Kung Morris

En livsnjutare på elitnivå! Omgiven av mänsklig kärlek och omtanke. Kung inom sitt revir. Vackert grå och smidig som ett stjärnfall...



Inom våra ord

Då och då händer det att tiden upphör att spela roll. Solen speglar sin fåfänga i älven och bryr sig inte om att tjuvlyssna på två vänner som samtalar. Orden som vi använde för att dela tankar och känslor är bara våra.

Här är platsen vi delade.


Jag snickrade en ram runt det jag såg

Ibland bara finns det där...en syn som bara väntar på att bli inramad. Den kanske saknar betydelse för dig, men för mig är den en rikedom, en skatt jag för alltid vill bära med mig.



Skönhet på markplan

Om man tar sig tid, att undersöka underlaget man tassar omkring på...kan man finna mycket skönhet! Om man barfota tar sig an nuet, väntar upplevelser som skapar minnen för gråtunga höstdagar.

Detta är vad jag fann i min väns paradis.





Känslans färg...

...är grön... avund är dess orsak.

Kanske är stubben avundsjuk på omgivande träd som är hela, långa och ståtliga. Men har verkligen storleken betydelse...? En stubbe kan en människa sätta sig ner på, vila, filosofera och bara betrakta omvärlden. En stubbe är en hjälpsam organism, som erbjuder en plats av lugn och ro. Kanske därför de omgivande trädens kronor är gröna...? De är avundsjuka på stubben som får umgås med människan, som får hålla i människan som tänker stilla. Var glad för det ni har, se inte på det andra har...



Ett eget universum

Droppar på ett blad. Planeter i ett eget system. Outforskat och fängslande.

Återigen, de små nära tingen... vardagens simpla magi som oftast glöms bort, som tystas ner av det globala mediabruset. Jag sitter i det blöta gräset och öppnar samtliga mina sinnen och kliver in i en helt ny värld, ett universum som stilla betraktar mig...

jag är gäst och visar min respekt.



All sanning är subjektiv

En rymligare individuell progression uppnås genom att man med de förutsättningar men besitter, finner den rätta balansen i sitt förhållningssätt och genom att dessutom ha förmågan att under tillräckligt lång tid vara konsekvent i sin process.

Vinsten ligger i att vara lyhörd och bejaka omgivningen så som den är, att sträva efter personlig utveckling inom den kollektiva tillvaron. Detta uppnås med hjälp av förmågan att vara mottaglig för andras åsikter och tankar. Sen behöver man nog också modet att vara receptiv för det faktum att man kanske måste ändra uppfattning emellanåt, när bevisen är kristallklara, när man varit oaktsam och inte lyssnat på gråtande känslor.

Det skadar inte att säga förlåt…det finns för det mesta en andra chans om inte stoltheten i samspel med mental fåfänga förnekar en det…

Moln och tankepölar

Det är lågt i tak idag. Molnen är tunga och det är nästan så att man känner sig lite antastad av dem. Dessa moln är dessutom fläckvis inkontinenta, vilket medför spridda och spontana skurar, företrädelsevis när jag går utanför dörren…

Av någon oförklarlig anledning är jag lika glad ändå! Det är en pirrande känsla, som om det vore kolsyra i mitt blod. Jag vet inte varför, jag bara känner en virvelvind av kraft och energi sjunga sin melodi inom mig.

Möjligen är det här en något naiv iakttagelse av tillvaron, men jag har modet att se de små nära tingen som lyfter dagen, som fyller ögonblicket med skönhet, okonstlad glädje och en känsla av att verkligen vara levande.

Värdet ligger i upplevelsen och känslan som framkallas inom en, inte i andra människors synpunkter och hårt hållna ideal och moraliska påfund. Jag är en fri människa, fri under medmänskligt ansvar. Tankarna är som regndropparna, de faller en och en men förenas vid ankomsten till jorden till en pöl av insikt, en liten sjö av klarsynthet.

Regnet är min melodi…

Vattenpensel från himlen

Bara regnet kan åstadkomma detta...bara regnet kan befria blommorna från solskenets obarmhärtiga krav på skönhet och de perfekta färgerna. Vackert bortom ord...







Välkommen kamrat!

Du är så oskyldig, så ny och så ovetande... Du har ingen aning om vad du kommer att få vara med om. Njut av enkla små arbeten medan tid ännu är, när du minst anar det, så kommer vi släpande med något vi ämnar ha som regelvirke eller en takstol....

Min far har investerat i en ny fin maskin. Jag har brukat den idag. Jag tycker om den!



