 Abessinier
"Abessinierna brukar
vara matglada, speciellt i den maten som finns på
ägarens tallrik"
Abessiniern har ett vilt utseende och rör sig som ett lejon.
Den är en jämförelsevis gammal ras. I slutet av
1800-talet registrerades den första abessiniern i England.
Redan på 1930-talet kom enstak abessinier till Skandinavien.
Eftersom abessiniern liknar katter på bilder från
gamla Egypten påstås det ibland att en härstammar
från Egyptens heliga katter. Romarna tog hem katter från
Egypten på sina resor och de hade ofta katter med sig när
de reste omkring. Det tickade anlaget kan ha införts till
England på detta vis. Anlaget bevarades inom huskattstammen
tills
uppfödare tog det till vara.Speciell tickad päls Abessinierns
tickade päls är ett kännetecken. Varje hårstrå
är bandat i två färger, för en viltfärgad
abessinier i svart och aprikos.
Sorrel heter den andra vanliga färgen, som ser kopparröd
ut och där tickningen är i brunrött och aprikos.
Blå abessinier är tickade i blågrått
och beige och fawn ser rosabeige ut med sin tickning
i mörkbeige och beige. Det finns även fyra
silvervarianter där aprikos respektive beige är
utbytt mot silver. Den är en elegant korthårig
katt med mjuka linjer. Ögonen ser ut som glada
lysande mandlar markerade av en naturlig eye-liner.
Örontofsar liksom stövlar på bakbenen
är önskvärt. Abessiniern är en lättskött
ras. Till utställning klipper man klorna, gör
rent öronen och drar några tag med fuktigt
sämsskinn över ryggen på katten.
Abessinierna brukar vara matglada, speciellt i den maten som finns
på ägarens tallrik. Den har ett lågmält
läte och honorna är inte speciellt högljudda ens
vid löpning. De brukar vara utpräglade jaktkatter som
tycker om att jaga nattfjärilar eller leka tafatt.
Mycket sällskaplig ras
Abessiniern är mycket sällskaplig, den tyr sig gärna
till en person men är vänlig mot alla. Den är en
aktiv, nyfiken katt och ofta i rörelse. Överhuvudtaget
är den med när det händer något i familjen.
Den är ganska lydig och läraktig, speciellt om den har
nytta av det,och är lätt att lära gå i sele
och koppel. Abessinierägaren brukar ha samma svar på
frågorna; vad är det bästa med katten och vad
är det sämsta med katten. Svaret brukar vara - den är
med överallt.
Abessiniern kan ibland vara som ett plåster eller frimärke.
För några år sedan kom det ut en serie frimärken
med bland annat en abessinier, något som abessinierägaren
tyckte var mycket passande.
För tio år sedan hade sjukdomen PRA (progressiv Retinal
Atrofi - fortskridande förtvining av näthinnan) slagit
hårt mot den svenska abessinierstammen. PRA är en ärftlig
recessiv ögonsjukdom som leder till blindhet. För att
bekämpa sjukdomen ögonlyses alla tänkta avelsdjur
och misstänkta anlagsbärare används inte i avel.
Många av de mycket vackra abessinier, som fanna för
15 år sedan hade tyvärr PRA och man fick använda
sämre avelsmaterial i kampen mot PRA. Idag finns det åter
mycket snygga abessinier, nu utan PRA, tack vare konsekvent avelsarbete
och några importer. Seriösa uppfödare ögonspeglar
fortfarande sina avelsdjur men får i stort sett alltid glädjande
besked.
American Curl
"Det alldeles speciella med
denna kattras är dess bakåtrullande öron, som
bildats genom en mutation"
Mutationen som åstadkommer de bakåtrullade öronen
ger katten dess mycket speciella utseende. Den första katten
med denna genetiska missbildning var en hemlös hona. John och
Grace Ruga i Kalifornien blev förtjusta i denna katt och adopterade
henne. Hennes första kull innehöll två ungar med
bakåtrullade öron, i och med detta förstod paret
Ruga de att de kunde utveckla en ny ras. Rasen American Curl blev
godkänd i Sverige 2003. Ungarna föds med till synes normala
öron, men hos ca 50% av dom börjar öronen efter en
vecka visa tecken till att böjas bakåt. Processen fortsätter
i månader, tills öronen är bakåtböjda
i ca 90 gradig vinkel. De kan vrida på öronen
som vilken katt som helst.
En självständig katt
American Curl är livlig, lättanpassad och
självständig. Kroppen är satt och muskulös
med stadiga ben. Bakbenen är något högre
än frambenen. Den har ett rundat huvud och rundade
ögon och öronen är unikt bakåtrullade
med tofsar invändigt och i spetsen. Pälsen
är semilånghår och silkesmjuk, den
har klent med underhår, som gör att den ligger
tätt mot kroppen. Den har dock en plymig svans.
Balines
"Den vill inte vara ensam,
men föredrar ofta mänskligt sällskap framför
kattkompisar".
Rasen kommer inte alls från ön Bali
utan fick sitt namn för att man tyckte att katten
med sina graciösa rörelser liknade en danserska
från Bali. Dessutom rimmade det på siames
och balinesen är just en långhårig
siames. Under lång tid föddes långhåriga
ungar i siameskullarna i USA. Anlaget för långhårighet
är recessivt. Det betyder att båda föräldrarna
måste bära på anlaget. På 1940-talet
började man ta vara på dessa långhåriga
katter för att få fram en ny ras. Ansträngningarna
ledde till ett stort bråk med hot om uteslutning.
Alla ville inte ha långhåriga siameser.
Men vanligt folk tyckte om katterna, trots att de till
att börja med, inte fick stamtavla eller gick att
ställa ut. Rasen godkändes 1970 av USA:s största
kattklubbsförbund CFA (Cat Fanciers Association).
Till Sverige kom den första balinesen 1981. Balinesen
var länge betydligt mindre elegant än siamesen
då man parade balineser med varandra. I Sverige
har man ofta parat in siames och balineserna i Sverige
är ofta bättre än på kontinenten.
Utvecklar färg på kroppens kallaste delar
Balinesen är liksom siamesen maskad. Ögonen är
blå. Pälsen är semilånghårig, silkig
och saknr underull. Den finns i alla siamesens färger samt
i vitt. När katten är maskad utvecklas färg endast
på kattens kallaste partier där blodcirkulationen är
läger såsom ansikte, öron, svans och ben. Ungarna
föds nästan helt vita eftersom det är för
varmt inne i livmodern för att pigment ska bildas. Katten
mörknar sedan gradvis för att vara helt färdigutfärgad
först vid 1,5-3 års ålder.
Om en maskad katt rakas på kroppen blir håren som
växer ut mörkare.
Elegant och muskulös
Balinesen är en slank, elegant och muskulös katt som
ger ett långsmalt intryck. Bakbenen är något
högre än frambenen. Den har stora öron och mandelformade
ögon. Balinesen är livlig, personlig och läraktig.
Den vill att ägaren sysselsätter sig mycket med den.
Den har lätt för att lära sig apportera och gå
i koppel. Som alla långnäsade ssägs den ha ett
bra luktsinne. Den vill inte vara ensam, men föredrar ofta
mänskligt sällskap framför kattkompisar. Den tycker
ofta om att brottas och andra liknande hårdtassade lekar
med en kattkompis eller med ägaren. Den är ofta lekfull
högt upp i åldrarna.
Den är pratsam och utvecklas tidigt, vilket kan
göra löpningen ganska på frestande både
för katt och ägare. En del tycker att balinesen
är en dämpad form av siamesen både till
utseende och sätt men trots detta har balinesen
många beundrare som föredrar dess personlighet
och ståtliga plym till svans.
Bengal
"Mycket aktiv katt även
som vuxen, lekfull, påhittig och rolig. Tillgiven sin ägare,
läraktig och intelligent".
