När jag föddes och låg på BB fick jag en gosedjurshund i present. Han heter Ludde, och är (28,5 år senare) fortfarande en av de största kärlekarna i mitt liv. I smyg bor han på min huvudkudde fortfarande (men säg det inte till någon, för jag är vuxen nu och vuxna sover inte med gosedjur). Vid det här laget har Ludde tappat sina plastögon och sin plastnos, fått ny päls, ny stoppning, och ligger ofta inne för operation. Jag skojar inte, han har typ sytt fler stygn än Börje Salming gjorde under hela sin hockeykarriär.Och det kan hända att jag överdriver Luddes betydelse en smula, men jag tror han står för ungefär... 80-90% av min grundtrygghet här i livet. Så länge Ludde finns är allt lugnt och fint på jorden. Så är det. Och eh, klart som korvspad då att man vill ge något liknande till sin egen unge när man nu ändå är i stånd att skaffa en! (Märk väl: LIKNANDE. Ni trodde väl inte att ungen skulle kunna komma här och roffa åt sig Ludde himself? Jag är både snäll, givmild och beredd att offra en del för mitt blivande barn, men där går sannerligen ändå gränsen).
Anyhow, vi har vi letat efter det ultimata gosedjuret i månaders tid vid det här laget. Alla andra inköp har bleknat i jämförelse. Vagn, skötbord, kläder, blöjor, PAH! Det är gosedjuret som är det viktigaste för barnets uppväxt. Det fattar man ju. Ju längre tiden har gått, desto mer desperata har vi blivit. FÖR ALLTSÅ, VARFÖR FINNS DET INGA GOSEDJUR SOM HÅLLER MÅTTET, NU FÖR TIDEN? VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?
Kära gosedjurtillverkare, skärp er! Nu fixar ni fram ett gosedjur som är perfekt stort (går ner i en ryggsäck, men rejäl nog att hålla i när det åskar), perfekt mjukt, perfekt gulligt, perfekt tungt och OBS! har perfekt gosiga öron. Och inga himla katter eller fiskar eller giraffer eller så, det ska vara en hund eller möjligtvis en kanin. Capice? Jag börjar få panik. Mitt blivande barns hela uppväxt står på spel här.
/nojig_80
P.S. Säg det inte. Jag vet att ungen väljer själv och säkert inte alls kommer att intressera sig för gosdejuret vi trycker upp under näsan på honom/henne. Men det spelar ingen roll. Det måste ändå finnas där, UTIFALL. Okej?
11 kommentarer:
Jag hade en gris som fyllde samma funktion. Numer är den lost in Sydamerika. Jag hade nämligen med mig den när jag packade väskorna för ett år av stim och stoj och när det blev dags att packa väskorna för hemresan fanns grisen inte att hitta nånstans.
Det har snart gått 10 år men grisen lever kvar i mitt minne.
Jag hade oxå en Ludde. En exakt kopia av din!!! Med exakt samma namn!!! Det var nog mode på den tiden.
Vi köpte ett lamm till våra vänners nyföding... 1 år senare är det hans favorit och han bär med den överallt. Lammet heter "Bä" förresten (önskar det var ungen som kom på det men nä, det var jag). Den var lagom stor, lagom kramig och har gosiga öron. Så nog finns det potential att hitta DET gosedjuret!
Åh, jag har ett tips! Lilla E (4 månader) fick den mest ljuvliga hund i julklapp av sin mormor. Den är mjuk, prickig, har gosiga öron och lite risgryn i gumpen så den blir lite baktung. Vi tog den lilla rackaren till vårt hjärta på direkten, nu får vi väl se om E gör detsamma!
http://www.jabadabado.se/6751db32-b8b2-45ba-a7ca-1ed5725bd9e4-29.html
jag har en nalle med oklart namn som har hängt med i snart 20 år. min dotter har börjat visa intresse för henne men hon är min!
min dotter, 18 månader, har ett helt hav av gosedjur som hon fått under sitt korta liv. Vi försökte tvinga på henne en liten snuttekanin och droppde bröstmjölk på den när hon var liten så hon skulle ty sig till den. men icke, istället blev det en tiger i form av snuttefilt (med huvud och armar) som blev hennes favorit. den följer henne vart hon än går och när hon tappar bort den ropar hon "kiiikeer, kiiker"(tiger). vi som hade köpt massa häftiga gosedjur till henne (som kiss&bajs, barbapapa och tummen!). Men nu känns tiger bäst ändå. ibland tar det dock lite tid innan de hittar sin soulmate!
Jag hade en virkad docka som hade samma funktion... Min farfar hade virkat den... tyvärr fick jag aldrig träffa honom, farfar alltså... Dockan försvann i en flytt...
Min nalle sitter på bokhyllan (han är för skör för att vidröras, trots alla operationer) och om det skulle börrja brinna är dte nog datorn och nallen jag först skulle rädda (efter de levande då). Känner SÅ igen din hund, de var hetaste mode när jag var kanske fem elelr åtta. Men inte fick jag nån. Fast jag har ju Nalle.
Vad skoj - jag fick precis som ett av barnen i kommentarerna också ett lamm i födelsepresent, ett lamm som hängde med länge och som hette Bäet. Dessvärre har Bäet kilat vidare nu.
Hoppas du hittar ditt perfekta gosedjur - det är ju jätteviktigt.
Förresten så vill jag bara säga att jag tycker så mycket om den här bloggen. Jag är rädd för bebisar, förlossningar osv men när man snart är 32 börjar det ju krypa ganska nära - det är nog snart dags här. Att läsa din blogg har fått mig att inse att det nog ska funka, den där barnbiten, att det kanske inte behöver vara så dramatiskt och läskigt som jag inbillat mig.
Jaha, och vad är det för fel på Abbe som jag redan köpt till Turtle??? Han är en hund, har gosiga öron och är urgullig!! Så det så!
Ska inte gå in på det där med gosedjur, utan ska skriva något helt annat: Fan vad häftigt med "1 day to go"! Det är ju en siffra som knappt är ingenting! Undrar om Turtle är medveten om att det är imorgon som det är tänkt att han/hon ska träffa sina föräldrar?
En fråga: kommer du att fortsätta med en bebis-blogg sen?
Tack för allt stöd i den svåra process! Jag uppskattar det verkligen.
Nu har vi hittat TVÅ ultimata gosedjur. Eller jag har hittat ett, och Gustav har hittat ett. Så vi köpte båda för säkerhets skull. En kanin med fluffiga öron (min favvo) och en hund med skitsöt mage (Gustavs favvo). Känner mig helt lugn i själen.
Och mamma: Abbe är fantastisk! Men han är ju lite för hård för att vara helt ultimat. Det får du ju ändå erkänna.
Skicka en kommentar