Pennan är mäktigare än svärdet

Reaktionerna på insändaren imorse lät inte vänta på sig. För bara en liten stund sedan fick jag ett telefonsamtal från en mycket trevlig kvinna på Glocalnet som bad om ursäkt upprepade gånger och beklagade det inträffade. De hade tittat på samtalsloggarna och ansåg att det hela var ytterst beklämmande och att inget av det inträffade var vårt fel. Deras policy i sådana här lägen är att skicka en räkning på de senaste sex månaderna och sedan stryka resten. Jag var väldigt trevlig under samtalet och påpekade att vi aldrig nekat att betala, vilket hon höll med om. Hon såg också att vi redan betalat räkningen och meddelade att vi skulle få tillbaka pengarna i nästa vecka, förutom de sex månaderna de brukar fakturera för. Den punkten kunde jag för övrigt bestrida, men det tyckte inte jag var nödvändigt, jag är bara glad att vi får tillbaka merparten av pengarna. Så det blev en rejält trevlig start på helgen! Tur att jag skrev den där insändaren.... Hej så länge!

Tillägg kl 20.17. Här är insändaren i sin helhet för de som inte har tillgång till Göteborgs-Posten:

I förra veckan fick vi en räkning från Glocalnet på nästan tio tusen kronor! Tydligen hade räkningen för bredbandet inte funnits med på de månatliga fakturorna vi fått för telefoni etc, fakturor som enligt oss varit väldigt höga för en ung familj som ringer mycket begränsat, och därför har vi kanske inte kollat räkningarna så noga som vi uppenbarligen borde ha gjort. Detta har, enligt Glocalnet, pågått sedan april 2006. Vad som hände just denna månad vet vi inte, för vi har varit kunder hos Glocalnet i över fem år och haft bredband i samma företag i minst fyra år och aldrig missat en räkning. Vi tar på oss att vi har brustit här och tänker givetvis göra rätt för oss. Men det är ändå en tung räkning att få såhär i semestertider, så vi vände oss till Glocalnet för att få hjälp att dela upp fakturan, då vi ändå ansåg att lite av felet även låg hos dem som skickat felaktiga räkningar i två och ett halvt år. Först är det nästan tjugo minuter väntan i kö och sedan kommer vi fram till en handläggare som är mycket otrevlig och säger citat: "Ni har ju struntat i att betala räkningen för bredbandet", slut citat. Hade nu bredbandet funnits med på räkningen så hade vi givetvis inte "struntat" i att betala, men vi talar för döva öron. Vi sväljer ändå förtreten och frågar om uppdelning. Surt får vi då veta att det kostar 250 kronor i uppläggningsavgift och sedan ytterligare 50 kronor per faktura. Vi tycker att uppläggningsavgiften och fakturaavgiften faktiskt är något som Glocalnet kan stå för som ett ringa erkännande för ömsesidigt fel, men icke, och det är ärligt talat pengar vi inte har lust att skänka till Glocalnet, så vi bestämmer oss för att betala hela fakturan på ett bräde. Därför vill vi nu varna andra Glocalnetkunder att noggrant kontrollera sina räkningar så ni inte drabbas av en kalldusch så som vi gjort och tvingas ta pengarna som skulle gått till en semesterresa med vår dotter. Det är mänskligt att fela, men inte för stora företag med trogna kunder. Hade vi haft råd hade vi bytt leverantör, men det får vänta tills kontot står på plus igen.   Familjen Olsson

Ljuvliga fredag

Det är härligt att vakna upp till en morgon av strålande solsken och klar höstluft efter flera dagar av hällregn och mulet. Att det dessutom är fredag gör ju inte saken sämre. Idag var jag dessutom publicerad på Fria Ord i Göteborgs-Posten, men Glocalnet hade inte behagat svara på vår kritik. Synd, men inte oväntat. Nu ska det bli intressant att se om det är någon annan som skriver in med liknande problem.

Igår var vi på polisstationen i Mölndal och ansökte om pass till Sanna. Hon var på ljuvligt humör hela tiden - fram tills det var dags för fotografering... De tar ju korten direkt på stationen nu, det är ju jättesmidigt tycker jag. Skönt också att man inte behöver visa örat och sånt krafs, det hade varit stört omöjligt med vår unge. Hon skulle sitta på en pall men det gick inte ens att sätta henne, hon gallskrek och sög sig fast i mig så både jag och pallen höll på att ramla. Till slut fick jag sätta mig på pallen och ta Sanna i knäet och hålla en stor, vit plastskiva framför ansiktet så bakgrunden skulle bli ljus. Maken fick stå bredvid apparaten och spela apa och till slut körde han glassmutan och då blev hon äntligen lugn. Jag fick snabbt torkat tårarna på henne och polisen i kassan tryckte raskt på knappen, och som tur var räckte det med ett försök. Hon ser väldigt allvarlig ut, men hon är ruskigt söt (partiska mammor får tycka det). Sedan körde vi tillbaka mig till jobbet som jag smitit en stund ifrån och far och dotter åkte hem igen, med ett stopp för att köpa glass givetvis. De sov som små grisar när jag kom hem vid halv tolv-tiden. Sanna låg tvärs över min säng, så jag fick lägga mig i hennes... Men innan jag somnat vaknade hon till så vi fick byta. Någon gång under natten vaknade hon dock och ropade på pappa. Det var första gången hon gjort så, så jag rullade raskt över henne så hon fick ligga i mitten så vi kunde krama henne båda två. Då blev hon lugn igen, lilla sötnosen.

Efter att ha gått upp (!) två dagar i rad har jag nu bestämt mig för att sluta väga mig varje dag. Jag misstänker att det är den ökade träningen som gör att jag går upp, för jag har märkt ganska stor skillnad på kläderna på de här veckorna. Jag har varit ute med stavarna tre dagar i rad plus dansen i måndag, jag är helt biten av stavgången! Det ser urfånigt ut, det håller jag med om, men det känns mer som man tränar än vad man gör om man promenerar. Jag kan ha hittat "min" träningsform. Nu gäller det bara att jag fortsätter! Idag ska jag dock inte stava tror jag, känner mig rätt tung i benen och det stramar i ljumskarna och dessutom anar jag en förkylning i halsen som jag hoppas ska ta och försvinna. Men imorgon är det på't igen! Jag borde hinna med en runda, antingen före frukost eller innan vi åker till Jönköping för att fira svägerskans födelsedag.

Nu får det ta och bli lite arbete också, man kan ju inte blogga bort hela arbetsdagen.... Hej så länge!

Tidningsanka

Idag har jag varit aktiv i tidningarnas värld. Igår kom det fram att det skall byggas en ny tunnel under älven här i Göteborg och att denna och den redan befintliga tunneln, Tingstadstunneln, kommer att avgiftsbeläggas. Det finns också två broar över älven, men det skall inte kosta något att åka över dem. Vi bor ett par hundra meter från Tingstadstunneln, E6:an från Oslo går rakt igenom den och fortsätter mot Malmö. Åker man E6 kan man välja flera avfarter mot Göteborg centrum, men man kan också fortsätta en bit och kommer till Mölndal där jag jobbar. Det har blivit en rejäl folkstorm mot förslaget att det ska kosta pengar att köra igenom tunnlarna men inte broarna. Visst, jag kan köra över en av broarna, men det skulle förlänga min restid med minst tjugo minuter varje dag, för att inte tala om de ökade utsläppen. Eftersom jag jobbar skift och slutar runt elva två kvällar i veckan är det inte aktuellt för mig att åka kollektivt. Men nu skall vi alltså straffas för att vi bor på "fel" sida älven. Jag skrev ett inlägg i debattforumet som öppnades i Göteborgs-Postens nätupplaga och det hamnade i en artikel. Gissa vem Helena är? Och kolla, jag får medhåll också!!! "Håller
med Helena i artikeln, varför skall man betala extra skatt för att man åker igenom en tunnel eller över en bro. Vi betalar ju hur mycket skatt som helst redan för att få köra på våra vägar.