Bengal katten är en tam katt och resultatet av blandningen
av det tama och det vilda. Raserna som använts för att
få fram Bengal katten är Asian leopard katt eller som
den också kallas Dvärgtiger katt (Felis Bengalensis)
och bl. a Egyptisk Mau.
Efter många års omsorgsfullt arbete och
studier och genitik, är Bengal katten i dag en
godkänd ras. Arbetet med denna ras började
någon gång på -60 talet. Bengalen
skall så mycket som möjligt likna den vilda
leopard katten. Uppfödarna strävar efter att
bibehålla gener från det vilda, okänt
hos tamkatter så som ultra mjuk päls, glitter
(en ovanlig framträdande av ett guld skimmer på
yttersta hårtoppen), rosett liknande spottar (som
hos en leopard päls) eller två färgade
spottar och ljust färgade magar. Bengalen är
fullständigt pålitlig och behöver bli
omskött och ompysslad av "sin"
människa som vilken katt som helst. Det den bär
med sig från det vilda är super effektiv
hörsel, syn och känsliga morrhår, den
har kamouflage färgad päls och har muskulös
kropp och den är intelligent.
Bengalen är också aktiv katt, inte så mycket
för att bli buren eller sitta i knät. Men den vill vara
med och gärna hålla koll på vad man gör,
kanske hjälpa till........
Personlighet
Bengal katten är en inomhus katt. Temperamet skall
vara stabilt. Bengalen skall vara trygg och alert, nyfiken,
vänlig och mycket social katt. Bengaler älskar
vatten, hoppar kanske i badkaret när någon
tar ett bad. Gillar att hämta saker, liknar mycket
en hund i sitt sätt att vara. Bengalen är
en aktiv katt och mycket social mot både människor
stora som små och även andra djur. Dom gillar
att få mycket uppmärksamhet Bengalen är
en tystlåten katt men kan vara "pratig"
i bland med sin ägare. Bengaler som inte används
i aveln bör kastreras, för att undvika att
den sprayar ned sin omgivning. Bengalen kan lära
sig gå i koppel, där den kan utforska nya
vyer, eller resa i bilen, den blir inte förskräckt
av nya miljöer.
Helig Birma
"Till allas förvåning
ändrade katten färg - kroppen blev gyllene, ögonen
blev safirblå ....."
Helig birma eller birma, som man säger i dagligt tal,
är en mycket vacker katt. Rasen härstammar fråm
Burma. Det finns en legend om hur birman fick sin färgteckning.
I ett tempel i Burma fanns en vit katt, som hette Sinh. Sinh fanns
alltid i närheten av templets överstepräst. En dag
överfölls templet och översteprästen dödades.
Sinh hoppade upp på den döde prästens huvud. Till
allas förvåning ändrade katten färg - kroppen
blev gyllene, ögonen blev safirblå som gudarnas de dyrkade,
ansikte, öron, ben och svans fick samma färg som fruktbar
jord. Fötterna som katten vilat på prästens huvud
förblev vita. När munkarna i templet såg kattens
förvandling fick de nytt mod och kunde försvara templet.
De Första birmorna dök upp i Europa mellan 1918 och 1922.
1926 visades birmor på utställning i Frankrike.Efter
andra världskriget fanns det nästan inga birmakatter kvar
i Europa och man fick mer eller mindre börja på nytt
med uppbyggnaden av rasen. Det var framför allt fransmännen
som bidrog till detta arbete. 1968 kom den första birman till
Sverige.
Lättskött päls
Pälsstrukturen är silkig, den har ingen underull, vilket
medför att pälsvården är enkel. Den behöver
enbart kamms eller borstas under fällningen. Pälsen är
kort i ansiktet men längre på halsen och bildar en luftig
krage. Birman har en relativt lång och massiv kropp. Benen
är korta och kraftiga. Öronen är ganska små.
Den har lätt ovala ögon med blå färg.
Birman är maskad, vilket innebär att färg endast
finns på kattens kallaste partier där blodcirkulationen
är lägre såsom ansikte, öron,svans och ben.
De föds nästan helt vita eftersom det är för
varmt inne i livmodern för att pigment ska bildas. Katten mörknar
sedan gradvis för att vara helt färdig utfärgad först
vid ett och ett halvt till tre års ålder.
Till en början fanns bara brunmaskade och blåmaskade
birmor och de är än idag de vanligaste färgerna.
Först av de nya färgerna kom choklad- och lila maskad.
Därefter introducerades den röda färgen bland birmorna
- med detta kom ytterligare sex färger; röd-, creme-,
brunsköldpadds-, blåsköldpadds-, chokladsköldpadds-
och lilasköldpaddsmaskad. En runsköldpaddsmaskad katt
har masken fläckad i brunt och rött. Numera finns även
tio tabbymaskade färgvarianter, här kombineras de tio
färgerna med tabbymönstret.
Vita sockor på fötterna
Det som gör avel med birmor mycket svår är att den
har vita sockor på alla fötterna. Dessa ska vara jämna
och på baktassarna ska den vita färgen fortsätta
upp i kilform. På utställning ställs hårda
krav på framför allt sockorna. I avel är ofta andra
rastypiska egenskaper viktigare då den vita färgen på
fötterna ärvs genom en mängd samverkande anlag som
kan tyckas slumpmässiga. Många birmor som skulle kunna
vara bra avelsjatter kastreras tidigt då de inte är bra
utställningskatter. Birman är dock en av våra största
raser med cirka 1200 registrerade katter per år så det
finns många birmor som är bra avels- och utställningskatter.
Birman har ett milt, sällskapligt och tillgivet temperament.
Den är inte lika livlig som siames eller oriental men inte
heller lika lugn som persern. Den kan sysselsätta sig själv,
men sitter man och tittar på TV ligger troligtvis birman i
knät eller precis bredvid.
Brittiskt Korthår
"Katten som inte skulle komma på
tanken att hoppa högst upp på bokhyllan"
Den brittiska korthårskatten var i slutet på
1800-talet den populäraste raskatten i England. Som på
andra ställen i världen föll rasen brittiskt korthår
lite i popularitet på grund av att persern blev allt mer omtyckt.I
Sverige fanns det till en början tre kattraser där man
tagit vara på ursprungskatten; chartreux, brittiskt korthår
och europé. Chartreux som kom från Frankrike, försvann
snabbt på grund av karantänsbestämmelser. Rasernas
brittiskt korthår och europé hölls först
isär, sedan slog man ihop dem till en ras - europeisk korthår.
Detta var inte bra för någon av raserna, och det fanns
flera olika åsikter om hur man skulle avla. I början
av 1980-talet separerade man äntligen raserna på nytt.
Ser ut som en teddybjörn
Detta är katten som ser ut som en teddybjörn;
stor, rund och kraftig. Katterna är ganska stora
och tunga, hanarna väger mellan 4 och 8 kilo och
honorna lite mindre. Nertill på kinderna och under
hakan finns ofta två stora påsar, vilket
är ett särdrag för rasen. Ögonen
ska vara stora, runda och sitta brett isär samt
ha stark färg. Öronen är små och
runda. Den har inget stop, brytning vid näsan,
som persern. Pälsen är kort, tät och
plyschaktig med underull. Den är godkänd i
en mängd färger och mönster. Den kan
vara enfärgad eller mönstrad. Mönstret
kan vara tigré (randig), tabby (marmorerad) eller
spotted (prickig). Eller vitfläckig. Den är
också godkänd i silverfärgerexempelvis
chinchillafärgad där enbart hårspetsen
är färgad. De flesta färgvarianter ska
ha orange ögon, men några ska ha gröna
ögon. Vita eller katter med mycket vitt kan förutom
orange ögon ha blå eller odd-eyed (ett blått
och ett orange). Perser har parats in bland brittisk
korthår för att förbättra typ och
päls. Då rasen exotic (korthårig perser)
godkändes upphörde dessa parningar nästan
helt.
