Lately.
Lördag den 30'e juni 2012 .
Dagens låtar : " Where did you sleeplast night " / Nirvana .
" Give me one reason " / Tracy Chapman .
Som vanligt var det ett tag sen, och allt är förändrat.
Hela jag, kan man säga.
Jag är numera mörkhårig.
Min polare, eller snarare nästan inneboende, och jag gick till affären. Skulle ut den kvällen och funderade på att färga min utväxt. Blond såklart. Men jag är så sugen på mörkt samtidig att jag köpte en mörkbrun också.
När vi kom hem sa hon "Ska vi göra nåt crazy?"
Absolut. Jag var på. Jag är ju inte den som är den.
Så jag switchade färgpaketen och hon blundade och valde färg. Sen var det min tur att blunda fram tills det att färgen var ursköljd och jag var hårtorkad. SEN skulle jag få se om jag fortfarande var blond eller om jag var mörk.
Poff,så tittade jag mig i spegeln och det kändes som jag hade en peruk på mig. Så längesen var det jag var mörk.
Men nu börjar jag vänja mig. Trots det är många som tycker att jag passar bättre i blont, så var det gött med lite förändring. Nästa steg blir att göra "dippade" toppar. Blont. Så då har man ju double. Kan ju inte bli bättre.
En annan förändring är att man har tre hål i magen, ett i armen och en sjuhelvetes massa stickhål överallt och blåmärken.
Efter operationen. Det vart mycket ståhej där ett tag, och jag förstår att det var många som undrade och blev oroliga, men jag vill lugna er med att det var inget stort. Jag var inte döendes, även om det kanske kändes som det.
Såhär gick det till:
Jag hade haft ont i magen i två dagar och vart svullen. Såg gravid ut. Jag försökte dra ner på min sommar-choklad, men det hjälpte inte.
Tredje dagen hämtade jag barnen från dagis, och jag hann inte mer än till korsningen med tvillingvagnen, samtidigt som jag pratade i telefon med mamma, som det bara slog till med en kramp i magen och ljumsken! Och jag svär, jag kunde inte gå en meter till. Trots att jag försökte.
Valentin sa "mamma, jag blåser.. pffft! såå! bortaaaaa!"
"Lilla gubben, tack men det går inte."
"Mammaaaa... gååå nuuuu.."
Jag försökte. Och mamma manade mig att försöka ta mig till vårdcentralen. Jag tog mig inte ens dit.
Hann ner till MC-klubben så fick mormor, mamma och Ingegerd komma och ta barnen i vagnen sista biten och köra mig de sista 20 metrarna till vårcentralen.
Väl framme fick jag tid direkt.
140 spänn fattigare, hamnade jag hos läkare.
Han ringde direkt efter taxi som blåste in mig i världens fart till kirurg-jouren på akuten i Örebro.
Mamma tog barnen och gick hem till mig.
Livrädd. Vaddå kirurgen?! Vadfan.
Taxichauffören såg min remiss och sa bara "ojdå."
"ojdå? vaddå ojdå? ojdå är aldrig bra."
Han skrattade till lite och sa att jag plättlätt skulle räkna med att få vara därinne till kl.22 ellernåt.
När jag åkte in var klockan runt 14.30. Toppen. Kul.
Väl inne på akuten gjorde jag 6 stycken undersökningar. 4 pissprover. 3 blodtömningar. 1 röntgen.
När klockan var tolv på natten så hade jag en undersökning kvar och en röntgen till. Jag fick inte äta något, så det hade ju gått 10 h med fastande mage. Jag var helt slutkörd.
Så när undersökningen fördröjdes så sa jag att jag valde att åka hem, eftersom jag skulle upp kl.4.30 med barnen och förbereda inför dagis och min första jobbdag.
"Men du förstår väl att du inte ska jobba ens, vi vill sjukskriva dig."
"Ni förstår inte. Jag har vart arbetslös i nästan ett år, och det är min första jobbdag imorgon."
Så jag åkte hem.
Och gjorde min första jobbdag.
Det skulle jag få ångra senare under dagen, för då förvärrades allt. Jag fick kramper igen.
Jag ringde in och skulle fullfölja min procedur.
Jag fick tid direkt, och de sa bara åt mig att komma in så fort som möjligt så jag skulle få bästa tiden.
Åkte in och spenderade ytterligare 7 h på akuten och pendlade mellan alla olika byggnader för undersökningar.
Jag hade mina missaningar att det hade nåt med äggstockarna att göra, eftersom det var där det gjorde ont när jag krampade.
Vi fick det svart på vitt när jag gjorde den sista röntgen.
Bilden visade min livmoder.
Och hur spiralen som barnmorskan satte in för 1,5 år sen, hade skjutits upp snett istället för rakt, så den satt rätt igenom min livmodervägg!
Och eftersom spiralen är formad som ett "T" så skulle det inte gå att ta ut den den "normala" vägen för det skulle bli för stor påfrestning för livmodern.
Jippie-kay-ey-motherfucker, vad arg jag var på den där inkompetenta barnmorskan.
Så jag fick inbokad tid för operation någon dag senare. Och nu sitter jag här, sjukskriven, nyopererad, med tre hål i magen. Och är faktiskt halvt invalid. Jag kan inte jobba. Inte ta hand om mina barn. Knappt lyfta ett jädra mjölkpaket.
Det ska den där barnmorskan få reda på minsann.
Hon ska inte få göra fler flickor illa.
Det värsta är inte min första operation. Det värsta är att vara så begränsad. Diska, hänga tvätt och handla är inget man ens kan göra. Man ska be om skjuts, hjälp och dittan och dattan.
Men jag blir bara förbannad när jag får ont. När jag rör mig fel, eftersom jag inte lärt mig hur jag ska gå och sitta för att "sköta mig". Och när det blir så, då blir jag bara trotsig. Jag ska göra det iallafall.
Och det gjorde jag igår. Hjälpte till att packa upp lådor, och gick och handlade.
Så det fick jag sota för idag när jag såg att ett av mina hål i magen hade börjat blöda.
Så idag tar jag det verkligen lugnt.
Disken står i berg. Jag lagar inte ens mat. Jag bara.. är.
Helt meningslöst.
Detta var såklart inte meningen att mjäka och ömka mig, utan för att informera för de som undrat att jag är okej under alla omständigheter.
Det var inget farligt.
Det är bara det att jag har inte hunnit svara eller ringt till alla som hört av sig.
Uppskattar all hjälp jag fått och kommer få.
Och alla runtomkring som bryr sig bara genom att höra av sig.
Så jävla fint.
Tack, pärlor.
Love / Linda .
Shame.
Tisdagen den 29'e Maj 2012 .
Dagens låt : " the harvest " / Tribal Seeds .
Som jag skrev tidigare, så har jag så himla mycket bra och dåligt som jag vill berätta. Det bra, för hela världen. Det dåliga, helst inte för någon alls.
Jag sneglade på min dagbok som jag skrev i sist efter separationen, men jag förmår mig inte ens att skriva i den. Tillochmed i min egen dagbok så är jag rädd för vad andra ska tycka om mig, om det ens så ska läsas efter att jag gått bort. Känns som jag ger en fel bild hela tiden, av det som jag inte tycker är "jag".
Men det är det. Det är jag.
När mina barn läser den och kanske tycker jag gjorde fel. För tusonde gången. Eller mina släktingar eller syskon läser och tycker att jag är velig, arrogant och naiv.
Det är dumt hur jag kan tycka att något som är så bra och gör mig så glad kanske är ett snedsteg fast jag vet redan sen innan att det inte är det. Det är inget felsteg, det är rätt. Fullkomligt rätt, och härligt och jag har alla förutsättningar i livet med denna "chans". Det vore dumt om jag inte tog den.
Det vore ett felsteg, arrogant och naivt om jag inte gjorde det.
Antar att en del av den känslan som bor kvar i mig, är att jag vill försöka, ändra och kämpa lite till.
(Vid det gär laget lär ni förstå vad jag menar, säkerligen.) Jag är nog aldrig så himla bra på att hålla känslorna inne.