Borde man i så fall inte beskatta dom som bor på öarna extra också när dom nyttjar bilfärjorna? inlägg av: Lennart      2008-08-27 13:39 "


Tidigare imorse skrev jag också en insändare till G-P's insändarsida i pappersupplagan om vår räkning från Glocalnet som vi fick i förra veckan. Efter bara någon timma fick jag ett svar från insändarredaktionen om att jag kommer publiceras och att de också skall kontakta Glocalnet för att få en kommentar! Nu har vi redan betalat räkningen, men det skulle vara väldigt intressant att höra vad de nötterna har att säga, för när vi bad om en förklaring så fick vi ju aldrig någon. Jag känner mig som en light-version av Lois Lane!
 


Idag har jag och lillan haft en riktig slappedag. Jag kom hem strax före halv tolv igår och somnade väl inte förrän närmare två. Sanna däremot vaknade pigg och söt klockan sex så det var bara att masa sig upp. Gick och drog hela morgonen och tog en lur med fröken vid halv tolv. Sedan åkte vi och hälsade på pappa på sjukhuset och det gick rätt så bra även om Sanna var lite blyg. Pappa var ändå glad att vi kom. Sen kom vi hem och åt middag, det var löjligt gott. En rask stavpromenad på nästan en timme efter det och nu ligger jag och slöar i sängen. Sanna har precis somnat och maken kommit hem från sin promenad, dock utan stavar för det tycker han ser fjolligt ut.

Och så slutligen har jag blivit utmanad av Ulrika från Mitt mirakel, och jag är ju inte sen att svara på en utmaning! So here goes:
1.Vilken mat äter du ofta?
Mycket grillat, vi gillar kött i den här familjen. Till det någon potatis och sås och grönsaker till mig. Annars lagar jag ofta köttbullar eller köttfärssås till man och barn, men då brukar jag äta något annat, oftast kyckling eller fisk.
2. När du är på kalas, är du den personen som sitter eller du hjälper till och dukar ut ?
Det beror på vart det är, men jag försöker hjälpa till så mycket som möjligt. Det är så jag är uppfostrad och det känns som ett rätt så bra sätt att tacka för maten.
3. Var sitter du helst när du bloggar ?
Antingen ligger jag i sängen med laptopen eller så sitter jag framför den stationära datorn i datorrummet. Men rätt ofta blir det några rader på jobbet också...
4. Köper du ofta Triss ?

Oj, inte ofta alls. Men jag får det alltid i födelsedagspresent från svågern. Jag har ändå ingen tur i spel.
5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester ?
Uj, jag kan inte välja. Okej, två favoriter får det bli: Första trippen till USA år 2000 och när jag och maken bilade i Italien 2004
6. Vilken tv kanal tittar du på mest ? 
Trean och femman, och Tv4+. Jag är tv-knarkare....

Och så ingår det i utmaningen att utmana fyra nya offer, så jag utmanar Helene, Jessica, Ida, Karin och Annica (ja, jag vet att det är fem, but the more the merrier!)

Nu får det vara bra för stunden! Hej så länge!


Jag och reklamfilmer...

Ni vet ju hur jag kan snöa in på reklamfilmer. Oftast för att jag irriterar mig på dem, men den här gången har jag faktiskt hittat en film som jag gillar. Det är den nya reklamfilmen för Martini med George Clooney. Okej, man kan diskutera lämpligheten i att göra reklam för alkohol, men klockan är mycket och jag känner inte för att ge mig in i en moralisk argumentation med mig själv. Jag vet inte vad det är jag gillar, men det har väl något med den substila erotiska suggestionen, att det är kvinnan som har kontrollen. Kul är den iallafall!


Ikväll har jag jobbat, det gick bra. Inga större äventyr, det flöt på som det skulle. Imorgon är jag ledig och Sanna och jag ska åka till Kungälv och hälsa på pappa på sjukhuset. Det blir bara en liten stund, han orkar inte så länge. Men han ville gärna att vi skulle komma.
Imorse var jag ganska duktig tycker jag. Fastän regnet öste ner så promenerade jag och stumpan till dagis. Jag bar med mig stavarna, och efter jag lämnat Sanna tog jag mig en stavrunda. Den blev inte riktigt så lång som den brukar, bara en sisådär tjugo minuter, men jag var blöt både utifrån och in och inifrån och ut när jag kom hem, så jag kände mig inte motiverad till att förlänga turen. Huvudsaken är ändå att jag rörde på mig litegrann. Idag var ju sista dagen på kuren och imorgon börjar jag äta middag. Jag slutar alltså inte helt med pulvret, men jag börjar fasa in måltider. Troligtvis kommer jag få världens magont, för maken har beställt tacos till middag. Jag får äta försiktigt och krydda färsen måttligt. Själva brödet är ju inte så värsta kolhydratfattigt, men jag hittade en sajt med ett alternativt recept på tortillas, så jag kanske bakar egna imorgon.

Usch, Dawn of the Dead går på trean nu och jag kan inte låta bli att titta på den. Det är en av de otäckaste filmerna jag vet, men det är någon slags hatkärlek. Jag har sett den flera gånger, vet precis vad som händer och ändå sitter jag där och tittar. Jag tror det hänger ihop med min rädsla för krig. I förra veckan drömde jag att det var nyårsdagen och vi vaknade upp och det var krig. Vi var tvugna att skicka iväg Sanna någonstans där det var tryggare och hon grät och grät när vi lämnade bort henne, Sedan när kriget var slut så kunde vi inte hitta henne, I samma veva vaknade jag gråtande, det var fruktansvärt. Som tur var låg hon bredvid mig i sängen så jag kunde dra henne tätt intill mig och bara krama henne. Men efter det har jag flera gånger kommit på mig själv med att tänka på hur vi skulle göra om det blev krig. Om vi kunde gräva upp stenarna på uteplatsen och odla och om vi skulle klara att elda en hel vinter om vi inte hade fullt vedförråd och vi blev tvugna att använda möblerna som bränsle. Jag tror att det är krisen i Georgien med konflikten mellan Ryssland och resten av världen som satt igång det. Och jag kan inte sluta tänka. Ibland funderar jag på om jag ska börja köpa på mig konserver och glasburkar för att vara redo att göra egna inläggningar. Det har liksom blivit en fix idé och jag kan inte släppa det. Jag hoppas att det hjälper att skriva om det, nu kanske jag kan få det ur mig.

Nu ska jag iallafall sluta att vara deprimerande och stänga av datorn. Det är dags att sova. Godnatt!

Min lilla pappa...