Lugn och vänlig
Britten som man säger till vardags är lugn, vänlig
och tystlåten. Det är katten som inte skulle komma på
tanken att hoppa högst upp på bokhyllan. Den är
sund och lättskött. Eftersom katten är ett resultat
av att man tagit vara på den brittiska korthårskatten
tål den det svenska klimatet ganska bra. De flesta brittiska
korthår lever dock som innekatter och trivs utmärkt med
detta. Idag är brittisk korthår en av de till antalet
största korthårsraserna i Sverige.
Burma
"Den brukar charma gäster
genom att snabbt slå sig ner i deras varma knän"
Katter som liknar burman har länge funnits i Burma, Thailand
och Indien. År 1930 kom katten Wong Mau från Burma till
USA. Hon väckte stort uppseende med sin korta glänsande
bruna päls och sina lysande gula ögon. En intresserad
grupp vetenskapsmän och erfarna uppfödare började
avla på katten. Då hon var den enda i sitt slag beslöt
de att para henne med en siames. Det tog år av arbete att
få fram rena burmor. 1936 godkändes burman av amerikanska
kattförbundet CFA. 1957 kom den första burman till Sverige.
Burman är en elegant katt. Oälsen är kort, siden
glänsande och tätliggande utan underull. Katten är
mycket muskulös. Den väger betydligt mer än dess
utseende tyder på.
Glad katt som älskar värme
Burman är en glad katt som älskar alla. Den kan ibland
ha svårt att sysselsätta sig själv. Den vill gärna
ha sällskap och går bra ihop med barn, hund och andra
katter. Burman vill ah mycket stimulans och trivs ofta inte som
ensamkatt. Burman älskar människor. Den ligger gärna
i knä, inte bara i mattes eller husses. Den brukar charma gäster
genom att snabbt slå sig ner i deras varma knän. Överhuvudtaget
tycker den mycket om värme och kan sommartid ligga på
ett solhett plåttak.
Vintertid ligger den gärna i närheten av ett varmt element
eller på värmedyna. Men ligger burman med sin temperaturkänsliga
päls alltför mycket på magen på en värmedyna
får den ljusare mage. Tyvärr löper burmahonorna
ofta, gärna, tidigt och högljutt. Lösningen är
att sällskapskatten kastreras och avelshonan får P-piller
mellan kullarna.
Cornish Rex
"Ägaren födde upp
rexkaniner som är lockiga som små, det var därför
rasen fick heta rex"
Cornish Rex är en kattras med lockig päls.
Det har fötts katter med lockig päls under
tidigare år, till exempel finns det rapporter
om lockiga katter på 1930-talet i USA. Dessa har
dock inte lett till någon ny ras. 1950 föddes
det en rödvit unge i Cornwall i södra England.
En spontan mutation hade skett. Mutationer är plötsliga
förändringar av arvsanlagen. Kattungen som
hette Kalibunker var slank och högbent med långsmalt
huvud. Ägaren födde upp rexkaniner som är
lockiga som små, det var därför rasen
fick heta rex. Ägaren tog vara på anlaget
genom fortsatt avel. Hon parade Kalibunker tillbaka
på mamman. Så småningom kom man fram
till att anlaget för den lockiga pälsen är
recissivt. Detta innebär att anlaget måste
finnas hos båda föräldrarna för
att det ska visa sig på ungen. Aveln stötte
på problem i början, ett flertal kattungar
dog i späd ålder.
Ytterligare en mutation
1960 föddes det ytterligare en unge i Devon. Man parade de
båda linjerna med varandra. Till stor besvikelse blev ungarna
släthåriga - det var fråga om ett annat recissivt
anlag. Samma anlag som hos Cornish Rex har hittats genom spontan
mutation även hos den tyska german rex. Cornish rex fick en
standard 1965 och förklarades 1967 som en egen ras. 1968 kom
den första Cornish Rexen till Sverige. Då avelsbasen
från början var liten har flera andra raser använts,
till exempel brittikt korthår och burma. Den ursprungliga
typen försvann och man parade in siames för att få
elegansen tillbaka.
Vinthundsliknande utseende
Rasen har ett vinthundsliknande utseende med högbent smäcker,
muskulös kropp. Huvudet är långsmalt kilformat med
stora, högt placerade öron. Näsan är rak, hjässan
flat och hakan är markerad. Svansen är lång och
smal. Pälsen är glänsnade, kort och tät. Den
saknar täckhåren och har enbart den mjuka vågiga
underullen. Morrhår och ögonbryn ska vara krusiga. Pälsen
är färdigutvecklad först vid ett och ett halvt till
två års ålder. Alla pälsfärger och ögonfärger
är tillåtna. Ögonfärgen ska vara ren och klar.
Cornish rex är livlig, nyfiken, intelligent och pratsam. Den
är sällskaplig, men föredrar ofta en person i familjen.
Den tunna pälsen utan täckhår medför att katten
trivs bäst som innekatt. Den har hög ämnesomsättning
för att kunna hålla värmen och behöver mer
energirik mat. Tack vare en del utparningar med andra raser är
Cornish rex en sund ras trots den från början lilla avelsbasen.
Devon Rex
"Den tycker om att sitta på
sin ägares axel och bli buren"
Devon rex är ytterligare en kattras med lockig
päls. 1950 hade det fötts en lockig katt,
Kalibunker, på en gård i Cornwall i England.
Denna katt hade tagits tillvara i avel. Det hade visat
sig att anlaget till den lockiga pälse var recissivt.
Detta innebär att anlaget måste finnas hos
båda föräldrarna för att det ska
visa sig på ungen. År 1960 föddes det
en annan lockig katt i en by i Devonshire. Det var en
svart hane som döptes till Kirlee. Mamman var släthårig
och pappan troligen en svart lockig katt som höll
till i en tenngruva i trakten. Man hoppades att Kirlee
skulle vidga avelsbasen på cornish rex även om typen
var en annan än den som avkommorna
till Kalibunker hade.
Ännu ett recessivt anlag
När Kirlee parades med cornish rex-katterna blev avkommorna
släthåriga. Det rörde sig om ytterligare ett anlag
som så småningom också visade sig vara recessivt.
Kirlee ägdes som vuxen av en kattdomare som tyckte det räckte
med en rexras. Katter med båda anlagen samavlades därför
till en början. Några år efter kattdomaren död,
1967, skilde man på raserna men många katter hade då
bägge rexanlagen. Samma år kom den första Devon
Rexen till Sverige.
Speciell look
Devon Rex har ett kort, brett kilformat huvud med tydligt
stop (lätt brytning vid näsroten). Pannan är flat,
morrhårskuddarna markerade och kindbenen framträdande.
Ögonen är stora och snedställda, öronen är
mycket stora och lågt sittande med hårtofsar. Pälsen
består av underull, mellanpäls och förvridna täckhår.
Pälsen kan kännas sträv och den kan behöva lite
fett, till exempel minkolja, för att inte bli spröd och
torr. Alla pälsfärger är tillåtna. Ögonbryn
och morrhår ska vara krusiga. För att bredda avelsbasen
har man parat devon rex med andra raser exempelvis burma, siames,
brittiskt korthår men även perser. Detta medför
att rasen kan bära på andra recessiva anlag. Det föds
ibland burma-, siames- och tonkinesfärgade ungar. Tonkinesfärgade
ungar har ett burmafärgsanlag och ett siamesfärgsanlag.
Lagom till sättet
Till sättet är katten mycket lagom, inte för
livlig och inte för pratig. Den tycker om att sitta på
sin ägares axel eller bli buren. Den är på hittig,
lekfull och passar bra i barnfamilj. Den tunna pälsen medför
att devon rex har svårare att hålla värmen än
normalpälsade katter, den trivs bäst som innekatt och
behöver extra energirik mat. På grund av den smala avelsbasen
finns det vissa problem inom rasen, dels fläckvis hårlöshet
som kan orsaka klåda och dels en recessiv muskelsjukdom, myopati.
