Gravidblogg

Vi var på vårt tredje vul för en vecka sedan och såg hjärtslag! Det var härligt! Samtidigt ger det mersmak, men nu dröjer det till vecka 18 innan vi får se minibebis igen, förutsatt att allt går som det ska.
Mår okej i övrigt, mår inte jätteilla men det kommer ibland, särskilt vid vissa lukter eller om jag hostar. Det är tröttheten som är värst. Jag tycker jag sover mycket bättre på nätterna, jag försöker vila så mycket jag kan med en treåring hemma, men ändå är jag bara trött hela tiden. På jobbet går jag och smyger, gör så lite som möjligt, och hemma gör maken nästan allt. Han är fantastisk. Jag är lite öm i brösten ibland och känner av växtvärk och fogarna, tycker att allt kommer mycket tidigare den här gången, det är som om kroppen kommer ihåg. BabyBel-ostar Light är fortfarande favoritsnackset, även om nästan allt ser gott ut i affären. Imorgon har vi kalas för Sanna. Ingen känner till mitt tillstånd så att säga förutom mina föräldrar. Men jag är så jäkla svullen att jag bara vill ha mysbyxor eller mammabyxor på mig, det känns som jag kommer avslöja mig imorgon...
Köpte två föräldratidningar idag. Den ena var Vi Föräldrar - Gravid och det andra var Vi Föräldrar med en tvåbarnsspecial. Just det är något som jag ofta tänker på, hur det kommer fungera med två barn. Sanna är det viktigaste jag har, jag vill att hon ska fortsätta veta det och aldrig tvivla. Mycket tankar jag vill sätta på pränt, men huvudet värker och jag är så trött, jag tänker gå och lägga mig. Sanna är hos farmor och farfar, och även om jag saknar henne så hjärtat värker är det skönt att få lite tid för sig själv. Godnatt!

Igår var jag på inskrivning på Backa MVC. Det kändes som lite i tidigaste laget, men också lite som ett kvitto på att jag faktiskt är gravid. Jag fick en annan barnmorska än jag hade när jag var gravid med Sanna, och det var rätt skönt faktiskt. Jag tyckte inte särskilt mycket om den gamla och den jag fick nu var väldigt rar. Hon var väldigt bekymrad över min värk och skulle kolla upp smärtstillande med någon läkare. Fast det gjorde jag själv idag, jag ringde specialmödravården på Östra Sjukhuset och fick prata med en läkare som sa att jag visserligen skulle vara försiktig men att Citodon inte skulle påverka fostret. Och det känns skönt att veta, för imorgon kommer jag nog behöva skotta snö på jobbet om väderleksrapporten stämmer.
Imorgon skall jag och maken till Krokslätt igen för vårt tredje vul. Om allt är som det ska bör vi se kunna se ett litet pickande hjärta! Åh vad jag hoppas att vi gör det, annars kommer det bli jobbigt.
I övrigt är det inte så mycket annat än trötthet och halsbränna som händer. Lite illamående i vissa situationer och så tänker jag väldigt mycket på mat... Och igår och idag har jag kissat lite mer än vanligt. Men än så länge verkar de inte misstänka något på jobbet och det är ju skönt. Jag vill inte avslöja mig riktigt än...

Hyfsat signifikativt för tidigt i graviditeten. Jag sover så vansinnigt dåligt, igår gick jag och lade mig i gästrummet klockan tre men somnade ändå inte förrän efter fyra. Försökte få tag i en läkare för att höra om jag kan ta lite Citodon på natten för att kunna sova, för de väderväxlingar vi har haft den senaste tiden får mig att vilja hugga av mig huvudet... Men jag ska på inskrivning på mvc på onsdag, då ska jag be henne remittera mig till specialistmödravården för att se om jag kan få hjälp där. Sedan ska jag äntligen till min sjukgymnast på onsdag eftermiddag, hon ska nog kunna rätta till mig. Problemet är ju bara att jag har så dåligt humör pga sömnbristen och värken att jag inte är någon rolig människa just nu.
De senaste graviditetsymptomen är: ständigt frusen, halsbränna, foglossning på natten, dålig matlust och känslig som bara den. Idag såg jag på Extreme Home Makeover på trean, ett av USA's i särklass smörigaste program, och jovisst. Fuktig fuktig i ögonen. Störtlöjligt. När jag var gravid med Sanna höll jag på att gråta ögonen ur mig när Buffy var tvungen att döda Angel. Jag vet varför det är kvinnor som är gravida, för män skulle aldrig klara av den här bergochdalbanan av känslor som vi måste hantera på daglig basis.

