Kåserier / Texter

Den perfekta chefen

”Är du vår nya entusiasmerande, kommunikativa och resultatfokuserade chef?”
”Nej, det är jag inte” vill jag ropa vid frukostbordet när jag läser platsannonsen i tidningen. Mitt nej har ingenting med själva chefsjobbet att göra. Verksamheten som söker ledare är det inte heller något fel på. Och texten i annonsen är hur vanlig som helst, den vanligast förekommande, inget nytt alls och egentligen ingenting att hetsa upp sig över. Så jag kan lämna hetsen därhän och bara konstatera att jag blir trött på dessa vardagsuppmaningar på hur människor i allmänhet och chefer i synnerhet bör vara.
Att vara entusiasmerande, kommunikativ och resultatfokuserad är ju inte på något sätt dåligt. Tvärtom. Lägg också till tydlig, lyhörd och ödmjuk som kommer senare i morgonens platsannons så har du ett stort knippe fina mänskliga kvaliteter. Eftersträvansvärda för oss alla och det är en gåva att vara i närheten av en lyhörd, ödmjuk och entusiasmerande människa. Kan du vara detta i din chefsroll så ökar sannolikheten för att vi gör det vi verkligen behöver göra. Att vi når dit vi vill och att både människor och verksamhet mår bra, utvecklas och blommar.

Så det är inte alls kvaliteterna och kompetenserna i sig som får mig att reagera. Nej, det är något med tilltalet. Det är något med självinsikten och sammanhanget. Om jag som läser annonsen svarar ”JA, jag ÄR er nya, entusiasmerande, kommunikativa och resultatfokuserade chef!” så är det liksom en första liten varningsklocka som ringer. Frågor kring självinsikt och självkritik väcks automatiskt. Eller borde i alla fall väckas. Och vi har redan tillräckligt med problem i organisationer med chefer med skeva självbilder och stora egon som i alltför hög grad styrs av att vara resultatfokuserade när det gäller sina egna intressen. Och som tänker väldigt kort i all sin entusiasm.  
En varningsklocka larmar också kring avsändaren när jag läser annonsen. OK - skicka en entusiasmerande, kommunikativ och resultatfokuserad chef till verksamheten och låt oss se. Släpp in henne bara och låt henne göra ”sin grej”. Entusiasm, japp! Kommunikation, oja! Resultat – vänta bara! Jag blir klart intresserad - hur entusiastisk och hur resultatinriktad kan man vara hos arbetsgivaren? Vilka förutsättningar och möjligheter finns? Vi tenderar att ha en övertro på att en person, inte minst en chef, ska komma in och vara en förändrande kraft, stå för nytt och hopp, samtidigt som vi är helt blinda för sammanhanget som vi sätter ner den nya chefen i. Mandat, förutsättningar, mer eller mindre osynliga normer och informella maktstrukturer, hur ser det ut egentligen? Snäva ramar och uppgivna grupper. Vilka är oddsen för den nya chefen?
Så en viktig fråga för verksamheter, ägare, chefer och medarbetare är hur man blir mottaglig och långsiktigt intressant? Hur skapar vi förutsättningar för rätt person att vara till största möjliga nytta för oss? Och hur blir vi verkligt bra tillsammans? I tider av enormt snabba förändringsprocesser är det av stor vikt att vi släpper personfokus hos en enda ”chefen” och alla tittar på vårt ansvar, roll och eget ledarskap. För det kommer att gå undan därute, det innebär att det också kommer att gå undan inne i den egna verksamheten, vare sig det är storföretag, minibusiness eller offentliga verksamheter.
Så när du söker viktigt folk - Beskriv jobbet, innehållet, uppgiften och vad man ska åstadkomma, det öppnar för sökande som på riktigt har fokus på uppgiften och kanske mindre fokus på sin entusiasmerande personlighet. Som man ropar får man svar. Att dessutom kvinnors svar ökar är ett dokumenterat faktum när uppgiften och inte personliga egenskaperna beskrivs.
 