...har opererats idag. För fem år sedan fick han en ny höftled och var väl bra ett tag. Eftersom han har jobbat på byggen i hela sitt vuxna liv är han sned och vind lite överallt, har opererats för diskbråck och skall steloperera ryggen också om ett tag. Men det senaste året har han blivit sämre och sämre i höften igen och för några månader sedan beslutades det att han skulle opereras igen. De tog massor av tester och en mängd röntgenbilder, men det var svårt att sluta sig till hur mycket av höftprotesen som skulle bytas ut, men något var de tvugna att göra. Så igår kväll lades han in och han skulle opereras imorse. Mamma fick beskedet att ringa uppvaket vid sextiden ikväll för att höra hur det hade gått, men när hon gjorde det fick hon veta att han inte kommit från operation än. Tydligen hade de legat efter hela dagen, men han skulle ju opereras redan vid åtta imorse, så mamma blev lite orolig. Jag pratade med henne igen vid halv åtta och då hade han precis kommit ner och de höll på att greja med honom och de bad mamma ringa efter en stund igen. Mamma ringde mig när jag var på väg hem från dansen, då hade hon äntligen fått prata med både en sköterska och med pappa. Han hade opererats från tio på morgonen till sju på kvällen! Han hade förlorat mycket blod, men de hade återanvänt det på något vänster. Det visade sig också att protesen var helt av så de hade fått byta ut hela och borra och sätta nya plattor och grejor, så det hade ju varit en väldigt komplicerad operation. Antagligen måste han ligga kvar på intensiven hela natten och pappa var väldigt ynklig. Tror fasen det. Det kommer antagligen bli en ganska lång återhämtning den här gången, men förhoppningsvis blir han bättre i långa loppet.

I övrigt idag har vi dansat med Out of Line, men vi bestämde oss också för att börja dansa med Lineup4Dance så vi får lite snurr på att lära oss nya danser. Sedan kan vi träffas och mysdansa tillsammans någon gång i månaden eller så. Eftersom man kan dansa samma steg på lite olika dagar blir det antagligen inte att vi dansar allihop på samma dag och det kommer kännas tomt, så det är viktigt att vi håller igång vår egen grupp också.

Imorgon är sista dagen på pulverkur, sedan ska jag börja äta middag igen. Det ska bli underbart!!! Jag ska försöka köra någon slags GI-low carb, men det verkar för jäkla jobbigt och stenhårt ska jag ju inte köra. Jag hoppas att det ska räcka med linedancen och stavgång, jag vill ju ha en långsam men stabil viktnedgång. Fast inte alltför långsam, min tiokilosbelöning ska bli ett par vinterstövlar, så det är ju bra om det finns vinter kvar när jag gått ner...
Nu är det läggdags! Godnatt!

Nominering!!!

Idag fick jag mig en riktig överraskning igen må ni tro! Jag har blivit nominerad av Malin i en slags bloggrekommendation! Jag är så smickrad att jag rodnar ända ner till tårna! Och jag skall givetvis inte vara sämre än att jag i min tur nominerar sex bloggar som jag gillar! Utan inbördes ordning:

Jag börjar faktiskt med att återgälda nomineringen till Malin aka Tidsoptimistens blogg. Utan att ha träffats i verkligheten känner jag att vi har en del gemensamt och framförallt är hon en otrolig inspirationskälla till bland annat inredning där hon verkligen har fingertoppskänsla! Dessutom dyker det titt som tätt upp roliga anekdoter, dikter, tänkvärda ord blandat med öppenhjärtligt bloggande om familj och vardag.

Sedan måste jag rekommendera rara, kloka -ME-. Cybervän, matgudinna, rolig-som-tusan och ljuvlig människa från topp till tå. Läs och bli inspirerad till stordåd i köket, bland tårtor och till livet på landet.

En häxa på vift är ännu en bloggerska extraordinaire. Hon skriver om livet som svensk i utlandet, för tillfället i Tyskland, med allt vad det innebär.  Det är öppet, ärligt och knivskarpt om allt från familj till nyheter, och har man tur får man också se hennes fantastiska fotografier!

Sedan har vi Tårtmamman. Jordnära, ärlig och med tre underbara barn får hon mig att ömsom skratta och ömsom fälla en tår. Det hon inte vet om sjalar och nära föräldraskap är inte värt att veta.

Jag vill också rekommendera två amerikanska bloggar.

I Because I Said So får vi följa en sexbarnsfamilj i utkanten av Chicago. Jag stiftade först hennes bekantskap när hon lade ut en annons på Ebay, och hennes liv sedan den annonsen har blivit helt annorlunda. Från att ha varit en hemmamamma med en hårt arbetande make har hon nu fått bokkontrakt, hon blir intervjuad i tv och radio och håller föredrag på konferenser och universitet. Men samtidigt har hon fortsatt att vara jordnära, hon är hemma med sina barn och bloggar som aldrig förr. Ibland håller jag på att ramla av stolen för jag skrattar så åt hennes formuleringar.

Hos Raising Country Kids får vi följa en fyrabarnsfamilj som bor mitt ute i ingenstans på landet i Montana. De driver en bondgård och hon skriver om hur det är att ha femton mil enkel väg till närmaste affär, hur det är att ha barnen i en skola med tio elever, att driva en flock med kor till häst med en tvååring i sadeln framför sig... Att man dessutom får se bilder på det makalösa landskapet och också ett och annat läckert recept gör denna blogg komplett!

Jag vill också föreslå att ni kikar in hos mina kära vänner: Annika, Jessica, Jenny, Karin och min nya bekantskap Ullet. De är alla värda ett besök!

*********************************************************************************************************************************
Idag har jag och maken varit ute med svärfar i hans båt för att fiska makrill. Men fisket i Göteborgs skärgård är inte vad det har varit och fångsten var skral, en enda makrill, fångad av maken, hade vi med oss hem. Svärfar hade ett napp men tappade den och mitt agn var det ingen utom fiskmåsarna som ville ha... Väl hemma igen rensade jag den lilla fisken (första gången jag rensade alldeles själv!) och sedan satte jag maken på kökstjänst med kvällsmat till lillan. Själv tog jag stavarna och gav mig ut på en runda i Backa. När jag kom hem en trekvart senare fick jag ringa på dörren och knacka i närmare fem minuter innan maken kom och öppnade. Tydligen hade lillan blivit trött och ville nana med pappa och han ville inte gå ifrån henne och riskera att hon hörde att jag kommit hem, för han ville somna henne själv. Det passade mig alldeles utmärkt och han smet raskt upp för trappan igen. Så nu är jag nydushad, har ätit min pulverkvällsmat och bloggat (två gånger faktiskt, för den här skitsajten raderade hela texten när jag hade förhandsgranskat den) och de har haft en timmas far-och-dottermys och lär sova båda två. Maken, den token, var nämligen uppe klockan fyra imorse och såg pingissemifinalen, och när den var slut, vid tjugo i fem eller så, tog han cykeln och åkte och mötte sin lika pingistokiga vän PH och åkte och spelade frisbeegolf. Jag tänker nu smyga upp och göra min älskade familj sällskap. Godnatt!

Överraskning!

Igår skulle svärmor hämta Sanna på dagis. Sanna var väldigt upphetsad redan när jag lämnade henne och berättade högt för alla som ville höra att farmor skulle komma och så skulle de åka buss! Senare på dagen hade hon även börjat prata om att hon skulle sova hos farmor, men det var något hon kom på helt själv. Så när farmor hämtade på eftermiddagen hade Sanna sagt att hon skulle sova över, något farmor givetvis inte var sen att nappa på. Och självklart får hon sova över hos farmor och bli lite bortskämd om hon vill!
Så imorse ringde maken med en överraskning. Han frågade om vi inte skulle ta och åka till GeKås i Ullared i eftermiddag! Och jag som har varit så sugen på att åka dit! Så han kommer och hämtar mig efter jobbet, de har ju öppet till åtta nu. Det ska bli jättekul!!!

