Sofia's South America

Hallå där!

Nu är vi i Goa och lever lajv som de säger. Har det faktiskt oförskämt bra. Sanden är vit och vattnet varmt och klart och vi ligger där och guppar halva dagen. Bäst är det mellan 16 och 18 när solen sakta sjunker ner som ett stort orange klot i havet och inte bränns längre utan bara färgar allt lite lagom magiskt.

Vi har mött upp med Oskar och April, och igår propsade min kära kusin på att vi skulle hyra moppar. Såklart. Och det gjorde vi, snabba jävlar som vi åkte med genom nästan hela Goa på snirkelsnorkliga vägar i bergen, på motorvägar och genom kaosiga städer. Så. Himla. KUL. Alltså jag måste ta mc kort. Det bara kliar i fingrarna, papps jag tror ej att jag kan vänta tills jag fyller 42 eller vad det var för gräns du har satt. Sommaren innan jag fyller 25 blir bättre 🙂

Efter nästan fem månader hittade vi tillslut ett ställe där man även kunde hyra hjälmar. Bättre sent än aldrig??

I alla fall. Nästan hemma nu ju. Känns sådär i skrivande stund med sanden mellan tårna. Men det blir väl bra det med, saknar ju er! <3

GUD vad det är varmt här. Vintern är över nu och vi smälter. Men klagar inte, är så himla osugen på kyla och sånt. På fredag åker vi till Goa och ska lata oss på stranden och jämna ut bondbrännan (seriöst, mina fötter är typ randiga och det skiljer ca femton hudtoner mellan över- och underarmar) i 10 dagar innan det är dags att åka hem till Sverige. Känns ganska knäppt att åka hem faktiskt, nu har jag ju äntligen vant mig vid det här himla landet. Men ska bli gosigt att kunna hänga med alla homiez igen, såklart.

Den sista tiden här i Auroville och Indien har vi iallafall fullspäckat. I helgen åkte vi (Lovisa och jag) till exempel till Bangalore. Tanken från början var att vi skulle träffa min kollega Deepika som jobbar där nu, men så var hon tvungen att åka bort. Men det gjorde inte så mycket för vi hade en superhelg ändå!

Lovisa tar en nattbusselfie, ni kan ana mig däckad i bakgrunden. Vi åkte en jättemysig buss med små sängar tur och retur vilket var väldigt bekvämt men också rätt galet. Om ni har sett Harry Potter och fången från Azkaban så kanske ni minns när Harry åker nattbuss genom London och resan är helt hysteriskt bumpig och svängig och typ livsfarlig? Typ ungefär exakt så kändes även en nattbussresa i Indien. I halvsovande dvalatillstånd fick vi klamra oss fast i madrassen och i varandra för att inte trilla ur hytten i kurvorna hehe, och det är inte omöjligt att busschauffören använde “trycka ihop hela bussen knappen” för att undvika flertalet krockar med andra raceande nattbussar.

I Bangalore gjorde vi mest turistiga saker, typ gick jättemycket, åt jättemycket och drack jättemycket. Vi checkade också in två sights som lonelyplanet rekommenderade, en marknad och en botanisk trädgård, men mest satt vi ändå i skuggan på olika uteserveringar och livsnjöt. Sista dagen när vi åt frukost kom Amalia inskuttandes, hon hade visst bokat samma hotell och vi kunde hänga, kuuul när sånt händer oplanerat ju!

Fotade inte så mycket, men här fick jag upp kameran just i tid för att fota Lovisa när hon blev jagad av en ko. Om jag hade någon tanke på att försöka hjälpa henne istället för att dokumentera? Nä.

