måndag 28 februari 2011

ENGELSK LÄSÖVNING

Det gick bara inte att motstå! Här har ni väsentliga delar av ett inlägg på Jemima Harrisons blog, se permanent länk om ni vill läsa själva. Jemima har, som hon gör emellanåt, visat foton av hundraser från förr och från nu. En tidig skotsk hjorthund och en från idag. Den tidiga schäfern - och utställningsvinnaren från vår tid. Hon får ett uppnäst svar från schäferns ägare. Vem är hon, som tror att hon har rätt att säga något om hur rasen skall se ut idag?
Det är första stycket, det kursiverade. Sedan kommer svar från ett oväntat håll. Läs och njut!!


Who are you to say what the breed should look like today. Times change. Electronics,hairstyles, technology, and clothes have all changed so what's wrong with dog breeds?"

I'm not Jemima, but I can tell you who I am.

I'm the one who is going to pull your sorry ass out of the rubble of your house after the earthquake.

I'm the one who is running my flashing lights right behind the police cruiser at midnight when your toddler is missing from the campground.

I'm the one who needs a functioning canine partner to do her job.


How dare you presume to relegate any dog, much less whole breeds, the work-product of generations of purposeful selection for function by breeders whose kennel floors you are not fit to scrub, to the status of fashion item -- as if an animal's body is no different from this year's hemline, as if his glorious mind is as expendable as an outdated iPod.

* * *

Och vem är det som sjunger ut? Heather, som födde upp och arbetade med schäfer i 20 års tid. Nu har hon gått över till personsök och räddning med English shepherds.Hon är rakt på sak i sitt språk, Heather, men jag måste medge att jag gillar hennes inställning. OK, jag erkänner! jag hojtade av förtjusning!
"... som om dess kropp inte var en annan sak än årets kjollängd och dess fantastiska hjärna går lika bra att kasta bort som en omodern iPod."
Har ni tänkt på en sak? Det flyter omkring en massa respekt i hundvärlden. Den brukar riktas mot människor. Vissa människor.
Det är inte så förbaskat vanligt i hundvärlden att höra någon tala utifrån en mycket djup respekt för hunden.
Men det gör Heather. Tack, tjejen!



Bodil Carlsson



(citat med författarens tillstånd)

söndag 27 februari 2011

ETT BARNS SKUGGA


Tanken var att sluta med rapporten från Lövudden nu. Colliebladet kommer inom ett par veckor med bättre och utförligare material. Bland annat hoppas jag att det finns ett simulerat avelsindex, en tjugo-i-topp-lista som Katja och Per tagit fram utifrån de hundar som idag används i aveln och som har tillräckligt många MH-beskrivna avkommor för att man ska kunna sätta en siffervärde på den genetiska bakgrund de kommer ur och som de för vidare till sina valpar. När ni läser den listan, kommer ni att se att avelsindexet har en sak gemensam med collieköparna – det struntar i vem som föder upp de orädda, skottfasta, lekfulla hundarna. Bara någon gör det!

Men så slog mig en tanke. Något kanske inte kommer med i CB, eftersom det resonemanget illustrerades med filmsnuttar på en helt annan ras än vår. Per Arvelius påminde om att man måste bestämma sig för vilka egenskaper som betyder något. Vad är viktigt med vår ras?
Illustrationen var malinois. Avlad för en enda sak i nästan hundra år, som Per sa – skydds! På filmen forsade mallarna fram, tog sats och slängde figgar till marken till höger och vänster. Gång på gång. Ändå är det så, att på den stenhårt kommersiella, konkurrensinriktade marknaden för minletarhundar – långsamt, noggrant, uthålligt sökarbete timmar i sträck - är mallen totalt dominerande. Hur kan det komma sig? Vad är den underliggande egenskapen, som man har avlat på och som visar sig lika bra i tuffa, snabba ryck som i utdraget nosarbete?
Uthållig arbetsvilja! Den går att använda till mer än en sak.

Vad är collieraserna avlade för?
Alla de tidiga generationerna av uppfödare – folk som levde för så länge sen och i så små förhållanden att vi inte ens vet vad de hette – var så illa tvungna att ha en oöm, klipsk, uthållig hund med päls som tålde köld och oväder och klarade sig på ganska lite mat, men skötte sitt jobb ändå.
Jobbet var att hålla uppsikt, jobbet var att hålla ihop, jobbet var att hjälpa till. Jobbet var samarbete. Jobbet var att ta ansvar för. Collie var vallande gårdshundar och collieintelligens är vallhundsintelligens. Och då vet jag att någon kommer med det vanliga - ”Visst, men hur många vill ha vallhund idag? Folk vill ha bekväma sällskapshundar! Samhället har förändrats!”

Vallhundsintelligens går också att använda till mer än en sak, både nu och i framtiden. Det är nog så, att det är den som är rasens framtid. Vi behöver bara bli lite bättre på att tala om det. English shepherd är en amerikansk collievariant, vallare, och räddningshund. Det här är rubriken på deras hemsida:

A FARMER´S HELPER, A LOYAL COMPANION, A CHILD´S SHADOW

Det är så den rasklubben beskriver sin hund. Det är så de presenterar den för allmänheten. Vi hade kunnat säga ungefär samma sak.
Men då hade vi kanske behövt känna samma stolthet och vara lika klara över vad det är vi vill bevara och avla vidare på och inte låta rädsleaveln spela bort för oss.
Vi, som har en annan gren av den hundfamiljen!

Fotot är av en hund som vill vara skugga åt varje litet barn hon träffar på.


Bodil Carlsson

lördag 26 februari 2011

LET THEM SHINE!

Hundavel må vara speciell, men inte så speciell att kunskap går att prata bort, när den väl börjar spridas. Vilken uppmuntran för alla bra uppfödare, om vi valpköpare lär oss det här!



Kort repetition av fas 1 i projektet:


MH-beskrivningar för ett stort antal hundar stämmer bra med ägarnas upplevelse av samma hundar. Därmed vet man att MH duger för att fånga inneboende egenskaper/beteende hos hund. MH-egenskaperna visar sig i vardagen.

Besläktade djur liknar varandra i sitt beteende. Det finns en meningsfull arvbarhet för de inre egenskaperna. För de fem viktigaste egenskaperna duger det nästan att titta på individen enbart – men vill man bli säkrare på vad man avlar fram, behöver man släktingarnas egenskapsvärden också.

Plan för fas 2:

Utifrån hundens egna plus släktingarnas egenskapsvärden beräknar man de enskilda hundarnas avelsvärde och sätter en siffra. Det är ett avelsindex. Lätt att se och lätt att komma ihåg!
Ju fler MH-beskrivna av föräldrar, syskon och avkommmor – desto säkrare indexvärde för mentala egenskaper hos en enskild hund.
Ju fler höga värden hos släktingarna på de egenskaper man bestämmer sig för att prioritera i aveln – desto högre indexvärde för den enskilda hunden.

Tänk er det här! En uppfödare har en frisk och på många sätt bra tik, men vet att hon har minst ett kullsyskon med skotträdsla och någon som är ljudrädd. Uppfödaren tittar på tre olika hanhundar. Alla är lika obesläktade med tiken. Alla har acceptabla ögonresultat och grönt på höfterna. Alla har nästan likadana MH-spindlar. Vilken hane ska uppfödaren välja?

Hane nr 1 ser ut så och så och så på sitt MH. Det ser överlag rätt bra ut. Han har en etta på skotten. Det har tyvärr inte hans släkt. Flera syskon har 4 på skotten. Mamma har 4 och pappa har 5 – jodå, det avlas på sådana skott. Flera har svårt att avreagera på skramlet.
Hane nr 1 – stjärnan i sin kull - får ett rätt lågt avelsindexvärde, därför att hans genetiska bakgrund vägs in i bedömningen. Den är i det här avseendet mindre bra än vad han själv är.

