I klipparkivet framträder en dyster bild av Cornelis. Det liknar en rättegångsakt.
Om Cornelis åker fast för rattfylleri så hamnar han nämligen på löpsedlarna.
Det gör ju inte andra kända personer. När han slår en författare på käften på restaurang så blir det
fängelse och skadestånd ("Min make hade inte sagt ett ord åt Cornelis och hade absolut inte provocerat honom",
utbrister hustrun i kvällspressen). Det är sånt som annars bara världsmästare i brottning råkat ut för.
Och inte nog med att Corneiis av alla hamnar i det han själv skrivit en visa om: hurusom man inte någonstans
kan träffa en falskare kvinna än den som försökte lura Lazarus i säng eftersom hon var en han.
Cornelis åker prompt opp på löpsedlarna för den historien också.
Sen helvetet med fogdar och skatter, konkurser och skilsmässor
-allt fyller de feta arkivkuverten.
Problemet inför den kommande intervjun är ganska lätt att se.
Å ena sidan går det inte attt glida förbi allt detta och låtsas som om det inte har med viskonsten att göra.
Å andra sidan är det ju inte så meningsfullt att göra den 700:e historien på samma gamla historier.
Alltså lånar jag hop en bunt av hans skivor från en annan trubadur och tillbringar en vecka med skivorna.
Jag tvingar mej igenom hans diktsamlingar: det är de enda diktsamlingar jag läst.
Därefter vet jag ungefär hur intervjun ska gå till.
Cornelis bodde exakt så som jag hade föreställt mej. En tämligen rymlig förortslägenhet.
En soffgrupp med stora pösiga lädermöbler där man får god plats även om man väger över hundra kilo.
En jättelik stereoanläggning. Här och var travar av guldplattor som står lutade mot väggarna som om
dom just hade tagits ner eller just var på väg att sättas upp.
Antingen är han på väg att flytta ut eller också in.
Februarisolen flödar in vasst och avslöjande så att en dammsugarförsäljare från Electrolux skulle kunna
gå på triumfmarsch genom lägenheten. Men hans ansikte är stramt och sammanhållet på ett helt annat sätt än jag väntade mej.
Han ser ut som om han vore nyduschad, hans händer rör sig absolut stadigt och den tunga men uppenbarligen nedbantade kroppen
har en överraskande balans och harmoni i sitt rörelsesehema.
Förklaringen visar sig vara den att Cornelis blivit absolutist och inte supit på över ett år.
Men om det stod det ingenting i arkivet.
En full och oregerlig Cornelis säljer tidningar.
En nykter Cornelis är inte ens värd en notis.
1964 fick du lite av en slump ut din första skiva.
Hur kan det komma sig att du redan från början liknar den äldre och mer professionellt tränade Cornelis Vreeswijk?
— Därför att jag hade ju hållit på fyra fem år med dom där låtarna, jag körde dom på Sopis (Socialhögskolan),
tränade på studentkamraterna som publik. Det var så det började. Eller kanske började det ännu tidigare.
1961 tror jag det var som jag träffade Torgny Björk (nuvarande trubaduren Herr T) på folkhögskolan.
Vi höll på lite med visor och spelade gitarr redan då. Sen träffades vi igen på Sopis,
där vi startade den socialdemokratiska studentföreningen.
Samarbetade med Clarté, ordnade debatter och så.
Utanfor porrbiografen London fanns en reklamtext "perfect time killer" och det är också titeln på en av dina första skivor.
Det verkar som du gått förbi, sett texten, hajat till, tänkt efter, gått hem och skrivit visan. Gick det till så?
— Jorå. Det kan väl ha varit 1959 jag gick förbi och såg det där. Fast förresten har dom kvar den där reklamtexten än idag:
The perfect time killer står det (ungefär: del perfekta sättet att slå ihjäl tiden). Jo alltså.
Man går förbi va, och så ser man att det där är ju en perfekt vistitel. Eller novell, för den delen.
Sen är det bara att börja skriva.
Hurdå?
— Man hittar en rytm, en versfot man kan sjunga. Dom säger ibland att mina versfötter är vårdslösa men dom är väl genomtänkta till att sjungas.