I tisdags var jag hos läkaren för att få ett nytt intyg för min ansökan om aktivitetsersättning. Jag tror det gick bra, han lyssnar väldigt bra. Och så som jag känner mig i kroppen efter den här första veckan så är jag inte redo för 100% än. Men ett bra läkarintyg är ju långt från en garanti att få fortsatt nedsatt arbetstid. Jag har inga som helst förhoppningar, men ansöka kan man ju iallafall.
Men på vägen hem från stan lyssnade jag på P4 Göteborg och hörde en helt makalös diktuppläsning av en 19-årig göteborgstjej som vunnit Poetry Slam och även tävlat i en internationell tävling där hon slutade fyra. Hon heter Olivia Bergdahl och dikten hon läste heter Kampen!. Jag tyckte så mycket om den att jag mailade henne och frågade om jag fick lov att lägga ut den här på bloggen. Det fick jag så här är den! Den är en ordlek på Internationalen och när man läser den så ska man nästan läsa den högt och låta orden ringa ut som hammarslag. Hoppas ni gillar den lika mycket som jag gör!

Kampen!

Upp trälar uti alla stater
som sälar mot en skock pirater
vi själar flög som handgranater
världen full av små soldater
som hungerns bojor lagt uppå
det är så lätt att tänka så
jag vet inte alls vad hat är
men det dånar uti rättens krater
förvånar jag med mina later
snart skall utbrottets timma slå

en kung sköts ner i dimman så
störtas skall det gamla ner i gruset
vi samlas här i radiobruset
som en vall mot lördagsruset
slav, stig upp för att slå dig fri
gav du upp för att få dig fri?
ni vet ingenting om god regi!
från mörkret stiga vi mot ljuset
vad blev kvar i folkhemshuset?
god choklad och SVT
jag är glad för jag kan se
att våran tid är snart förbi
från intet allt vi vilja bli

men allt är intet har jag hört
bubblan sprack - så oerhört!
som en svamp i kungasalen
jag får kramp nu i finalen
upp till kamp emot kvalen
jag står naken rädd och galen
sista striden det är
sista tiden, jag svär
har jag tvivlat lätt på talen
fina palestinasjalen
den brann upp med Arafat
i en sann novembernatt
ny är tiden - nya valen
ty Internationalen
finns i varje busskur på centralen
vad vet jag om allt sånt där?
vad vet vi om mänskor här?
vi ska tycka som vi lär
det åt alla lycka bär
*


Lejonkram

En kollega visade mig det här klippet i tisdags. Det är så gulligt så jag fick gåshud...
Inget snack om att han kände igen dem...

Man måste ju skratta ibland också...

Fick idag en länk via mail till den här annonsen. Eftersom den kommer försvinna så småningom så klipper och klistrar jag lite.  Om maken hade haft skrivandets gåva är det här just den typen av annons han hade kunnat skriva. Om jag nu hade fått igenom de ändringar jag skulle vilja göra om han inte hade satt sig på tvären ständigt och jämt. Enjoy!


Pris: 250:- Typ: Säng & Sovrum Helsingborg: Visa var

Frun ska göra om i sovrummet IGEN eftersom sängramen inte passar in längre. Den är klädd i vitt tyg, kommer från Ikea och den samlar en massa damm och katthår efter våra två katter. (Jag påpekade detta vid inköp, men vad vet jag om inredning.) Efter en tvätt av tygeländet runt stommen så krympte det och man får ta i så man får skitsmak i munnen för att det ska passa. (Och det gör det ej ändå) Man kan stå ut med det tycker jag, men igen, vad vet jag?????? Nu ska eländet ut (sängramen alltså, inte frun) och jag kan tänka mig att skänka bort eländet (igen, sängramen inte frun) Det är bara ramen som ska ut, ej skjutbanorna (madrasserna).Allt tyg är nytvättat. Eller bytes mot något kul. (OBS Ingen fru. DET RÄCKER MED DEN JAG HAR)

Ack ja, armar karlar. De har det inte lätt minsann.

Heligt förbannad

Igår fick vi en räkning från Glocalnet på nästan tio tusen kronor! Tydligen så har bredbandet inte varit med på den räkningen vi betalar från dem varje månad och det har ju inte vi tänkt på att kolla. Tio tusen på ett bräde kändes lite magstarkt tyckte vi och ringde för att be dem dela upp fakturan på några månader. Men se det skulle de ha pengar för också, 250 kr i uppläggningsavgift och sedan 50 kr per faktura. Dessutom har de tagit ett högre pris, 299 kr istället för 249 kr, samt tagit betalt för nio veckor som bredbandet legat nere under flytt och när det låg nere senast. Vi fattar inte hur detta har kunnat hända. Vi har ju haft Glocalnet både som telefoni och bredband i minst fem år och aldrig missat en räkning. Men tydligen så försvann bredbandet från vår räkning i april 2006, det är alltså pengar för två och ett halvt år de ska ha. Naturligtvis ska vi göra rätt för oss, men vi tyckte åtminstone att de kunde ta på sig en del av felet, sätta rätt summa, dra av för de veckor vi var utan bredband samt bjussa på uppdelningen av fakturan. Men när maken pratade med Glocalnet igår var de så otrevliga att han helt tappade humöret. Maken, som brukar vara hur lugn som helst (utom under spännande matcher), blev till slut så förbannad att han slängde på luren. Vi har mailat Konsumentverket också och hoppas åtminstone få lite stöd därifrån. Men det var väl inte den roligaste födelsedagspresent jag fått om man säger så...

Tack tack!

Ja, då var man ju, som Annika skrev, ett år äldre. Och maken, som är en väldresserad make, väckte mig imorse med sång och paket och sex busiga rutor mjölkchoklad. För någon form av födelsedagsmums ska man ju få, och helt ärligt hade jag nog blivit lite besviken om han hade kommit med en nyskakad pulvershake även om det också hade varit omtänksamt. I paketet låg iallafall en sån här:
Vilket visar att han också är en lyhörd make, för det är just vad jag har önskat mig, en ny mobiltelefon. Och så var den snyggt bronsfärgad också, väldigt tunn och lätt. Jag har inte invigt den än för den ligger hemma och laddar sig i väntan på att jag ska komma hem och pyssla om den.  I vilket fall som helst så blev jag väldigt glad!
Och från de två raraste vännerna i världen, Karin och Paula, kom det ett kryptiskt sms med hänvisning till en webbadress, och där låg det här och väntade på mig: http://www.novicsboxer.se/jullan1.htm  Åh så glad jag blev!!!! Jag har världens bästa familj och vänner!

Nu måste jag nog jobba lite! Hej så länge!

Kalas utan kras

Idag har vi firat min tjugonionde födelsedag, en dag för tidigt dock. Det var mina föräldrar, svärföräldrarna, svågern och makens farmor som trillade in vid tresnåret. Pulvret till trots bestämde vi oss för att synda litegrann, och vanligtvis på våra kalas är det kakor och bullar och tårtor i långa banor, något jag tycker det är dags att skära ner på. Så jag planerade och köpte hem lite goda pålägg; italiensk salami, rostbiff, ugnsbakad bredbar leverpastej och kalvkorv från Saluhallen. Maken var på Coop idag och köpte färskt bröd. Jag bakade en tårta också; vanlig sockerkaksbotten i tre lager med hemlagad vaniljsås (sååå mycket godare än marsansås, -ME- hade alltför rätt i att jag aldrig skulle vilja göra pulvervaniljsås igen), mosade hallon, hallonmousse med finhackad 85% Lindtchoklad och så grädde och hallon på toppen. Alla åt med god aptit så jag tror att det var lyckat. Det var iallafall otroligt gott med valnötsbröd med rostbiff och rostad lök på! I'm in heaven! Vi åt till och med smörgåsar till kvällsmat, så det blev bara en påse pulver idag och mååånga fler kalorier än tillåtet. Så mina 1,3 nedgångna kilo kommer nog flyga sin kos efter invägningen imorgon. Men jag fick stavar i present, så här ska ut och traskas! Jag fick också säsong ett av Gilmore Girls, en bok med Stephen King-noveller, ett halsband och pengar. Pengarna skall gå till de svarta vinterstövlarna jag vill belöna mig själv med om jag lyckas gå ner tio kilo.