Hane nr 2 ser också riktigt bra ut i beskrivningen med bl a etta på skotten. Men tyvärr har han bara sina föräldrar MH-beskrivna – inga syskon, inga fastrar och morbröder. En valpkull har han efter sig redan, men ingen är äldre än ett år. Hane nr 2 får också ett rätt lågt värde på avelsindex. Det går inte att beräkna hans genetiska bakgrund med någon större säkerhet. Vi vet inte vad han nedärver. Får han flera valpkullar som MH-beskrivs, ändras hans hans indexvärde efter avkommornas MH-utfall.

Hane nr 3 har en trea på skotten. I övrigt är han väldigt lik nr 1 och nr 2. Hane nr 3 har föräldrar och nästan alla föräldrars syskon MH-beskrivna med ettor på skotten, alla hans kullsyskon har ettor förutom en som har 2, han har redan en valpkull med fyra ettor och en trea och ingen större svårighet med skramlet någonstans i släktträdet. Det finns alltså mycket beskrivet och det som finns pekar åt samma håll. Hane nr 3 får ett ganska högt värde på avelsindex, därför att hans genetiska bakgrund är bättre än han själv i detta avseende.

Vilken av de tre tänkbara kombinationerna vill man helst stå på väntelistan för?



Ansökan om pengar till fas 2 lämnas in till SKK i juni och efter vad man hör, är SKK helt med på banan. Rasklubben river sig i huvudet, för fortfarande återstår en summa, som vi måste få in alldeles själva. Snälla, låt oss glömma gammalt gruff och hjälpas åt!
Fas 2 beräknas vara klar och avelsindex klart att bli offentligt tillgängligt för alla intresserade om drygt ett år. Om vi genomför det här, kan vi på kort tid få ner något som varit en plåga för många av våra hundar till hanterlig nivå. Vi kan dra vårt strå till stacken för att återskapa allmänhetens förtroende för stamboksförda hundar...

… och låta de utomordentliga inre kvaliteterna hos vår ras lysa igen.


Bodil Carlsson

NONE SO BLIND


Ingen kan ju ha invändningar mot att Fan får höra rapporter från en kurs om hur man läser Bibeln. Men nog satt man i föreläsningssalen på Lövudden och gissade hur budskapet skulle komma att serveras till de som inte var med!

För min del tror jag att en punkt kommer att låta ungefär så här.

Om enkäten med 1 766 hundar i vardagen visar att

45% visar rädsla för höga ljud
och
28% har mycket stor rädsla för skott och skottliknande ljud

medan

15% har stor golvrädsla

så kan ni hoppa upp och sätta er på att det är den femtonprocentiga golvrädslan det kommer att fokuseras på.
”Varför har rasklubben inte infört ett test för detta???!!!”
För att rasklubben i åratal har haft fullt upp med att få det gäng uppfödare som inte deltog på Lövudden att acceptera att de ännu vanligare rädslorna överhuvudtaget existerar.


Nu var det så, att golvrädslan och hur man skulle kunna utforma ett tilläggstest för den diskuterades en hel del på Lövudden och jag skulle tro att rasklubben återkommer i den frågan. Tills vidare kanske man kunde lägga upp ett litet register över vad genetikerna inte sa?
Om ni undrar varför det alltid blir så här i hundvärlden hittar ni svaret i rubriken överst på projektorduken. Klicka på bilden så ser ni bättre!

Bodil Carlsson

fredag 25 februari 2011

DEN ANDRA FRÅGAN del 2)


935 collies är nästan två hela årskullar. Så många långhår hade Katja och Per både MH-spindlar och ägarbeskrivningar på. Hur matchade de varandra?

Jo – hundar som i MH-spindeln visadestörre socialitet tyckte ägarna så här om.
De visade mer intresse för obekanta människor, de var mindre osäkra inför främmande personer och de visade mindre aggressionsberedskap inför främmande personer. Ingen oviktig egenskap i omvärldens ögon. Dessutom var de i vardagen mindre miljörädda!

Hundar med nyfikenhet/orädsla
på MH var likadana i vardagen.

Hundar med hög leklust på MH hade högre ”energi” i vardagen. Ännu tydligare var att de var mer intresserade av att leka med människor!

Hundar med mera jaktlust på MH hade lite större beredskap för att vilja jaga vilt. Men de hade också en tydligt större lust att leka med människor.


Så svaret på den andra frågan var – Ja, det som mäts på ett MH är viktiga vardagsegenskaper!
Sådant som ägarna känner igen och som är viktigt i vardagen särskilt för sällskapshundar.
Sådant som valpköpare vill veta!


Jodå, jag vet att några av er som läser det här påstår att leklystna hundar vill valpköparna inte alls ha. Valpköparna vill ha bekväma hundar. Valpköparna vill ha hundar som ligger på trappan och är dekorativa och inte är en massa omak. (Dessutom vet jag att några av er hjälper valpköparna på traven, om de inte själva har fattat vad de vill ha – genom att berätta att nyfikna och framåt collies egentligen är ena ohanterliga monster, som det är bäst att akta sig för.)
Det är väl klart att det finns en undergrupp bland alla valpköpare som helst vill ha hund med inbyggd fjärrkontroll för avstängning. Det finns folk som tycker det är obekvämt att resa sig från TV:n för att ta hand om ungarna också. Men om de nu absolut måste ha hund, varför ska de ha collie?


Bodil Carlsson

torsdag 24 februari 2011

DEN ANDRA FRÅGAN del 1

Det är nog bra med beteenden på MH och kryss i rutor, men säger de något om hunden?
Fråga ägarna!

Det var vad Katja och Per gjorde sedan. De använde enkäten C-BARQ, ett batteri på cirka 100 frågor, som är utvecklat av beteendeforskare i USA och testat för verklighetsanknytning på många raser och många hundar genom åren.
3 600 brev med enkäten skickades ut till ägare av collies som var 10 år eller yngre. Man fick väldigt många svar! Normalt brukar så där 30% svara på enkäter – här var det 50% svarsfrekvens. Folk skickade brev och mejl och t o m videosnuttar för att berätta om sina hundar. En del var äldre än tio år, andra var korthår, men till sist stod man med 1 766 identifierade långhårscollies. 935 av dem, 53%, hade MH-spindlar som man kunde jämföra med svaren i enkäten.

Först kikade man översiktligt på vad ägarna sa om alla de 1 766 identifierade långhåren. Allmänt beskrevs de som lyhörda och uppmärksamma på sina familjer. Ägarna tyckte överlag också att deras collies var ”kvicklärda” - ljuvligt uttryck! Att de gärna lekte med sin familj, mindre ofta med främmande personer, men att de klart oftare än de flesta andra raser man tittat på var rädda för trappor. Ganska många var också rädda för plötsliga, höga ljud – bara drygt hälften (55% ) hade ingen sådan rädsla.
Av de 1 766 hade enligt ägarna hela 28% mycket stor rädsla för skott och fyrverkerier. 45% tyckte ägarna hade någon grad av golvrädsla och hela 15% mycket stor rädsla!
Det var den allmänna översikten. Så låter det alltså, när ägarna tillfrågas. Ställa sig upp på ett årsmöte någon mer gång och spydigt fråga var alla rädda collies finns, någon?


GP:s skämttecknare hade en vass sak publicerad i tidningen häromdagen. Två kostymnissar i ett kontorslandskap ser bekymrade ut. Den ene säger till den andre:
- Nu gäller det! Antingen börjar vi förbättra våra produkter eller så får vi anställa stjärnsäljare!
Ska vi dra till med en bra replik?
- Bara lugn, köpahund.se är svaret!