Sen när texten är klar tar jag fram gitarren och gör musiken. Mycket sällan går det där i ett svep,
först är det rena plitandet, det är det vanliga.
Men när du plitar, vet du då medvetet eller undermedvetet ungefär hur musiken kommer att låta?
— Ja, eftersom jag har rytmen, själva pulsen klar när texten är klar. Sen är det bara att ta ut en färg, det är tonarten.
Och sen kan man börja lattja med ackorden. Ungefär så går det till.
Det råkar sig aldrig börja i andra ändan, med att du plötsligt får en melodi
i skallen som låter som om den passade till ett visst textinnehåll?
— Nä det är bara om man hittar en melodi man inte gjort själv. Som i Rio där jag hittade en del sambasnuttar.
Men det är sällan och det är ännu mera sällan som musiken kommer först.
"Dom säger ibland att mina versfötter är vårdslösa...?"
— Det finns väl dom som tycker att jag tar mej ton... äh, jag är mycket språkmedveten.
Jag kom hit när jag var tolv år och i motsats till dom barnfödda svenskarna har jag medvetet lärt mej språket.
Och eftersom jag var en ambitiös lärjunge gav jag mej fan på att bli bäst.
Det är därför jag nu kan röra mej mellan ytterligheterna.
En ytterlighet är i så fall Polaren Pers Stocksholmsslang. Det språket är socialreportage får man väl anta.
Men vad är det för mening med att i en visa som "Till en nymf'(1977) lyckas få in orden:
oktaver, atonala, polaver, madrigaler, katatoniskt och cadence?
Dom flesta förstår ju inte såna ord.
— Ja det där är den andra ytterligheten som får folk att tro att man vill driva med dom. Men i del här fallet handlar det
om att konfronteras med en vacker brud som är tom i roten fastän ändå som en nymf.
Man kan inte bemästra den diskrepansen, det enda man kan göra är att försöka illustrera svårigheten att komma överens,
det långa avståndet. Därför dom orden du citerade. Det rakaste och språkligt tydligaste jag skrivit är
nog vykorten ("I stället för vykort", 1973).
En del vistexter och dikter från perioden 1973 tycker jag verkar så snåriga att jag funderat på om det kan ha varit alkohol
eller narkotika som risat till det hela. Stämmer det?
— Del stämmer så långt att det har varit både det ena och det andra, centralstimulantia också, under en kort men häftig period.
Vi levde ju hårt under 60-talet. Men är det något som är snårigt så är det så att säga mitt eget fel. Säg något exempel.
Ja om vi då går till några dikter som finns i samlingen "vykort" som du själv nämnde.
Vykorten om Sara Lidman och Jan Myrdal begriper jag uppriktigt sagt inte ett smack av.
Tag följande strof: "I ett förtrollat marmorstalll glittrar ett rostfritt vattenfall.
/Hästen kan inte dricka/då skulle motorn spricka,/ Elfenbenshästar har slutet system/Han inga tarmar. Inga problem...
— Det är kanske lite gyttrigt det kan jag hålla med om. Men säg att det är en komprimerad bild som
försöker återge borgerskapets verklighetsuppfattning, vad säger du om det?
Okay, du talar till min fantasi men inte till mitt förstånd.
Men ta nästa strof, vad f-n har det här med Myrdal att göra:
"På en förtrollad teaterscen/ dansar en dam av elfenben./Damen är lätt på foten./ Damen är tom i roten.
/ Drillad av en demonisk person./Tala med honom så blir du som hon.
— Jamen det där är såklart en Bergmanskådis.
Möjligen med viss reservation för det där med lätt på foten som jag inte vet nåt om.
Och demonen är Ingmar Bergman?
— Javisst. Det är ett vykort till Jan Myrdal, inte om honom. Jag har avfärdat alla andra som kom med den där i
invändningen med att begriper dom inte poesi kan dom dra åt skogen. Det är ju inga märkvärdigheter.
Om du i samma dikt går två strofer längre ner: "Från en förtrollad talarstol/skjuter en man med knallpulverpistol."
Det hörs väl lång väg att det är Palme? Jag känner inte Myrdal och även om jag läst allt han skrivit och även om jag
retat mej till vansinne på en del hos honom så är han ju en jävel på Kina till exempel.