I denna situation får jag bara aldrig fram orden. Jag tar ett djupt andetag, harklar mig och öppnar munnen.. men inget...inget kommer fram. Jag är låst.
Jag förstår bara inte hur jag kan känna mig som "boven"?
Just nu känner jag bara för att samla ihop alla mina vänner runt ett bord och bara vara med dom.
I need you guys. Som fan. Varenda kotte.
Hoppas ni får vara lediga någonting under de här dagarna när det är äckligt fint väder och alla går runt i små kläder och ser ut som kräftor.
Många är utomlands, men jag hoppas ni peeps som är kvar i Sverige får chans att njuta på samma sätt.
Love
/ Linda .
Uh.
Whatsapp.
Dåligt det blir med bloggande ändå. Jag har fått för mig att det inte är så många som läser längre, eftersom kommentarer har sinat ut. Hoppas så inte är fallet. Im alive iallafall! Och denna vecka är det min barnvecka. Kunde inte vara gladare faktiskt.
Nu ligger två små trötta knoddar avdäckade efter godis och film. Det var ju en sådan hiskeligt regnig dag, så vi körde hemmabio. Mys!
Jag har så många små snaskiga hemlisar som jag vill berätta så huvudet nästan spricker, men kan inte riktigt berätta ännu. Haha!
Det händer så mycket när man är borta från bloggen såhär länge!
Det har också vart rätt mycket den senaste tiden, och jag har missat en massa tid med mina vänner. Många av dem saknar man, som Sofie, Anna (som precis är hemkommen till Sverige), Angelica (som snart kommer hem igen!) , Connie och många mååånga fler! Suck. Om ändå dygnet var 87 timmar och om Sverige inte var så förbannat avlångt..
Hoppas det finns någon hoppfull liten läsare därute som fortfarande håller hårt om hoppet för mig.
Kärlek till dig, isåfall!
/ Linda.
Miss you guys.
Rainy.
Vaknar upp till slaskväder och inser att idag var den dagen jag skulle springa, måla, sola och städa på.
Allt för att slippa regnet.
Då kom vi till kruxet. Det är fredag, helg och jag är barnledig med en massa vin hemma och en liten slant på fickan.
Planerna var att faktiskt gå ut och ha lite kul, åka till en annan stad och hänga med mina vänner och kanske gå ut och dansa. Det skulle vara så himla skojs!
Vet inte hur många gånger man stått vid disken med radion på bott eller när man hänger tvätten och står och stampar med foten.
Det är då suget kommer till att få stå på dansgolvet igen. Må låta hur töntigt och lame som helst, men det är min grej. Skiter i hur jag ser ut då, bara öser. Svinkul!
Så en tavla blir klar idag, jag fixar kroppen lite, blir brun och får hänga med Angelica lite mer idag. Hih! Kanske ut ikväll. Får se vad dagen har att erbjuda!
Hoppas ni har en gulddag trots vädret , därute.
Love, Linda.
Proof.
Det är sant. Jag var där, jag gjorde det - och jag överlevde.
Nu är gymkort fixat och jag har en väldigt bra instruktör på det också! Känns skitbra, och jag är supertaggad.
Trots att man struttar in där bland beefcakes som förmodligen drar dit sin bil i rep och bär den hem efteråt också. Kände sig lite mesig, men jag gjorde det iallafall. Med publik. Inget jag skulle vågat för nåt år sen eller tjugotre typ.
Nu laddar vi och ser vart det leder!
Love, Linda.
Time for a change.
Med detta inlägg vill jag tacka ett stycke depression och ett stycke socialbidrag att jag tappat -8 kg längst vägen där någonstans.
Nu säger inte jag att jag är den mest fittaste i världen, men roligt ändå med lite förändring på något sätt.
Helt plötsligt sparar man ut naglar, filar, vårdar och byter kulörer i olika nagellack. Har man tur hannar man i ett solarium någon gång. Man kommer i sina skinnyjeans utan att visa ett helt brevinkast. Nu syns bara halva. Hah!
Idag ska jag t.o.m (virveltrumma) gå till gymmet och träna. Äntligen får man hjälp med hur man ska göra och vad som är bra för mig. Jag vill göra det för att bli pigg, taggad och orka mer. Plus att det blir bra reklam för Linda i CV't också i jobbsöksdjungeln.
Så, önska mig lycka till. Om jag går konstigt så är det nog för att jag kommer ha ont. Så ta det med en nypa salt om det ser ut som jag bajsat på mig, och ta det med en nypa socker istället och tänk att Linda för första gången på flera år har träningsvärk.
Love, Linda.
Im on it again.
Im on it again, som jag skrev. Det är sant.
Dragit igång skissandet igen, och det känns sjukt bra. Speciellt när man är frustrerad, då är det som allra godast att intensivt sitta och gräva ner sig i en skiss som tar en evighet. För det gör den! Oh, believe me.
Det är en baby med på bilden, och de är allra svårast att skissa - eftersom de inte riktigt hunnit få några säregna drag och dylikt.
Har hunnit halvvägs, men är redan nöjd och har en väldigt bra känsla över denna.
Nåväl. Jag är mig själv som mest när jag är kreativ. Kommer inte som en nyhet kanske.
För er som oroat er för mig om hur det går med allt, så vill jag bara meddela att jag börjar hitta mig själv, lägenheten går att leva och bo i, och jag målar för glatta livet för att få ihop till mat faktiskt. Må låta hur skabbigt som helst, men det är så det är. Därav allt pysslande. Heh.
Strax är det mitt program på TV'n också, Desperate Housewives. Ett stort plus i kanten är att min älskade lillebror kommer snart också. Det var helt galet längesen! Har saknat honom så!
Nu kommer han! Yaay.
Ha det fint därute.
Love , Linda.
We're alive.
Som jag skrev: vi lever.
Bloggen har inte avlidit heller, jag ska bara numera försöka luska ut hur denna bloggapp fungerar. Ska inte vara några konstigheter alls, egentligen.
Jag ville bara meddela mina läsare och läsarinnor att jag finns. Vi mår bra. Och vi lever. Bloggen med. Vi fortsätter vidare igen!
Vi hörs här snart igen.
Love, Linda.
LML.
( 50x50 cm, akryl. Canvas.
SÅLD. 1500:- )
Tisdagen den 6 mars 2012 .
Livets låt : " teardrop " / Massive Attack .
Det börjar ta sig.
Kreativiteten och lusten till livet kommer tillbaka. Glädjen.
Känner inte alls som i inlägget innan, även om det kan bli jobbigt ibland.
Nu rullar tavelbeställningarna in, och det gläder mig - för hela denna vecka är jag utan mina små knoddar, och då känns det skönt att ha något att fokusera på. Jag är mig själv som mest när jag är kreativ. Och innan var jag så sumpad att jag inte ens hade lust att vara det.
Så som sagt, det börjar ta sig.
Jag har rett ut mina viktiga ärenden, sådana som har legat och gnagt sen jag flyttade hit. Lite lyxfällan-varning där ett tag. Jag ogillar att inte ha koll på allt som ska ut och vad som kommer in, och nu har jag full pejl.
Så mycket pejl att jag (för första gången i hela mitt liv) vågade ge mig på ett abbonemang.
För jag behöver verkligen en ny telefon, det är ju trots allt min enda kontakt till omvärlden i den här lägenheten.
Idag låg den på bordet, fulladdad, med täckning och påslagen. Men ändå skriver folk till mig på internet om att de inte får tag i mig för att det tutar upptaget. För en halvtimme sen bytte den ringsignal av sig självt och sa att mitt SD-kort var skadat. Igen. Fast det inte är det. Telefonen bara stöter bort det, och tar därmed bort all min musik och alla mina bilder.
Kontantkortet är svindyrt att ha, och nu så fick det bli dags för en ändring. (Tack Sofie för att du tipsade mig om detta, tack vare att du gjorde det och jag ringde honom så slapp jag startavgiften för abbonemanget! Tjänade jag 250 spänn på. Tack!)
