocno o cemu vec da cemo ujutro biti prebaceni u drugu bolnicu (bolnica u Lundu) gdje ce ju operirati i izvaditi nalaz kostane srzi po kojemu ce se tocno znati od cega boluje Magdalena.
Ja sam i dalje mirno sjedila i ljuljala Magdalenu dok je doktorica objasnjavala to sve. Sjecam se da sam ja duboko u sebi osjecala i mislila da ona neprica o mome djetetu, da se to nama nedesava i mislila sam sad kad ona zavrsi idemo mi svojoj kuci.
Nisam mogla vjerovati u sve to, stalno sam postavljala jedna te ista pitanja jel sam mislila da nesta nisam dobro razumila. Posto je doktorica uporno ponavljala da se radi o necem jako ozbiljnom i da se pripremimo za duzi boravak u bolnici rekla sam joj da mi kaze na sta ona sumlja, koju bolest ima Magdalena????
Tad mi je rekla da se vjerovatno radi o leukemiji ali i to da nemoze tvrditi nista sa sigurnoscu dok se neizvadi kostana srz!!!!!
Ja sam se ukocila od soka, leukemija, nemoguce, znala sam da je to opasna bolest ali u isto vrijeme nisam previse znala o cemu se tocno radi pa sam ju pitala jeli to rak u krvi i hoce li moja curica umrti????
Doktorica je pocela plakati i rekla da je leukemija jedna vrsta raka, nadam se da ste dosli na vrijeme i da ce se sve dobro zavrsiti, ti sad trebas biti jaka i pripremiti se na duzi boravak u toj drugoj bolnici..
Ja sam neprestano gledala u moju malu Magdalenu koja je mirno spavala u kolicima, najednom mi je pocimalo biti jasno o cemu se radi i koliko je to sve opasno, u meni se stvarala tolika napetost, strah, tuga, ljutnja ali u isto vrijeme sam govorila sama sebi ne,ne to nije istina, moje djete je zdravo. Pocela sam plakati, vristati , bacila sam se na pod, u jednom trenutku sam pocela bacati sve sto sam mogla dokuciti . Taj osjecaj se nemoze opisati, znati da ti je djete tesko bolesno, da ima rak, rak bolest od koje se umire!!!!
Neutjesno sam plakala i vristala, zasto,zasto moje djete, zasto ne ja postavljala sam im pitanje na koje oni naravno nisu mogi odgovoriti.
Kad sam se nakon sat vremena malo smirila rekli su mi da je najbolje da nazovem Roberta da dode u bolnicu da se dogovorimo oko svega jel moramo odma ujutro ici u drugu bolnicu bolnicu u Lundu. Rekla sam doktorici da ja to nemogu, kako da mu kazem da je Magdalena tesko bolesna, kako da se ponasam da je sve uredu, da nezaplacem???
Pitala me jel imamo nekoga ko bi mogao otici do nas i pripaziti Barbaru a njega dovesti u bolnicu. Nisam znala sta da radim, koga da zovem u to doba, kako da objasnim nekome sta nam se desava kad ni sama nisam toga svjesna.
Napokon sam nazvala nase prijatelje, ispocetka nisam mogla nista reci samo sam vristala i plakala. Poslje su oni otisli po Roberta a Barbaru odveli sebi.
Kad je Robi dosao u bolnicu , nisam znala sta da radim, kako da mu kazem, pa sam rekla doktorici da mu ona kaze mada ona nije spominjala leukemiju pred njim!!!!
Magdalena je ostala u bolnici a mi smo otisli kuci da spakujemo stvari za Lund.
Kad smo usli u stan meni je bilo jos teze kad sam vidila sve Magdalenine stvari po kuci a nje nije bilo nigdje, oped me uhvatila kriza, usla sam u sobu i pocela plakati, vristati.
Nismo imali puno vremena za pakovanje pa smo bacali u kofer sta smo stigli. Sjecam se da sam dva puta vadila stvari iz kofera i vracala ih nazad. Nismo znali sta da radimo s Barbarom koja tad nije bila u stanu, jel pametno da ide s nama u bolnicu i geda sve patnje svoje male seke koju voli najvise na svijetu ili da pokusamo da ostane kod nasih prijatelja. U isto vrijeme smo se bojali kako ce ona reagirati ako mi odemo bez nje posto se nije nikad razdvajala i spavala negdje bez nas. Na kraju smo odlucili da idemo svi skupa, pa kako god bude bit cemo svi zajedno i na jednom mjestu.
Otisli smo po Barbaru kojoj nista nije bilo jasno kad je vidila kofer i torbe pa nas je pitala jel mi vec idemo na godisnji odmor u Hrvatsku, na koji smo trebeai ici tri tjedna kasnije!!!!
Dosli smo svi skupa u bolnicu. Magdalenu je drzala jedna sestra i mazila ju, bila je mirna, nije plakala mada za to vise nije imala ni snage.