R.I.P

Vila i frid du lojale och trogne kämpe! Du har slitit hårt, många gånger långt över din förmåga och oräkneliga äro de brädor du format efter våra önskemål. Du har uthärdat vädrets makter, du har blivit besvuren, vårdslöst fraktad på vägar härjade av tjälskott. Du har fulländat ditt syfte och nu orkade du inte mer.

I stor tacksamhet säger vi nu farväl till dig, du tappra redskap.



Under my skin

Befinner mig fortfarande mitt i berusningen från gårdagens upplevelse. Min kropp genomfars av vågor av total lycka. Detta tillstånd medför brist på koncentration och fokusering vad gäller vardagens triviala saker, så som städning...

Och jag bara fortsätter att le som en euforisk dåre....Allt medans damm-älgarna lugnt och tryggt fortsätter med sitt.



Frälsarkrans

Att beskåda det oberäkneliga och farliga genom en ring av säkerhet och räddning...

Som att gå över gatan och hålla dig i handen. Som att sova intill dig när drömmen är otäck.



You´re gonna go far kid!

Uppkäftigt parkerad. Så perfekt placerad i rutan utanför Tempo. Charmigt bortom ord!



Jag vågar...

...vara den enda jag förmår vara!





Byte av färdmedel

Vissa sträckor är en cyklist övermäktiga. Då tar man sin stålhäst till närmaste Resecentrum och låter den där välförtjänt vila mot en bänk, medan man själv reser vidare med tåg eller buss. Detta är en mycket trött cykel...



Sommarnatt

Inte visste jag att en stad kunde vara så vacker, så poetiskt förförisk en natt i juli... Nu vet jag, jag har sett det.





Draken sover

Himmel möter hav. I gränslandet däremellan ligger en stendrake och sover lugnt...



Shakespeare och jag...

...vet att hennes skönhet inte går att jämföra med en sommardag... Inte ens en dag som denna...Hon är vackrare än allt...



Symetrisk klåda

Jag har myggbett. Det är för årstiden och den geografiska positionen, inget ovanligt alls, men… jag har studerat två av dem närmare och finner att de är symetriskt placerade! Ett bett på varje fot. På så gott som exakt samma ställe!

Det är antingen en konstnärlig mygga med perfektionistiska drag som utfört dessa illdåd, eller två myggor i ett outtalat skapande samarbete. De börjar dessutom alltid att klia samtidigt, så attacken måste ha genomförts med minutiös planering och en enastående koreografi…

I annat fall är det hela en ren slump, men det vore inte lika roligt att tro det!

Kanalen är stadens aorta

Min väg hem går mellan himmel och kanal. Min stig i livet vindlar sig fram längs vatten och under skådespelet på himmelen.

Mitt liv pulserar här.







Djungeln har flera ansikten

Hissade själens segel och begav mig bort. Lämnade det som doftade och blommade, det som färglade sommarkvällen. Jag vände mig om och befann mig mellan sten och betong. Men om man vill, kan man kalla det för en storstadsdjungel...i en djungel växer det också....

Jag låter inte det ena utesluta det andra. Jag ler åt att ha tillgång till det bästa av två världar.
Lyx.







Blomma i en saga

Ståtliga Riddarsporrar. Namnet knuffar iväg mig till en saga och jag lyssnar. Inåt.



Som hjärtat rött...

Jag kan inte så här i efterhand avgöra vem som fångade vem först...Men rosen och jag har ympat oss på varandras livsstam nu....





Blue night

En blå och sval kväll i staden. Gäst i sommarens förväntansfulla kvällsbris.

Betraktare.



Tvärsnitt

Som om någon under stort vredesmod skurit bort en bit och slungat ut i havet.... Undrar vilken ö det blev av den bit som fattas....?



Skruvad tillvaro...

Vägen uppåt är inte alltid den rakaste....Ibland måste man kosta på sig en extrasväng, vilket på lång sikt kan medföra större erfarenhet, vidare perspektiv och en stabilare grund att stå på.

Dessutom erbjuder dessa tanketräd trötta vandrare en plats att vila på....





Första sommaren...

...utan hus och hysteriskt stor tomt med tillhörande trädgård... Men jag gör så gott jag kan i min lya, på loftet,  i staden där jag bor. Vad tycker du mor? Blev det bra?







Säg inget till....

Om man ger sig ut på en promenad längs havets rand och föredrar att glömma sina glasögon hemma, kan man få helt andra perspektiv, helt andra upplevelser. Om den man vandrar tillsammans med har sina glasögon på sig, kan man ändå inte ta för givet att skepnaden lite längre ner på stranden får en omedelbar förklaring….