Bodil Carlsson

onsdag 23 februari 2011

DEN FÖRSTA FRÅGAN

Per och Katja började jobbet med projektet Mentalt Sund Collie våren 2010. SKK, som har förstått att det finns ett växande intresse i samhället för hur hundar är beskaffade i huvudet och som dessutom förstått att collien har ett problem, satte till pengar ur sin forskningsfond. Rasklubben sköt till det som fattades, bl a genom insamlingar vid Collie-SM och kennelträffar och genom att enskilda medlemmar har sponsrat efter förmåga. Det har kommit ilskna frågor om "vart våra medlemspengar går” från folk som står utanför SCK men inte utanför SKK och svaret är väl rätt enkelt. Även genetiker behöver betala räkningar och det är sällan gratis att hyra in högt kvalificerad arbetskraft.

Som alla vet, har det varit väldigt mycket tyckande och väldigt delade meningar om värdet av MH och tillförlitligheten i MH-beskrivningarna. Herr A:s collie råkade ha en dålig dag, medan alla jyckar från fru B:s kennel tränas för MH-banan sedan nionde levnadsveckan och i vilket fall säger de löjliga kryssen i alla de löjliga rutorna inte ett dugg om hur hunden är i vardagen!
Så där har colliesnacket gått i åratal - lika länge som det har funnits allmänt tillgängliga spindlar att beskåda. Sista året har det dessutom sagts att om – bara om! - det nu skulle finnas någon ärftlig bakgrund till beteende, så är det så låga arvbarheter att det är rena dumheterna att satsa på sådant.
Så det var vad Per och Katja startade med att kolla upp. Det var den första frågan som måste besvaras. Finns det arvbarhet på MH-beskrivna beteenden?

Collie har faktiskt en stor andel hundar i varje årskull MH-beskrivna. Man vet vilka de är och därmed vilka deras släktingar är. Man vet hur varje hunds MH-spindel ser ut och man kan se hur släktens spindlar ser ut. Per och Katja jämförde. Man tittade på 2550 spindlar på långhårscollie mellan 1997 och 2009. Man såg att utfallen hängde ihop släktskapsvis på ett rätt tydligt sätt.
När man tittade på De Fem Stora – huvudegenskaperna, som dyker upp i de 33 olika kryssen i MH-protokollen – så såg arvbarheten i vår ras för de egenskaperna ut så här:

socialitet 25%
nyfikenhet/orädsla 23%
lekfullhet 26%
jaktlust 18%
aggressionsbenägenhet 15%



Det där är höga värden! Fullt i klass med arvbarheter för mjölkproduktion, äggproduktion, tillväxt och andra saker, som uppfödare av andra djurslag har satsat hårt på i aveln och lyckats mycket bra med. Faktum är att det bedrivs framgångsrikt avelsarbete bland våra lantbruksdjur för egenskaper med betydligt lägre arvbarheter. Som exempel kan nämnas att arvbarheten för juverinflammation hos mjölkkor är mellan 2 och 10%... och ingen mjölkbonde skulle komma på idén att strunta i den siffran!

Arvbarhetsvärdena för MH-egenskaperna är i själva verket så höga, att det i vår ras nästan, nästan är värt att titta bara på den enstaka hunden och bestämma avelsvärdet... men bara nästan. Inte fullt ut. Uppfödaren får en väldigt mycket säkrare uppfattning om vad en hund kommer att nedärva, om även släktingars MH-utfall vägs in. Och det bästa sättet att göra denna sammanvägning är med den så kallade BLUP-metoden, som är den Per och Katja använt sig av. Förutom att man där väger in information från ALLA släktingar till en hund, så justeras en hunds resultat även med hänsyn till olika så kallade miljöeffekter. Det betyder att man automatiskt väger in saker som vem som varit domare, vilket kön och vilken ålder hunden har, månad på året när testen skede och så vidare. Genom att på detta sätt korrigera för enskilda domares eller testbanors eventuella egenheter, väderförhållanden osv, renodlar man det man egentligen är intresserad av, nämligen vad hunden ”i sig själv” har för egenskaper.


OK... Nu visste man alltså att de egenskaper som mäts och beskrivs på MH har en påtaglig arvbarhet i collierasen. Men hur var det med den andra frågan? Med hunden i vardagen?
Säger MH-utfallet verkligen något om det vanliga livet?


Bodil Carlsson

tisdag 22 februari 2011

CRASH COURSE II

All you ever wanted to know about arvbarhet in a 5- minutes read!


Arvbarhet svarar på frågan: Hur stor del av en egenskap som vi ser hos föräldrarna kommer att finnas hos avkomman?
Hur stor del av den egenskapen förklaras av de nedärvda generna och hur mycket beror på annat?
En uppfödare som har ett bra svar på den frågan vet också svaret på den här:
Hur lätt är det att förändra en egenskap genom val av föräldradjur och hur lång tid tar det?
Om arvbarheten är hög, går det fort. Är den låg, tar det längre tid.



Som alla förstår, behöver man först bli klar över vilken egenskap man tänker på. Tänker man på ”kroppsstorlek”, så får man bestämma sig för om man egentligen menar mankhöjden, kroppsvikten eller längden från nos till svanstipp.
Sedan måste den där egenskapen gå att mäta på ett sätt som stämmer och som alla kan bli överens om. Cm och kg är lätt att mäta och mäta om och så är det med de yttre, enkla egenskaperna. Sådana egenskaper som mjölkavkastning och fruktsamhet, som varken är enkla eller yttre, går ändå bra att ta fram en arvbarhet för. De är helt enkelt behändiga att räkna på. Antal kg mjölk per ko och antal spädgrisar per född kull!
Mentala egenskaper är inte lika lätta att skilja ut och inte lätta att mäta. Men nu är det gjort.

(För mera om arvbarhet, titta in på Collieinfo, Genetikskolan, serien om Arvbarhet!)

Bodil Carlsson

THE CRASH COURSE: BAKGRUNDEN

Katja Grandinson har förmågan att sammanfatta genetikens grundprinciper på 30 minuter och få det att verka enkelt. Det har inte jag! För fördjupning, titta gärna in på Collieinfos Genetikskolan, men i korthet sa Katja ungefär så här.

Varje hund har 39 par kromosomer, en från mamma och en från pappa. Varje kromosom är en samling av drygt 1 000 gener. Hunden har 30 000 gener och varenda gen är ett recept för ett protein som ingår i en viss del av hunden. Alla 30 000 proteinerna tillsammans bygger ihop en hund.
Men de gör det på olika sätt.

En del gener slår sig ihop och sjunger i kör. Ju fler gener för mankhöjd, desto högre hund. Additiv effekt kallas det och som alla uppfödare vet, så kommer mankhöjden i kullen efter en storvuxen och en liten hund att i snitt ligga mittemellan.
Andra gener sjunger solo. En enda dominant normalgen för MDR1 räcker för att hunden ska tåla normal dos av vissa mediciner. Bara med båda generna förändrade blir hunden överkänslig (se Collieinfo om MDR1-mutationen hos collie). En enda förändrad gen, den dominanta M, räcker för att göra en trefärgad hund blå, men dominanta M påverkar också gener på helt andra kromosomer som har med hörsel och syn att göra – därför är dubbelMM kopplat till dövhet och ögonfel. Epistasi kallas en sådan påverkan på andra gener.

Allt detta är enkla gensamspel. De är lätta att räkna ut och de handlar ofta om en enda, yttre egenskap som vi kan se med ögat och som inte påverkas särskilt mycket av hur hunden har det – storlek, pälsfärg, sådana saker. Den blå hunden är blå oavsett vilken sorts ägare den har, hur mycket motion den får och hur den tränas. Hälften av den hundens valpar blir blå, vem vi än parar den med. Det är inte lika enkelt med komplexa, inre egenskaper som temperament och beteende.
Vi kan allesammans se att vissa hundar är nyfiknare och mera framåt än andra. Det som är svårt är att veta vad som gör dem sådana – påverkan från tiken? Ägarens inflytande? Gener och i så fall hur många och vilka? Och hur mycket svarar generna för i det vi står och tittar på?