Så på fredag får jag en fungerande ny telefon, men jag har kvar samma nummer.
Jag betalar 350 kr/mån och fick välja vilken mobil jag ville. Och trots mina sura, pensionärsaktiga tusen-frågor så fanns det ingen hake ändå. Det var bara idag som allt detta gällde om jag gick med. Så det fanns väl inget att förlora på det, snarare vinna.
Så på fredag kommer en vit iPhone.
Jag är rädd för "3". (Nöjd med Telias nät som fungerar ööööverallt.)
Rädd för att iPhone ska vara skit. (Kan dock inte vara sämre än min Sony Ericsson Xperia X10 Mini heller.)
Livrädd för abbonemang. (Tänk att man låser upp sig på fast avgift och kanske inte kan betala den framöver.)
Då svarade han lugnt att om jag inte ville ha det längre av någon av de anledningarna så kunde jag bara ringa hans privata nummer så kunde han hjälpa mig.
Kändes bra.
Är jag lurad?
Det vet jag inte ännu. Och jag förbannade honom nästan i förväg ifall han skulle göra det, jag var väldigt noga med att säga att jag ville sänka min mobilkostnad (kanske tankar på mellan 4-500 kr kontant varje månad) och att jag tyvärr var en bidragstagare. Så jag hade inte råd att bli lurad.
Så hoppas han håller vad han lovar. Annars vet jag inte vad jag gör.
Men så slutligen så kan vi ÄNTLIGEN pratas vid normalt på fredag, med min nya telefon - förhoppningsvis utan krux. Thank god.
Så det flyter på. Nu fattas det bara ett jobb, så jag kan reda mig ordentligt från körkortskrediten som gör att jag inte sover som jag borde. Det är ju mycket avbetalat redan, men jag vill ha det klart. Nu. Klarar inte av skulder.
Knappt personlån heller. Usch. Alltså, när man lånar av någon och ska betala tillbaka. Då sover man inte gott heller minsann.
Usch vilket roligt inlägg det här blev.
Jag ville bara förklara att jag kommit längre, uppe och därinne i min skalle.
Saker och ting börjar ordna sig rätt fint.
Jag är glad att jag har mina fina vänner och alla runtomkring som har gjort att jag kunnat ta mig igenom den här separationen så bra. Tack igen, jag kommer aldrig kunna tacka nog många gånger känns det som.
And.. tonight is the night.
Haha! Det är det verkligen. Tro mig.
Ha en fin dag därute allesammans! Kärlek till er.
/ Linda.
LML.
Fredagen den 2'a Mars 2012 .
Dagens låt : " Little bit " / Lykke Li . (en låt jag aldrig kommer tröttna på, som likaväl skulle kunna vara min signaturlåt livet igenom.)
Dagen efter gårdagens undergång.
Satan skickade mig en söt liten present, för att påminna mig om att man inte KAN få må så bra som jag faktiskt..gjorde. Så jag fick magsjukan. Spanks, satan.
Bodde på toan hela natten och vaknade 04.45 av barnen som ville vara pigga och att jag skulle vara detsamma.
Det var jag inte.
Efter många om och men så fick jag hit T som kunde ta barnen. Så jag pendlade mellan soffan, toaletten och sängen från 10 till 18, när han kom tillbaks med dem.
Det var det enda jag fick göra.
Jag har tre stycken tavelbeställningar som jag MÅSTE göra för att få pengar. Men det fick jag inte göra.
Och man måste även låta på ett speciellt sätt för att vara magsjuk.
Typiskt, att jag inte gjorde det.
Nej, just nu är jag så less.
Läser inte ens Facebook där, för jag orkar inte bry mig.
Men jag får höra ändå, på omvägar vad som skrivs.
Och det ska vara så roligt, naket, så härligt att äntligen vara ensam från det dåliga, flörta och roshinkar hit och dit och blaha blaha.. Nu plötsligt dyker exet upp och ska vara där och gilla allt det roliga. Den som gjorde mig så illa. Och i detta stadiet så är jag så glad att jag kommit så långt i min egen process att jag inte bryr mig. (trots att jag kan förstå att det verkar som det nu) Men det enda som ekar i bakhuvudet är vad jag är för person som är så sjukligt lätt att glömma efter så lång tid och så många händelser. Vad är jag för person?
Plättlätt.
Sådär.
Nej fy fan för sånt skit. Jag ställer iallafall upp om det ska behövas hjälp, med allt - med ärenden och med barnen. Men när jag ber tillbaks så är jag helt plötsligt en lögnare och hela kittet. Jag ljuger om att jag är sjuk för att jag ska supa, för att slippa barnen och för att kunna vara ensam och ha det kul och måla. Och inte ska de hämtas härifrån sin sjuka mamma inte. Det skulle krävas mycket till det.
Skjut mig långsamt och ät min hjärna med sked, så känns det - när det väl drar igång.
Men offentligt så ska allt vara så bra och så roligt, och alla skriver och tycker detsamma.
Må det här låta som världens argaste inlägg, men det struntar jag faktiskt i. Det är lösenordsskyddat och jag vet vilka som läser, så det får höjas ögonbryn hit och dit - det rör mig just inte alls.
Jag är bara så trött på att allt ska verka vara så bra utåt, och det är det verkligen inte. Och igår tog priset.
Det är inte många av de som skriver och gillar det som hör av sig till mig ens en gång. Alls.
Och jag är inte sur och bitter på Facebook som ger en anledning till att inte göra detsamma ellerså.
Jag håller mitt för mig själv. Förutom här just. För den här bloggen är min egen. Mitt ställe. Min halvprivata dagbok. Inte Facebook där alla ser och alla vet allt.
Visst, mina kompisar kan se mig ledsen i verkligheten utan att det finns något förhinder innan utbrottet osv. Men sen går man ut med tvillingvagnen, matar änder och klipper på sig sitt leende. Möter kärnfamiljer med sina barnvagnar, mamman på dagis som var där med hela sin familj i en minibuss och sa i hallen innan hon gick "åh det är sååå skönt att lämna tillsammans!" till mig som stod där svettig och ensam med två barn på en lämning, inte ett, som hon. Jag pustade, och hon hoppade snabbt in i sin kärnfamiljs-minibuss och åkte iväg.
Den promenaden från dagis rökte jag inte en cigarett. Jag rökte tre. Inte alls bitter. Kopplade in hörlurarna och hoppade över min "gå-playlist" (med bra gå-i-takt-musik) och slog på min "aggro-stund"-playlist istället och marscherade hemåt.
Jag blir bara så arg, besviken och nollställd när jag kämpar och inte får hälften av all cred som öses över på den andra ljusare sidan.
Rent krasst så ska jag ju inte behöva den, men å andra sidan så vet jag ju och tänker att det är för mig och barnen jag kämpar för. Varenda liten krona och varenda liten sekund är för oss.
Ledsen att jag inte är lika rolig, inte lika naken, och inte lika flörtig - men en dag kommer jag väl dit också.
Undra om det är lika roligt då?
Nu är min avreaktion avklarad och jag kan förmodligen återgå till bortstädandet av baciller i hemmet och låta solen steka på vårat hem som vi ska spendera resten av dagen inne i.
Älska 48-timmars-regeln efter magsjuka. Imorgon får vi gå ut. Hoppas det är minst lika fint väder då.
Håll tummar och tår för att man är gladare.
Men mest för att ni ska få slippa ett sånt här inlägg igen.
Sry.
LML.
/ Linda .
No chans.
tisdagen den 28'e februari 2012 .
Dagens låt : " vi har ingenstans att ta vägen " / Alice B .
" Night Air " / Jamie Woon .
Ja, det är intressant hur man kan dator-detoxa som jag gjort den senaste tiden. Fick ett mail med en påminnelse att det var en månad sen jag bloggade. (Åh, godhjärtade läsarinna.)
Det sjukaste är facebook-detoxen. Man vet ju ingenting om man inte har det, känns det som.
Men nu har jag fått låna Connies dator för att göra hennes tavelbeställning.