En av oss undrade vad det var. Den andra konstaterade misstänksamt att det fanns ingen kännedom om identitet. Den som först undrade över varelsen, frågade därefter om det var något som levde. På den frågan kunde heller inte ges något omedelbart svar. Vi delade då på oss, påbörjade en smygande omringande manöver för att utforska vidare. Vid vår modiga ankomst till figuren ifråga….utbröt ett skratt som föll som pärlor på våra kinder.

Det vi vet nu, är inget som vi någonsin tänker berätta för….

Vägen fram

Modet att söka sig sin egen väg, att finna friheten i det stora, det outforskade.



De har alltid varandra

De växer intill varandra. De har funnit sin gemensamma plats i den kosmiska helheten. De värnar om varandra.
De har alltid varandra.

Då.

Nu.

Alltid.



I ordets rätta bemärkelse....

Att klippa persilja är en ädel konst minsann....ibland tas den till högre höjder, tro mig, jag har sett det...

Grundläggande

En stadigt byggd grund finns alltid kvar...den trotsar tidens gnagande tand, den rubbas inte av ursinniga vindar eller hårt fallande regn. Så länge den finns, kan vad som helst byggas.



Smycke på mitt köksbord

Dessa fick jag i min lilla hand när jag tidigare i kväll öppnade dörren...
Så ordlöst vackra.

Tack!





Hemlig krydda

Att dela en måltid med en god vän, tillför en ny nivå till smaken på anrättningen! Smaken förhöjs av sällskapet och varje liten tugga betyder något, medför något. Samtalet finner sig till rätta och genom det öppna fönstret kikar sommarkvällen in.

Tack för en stunds samvaro min vän!
Hoppas det här händer fler gånger.

Fritt fall

Ibland faller allt...för att sedan resa sig rakt ur sin egen kraft.



Nuet vänder sig mot framtiden

Klippstranden är nuet - havet den oändliga framtiden... Jag skådar ut, framåt.





Mitt hem har himlen som tak

Det finns platser som upplevs som hem, att de sedan råkar vara under himlens tak, det spelar ingen roll. Känslan av frid och av närheten till sin egen existens avgör vad som kallas hem. Åtminstone tänker jag så. Varje gång jag kommer hit, landar jag, öppnas alla portar och jag förverkligar mig själv. Ljudlöst och med en känsla av inre helhet.







En del dagar....

...är grönare än andra....






Och nu...

...är det bara en dag kvar....

Det finns...

...vissa vänner som når ända fram...

Vägen är ibland resans mål....

Att färdas längs denna väg är som att åka kana på en saga....





Naturgodis?

Det här ser ätbart ut på något vis...som en sockrad karamell... Om man känner sig vansinnigt kreativ, kan man använda det som en kärleksfull tårtdekoration...



Himlens slöjor

Det var som om dalgången stod brud och himlen försåg henne med slöjor... Andäktigt att bevittna...

Tystnad.

Väntan.





Nedräkning

Två dagar kvar.....

Tanketräd

När tröttheten tar över en, inifrån och ut, finns inget motstånd. Vilken känsla som än väljer att erövra ens medvetande, gör det utan att behöva anstränga sig. Känslan etablerar sig och transformeras till en tanke. Tanken slår rot, vattnas ibland av tårar, växer och blommar ut i ännu en känsla, starkare än den första. Säkrare på sig själv.

Jag är fångad av en känsla nu, trött och utan kraft att försvara mig. Frågan är om jag verkligen vill försvara mig? Är inte det här ett emotionellt frö jag faktiskt väntat på under större delen av mitt liv? Det är nu jag gråter några tårar för att få fröet att rota sig, stanna kvar inom mig. Värmen det lilla fröet behöver för att växa och bli ett tanketräd som skyddar mig mot livets väder och vind, får jag från de människor jag har nära, från dem jag älskar.

Delikat!

Jag är godare än en tårta!!! Det är sant! Om inte det kan tolkas som en enastående och svårslagen komplimang, vet inte jag vad som kan uppfattas som en komplimang...

Dramatisk atmosfär

Det framträder blåa nyanser jag inte trodde var möjliga...skuggor som jag alsrig skulle kunna skapa i mina vilda fantasier. Ljuset faller ur omöjliga vinklar och allt är bara så vackert!


Dyrbar gåva att vårda med ömhet och respekt

Jag har lärt mig att jag ibland, ytterst sällan, fångas av det omedelbara i något. Jag står där mitt i händelsen, totalt vapenlös, utan försvar. Som om världen upphört att pågå, som om jag ramlat ur tiden, genom en reva i sekunden av ett hjärtslag. Jag förstår inte hur det som hände, kunde ske utan förvarning, utan förord, i avsaknaden av inledning.