Imorgon ska jag börja jobba igen efter semester och sjukskrivning. Det ska faktiskt bli roligt att börja jobba igen och jag hoppas att det blir en rolig höst med många nya utmaningar.

Jag köpte en otroligt fiffig pryl igår. Min fotfil gick sönder häromsistens och jag var på jakt efter en ny när Sanna och jag åkte till torget igår. Men Apoteket, dit jag hade flera ärenden inklusive ny fil, hade stängt så vi gick in i Hemköphuset för att köpa ägg. Därinne ligger också ett parfymeri, så jag fick en idé och gick in där. De hade fotfilar, men också en slags rakhyvel för fötterna. Det sitter ett rakblad i den som hyvlar av hård hud i tunna tunna skikt. Den kostade 150 kr, men jag köpte den ändå, för jag hade sett något liknande på tv någon gång. Ikväll efter kalaset testade jag den, och himmel vad suverän den var! Jag har stora problem med mina fötter och framförallt hälarna, då jag går lite snett på dem. Jag satt i fotbad i en kvart och sen började jag hyvla. Om jag hade försökt uppnå samma resultat med en vanlig fotfil hade jag fått hålla på i flera timmar. Efter hyveln drog jag bara ett par tag med filen och sen var jag färdig. På ett eller två ställen kanske jag gick lite för långt, men det var ju första gången och jag är otroligt nöjd. Jag kan inte minnas när mina fötter var såhär mjuka sist! Till och med maken var så imponerad att han vill testa imorgon!

Just nu tittar jag också på "Jakten på nätpedofilerna" på Kanal 5. Usch vad mycket som har hänt sedan jag chattade i min gröna ungdom. Jag ser ju bara på Sanna, hon är otroligt teknisk för att vara två. När hon är tio kommer jag och maken vara dinosaurier och hon kommer antagligen ha systemvetenskap på schemat. Det är vidrigt hur skickliga pedofiler är på att utnyttja nätet till att hitta unga tjejer och killar att ha sex med. När jag tänker pedofili går tankarna till äldre män och små barn, men det är ju faktiskt också pedofili för en tjugofemåring att vilja ha sex med en trettonårig flicka och vilja ta hennes oskuld. I det här programmet blir männen ordentligt uthängda med namn, ålder, chattnamn och ibland också hemstad och yrke, och innerst inne tycker jag att det är rätt åt dem. Sen finns det ju många aspekter på rätt och fel, det är en svår fråga. Men det är ett intressant program och Sanna kan ju se sig i månen om att få ha internet på sitt rum eller få vara oövervakad vid datorn.

Nu är det läggdags för längesedan. Det är ju faktiskt arbetsdag imorgon! Hej så länge!

Trötta fötter

Nu ikväll bestämde jag mig lite spontant att följa med mamma på Rosa Steget, en nätt liten sväng på 8 km runt Göteborgs innerstad. Annars skulle hon fått gå ensam och det tyckte inte jag lät så roligt, så trots att jag inte var anmäld hoppade jag in i ledet när starten hade gått. Det var en härlig kväll för en promenad, och eftersom det är Göteborgs Kulturkalas i stan så var det mycket folk i rörelse. Vi höll en behaglig takt och lyckades till och med göra lite kändisspotting: Amelia Adamo och Leif Pagrotsky traskade bredvid oss klädda i rosa. Medans jag promenerade runt var make och dotter på Kulturkalaset och slank in och mumsade i sig en köttbulle var på Köttbullekällarn. (Gottegrisar. Jag skulle kunna döda för lagad mat... ) Sedan mötte de oss vid målgången på Heden. Jag gick givetvis inte med in i målet eftersom jag inte var anmäld, men mamma fick en rätt så snygg rosa bag med lite fina saker i. Sanna tyckte det var spännande att se alla rosa damer gå förbi, så medan de väntade på att vi skulle komma fram till Heden så hade de stått och hejat en stund och Sanna hade ropat: "MammaMommo! Va e ni nånstans?" Folk hade tyckt att hon var hemskt söt. När mormor sedan skulle gå och hämta sin bag sprang hon efter och ville följa med, och mannen som delade ut Rosa Bandet-formade medaljer tyckte att hon var så gullig att hon också fick en.
Sedan gck vi till Universeum och mötte morfar och gick på Liseberg ett tag. Sanna tyckte det var jätteroligt att vara där med mormor och morfar. Hon fick åka Kaninresan med mig och mormor, Lilla Lots med pappa, Karusellen med mig och Farfars Bilar med morfar. Sedan spelade vi på lite gosedjur också och vann givetvis ett par stycken... De hamnar nog snart i säcken med grejor som ska till Kvinnojouren...
Vid kvart i elva lämnade vi Liseberg med värkande fötter och kurrande magar. För vi kämpar på med pulvret. Igår var min värsta dag, på eftermiddagen var jag på ruskigt humör, surade och fräste och hade huvudvärk som inte var av denna värld. Tänk vad man kan sakna mat. Det är nästan outhärdligt. Särskilt ikväll på Liseberg med alla matdofter överallt. Likadant på Kulturkalaset där det kommer puffar av vitlök och grillat från alla håll. När loppet dessutom gick igenom Feskekôrka höll jag på att börja gråta... Men imorgon ska vi ha kalas och då ska vi först bjuda på lite bröd och kallskuret, då ska jag synda. Sen ska jag nog också ta mig en liten bit tårta också, jag fyller ju faktiskt år. (Egentligen fyller jag inte år förrän på måndag, men då var det ingen som kunde komma, så vi flyttar lite på kalasandet). Men oj så mycket jag längtar efter denna macka. Jag äter ju både pulver och bars, men ibland kan pulvret bli lite kväljande. Då är det en utmaning att få ner det! Hittills har jag gått ner 1,1 kg. Från fredag till lördag gick jag bara ner 0,1 kg, gissa om jag var sur imorse... Hoppas vågen visar lite snällare siffror imorgon, nu har jag ju förutom pulvret motionerat ordentligt också!
Hej så länge!

Hoppsan!

Jag är inte mycket för kändisskvaller, läser inte skvallerblaskor hos frissan och så vidare. Men liiite koll har man ju, och när de här bilderna ramlade ner hos mig så kunde jag inte låta bli att skratta lite. Jag måste ju hålla med om att David Beckham har blivit rätt snygg sedan han blev familjefar, men Posh har jag aldrig gillat. Tycker hon ser ut som en plastig, benig Barbie, men å andra sidan, om nu ryktena stämmer så har hon ju blivit bedragen ett par gånger och vem fan hade varit glad då? Bilder kan ju vinklas och manipuleras till att visa det mesta, särskilt om man tar dem ur sitt sammanhang. Men så här fick jag dem skickade till mig och man får väl se det roliga i det. Åtminstone tyckte jag det så håll till godo!

David Beckham - Busted at a Lakers game:






Idag är ingen vanlig dag...