Idag var jag och maken tillbaka hos dr Mette på Krokslätt för att göra ett nytt vaginalt ultraljud. Jag såg det direkt, en mörk skugga på skärmen. Där var både hinnsäck och gulsäck men ännu var fostret för litet för att se. Hon beräknade mig till
v5+6, alltså en dag mindre än vad jag beräknat själv. Vi fick tre små bilder med oss tillbaka, det var mysigt. Och så ska vi dit igen om en vecka för en sista koll, men än så länge tyckte hon att det såg ut att sitta fint.
Graviditetssymptomen kommer och går, illamåendet på morgonen är så gott som borta. Men jag mår väldigt illa sent på eftermiddagen och kvällen, särskilt innan jag har fått middag. Idag hade maken bestämt att han ville ha fiskbullar till middag, så jag köpte färska räkor och bröd. Jag mår väldigt dåligt av att ge katten mat, så det får maken göra nu. Men så känner jag det vanliga eftermiddagsillamåendet när maken börjar stöka i köket med sin mat, och när jag går dit för att göra iordning min mat så fick jag tvärvända i dörren. Stackars maken blev rätt sårad när jag utropade: "Herregud vad det luktar!" Nu säger han att jag kommer få ta över all matlagning i fortsättningen... Urk vad det luktade vidrigt... Men det gick över när jag väl börjat äta min egen mat.
Annars känner jag inte så mycket annat, förutom att jag fryser nästan hela tiden och är väldigt trött. Men så har jag ju också börjat jobba heltid den här veckan. Timing is everything!

Har inte hänt så mycket de senaste dagarna. Eller jo, förhoppningsvis gör det ju det, men det märker ju inte jag av.
Illamåendet har gett med sig på morgonen, men kommer krypande på kvällen istället. Men än så länge är det helt klart hanterbart. Jo just det, jag märkte idag att mina blåbyxor som jag har när jag jobbar sitter obehagligt tajt. Inte så att det märks, men jag känner av ett ökat tryck liksom. Och jag som har tänkt dölja den här graviditeten ett par månader, hur ska detta gå?

Jag vet inte om det är för att jag har blivit alldeles för van vid att sova med Citodon eller om det är något annat, men jag är så trött så trött och ändå kan jag inte sova. Har svårt att somna och när jag väl sover så drömmer jag, vaknar i drömmen och ligger vaken ett tag till. Alltså minns jag allt jag drömmer men jag tror att jag är vaken mer än jag sover. Dessutom hittar jag ingen bekväm ställning, inte ens min Royal Rest-kudde är bekväm. Ryggen värker och jag är ömsom genomvarm, ömsom iskall. Är som en zombie och gäspar hela dagarna. Ska sova i gästrummet inatt och hoppas att det går bättre.

Idag fick vi komma till dr Mette. Väntan fram tills dess var olidlig, det var längesedan jag mådde så dåligt. Men det känns ändå bättre nu, trots att det inte gick att se så mycket. Så här gick det till:
Vi kom in till dr Mette ungefär en kvart sent, men det är sån hon är, hon tar sig tid. Vi satt länge och pratade och gick igenom allt som hänt sedan jag var hos henne i somras och hon upptäckte det misstänkta utomkvedshavandeskapet. Hon mindes mig faktiskt svagt. Hon tyckte att de dragit ut på det lite väl länge, men sa att jag hade haft väldigt bra läkare och att hon inte trodde att det skulle vara några konstigheter i livmodern. Vi satt också länge och räknade och hon tyckte att det var lite för tidigt att kolla med vaginalt ultraljud, men vi skulle ändå kolla. Först undersökte hon mig noga och tyckte att allt såg väldigt fint ut. Sedan undersökte hon med ultraljudet och såg nästan ingenting. Det hon såg var att det var "rätt" äggstock som släppt ett ägg, dvs. den som inte opererats. Hon såg också en tjock och fin slemhinna och hon trodde att hon såg en gulkropp. Och det verkade inte sitta alltför nära ärret. Efter undersökningen gick vi in på hennes kontor igen och pratade lite till, och hon sade till mig att det var väldigt viktigt att hålla koll på mig och att hon ville se mig snart igen. Först bokade vi tid till måndagen den 19 januari, men då kan maken inte följa med, så vi ringde och bokade om till fredagen den 16 januari. Det är fortfarande lite tidigt att se, men jag tror att hon vill jämföra utvecklingen. Vi fick till och med hennes privata mobilnummer om det skulle vara så att vi hade frågor. Hon är helt underbar, dr Mette.

Igår hade jag två riktiga hugg i magen, på höger sida där jag opererades. Ett kom när jag reste mig ur datastolen, det andra när jag hostade när jag låg i sängen. Idag kom en sån till, när jag satt i fåtöljen och skrattade åt ett tv-program. Ytterst obehagligt och det gör mig lite nedstämd. Men jag kan ju inget göra förrän vi varit hos läkaren på fredag.
Jag frågade på mitt forum, Allt för föräldrar, och det var någon där som trodde att huggen kunde ha att göra med att ärrvävnad inte tänjer ut sig lika bra som resten av livmodern. Hoppas att det är något åt det hållet.
Sover jättedåligt, men det är antagligen mest för att jag har ont. Jag slutade med Citodon direkt när jag testade positivt. Det är givetvis värt det, och antagligen lika bra att bli av med dem, men de har visst påverkat mig mer än jag trodde.
Annars är allt lugnt, trött som satan på dagarna och ett lätt illamående. Har inte behövts kräkas något mer, men det var faktiskt rätt nära idag på förmiddagen. Sanna såg mig sitta och blunda, kom fram och klappade mig på armen och sa: Mamma, vill du ha lite vatten? När jag sa att jag ville det sprang hon ut till maken i köket och sa att jag ville ha vatten och kom springandes tillbaka med en flaska. Sötungen! Vi har börjat prata lite med henne om småsyskon och sånt, men det är ju alldeles för abstrakt än. Och det ska ju gå vägen också. Annars har jag hört att det finns flera bra småbarnsböcker om ämnet. Det får bli senare. Nu, sova!

