Ikas ord 2.0

Jag har varit sparsam med de uttalade läsprojekten i sommar. Ett enda har jag haft, nämligen de två återstående delarna i Selma Lagerlöfs Löwensköld-trilogi. Jag ska opponera en gradu som behandlar trilogin i höst, och ville gärna läsa böckerna före. Löwensköldska ringen läste jag redan i vintras, inspirerad av graduskribenten. Nu är Charlotte Löwensköld utläst, återstår att se hur det går med Anna Svärd.

Jag älskar Selma Lagerlöfs Jerusalem, och varje gång jag läser något av henne hoppas jag att det ska bli en läsupplevelse i klass med Jerusalem. Det har det hittills aldrig blivit. Charlotte Löwensköld höll jag dessutom på med bra länge innan jag kom till sista sidan. Jag kan inte direkt påstå att det skulle vara för att den var dålig, tråkig eller ointressant, snarare var det väl så att den inte var det mest passande för min sinnesstämning och för min snuttläsning. Jag hade svårt att dras med av historien, trots att den i princip var intressant, och trots att Selma Lagerlöf även här ger prov på sin människokännedom.

Charlotte Löwensköld själv är en ganska intressant karaktär, en av Lagerströms starka och driftiga kvinnor. Det är om henne romanen handlar, men också om hennes fästman Karl-Artur, som Charlotte till nästan vilket pris som helst vill ta hand om och värna. Hon har stora planer för honom, till viss del i lönndom, men Karl-Artur själv vill leva ett liv i enkelhet och tjäna Gud. Det hela leder till väldiga förvecklingar, som vad gäller graden av snårighet och komplikationer inte står dagens såpoperor efter. Det är faktiskt först när det har blivit ungefär så invecklat och tilltrasslat som det bara kan bli som jag verkligen börjar engageras i min läsning. Det är nämligen då jag börjar drivas av en nyfikenhet på hur Lagerlöf ska reda upp allt detta som hon har låtit sina romanpersoner ställa till med.

Selma Lagerlöf: Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld. Bonnierpocket 1998, 355 sidor. ISBN: 9100557919