... för idag är det De vänsterhäntas dag! Och eftersom jag är vänsterhänt så är det alltså min dag. Jag måste faktiskt hålla med om det som står i artikeln, ibland är det lite meckigt att vara vänsterhänt. Här kommer en lista på prylar som är gjorda för högerhänta:
1. Konservburksöppnare. Det är lögn i helsike att öppna en konservburk med en sådan där liten manuell sak. Det går med Röda Klara-öppnare, men det blir bakvänt.
2. Såsslevar med pipkant. Här gäller det att ha tungan rätt i mun, annars får du sås över hela magen.
3. Saxar. Standardsaxen i samhället är gjord för högerhänta. Det finns vänstersaxar, men de är sällsynta. I skolan fick jag alltid gå till fröken och be om att få låna vänstersaxen. Den hade rött hantag och fanns i en särskild hylla. Vanliga saxar däremot var det bara att gå och hämta. Det var likadant på jobbet. Jag fick specialbeställa universalsaxar, och sedan när vi räknade efter så visade det sig att vi är fler vänsterhänta än högerhänta på jobbet... Så frågan är vilka det är som ska få specialbeställa saxar egentligen!
4. Väggfasta pennor. Ibland på offentliga ställen så finns det pennor som sitter fast i ett långt snöre. Oftast sitter de fast till höger, så om man behöver skriva med vänster hand så blir snöret vääääldigt kort. Men just på den punkten har det blivit bättre och pennorna sitter oftast i mitten.
5. Kära mor. Hon är visserligen ingen pryl, men under min uppväxt tyckte hon att det såg så farligt ut när jag skar något med vänster hand att jag hellre lät bli att skära än att höra hur fel det såg ut. (Retas bara mamma, men liiite ojade du dig allt över det).
6. Engelska språket. På engelska heter höger right, dvs. rätt. Vänster heter förvisso left och inte fel, men det är ändå en smygande påminnelse att höger är mer rätt än vänster. (Okej, där sprutade ironin igång, men har ni tänkt på det någon gång?)
Det finns säkert fler saker och andra tillfällen då jag noterat skillnaden på höger-och vänsterhänta, men med tanke på att detta var ett spontaninlägg så tycker jag att jag ändå gjorde bra ifrån mig!
Så alla som läser den här bloggen och som är vänsterhänta: Grattis på vänsterhäntas dag! Till er högerhänta, hej, kram och tycker om er också!


Hej så länge!

Last supper

Hej hej! Jodå, jag lever! *vinkar matt och fin-dams-aktigt från schäslongen* Mår faktiskt bättre också, även om det kommer kallsvettningar och darrningar lite då och då när jag varit upprätt lite för länge.
Ikväll borde jag verkligen städa, för imorgon kommer vår gudson Lukas och hans mamma hit och hälsar på, men orken har tagit slut för ikväll. Maken började pulverkur idag och var inte särskilt energisk när han kom hem ikväll och jag har faktiskt vikt fem korgar tvätt och lagat mat till mig och Sanna, plus lämning och hämtning på dagis, så jag känner mig helt slut. Störtlöjligt att bli så trött för så lite, men jag får väl se till att ligga i lite imorgon på förmiddagen istället. Imorgon börjar jag också pulverkur för övrigt, skulle börjat i måndags egentligen, men läkaren rådde mig att vänta ett par dagar till. Jag är verkligen laddad, är så trött på mig själv och den här oformliga klumpen till kropp som jag släpar omkring på. Jag hoppas innerligt att en pulverkur kan ge mig skjutsen jag behöver för att hålla mig på en något hälsosammare nivå. Jag kommer inte skriva start-och slutvikt här på bloggen, det var jobbigt nog att väga in mig idag, men jag kommer nog redovisa antal minskade kilo så småningom när det satt lite fart.

Idag var också som sagt Sannas första dag tillbaka på dagis. De senaste tre dagarna har vi pratat med henne om det och varje gång har hon börjat storgråta, men det gick faktiskt riktigt bra idag. Hon blev lite ledsen precis när jag skulle gå, men hon hade slutat gråta redan innan jag stängde ytterdörren. Och när jag kom idag fortsatte hon med sin lek i sandlådan ett par minuter till fastän hon såg mig så jag tolkar det som att hon egentligen tyckte att det var roligt att vara tillbaka. Hon hade ätit och sovit bra men det hade ju hänt en olycka i byxan. Men hon hade kissat på pottan också, och för att vara första dagen tillbaka så tycker jag att det ger henne mycket väl godkänt. Tvättar gör vi ju varje dag ändå, så vi får hoppas att hon blir lika duktig med pottan på dagis som hon är här hemma.

Jag vill tacka alla som skriver så rara och uppmuntrande ord till mig, det känns underbart att ha en hel cybervärld full med så goda vänner. Vi har inte pratat så mycket om det som hände och jag känner mig inte så värst påverkad psykiskt som jag nog hade varit om jag trott att jag hade en normal graviditet från början. Men jag måste erkänna att det någonstans i mig gnager en undran, en undran om det där lilla embryot som satte sig så galet fortfarande levde? Jag ska inte plåga mig själv med sådana frågor, men ibland kommer det. Men jag antar att hormonnivåerna hade varit normalare i så fall. Det känns iallafall skönt att vara av med graviditetssymptomen som jag ändå inte hade något för och jag försöker se fram emot senare i höst när vi har lov att försöka igen, oavsett om vi försöker för egen maskin eller vänder oss till Carlanderska för en ivf. 

Nu ska jag gå och lägga mig och vila ett tag. Kram till er alla!