Sen börjar tanken simma  ut ur dimman, insikten reser sig ur sin dvala och jag förstår att det inte var meningen att jag skulle hinna tänka, jag skulle bara känna. När medvetandet fått ordentligt fäste i mina sinnen, klarnar allt, jag ser genom mina ögon hur det är.

Nu är det upp till mig att vårda det som givits mig.

En livslång vänskap.

Navigationsfel....

Man ska faan inte lita på en GPS.... Man är fullständigt övertygad om att man är på väg till en destination inom Svea rikes gränser, och så får man syn på detta.... Nu är det väl högst tveksamt till att det växer granar i Thailand, men ändå....





Oframkallat foto

Det ovanligt kalla sommarregnet hängde som blöta lovikavantar över bergens stubbade hjässor. De blåa nyanserna i fjärran tycktes tredimsionella, som om de gick att ta på greppa runt, hålla i handen... De vattentunga molnen sänkte sig över höjder och dalar och horisonten hade förlorat sin betydelse. Allt var förenat i ett poetiskt sammanhang. Skönheten i det jag bevittnade, fick mig att glömma att andas...

Synen var magnifik och jag kände en viss obegränsad själslig berusning. Motivet var så vackert, så jag beslöt mig någonstans för att låta det vara orört... De som känner mig väl, kan ändå se ett fotografi av det jag såg, de kan se det i mina ögon.... 

Loppan och Penntrollet, bilder och ord

Tack för ditt varma och stillsamma sällskap denna kväll, Loppan. Kreativiteten känner inga gränser, och vi har skapat på olika sätt, med olika medel och verktyg. Helande och utvecklande. En kväll som definitivt packas ner i själens resväska!

Min själ är en resväska

Imorgon väntar ännu en tjänsteresa. Tre dagars bortavaro med många mil mellan mig och dem jag älskar, dem jag bryr mig gränslöst mycket om. Ryggsäcken står packad i hallen, står innanför dörren och morrar otåligt. Jag tänkte på det här med att packa. I min ryggsäck har jag det jag behöver för boende på hotell, inget avancerat, kläder, hygienartiklar och brevpapper. Inget av detta lindrar saknaden efter mina nära och kära…

Jag försöker nu packa själen…jag lägger varsamt ner minnen, kramar, skratt, förtroenden, samtal, utbytta tankar och känslor i min själ. Jag bär er med mig när jag reser bort. Kan ni känna det?

Obesvarade frågor

Förutfattade meningar, fördomar och djupt rotade antaganden som vuxit till sanningar. Det har jag mött idag. Jag ställer mig nu frågan; hur bryter man upp dessa föreställningars inneboende konventioner? Är det orden i sig som skapar något vi känner som sanning i en fråga, eller är det rädslor för det okända, det vi inte kan något om? Försvarar sig människan med avsky och förakt mot det hon saknar kunskap om? Det skulle ju i och för sig bekräfta tesen om att anfall är bästa försvar…

Men…vore det inte mer utvecklande för såväl den egna individen, så väl som för den kollektiva mänskligheten om människan istället sökte utökad kunskap, för att vidga sin förståelse för mångfalden? Att istället för att gå till anfall, varsamt sträcka sig efter förståelse. När olikheter möts finns oändliga möjligheter till personlig utveckling och nya insikter som kan vara till hjälp i kommande möten mad andra människor, för resten av livet…

Vissa saker...

...kanske man ska låta bli att äta....



365 dagar har passerat

Idag är det ett år sedan. 365 dagar sedan jag fick diagnosen Torkverad Ovarial-cysta, höger.
 I sanning något väldigt otrevligt som jag inte önskar någon! Den var stor och den hade fått för sig att den skulle skruva sig fyra varv runt sin egen stjälk. Min högra äggstock var bortom all räddning och jag bär nu ett ärr på magen efter 42 stygn. Inte vackert, men en del av mig och det som skett i mitt liv. Som en tatuering, ett minne från en dramatisk händelse.

 Idag är det ett år sedan jag insåg att sommaren skulle bli allt annat än bra…

Denna sommar tar jag igen det!

Utan ord

Ibland klarar man sig bäst utan ord...



Glödande kväll

Det finns vissa vägar som lockar mer till vandring än vad andra gör. När den flammande kvällssolen griper tag i ögonblicket, finns bara vackra tankar....





Blyg, försiktig och obotligt försvarlös...

En levande organism möter en annan... Gräset närmar sig vattnet, med lika delar säkerhet som osäkerhet. Precis så som människor närmar sig varandra...