Kalla den där dikten till honom för hommage... äh, det är det inte heller. Det är bara en hälsning ungefär som "tjena,
så här ligger det till för mej idag, hur haru det själv?". Ett sånt vykort kan man väl skicka?
Hur många visor har du gjort?
— Del kan röra sig om en två-trehundra.
Vad betyder det i försäljning?
Tror att det är femton guldplattor och två diamantskivor. Det blir en halv miljon sålda skivor ungefär.
Dvs en 17- 18 miljoner kronor i försäljning brutto.
Själv får jag 8 procent vilket betyder omkring 2: 20 per platta.
Är guldskivorna av guld?
— Haha. En enda gång har jag faktiskt fått den frågan förut. Det var en kronofogde som var hemma hos mig och fick
för sig att här kunde han göra det stora lyftet. Han kollade till och med med skivbolaget i hopp om att kunna sno dom.
Men han fick tji.
Den gången ja. Men hur har du det annars med kronofogden?
— Jotack. För närvarande är det 180-200 000 som vi bråkar om.
Fast jag har varit nere i 1500 spänn en gång. Men skatteproblem får man leva med.
Anade du att redan din första skiva skulle bli succe?
— Nej jag tog det inte särskilt allvarligt. Jag skulle bli journalist och det där med skivan var ett litet extraknäck tänkte jag.
Och själv föreslog jag att dom skulle kalla skivan för "Ballader och fräckisar" för man hade ju ett litet om
ännu inte så välutvecklat kommersiellt väderkorn.
Men det tyckte producenten var för häftigt och så blev det Ballader och oförskämdheter i stället.
Sen stack jag på semester med fru och barn till Holland.
Utan att begripa att en stjärna just fötts?
— Just det. När vi kom tillbaks till stan så promenerade vi hem från Centralen. Det var i juli, fint väder.
Och där på Sveavägen stannade vi plötsligt till utanför det som nu är Cirkelbokhandeln.
För där i fönstret hängde bilden på mej från skivomslaget och så ett textat plakat där det stod att den nya upplagan
av den slulsålda skivan inte kunde komma förrän då och då på grund av semester.
Jag trodde inte mina ögon. Så när vi kom hem hängde förstås skivbolaget på låset.
Och vi som bodde i rivningskvart kunde köpa ny lägenhet och grammofonbolaget började tjata om turné.
Tja och så kort därefter råkade ju "Brevet från kolonin" komma till.
Alltså en ny jättesuccé. Men musiken var ju från en italiensk opera och texten var amerikansk?
— Visst. Jag översatte ju åt bolaget. Fick 200 pix per översättning som jag gjorde i källaren nere på Sopis.
Fast den där låten krafsade jag ner på mindre än en halvtimme.
I och med det var saken klar?
Nu var medborgare Vreeswijk trubadur och inte längre socialarbetare och det var inte svårt att välja?
— Nä det var inte svårt att välja.
Det gick ju jävligt bra att skriva medvetet och målmedvetet och kommersiellt och med bibehållen självaktning på en gång.
Det var under de här första åren du inledde din dödskallestrid med Sveriges Radio.
— Ja min första LP fick ingen dödskalle eftersom den räknades in under vissektorn och ansågs ofarlig därmed.
Visserligen hade "Tältet" dödskallemärkts, men det var inte min egen utan Per Myrbergs insjungning som kom före min egen.
Mennär jag gjorde platta nr två så gjordes den med komp vilket möjligen gjorde att den sorterades in under "underhållning"
ochdärmed under andra chefer. Jag fick en fotokopia från en god vän på Sveriges Radio, det var UIf Thorén, det kan jag ju säga nu.
Därstod att 7 av mina 13 låtar skulle spelas med stor urskillning: "Jultomten är död", "Lasse Liten Blues", "Sportiga Marie" och en del andra.
Olof Rydbeck (dåvarande radiochefen) förklarade i pressen att det var lögn att det existerade någon sådan skrivelse som jag fått kopia på från Uffe.
Vreeswijk kan för övrigt inte hindra oss all spela hans skivor i precis den utsträckning vi behagar,
menade Sveriges Radio, eftersom vi har överenskommelse med STIM. Då gick jag ur STIM för att hindra dom.