Jag gillade Bangalore, helt klart den roligaste storstaden av de jag besökt här i Indien (vilka är Chennai och Madurai som ju inte alls är kända för att vara särskilt roliga städer i ärlighetens namn). Under praktiken har jag ju befunnit mig nästan uteslutande ute på landet, så det var kul att se ett annat Indien. Bangalore är väldigt modernt och jag kände igen mig mycket i det jag läst om Indien innan jag kom hit, med att det väldigt moderna möter det traditionella. Här hade folk en mycket mer västerländsk klädstil till exempel, vilket man knappt ser på framförallt kvinnor ute på landsbygden. Och en kväll gick vi in i en Forever 21 butik och det var som att färdas till någon helt annan stad varsomhelst i världen som inte var Indien typ, hehe. Vi blev helt desorienterade där inne och det blev nästan psykiskt påfrestande så vi var tvungna att kasta oss ut på gatan bland trafikkaos och kossor för att inte tappa fotfästet helt haha. Kommer nog bli en omställning att komma hem igen; att inte dela säng med en miljard kryp, kunna kissa och bajsa i samma toaletthål, ha på sig linne, åh herre liksom. Lär väl ta hela 47 sekunder att vänja sig kan jag tänka mig.

Hej hej!
Här har det ju varit tyst. Jag har inte glömt er utan har bara varit ute på vift! Efter att praktikantgänget hade varit och hälsat på oss i Auroville åkte vi nämligen med dem till Sevapur för att se vad de har haft för sig under sina månader i Indien. Det har varit väldigt kul att hänga alla. Vi har berättat för varandra om vårat praktiker, chillat många latar timmar på ett tak och vart några turer till polisen pga visumkrångel och att vi inte befunnit oss i Indien hundra procent lagligt. Men det har löst sig nu!

Den lilla byn Sevapur ligger i en bergsdal, så en dag bestämde vi oss också för att bestiga den högsta toppen!

Klockan fem på morgonen klev vi upp, packade matsäck, snurrade på oss gympadojor och var taggade till tusen. Sen satt vi och väntade till klockan sju på att den indiska delen av sällskapet skulle anlända. Tur att vi inte blev på dåligt humör för det. Jag körde på taktiken hoppa omkring och hålla igång, för går en upp klockan fem på morgonen är det lätt hänt att en somnar som en sitter still för länge..

Men till slut kom vi iväg! Vi går över dagsstängta berg falleraa..! Breda lätta stigar i början av vandringen och vi hade inte den blekaste aning om vad som väntade oss.

Utsikten från botten
Mera utsikt
Glada och hurtiga efter en frukostpaus. Och detta var ungefär precis innan hela vandringen eskalerade från söndagspromenad till extreme mountain claimbing typ.
Helt plötsligt befann vi oss mitt i en snårig skog ensama med Lovisa och Amalia. Vi kunde skymta en av de som skulle visa vägen ganska långt fram. Och höra hur Anna-Karin 67 år och två smått panikslagna belgiska praktikanter som typ aldrig varit i en skog innan bökade fram en bit bakom oss. När vi undrade vart resten av gruppen hade tagit vägen svarade “guiden” att nämen vi såg så pigga ut och de andra var så trötta så vi fick ta en svårare väg bara, det blir kul! Jaha okej, sure att vi inte har gått vilse. Men snabbt sadlade vi om våra minds till Mordors mörka skogar och börja kalla Lovisa för dvärg och skjuta mot fender med fåra luftpilar och svinga med luftsvärd. Det var kul. Och efter att ha krypit runt i skogen ett tag kunde vi skymta de andra i ett högt gräs som vi skulle igenom. Här låtsades vi som om det inte finns några ormar i Indien..
Och så kom vi upp till toppen! Problemet var att det var fel topp. Carolin ville till den högsta högsta och det är den ni skymtar lääängst bort på denna bild. Så det var ju bara att fortsätta gå. Och denna lilla etapp blev ett riktigt äventyr då det visade sig inte finnas några stigar eller bra vägar att gå. Så vi tog dåliga vägar helt enkelt. Det blev mycket bergsklättring och snabba hjärtdunk ibland och jag tror att minst 50% av sällskapet fasade för sitt liv vid utvalda tillfällen. Men det var också väldigt kul, och otroligt vacker utsikt, dock så var jag fullt upptagen med att klamra mig fast vid bergsväggar så kunde ej dokumentera så mycket på denna bit.
Nästan frammeeee, kämpa kämpa. Med på turen hade vi bland annat tre pansionärer och en indisk läkare som vandrade i flipflops, jag var mycket imponerad över deras prestation måste jag säga.