Det är ungefär så min terapi lyder nuförtiden: måla, måla, måla. Måla ut allt du känner. And thats it. Det får mig att må så sjukligt mycket bättre, och det är just det jag gör nu: Gör allt som gör att jag mår bra. Allt jag kommer på. Sen får folk tycka precis vad de vill och höja ögonbrynen. Jag struntar i det, blundar och dansar vidare i livet, i hopp om att jag snart kan bli den glada Linda som jag pratat om att jag en dag faktiskt kommer att bli.
Jag försökte lägga upp bilderna på det som jag gjort den senaste tiden, men det gick tyvärr inte. Så ännu ett bildlöst blogginlägg, vilket jag tycker är helt tråkigt. Men så får det bli.
Nu har jag kommit till rätta i lägenheten. Det börjar bli mer och mer komplett.
Pengarna kanske inte rullar in direkt, därav målningen hela tiden. Men det löser sig i efterhand.
Jag börjar bli gladare. Mycket gladare faktiskt. Finns fortfarande kvällar som jag somnar ensam och barnen inte är här, och jag går sönder i driljoner bitar igen. Men absolut inte som det var tidigare.
På alla hjärtans-dag fick jag reda på att han kommit över mig helt, han känner ingenting, jag är som vem-som-helst för honom och det värsta: det kommer aldrig att bli vi igen.
Jag grät när jag tittade på barnen. Tänker att dom får det precis som mig när jag var liten.
Grät när han tittade på videos på telefonen om när vi var på BB och Lovis nyser som en liten griskulting. När vi födde henne. När vi var tillsammans. Valentin spelar upp det klippet och hans röst ekar i min halvtomma lägenhet, och jag grät för det var bara på videon. Han var inte här. Det är inte vi. Valentin skrattar åt klippet, åt pappa, och åt Lovis när hon nyser. Kollar på det om och om igen.
Idag, just i detta nuet. Så har jag börjat kommit över honom också, tack vare att jag fick en chans att bearbeta alltihopa när han sa att det aldrig kommer finnas en chans igen. Aldrig.
Då slipper jag gå runt och hoppas. Så på ett sätt så är det ju himla skönt, om inte annat. Men det var en sjuhelvetes tuff sak att ta. Dessutom hade alla hjärtans-dag redan vart tuff som den var. Men jag bad ju faktiskt om den själv.
Jag skulle vilja egoboosta mig själv till max. Nystarta mig själv på något vänster.
Gå ut i hallen och traggla av mig min gamla kropp, välja ut en ny på hängaren och kliva i den istället.
Nytt och fräscht.
Helst ett nytt hjärta. Och ett nytt huvud, med gladare tankar.
Nu är det som det är. Jag tar dagen som den kommer.
Målar, som sagt. Gör det som gör mig glad.
Umgås med Bea varenda eviga dag, allt för att vi inte kan vara själva eller ens utan varandra egentligen.
Vi har liksom vuxit ihop på nåt sätt sen det tog slut mellan henne och min bror. Sen dess stöttade jag henne, och nu har jag gått isär med min karl, och hon stöttar mig. Vi gör allt ihop.
Käkar, tvättar, tar barnen till dagis, kaffehänger, målar, festar.
Jag är helan och hon är halvan.
Skönt att inte vara själv.
Men det finns stunder som man inte kan vara utan. Och det är ens mys. Jag kan inte ta bort det.
Antingen är man tillsammans, eller så är man ensamstående och singel och har ett mys.
Det är lite så jag tänker. Jag kommer nog aldrig kunna plocka bort min lust på nåt vänster alls.
Men nu har jag iallafall fått det klart för mig att det är inte helt kört för mig, att det finns visste folk som gillar en avdankad tvåbarns-morsa. Det finns hopp för alla.
Inget jag trodde för 3 månader sen direkt.
Jag var så nere att jag trodde mitt hjärta skulle ta med mig i fallet ner i svackan.
Nu gillar jag uppmuntran, kommentarer och uppskattningen jag får. Som jag aldrig såg innan.
I like it.
Alot.
Det enda som skulle kunna fattas mig, skulle vara ett jobb. Jag måste ha det. Fortfarande avbetalningen kvar på körkortet som jag fixade, en kredit på 18 tusen. Rätt mycket för en bidragstagare som mig, som går på alla bidrag som finns känns det som: A-kassa, socialbidrag och bostadsbidrag - för att kunna leva.
Well well. Jag hade förresten en sjujäkla födelsedagsfest här den 18'e. Seriöst, den var så fet så det var sanslöst. I en liten tvåa (varav ett rum inte fick användas: barnens rum. Då skulle de få pisk.) så kom det säkert uppåt en 45 pers hit! Alla var här. Folk jag inte ens visste om, mött folk som säger att de hade roligt på festen - men som jag inte ens visste var där. Jag fick även klagomål efter också. (bra där Linda.) Festen höll på till kl.6 på morgonen och jag förstår grannarna. Och fy hur det såg ut dagen efter. Men det var värt det. Varenda krona jag spenderade, varenda krona jag hittade dagen efter i spritpölarna på golvet, och all städ och pant som bjöds på.
Vaknade efter att ha sovit 3 timmar, för att gå upp och städa upp både inne och ute. Så nu har skanky-mom satt upp en stor FÖRLÅT-lapp i trappuppgången, haha.
Fast grannarna är ändå trevliga och säger att de inte stördes. Men undra då isåfall vem det var som klagade. Ett spöke? I dunno.
Nu ringde Bea och sa att hon var på G hitåt, så nu är det dags för en kanna kaffe och en sjujäkla massa målande. Ska bli nice. Målade hela dagen när små hjärtana var på dagis, själv. Det är också terapi, men det är alltid roligare att måla tillsammans.
Beundrar er läsare som orkar läsa igenom allt detta, tillochmed utan bild. Och till er som verkligen kan sakna detta. Glad att jag har er.
Nu blir det att kladda tavla.
Hojta till om ni skulle vara intresserade av någon målning.
De ligger ute på bild på facebook.
Kärlek till er. ♥
/ Linda .
Broke as f*ck.
Känns som jag saknar hundra saker.
För varje vardags-syssla jag gör så blir jag påmind.
Mina naglar är milslånga. Visst, det var snyggt till en början - men inte när de nu ser ut som klor och nagellacket tynat bort. Saknar: bomullspaddar och nagelsax.
När jag bakade idag, så letade jag efter min favorit baknings-skål. Borta. Eller egentligen inte borta, för jag tog aldrig med den.
Eller när jag badade barnen idag på mitt extremt platta badrumsgolv, och det var vatten (bokstavligt) i hela badrummet. En vattenskrapa. Eller fönsterskrapa, vad-som-helst.
Eller bara när jag skulle vara snäll och bjussa på smörgås häromkvällen och hade en ost i kylen som de ville ha på.. men ingen osthyvel.
Eller varför bara inte helheten man får av mimn bostad när man kliver in i hallen? Ingen dammsugare.
Fast egentligen det värsta av allt: varje kväll när man går och lägger sig. Man sover hela natten, det gör man.. men man vaknar och känner att man egentligen aldrig riktigt sovit. För jag har ingen bäddmadrass. Jag sover direkt på fjädrarna i resårbotten. Precis.. en botten. Det är så det känns att ligga på den, fjädrarna dunsar in mellan revbenen.
Den andra februari så kommer socialen hit på besök, för att titta hur jag bor bara för att jag ansökt om möbelbidrag. Jag ansökte om en bässmadrass för (för man får uppskatta summorna, nytt eller begagnat) runt 400-lappen. Inte köper jag en sådan begagnad heller. (men gud, varför ansökte jag inte om dammsugare?)
Ansökte också om en lampa till hallen, så man slipper tända på toan och klä på sig i hallen för att se hur man ser ut innan man går ut. Sängkläder till barnen, främst lakan - eftersom Valentin sover nu på ett påslakan som lakan.
Fortfarande inte fått bidrag som täcker hela hyran. Sjukt. Och sen mitt uppe i körkortet. Jag säger bara, att om jag kuggar denna gång så kommer inte jag ha råd att fortsätta. Då får jag lägga det på is. Igen. Det går inte.