Nyopererad

I torsdags morse åkte jag in till Gynakuten igen för ny kontroll. Jag hade varit fastande sedan midnatt och fick träffa en läkare efter en dryg halvtimme. En ny igen, och han gick också noga igenom historien, gjorde uppställningar med hormonnivåsiffrorna (de hade höjts igen) och sedan ett noggrant vaginalt ultraljud. Till skillnad från de andra läkarna som bara sett "något" så såg han något tydligt ovalt på ultraljudet. Han sa att han inte förstod varför de andra läkarna tvekat och att det var tvunget att bli akut operation. Jag fick gå ut i väntrummet igen och efter cirka tio minuter kom en sköterska och hämtade mig för att förbereda mig. Vid det här laget höll jag på att få en panikångestattack, inte för operationen, utan för att jag insåg att jag nog inte skulle hinna hem till att göra blommorna till Lisas bröllop. Men sköterskan var jätterar, tröstade mig och satte sedan dropp och gav mig operationskläder. Då det var överfullt på avdelningen skulle jag få vara kvar på akuten i ett undersökningsrum tills det blev dags för operation. Dock blev det snabbt fullt på akuten också, och till slut låg jag i sköterskornas omklädningsrum. Men det gjorde inte mig någonting, jag hade min telefon och en gammal favoritbok, Watchers av Dean Koontz. Eftersom jag antagligen inte skulle få komma hem så fick Paula ställa upp och ta hand om blomsterarrangemangen. Jag hade gjort iordning allt hemma, alla verktyg och allt material förutom blommorna låg framme på min arbetsbänk tillsammans med utskrivna beskrivningar. Maken hämtade blommorna och Paula åkte hem till oss och skred till verket. Jag har inte sett de färdiga produkterna, men eftersom Paula är superduktig på pyssel så är jag säker på att det blev bra, och huvudsaken är att bruden själv blev nöjd.
Under tiden låg jag som sagt och väntade på operation, och vid tolvtiden kördes jag upp till uppvakningsavdelningen då både akuten och vårdavdelningen var fyllda till bristningsgränsen. Där fick jag vänta i ytterligare en och en halv timme tills en narkosläkare kom för att undersöka mig och en kvart efter det kom den kvinnliga läkaren som skulle operera mig. Hittills hade alla varit väldigt rara, men hon var ganska brysk och berättade att de skulle göra tre eller fyra titthål, men att de kanske behövde göra ett stort snitt beroende på vad de hittade. "Och så tar vi ut äggledaren också". Jag blev helt chockad och började gråta. Hon såg förvånad ut och gick därifrån. Jag försökte lugna ner mig, men så kom en operationssköterska som skulle köra ut en säng, såg att jag grät och kom och tröstade. Jag förstod ju hela tiden att de måste göra vad som krävs, men jag var helt oförberedd. Strax efter det kom det en manlig narkossköterska och flyttade över mig till operationsbåren och gjorde mig iordning. Tårarna kom och gick, men jag försökte hålla mig lugn. Han var rätt torr, men den övriga personalen var rar. Tio över två rullades jag in i operationssalen och sövdes ner. Det är lite läskigt att sövas ner, det känns som man blir jättefull jättefort och sen var jag bara borta och nästa sak jag minns är att folk försöker få kontakt med mig, man hör att de pratar men kroppen är så okontrollerbar och jag bara sluddrar till svar. Munnen är snustorr och tungan sitter liksom fast i gommen men jag minns att det första jag får ur mig är: "Har jag livmodern kvar?". Och det hade jag ju, men det var den första tanken som dök upp i mitt huvud. Sen vet jag att jag slumrar av och till och får morfin två gånger och vid halv sju är jag såpass klar att jag kan ringa hem och säga att jag mår bra och att operationen gått bra. Vid halv åtta-åtta blir jag hämtad ner till avdelningen. Gynakuten stänger vid nio och då blir avdelningen akut istället, men eftersom avdelningen fortfarande är överfull så blir jag placerad i det rummet som akuten använder på natten. Fast det gör mig inte så mycket, jag har öronproppar med mig och det handlar ju bara om en natt. Men tiotiden står det klart att anstormningen för akuten inte minskar och de behöver rummet. Alltså blir jag utrullad och hamnar i ett trångt undersökningsrum istället. Alla sköterskor ber väldigt mycket om ursäkt, men jag tycker att det är strålande, jag har ju eget rum och kan ha lampan tänd så mycket jag vill. Nattsköterskan heter Ebba, och hon var helt underbar. Jag fattar inte hur man kan vara så pigg när man jobbar mitt i natten. Jag får lite mer morfin vid elva och sover till fyra då Ebba kommer in och tar tempen och lite annat. Får mer smärtstillande och ligger och läser en timme. Sover en stund och blir väckt strax efter sju. Vid halv åtta vallas jag upp för att äta frukost, jag går som en gammal tant och magen känns som den håller på att explodera, men jag tar mig ut i matrummet där sköterskan gör iordning en smörgås åt mig. Det har aldrig varit jobbigare att äta en macka, men till slut får jag i mig den och helt slut blir jag vallad tillbaka till mitt rum. Av en slump träffar jag på en sköterska som jag känner, Titti, som jag gick på rehab med för några år sedan. Vi har inte setts på ett tag, och eftersom det var överfullt fick vi aldrig tid att prata mer än ett par ord. Men det var härligt att se henne!
Vid elva kom överläkaren in till mig. Det visade sig att operationen hade blivit såpass komplicerad att de hade fått byta läkare mitt under den, och överläkaren fick ta över. Det var ett utomkvedshavandeskap som inte satt i äggledaren som de brukar, utan det satt mitt i skarven mellan äggledare och livmoder. Det innebar att de hade räddat äggledaren trots allt, men att livmodern fått lite stryk istället. Vi måste nu vänta tre månader innan vi försöker igen, och även då är risken 40% att det blir utomkvedshavandeskap igen, så vi funderar på att göra ifv med en gång istället. Men vi har ju några månader på oss att tänka och fatta beslut. Vid tolvtiden igår fick jag åka hem och det var skönt. Egentligen skulle jag börja jobba på måndag, men jag är sjukskriven en vecka och det är nog bra, för jag har fortfarande väldigt ont, magen är svullen och det stramar i stygnen. Det är skönt att det är över.
Så här har ni anledningen till att jag varit tyst några dagar, och om jag inte skriver så mycket så beror det på att jag mest ligger i sängen och vilar mig, och då blir det inte så mycket att skriva om.


Allt är inte bara elände

Lilla familjen försöker ändå hitta på saker mellan sjukhusbesöken och ett sådant var en tripp till Dyrehavsbakken utanför Köpenhamn i mitten på förra veckan.
Tidigt på morgonen packade vi in oss i mina föräldrars nya bil och körde sedan motorvägen ner till Helsingborg där vi tog färjan över. Sedan åkte vi Strandvejen mot Bakken. Det är ett ganska exklusivt område med otroligt vackra hus med havsutsikt. Den danska arkitekturen är väldigt vacker tycker jag. Något som verkar ha blivit populärt är att lägga på högblanka tegelpannor, vi såg både svarta, gröna och mörkblåa, och även om det kanske hade passat bättre runt medelhavet så var det faktiskt ganska fint. Men flådigt...
Ungefär två mil utanför Köpenhamn svängde vi så av till Dyrehavsbakken. De flesta vet inte om att det finns ett nöjesfält där, Tivoli i Köpenhamn är det de flesta känner till. Men Bakken är alltså en mindre variant, kanske något simplare, men ändå väldigt trevligt. Spelhjulen står sida vid sida och ibland finns det en åkattraktion inklämd. Restauranger och pubar finns det också många av och eftersom alla ställen är privatägda så kan priserna vara ganska humana. Som vi såg fanns det bara ett ställe där man kunde vinna godsaker, i övrigt var det mest gosedjur och billiga plastleksaker, men det tyckte ju Sanna var jättekul och det var ju för hennes skull vi var där! Vi åkte karusell och djungelbilar och fiskade massor av gosedjur i sådana där klo-automater. Här kommer lite bilder från dagen:
Sanna på båten med pappa, mormor och morfar:  Vacker arkitektur längs Strandvejen:  Bus i bilen:  
Hoppsan, somnade visst:  
Fotografens sjuka humor i kombination med danska språket:  
Karusellåkning:   Vinka till publiken:   
Fiska med mormor:    Sanna ville hemskt gärna åka radiobilarna, men det fick hon inte för sin mamma, så hon fick nöja sig med att titta på:  
Djungelbil med mormor:   Pappa lekte med pengafiskeri, men det var Sanna som tog hand om vinsten:    
Hemfärd och solnedgång:

Sanna skötte toalettandet exemplariskt under dagen, men en olycka hände dock när vi var på restaurangen. De hade en lekhörna som hon helt förlorade sig i, och när mamma tittade till henne sprang hon omkring med rompan bar. Men en gång på en sådan lång dag var ändå väldigt duktigt. På hemvägen stannade vi till på en rastplats på Hallandsåsen för att kissa innan hon somnade, men hon totalvägrade. Vi hade till och med pottan med oss men inte ens den ville hon gå på. Jag och mamma var inne på samma handikapptoalett och jag såg att Sanna verkligen behövde kissa, men antagligen gillade hon inte den främmande toaletten. Men till slut tvingade jag henne att sitta på den och då kissade hon, men det kändes verkligen inte bra... Dock har hon inte haft sådana aversioner sedan dess så förhoppningsvis förstörde jag inte henne alltför mycket. Hon är inte så torr som vi skulle vilja efter de här tre veckorna, men jag kommer be dagis fortsätta låta henne vara utan blöja och förhoppningsvis kan det funka.