Så här ligger det till. Vi kommer aldrig att få reda på exakt vilka gener det handlar om eller hur många det rör sig om. Vi kommer aldrig att hitta dem.
Men vi KAN hitta hundarna som bär på generna och se efter hur de är släkt! Och när vi har gjort det med tillräckligt många hundar – då kan vi räkna ut hur stor betydelse som generna har i det vi står och tittar på, när vi ser den där nyfikna, glada hunden forsa fram och undersöka livet.
Den uträkningen är arvbarhet.


Bodil Carlsson

MÅNGA KANSKE REDAN VET...

… men för säkerhets skull.

Katja Grandinson är en chosefri liten tjej som inte showar på scen. Hon är också den bästa föreläsare jag har sett på en herrans massa år. När hon inte förklarar komplicerade saker på ett enkelt sätt är hon genetiker på SLU. Hon har sysslat med flera djurarter, bl a häst. Hennes specialintresse är genetik som handlar om hälsa och temperament.
Per Arvelius la ner en bra bit av 90-talet på att dressera tjänstehundar. Sedan har han jobbat med genetik på SLU. Han sysslar enbart med hund och var sakkunnig i utredningen Hund i rätta händer, som regering tillsatte 2002 för att få en bild av vad man redan då såg som ökande bekymmer med hundar i samhället. Han är inte tappad bakom en vagn, han heller, när det gäller att säga viktiga saker så att alla kan hänga med.

Ett läsarförslag är att vi klonar dem så att de räcker till för kommande efterfrågan. Rasklubben för Vit Herdehund deltog under deras föreläsning på lördagen och bakom kulisserna stampar redan andra klubbar i väntan på sin tur.
Alternativet är att spela in dem och skicka ut filmerna och det hoppas jag att någon gör nästa gång de ställer sig upp och redovisar projektet Mentalt Sund Collie!


Bodil Carlsson

måndag 21 februari 2011

UT I KYLAN?




Det fanns lite olika åsikter på Lövudden. En var att klubbens absolut viktigaste uppgift just nu måste vara att få tillbaka de uppfödare, som sagt upp sitt medlemsskap i rasklubben.
Det framgick inte vem det skulle vara viktigt för. Är Collieklubben ute i kylan? Sisådär sextio uppfödare har ställt sig utanför... och det är fler än de som nu finns på rasklubbens kennelregister. Måste ju vara illa för klubben?
Är det? De har stått utanför väldigt länge. Antingen genom att inte vara medlemmar, eller genom att vara den sortens medlemmar som vilken organisation som helst klarar sig utan, om den vill ha arbetsro. Varför rasklubben skulle lägga allt annat åt sidan och springa efter folk som de sista tio åren har lagt ner mycket krut på att klaga och sprida (eller lyssna på) rykten om klubben och berätta hur hemskt det är att vara medlem i den - när man inte har lagt energin på att försöka ta över den - är inte lätt att förstå.

Vem är ute i kylan? SCK som den går och står är en av SBK:s största rasklubbar. Faktiskt större än Schäferklubben, som har många, många fler reggade valpar varje år! Hur kan det komma sig?
Rasklubben för collie har helt enkelt flera vanliga hundägare som medlemmar. Så även om sextio uppfödare har sagt upp bekantskapen, är det cirka 940 betalande och röstande medlemmar kvar – inte så stor skillnad mot förut.
Reggsiffrorna ligger kvar på drygt 500 reggade valpar. Och även om det inte är lätt att sälja valpar av storvuxna raser nu, är det definitivt inte svårare för rasklubbens uppfödare än för de som ställt sig utanför, möjligen tvärtom. Och hur blir det framöver? Collieklubben börjar få ett riktigt gott rykte. Än så länge mest inom hundorganisationerna – men det man pratar om där, hörs med tiden ute på de vanliga lokalklubbarna också och folk som går i valptankar kan få en nygammal ras att tänka sig. Utanför klubbarna har valpköpare idag också andra möjligheter – helt andra än för bara tio år sedan – att jämföra uppfödares mål och ambitionsnivåer.


Min högst personliga åsikt är att ett tag framöver kan vissa f d medlemmar gärna stå kvar där de har ställt sig och fundera på framtiden. Jag vet att SCK:s styrelse inte håller med, men tror att en hel del andra medlemmar, både uppfödare och valpköpare, gör det.
Som en gammal uppfödare sa i helgen: ”Renrasaveln måste STÅ för något!” Nu börjar den äntligen göra det. Här kommer ett verktyg, som kan användas för att rätta till det som har varit ett stort och välkänt problem för vår ras. Då är det den saken som rasklubben måste satsa på. Inget annat.


(Forts följer)

Bodil Carlsson

söndag 20 februari 2011

LÖVUDDENKONFERENSEN




Lövuddens konferensanläggning utanför Västerås visade sig vara en mycket vacker men mycket kall plats. Tjockstammade, vindvridna träd längs mälarstranden; gnistrande vitt och blått överallt. Minus arton till tjugo. Folk som går på sjöisen med och utan hund.Hundar som forsar fram i snön. Murrester av ett gammalt kapell där den helige Ansgar med armarna mot himmelen lyser frid över ännu en colliekonferens.
Det har ju som alla vet inte alltid varit klockringning över god stämning och vänskapligt samarbete i hundvärlden. Collieklubben i landet är inte värre än ett antal andra. Men kanhända är just den här klubben äntligen på rätt väg! Konferensen på Lövudden i helgen var det bästa på länge. Var ska man börja?

Vi var rätt många, trots avstånd och vintervägar, och vi hade roligt. Stämningen var bra på det där sättet som det kan bli ibland när något äntligen börjar få lite flyt, när det går att se en väg framåt. Det vi lyssnade på var något som vi är först med bland rasklubbarna, men inte kommer att vara ensamma om. Andra har redan anmält intresse för det som var helgens huvudnummer. Folk sa Tänk om vi hade kunnat ha det här som en videokonferens så att lokalområdena hade kunnat sitta med och lyssna! och Tänk om vi hade haft det här inspelat och kunnat skicka ut på CD!

Första delen av projektet Mentalt Sund Collie är färdigt. MH-beskrivningar av ett stort antal långhårscollies har jämförts med ägarnas upplevelse av hur hundarna beter sig i vardagen och de överensstämmer bra. Om hundägaren uppfattar att hunden har vardagsproblem med kontakt eller ljudkänslighet eller skotträdsla, så ser det överlag likadant ut på MH. Det är första gången man har visat det så klart.

OCH det är första gången man har räknat ut släktskap mellan de ägarbeskrivna, MH-beskrivna hundarna och kunnat visa så hög arvbarhet för inre egenskaper.

OCH det är första gången någonsin som man då bestämmer sig för att gå vidare och lägga upp ett avelsindex, som i enkel sifferform visar avelsvärdet för en hund i dessa avseenden – inte bara baserat på hundens egna MH-utfall, utan på alla kända släktingars. Som någon sa, man räknar avelsvärdet – vad hunden kan tillföra i avel – inte bara på hur hunden själv ter sig, utan på hur hundens sammanlagda genetiska bild ter sig.

Collien är att gratulera till sin rasklubb. Klubben själv måste grattas för de genetiker man har kontaktat. Att på så kort tid ta oss alla elegant och smärtfritt igenom grundläggande genetiska tankesätt är enormt bra gjort. Vi fick rätt mycket annan intressant info den här helgen och Collievänner ska försöka få med mera om vad som hände, men tills vidare – tack , Katja Grandinson och Per Arvelius! Tack till rasklubbens styrelse för allt jobb ni lägger ner! Och tack alla som deltog och ställde frågor och diskuterade och gjorde det roligt att vara collienörd igen!