Och uppe! Alla pustade ut och vi åt en välförtjänt lunch samt en massa goda jordnötsbollar Amalia och jag kokade ihop dagen innan. Ska laga såna till er när jag kommer hem, så delicious!

Efter att ha vilat ut tog vi oss ner igen, som tur var en annan väg. Det gick lite snabbare vilket var bra för ömande fötter. Men var heller aldrig så orolig, ner kommer en ju alltid 😉

Snippsnappsnut så var vandringen slut. Dog lite när vi kom hem igen. Men det var faktiskt en väldigt rolig dag. Jag lyckas ju alltid hamna på vandringar fast jag tror att jag inte gillar det, men faktum är att jag kanske visst gillar att vandra, egentligen.

Hej svejs!

Hur mår ni? Här i Auroville har vi fått besök! Annika, Freja, Amalia samt vår praktiksamordnare Carolin är nämligen här i ett par dagar för att se vad vi har haft för oss de senaste månaderna. Så vi har visat runt och presenterat en massa. Idag är det ju söndag lika med helg och eftersom att de flesta är lediga och det mesta är stängt gjorde vi det en gör bäst på en söndag: hängde på stranden! Det var göttigt, jag och Lovisen (eller okej Lovisen, jag kan ej ta något credd för detta) har hittat en asnice strand inte så långt härifrån där en till och med kan bada i bikini! Lyx.

Ser kanske lite trött ut, har vart lite dålig i magen i ca en månad nu *typiskt Indien* och allt hukande på ståtoaletter sliter fasen på en. Men också: visst kan man tyda mina nya armmuskler lite?? Det är från yogan, vi har kört någon slags konstig position som påminner lite om när Mel C körde ormen fast inte exakt lika coolt. Stark blir en i alla fall.

Vi avslutade eftermiddagen på La Terasse där en kan äta världens godaste chokladglass och dricka cappuccino vilket var exakt det vi gjorde. Kanske inte supersmart att trycka i sig när en har magproblem kan jag tycka såhär i efterhand, men lätt att vara efterklok.. Fast också värt det, om ni har smakat glassen där någon gång förstår ni.

Puss och hej säger jag, och kurriblubb hälsar magen!

Hej blöggen!

Här kommer en sista liten uppdatering med sista delen på juleresan. Efter båtdygnet på backwaters satte vi oss i en bil och körde upp mot bergen. Bilen var splitterny och vi var de första turisterna som åkt den berättade chauffören stolt. Med en splitterny bil kommer nybilsdoften och alltså jag är inte den som blir åksjuk särskilt lätt med ett undantag. A precis ni gissade rätt, den där snikiga förbaskade nybilsdoften. Tog ju ca 12 år att vädra ut Hondan innan jag kunde åka den bekvämt liksom, så ja, hade inte den mest trevliga resan upp i bergen. Missade exakt 98 procent av den magnifika utsikten vi färdades igenom bland bergstoppar och teplantager utan fick nöja mig med den mindre glamourösa insidan av mina ögonlock. Jaja överlevde med maginnehållet intakt!

Bergsstället vi var på hette Thekkady och var som mycket annat i detta land väldigt vackert. Men av någon anledning fotade jag inte så mycket av det vackra? Tror typ att en blir så van av alla vyer att en tillslut glömmer att fota för att det blir vardag. Inte så bra bloggegenskap kanske, men tänker att det är bättre att leva i nuet än bakom en kameralins hela tiden. Instamoments är inte allt. I alla fall, jag tog bilder på denna en väldigt fin blomma och vår guide på en kryddodling vi var på. Där luktade vi och tittade på massa kryddor och växter. Det fanns en elefant en kunde rida på men det gjorde vi inte. Och nu i efterhand har jag fått höra att det är jättedåligt att rida på elefanter för att de förstör deras ryggar, plus att djuren mår ju aldrig lika bra i fångenskap som i det fria, så bra att inte stödja den typen av turism.

Andra djur vi hälsade på var aporna i en nationalpark.