Det är inte direkt någonting som soc betalar. Utan det får jag lägga undan av "matpengarna" för, till avbetalningen till körkortet. Herregud. Jag orkar inte ens tänka på det.
Nu har jag fått låna Connies dator för en kväll. Guld. Det är faktiskt som balsam för själen. På riktigt.
Spanks, brullan min. Shuffel till dig!
Idag var en stressdag som hette duga. Egentligen är många dagar det, men jag brukar vara fullkomligt nöjd med det, för då blir man inte ensam med ens eget dumma huvud. Men idag var det jobbigt, för barnen hade en jobbig natt. Jag vet inte om det var för grannarna som flyttar runt möbler varje kväll, om det var en annan granne som hängde ut ur fönstret och gapade på någon nere på gatan, eller om det bara var mardrömmar. Jag fick åtminstonde vara vaken hela natten, till och från. Så jag vaknade nog förmdodligen alldeles askgrå imorse.
Imorgon blir det också halv-fullspäckat schema.
Ungefär såhär:
Upp, klockan 05.30.
Frukost, blöjbyte, påklädnad, promenad och sen: dagis kl.09.00
Tillbaks hem igen till 09.30
Skjuts 10.00
Connie kommer in kl.12.00
Luncha med Bea och Connie till 13.00
Övningsköra till runt 14.00
Handla, laga mat, boka tvättid och hoppas det finns (här kör vi två tvättar om dagen) till 17.00
Sen kommer barnen kl.18.00
Duscha dem, mata, borsta tänder, pyjamas, söva till kl.20.00
Ensamtid.
Sova 20.30
Denna dag kommer bli guld.. om jag får sova inatt.
Min telefon försöker berätta för mig att folk ringer. Så fort jag ska försöka titta vem det är som ringt mig, så stänger den av sig. Seriöst? Stänger av sig! Det är helt otroligt.
Jag skulle svara till Sofie, på SMS - och texten gick inte ens att skriva, men jag hoppades hon skulle förstå vad jag menade iallafall. Jag måste nog göra mig av med den.
Kanske i-n-t-e ha ett kontantkort och kanske få med en ny telefon på köpet ellernåt sånt. Välbehövligt. Det är ju faktiskt min enda kontakt utåt eftersom jag inte har hemtelefon (och vet inte ens om jag ska skaffa) eller internet. Nada, nothing. Så det är ju den jag måste förlita mig på när jag behöver ringa alla viktiga samtal.
Känns.. sådär.
Well.
Det var kanske ett minst lika tråkigt inlägg som alla de andra tidigare den senaste månaden, men var glada - för det kommer nog dröja lång tid innan jag får tillgång till att göra om detta igen. Så det är bara hålla tummarna på att jag mår bättre och har något roligare att berätta då. Haha. Skam den som ger sig.
Hoppas alla har det fint därute.
Kärlek till er.
/ Linda .
My own man.
Idag har jag varit min egen man.
Satt upp saker hit och dit, hamrat och lirat hög musik.
Fixat allt pappersarbete med allt vad flytt innebär. Så nu är nästan allt klart. Vikt in hela våra kläduppsättningar som jag tvättade häromdagen. Finally. Hade jävligt mycket tvätt, så inget hann knappt bli torrt. (Intresse-elefanten blev rosa.)
Lampor small i denna gamla lägenhet, så jag fick ta på mig penisen igen och gå och handla och skruva lampor hit och dit. Jag är bara glad att Satan skickade mig sådana sysslor idag.
Det belönades med en lång kokhet dusch medan telefonen låg i badrumsskåpet och spelade lugn musik för mig. Gött!
I helgen är det planerat att jag ska gå ut i Örebro, och det blir tillsammans med mina gamla klasskamrater från gymnasiet. Ska bli sjukt kul att träffa dem igen. SJUKT kul.
Det blir som det gamla gäng-hänget i skolan igen. Plus att vi hade så jädra roligt när vi festade tillsammans i skolan.
Frågan är ju hur alla är nu. Undra om jag kommer vara "föräldra-trött" runt 21-tiden och vilja sova. Haha!
Man vet aldrig.
Det är iallafall som balsam för själen att ha något roligt att se fram emot.
Så "den lilla svarta" luktar blomma, och allt är upphängt och väntar på att få bäras av mig tillsammans med en sjuhelvetes massa smink antar jag och en halv flaska hårspray. Naglarna är utsparade och inväntar en uppdatering av nagellack bara, sen är jag good-to-go.
Jag tog ut en femhundring på affären också, för det kanske inte är världens snyggaste om det syns på mitt konto sen när man går tillbaks till socialmötena om försörjningsstöd. Men något kul måste man få ha, det kommer ta lång tid innan tillfälle ges igen, och jag belönar mig faktiskt det efter en tuff vecka. Det gör jag. Hur många ögonbryn som än höjs.
Då är det sista dagen då med dator.
(Jag vet att jag skrev det igår, men lillebror hörde aldrig av sig eller dök upp, så jag fick ha den längre.. och inte mig emot! det har bara vart skönt att ha något att göra på kvällarna.) Tack lillebror! Du är en väldigt omtänksam diamant.
Nu ska jag ta tag i skissen igen, precis som igår. Det börjar ta sig, och det börjar lida emot sitt slut - för det svåraste är gjort på den. Nu är det bara finliret kvar. Känns skönt! Då kan jag ta med den till Lindesberg sen, till hon som beställde den från mitt sommarjobb som jag hade. Passa på efter eller innan jag har körlektionerna.
Det är uppladdningen för den 25'e då jag gör min om-uppkörning.
Övningsköra hemma har man väl inte gjort sådär överdrivet mycket heller, som de sa att man borde/måste göra.
Men det blir ju så..
Imorgon ska jag och Connie övningsköra iallafall. Ska bli skojs! Det är ändå rätt kul att köra bil faktiskt.
Hoppas, hoppas, hoppas jag sätter nästa uppkörning. Annars skjuter jag mig tamejfan i huvudet, för det är så himla galet dyrt så det är sanslöst! Och jag är väl inte just känd för att vara rik just nu.
Har ju inte ens tillräckligt med bidrag så jag inte kunnat betalat min hyra ännu. Patetiskt.
Men jag kommer dit.
Någon ordning måste ju uppstå efter allt mitt pappersarbete.
Jag borde fan få betalt för att vara min egen sekreterare. För så mycket jobb är det med den där bunten nu.
Well. Om vi inte hörs här något mer, eller om ni inte ser något inlägg på ett tag (nog för att de kanske inte vart så himla uppmuntrande att läsa iallafall, men ändå) så finnes jag på min mobil. Bara att höra av sig.
0738-30 36 95.
Ha en fin helg!
Det ska åtminstonde jag försöka ha.
Kärlek till er därute.
/ Linda .
Radio play love-songs.
Det är som att vara 15 år igen.
Vakna när man vill, strunta eller inte strunta i att göra nyttiga saker.
Äta vad man vill, hur onyttigt det än är.
Kolla på MTV när man vaknar, ligga kvar och dra sig i sängen.
Äta frukost framför TV'n. Ingen tid att passa, inga direkt krav - mer än de man ställer på sig själv.
Det är så jag känner när jag är utan barnen.
Hade de vart här hade vi vaknat upp tillsammans i min säng, ätit frukost vid bordet och haft radion på i bakgrunden medan kaffepannan sorlade som belöning efter allt påkläande och blöjbytande. När lugnet infunnit sig när barnen ätit frukost och sitter och tittar på Bolibompa eller en film de valt ut själva.
Jag hade gått ut med soporna 4 gånger om dagen då, och behövt diskat minst 3. För hand.
Det är roligt hur man sover dåligt när man har barnen, de vaknar fortfarande på nätterna här - de känner sig inte riktigt "hemma" ännu. Men det som är ännu lustigare är att man sover nästan ingenting när de inte är här.
Den där "egentiden" som alla pratade om. Den är inte alls guld. Den är ju skittråkig.
