73. Förstorad mjälte?

Var till vårdcentralen i går för såromläggning. Duschade innan. När jag såg mig själv naken i helfigursspegeln blev jag som vanligt chockad. Alltså jag VET ju att jag har gått ner drygt 70 kilo i vikt. Jag VET att BMI har minskat från 58 till 29, där BMI 30 är gränsen för fetma/”fetma grad I” och BMI 40 gränsen för sjuklig fetma/”fetma grad III”. Men det hjälps inte. Jag har varit jättetjock så länge att den bilden liksom har blivit permanent ingraverad i hjärnan. När jag tittar i spegeln förväntar jag mig att se en superfet ung tjej, typ Venus från Willendorf fast värre. Eller en kvinnlig variant att Michelingubben. För det är ju JAG.

I stället står där nu en tämligen skrynklig medelålders tant (Hjälp, vem är det?) som inte är fet alls. Axlarna är smala, raka och kantiga. Ändan är platt. Låren ser knappt ut att vara tjockare än vaderna!

Det är bara en kroppsdel som sväller – magen! Området mellan revbenen och midjan putar ut som en stor, knölig medicinboll. Det ser hemskt konstigt ut. Förut, när jag vägde mer, märktes det inte lika tydligt. Eftersom jag var tjock överallt liksom. Men nu... Det ser sjukt ut tycker jag. För varje vecka som går minskar jag kontinuerligt i vikt. Men magen, den tycks snarast växa...

Nej, jag måste inbilla mig! Magen SER större ut eftersom jag själv hela tiden blir smalare i övrigt.

På vårdcentralen låg jag på rygg på britsen med uppdragen tröja medan distriktssköterskan lade om såret. När allt var klart stod hon tyst en stund och betraktade mig. Sedan sa hon:
– Har du sett att din mage växer?
O_O +_+

– Det borde du tala om för onkologen! När ska du dit nästa gång?
– I nästa vecka. För provtagning, läkarbesök och cellgifter. Och nästa grej efter det blir en kontroll-CT. Men det är faktiskt så här att den stora knölen rakt fram till höger, den sticker ut MER ibland och MINDRE ibland. Jag tror att fenomenet beror på gaser. Ibland pressar de gasfyllda tarmarna ut knölen extra mycket, som just nu till exempel. Däremot tycker jag nog att knölen till vänster strax under revbenen verkar ha vuxit. I alla fall besvärar den mig mer. Liksom trycker mot revbenskanten.
– Det är inte alls säkert att knölen till vänster är en tumör. Det kan vara MJÄLTEN som har blivit förstorad.

Mjälten? Väl hemma gick jag ut på nätet och letade grundläggande information om mjälten. Svenska och engelska Wikipedia plus en artikel som jag hittade på Cancerfondens sajt.

Mjälten sitter mitt emot levern. Levern sitter till höger och mjälten till vänster. I sitt naturliga tillstånd är mjälten ungefär lika stor som en knuten hand. Mjälten tar hand om gamla förbrukade blodkroppar. Och så tillverkar den en speciell sorts vita blodkroppar. Man KAN leva utan mjälte (många gör det) men då får man ett permanent nedsatt immunförsvar.

Ibland händer det att mjälten blir förstorad. Det kan bero på MASSOR av olika saker. Det är inte alltid en förstorad mjälte ger några symptom, men ibland kan den bli så stor att den känns obehaglig och obekväm att gå omkring med. En förstorad mjälte kan också leda till problem med blodbrist... Hm! Tydligen är det så att när mjälten blir större så förstör den inte längre bara gamla förbrukade blodkroppar, utan även blodkroppar som INTE är gamla och förbrukade. Den typ tuggar i sig trombocyter på löpande band! Hm... Är det kanske DÄRFÖR mitt Hb sjunker hela tiden?

Jaja. Det spörjs väl. Kontroll-CT:n är ju inte så långt borta. Hoppas jag! (Har inte fått någon kallelse än.)

Det är intressant att lära sig mer om kroppens olika funktioner. Men det är också skrämmande när funktionerna börjar löpa amok. För man vill ju inte att kroppen ska förvandlas från ett under av samarbete och samverkan till... tja, ANARKI.

Matti Bergström (hjärnforskare, professor emeritus) skriver i en av sina böcker om ”dödens ikoner”. Kroppen är ett sammanhängande system som går ut på överlevnad. Alla delarna samarbetar och stödjer varandra. Om någon del angrips så försöker kroppen genast motverka skadeverkningarna av detta. Det är som en god cirkel. Men om angreppen blir för stora, då är det som om man skulle ”tippa över kanten” på något vis och plötsligt blir hela maskineriet nedbrytande i stället för uppbyggande. Den goda cirkeln förvandlas till en ond cirkel. EN grej i kroppen slås ut och den grejen slår i sin tur NÄSTA grej som i sin tur slår ut en TREDJE och så vidare. Som fallande dominobrickor. ”Dödens ikoner”.

Så var det för farfar när han fick sin hjärtinfarkt vid 76 års ålder. Han dog inte genast och därför tänkte vi: ”Hurra, han överlevde! Han klarade sig!” Men det gjorde han inte. Infarkten var stor och han dog faktiskt av den. Det var bara det att det tog två år innan alla dominobrickor hade fallit.

MIN kropp håller dock ställningarna hittills. Inga ”dödens ikoner” än så länge, tack och lov. Fortfarande mer uppbyggande än nedbrytande, mer ordning än anarki. Även om metastaserna hela tiden försöker skada det intrikata maskineriet genom att hamra lite här och där på kugghjulen. (Dumma, dumma!)