Cekali smo da dode osoblje hitne pomoci po mene i Magdalenu i da nas voze za Lund. Robert i Barbara su isli taksijem jel nam nije palo na pamet da Robert vozi auto u tom stanju (mislila sam da on zna o cemu se radi, mada mu doktorica nije nista precizno rekla).
Napokon su dosli sa nosilima na kojima je bila djecija stolica za moju malu Magdalenu.
Nikad necu zaboraviti taj prizor i osjecaj kad su ju stavili u tu stolicu. Posto je bilo jako vruce tih dana imala je samo bolnicku kosuljici i pelenu na sebi. Izgledala je jako iscrpljeno, tuzno, pocela je plakati kad sam ju spustila sa sjedne, bila je i jako gladna jel nije smila nista jesti ni piti zbog operacije.
Tu smo se razdvojili. Nas dvije smo otisle do garaze sa osobljem HITNE i jednom od sestrara koja je trebala ici s nama u slucaju da se nesta desi u putu (Magdalenini trombociti su bili toliko niski da su oni stalno ocekivali da ona pocme krvariti i bojali su se da nebi doslo do nutarnjeg krvarenja) . Robert i Barbara su otisli taksijem.
Smjestili smo se u kola hitne pomoci, Magdalena je plakala i pruzala rukice prema meni da ju uzmem a ja to nisam smila.
Iznad nje je visila flasa od infuzije koju je primala, usta su joj bila suha i stalno ih je skupljala. Bila je jako zedna a nisam joj smila nista dati da pije. Vani je bila uzasna vrucina i sparina pa isto tako i u kolima hitne pomoci jel nisu smili upaliti jako hladenje zbog Magdalene.
Putovanje do druge bolnice trebalo je trajati oko dva sata sto je meni trajalo citavu vjecnost.
Drzala sam ju za rukice, mazila i tjesila, razmisljala o svemu sta nam se dogada i sta nas sve ceka u toj bolnici. Nisam bila svjesna situacije i na trenutke sam mislila da ja to sve sanjam.
Bili smo tako sretni sa svojim curicama, vrijeme nesporazuma, nesuglasica i svega sto ima u jednom braku bilo je daleko iza nas.
Par dana prije isli smo gledati kucu koju smo kasnije odlucili kupiti, to je bilo ispunjenje naseg sna da imamo kucu, svoje dvoriste sto je Barbara odavno zeljela a i mi. I bas danas smo ocekivali poziv na koji smo trebali potvrditi da kupujemo tu kucu te poceti planiranje preseljenja i td..
Tesko mi je opisati kako sam se jadno osjecala tad. Svasta mi je prolazilo kroz glavu, cjeli moj zivot. Tako sam htjela da sve ovo nije istina , da se probudim da nastavim planiranje naseg godisnjeg odmora na koji smo trebali uskoro krenuti. Za manje od mjesec dana zeni se moj jedini brat, sve je vec bilo kupljeno za svatove, Barbara je provodila sate pred ogledalom u haljini koju je trebala imati na ujinom vjencanju i samo je planirala sta ce raditi u Hrvatskoj i brojala je dane kad cemo krenuti.
Kako joj reci da nemozemo ici u Hrvatsku, da je seka jako bolesna, kako reci nasoj familiji, prijateljima.
Pitanja su se gomilala a ja niti na jedno nisam imala odgovor.
Na putu do bolnice dva puta sam gubila svijest, sjecam se da mi je sestra davala da pijem vodu a ja to nisam htjela niti mogla!!! Rekla sam joj kako da ja pijem vodu dok se moja curica pati od zedi i pogledom me moli da joj dam njen caj koji je uvjek pila a ja to nisam smila...
Posto smo javili roditeljima u kakvom je stanju nasa mala Magi prije nego sto smo krenuli za bolnicu u Lund, poruke podrske od brata, obitelji, prijatelja su cjelo vrijeme stizale na mobitel a ja sam ih citala, odgovarala im i neutjesno plakala.
Napokon smo stigli u Lund. Magdalena je bila toliko iscrpljena da vise nije mogla ni plakat.
Smjestili su nas u sobu, svi su bili tako dragi i pazljivi prema nama.
Nakon nekog vremena doslo je vrijeme da Magdalena ide u operacionu salu. Drzala sam ju u narucju i plakala, ona je gledala u mene svojim tuznim okicama kao da me hoce pitati mama sta se to meni desava?, kud me vode ovi nepoznati ljudi?, mama nedaj me i drzi me cvrso!!!!
Kad su joj poceli davati ljekove za uspavljivanje ona se opustila i sklopila okice. Uzasan osjecaj koji nikad,nikad necu zaboravit. Trebala sam izaci van da ju voze u operacionu salu a ni sama nisam znala kako da se odvojim od nje, plakala sam i bila izvan sebe. Pomislila sam Danijela pa ovo nije san ovo je stvarnost!!!!
Zasto, zasto moje djete, zasto ne ja??!!!!