Aporna var som apor är mest; tjyviga, lite charmiga och all over the place. Det skulle också finnas tigrar i parken, men de var klokare än aporna och höll sig undan. Kanske hade en kunnat se dem via en båttur som erbjöds, men kön till biljettkassan var KAOZ (varken början eller slut full med armar och ben hit och dit och rop och det kändes lönlöst att ens försöka om man inte va uppvuxen sedan tvåårsåldern att köa på indiskt vis) så vi hoppade den.

Säg hej till Lolon!

I Thekkady var vi på kultur där de visade upp typisk teater från Kerala med en imponerande ansiktsrepertoar, många olika och omöjliga grimaser bjöds det på!

Hela resan avslutades i hamnstaden Kochi. Där strosade vi runt, åt gott, shoppade lite, åkte båt, firade det nya året och kollade på solnedgången. Fint var det.

Ja, om ni inte redan förstått det så var det en superresa! Det bästa var att mamma och Lola åkte ända hit, när en befinner sig långt bort från allt en vet och det är nytt och ganska kaosigt och svårt att veta hur en ska leva här är det så himla gosigt med vanligt mys från det mest välbekanta en vet! <3

I förrgår hade vi just beställt mat på ett ställe när personalen kom in och sa att vi allt fick äta snabbt. Det hade skett ett mord och de ville stänga. “Och juste tjejer, var försiktiga när ni kör hem“. Ehe jaha. På väg hem hade exakt allt i hela byn stängt. Och igår skulle vi gå på en mat- och musikfestival, men när vi kom dit var det becksvart. “Vi glömde annonsera ut det, men vi har ställt in på grund av oroligheterna”. Alltså jag vet inte exakt hur oroligt det är. Men tydligen så blev en gruppledare mördad för några dagar sen i en by, och sen har det hämnats och mördats i en annan by. Så alla är lite på helspänn just nu. Jag tycker det känns lite överdrivet att blåsa av allt, men then again har jag ca noll erfarenhet av maffiosos osv och borde väl lyssna på min omgivning som med största sannolikhet vet bättre än en naiv liten flicka från väst. Så vi är försiktiga och stannar hemma om kvällarna, inte som att vi har så mycket val liksom.

Farliga tider i Auroville.

Och trenden fortsätter. I morse när jag skulle klä på mig droppade denna lilla kompisen ner från min sjal, bara en skorpion som är giftig as hell. Ha en bra dag sa den innan den krälade vidare.

Hej!

Vi återgår till semesterresan såhär när jobbtider åter kommit ifatt oss tycker jag.

Efter att vi lämnat stranden i Kovalam bakom oss så hoppade Lola, mamma och jag på en liten mysig husbåt. Med den skulle vi puttra runt i Keralas typiska backwaterlandskap.

Backwaters täcker nästan halva Keralas yta och är ett kanalsystem som rymmer fem större sjöar och massa små långsmala öar som bildar kanaler mellan sig. Många av öarna är bebodda och kanalerna fungerar helt enkelt som vägar, istället för bil har många en liten båt. Dock såg vi lite bilar och rickshaws också, så det finns broar som binder ihop öarna till fastlandet.

Det var väldigt väldigt väldigt vackert och nog min bästa del på resan. Det var även på husbåten vi lyckades övertala Lola att vara med på kortspel, och det är en liten bedrift i sig vill jag lova!

Vädret var disigt men det bidrog bara till lugn och ro. Båtresan bjöd på ett väldigt lugnt och stillsamt litet puttrande från motorn och inte så mycket mer, en oerhörd skön konstrast till det annars konstanta liv och ljud och rörelse och alltet.

En mamma som sitter och njuter. (Obs att mamsen här hade möblerat om och flyttat upp sin fåtölj bredvid styrmannen eftersom att mamma gör såna saker och Lola skakade på huvudet, suckade och klagade lite på det efter som att Lola gör såna saker)

Båt-lover som trivdes som fina fisken.