Jag ville få fram reglerna för smygcensuren i dagsljuset så att vi trubadurer kunde få veta vad vi hade att rätta oss efter.
Och så spelade man inte Vreeswijk på ett bra tag i radion och så kröp du till korset?
— Jag trodde att andra skulle ställa upp på den här aktionen.
Men det enda påtagliga resultatet blev ju att Hep Stars inte fick sin insjungning av min låt "I natt jag drömde" spelad
trots att dom ledde svensktoppen bra länge med den.
Och jag fick små arga brev från tonårsbrudar.
Det var allt.
I Stockholmstidningen den 8 maj 1965 sa du: "Man känner ständigt ett krav att poppa till sig.
Jag kan tillmötesgå det till några procent, men tvingas jag helt ge avkall på det seriösa slutar jag omedelbart."
— Ja det kan man väl säga, så det där gäller fortfarande.
Fast idag kan du väl inte bli socialarbetare, nu är väl reträtten avskuren?
— Nej för det är inte utan att jag lekt med tanken.
Inte just nu, men jag har haft det där under övervägande, kanske inte ta ett sånt jobb i Sverige men däremot i Danmark eller Norge.
Det var ett tag när allt var så hopplöst att jag verkligen övervägde det där.
Att lägga av helt och dra sej tillbaks?
— Ja när jag flyttade ner till Skåne 1972 och köpte den där jävla Beverly Hills-kåken så var det ju meningen att jag skulle börja ett nytt liv samtidigt.
Jag skulle sitta still och producera, gå mindre på krogen och turnera mindre.
Men nu sprack allting och det blev skilsmässa och jag kom till Stockholm 1975 och
torskade på den där transvestitgrejen med polisförhör och häktningshot och jag kände det som att det bästa eller det enda jag kunde
göra var att gå rakt ner på Systemet och sen försvinna in i dimman.
Men just innan ringde en polare, Torgny Anderberg, och sa att sätt dej åtminstone och skriv en låt av det hela först.
Och det gjorde jag, det var ett jävla nyttigt råd.
Men sen kunde jag inte göra nånting alls utom att kröka i ett halvår.
Men visan - "Ballad om hurusom Don Qutjote gick på en blåsning" som beskriver din eskapad med transvestiterna är ju
gjord som en dråpligt rolig och självironisk berättelse.
Ändå säger du att historien höll på att knäcka dej.
Vad var värst, den bedragna och förolämpade manligheten eller polis och fängelse?
— Det var polis och domstolshistorien. Att dom där typerna hamnade hos mej är ju mitt eget fel.
Jag var ungkarl igen och hade bott i stan i två månader utan äventyr och fick för mej en kväll att jag skulle slå runt och gå på kändiskrog.
På hemvägen sa jag åt taxichauffören att stanna vid dom där brudarna och jag gav dom min adress och sa att dom kunde komma upp
och ta sig ett jam om dom kände för det. Så åkte jag hem och efter ett slag så ringde det på dörren och där var dom.
Och där var jag, berusad och glad och trevlig, och minns att jag tyckte att en av brudarna hade en så mörk och hes och sexig röst.
Ja efter ett slag drog sig ju dom där in i sängkammaren och därinne hörde jag, Cornelis ska du inte komma?.
Och så störtade jag ner i bingen mellan dom där. Men det märkte jag ju liksom med detsamma att här var det ju inte som det skulle.
Jag lyfte först upp den ena, lugnt och fint, men sen låg den andra kvar och ville inte gå ur min slagg.
Det blev bråk förstås och jag blev förbannad och hämtade en kökskniv och jagade ut dom och en av dom fick en rispa i ryggen.
Snuten var där efter tio minuter och så togs jag i förhör.
Sen slog du vpk-författaren Arvid Rundberg på käften på restaurang Latona.
Han anmälde dej också för polisen och krävde 5000 kronor I skadestånd för sveda och psykiskt
lidande och du blev dömd till fängelse och att betala honom?
— Ja han fick sina pengar. Fast jag känner den där salongsbolsjeviksskojaren ganska väl.
När han blir packad så sätter han sig ner och lirar Wagner.