Spårändringen

”Intercitytåg 41 till Stockholm med avgångstid 8.12 är spårändrat till spår 1. Observera spårändringen. Spår 1”
Rösten i högtalaren är hög och tydlig. Högtalarsystemet nytt och måste höras genom stora delar av den lilla staden. Ingen inom en tvåkilometersradie kan undgå att informeras om spårändringen. På stationens enda perrong mellan de två tätt liggande spåren, står tre personer i novemberdiset. Två män i grått och en kvinna i svart. Den yngre av männen skyddar huvudet mot fukten med uppfälld huva. Den andre har öppen överrock. November månad är mild i år. Milt och mörkt och ännu har inte adventsbelysning och hyacinthysteri slagit ut i familjefönster och kommunala träd. Det är nästan så mörkt som det kan bli i mellansverige innan snön fallit och glitterljus tänts. Det är ovanligt milt och fuktigt. Huvmannen, överrocksmannen och kvinnan i svart kappa med trasigt foder vänder sig sakta om mot spår 1. Den visserligen mänskliga, men starkt förstärkta kvinnorösten i högtalaren påminner ännu en gång om den annalkande förändringen. ”Observera spårändringen!” Hon finns naturligtvis inte alls på denna ort. Hon har ingen aning om att stationen bara har en miniperrong och att det bara är tre meter mellan spåren. Hon ser inga novembersilhuetter av de tre påstigande resenärerna som sakta vrider sig 180 grader. Stationen är sedan länge obemannad. Ingen av de väntande på perrongen vet när stationen senast var bemannad. Kvinnan vet att hon inte bodde här då. Huvmannen var inte född. Mannen i överrock håller för öronen när nästa utrop skär genom småstadsdimman. ”Observera spårändringen! Intercityrtåg 41 med avgångstid 8.12 är spårändrat till Spår 1. Observera spårändringen SPÅR 1!” OK, alla tre har fattat.

Nikotindimma och dålig franska 

Jag hade precis ropat in en liten akvarellmålning på nätauktion. Fallit för det, lite naiva, rörande motivet med två fågelungar vid vattenkanten. Ulliga, duniga varelser utan någon mammaand eller pappaejder så långt ögat nådde. Åtminstone inte inom den slitna guldramen från förra sekelskiftet. Min fantasi och mina moderskänslor hade gått igång. Jag ömmade för motivet som jag också trodde var så pass publikt att många skulle känna för de ensamma dunungarna, och därmed också att budgivningen skulle bli tuff. Det blev den inte. Fågelungarna blev mina och jag blev glad. Särskilt glad var jag just över den sköna guldiga stämning som målaren lyckats förmedla i motivet. Tavlan hämtades och bars runt i hemmet. Provhölls här och provhölls där och en passande plats hittades relativt snabbt. Mot en varmgul vägg ovanför en bokhylla i mahogny. Perfekt. Jag gick extravändor förbi tavlan och beundrade min installation och hjärtat klappade varmt för fågelbarnen.

Vid en av mina förnöjda blickar anade jag fingeravtryck på glaset. Dags att göra rent. Med fönsterputs och bomullstyg börjar jag försiktigt att torka bort fingeravtrycken. Trasan blir snabbt mörkgul och sotsvart, en omisskännlig doft av nikotin frigörs. Guldskimret var inte på motivet utan inrökt på glaset. När putsen är klar och högen av sotiga bomullstrasor stor, har akvarellen fått en helt annan färg genom det buckliga glaset. Krispig, fräsch oanfrätt av tidens tand fast mer än 100 år gått sedan den målades. Det är inte negativt på något sätt och ändå saknar jag det där romantiska skimret som jag tyckte att konstnären hade fått till. Jag får vänja mig vid tavlan utan nikotin.

I en annan tid och på en annan plats, hade jag nyligen påbörjat mina universitetsstudier i franska. Något av ett vågspel kan tyckas eftersom jag bara läst franska som nybörjarspråk på gymnasiet innan. Hade heller aldrig bott eller tillbringat någon längre tid i fransktalande land, bara tågluffat i snabbtåg och turistat i Provence. Men jag hade haft inspirerande lärare och var allmänt språkkunnig så vad kunde gå fel? Bland mina medstudenter fanns knappast någon som inte redan talade flytande franska, hade franska förfäder eller fransk importfirma i familjen.

Det kom som något av en chock för mig att vi omedelbart började läsa HELA böcker på originalspråket. Inte utdrag ur, inga förkortade och förenklade versioner. Det hjälpte inte att vi började med detektiven Maigret. Det var omvälvande svårt med minimala förkunskaper. Men det gick. Med uppslagsbok, grupparbeten och en stor förkunskap i deckargenren. Franskkunskaperna ökade snabbt. Som andra bok var det dags för en klassiker, Alain-Fourniers ”Le grand Meaulnes” – en romantisk berättelse som fängslat unga läsare i generationer och som styckevis eller helt utspelar sig i ett drömskt landskap, där den unge och mystiske Meaulnes jagar kärlek och slott i mytologiska skogsmiljöer. Det var alltså säkert romantiskt och skirt redan för den infödda fransyskan, men genom mitt flor av grunda franskkunskaper blev hela verket dimmigt, diffust, dubbeltydigt och … underbart. Sällan hade jag läst något mer mystiskt eller romantiskt. Sällan har jag förstått mindre. Man borde kanske läst en svensk översättning, men jag ville behålla min grumliga förståelse. Allt nikotin måste inte tvättas bort.