I mitt huvud har jag planerat att jag ska göra klart skissen, den har jag iallafall hemma och vet vart skisspennorna är någonstans.
Jag har fixat mina ärenden och tvättat en soppåse med tvätt och en IKEA-påse med detsamma i.
Men jag hann få allt tvättat, så nu hänger det lite här-och-där i lyan.
Idag fick jag bidrag från socialen för första gången sen jag bodde i ettan för runt 5-6 år sen.
Så idag var det menat att jag skulle betala hyran. (Ett under att hyresvärden inte hört av sig om det ännu.)
Fast iofs. Jag fick kräva hyresavin från dem, så jag kunde skicka den till soc. Så i en väldigt stor del får de skylla sig lite själva. Kruxet är bara att jag fick inte pengar så det täcker hyran. De sa att jag fick fylla ut med 400 kr själv. Men grejen är det att jag har inte ens det på kontot. Om jag skulle betala allt på hyran från kontot jag har idag, med alla pengar.. så skulle det fattas en tusing. Vet inte riktigt hur de tänkte där.
Så det blir ytterligare ett av alla femtioelva samtal jag ska ringa idag.
Jag vet med mig själv att jag måste ha något roligt inplanerat så jag kan tagga och dra upp humöret. Så jag tänkte gå ut i helgen, frågan är bara med vem,vilka och vart?
Det är nästan så jag går ut själv om det är så, "Alla känner någon i Örebro". Ungefär. Haha!
Jag ska iallafall snygga till mig och gå all-in för att bara .. skratta!
DET ska jag göra.
Så om någon känner sig för att gå ut så hör av er.
Jag struntar i om jag inte har råd faktiskt, med tanke på vad jag skrev innan.
Det löser sig alltid.
För gud vet när tillfälle ges igen.
/ Linda .
All in.
Igårnatt somnade jag..inte alls. Jag brukar somna 20.30 på kvällarna, av ren utmattning.
Denna kväll somnade jag inte först kl.07.00 på morgonen. Vaknade kl.14.00, fick panik över att hela dagen gått och det redan var mörkt igen. Jag har aldrig sovit så, inte ens som trött tonåring. Brukar alltid göra ärenden och viktiga saker för att SEN ta min kopp kaffe. Hur skulle jag göra med mina rutiner nu? Hoppa in i mitten?
Som frukost åt jag min matlåda som barnen hade matvägrat dagen innan. Sen gjorde jag mig iordning och samlade ihop alla viktiga papper och lämnade till socialen för bidrag.
Slog på telefonen och hade missade samtal, meddelanden och röstmeddelanden. Så medan jag gick så styrde jag att ringa tillbaks till alla och svara på allt.
Nu kanske min hyra äntligen kan bli betald.
Det har gått övetid så inåt skogen, och jag har massor med pappersarbete att fixa nu när jag är uppackad i lägenheten ordentligt.
Så det ska jag ta tag i nu.
Igårkväll somnade jag tidigt ändå. Runt 21-tiden. Vaknade flera gånger inatt med sprängande huvudvärk. Helt sjukt att man kan vakna av att det ilar i huvudet och ingen sovställning är okej. Men jag somnade om, vaknade, kollade på klockan, somnade om.. ja, sådär höll det på. Jag sov en kvart åt gången.
När jag vaknade nu sist, så var klockan iallafall 06.00, och det var en anständig tid att gå upp. Så jag fattade direkt varför jag hade ont i huvudet.
Jag åt bara den matlådan, sen inget mer.
Och sen dygnade, för att sedan somna i vanlig tid igen. Fucked up-brain. Verkligen.
Igår bokade jag tvättid bara för att ha något viktigt att göra. Något att gå upp för och dra upp persiennerna för. Jag ska tvätta allt jag har. Som går. Bara för att. Och bara för det så kommer ett ärende till: att gå och köpa sköljmedel med doft. Jag är trött på den unkna stanken i lyan, så varenda pinal ska lukta gott. Mitt hem ska lukta jag. Inte gammal tant.
Mitt huvud bankar. Alltså, alla lukter förstoras när jag mår såhär. Det är som att jag är gravid (tro mig, jag är INTE det om någon blev orolig där.)
Jag tror jag hade migrän medan jag sov, och nu är det spänningshuvudvärken innan.
Jag proppade i mig nyttigt och sen hävde i mig kaffe, som kanske inte är lika nyttigt just, och sen tog en lång, varm, go dusch. Nu är jag lite människa igen. Åtminstonde har mitt hår volym igen och jag luktar blomma.
Jag har gett mig själv löften. Löften om att börja träna, nu när jag faktiskt kommer vara utan barnen. Och jag lär ju sysselsätta mig som fan om jag inte ska falla ihop i en hög. Jag ska träna bort hjärnspöken och träna upp självförtroendet. Mitt mål är att orka mer, känna mig fräschare, förmodligen sluta röka (för det kommer jag nog inte vilja göra om jag börjar träna, lite som.. ett steg framåt, två steg bakåt-grejen isåfall.) Och ett annat givet mål är att gå ner 3-4 kg bara. Få en liten mer hårdare mage bakom skinnet. Bara ta bort det där lilla "putet".
Nu ringde min socialtant. Som iofs inte är en tant. Han är en två meter lång stilig man som inte kan vara mer än 7-8 år äldre än mig. Känns bra.
Iochmed att man är runt samma ålder kan man också skoja mitt i all misär.
Så jag ska och hämta papper hos honom idag. Så imorgon kan jag betala hyran. Känns toppen! Finally.
Tack vare min bror har jag en dator jag fick låna, och han ställde in så jag har fler kanaler. (så ikväll blir det förhoppningsvis like good ol'days: Desperate Housewives, om det ens går nu. Har ingen koll längre på nåt alls känns det som.)
Och jag fick låna hans bilskiva och lyssna på i DVD:n som jag fick låna av Sandra och Emil. Mycket lånande här.
Fyfan vilka guldvänner. Vilka jävla guldvänner. Kärlek som tusan till er!
Så nu kan jag lyssna på musik medan jag gör mig iordning, städar eller diskar.
Sjukt bra.
Musik är min terapi.
Genom allt.
Det är det nog för alla, när man tänker efter.
Så om ni gillar mig extra mycket, så bränn mer än gärna en skiva åt mig som jag kan lyssna på.
Skivan jag har i nu innehåller mest harddance och dubstep. Inga fel, men skulle kännas skönt att kunna variera.
Det är också en grej:
nu när jag bor själv OCH har betongväggar så kan jag sjunga igen.
Som alltid förr.
Sjöng och målade, tills jag tittade i kors ungefär.
Nu blir det inte ens mycket målande, men jag tror att alla kan ha överseende om varför.
Jag har en skiss som ska göras klart först, som är påbörjad.
Jag har en målning som ska göras klart, som också är påbörjad.
Det är de två viktigaste.
Sen lär jag fortsätta med övningskörandet, eftersom jag har uppkörningen den 25'e denna månad mitt i alltihopa.
Måste även pussla ihop mig själv, se till så att jag kan ha ett välmående.
Sen söka jobb och lämna barnen på dagis som börjar nu igen.
Pressen.
Pressen, pressen, pressen. Hela tiden, pressen.
Egentligen är jag fri att göra vad jag vill nu när jag är "ledig" från barn och ledig från partner. Egentligen.
Men det enda jag vill är att gå hem. GÅ HEM.
Till honom, till mina barn. Och vara en av dem.
Nu sitter jag själv med lånade saker och önskar inget hellre än att jag ska sluta förbanna mig själv för dessa tankar.
Häromkvällen blev jag lämnad med chokladen.
Satt på amerikanskt vis och sörjde medan jag åt kladdkaka med sked direkt ur formen. Osmakligt, nu när jag tänker på det i efterhand. Jävligt osmakligt.
Det är där tränings-tankarna kommer in! Jag måste fan göra av mig själv på bättre saker än snask.
I helgen planerar jag även en utgång. Jag försöker hitta fler som ska ut, jag går fan ut själv om det är så - finns alltid polare inne i örebro, men jag vill så väldigt gärna gå ut med en polare hemifrån. Någon att peppa med, en polare som ligger varmt om hjärtat.