Denna sjukdom medför att drabbade kattungar dör tidigt.
Uppfödarna verkar seriöst ta tag i problemet och kastrerar
visade anlagsbärare.
Europe
"Europén är mycket tillgiven
mot familjen men lite reserverad mot främlingar"
uropén är den ursprungliga nordeuropeiska tamkatten
i registrerad tappning. Européns grova kroppsbyggnad och
täta päls är en naturlig anpassning till det bistrare
klimat som finns i norra Europa. Tamkatten har varit känd i
endast ca 5000 år. Vildkatter sökte sig då till
männislorna och maten - råttorna. Människan upptäckte
att hon kunde ha nytta av katten. För ca 2500 år sedan
kom katten från Mellanöstern till Europa. Tidigare har
man i Europa haft husorm eller husiller mot
råttorna men de föredrog snabbt den charmerande katten.
Ursprunglig ras
I Sverige fanns det till en början tre kattraser där man
tagit vara på ursprungskatten; chartreux, brittiskt korthår
och eueopé. Importen av chartreux från Frankrike stoppades
på grund av karantänsbestämmelser. Raserna brittiskt
korthår och europé hölls först isär,
sedan slog man ihop dem till en ras - europeiskt korthår.
Den gemensamma aveln var framför allt inte bra för europén.
På svenska initiativ fick europén 1981 en egen standard
och de tre raserna separerades 1982. Före andra världkriget
var de flesta huskatter i Sverige av den ursprungliga europeiska
typen. Gradvis ökade dock andelen främmande raser i huskattstammen,
och nu har största delen av hukatterna främmande ras inblandad.
Vänlig och tillgiven
Europén är en mycket vänlig och tillgiven katt.
Den är nyfiken och förnöjsam. Den är mycket
tillgiven mor familjen men lite reserverad mot främlingar.
Rasen trivs utmäkt sim innekatt, om den har sällskap och
sysselsättning. Europén är en till antalet liten
ras, men det finns all anledning att den ska öka betydligt
då det är en mycket trevlig katt både till psyke
och utseende.
Exotic
"Man ska kunna lägga en
penna mot kattens ansikte och den ska hos en rastypisk exotic nudda
vid panna, nos och haka"
Före 1966 var det inte tillåtet att para
perser med korthårskatter i USA. Detta gjordes
ändå för att få fram amerikanska
korthår med rundare huvuden och mjukare päls.
Om det var medvetet eller omedvetet kan väl vara
osagt. Katterna blev i alla fall mycket populära
på utställningar. För att få slut
på illvilliga rykten startades en ny klass i utställningssammanhang;
perser parade med amerikanska korthår. Denna döptes
till exotic shorthair. Amerikanska kattorganisationen
CFA godkände rasen 1967.
Latmannaperser
I Europé har perser främst parats med brittiskt korthår
för att få fram rasen exotic. Exotic kom till Sverige
år 1986 och rasen ökar snabbt i antal. Pälsen är
lättskött i jämförelse med perserns och rasen
har fått många anhängare bland perserintresserade.
Den kallas också latmannaperser. I USA lyckades man i slutet
av 1980-talet stabilisera typen så att man kan para exotic
med exotic och undvika lånhåtigt utfall i kullarna.
Korthåriga katter kan bära på långhårsanlag
och få långhåriga ungar om bägge föräldrarna
bär på långhårsanlaget. I Europa, där
man kom igång med exotic-avel 20 år senare behöver
man fortfarande para in perser för att behålla persertypen.
Mycket tät päls
Exotic ser ut som en perser med kort päls. Man ska
kunna lägga en penna mot kattens ansikte och den ska hos en
rastypisk exoticnudda vid panna, nos och haka. Exotic har satt,
muskulös kropp och kort svans. Ögonen är stora, runda
och brett placerade. Utan perserns långa päls framträder
kattens kroppsform tydligare, dålig typ går inte att
dölja på samma sätt. Pälsen ska se plyschigt
teddybjörnsliknande ut. Underpälsen måste vara så
tät att det nästan är omöjligt att se huden
på katten. Den är godkänd i alla perserns färger,
det vill säga över 200 färg- och mönstervarianter
och bör därför tillfredställa de flestas önskemål.
Lugn men lekfull
Exotic är mer lekfull och sällskaplig än persern.
Korthårskatter är ofta livligare än långhårskatter.
Men det är fortfarande en lugn katt med ett milt, jämnt
temperament. Den tjocka pälsen gör att den ofta uppsöker
svala platser. Den är pratglad och nyfiken.
Javanes
"Som en hund uppskattar den att ägaren
ägnar sig åt den och tycker om vänlig dressyr"
I Storbritannien på 1970-talet skulle man avla fram angoror
genom att para långhårskatter med orientaler. Med angoror
avsåg man amerikanska turkiska angoror. Dessa skilde sig från
Turkiets angoror genom att amerikanerna parat in siames. Detta gjorde
man med syftet att få en bättre blå ögonfärg
på de vita angororna. Naturligtvis fick man inte bättre
ögonfärg, det anlag som ger siamesen sin blå ögonfärg
är inte det samma som det som ger blå ögonfärg
på vita eller vit-fläcks
katter. Katterna i Storbritannien kallades till en början angoror
men bytte sbart namn till javanes. För att öka förvirringen
benämner man i USA vissa färger av balineser för
javaneser och kallar våra javaneser för orientaliska
långhår.
En långhårig oriental
Javanesen har samma typ som siamesen. Siamesen är den äldsta
kattrasen i iam/orientalgruppen som består av raserna siames,
oriental, balines och javanes. Balinesen är en långhårig
siames och orientalen är en korthårig katt utan siamesens
maskfärg. Javanesen är en långhårig oriental,
det vill säga en långhårig katt utan maskfärg.
FIF:e godkände rasen 1985. I Sverige har javaneser framkommit
efter parningar mellan balineser och orientaler. Första javanesen
registrerades 1990 i Sverige.
Sällskaplig och läraktig
Javanesen är livlig, intresserad, sällskaplig och läraktig.
Som en hund uppskattar den att ägaren ägnar sig åt
den och tycker om vänlig dressyr. Den vill ha en aktiv ägare
som ger uppmärksamhet och den deltar gärna i familjens
aktiviteter.
Korat
"I Thailand användes katten som
en vaktkatt, som morrande varnade för faror"
Katten kommer från Thailand, där det finns en bergsplatå
som heter Korat. Ortsbefolkningen kallade dessa katter Si-sawat
som syftade på kattens silverfärg. Katten ansågs
extra lyckobringande. Koraten nämns redan i The Cat Book of
Poems där dikterna tillkom mellan år 1350 och 1767. Boken
förvaras på Nationalbiblioteket i Bangkok.
Nygammal ras i väst
I väst är koraten känd sedan 1896 då en engelsman
visade en blå katt från Thailand på utställning
i London. Då ansåg man den vara en misslyckad siames.
1959 kom två korater till USA och därmed startades intresset
för rasen. Första koraten kom till Sverige 1976. Katten
kom från Norge efter en mor som var direktimporterad från
Thailand. FIFe godkände rasen 1982.
Charmig vaktkatt
Koraten är sällskaplig och vill ha mycket kontakt med
sin familj. Katten är läraktig och hjälpsam. Den
är pratsam och charmig men kan vara besvärlig när
den löper. I Thailand användes katten som en vaktkatt,
som morrande varnade för faroroch ett visst vaksamt drag finns
kvar än idag.
Maine Coon
"Bland folk i Maine trodde man
att den stora katten var en korsning mellan en katt och en tvättbjörn"
Maine Coon är ganska ny som ras i Sverige
men i USA har den funnits länge. Redan 1861 visades
den på en lantbruksutställning i staten Maine,
men glömdes bort för alla mer extrema raser
som kom. Namnet har den fått av staten Maine och
order racoon som betyder tvättbjörn. Bland
folk i Maine trodde man att den stora katten var en
korning mellan en katt och en tvättbjörn.