Värderingsarbetet!

pil Det mellanstora konsultföretaget har planeringskonferens i östra Sverige. Ett trettiotal människor har samlats på vacker kursgård med havsutsikt. Vädret är milt och maten är god. Arbetskonferensen är planerad och viktig för företagets framtid. Det är som på många platser i Sverige och världen lite tuffa tider. Kunderna har minskat något, det finns ingen direkt anledning till oro men det känns ändå att det är småskarpt läge. Fokus är på framtiden, vilka ska vi vara? Vilka kunder vill vi ha? Och vilka vill ha oss? Ledningsgruppen har förberett mötet och designat gruppövningar och egna inspirationstal. Ledningsgruppen består av tre män och en kvinna, i övrigt är alla deltagare män. Visst finns det kvinnliga konsulter i företaget – det tycker man är bra – visserligen bara tio procent, men visst är man ett modernt företag, en har till och med gått jämställdhetskurs och många kunder representeras av kvinnor. Kvinnan i ledningsgruppen är van att vara ensam kvinna och tycker att det är småtråkigt ibland men inget större problem. Hon är engagerad i arbetet och tycker att konferensen har startat bra. Nu sätter vd igång ett grupparbete om företagets framtid och värderingar. Jajamen, det är därför vi är här! Deltagarna uppmanas göra kollage av bilder och media där man visar vilka man vill vara i en nära framtid. Och vad man tycker är viktigt. Ledningen ger coachande puffar och inspirationen flödar i soffgrupper och grupprum. Bilder klipps. Rubriker saxas. Klipp och klistra, kreativ. Platsens enda kvinna (förutom de som serverar och bäddar sängarna) alltså hon i ledningsgruppen stöter på i en av grupperna om könsfrågan. ”Tänk på att ta med kvinnor nu i bilden! Vi har ju sagt att vi behöver bli fler. ”Hon hittar en bra rubrik om kvinnligt företagande och visar den för den aktuella gruppen. När det senare på eftermiddagen är dags för redovisning ser hon att rubriken är tagen. Den är uppklistrad över en bikinitjej med stora bröst och särade läppar. Männen i gruppen fnissar glatt. Alla sneglar på den Enda Kvinnan. Det känns sådär för henne. Vd och vice vd och marknadschefen och konsultchefen tackar och ler och säger ”vad fint ni jobbat!” till alla grupper och alla bilder. Stämningen är god, snart är det middag och bastubad. Gemenskap och samstämmighet verkar vara en av de redan rådande värderingarna i nutid. Dagen efter när konferensen avslutats med summering och ”Trevlig helg!” sitter den Enda kvinnan bredvid högste chefen på planet och hon påtalar obehaget hon kände med det som hon nu kallar för tutt-bilden. Men inte bara det – också en professionell oro. Vad innebär egentligen den här synen för framtiden? Och vilka värderingar var det egentligen som blev synliga? Och som fick stå oemotsagda. Chefen lyssnar noga och håller med det var nog inte riktigt bra det där. Han förstår verkligen hennes kritik. Säger att han tycker den är befogad. Kvinnofrågan är ju en viktig fråga. Men kreativiteten var det inget fel på och maten god och bastun varm och nog är det i största allmänhet ett härligt gäng. I magen på den Enda Kvinnan känns obehaget allt större. Att vara en medveten kvinna gör det kanske inte enklare för henne men hon kan sortera och få upp obehaget ur magen och in i huvudet. Hon har stött rätt in i motorn på genusordningen, könsdiskrimineringen och upprätthållandet av den västerländska manlighetens kultur. Motorn är tystnaden, den tystnad som lägger sig som en filt över på-tu-man-hand-med-kvinna-jämställda män när i bästa fall grodor hoppar ur munnar och i värsta fall regelrätt diskriminering av kvinnor sker. Det är inte männen som gör tutt-kvinne-bildkollagen som är det stora problemet. Det riktigt stora problemet som gör att diskriminering och segregering kan fortgå är tystnaden. Den stora tystnaden hos ledarna och normsättarna som inte påtalar. Som med sin tystnad okejar att den framtida värderingen kan fortsätta vara den samma som den rådande. En smetig kollektiv tystnad som kan låta som något helt annat i enskilda rum med kvinnor och därmed gör den så mycket svårare att påtala och hantera. För han är ju en juste, svensk och snäll, medveten jämställd man och chef. Fattas bara.
/ Victoria 2009-10-06