Mer än så behöver jag väl inte säga om Arvid Rundberg.
OK. Här har vi nu fått ihop 3 månaders fängelse för misshandel.
Även om nu andra än kända trubadurer skulle ha klarat sig utan fängelse från det här så kan väl historien inte ha varit värd att ge upp visorna för?
Och flytta till Norge av alla platser?
— Inte Norge, Danmark hade det nog blivit.
Men när jag åkte in på kåken sa dom att det var slut på mej. Och jag uppfattade det så.
Och jag kan väl milt uttryckt säga att åklagare och polis och fångvårdsmyndigheter inte
la två strån i kors för att ta mej ur den villfarelsen.
Men det där uppfattade väl dom flesta bara som en bisarr rolighet, ungefär som
Aftonbladets rubrik SVENSKTOPPSÅNGARE JAGADE KVINNOKLÄDDA MÄN MED KNIV"?
— Ja men jag begrep inte det i så fall. Det trycktes ju hårt på att det var frågan om misshandel och det är ju ett brott som en utlänning inte får begå.
I vanliga fall är man ju inte "utlänning" men när man torskar för något så har det ju med ens betydelse.
Det var väl samma för dej under IB-affären, plötsligt började dom utmåla dej också som 'utlänning. Så är det ju.
Fast det var min smala lycka att jag inte var känd som någon slagskämpe.
Jaha, det var historien om hurusom medborgare Vreeswijk var nära att ge upp?
— Ja då tänkte jag att jag ger upp, jag lägger av och drar mej tillbaka. Sjunga kan jag göra som hobby. Jag skrev inte på hela 1976. Jag flyttade och skrev mej som bosatt i Köpenhamn. Jag söp ner mej. Länkrörelsen hjälpte mej att nyktra till med jämna mellanrum och senare till att lägga av helt.
"Korven" Fagerman, en av dom ledande figurerna i länkrörelsen här i Solna, höll mej i handen.
Vad händer nu om du tar dej ett järn I alla fall?
— Ett järn är för mycket och tusen järn är för lite.
Sen jag kom ut från Svartsjöanstallen har jag hållit mej med ett och annal återfall.
I stort sett har jag varit vit i ett och ett halvt år nu.
Många av dina visor handlar om alkohol på gott och ont.
Skrev du och uppträdde du med hjälp av alkohol?
— Normalt kan man ju bara arbeta när man är nykter.
Men tidigare hade jag kunnat skriva en del med kröken i mej.
Vad jag först började upptäcka var att jag inte kunde klara av ett scenjobb med kröken.
Det nästa man märkte var att det man skrev när man var på kanelen ju var skit.
Så då måste man alltså vara nykter jämt.
Din politiska historia ser ut så här om man går till klipparkivet: 1967 förklaras du vara icke kommunist men dock socialdemokrat i tidningen Kvällsposten.
1968 är det 'jajamensan visst är jag kommunist" (vpk) i Aftonbladet och 1971 går du ur partiet
i Dagens Nyheter och 1977 förklarar du att du sjunger Victor Java utan att ha politiska avsikter.
Vad är det här? Upp som en sol och ner som en pannkaka eller mannen som äntligen kom till klarhet?
— Det beror ju på vem man snackar med. Att jag gick med i partiet då 1968 var ju för att jag ställde upp på Hermansson.
Det året ställdes det krav att man skulle bekänna färg politiskt om man var artist i valrörelsen.
Jag och Finn Zetterholm och Pierre Ström gick med vpk men det gällde ju Lasse Berghagen som hängde med halmhattarna (fp) också,
liksom Monica Nielsen och Monica Zetterlund som hängde med sossarna.
Men när du gick ur vpk; var det för att vpk var oförenligt med ditt jobb eller med din övertygelse?
— Det var oförenligt med mitt jobb.
Jag hade ju satt mej i den där Beverly Hills-villan och jobbet hängde ju ihop med hela det här
Beverly Hills-upplägget eftersom jag skulle lanseras internationellt just då.
Hur kan kåkens storlek ha med lansering och vpk-ideologi att göra?
— Jag ställde upp på den där lanseringen och det betydde att man tjänade en massa pengar på skivor och framträdanden och åkte första klass på flyget.