På 1950-talet fick den uppmärksamhet igen.
1976 blev den erkänd som ras. Sedan 1986 finns
Maine Coon i Sverige. Kattens utveckling påminner
om Norsk Skogkatt i Skandinavien och sibisisk katt i
Ryssland. Hårt klimat har genom naturligt urval utvecklat
en stark och sund katt.
Silkig lättskött päls
Maine Coon är en stor semilånghårig
katt. En vuxen hane väger 6-10 kg och en vuxen
hona 3,5-6 kg. Kroppen är lång och rektangulär
med bred bröstkorg och kraftiga långa ben.
Huvudet är brett med fyrkantigt nosparti. Öronen
är stora och högt ansatt med stora tofsar.
Ögonen är stora och ovala, alla färger
är tillåtna. Tassarna är stora och runda
samt har tofsar mellan tårna som ett naturligt
skydd mot kyla. Pälsen är silkig, tät
och lång utam underull. Den tovar sig inte och
pälsvården är därför lätt.
Pälsen är tillåten i de flesta färger
dock inte siamesfärg, choklad, lila, kanel och
fawn (beige). Pälsen är kort framtill och
blir längre och längre för att sluta
i lurviga byxor på bakbenen. Katten ska även
ha en pälshaklapp på bröstet. Svansen
är lång, kraftig och böljande.
Kvittrande jamande
Maine Coon är snäll och vänlig. Den tycker mycket
om sin familj, men väljer ofta en i familjen som sin speciella
favorit. Det är en katt som gärna apporterar leksaker.
Den lär sig ofta gå i koppel. Den är ganska tystlåten
och dess läte är ett kvittrande jamande. Den sägs
ha en annan egenhet, som påminner om tvättbjörnens,
den kan ibland tvätta mat; exempelvis rått kött
i vattenskålen.
Manx
"Skulle manxen kommit fram idag
skulle den sannolikt inte blivit godkänd"
Detta är rasen man inte riktigt vet hur man ska förhålla
sig till. Manxar är mycket trevliga, men svanslösheten
beror på en defekt. Skulle manxen kommit fram idag skulle
den sannolikt inta ha blivit godkänd. Svanslösa katter
har länge funnits runt om i världen, på ön
Man var de vanliga och därav fick rasen sitt namn. Ön
Man blev dessutom vida känd på grund av sina katter.
Rasen är mycket gammal, den ställdes ut redan på
1870-talet i Storbritannien. Första rasklubben bildades 1901
i Irland. Förr var det hög status att ha en manx, bland
annat ägde kugn Edward Vlll flera stycken.
Anlag ger svanslöshet
Svanslösheten beror på ett dominant anlag. Om
katten har ett anlag för svanslöshet blir det en manx,
anlaget i dubbel upplaga ger så defekta djur att de tillbaka
bildas i livmodern. Manxar får därför ganska små
kullar. Parar man två manxar får man i teorin 25 procent
normala katter, 50 procent manxar och 25 procent så missbildade
att de inte föds. Inte nog med detta, manxanlaget kan också
ge missbildningar i skelettet som kan orsaka stora tarm- och rörelseproblem.
Manxen är och har varit omtvistad som ras. SVERAK slutade till
exempel helt att registrera manxar i
slutet av 1970-talet och försökte förmå FIFe
att stryka rasen. En del menade att det går att avla på
vissa mindre defekta katter och därmed få en sundare
ras. Då SVERAK inte fick gehör för sina åsikter
tvingades man åter registrera manxar.
Charmig och klok
Som redan nämns är manxen ofta mycket trevlig. Den är
en stor personlighet, intelligent, lättlärd, tillgiven
och ganska tystlåten. Många har fascinerats av svanslösa
katter i allmänhet och i synnerhet charmats av Pelle Svanslös.
Norsk Skogkatt
"Skogkattens temperament verkar
passa svensken. Katten har snabbt blivit en av våra vanligaste
raskatter"
Det gamla talesättet "ulv i fårakläder"
stämmer verkligen inte på norsk skogkatt. Katten ser
vild ut med tofsar och snedställda ögon men är mycket
snäll och kelig. Den är trevlig, sällskaplig, tillgiven
och småpratar gärna. Den passar bra som innekatt.
Ett nordiskt kulturarv
Precis som namnet antyder är det våra grannar
i väst som ligger bakom den norska skogkatten. De tog tillvara
de katter som naturligt fanns i vårt bistra klimat i norra
Skandinavien. Det var katter som var stora och muskulösa. Pälsen
hade tät underull mot kylan och långa attenavvisande
täckhår. Pälsen var extra lång på de
ömtåligaste delarna av kroppen och gav katten krage,
skjortbröst, byxor och mycket yvig svans. Norrmännen enades
om en standard och godkände rasen på försök
1973. 1977 blev rasen godkänd med certifikaträtt i den
internationella kattorganisationen FIFe. Intresset var tidigt stort
från Sverige, men Norge exporterade endast tredjegenerationskatter.
1977 kom de första "skogisarna" till Sverige.
I Nordamerika har man på liknande sätt tagit vara på
en naturligt långhårig katt och skapat rasen Maine Coon.
Raserna skiljer sig bland annat i typ och päls.
Vattenavstötande päls
Den norska skogkatten har ett triangelformat huvud med rak profil
och kraftig haka.Öronen är stora och tofsade och placerade
så att de följer triangelformen. Ögonen är
stora och lätt snedställda. Svansen är lång.
Pälsen är karaktäristisk, den känns lite oljig
och är vattenavstötande. Den är lättskött
jämfört med perserns päls men måste kamms ibland.
Pälsen är nästan korthårig på sommaren
efter vårfällningen. Den är tillåten i alla
färger och mänster utom siames-, burma-, choklad-, lila-
och kanelfärger.
Populär och sällskaplig
Skogisen" finns numera i många länder utanför
Norden och har blivit mycket populär. I Sverige är den
en av de populäraste raskatterna. Skogkattens temperament verkar
passa svensken. Katten har snabbt blivit en av våra vanligaste
raskatter. Den är en lagom mitt-emellan-katt, inte extremt
livlig eller extremt lugn. Den apporterar, klättrar gärna
och leker jaga-jagas. Skogisen gillar sällskap, pratar gärna
och den trivs oftast inte som ensamkatt.
Ocicat
"Ocicatens tillkomst är
ett lyckligt misstag"
Ocicaten är en exotiskt fläckad katt som ser
ut att höra hemma i djundeln. Men temperamentet
är helt tamt även om kattrasen tillhör
de mer livliga. Ocicatens tillkomst är ett lyckligt
misstag. I början av 1960-talet skulle en uppfödare
i USA försöka få fram siameser med abessiniertecknad
färg. Som ett resultat i detta avelsprogram mellan
siames och abessinier föddes i andra generationen
en fläckig unge, Tonga. Dottern i familjen döpte
den fläckiga ungen till ocicat efter det vilda
kattdjuret ozelot. Tonga såldes som sällskapskatt
och kastrerades men katten fick ändå stor
uppmärksamhet. Uppfödaren lade snabbt om sitt
avelsprogram för att få fram fler ocicater.
Alltmer populär ras
Senare har man parat in amerikansk korthår för
att få en större katt eftersom både abessinier
och siames är ganska små i USA. 1987 godkändes rasen
av amerikanska kattorganisationen CFA. Idag är den en av de
populäraste korthårsraserna i USA. 1991 kom den första
ocicaten till Sverige. Kattorganisationen FIFe som svenska SVERAK
tillhör godkände rasen 1992. Rasen har snabbt blivi tmycket
populär även i Europa.