Misär och doftljus på Grafton Street

pil Gråmulen februariförmiddag. Jag ger mig ut i Dublins shoppingkvarter, som stadsturist. Det är min andra dag i Dublin, så lite hemma känner jag mig allt. Jag vet att de lyxiga butikerna finns samlade kring Grafton Street. Här ligger Thomas Brown, Irlands flottaste varuhuskedja, Laura Ashley och eleganta coffeeshops. På en tvärgata finns ett litet paradis för den som älskar handgjord choklad ( paketerad i askar i rosa sammet). Längst ner- i Grafton Streets fotända ligger en grön oas, parken St Stephens Green. Perfekt skött, klippt och ansad. Grön, vårblommig, fågelrik, lummig och syrerik. Klockan är kvart över tio och på trappsteget till en av Dublins berömt vackra portar sitter en man med en rykande kaffemugg i handen. Kaffet kommer inte från någon fin coffeeshop och mannen skulle inte passera vakterna ens innanför ytterdörrarna till Thomas Brown. Mannen har smala ben och mörka lockar. Tovigt hår och smutsig jacka. Blicken skelar och han mumlar något för sig själv (eller någon annan som inte är synlig för mina ögon). Han är inte vad farmor skulle ha kallat ”riktigt frisk”. Han rör vid mitt hjärta – men glöms bort efter en titt i en skobutik lite längre ner på gatan. Efter parkvandring, butikskollning och lunchätning är klockan halv tre och jag passerar samma husentré (Dublin är inte särskilt stort). Mannen sitter kvar! I exakt samma position med samma papperspåsar bredvid sig. Han är mager som en fågelunge. Tigger inte och som sagt förmodligen långt ifrån psykiskt frisk. Han kan ju inte gärna heller förbli fysiskt frisk särskilt länge när han sitter i jeans och tunna gympaskor i februari och plus sex grader på stentrapp i småregn. Shoppingkassen från Thomas Brown blir tung av skuld i min hand. Jag går hem till hotellet och tänker länge på mannen, orättvisor och värdig vård för psykiskt sjuka. Det är först i heta badvattenångan med doft av förgätmigej som jag än en gång denna dag glömmer honom. Senare samma kväll är jag på väg hem från en tidig middag. Klockan är nio och vi tar vägen över Grafton Street. Samma ställe, samma port, samma man i samma position. Samma lågmälda mummel. Allt är sig likt förutom temperaturen som sjunkit till två grader och småregnet som har tilltagit något. Nu inte bara rörs mitt hjärta – nu kniper det! Han har suttit här hela dagen. Problemet breder ut sig i sin fulla vidd för mig. Vart ska han ta vägen? Han är absolut inte frisk. Han behöver vård, hjälp och gruppboende. Var finns samhällsapparaten? Var är hjälpen och hjälparna i denna välfyllda tid i denna rika värld? Hur har han hamnat här på trappen? Hur kan han bli kvar? Vem ska hjälpa honom ”in”? In till vad? Jag är full av frågor och har inga svar. Jag är fylld av skuld och vet inte vad jag ska göra av den. Shoppinggatan tappar sin dragningskraft på mig. Nu är det i skuldens sken jag minns mitt varuhusbesök från förmiddagen. Jag vred och vände på doftljus från ett franskt märkeshus, dofterna var alltigenom äkta vara och skulle räcka länge, länge. Ros, sandelträ, jasmin och afrikansk lilja. Pris per ljus 450 svenska kronor. Jag skäms när jag tänker att jag på allvar övervägde att köpa ett. Det med doft av sandelträ.