Om jag säger så här: jag gick med på att låta ett så kallat produktionsbolag göra mej till en internationell stjärna.
Jag accepterade deras krav på en viss "image" som skulle ge mej en bred förankring och om du undrar vad det här har med ideologi att göra så kan
man ju säga att en Demis Roussos som ställer sig upp och säger att "jag är kommunist" kan i princip packa ihop och skicka sina vita särkar till
Myrornas klädinsamling efter det. Så var det. Med mitt goda minne.
Det var ju bara det att det gick ju inte att skriva som det förväntades.
Men till en början lanserades du väl med dina gamla svenska nummer, fast översatta till exempelvis holländska?
— Ja urvalet hämtades från mina första skivor "Soptippen", "Lasse Liten Blues", "Felicia" och en del annat som var relativt oskyldigt.
Det slog och jag blev ett namn i Holland.
Men då dök det upp ett rykte i holländska pressen om att jag var kommunist och så fick jag frågan om hur det egentligen stod till.
Och vad sa Petrus då innan hanen gol?
— Just det ... vad sa Petrus.
Jag sa att visst är jag det. Och sen gick jag ur partiet och sa att nu har jag gått ur partiet.
Det var en kompromiss ... nej förresten ärligt talat var det en fullt medveten eftergift.
Sen kom 1973 och 1974. och då var jag mest där nere i Belgien, Holland, Luxemburg och Frankrike.
Men det var "samma turister här som där'?
— Ja, den skivan ("Getinghonung") kom till då.
Men min image höll inte så produktionsbolaget backade till slut ut.
För du skrev också, för att gå vidare i citatet, att det var "samma kapitalister här som där"?
— Just det. Så inte bara produktionsbolaget backade ur. Jag gjorde det också.
Fast dom där åren, det var ju då KFML-r och trotskisterna började härja hemma och vänstern kom att bli tokvänstern,
hela den där avdelningen blev ju något helt förvirrat.
Så från den tiden och fram till dags dato har jag bestämt hävdat för mej själv:
jag har gått ur vpk okay, men jag har en klar socialistisk uppfattning.
Hursomhaver kan jag inte tänka mej något annat.
Men hur var det där med den opolitiske Victor Jara?
— När jag gjort skivan ombads jag skriva en kommentar till en tidning i skivbranschen och jag skrev, ungefär, att det här är ingen politisk platta,
det är en presentation av en chilensk vispoet vars liv utplånades i samband med en kataklysm och min avsikt med översättningarna och
med den här skivan är att presentera ett tvärsnitt av hans produktion för svensk publik. Det tyckte jag lät neutralt och bra.
Men kritiken från Innerspalten och liknande håll gick ut på att hur kunde en sån som Vreeswijk få sjunga Victor Jara.
Dom menade att det gjorde jag bara för att sko mej. Det är klart att jag fick ett arvode för att jag gjorde skivan och betalt för mina översättningar.
Men STIM-pengarna går ju till änkan eller till Victor Jaras efterlevande.
Men vad det handlar om är att dom i Innerspalten bara väntade sig att jag skulle verkställa en appell.
Och det är klart art jag hade kunnat ta till brösttoner och skrivit om mördarna på plattans baksida.
Men då är ju frågan vad ett kommersiellt skivbolag hade funnit för anledning att distribuera sånt.
Det kan man ju inte ens förvänta sig av dom att göra. Men Victor Jara är stor på samma sätt som Brecht.
Dom lyckades göra stor konst mitt i kampen mot fascismen. Fast en del i den kampen är ju också avpassat
till ett läge som inte finns här i Sverige. Jag menar, jag tror åtminstone inte att Råsundastadion inom särskilt kort tid kommer
att bli som stadion i Santiago de Chile. Och dom sånger som Jara sjöng som representant för folkfronten på barrikaderna i
Chile kan nog inte få publik i Västeuropa därför att situationen är så annorlunda här.
Men den presentation av Jara som jag gjorde spänner ju självfallet från kärleksfull lyrik till politisk kamp.
Jämför sångerna “Plogen” och “Amanda”. Där har du den kombination som är Victor Jara.
Du har sjungit in Bellman.