Otisla sam u nasu sobu i cekala da Magdalena bude gotova pa da me zovu da budem s njom dok se budi. Vrijeme dok sam cekala trajalo je citavu vjecnost a strah je bio sve veci, pocela sam shvacati u kako ozbiljnoj i opasnoj situaciji se nalazimo. Sama pomisao da je moja curica bolesna dovodila me je do ludila a pogotovo tako tesko bolesna. Sve bih dala da mogu svu tu patnju koju ona prolazi prenjeti na sebe ali nazalost to nije bilo moguce a dani patnje i mucenja su tek bili pred njom i nama.
Kad je operacija bila gotova otisla sam kod nje. Ona je jos uvjek spavala, na vratu je imala veliki flaster (tu je bila ugradena mala cjevcica koja vodi do srca, da bi se na izlazu koji je na prsima kasnije mogla vaditi krv, davati kemoterapija i svi potrebni ljekovi koje ce trebati u buducnosti), na prsima jos veci, a na ledima jos tri manja (tu su ju boli kad su vadili uzorak kostane srzi).
Bila je jako otecena, plava na mjestima gdje su joj pokusavali izvaditi krv u bolnici kod nas. Oped sam dozivila sok i pala u depresiju misleci, ne,ne ovo nije istina to nije moja mala Magdalena, ona je dobro ovo je neko drugo djete. Nazalost to je bila ona i nitko drugi, moja mala curica samo pet mjeseci stara a toliko je vec propatila!!!
Pocela se buditi, oped je neutjesno plakala, imala je bolove pa su sestre rekle da ce joj dati morfij za smirenje!!! Morfij sta je s vama, pa to je djete to je opasno za nju pomislila sam u sebi i dozivila jos veci sok. Dok su joj ga davali imala sam osjecaj da mi unistavaju djete a ja nemogu poduzeti nista, to me ubijalo....
Nas mali borac za zivot !!!!
Poslje se malo smirila. Dosli smo u nasu sobu. Razgovor s doktorima je tek sljedio, cekali smo. Barbara je trckarala po odjelu sva izvan sebe kad je vidila koliko igracaka ima u toj bolnici a i svega drugog sto je njoj bilo jako interesantno. Posto ona jos uvijek nije bila svjesna situacije u kojoj se seka nalazi, jel i ona je samo djete bila je jako sretna jel smo svi skupa na nekom za nju super mjestu gdje ima puno djece i zanimljivih igracaka, a tete koje tamo rade su tako dobre i drage da covjek nemoze vjerovati da je u bolnici.
Napokon je dosao doktor i poceo objasnjavati Magdalenino stanje. Rekao je da je skoro 100% siguran da nasa mala Magdalena boluje od leukemije ali da treba sacekati dva dana da se vidi sta ce reci nalaz kostane srzi da bi se moglo utvrditi koji je tip leukemije i koja kemoterapija pase za nju.
Nismo mogli vjerovati svojim usima, leukemija bolest opasna po zivot, kemoterapija, zivot u bolnici na duze vrijeme i jos puno toga sto ide uz tu bolest.
Vrijeme cekanja nalaza trajalo je citavu vjecnost. Bojala sam se uzeti brosuru u kojoj je pisalo sve o leukemiji jel sam se duboko u sebi nadala da ce nam reci da je s nasom curicom sve uredu i da je zdrava. Napokon sam skupila hrabrost i uzela ju, otisla u sobu i pocela citati. Tamo je pisalo da postoji tip leukemije AML koji se ljeci otprilike 6 mjeseci i tip ALL za koji ljecenje traje oko dvije i pol godine.
Robert i ja neznajuci previse niti o jednom tipu pomislili smo ako vec ima leukemiju da bar onda ima ovaj tip sto se krace ljeci da se nepati dvije i pol godine.
Napokon je dosao i taj dan istine. Nalazi su bili gotovi. Dosao je doktor sa sestrom i sjeli smo.
Rekao nam je da su njegove sumlje potvrdene i da nasa mala Magdalena boluje od leukemije tipa AML.
U trenutku sam pomislila ajde bar nek je taj tip sto se krace ljeci kad je vec tako moralo da bude. Pitanja su dolazila sama od sebe a doktor nam je pokusao odgovoriti tako da sto bolje shvatimo o cemu se radi.
Napokon nam je objasnio razliku izmedu leukemija AML i ALL gdje je usljedio jos jedan veliki sok. Leukemija AML je opasnija i agresivnija od leukemije ALL, postotak prezivljavanja je puno manji.
Ne to nije istina, to se nama nedesava, zasto, zasto, oped ista pitanja na koja niko nema odgovor!!! Sama pomisao na to da joj je zivot u opasnosti dovodio je do ludila iz kojeg se nije moglo lako izaci. Vrijeme plakanja, tuge, bjesa i patnje za sve nas tek je bilo pred nama a mi nismo bili spremni na to, jel mislim da niko nemoze ni biti spreman na tako nesto.
Sta se kasnije desavalo pisat cu cim uhvatim malo slobodnog vremena kojeg sad bas i nemam previse!!!!