Ringde gynmottagningen på Krokslätts vårdcentral imorse och berättade om alls som hänt sedan deras dr Mette upptäckt mitt utomkvedshavandeskap i somras. De tyckte att det lät förfärligt och ville få in mig så snart som möjligt, så jag ska dit på fredag halv tolv och få träffa dr Mette då också. Och det känns fantastiskt skönt! Nu håller vi bara tummarna för att allt ser bra ut! Men Sanna ska få vara hos min pappa, för om det är negativt så kommer jag inte kunna hålla masken, och jag vill inte att hon ska bli rädd.
Idag kräktes jag för övrigt för första gången på morgonen. Mådde illa redan när jag gick upp, och när jag och Sanna satt lite vid datorn ett par minuter senare hostade jag till, och sen fick jag rusa in på toaletten. Äter inte så bra nu, så det kom inte upp något direkt. Men det finns ju en första erfarenhet för allting...

Här är en bild på de två gravtesten jag har gjort. Det översta är testet jag tog igår, alltså är det lite svagare. Det nedre tog jag imorse, det blev plus direkt, inget snack om saken. Men det trodde jag inte heller, för jag har mått jätteilla idag. *håller tummarna* Imorgon ska jag ringa Krokslätt och se om jag kan få komma dit och göra ett vul.

I början av december låg maken och jag och pratade om bebisar, Carlanderska och min cykel. Vi räknade ut att cykeln efter operationen varit cirka fem veckor. Under ett av alla mina besök på gynakuten i somras berättade en av läkarna för mig att cykeln kan vara hur lång som helst, ägglossningen är ändå alltid två veckor före mensen kommer. Alltså räknade vi ut att jag borde ha ägglossning helgen före jul. Den artonde december hade jag en stressig dag, lillan och jag hade varit hos läkaren och fått varsin penicillinkur och jag var sen till jobbet. Ändå kände jag lite molvärk och stickningar över livmodern och hade lite konstiga flytningar. Jag ringde maken och sa att jag trodde att jag hade ägglossning och när jag kom hem den kvällen, trots att vi var genomförkylda, så passade vi på. Vi tog alla chanser dagarna som följde och sen blev det jul och vi tänkte inte mer på det. I förra veckan började jag känna lite molvärk i livmodern igen och hade ett vidrigt humör. För tre dagar sedan slutade jag ta nässpray efter förkylningen och började känna konstig smak i munnen. Jag tyckte det smakade lite plastigt och tänkte att det hade med förkylningen att göra. Men så igår slog det mig att jag läst att en del känner metallsmak i munnen tidigt i graviditeten. Maken och jag var en sväng i stan och jag passade på att köpa ett graviditetstest. Imorse kissade jag på stickan och lade den på badkarskanten, sedan gick jag ner och sade till maken att jag hade testat. Sedan gick vi upp tillsammans och tittade på testet. Först såg det negativt ut men så vinklade vi det lite och såg ett svagt svagt lodrätt streck, testet var nog positivt. Vi är fortfarande inte säkra, vi ska ta ett nytt test imorgon. Är det tydligt positivt ska jag ringa runt på måndag och försöka få ett vaginalt ultraljud någonstans. Eftersom graviditeten i somras var ett utomkvedshavandeskap är det 40% risk att ett befruktat ägg fastnar igen, därför måste det kollas upp tidigt. Annars kan det blir svåra komplikationer. Innan dess vågar jag inte hoppas eller berätta för någon (fast jag har berättat det för mamma). Men tankarna dras hela tiden till att jag kanske är gravid igen och att det kanske går vägen den här gången. Jag känner efter hela tiden och om jag inte känner metallsmaken i munnen tror jag att jag har inbillat mig. Men jag har också varit yr och lite åksjuk de senaste dagarna, jag tror inte att jag inbillar mig.
Under min första graviditet mådde jag helt fantastiskt. Jag mådde illa en dag, åt som en häst och hade perfekta prover. Dock fick jag halsbränna i v 23 som höll i sig hela tiden fram till förlossning, men det var ändå uthärdligt. Tänk om jag får en illamåendesgraviditet? Det är ju inte kul, men för att få bli gravid och få ett barn till så mår jag gärna illa ända tills barnet kommit ut!