Du vet jag vill, jag vet du vill...men vågar vi?

Obeväpnad står jag inför dig...



Växande vilja

En tuva av obändig vilja. Växer där den vill, spirar för att förverkliga sig själv. Ett föredöme för mänskligheten. Kringgärdad av uråldriga väktare av sten, strävar den mot att bli det bästa den kan bli.

Jag rörde vid den och kände hur livsviljan pulserade inom den. Jag lämnade platsen med en vibrerande efterdyning, jag strövade hemåt med en känsla av förundran och ödmjukhet.

Tacksam.



Himlens vindsvåning

En strand av sten, ett passionerat möte mellan hav och land. Himlen bevarar sina hemligheter och jag såg en reva av sol genom molnen. Som om det fanns en våning till...



Bönhörd

Då jag kände att värmen gått till en överdrift av rakt fåniga mått, beslöt jag mig för att tillbedja regngudarna. Hettan har under drygt en vecka varit orimlig och jag kände mig nedbruten och rysligt nära en mental härdsmälta.

Jag har under förmiddagen offrat två pepparkakor, en halv mugg kaffe som jag spillde på golvet i köket, en strumpa som försvann i torktumlarens svarta hål, ett mindre antal vindruvor och slutligen en stor portion av mitt förstånd. Efter dessa högtidliga offegåvor genomförde jag en vildsint regndans bakom fördragna gardiner. Jag hade alltså gjort allt som stod i min makt för att framkalla lite fallande svalka.

 Nu regnar det…

Tidens budbärare

Bärare av svunnen tid... Historieberättare med gott minne. Bevittnare av årstider, liv och död. Åskådare i livets kretslopp.

Lyssna.



Själens eviga hunger

Vandringen stannade upp, fann sig tillrätta i ögonblicket och jag slöt mina vardagsögon och lät själen se, lät tanken smaka på intrycken som serverades utan bestick.
Det är en måltid som aldrig mättar...





Dygnets gränsland

Är man ute tillräckligt länge, hamnar man i gränslandet mellan dag och natt. Det är som om tystnaden antar en filosofisk form och begrepp påverkas av själens samlade erfarenheter. Tolkningar griper tag i minnen och återskapar stämningar och känslor. Allt bevarat frigörs i den mjuka tystnaden och människan vänder sitt ansikte mot det okända, samlar mod...





Naturens konst i vilt tillstånd

En vandring i kvällens timmar. Förförd av allt det vackra som kantade vägen. Friheten har färglagt dessa blomster och jag njöt av allt jag såg.









Arbetsorientering en fredag i juli

Tydligen finns det någon som anser att det ska betraktas som en sport att hitta till jobbet....Åtminstone kan man tolka det så om man råkar se på saken med en matsked humor. Detta är vad jag fann strax utanför min arbetsplats. Man kan också undra om det är så att detta är den nya stämpelklockan?
Friskvård av den högre skolan!



Barfota tanke

En dag, ett singular i den oändliga mångfalden. Dagen återspeglades i vattnet och tanken gick barfota längs stenstranden. Tjärnen blänkte och näckrosbladen bildade små öar av fantasi. Just denna dag, var det ett paradis för åskådarna.







Bryggeri

Bryggan utanför jobbet. En fristående tillvaro där arbetsuppgifterna under några minuter sätts i karantän. En oas i vardagens fyrverkeri av krav och måsten. Givande samtal tar sig ett dopp och vänskap växer.





Skräpet på samhällets botten

Staden har ett veckolångt firande av sina gator och då ovanliga omständigheter råder, så sätts extrabussar in. Dessa ser inte ut som de vanliga, slitna och trötta bussar vi är vana att åka med. Ej heller var chauffören bekant. Vi som inte uppskattar fylla långt in på småtimmarna och dessutom har ett jobb att sköta, planerade en hemresa i den varma och sista junikvällen. Tiden för detta var 21.45. När vi kliver på bussen säger en av oss förvånat till mannen bakom styrhjulet; "oj, det var ingen dålig buss"! Svaret från mannen blir då; "ja nu är det avskrädet som är här".


Vi satte oss ner en bit bak i  det kollektiva fordonet och började begrunda detta påstående. På bussen sitter 8 personer med en medelålder på uppskattningsvis 53. Skötsamma och artiga. Vi känner nu att vi har placerats i ett fack där allt vi gör kommer att uppfattas som fantastiskt! Då vi numera tillhör samhällets bottenskrap slår vi konstant ur underläge och kraven på oss har dramatiskt sjunkit. Befriande! Imorgon väntar en arbetsdag då allt vi gör blir ovanligt bäst!


RSS 2.0