Före dej fanns skönsångarättet typ Ingvar Wixell och det fanns det råa “socialrealistiska” sättet som
din polare Fred Åkerström gjorde Bellman på.
Hur hittade du din tolkning mellan dessa två?
— Skönsångarvariantem går ju inte av naturliga skäl, alltså jag kan ju inte sjunga så där.
Men Fred plockar in Bellman i ett sammanhang som jag inte riktigt håller med om,
Fred gör Bellman till uteslutande socialreporter som skildrar 1700-lalets förfall och superi.
Det är en vinkel, okay. Men det räcker inte för att göra Bellman eftersom Bellman har en human glädje och musikalitet som också måste med.
Björn J:son Lind och jag låg i gräset i Skåne och lyssnade igenom rubbet av Bellman och valde vad vi skulle göra. Vi utgick från att ingen jävel vet hur Bellman lät.
Det finns inga direktiv på den punkten, vi har bara notblad och text. Vi vet lite om tidevarvet och lite om vem Bellman var.
Men sen hade vi inte heller någon avsikt att sätta in honom i hans eget tidevarv med 1700-lalsinstrument och så där.
Vi gjorde moderna arrangemang med elgitarrer, eller Arne Domnérus’ band, eller blues.
Ett försök att flytta över Bellman till vår tid?
— Ja man kan säga att det var ett försök att med hjälp av intuition överflytta Bellman till 1900-talet.
Gick det?
— Vet inte. Vet bara att det sålde av helvete.
Vi hade en idé om att komponera bilder till del där med hjälp av Ulf Thorén och den vägen försöka åstadkomma en total upplevelse.
Men det rann ut i sanden.
Du hade en väldig framgång med Evert Taube. Men här visste ju alla både hur Taube själv lät och hur Sven-Bertil låter.
Ingen rädsla för att flyga?
— Den plattan är högaktningsfull. Med all rätt. Taube träffade jag ju ibland på Freden.
Ja träffade och träffade ... man gick ju förbi hans bord och bockade för Mäster. “Goddag Mäster Taube”, sa man.
Det sa vi alla där och det står jag för än. Han var på mej flera gånger och sa att han skulle lyssna på plattan.
En gång när han var på väg ut vände han i dörren och frågade mej:
“Säg hur mycket har den där grammofonskivan sålts?” “40 000 tror jag”, sa jag för den låg väl där ungefär.
“Jaha. Tack for vänligheten i alla fall”, sa han och gick ut.
Jahaja. Hur tolkar du det?
— Som en sympatiyttring från Mäster Taube.
Jag föreställer mej att han läst och hört mina prylar och inte var avog till dom.
“Avog” kan han väl inte ha varit eftersom du fick Taubestipendiet?
— Ja jag fick ju faktiskt stipendium av honom.
Men jag tror inte att det var för skivan med hans musik.
Jag har en bestämd känsla av att han aldrig lyssnade på den.
Jag tror han bromsades av omslaget (föreställer naken Cornelis Vreeswijk skylande sig med gitarr görandes grimas).
Den omslagsbilden ångrar jag.
En visa är en visa för stunden har du sagt.
— Ja den är ju bara på fyra minuter.
Visans format är ju inget som en symfoni som folk ska sitta med slips på i två timmar för att lyssna in.
Det ska gå på 30 röda sekunder att packa upp lutan och smälla av visan.
Jag har alltid varit misstänksam mot att lassa på visan budskap och protester.
Det är så svårt att få det att fungera utan att det blir tungt och allvarligt.
Om man har något all säga så måste man linda in det för att det ska få verkan.
Nej just det, en visa ska vara en visa för stunden, den ska få folk att trivas.
Om du fortsätter att skriva i samma takt har du gjort 1000 visor om tjugo år?
— Ja det är väl tänkbart.
Som det verkat nu är ju prognosen god. Men av tusen visor kanske 120 är bra och har man gjort 120 bra visor får man vara jävligt nöjd med sitt livsverk.
Det är vad jag skulle önska mej.
Men det är långt till 1 000 och ännu längre till 120.
Publicerad med tillstånd av Jan Guillou och Jan Håkan Dahlström
Källa: Boken Artister av Jan Guillou och Jan Håkan Dahlström intervjun gjord i februari 1979
|