Men ut.. ut ska jag.
Fredag eller lördag, inte bestämt mig.
Men jag ska ha nåt kul att se fram emot. Inte fler tårar. Stila iordning mig till fullo, så jag känner mig fin.
Sen bara gå ut och .. dansa! Dansa bort allt. Hela natten. Blunda och bara vara i låten som spelas, med basen runtomkring mig, ljusen. Allt. Bara blunda. Och dansa bort allt.
Det är också min terapi.
Håret är nytoppat. Naglarna är utsparade och fint målade.
Jag har min blazer jag köpte på den tiden jag hade pengar.
Den korta, svarta skinnkjolen och ett par höga skor. That's it!
Jag ska gå all in för att skratta.
Skiter i om det blir fejk, bara jag slipper ösa tårar. Mina ögon svider.
De borde få se en annan miljö som påverkar mitt hjärta på ett annat sätt än att behöva sitta här. Nu.
/ Linda .
Thug life.
Det är nu det är meningen att det ska börja ta sig. Jag ser bara gamla spöken och gamla tankar rör runt i bollen, som pajjar ens mänsklighet och gör saker som jag aldrig gjort : lagt mig inne en hel dag, utan barnen, med persiennerna neddragna utan att veta vad klockan är, och ligger bara på soffan under täcket och vet varken ut eller in eller om det är mörkt eller fortfarande ljust ute.
Film efter film går, i hopp om att kunna fly till en annan värld så jag slipper ha min hjärna i min egen värld.
Fortfarande gör jag allting på tomgången, på ren reserv.
Mailen trillar in, och telefonen plingar. Jag svarar på vissa, vissa skriver så dumma saker så de inte ens får svar.
Jag vet att folk kommer ta åt sig och tro att de är "en utav de jobbiga" , men tro mig: det kommer ni märka isåfall.
Och ni som läser detta, som uppenbarligen har fått lösenordet av mig - er skulle jag aldrig klara mig utan.
Så se bara det som ett klart tecken. De andra kan oroa sig för sina dumma frågor som jag inte orkar svara på.
Hur kan man skriva öppet: "vaddå, har ni gått isär?" när inget ens är out:at.
Hur man kan skriva och fråga nyfiket om varför jag flyttat själv till Bacchus utan en följdfråga. Det är ju såklart bara bekanta jag menar.
Är sjukt glad över att jag har klokt folk runtomkring, som säger mänskliga saker och förstår utan att ens behöva fråga. Ni betyder mest, och ni väger mest - speciellt när det är såhär. Thug life.
Idag var pappa här och försökte hjälpa mig att faktiskt sätta upp saker på väggarna. För tredje gången. Men eftersom jag bor i en betongbyggnad, så går det knappt. Det tog nästan fyrtiofemminuter att få upp den där hatthyllan. Finally.
Sen blev det en pizza efter det. Thank god.
Idag blev jag utan barnen, de hämtades för att vara borta i en hel vecka. Verkligen, sju dagar. Sju dagar.
Persiennerna åkte ner och dörren till barnrummet stängdes. Känns som det är någon som dött, fastän det inte är det.
Fast på ett vis så är det ju så.
Någonting har åtminstonde dött.
Allt känns så.. helt åt helvete. Heeelt..åt helvete. Ett ordval jag aldrig skulle bära i min mun på detta sättet, men just nu är det det enda som beskriver det.
Jag tackar min bror för att jag fick låna hans laptop tills på onsdag. Tack.. och lov.
Nu har man äntligen något att göra, plus en sjuhelvetes massa ärenden att uträtta.
Känns bra.
Jag har iochförsig alltid telefonsällskap om det skulle vara så. Ett och annat glatt SMS som slängs in eller iväg.
Säger det många gånger, och jag säger det igen: jag är så himla glad att jag har er därute. Spridda överallt, det gör mig inget. Men jag hade fan inte klarat mig såhär "bra" om jag inte haft er.
På riktigt.
Tack.
För allt.
Love you guys.
Nyårsafton.
Helt plötsligt blev det 2012. Sjukt. Det kändes inte ens.
Jag fick låna lillebrors laptop för att ha något att göra.
Vi var på nyårsmiddag hemma hos Connie, och vi hade båda barnen våra. Det var skönt att få komma iväg, inte bara spendera tiden hemma - men sen vart det kaos. Haha. På vägen dit grinade Lovis hela vägen. (det tog ungefär en timme att gå, att tilläggas.) Och Valentin var så tjurig och slö att han somnade. Lovis skrek konstant i hans öra ungefär en halv centimeter ifrån. Hela vägen. Han lär ju blivit döv. Väl framme så busar barnen, hoppar i soffan, matvägrar, bråkar om leksaker och sen som grädde på moset så spräckte Lovis läppen också. Connie bar snabbt iväg henne för att kontrollera så att alla tänder var kvar. Jag satt med en sjukt trött Valentin i famnen och hörde bara skriket. Hennes son blev också ledsen då. Så jag fick sätta Valle i soffan och gå dit och se efter hur det gick. Där satt hon på toalocket med två barn i famnen, tjutandes. Vi slängde i oss den lyxiga efterätten som Connie gjort alldeles, alldeles själv - hann knappt njuta. Tog barnens också, eftersom de inte ens ville smaka. En kort stund efter det så var det dags att åka hem. Lovis sov i famnen och Valle däckade direkt när han kom hem.
Sådär.
Då började mitt ensamma nyårsfirande.
Det finns ingenting att göra i lägenheten, än att packa upp saker.
Ingen TV, ingen dator - en pytteliten köksradio finns det att lyssna på till morgonkaffet. Men jag saknar Nyhetsmorgon och mina program. Att kunna slösurfa och betala räkningarna via internet. Inget sånt mer.
Så.. jag blev sittandes på golvet. Tittade bara rakt fram. Jag vet inte ens vad jag tänkte på, men när jag började tänka så spred sig en panik i bröstkorgen. Hur kan en tanke göra så att kroppen får ont? Sen kom ångest-suckarna, och jag fick andas bort det onda i bröstkorgen medan tårarna rann. Jag var inte direkt ledsen. De bara rann, hann inte ens värmas upp. Iskalla tårar.
Vad håller jag på med? Nyårsafton, och alla provar sina raketer och smällare därute, och jag sitter på golvet och grinar.
Allt känns så hopplöst och tomt, att jag vill försvinna en stund. En liten, liten stund.
Det kändes ändå skönt att jag kunde smyga in på barnens rum och bara.. titta på dem. De små vackra.
Som ger mig kraft och styrka till att vara en bättre människa.
Min lilla person Lovis.
Min lille person Valentin.
Idag åker dem till sin pappa. Jag är livrädd. Är det nu jag får tid till att gråta fritt, kasta saker, skrika och vara arg för att sedan kunna få vara ledsen igen? Det är nog så det blir, varesig jag vill eller inte.
Kanske är det bra.
Man kanske ska kunna bryta ihop för att kunna komma igen sen.
Nu känner jag att jag bara ordbajsar. Säger allt jag tänker, allt jag känner och allt jag vill.
Därför är det skönt att kunna lösenordsskydda och veta att ni vänner kan man lita på, och öppna sig för - utan att bli dömd.
Jag längtar tills den dagen som jag blir hel igen. När jag kan vara den glada Linda igen.
För nu så känner jag att det enda jag kan göra för att inte bryta ihop är att träffa folk. Och bära smink. Det är två starka anledningar till att inte behöva tjuta.
Samtidigt så känner jag att hur kul är det för andra att träffa mig när jag är såhär. Jag vill vara den glada Linda när jag är med folk. Ingen partypooper. Men just nu är mitt mellannamn just: Linda partypooper Karlsson.
Radion spelar förra årets mest kända låtar, och en av dom är "highwayman" som vi hade som första-låt på bilskivan. Speciellt minnen från när Valentin var bebis och vi åkte runt överallt i bilen tillsammans med honom snusandes i framsätet.