Bodil Carlsson

fredag 18 februari 2011

ALLA VANLIGA VALPKÖPARE


Det här är ett tjugo år gammalt foto på en flicka som drogs upp ur vattnet av en hund och på hunden, som drog upp henne.
Det var vår första collie. Hon såg ut som många hundar gjorde på den tiden, åt det ”pälslösa” hållet. Hon var precis en sådan familjeinriktad, barnvaktande, ansvarstagande hund som folk vill att en collie ska vara. Hon var dessutom den bästa spårare jag har sett – spårade gärna efter vilt och hade, om sanningen ska fram, inte mycket emot en lång repa på egen tass för att valla ihop rådjur, om tillfälle bjöds. Men hon skadade aldrig vilt och hon spårade mycket hellre efter människa.

Som lydnadshund var hon inte den vassaste kniven i hundlådan – kommandot SITT! i lugn ton hade noll effekt. Upprepat med höjt tonläge av tävlingsnervös matte resulterade det i en snygg liggning. Som agilityhund var hon om möjligt värre. Hon hade åsikten att om matte ville ta sig över A-hindret på det mest besvärliga tänkbara sättet – varsågod! Klättra över! Själv gick hon helt lugnt runt.

Hanhunden, som dök upp i familjen några månader senare, var tvärtom. Mycket päls, snabb i huvudet, mycket smidig, duktig på lydnad och ännu bättre på agility. Höll ihop och skyddade familjen gjorde även han och när båda var vuxna, hjälptes de åt. En natt låg jag och skakade i influensa och varje gång jag tittade upp såg i ljuset från gatlyktan utanför jag de två colliehuvudena lutade över mig. De satt upp och vaktade mig hela den natten. När jag blev piggare framemot morronen, la de sig ner och sov efter sitt långa jobb – men de gick inte ur rummet.

Ingen av dem såg ut som en utställningsvinnare. Ingen av dem var nöjd med lite – det var mycket kontakt, mycket aktivitet, mycket promenerande som gällde. Ingen av dem var en ”allroundhund för alla”.
Men båda två var – på var sitt sätt – en collie som man önskar varenda valpköpare.

Är en sådan ras värd att man tar lite jobb för dess inre?
You bet!
Så nu ger även jag mig av mot helgens konferens i Västerås. Alla vanliga valpköpare tillönskas i framtiden riktiga collies och en fortsatt bra rasklubb!


Bodil Carlsson

torsdag 17 februari 2011

Väntans tider...

…är över. Tiken har nedkommit med en stycken vit, något krackelerad piphund i gummi som hon flyttar runt i hemmet. Denna piphund ligger orörd annars, men nu slog skendräktigheten till och då plockade hon försiktigt fram sin valp igen. Hanen får titta och lukta men det medför en viss oro. Katten har nu fått en något högre status och måste inte alltid schasas bort. Kanske beroende på sin valpstorlek?

Det är mycket oro och bekymmer över denna valp: Ska den ligga ensam i soffan, ska den bäras med mellan våningsplanen och (fast det vet jag inte om tiken tänker på) varför rör den sig inte?
Det märks dock tydligt att hon hela tiden tänker på den. När det är dags att gå ut så kollar hon först att den är kvar och sedan tycker hon det är ok att följa med ut. Väl inne igen går hon direkt till det ställe där valpen lämnades – och den är alltid kvar. Phu…

Det är både lustigt och nästan lite rörande att se denna omsorg om ett dött ting som upphöjts till ett levande väsen i tikens värld. Valpen ska pysslas om och tvättas lite med jämna mellanrum. Hon vet att den inte lever, det är jag övertygad om, men det finns en instinkt som är starkare än denna vetskap och den tar över.
Jag tror att hon adopterade denna piphund vid sin första skendräktighet och den är inte en leksak längre. Undrar om den någonsin varit det, krackeleringen beror nog på åldern. Den har inte utsatts för samma angrepp som Pipgrodan och Piphund nummer två, som ändå är av tyg. Piphund nummer ett innehar en särställning i tikens värld och måste behandlas därefter. Den har sina bästa dagar just nu.

Här nedan är bilden på den bedårande Piphund nummer ett. Vi måste nog dock konstatera ett faktum: Fader okänd. Eller är det den stilige samojedblandisen bortåt vägen?



Johan Nilsson

tisdag 15 februari 2011

DET KAN GÅ FORT...

1996 skrev en vetenskaplig studie att rävens dvärgbandmask fanns i södra Belgien, i Luxemburg, Österrike, östra Tyskland, norra Polen och i centrala och östra Frankrike. Alperna har ju länge varit känt som infekterat område – en stor andel av skjutna rödrävar har burit på smittan. 2001 säger en annan rapport att dvärgbandmask hittats i Europa hos både vildsvin och tamsvin samt hos hundar. 2006 rapporteras att rödräv ökar i antal i Europa särskilt i städernas utkanter och 2008 från Belgien att upp till 25% av undersökta rödrävar är smittade och att dvärgbandmask verkar sprida sig norrut i landet. 2010 skriver en grupp att bland bidragande faktorer är ”the high population of stray dogs” i medelhavsländerna, dit man också tror att dvärgbandmasken håller på att spridas. Man påpekar att även om antalet smittade människor är väldigt lågt – mindre än 1 på 100 000 per år i smittade områden – så är dödligheten utan behandling så hög, och behandlingen för att rädda liv så lång och kostnadskrävande, att dvärgbandmasken måste anses som en betydande allmän hälsofara.
Så sent som för några dagar sedan – den 11 februari – publicerades en sammanfattande artikel av olika undersökningar som kommit fram till att Sverige, Norge och Finland faktiskt måste anses som fria från dvärgbandmask!

Och här är vi nu... Dvärgbandmask kontasterad på svenska fastlandet. SVA nerringt, som ni kunde se på nyheterna i kväll. Idag lägger man ut råd på sin hemsida. Om du bor i Uddevala-Färgelanda-Munkedal -Vänersborg och din hund har haft en chans att komma åt rävspillning – i princip rört sig ute i skog och mark – avmaska!

Se länk här: Hundar kan vara smittbärare av rävens dvärgbandmask

Men kom ihåg – den här parasiten är visserligen långtifrån rolig. Men den finns i stora delar av världen. T ex finns ett kraftigt nedsmittat i norra Japan, där man lagt ut rävmat betad med maskmedel och på det viset fått ner andelen smittbärande rävar i närheten av en stad. Dvärgbandmasken finns sedan länge i delar av Centraleuropa och inte dör folk där i mängder av masken! De dör i mängder av samma saker som vi gör här – alkohol, trafikolyckor, hjärtkärlsjukdom och cancer.

Den stora risken med dvärgbandmask är inte att vi ska få mängder av insjuknade. Den stora risken är att allmänhetens syn på hundar förändras. Tillsammans med ett antal nya hundangrepp på barn och joggare är väl hundburen dvärgbandmasksmitta i städerna precis vad som behövs för att få den traditionellt rätt vänliga och accepterande synen på hundar här hemma att svänga om mot fientlighet.

Bodil Carlsson

Källor: artiklar på PubMed

söndag 13 februari 2011

Gästskribentens inlägg: HISTORIEN UPPREPAS!

Att collierasen har problem med rädslor är inget nytt. Inget som kom som en överraskning med MH. Redan för 55 år sedan hade collien fått dåligt rykte bland allmänheten för att "Lassiefebern" hade förstört rasen mentalt.
I mitten på 50-talet föll rasens reg.siffror katastrofalt. Från c:a 1000 reg/år till ett par hundra. Det gick i stort sett från ett år till ett annat. Collievalpar gick inte ens att ge bort. Åtskilliga avlivades.
 Så trots att det inte fanns obligatoriska mentaltester, så hade rasen genuint dåligt rykte som spreds bland allmänheten utan internet eller den snabba kommunikation vi har idag.
 