Smidig och muskulös
Ocicaten har lånat drag från sina ursprungsraser och
helheten har blivit mycket harmonisk. Katten har ett vilt utseende
och förenar smidighet med kraftfulla muskler. Den har mandelformade
ögon med intensiv färg och stora alerta öron. Pälsen
är kort, tät, sidenmjuk och lättskött. Fläckarna
kan vara svarta, blå, choklad, lila, kanel eller fawn (beige)
med varm aprikos eller silvervit bottenfärg. Fläckarna
är ofta tydliga när ungarna är riktigt små
för att senare suddas utoch utvecklas färdigt vid cirka
4-8 månaders ålder.
Full av livslust
Ocicaten är en blandning av sina ursprungskatter även
till sättet; lite hundlikt glad och livlig. Ocicaten är
lättlärd, nyfiken och tillgiven. Den har behov av både
mental och fysisk motion. Den vill gärna apportera och lär
sig snabbt att gå i koppel. Den vill inte vara ensamkatt utan
ställer krav på uppmärksamhet och är full av
livslust. Rösten är lita hes men inte högljudd.
Oriental
"Den har ett väl utvecklat
luktsinne och en hes röst"
Oriental är en syskonras till siames. Siames är
till färgen en så kallad maskad katt. Hos maskad ekatter
utvecklas färg endast på kattens kallaste partier där
blodcirkulationen är lägre såsom ansikte, öron,
svans och ben. Dessa katter föds nästan helt vita eftersom
det är för varmt inne i livmodern för att pigment
ska bildas. Katten mörknar sedan gradvis för att vara
helt färdigutfärgad först vid 1,5-3 års ålder.
Siameser har alltid blå ögon. Orientalen skiljer sig
från
siamesen genom att ögonen är gröna och att den är
helt pigmenterad, det vill säga utvecklar färg över
hela kroppen.
Kom till Sverige 1969
Det var på 1950-talet i England som det skapades
en , elegant katt med chokladbrun färg och lysande gröna
ögon. 1958 godkändes rasen som Chestnut Brown Foreign
för att senare byta namn till Havana. När fler färger
godkändes bytte den namn igen till orientaliskt korthår.
Till en början fanns rasen bara i brunt, lila, svart och blått.
Första orientalen kom 1969 till Sverige. Orientalens färger
hade tidigare mycket vackra namn; havana för chokladbrun, ebony
för svart, foreign blue för blå och lavendel för
lila.
Livlig och läraktig
Orientalen är nyfiken, livlig och läraktig, men kanske
inte lika intensiv som siamesen. Den vill ha en aktiv ägare
som ger uppmärksamhet. Den lär sig gärna att gå
i koppel. Den har ett väl utvecklat luktsinne och trivs bäst
som innekatt. Den vill gärna ha sällskap av minst en annan
katt.
Perser
"En penna ska hos en rastypisk perser
nudda vid panna nos och haka"
Långhåriga katter har varit kända
i Europa sedan 1500-talet. Det fanns då två
typer av långhåriga katter; angoran från
Turkiet och persern från Persien (Iran). Perserkatterna
hade bredare rundare huvud, mindre öron, yvigare
päls och kortare kropp. Angororna hade längre
päls. För att få lång tät
päls korsade man den ursprungliga persern med angoran.
Perserns typ blev dominerande och med selektiv avel
fick man så småningom fram dagens mycket
kortnästa katt. Nu ska man kunna lägga en
penna mot perserns ansikte och den ska hos en rastypisk
perser nudda vid panna, nos och haka. Länge kallades
persern för angora men 1955 skedde ett namnbyte.
Persern är Sveriges vanligaste raskatt och svarar
för mellan 30-40 procent av alla stamtavleregistreringar.
Kräver pälsvård
Katten har svårt att klara sin pälsvård på
egen tass och behöver även badas regelbundet. Många
sällskapsperser klipps dessutom ner, till mer eller mindre
korthår, på våren för att tåla sommarvärmen
bättre. Förr, innan rasen exotic (korthårig perser)
kom, kallades den gruppen perser tävlade i för lånhår.
Gruppen med exempelvis birma och norsk skogkatt kallades för
semilånghår. Ur genetisk synpunkt är det dock samma
långhårsanlagsom ger både semilånghår
och långhår. Det är viktigt att just avelskatterna
dels har lättskött päls att avla vidare på,
dels
tål pälsvård temperamentsmässigt. Lång
päls behöver inte automatiskt betyda arbetskrävande
päls. Perern är sällskaplig men relativt tysylåten.
Katten är foglig och lättanpassad med ett milt jämnt
temperament men ändå lekfull och nyfiket intresserad.
Den är pigg och glad men ändå mer stillsam än
de flesta andra raser.
Pixie-Bob
"Katten med lo-djurs look (utseende)
och känsla"
Pixie-Bob är ivrig och nyfiken, men aldrig hyperaktiv.
Det är inte ovanligt hos rasen att de binder
starka band till sin familj eller ägare. Kanske inte alltid
det lättaste om katten måste omplaceras av någon
anledning..... Den är hundlik, intelligent och fungerar bra
med barn och andra husdjur. Den är lättlärd och kan
lära sig gå i sele. Pixie-Bob är en inomhuskatt,
som är ganska tystlåten och har ett litet kvittrade ljud
för sig. Pälsen bor kammas ett par gånger i veckan
både hos den korthåriga och långhåringa
varianten. Man får då bort löst hår som annars
katterna slickar i sig och det bildas lätt hårbollar.
Utseende
Pixie-bobens huvud skall vara päron-format. Utmärkande
ögonbryn, stor haka och små mandelformade
ögon vilket är mer önskvärt än
stora runda ögon. Medelstora öron med en gärna
en liten tofs är önskvärt vilket tillsammans med
dess profil ger en Lodjurs-look.
Svanslängden kan variera ganska mycket från
ingen svans alls och kallas då "rumpy".
Nästa steg är"stumpy"
som har en svans längd mellan 2,5 - 5 cm. Den önskvärda
svanslängden skall likna ett lo-djurs svans, och
ligga mellan ca 10 - ca 12,5 cm, hos en vuxen katt.
Nästa svanslängd kallas för "hock
length tail" och menas att svansen
skall vara"hel-lång"
ca en 3/4 svans om man jämför med en normal
svans längd. En del Pixie-Bob föds också
med full svans längd. De katter som föds med hel-svans
eller ingen svans alls, skall inte användas i avelsprogramet.
Ragdoll
"Ragdollen följer ofta
sin ägare bland annat för att se om det händer något
- det kan ju bli mat"
Ragdollen är en ung ras och har endast
funnits sedan 1962. Den framavlades i Kalifornien. Ursprunget
tros vara en vit långhårig huskatt och en
birmahane. Senare parades en brun burma in. Rasens första
uppfödare gav den dess namn, Ragdoll (trasdocka),
för att hon tyckte den kändes lealös
som en trasdocka. Hon påstod dessutom att ragdollen
inte kände smärta. Detta upprörde olika
kattorganisationer som inte ville ha med rasen att göra.
Efter att tag bröt sig en grupp uppfödare
loss från den första uppfödaren och
arbetade för att få rasen godkänd i
olika kattorganisationer. Naturligtvis kände ragdollen,
som alla andra katter, normal smärta. Att katten
ibland slappnar av och känns som en trasdocka (ragdoll)
när man tar upp den beror bara på att den
är ovanligt tillitsfull. Till Europa kom ragdollen
redan 1981, men det dröjde ytterligare tio år
innan den kom till Sverige. Rasen godkändes av
amerikanska CFA 1983 och av FIFe 1990.
Stor och muskulös
Ragdollen är en maskad katt, med eller utan vitt,
och finns i färgerna brun, blå, choklad och
lila samt även i röda varianter och tabby.
Tre olika varianter förekommer; colourpoint, mitted
och bi-colour. Colourpoint ör helt utan vitt. Mitted
har vita framtassar, vita bakben, en vit strimma från
bröst till svansrot under magen, vit haka och helst
vit bläs. Bicolour har ett upp-och-ner vänt
V i ansiktet, vit buk och helst vita ben. Ragdollen
är stor, muskulös och tyngre än dess
utseende tyder på. Den utvecklas långsamt
och växer fram till treårsåldern. En
hane kan väga 7-10 kg medan honorna är markant
mindre. Den har ett brett kilformat huvud med välutvecklad
haka. Ögonen är stora och ovala med blå
intensiv färg. Den mjuka pälsen är naturligt
långhårig, tät och silkig, den tovar
sig inte.