När vi hade puttrat klart genom kanalerna ankrade vi (detta är nog inte sant, såg aldrig att något faktiskt ankare var inblandat, men gillar termen) på en av de små öarna. Ovan ser ni två av tre resenärer samt vår lille båt. Efter poseringen blev det kvällspromenad. (Överlag så var det väldigt mycket promenader på resan och mina ben var tvugna att vakna till liv igen efter två och en halv månaders moppesittande..)

Väldigt vackert var det. På morgonen tog vi också en promenad för att mamma äntligen hade hittat en liten tjej som ville ha de tusen pennor hon släpat med från Sverige. Dock blev det inga bilder från denna prommis eftersom att mamsen snubblade, dunsade i marken och blev svimmig. Som tur var hade vi en läkare med oss, en förre detta sprinter samt en hel by som kom till undsättning. Slutet gott allting gott och mamma mådde prima igen!

Annars då? Jag har börjat jobba igen och vardagen rullar på. Denna vecka har jag dessutom yogat TRE gånger. I torsdags gick jag till och med upp HALV SJU på MORGONEN för att yoga innan jöbba. Alltså jag vet, dags att oroa sig för grov personlighetsförändring?? Kanske. Har till och med börjat fundera på att köpa en alldeles egen yogamatta. Nu kanske ni tror att jag helt omvänt och börjat älska yogan, men så är det inte ens. Jag försöker bara förtvivlat mjuka upp stenkroppen och det går så himla långsamt så kände att det var dags att step up the game. Plus att en tjej som utbildar sig till instruktör har flyttat in hos oss, och hon behöver någon att öva på. Win win, gäller att passa på för i Sverige kostar det ju en mindre förmögenhet att självplåga sig på detta vis..

Puss på er!

Hej igen alla post-jullovare, eller soon to be. Skönt med lite ledighet va? Det tycker jag med. Bäst med mitt jullov var:

1. Mamma och Lola (såklart!!)
2. På andra plats men inte långt efter: godis och pepparkakor som ovanstående hade med sig.
3. Att sova i säng i två veckor, himmelen!

Sen var det ju också väldigt härligt att hänga på stranden, se vackra landskap och nya kaosiga städer. Mamsen och Lolon kom till Auroville några dagar innan jul. Jag visade dem runt och varnade för obekvämligheter som äckliga kryp samt okristligt tidig väckning i form av tempelmusik. De viftade bort mina varningar med men det är ju så fiiint och underbaart och harmooniskt häär (Que diiviiiiiiiinooo). Men tji fick de, vid halv fem på morgonen låg de där vakna stirrandes upp i taket med ostämd indisk musik dånande i öronen. Vad vare jag sa?! I alla fall, bra att de också får känna på det hårda Auroville livet, framförallt så att det inte sprider massa lösa rykten där hemma om att jag klagar i onödan 😉

Efter ett dygn i Auroville tog vi oss vidare till Pondicherry, och sedan nattåg till Kerala. Jag tyckte tåget var helt okej, kul att ha gjort. Lola var (eller såg i alla fall) väldigt förskräckt ut, och mamma verkade mest nöjd över äventyret och att få se det riktiga Indien. Fram tills de än en gång blev väckta innan solen knappt hunnit upp av kristen sång psalm denna gång. Ja ni, välkomna till Indien liksom. När den sjungande kvinnan sedan trängde sig in i vår kupé och skulle berätta om sitt uppvaknande och mirakel i livet blev det eventuellt lite väl mycket Indien även för mamma, men de satt snällt och lyssnade, mer val än så har man oftast inte.

Första dagarna i Kerala spenderade vi på Kovalam Beach. Vattnet var varmt och härligt och stranden lite lagom skitig och kaosig så som det mesta i detta land. Men nu råkar ligga på stranden under ett parasoll med en bra bok i handen och sporadiska vattendopp i 30 gradigt hav vara en av mina favoritsysslor, så jag klagar inte över det. Stranden fyllde sin funktion. Förutom den gången den blev totalt överbelamrad av festande folk på juldagen, men sånt får man ta, detta är ju Indien.

Vi tog oss även upp i fyren en solnedgång, här har ni bildbevis på det:

Gänget