I början på 70-talet infördes krav på Godkänt Karaktärsprov på utställning för att få tävla om certen. En majoritet av uppfödarna tyckte det var bra. Under ett antal år så verkade det som om enigheten om detta beslut förenade uppfödarna. Men så börjades det prata om att karaktärsproven var så lätta på vissa ställen. Bedömningen var orättvis. Det var någon annan hund som gick för den populära avelshunden etc. Kort sagt, snacket var igång... och med det försvann enigheten.
Man kan fråga sig varför? Collien hade blivit populär igen, det var relativt lätt att sälja valpar. Som mest reg. 1500 valpar/år och den siffran lågt stabilt under flera år. Det användes både hanar och tikar som inte klarade karaktärsprov. Ju fler som "bröt" mot den oskrivna regeln, ju fler använde dessa hundar. Hundar som inte själva hade några särskilda meriter användes i avel för att de nedärvde "skönhet" som prioriterades på utställning, både här och i rasens hemland.
Huvudets utformning och "uttrycket" och helst väldigt mycket päls, fick stort utrymme i val av avelsdjur. I rasens hemland var detta de högst prioriterade avelsmålen och så blev det här också.
Redan i slutet av 80-talet på en  domarkonferens höjdes röster för att rasens avelsmål måste ändras till förmån för bättre anatomi och rörelser. Detta från utställningsdomare. Collien låg i botten över raser som inte klarade karaktärsprov. Nu sa man att kravet på Godkänt karaktärsprov inte hade gjort rasen bättre. Flera uppfödare ville nu lämna SBK för att slippa mentala krav över huvudtaget.
 
Självklart gör inte ett krav att något förbättras om man struntar i det!!!

 
I början på 90-talet skrevs motioner av uppfödare som ville avskaffa alla mentala krav och vi hade årsmöten som samlade över 200 medlemmar. I och för sig roligt att det finns ett så stort engagemang i rasen, men tråkigt att det inte var för ändamål som hade gynnat hundarna! Dessa motioner röstades ner. Det har alltid funnits en majoritet för att collien ska vara kvar i SBK och ha samma krav som de andra bruksraserna.
 
I slutet på 90-talet infördes MH. Ett mer utarbetat sätt att mäta mentalitet på än karaktärsprov. Samtliga brukshundar födda från år 2000 ska ha ”Känd Mental Status” för att få registrera valpar i SKK. Det innebär endast känt resultat, inga krav på mentala egenskaper. Även hundar som inte klarat att ta sig runt banan får ”Känd Mental Status” om beskrivaren avbrutit.
När jag första gången såg rasspindeln på collie fick jag en chock. Jag visste att rasen var dålig mentalt, men inte så dålig. Detta spreds snabbt. På varenda konferens där man diskuterade mentalitet visades colliens rasspindel upp som avskräckande exempel.
Det man kan fråga sig är varför inte uppfödarna tog till sig av att collien fick "löpa gatlopp" så fort mentalitet kom upp i olika sammanhang.
 
Jag har suttit i Avels-Uppfödarkommittén i många år. Vi arrangerade konferenser med toppföreläsare där arvodena sponsrades av SCK. Kostnaden var således inte ett skäl till varför en majoritet av uppfödarna inte kom, det var urbilligt. Samma personer kan åka mycket långt till utställning, så det är inte lång resväg heller. På en 2 dagars konferens hade vi en halvdag med mentalitet. Detta var anledningen till att man inte ville komma enligt de uppfödare jag frågat om detta. Man ville inte veta rasens problem som alla talade om!!! Man kommer inte heller på varken SBK:s eller SKK:s konferenser. Man sluter leden och kan bara umgås med personer som delar uppfattningen om att collien inte har några mentala problem, förutom de med bra MH/MT som är aggressiva, vilket det inte finns något som ens antyder att så skulle vara fallet. Tvärtom, det är nästan uteslutande rädsla som gör att collies visar aggressivt beteende.
 
När kravet på Godkänt Karaktärsprov togs bort i början på 2000-talet, för att få vinna cert på utställning, så försämrades rasen mentalt på kort tid. Detta syns mycket tydligt på MH resultaten, framförallt på skotten.
”SBK:s mentala tester är inte utformade för collien eller andra vallhundsraser”. Hela tiden undanflykter för att slippa se sanningen. Att bara ha frivillighet som styrmedel har inte hjälpt för att förbättra rasen. Tyvärr är det bara krav som hjälper eller marknadskrafter. Hade det inte varit för att hundarna lider av sin rädsla så hade det inte spelat någon  roll, men rädsla hör till de mest stresshöjande faktorer som finns. Det är rädsla som utlöser aggressivt beteende, dessutom  vet vi från humanmedicinen, även sjukdomar. Det finns ingen anledning att misstro att det även drabbar hundar.  
 
Tydligen är det svårt att sälja collievalpar nu. Nog är det synd att det ska behöva gå så långt, att rasen återigen ska behöva rasa till ett bottenläge hos allmänheten för att uppfödarna ska ta itu med rasens rädsleproblematik.  Alla som föder upp behöver köpare och köparna finns bland allmänheten som vill ha en kompis som hänger med på familjens aktiviteter utan bekymmer. Djungeltelegrafen informerade allmänheten på 50-talet att collien hade blivit nervös och inte var någon lämplig familjehund. Så då kan man tänka sig vilken genomslagskraft det ryktet har idag!  Det hjälper inte att stoppa huvudet i sanden, det enda som hjälper är att uppfödarna gemensamt agerar och det snabbt. Den senaste siffran över hur många kullar som inte har valphänvisning är 59% hos långhåren, de allra flesta p.g.a. att inte de mycket låga kraven på mentalitet uppfylls. De enda krav för att få valphänvisning utifrån MH protokollet, är att det inte finns kryss i ruta 5 på kvarstående rädsla eller 4 eller 5 på skott. Det talar sitt tydliga språk att något måste göras.
Vid jämförelser med de andra bruksraserna, så finns det inte någon annan ras där man avlar på så stora rädslor som hos collien. Det är t.o.m. så att långhårscolliens genomsnitt är näst sämst av de c:a 70 raser där det finns en rasspindel.
 
MEN, det finns en skara med uppfödare som idogt arbetar för en mentalt stabil collie och som inte använder rädda hundar i avel. Som stödjer rasklubben och följer de krav som finns för valphänvisning.
 
Som väl är arbetas det för en förbättring på bred front för att förbättra colliens mentalitet.  Tack till-  SCK:s styrelse, SBK, SKK, SLU och alla uppfödare och andra som hjälper till på olika sätt.
/Lolo Hawkins

Dvärgbandmask i Sverige!

SVA som regelbundet undersöker skjutna rödrävar har nu för första gången hittat vad de inte ville ha - dvärgbandmask i Sverige. Uddevallatrakten rör det sig om, hittills - smittkälla okänd. Seglande hundägande turister från kontinenten som gjort ett strandhugg under sommaren? Insmugglade hundar?
Klicka här

För mer info, gå in på SVA!

Bodil Carlsson

lördag 12 februari 2011

Varför just Collie?

Jag minns en gång för ganska många år sedan när jag och sambon var på ”lära-känna-stadiet” och pratade husdjur samt bläddrade i en hundbok. Min åsikt om hundar var då helt och hållet baserad på fysionomi – de skulle ha långa näsor annars var det fula hundar. Jag kan skratta något förläget åt det idag, för nu är det preskriberat. Då var det endast en estetisk syn på hundar som gällde. Vi kom i alla fall fram till att vi gillade långnäsor, modell större, bägge två. Afghan, Borzoi och Collie är tre exempel på raser vi verkligen gillade. Till utseendet.