Lugnare än persern
Ragdoll är en lugn och lite lat katt. Den gillar att bli ompysslad.
Det är inte en katt som ligger högst upp på bokhyllan,
utan katten håller sig oftast i marknivå. Ragdollen
är tillgiven och kelig. Den följer ofta sin ägare
bland annat för att se om det händer något. Det
kan ju bli mat - ragdollen är nämligen matglad. Ragdollen
är lugnare än persern. Den kan få "kattfnatt",
men det är snabbt övergående. Ragdollen är
orädd för främmande människor. Den kommer lätt
överens med andra katter eller hundar. Som de flesta katter
vill den ha sällskap och bör inte vara ensamkatt. Då
ragdollen går brett isär med bakbenen får den en
speciell gångstil, lite vaggande. En annan egenhet är
att när den lägger sig ner, lägger den först
ner skuldran och sedan resten av kroppen. Ofta sover den på
rygg med benen brett isär.
Russian Blue
"Den är lekfull högt
upp i åldrarna och pratar mycket men lågmält"
Det finns många blå korthårskatter
förutom russian blue, till exempel chartreux, blå
brittiskt korthår, korat och blå burma.
Blå korthåriga kattraser har ofta varit
extra populära och tagits till vara. Legenden säger
att russian blue härstammar från Arkangels
i norra Ryssland. Det har i alla fall funnits blå
katter vid tsarens hov i Ryssland. I Storbritannien
skilde man de grönögda blå katterna
av utländsk typ från de inhemska gulögda
sattare blå katterna. 1948 fick russian blue sin
standard av engelska GCCF och blev godkänd.
Elegant grönögd katt
Russian blue är en elegant men muskulös katt.
Den har ett ormliknande huvud på en lång
och smal hals. Pannan är flat och nosen rak, de
möts i en konvex vinkel. Ögonen är stora,
gröna, mandelformade och får inte sitta för
tätt. Den har tydliga morrhårskuddar, kraftig
haka och höga tunna öron. Tassarna är
små och ovala. Pälsen är blå med
silverskimmer. Den är kort , tät och silkig.
Alla hårstrån är av samma längd
och pälsen får därmed ett plyschigt
utseende. Nosspegeln är blågrå och
trampdynorna lavendelfärgade. Tolkningen av russian
blue-standarden har varierat mellan olika delar av världen.
Detta har medfört typskillnader mellan brittiska,
kontinentala, skandinaviska och amerikanska katter.
De amerikanska ryssarna liknar mest de skandinaviska
då den stammen bygger på katter härifrån.
Blyg men charmig
Ryssen är katten som älskar familjen men är lite
blyg för främlingar. I hemmet blommar den dock ut i full
charm. Ofta har den en i familjen som sin favorit. Den är livlig,
nyfiken och läraktig. Den är lekfull högt upp i åldrarna
och pratar mycket men lågmält. Ryssen uppnår ofta
hög ålder och blir dessutom vackrare och mer personlig
med åren.
Siames
"Ungarna föds nästan
helt vita eftersom det är för varmt inne i livmodern för
att pigment ska bildas"
Siamesen är en av våra äldsta orientaliska
kattraser och finns omtalad redan på 1300-talet.
Namnet har den fått från Siam, det tidigare
namnet på Thailand. Siameserna ansågs mycket
värdefulla i Siam. De fick bo i templen och den
som stal en siames bestraffades med döden. Till
västvärlden kom rasen i slutet av 1800-talet.
1901 bildades den första raskattklubben för
siames.Förste siamesägare i Sverige var Prins
Wilhelm som år 1912 fick två katter i gåva
av Siams kung. Siamesavel kom igång på allvar
på 1940-talet och i slutet av 1960-talet var det
den vanligaste raskatten på många ställen
i världen. Till en början hade siamesen ofgta
knickad svans och var vindögd. Ofta ansågs
det vara extra fint, nu anses det naturligtvis vara
defekter som man inte ska avla vidare på. I början
trodde man att siamesen var extra ömtålig.
Om detta var sant eller berodde på okunskap om
kattens behov är svårt att säga.
Elegant och muskulös
Siamesen är en slank, elegant katt med långsmalt
huvud på en lång hals. Typen har gått
mot ett alltmer långsmalt huvud och siamesen ser
inte alls ut som för 30 år sedan. Den har
idag mycket stora, lågt placerade öron och
lång pisksvans. Ordet lång beskriver siamesen
väl. Den är muskulös och högbent.
Bakbenen är något högre än frambenen.
Ögonen är mörkblå och snedställda.
Pälsen är kort, utan underull och tätliggande.
Siamesen är därför en typisk innekatt
som älskar värme. Siamesen har stort behov
av uppmärksamhet. Den är aktiv och läraktig.
Den småpratar mycket och gärna, med särpräglad
sprucken röst. Honorna löper ofta och ljudligt.
Den har lätt för att lära sig apportera
och gå i koppel och har känsligt lukt- och
smaksinne. En siames vill inte vara ensam, utan vill
ha mycket mänskligt sällskap samt gärna
även kattkompisar.
Somali
"De brukar vara utpräglade
jaktkatter som tycker om att jaga nattfjärilar eller leka tafatt"
Somalin ser ut som en långhårig abessinier och det är
precis vad den är. Efter kriget hade det börjat dyka upp
långhåriga ungar i abessinierkullarna. För att
bredda den under kriget uttunnade avelsbasen hade man fått
använda abessinier med okänd bakgrund. Några av
dessa katter bar på långhårsanlaget som kan ligga
dolt i generationer hos en korthårig katt. Till en början
höll uppfödarna tyst om detta ovälkomna utfall och
registrerade dem som abessinier. I början av 1960-talet började
dock en amerikanska att samla intresserade runt projektet att tillvarata
den långhåriga abessiniern. Hon hade abessinieruppfödning,
men tog också hand om hemlösa katter. Hennse intresse
för somalin började genom att hon en dag fick in en långhårig
abessinier för att ägaren på stått sig blivit
allergisk. Hon forskade i kattens bakgrund och fann att det var
efter hennes egen avelshane. Hon kände inte tidigare till att
den hade långhårsanlag. Om två korthårskatter
får en långhårig unge måste båda bära
långhårsanlaget.
Aktiv och nyfiken
Somalin är en aktiv katt; samtidigt som den finns i närheten
och undersöker vad man håller på med, håller
den själv på med någonting. Den har överhuvudtaget
mycket gemensamt med sin syskonras abessiniern, men är dock
något lugnare till sättet. Den har ett lågmält
läte och honorna är inte speciellt högljudda ens
vid löpning. De brukar vara utpräglade jaktkatter som
tycker om att jaga nattfjärilar eller leka tafatt.
Sphynx
"En katt som inte är så
ömtålig, som den ser ut"
Det har alltid funnits pälslösa katter genom seklerna.
Aztekerna hade även hårlösa katter, så detta
är ingenting nytt. Det som ligger till grund för dagens
Sphynx är 3 st pälslösa kattungar som föddes
på en gata i Toronto, Ontario 1969. De som var 1 hane och
2 honor, föddes av en långhårig huskatt. Hanen
blev minst 18 år gammal. De 2 honorna Punkie och Paloma skickades
till dr. Hugo Hernandez, Nederländerna och blev grunden för
Sphynxen. En unge, E.T., köptes av Vicki och Peter Markstein,
New York, USA. Rykten säger att de betalade 40 000 US dollar
för honom. E.T. flyttade sedan till USA där han korsades
med en Devon Rex. Sphynxen är mest populär i England och
Holland. Det är en recenssiv gen som ger Sphynxen dess pälslöshet.