Skin So Soft

pil Mamma smorde ansiktet med Nivea när jag var liten. Sitt eget ansikte till vardags. Och mitt när det var kallt. Krämen var vit som snö, doftade milt och rent och det tog en stund innan den gick in i skinnet. Man fick jobba lite. Gnida. Jag smorde dockornas kinder och lärde mig skillnaden mellan levande och död materia. Jag var inte medveten om att jag tränade mig i egenvård. Pappa fotografen fotograferade badprodukter från tillverkaren på orten och vårt badrum fylldes av plastflaskor i glada 70-tals kulörer och syntetiska dofter. Dalia och Jill hette märkena och jag tyckte det var en rikedom att vårt badrum var så fyllt av alla dessa kemiska blandningar som kunde rena mitt hår och fylla badkaret med oändligt bubbel. Mammas väninna Birgitta sålde Avon kosmetik och jag bläddrade i färggranna broschyrer och provade oljor, parfymstift och talkpuder. Beställde parfymkrämerna ”Roses of Roses” och ”Timeless” – den sista beskrevs som ’doften som viskar om och om igen att du är kvinna’. Ett budskap som tog fäste i min då 15 åriga hjärna tillsammans med lockande beskrivningar av andra dofter som ’Moonwind – förr var den en legend, nu är den fångad i en doft’ och badoljan ’Skin So Soft – bomull för din hy och balsam för din själ’. Jag tog till mig alla budskapen – från tillverkarna, veckotidningarna och hemförsäljarna och gjorde verkligen vad jag kunde. Jag peelade, badade, oljade, smorde och packade in min redan persikolena 15 års hud och jag har fortsatt av bara farten. Produkterna har med tiden blivit allt dyrare, exklusivare och mer naturliga. Med tiden har jag förstått att de fräscha hudkrämerna var kemikaliebomber med tveksamma inslag där huvudingrediensen för det mesta bestod av paraffin som tillverkas av djurfett eller petroleum. Så nu är det schweizisk naturkosmetik som gäller. Kvalitet och skön känsla, fräschör från naturen, alpvatten och styvmorsviol. Oljor har flödat över min hud och pengar har flödat ur min börs. Med den här bakgrunden i mitt eget liv blir jag inte helt överraskad över resultaten i Tvättsäcksprojektet som genomförts vid Danderyds Sjukhus. Ett projekt som visar på olika behandling för kvinnor och män vid några vanliga sjukdomar (publicerat i Läkartidningen nr 40/05). I korthet ser projektet ut så här: Syster Berit vid hudkliniken på Danderyds Sjukhus ställer på ett möte frågan ”Varför är tvättsäckarna i herrarnas duschrum alltid mycket fullare och måste tömmas oftare än tvättsäckarna hos damerna?” Man går vidare med denna fråga och upptäcker tidigare okända skillnader mellan behandlingar för kvinnor och män som har psoriasis eller eksem. Sjukdomar som är så kallat könsneutrala – lika vanligt förekommande och uppträdande hos båda könen. Män fick i större utsträckning behandling på mottagningen med ljusbehandling och smörjningshjälp. Det var också förklaringen till de större tvättsäckarna – man använde duschrum och handdukar på mottagningen. Kvinnorna ordinerades oftare egenbehandling och hämtade ut mjukgörande salvor på apoteket, betalade salvorna och smorde sig hemma. Man kan dessutom förmoda att kvinnorna gjorde detta på sin fritid medan männen fick behandlingarna på arbetstid. Mäns behandlingar var alltså dyrare än kvinnornas. Och för en hudvårdande kvinna som jag, som lägger ut stora summor på hudpreparat även i friskt tillstånd, är det intressant att titta på den ekonomiska analysen i studien. Om kvinnor fick samma behandling som män skulle kvinnors behandlingar öka med 61 procent, kvinnor ”blev utan” behandling för drygt 350 000 kronor . Om man antar att kvinnor gör egenbehandling i hemmet kan man säga att kvinnor subventionerar den offentliga hudmottagningens med ett värde av 25 procent av totalbudgeten. Men låt oss också vända på steken – Om vi utgår från kvinnors behandlingar som norm och behandlar männen på samma sätt så skulle 310 000 kronor sparas per år. Bara på den här kliniken. Resultaten visar att offentliga resurser finansierar mäns behandling av hudsjukdomar i betydligt högre grad än kvinnors medan kvinnor i större utsträckning behandlar sig själva hemma utan stöd av offentliga resurser. En egenbehandling som varit ekonomiskt osynlig. Jag är inte ensam om att ha lärt mig att hålla min hud mjuk och ren. I vår kultur lär sig flickor tidigt att det är viktigt att hålla sig slät och väldoftande. Tvålar, rakhyvlar och krämer i mängd finns till undsättning. I Tvättsäcksprojektet pekar man på detta som en tänkbar förklaring till könsskillnaderna i den vård man får. Mer eller mindre medvetet utgår både sjukhuspersonal och patienter från den här genuskonstruktionen. Kvinnan är van att sköta sin kropp själv – mannen behöver hjälp. En blind fläck har blivit belyst inom hudsjukdomsområdet. Min egen hudvård är inte bara min. Den kan ses ur andra aspekter än att jag vill ha ett Skin So Soft och dofta Timeless.