Jag hade under de åren nästan daglig kontakt med en Afghantik som jag också gick ut och promenerade med ibland. Vi gillade varann, tiken och jag. Och oerhört vacker var hon, med sin blänkande svarta päls, sina mörka, nästan outgrundliga ögon och den långa, smäckra näsan. Hennes skall var värre än den värste romdränkte pirat man kan föreställa sig. Det var verkligen avgrundsdjupt. Vi har någon gång fått frågan om vi ger whiskey till vår collietik med tanke på hur djupt skall hon har, men hon är bara en västanfläkt jämfört med Afghantiken…
Detta skall mötte mig varje gång jag kom gående på vägen mot hennes revir som hon vaktade noggrant. Redan långt innan jag kom fram började jag prata med henne för att hon skulle veta vem det var som kom. Varje gång fanns det ett speciellt avstånd då skallet slutade och svansviftningarna började. Och varje gång blev jag lika glad över att hon kände igen mig. Hon var en riktig hund för mig och är det fortfarande idag, minst tio år efter sin vandring över till andra sidan. Hon hette Ida, fast något mycket flådigare i papperen förstås…
Nåväl, blivande sambon och jag enades vid någon tidpunkt om att Collie nog var det bästa man kunde ha. Hennes föräldrar hade två Collies så hon var redan såld. Själv mindes jag den där Lassiefilmen jag sett som tioåring och saken var klar. Collie skulle det vara. Flockkär, lättlärd och utan problem. I alla fall enligt hundboken.



Idag har vi två. De är som de är med sina fel och brister. Men de är en källa till daglig glädje för oss. Åtminstone en av dem är väldigt flockkär, bägge är lättlärda men helt problemfria är ingen av dem. Vi har dock aldrig ångrat att vi valde Collie, för vi har lärt oss massvis om hund av dem. Vi vet nu att hundar förstås kan väljas utifrån estetiska premisser - men det kanske inte är att rekommendera. Snarare vill jag rekommendera att man läser på om rasen, träffar många hundar samt söker de uppfödare som aktivt arbetar för att förbättra mentaliteten hos rasen. För det finns problem i rasen, framför allt med mentaliteten, men det finns lösningar också!
Estetiken får man kanske spara till de mer statiska konstverken på hemmets väggar.

Johan Nilsson

fredag 11 februari 2011

.... OCH GLÄDJE!


Det här, kära läsare, suckar man inte över!
För er som inte har Hundsport - så här citeras SKK:s vd Ulf Uddman i en artikel nyutkomna HS:

"Under många år har colliens mentalitet varit en het potatis. Många hävdar att rasen blivit alltför vek, medan andra påstår att det försiktiga beteendet inte alls är något problem utan endast ett missförstått rastypiskt särdrag.
I våras beslutade SKK/CS att ge SCK 150 000:- i bidrag till ett projekt som avsåg att klarlägga rasens mentala status. Pengarna togs ur SKK:s forskningsfond och projektet skulle SCK göra tillsammans med SLU. Målet var att utifrån MH-data utveckla ett mentalindex för rasen för att man därefter skall kunna påverka aveln för mentala egenskaper i positiv riktning.

Nu har första delrapporten från projektet "Mentalt Sund Collie" presenterats och den visar att det finns en tydlig arvbarhet. - Det är intressanta uppgifter då man kan se så tydliga mönster. Ungefär som vid HD och AD. Det är enormt positivt för att det innebär att det faktiskt är ganska enkelt att göra något åt problemet, säger Ulf Uddman.
Nästa steg i projektet är att rasklubben tar en ordentlig diskussion om resultaten och förankrar dessa hos medlemmar och uppfödare. Därefter skall ett avelsindex tas fram, exempelvis kopplat till Avelsdata. På så vis blir det ett enkelt och användbart avelsinstrument."

Min skapare - en kennelklubb att vara stolt över! WELL DONE SKK!

Man skuttar i snöyran! Och det här tar vi gärna kommentarer om, så välkomna in!


Bodil Carlsson

SUCK...

På förekommen anledning och efter påstötningar från läsare:

Nej, Collievänner har inte anmält någon.

Ja, en anmälan till SKK:s Disciplinnämnd har gjorts – av undertecknad som enskild medlem i SKK.

Anmälan har ingenting med olika åsikter om collie att göra. Den tar inte heller upp ett antal kreativa skildringar av rasklubbens medlemmar, årsmöten och policy publicerade på en viss blogg sedan dagen efter årsmötet 2009. Var och en har rätten till sin åsikt, hur ogrundad den än är. Även fantasy har skydd av grundlagen.

Anmälan gäller osanna påståenden om en enskild uppfödare, en enskild hundägare med tillhörande hund samt vår rasklubbs statistikansvariga. Var och en av dem har pekats ut offentligt som skyldiga till saker som verkligen skulle varit nedsättande, om påståendena haft verklighetsbakgrund. Nu har de inte det - därav anmälan. Det finns ingen rätt att förtala.

Ärendet ligger hos DN i väntan på beslut. Ev nyfikna får vända sig dit för vidare upplysningar. Anledningen till att den anmälda personen väljer att dra upp saken undandrar sig min bedömning, men här kommer ingen vidare diskussion i ämnet att föras.


Bodil Carlsson

onsdag 9 februari 2011

TULPANHUNDAR



Läsarna får ursäkta det klena skrivandet sista tiden. Allt tar sån tid. Fågel-, rådjurs- och stalkattsrestaurangerna kör med utökat respektive minskat öppethållande och med skiftande matsedlar alltefter temperatursvängningarna; en stelfotad häst sätts igång med vandringar i snöfria skogsslänter efter sex veckors halkuppehåll. Februari är som vanligt just skiftande. Dagsmejans droppar gnistrar medan de faller så tätt från björkgrenarna att de fyller luften med solljusreflexer. Nästa morron är grå. Vissa dagar och vissa platser håller den bistra skarsnön att gå på och då är livet okomplicerat en stund – man kan röra sig igen! Andra dagar och andra platser krasar man igenom upp till knähöjd och det är en kamp att dra upp foten ur djupet utan att lämna kängan kvar nere i snön, medan hundarna glor med hövligt medlidande. Vissa ställen vågar man släppa jyckar, på andra finns för många och för färska spår efter viltet som kämpar sig fram och det blir koppelpromenad. Tödagar medför golvskurning och rensning av gårdsplan och minsta lilla utflykt längs vägkanterna ger ett ansikte åt begreppet skitstövel.
Kort sagt är det senvinter. ICA svämmar över av billiga tulpaner.


I början av sextonhundratalet tog ekonomin i Holland sådan fart att landet var grannarnas avundsjuka. Fiske och kryddhandel gjorde några stormrika och en hel del andra rätt välbeställda, om man jämförde med andra länder. Det sägs att Holland på den tiden var fattigt folks idé om paradiset. Hmm... det låter bekant?
Hursomhelst älskade sultanen i Konstantinopel tulpaner så till den grad att han tyckte att ingen blomma var finare. Och ett sändebud från Holland kom tillbaka hem med en bunt tulpanlökar från sultanens kejserliga rabatter och stoppade dem i jorden och hans experimentträdgård blev ett utflyktsmål för rikt folk. De såg sultanens älsklingsblomma och bestämde sig för att de hade samma smak som sultanen. Snart blev tulpaner i trädgården ett tecken på status och pengar och efterfrågan på tulpanlökar steg.
Alla tulpaner var fina och exklusiva och dyra, de enfärgade också. Men allra finast och exklusivast och dyrast var de som bar på ett virus som gav spräcklig, ovanlig färg. Allt fler ville ha sådana i allt fler nya sorter. Sorterna gavs långa, associationsrika namn, Admiral de Något eller General de Någotannat, eller finast av fin: Semper Augustus. Alltid kejsare. Hmm... och låter det bekant igen?

Sen hände det som alla vet – under några få år steg priserna på de exklusiva statuslökarna med fantasinamn så till den grad att en enda lök av Semper Augustus blev värd detsamma som fyra årslöner för en hantverkare, eller som ett bra hus plus en vagn med två hästar. Fler och fler ville äga tulpaner och fler och fler ville förstås odla dem. Och då sprack bubblan! Det hade helt enkelt blivit alldeles för gott om lökar och varken fina namn eller andra marknadsföringsknep kunde hålla de exklusiva priserna uppe längre, även om man nogförsökte. köpatulpan.se, någon?