Då Sphynxen saknat päls har den en högre kroppsförbränning
än katter med päls. Det är därför viktigt
att den har fri tillgång till mat. Den får ej heller
utsättas för kyla eller starkt solsken.
Personlighet
Sphynxen älskar livet och är nyfiken på allt och
alla. Den går gärna fram till främmande människor
och hälsar. De är livliga och intelligenta. En del människor
säger att Sphynxen är en del katt, en del människa
och en del clown. Sphynxen går mycket bra ihop med både
barn och andra husdjur. Sphynxen är mycket sällskaplig
och älskar att sitta på axeln, lägga sig runt nacken
eller lägga sig i knäet.
Turkisk Angora
"Den turkiska angoran är
modig, intelligent och vänlig men vill inte gärna vara
ensamkatt"
Turkisk angora är sannolikt världens äldsta kattras
och grunden till långhårs- och semilånghårsraserna.
Angoran var troligen den första långhåriga katt
som infördes till Europa, detta skedde på 1600-talet.
I slutet av 1800-talet började den då mer moderna persern
att konkurrera ut angoran. I Storbritannien hade man svårt
att se vad som skilde angoran från persern och de dömdes
båda under perserstandarden och rasnamnet långhår.
I Turkiet är angoran förknippad med minst en myt; man
tror att Turkiets landsfader Kemal Atatürk ska återuppstå
i skepnad av en döv, odd-eyed turkisk angorahane.
Plymig svans
Turkisk angora är en semilånghårig katt med silkig,
glänsande päls. Pälsen är kortare på sommaren.
Den har en plymlik stolt vajande svans. Hankatter får ofta
stor krage. Sedan 1994 är alla färgvarianter utom siames
och burmafärger samt färgerna choklad, lila, kanel och
fawn godkända av FIFe. Katten är mycket vacker och elegant
men ändå robust. I Europa finns dels den ryska linjen,
som är medelstor, dels den mindre amerikanska linjen medan
man i Danmark och Finland börjat med ryska linjer. Rasen är
mycket populär på kontinenten och avelsbasen är
relativt stor med obesläktade linjer. Man har även tagit
in en hel del nya katter direkt från Turkiet.
Tillgiven med egen vilja
Den turkiska angoran är livlig, nyfiken och lekfull. Trots
att den är tillgiven och anpassningsbar har den en egen vilja.
Den är modig, intelligent och vänlig men vill inte gärna
vara ensamkatt. Turkisk angora påminner om turkisk van, men
en hel del skiljer dem åt. Turkisk angora kommer från
västra Turkiet och turkisk van från östra Turkiet.
Angoran har mindre och smalare huvud, slankare ben samt större
och högre placerade öron.
Turkisk Van
"En turk småpratar gärna och
gilla ofta att apportera"
Turkisk van eller turk, som rasen kallas till vardags, är en
katt med ovanligt utseende. På 1950-talet kom turkisk van
till Europa. Den härstammar från Kurdistan där den
funnits sedan århundraden tillbaka. Två engelskor var
år 1955 på resa i östra Turkiet. De fscinerades
av de långhåriga katterna i området - kritvita
katter med kastanjeröd svans och röda fläckar i pannan.
Dessutom simmade katterna gärna i bäckar i Van-området
på jakt efter fisk. Engelskorna tog med sig ettpar katter
hem. I två omgångar har ytterligare katter importerats
till England för att bredda avelsbasen. I Turkiet förekommer
den turkiska katten i en mängd färgvarianter. Man skattar
högst en odd-eyed katt med Allah tumavtryck. Det är en
katt med ett blått och ett gult öga och med en fläck
på skuldran. Det var eb ren slump att de två engelskorna
stötte på just röd-vita katter. Till Sverige kom
katterna dels via England men också genom en svenska som bodde
i Turkiet på 1950-talet. När hon flyttade hem tog hon
med sig en sköldpadd och vit dräktig hona och en röd
unghane. Denna linje ligger bakom vissa av de svenska turkarna.
Mycket lekfull
Turkars favoritsysselsättning brukar vara att peta ner leksaker
(förhoppningsvis) från bord eller fönsterkarmar.
Den älskar alla som vill leka med den och spinner mycket både
vid kel och lek. En turk småpratar gärna och gillar ofta
att apportera. Turken är personlig och intelligent. Den ogillar
tvång till och med mer än de flesta andra katter. Kamplekar
är roligare än jaktlekar tycker turken, som ofta vill
puffas ansikte mot ansikte med sin ägare. Den lägger ofta
huvudet på sned för att studera det som fångat
dess intresse. Ibland skuttar turken iväg med ett kurr som
låter som "WovWov". Tungan hänger utanför
och farten är hög, det ät meningen att matte eller
husse ska jaga!
Huskatt
"När katterna som huskatter, själva
väljer sina avelspartners blir de dominanat anlagen vanligare
som exempelvis korthår, vitfläck, tigrémönster
och röd pälsfärg"
Huskatten är katten utan stamtavla. Endast uppskattningsvis
tio procent av Sveriges över en miljon katter är
raskatter. Före andra världskriget var de
flesta huskatter i Sverige av den ursprungliga europeiska
typen (rasen europé). Gradvis ökade dock
andelen främmande raser i huskattstammen, och nu
har största delen av huskatterna främmande
ras inblandad. Oftast är de gamla raserna exempelvis
siames och angora som framförallt finns inblandade.
Förr när trafiken var lindrigare var det vanligt
att även raskatter släpptes ut, dp oftast
okastrerade?. När katterna, som huskatter, själva
väljer sina avelspartners blir de dominanta anlagen
vanligare som exempelvis korthår, vitfläck,
tigrémönster och röd pälsfärg.
Klimatanpassningen spelar också in; i norra Sverige,
Finland och Norge är en ganska kraftig långhårig
katt vanlig (som tagits tillvara som norsk skogkatt),
i sydliga Europa är en slank korthårig katt
vanligast.
Huskatter har ingen stamtavla
Skillnaden mellan en raskatt och en huskatt är att raskatten
har stamtavla. En annan skillnad brukar vara att raskattsköpet
är mer planerat. Många läser på ordentligt
i förväg, väljer ras, besöker uppfödare
och kanske till och med tingar katten många mil bort. Huskatten
kommer oftast mer oplanerat till nya hemmet. Man kanske tar hand
om en hemlös katt eller någon i bekantskapskretsen kanske
har fått en oplanerad kull kattungar. När väl huskatten
finns i nya hemmet brukar den bli lika kär som raskatten. En
annan skillnad är att raskattägaren
förhoppningsvis valt avelshane med omsorg och med tanke på
ett bra temperament. För
huskatten är det oftast katten sjäv som väljer hane,
vilket kanske betyder bäste slagskämpen i området.
När kattungarna är mellan två och sju veckor gamla
är kontakt med människor viktig för deras utveckling.
Man behöver ägna sig åt dem minst 45 minuter varje
dag. Detta är något som de flesta raskattuppfödare
tänjer på. Tar man hand om sin oplanerade huskattkull
på samma sätt blir dessa kattungar lika socialiserade.
Betala alltid för katten
Olika raser har olika kännetecken både utdeendemässiga
och temperamentsmässiga, några är lugna andra mer
livliga. Huskatter är alltid katter utan stamtavla och går
inte att beskriva på samma sätt. Naturligtvis kan ändå
huskattköpet bli lika lyckat. Skaffar du en huskatt, acceptera
då inte att få katten gratis eller betala "50 öre
tassen" för den. Be att få betala 500 kronor. Men
kräv också att den är vaccinerad, veterinärbesiktigad,
avmaskad och eventuellt försäkrad. Även huskatter
ställs ut. Här finns naturligtvis ingen standard utan
katten bedöms enbar efter
kondition och temperament. Katten ska vara snäll och trevlig,
vara välskött och ha extra charm. |