Nu blir det jätteinternt, men Jenny, den här är till dig:

Igår var gudfar PH här och hälsade på. Vi åt middag och spelade spel, och den här gången var Sanna inte ett dugg blyg för honom. De lekte friskt och Sanna skulle visa alla sina leksaker.  Och medan de tråkiga vuxna spelade spel satt Sanna och gjorde ett nytt halsband. Koncentrationen är på topp!   

Idag ska vi till Slottskogen och titta på djuren. Om vi kommer ur pyjamasarna någon gång vill säga...
Hej så länge!

Och igen...

Trött (eftersom jag inte kunde sova inatt), hungrig och törstig (då jag var fastande), infann jag mig idag på Gynakuten klockan halv nio som bestämt. Efter nästan en timme fick jag komma in till en ny läkare, en kvinnlig, som pratade lite om följetongen och sedan undersökte. Hormonerna hade ökat igen så enligt henne var en titthålsoperation nära förestående men hon skulle konsultera med sin kollega först. Medan hon gjorde det fick jag gå ut i väntrummet och sedan ropade hon in mig ett par minuter senare. Och kollegan ansåg att det var för tidigt att avgöra om det var ett utomkveds eller en ny graviditet som var på väg ner, så det blir nytt blodprov före åtta på onsdag och sedan in igen på torsdag... Jag har förklarat att jag inte kan bli inlagd då, jag har ett blomsterarrangemang att göra, så jag hoppas verkligen att de lyssnade på det. Inte för att de har lyssnat hittills, de tror inte att blödningen den tredje juli var ett missfall utan en vanlig mens, trots att den pågick i över tio dagar och jag har haft blodiga flytningar sedan dess. Och varje gång de är inne och rotar i mig så blöder jag bara mer och mer, så om det är ett befruktat ägg på väg ner så lär den inte ha någonting att fästa i... Så maken och Sanna fick komma och hämta mig igen. Den goda nyheten är att om det blir operation och den blir gjord tidigt på förmiddagen så får jag antagligen gå hem på eftermiddagen, men det är ju inget de garanterar... Så följetongen fortsätter alltså...

Idag vräker det ner regn som jag aldrig sett det förut, och när jag vaknade från min lur för en kvart sedan hörde jag ett konstigt ljud. Det regnar in i sovrummet... Tur att vi ska byta tak i september!

Timmarna på Hagabadet var också fina. Jag fick först en ansiktsbehandling på 50 minuter med peeling, massage, portömning, ansiktsmask och sånt. Men jag tycker alltid att det är trist att de ska pracka på en en massa saker efteråt, måhända att jag behöver ett ansiktsvatten, men jag tänker inte betala 300 spänn för ett... Sedan relaxade vi vid poolen en timma (fick inte bada pga infektionsrisken). Maken fick en helkroppsmassage och jag en halvkropps, så han hämtades tjugo minuter före mig. Jag blev masserad av en kort, kraftig italienare som hette Romeo, det tyckte jag var lite kul faktiskt! Han var väldigt duktig och rar så jag kände mig rätt så utvilad när vi åkte hem igen.

Nu är det dags att väcka Sanna! Hej så länge!

Hemma igen!

Börjar nästan bli löjligt det här. Var på Gynakuten på Sahlgrenska strax före tio imorse som bestämt. Fick lämna urinprov och stick i fingret och sedan vänta en stund. Eftersom jag var prioriterad fick jag komma in före de två som väntade. Gick igenom de vanliga frågorna och såg att det stod fel i journalen. Det stod att sista mens var 3/6 och inte 3/7, men de tycker ändå att proverna är konstiga. De ser något som de tror är ett hinder i höger äggledare, men eftersom jag är såpass opåverkad så vill de ju inte operera i onödan. Läkaren konsulterade sin kollega och de kom fram till att jag skulle ta ett nytt serum-hcg för att se om jag fortfarande har lika hög andel graviditetshormon och så ska jag tillbaka in imorgon bitti halv nio. Då ska jag också vara fastande från midnatt inatt. Är provet lika högt eller högre blir det antingen skrapning eller titthålsoperation, oavsett vad det blir så borde det vara sista besöket tycker jag. Det är lite flängigt, vi går nu in på sista veckan semester och vill ju göra lite saker med Sanna. Torsdag-fredag kommer jag ju hålla på med blommorna till Lisas bröllop och då har jag baske mig inte tid att flänga till sjukhuset!
Så nu är jag alltså hemma igen, maken jobbar och Sanna är kvar hos farmor och farfar. Mamma och pappa var ju taxi idag så de släppte av mig på torget så jag fick handlat lite. Mår rätt illa på morgonen så jag hade ingen matlust imorse men nu ska jag ställa mig och göra kycklingsallad och äta olivbröd med getoströra på. Det ska bli väldigt gott!
Hej så länge!

Nu ringde sjukhuset...

...och meddelade att hormonnivårena fortfarande var för höga, ny kontroll på söndag förmiddag. Maken ska jobba och behöver bilen, så mamma följer med mig. Och stumpan får tyvärr stanna en natt till hos farmor och farfar, fast jag längtar ihjäl mig efter henne...
Ikväll ska maken och jag iväg på bio, Barnhemmet, och imorgon blir det Hagabadet. Bara för att sådana här saker händer får man inte glömma att det är semester.
Hej så länge!


Tack för alla fina ord!

Det är ju lite extra trist när vi jobbar så hårt för att bli gravida, men missfall är ju tyvärr himla vanligt. Som jag skrev i förra inlägget så hade det nog känts jobbigare om jag hade vetat om att jag var gravid. När jag nu testade positivt så förstod jag nästan med en gång att något var fel.
Det hela är dock inte över ännu. Vi var ju och tog blodprov på Sahlgrenska i tisdags och på onsdagen var vi i Danmark hela dagen med mina föräldrar (det får bli ett senare inlägg, när jag laddat över bilderna från kameran). På torsdagen ringde läkaren från Krokslätt och sa att hormonhalten var alldeles för hög och att vi skulle skynda oss in till gynakuten på Sahlgrenska. Sagt och gjort, vi gjorde oss snabbt iordning och maken körde mig till sjukhuset. Sedan körde han Sanna till mina föräldrar och kom tillbaka till mig. Sedan fick vi mest vänta, och efter ungefär fyra timmar fick jag träffa en läkare. Hon undersökte också noga men ansåg inte att det var någon fara. Jag fick ta ett nytt blodprov och åka hem. Vi ska åka tillbaka in om jag skulle få väldigt ont. De skulle också ringa om hormonnivåerna var för höga och undersöka igen, men nu är klockan halv fyra och de har inte hört av sig så vi får väl anta att proverna såg bättre ut. Däremot har jag haft mycket kraftigare blödningar idag, så det är kanske det sista som kommer ut nu. Jag känner mig trött och öm och det är väl också först nu som jag tillåter mig själv att känna att jag mår dåligt. Innan har jag mest tyckt att jag har varit löjlig och tänkt att det berott på vädret. Borde nog bli bättre på att lyssna på kroppen.
Sanna har fått åka på semester till farmor och farfar ett par dagar, vi ska till Hagabadet på spa imorgon och åker och hämtar henne efteråt. Tills dess är vi bara hemma och jag vilar upp mig lite.
Ha det så bra så länge!

RSS 2.0