Det där var standardversionen av det som brukar kallas för den stora holländska tulpanbubblan. Marknaden sprack. Gudskelov finns tulpanerna kvar! Inte för att de är exklusiva, utan för att de är värdefulla på sätt som inte har med prestige att göra. Odlarna insåg det och fortsatte med att ta fram härdiga, lättskötta, vackra blommor som fyller en uppgift. Jag hoppas att det ska gå lika bra för de stamboksförda hundraserna.
Det är hundra år sedan en collie var värd lika mycket som ett hus på Manhattan, om den glänste i utställningsringen. Men det är fortfarande sant som en frivillig på ett irländskt rescue för dumpade hundar sa: ”Ingen har nånsin haft för mycket av en bra collie.”

Bodil Carlsson

söndag 6 februari 2011

DET ÄR NÅGOT SOM INTE STÄMMER!

Nytt inlägg från ny gästskribent:

Efter att ha följt colliediskussionerna är jag djupt konfunderad. Vad är det som inte stämmer?
Att colliefolket är uppdelat i två läger är helt klart. Men vad i jösse namn bråkas det om?
Alla verkar ju vilja äga/föda upp friska och orädda collies.
Det är helt uppenbart att ett läger inte tycker det finns många collies som mår dåligt och det andra lägret tycker att de finns och att det är ett stort bekymmer.
Det verkar också helt uppenbart att ett läger inte tror på att det finns ärftliga mentala egenskaper och att det andra tror att det finns ärftliga mentala egenskaper.
Ett läger tror att MH inte visar en hundras mentala status i stort och det andra lägret tror att så är fallet.
Jag undrar jag,,,, Kan det vara så att det här ena lägret vill ha en stor vacker hund som är ytterst stillsam. Den skall inte behöva motion och sysselsättning annat än i ytterst måttliga doser
Det är utmärkt om den är en introvert hund. Så länge den befinner sig på invanda platser och går den ”snitzlade vägen” verkar den ytligt må bra. Skulle den utsättas en påfrestning reagerar den inte utåt utan svarar med passivitet. Det syns helt enkelt inte hur rädd den är, om man inte tittar efter förstås. Och vem gör det?? Jo på MH tittar några och ser den rädda hundar som inte klarar att avreagera.
Man skall gärna kunna ha 10 stycken collies. De märks ju inte med sitt värdiga sätt……
Det är där skon klämmer. En glad, orädd, extrovert och aktiv hund kräver faktiskt lite av sitt liv. Den kräver ett innehållsrikt hundliv! Vilket då inte alls betyder att tävlande i olika former är allt som gäller.

Jag har aldrig hört en enda människa säga att aldrig mera skall ha collie för att de kände sig pressade att höftledsröntga och gå på MH med sin hund. Inte heller har jag hört en enda människa säga att de aldrig mera vill ha collie för att de var för glada och för vilda.
MEN, jag har alldeles för många gånger träffat människor som säger att de aldrig mer vill ha en collie för att de var så rädda och /eller hade så dålig mage.
Alldeles nyss träffade jag en familj som hade avlivat sin 3 ½ åriga collie p g a hundens rädsla och dåliga mage med ständiga blodiga diarréer. ”Aldrig mera collie” sa de. Inte heller hade deras uppfödare visat minsta intresse när de tog kontakt med denne angående sin collies problem.
Just det, hur var det nu igen? Alla vill föda upp och äga friska och orädda collies. Eller?
Det är något som inte stämmer!

Anonym
(identitet känd för Collievänner

tisdag 1 februari 2011

GÄSTSKRIBENTENS INLÄGG

Det här inlägget kommer från ännu en aktiv medlem i Cockerpoo Sverige. En del att fundera över!
Har renrasuppfödare monopol på att vara seriösa?
Har någon ö h t monopol på kunskap?
Varför väljer folk att ägna sig åt korsningsavel?
Varför väljer folk att köpa korsningsvalpar?
Vad vinner SKK på att stänga ute någon från en genetikkurs?


"Dom flesta i vår styrelse är ju f.d. renrasmänniskor (trot om du vill men jag har själv gått från renras till cockerpoo, har haft belgare i många år, tävlade lite både i lydnad och utställning, hanen jag hade var Korad och användes i avel.)

Vi försöker så klart vara seriösa, även om det är väldigt svårt att få folk att förstå att vi har en strävan efter friska sunda hundar trots att det är en TYP och trots att vi inte har någon strävan efter att få det till en RAS i den bemärkelsen som FCI och SKK eftersträvar.
Att stänga stamböcker och minska avelsutbudet för att en individ har fel färg, fel pälsstruktur, för stor, för liten gagnar inte TYPEN på sikt.
Sist jag var o ögonlyste min 7-åriga tik (som jag ögonlyser fast hon inte ska gå i avel nåt mer) så sa till och med min veterinär att det är bra att vi inte strävar efter att få den godkänd,för som hon sa så mådde både BC och JRT bättre innan utställningar kom in i bilden och man skulle följa en rasstandard.........

Den typiska valpköparen hos oss är familjer mellan 40-60 år, jag skulle gissa på att 75% har haft hund innan men som dom i många fall fått ta bort för tidigt. Många har träffat några cockerpooer och blivit förälskade. Men att tro att dom flesta impulsköper stämmer inte, vi har ju en otrolig efterfrågan och jag får säkert 10 mail o telefonsamtal i veckan från folk som letar valp. Dom får vara beredda att köa för efterfrågan är mycket större än tillgången. (Själv köade jag 5 månader innan jag köpte min första cockerpootik.)
Inte bara bra att så många vill ha cockerpoo, tyvär drar det till sig många oseriösa uppfödare som rider på att det är en populär mix. Men det är ju samma problem som i renrasaveln.

Redan där så sållar det agnarna från vetet, är man beredd att vänta och inte köper första bästa blandis på blocket så är det oftast seriösa köpare.
Dom flesta vill ha en familjemedlem som kan hänga med på det mesta, inte ha galen jaktinstinkt men heller inte vara vara en soffpotatis. Jag försöker alltid informera köpare atthar man ambitioner att ställa ut sin hund eller tävla på elitnivå så ska man köpa renras. Vill man ha en familjemedlem, kanske köra viltspår, agility lite lydnad så passar den utmärkt.

Men att som oss försöka vara seriösa är inte helt lätt, t.e.x så anmälde jag och en annan cockerpoouppfödare oss till genetik-kursen som är ett samarbete mellan vuxenskolan och SKK. Det stod inget om medlemsskap i SKK utan anmälan gjordes till vuxenskolan........som gör reklam för att vara religöst och politiskt obundna (!) Nåväl andra kursomgången stormade en människa in från SKK´s stockholmsavdelning in som själv födde upp mopsar och skällde ut oss två efter noter, vi visade upp kursutbudet där det INTE stod något om medlemsskap och jag kunde inte låta bli att fråga om dom var ett politiskt parti eller en religion........t.o.m dom andra kursdeltagarna skakade på huvudet åt hennes framfart.
Nåväl hon deklarerade att eftersom vi betalt så var dom tvungna att låta oss gå klart men något diplom skulle vi inte få..........men dom får deltagarbidrag från vuxenskolan.....
Nåja det kunde vi överleva ;-) Vi gick klart kursen och ingen mobbing från vare sig kursledaren som var väldigt duktig inom genetiken eller från dom andra renrasuppfödarna.
Månaden efter så kunde vi läsa på SKK´s centralstyrelses mötesprotokoll "att på förekommen anledning" så måste man numera vara medlem i SKK om man vill anmäla sig till vuxenskolans hundkurser......

Det var bara en liten parentes, vi kommer så småningom att ordna egna kurser och utbildningsdagar, självklart så vill inte SKK ha med oss, vi följer ju faktiskt inte deras regler men ett trevligare bemötande och en diskusion hade nog SKK tjänat mer på än som nu en mobbing och utskällning.

Wilma"
(signaturens identitet känd för Collievänner)