"how can i show my love so you'll open your arms again" sjunger dem bland annat. Känns som låten är en pik från djävulen till mig.
Jag ringer honom, men får inget svar. Får ingen tid till när jag ska ha barnen klara. Förmodligen bakis, med tanke på att det var nyår igår och han var ledig.
Ringt mobilen. Hem. Skickat SMS.
Jag vet inte ens vad jag vill när jag försöker nå honom.
Jag vet ju vad jag vill i framtiden, men just för nuet så vet jag inte vad jag ska säga.
Allt blir ju ändå bara fel. Hela tiden.
Jag vill bara säga att allt ska bli bra. Att det löser sig. Att det finns en framtid där, med alla i bilden.
Och jag vill tillhöra den bilden.
Många undrar vad som har hänt. Skriver öppet och frågar. Andra skriver på chatten på Facebook. (ellerhur) Och vissa känns det inte som att de bryr sig ens, så jag svarar inte. Eller när jag svarar, och de får reda på anledningen så har de fått sin fakta och kan logga ut. Typ. Känns .. sådär.
Men däremot så har jag inte bara sådana runt omkring mig, utan sådana som verkligen kommer hit och ställer upp, finns där, sällskapar fast de inte har tid, och håller om mig och frågar hur det går för mig varje dag.
Riktiga pärlor.
Och när sådant här händer så ser man verkligen vilka som finns där. Och jag är glad att jag har så många av er.
Jag hade aldrig klarat detta utan er. Faktiskt.
Jag är tom, men ni kommer hit och fyller mig med mening igen.
Och det är värt allt.
Nu kommer jag vara ensam, utan barnen - för första gången.
Som sagt: jag är livrädd.
Så om någon är ledig eller har tråkigt, så är ni mer än välkomna hit och sällskapa med mig. Hemskt gärna.
Hoppas ni får en bra start på det nya året.
Love you guys.
/ Linda .
Hangin'.
Idag borde vara en bra dag, en start i nya lägenheten.
Men jag tar mig inte dit själv för att fixa iordning bland mina egna saker.
All ära till mamma, mormor och Bosse som har vart där under förmiddagen och fixat åt mig. Jag skulle även själv vilja vara där och plocka iordning, och finna min egen ro där - smälta att det är mitt hem, och veta vart alla mina saker är.
Jag längtar fast ändå inte.
Sjukt tacksam över att ha fått bott såhär länge med barnen hemma hos Connie. Vi är inne på andra veckan nu.
Jag förstår att det blir tröttsamt, våra tålamod börjar tryta och barnen spelar upp varandra till max många dagar.
Igår gjorde vi flytten. Då lade hon tre barn själv. Flytten gick bra, trots att jag fick börja packa tillsammans med brorsan på början av dagen. Så packa och flytt på samma dag, känns (i efterhand) helt otroligt att det ens gick att genomföra!
Jag har småsaker kvar och sen saker som jag glömde. Men det är inget som jag inte kan ta med mig själv.
Vi hjälptes åt en hel massa, med blandade folk.
Mormor, Bosse, mamma, Lelle, Stefan, Sandra och Cosby. TACK så hjärtligt, faktiskt. Ni gjorde en känslomässig flytt väldigt enkel.
Frågan är nu om man ska sova en natt till här, eller om vi tar oss ner med allt pick och pack senare i eftermiddag. Det är den stora frågan.
Måste storhandla. Och handla andra saker. Ringa alla mina räkningsmottagare och säga att det blir försenat och jag vet inte hur länge. Tills jag får socialbidrag.
Tills dess får jag inte handla på ett kvitto, utan på en LAPP. En lapp där det står att jag behöver mat men inte har råd. Jag föreställer mig hur jag åker till en helt annan stad och handlar med den där lappen, för skulle jag handla här skulle jag aldrig vilja visa mig där igen. En mamma med två barn, några matpåsar.. och en lapp.
Jag vet att barnen svälter i Afrika och det där vanliga man hör, men jag känner mig ändå som en snorunge när jag har känslan av att jag är fattigast i världen.
Skriver det.
Känner det.
Jag vill ge Connie hela världen, för att vi har bott här.
Åtminstonde ska jag betala en del av hennes höjning på elen som jag bad om, för det var så kallt. Det har jag lovat. Jag lär åtminstonde handla en gång åt henne, fylla kylskåpet innan jag drar. Som ett ynkligt tack för att jag fått vara här med barnen så länge.
Nej, under sådana här tider så märker man verkligen vilka som ställer upp i allt, och vilka som inte pallar det.
Och jag är rik. Rik på vänner och familj.
Jag kanske inte har bröd i skafferiet, men jag har pärlor runt hjärtat.
Och det är alla ni som finns där för mig.
Tack för stödet.
Tack för flytthjälpen.
Tack för alla omtankar, och alla som skriver/ringer/mailar och hör av sig.
TACK.
Speciellt till Connie. Allra speciellt.
När jag väl flyttat in, så kom väldigt, väldigt, väldigt gärna och hälsa på mig då!
Som sagt: jag är inget bra själv. Sist jag var singel och ensam med mina tankar, så blev jag fet.
Skrattretande, men sant!
Så lämna mig inte ensam med chokladen, är ni gulliga. Kom och häng i min nya lya.
Min första egna nya lya.
Heartsick.
Så fort jag blir ensam, så brister det.
Jag kan inte hjälpa, påverka eller förhindra det. Det kommer som en smäll, långt under bältet. I bröstkorgen. I magen. I huvudet.
Som ett blixtnedslag är jag svag igen, och alla känslor blandas i en stor tromb som yr ut över kroppen. Utanför.
Alla reaktioner kommer utanför. Inget kan jag hålla inne. Varken tårar, utbrott eller ord.
Oftast tittar jag på barnen och lider med dem att de måste vara med mig just nu. De har inte alls gjort något illa för att straffas med att behöva vara högst 10 meter ifrån mig dygnet runt.
Pengarna är slut, och jag ska ta "storflytten" imorgon. Frågan är bara hur jag ska få dit alla saker.
Jag vet att jag har många runtomkring mig som kan hjälpa och vill men kanske inte kan.
Allt är tungt.
Styra trygghet för barnen, en ekonomi som gör att jag kan ha mat på bordet och tak över huvudet, och allt därtill.
Det känns som för mycket för en sådan liten vek människa som mig. (Jag vet att jag inte alltid är vek, men dagar som denna så är jag faktiskt det.)
Jag går på A-kassa och sen kommer jag få fylla ut med socialbidrag. Jag får inte pengarna i tid (såklart, som grädde på moset) ändå fast jag ringt upp mina sista mobilpengar och knackat dörr där t.o.m - utan resultat.
Så deras ord idag var att, om jag behöver mat så får jag handla och visa upp en lapp som betalning.
Det är för mig, helt sjukt.
Som om det inte känns som ett nederlag redan. Man ska få skämma ut sig, totalt. Handla med en lapp.
Imorgon iallafall så sker den stora flytten med alla stora saker. Som sängar, soffor och bord och sånt.
Idag börjar jag montera ner och packa med det som man behöver för att kunna äta, skita och sova. Typ. Rent krasst, så är det faktiskt så.
Hoppas det finns många vänliga själar som vill ställa upp och hjälpa - för tro mig: jag behöver det. Verkligen.
Alltså, och tack för guds skull allihopa av mina vänner och familjen. Jag hade aldrig, aldrig, aldrig klarat det utan er! På RIKTIGT.
Ni ser ju nu, jag är hemma hos Connie - och hon åkte en sväng med Adrian och är borta en liten stund. Då bryter jag ihop. Frågan är hur det ska bli i nya lyan.
Jag kommer få ringa dit kaffesällskap hela dagarna om jag ska vara hel, känns det som.
Och bloggen just nu, till er som läser.
Den kanske inte är så himla munter just nu. Men det enda jag gör nu, är att ordbajsa fritt för att jag behöver det. Använder detta lite som min dagbok för tillfället. Det känns som det här är en av mina alla kontakter utåt till all stöd och hjälp.
Tack läsarna.
