SKYTER OCH GOTER

Israeliterna hade på de platser till vilka de bortfördes (med eller utan sammansmältning med andra grupper) gett upphov till de kimmeriska, skytiska och gotiska nationerna. Kimmerierna tvingades ut ur Anatolien och gick, via Bosporen, in i Balkan varifrån de fortsatte mot norra och västra Europa. En del av den kimmeriska hopen hade bestått av grupper från de gutiska och sakiska folken och dessa två komponenter separerade sig från kimmerierna och stannade kvar i Balkan under en tid, i historien kända som geter och daker1. Geterna och dakerna var ryktbara för sin rättskänsla och sin monoteism. Också de tvingades norrut och Ptolemaios rapporterade att de fanns i Skandinavien under namnen "Gutae" och "Daucae". Engelsk tradition2 sa att geterna och dakerna hade deltagit i den anglosaxiskt ledda erövringen av England. Geterna hade betraktats som en del av den gotiska3 nationen, av vilken större delen hade fortsatt med att vara förbundna med skyterna. Till skillnad från kimmerierna, hade de flesta skyterna stannat kvar i Mellanöstern och övermannat det assyriska imperiet men efteråt förlorat makten till meder, babylonier och perser. Följaktligen drevs även skyterna norrut. På 500- och 400-talen f Kr nådde skytiska skaror fram till västra Europa där de blandade sig med kimmerierna för att skapa keltisk och galatisk civilisation. Majoriteten av skyterna bosatte sig emellertid först i "SKYTIEN" som kunde sägas omfatta hela det norra eurasiska området från den kinesiska gränsen till Tysklands gränsområde och även längre bort. Skytiens skyter går kulturellt att uppdela i de västra (d v s väster om floderna Ural och Volga) kungliga skyterna (Basiloi), ALANERNA och Alazonerna. Dessa drevs längre västerut av sarmaterna som attackerade dem från öster. På 500- och 400-talen f Kr gick de in i Balkan (sydöstra Europa) men ytterligare sarmatiskt och annat tryck fick dem att röra sig i nordlig riktning. På 300- och 100-talen f Kr gick de kungliga skyterna via Polen in i Skandivavien som till deras ära ursprungligen kallades "Skathanavia"4 eller "Skatenauge"5 ["Skat" betyder skyt]. Skandinavisk mytologi, konststilar och religion minner alla om det skytiska6 ursprunget.
Goterna (också kända som "Gudo" och "Guti") hade i själva verket i stor utsträckning förblivit förbundna med skyterna med vilka de ofta identifierade sig. De guter eller goter som inte blev kända som geter i Balkan kom att återfinnas som gotoner7 vid östersjökusten, som "Guti" öster om Ural och som GOTER längs Svarta havets norra kust. I öster hänvisade historisk litteratur ofta till guterna som "Yueh-chi"8 eller som "Massagetae". Guterna och sakerna och besläktade grupper dominerade ett område som sträckte sig fram till, och under en tid in i, Kina. Kineserna9 beskrev dem som grönögda och rödhåriga, vilket bekräftas av väggmålningar10 och mumifierade11 kroppar. Dessa fynd visar i stort sett ett blåögt folk med blont hår även om många mörkare typer också var närvarande. Goterna bosatte sig slutligen delvis i södra Franktike, men det stora flertalet begav sig till Sverige där de ännu idag är urskiljbara. Den israelitiska stammen Gads namn kan på biblisk hebreiska uttalas "Goth"!
1Lempriere, "Sacae".
2H.M. Chadwick s 256.
3Rawlinson vol 3 s 219 (Herodotus).
4Plinius 37:11, Svennung s 66.
5Zeus s 157.
6Plinius N.H. 37:11.
7Ptolemaios geografi.
8Lozinsky s 26.
9McGovern s 94.
10McGovern s 94.
11Gaul s 179.



Tillbaka