Bland det svåraste med hundägandet är att vara förutseende, att kunna förstå att ett fullständigt oförargligt agerande i ett annan situation kan bli något helt annat. Jag låter… iallfall fram till nu har jag låtit mina hundar jaga ekorrar. Ingen annan typ av jakt är tillåten, inte under några omständigheter. Ekorrjakten har jag sett som harmlös och den har gått i arv från min första hund till den jag har nu, fyra hundar senare. Den gamla hunden visade valpen hur kul det var att stå på bakbenen och bli upprörd över den lilla ekorren som kilade runt där uppe i trädet och sen lärde den uppvuxna valpen nästa nykomling samma grej. Jakten är så avlägsen att de inte ens begriper vad det är som kilar på marken. Det är först när ekorren börjar springa uppför trädstammen som de begriper vad det är och rasar iväg till trädet och skäller som besatta. Som sagt, jakten har gått i arv i fyra led och eftersom jag tyckte det var en rätt oskyldig lek har jag aldrig gjort så mycket åt den.
Den eminenta sökhunden Archie och jag far iväg på tävling. Elitklass
förstås, det där året jagade vi SM-poäng. Tävlandet hade också gått bra
och nere på parkeringen får jag frågan av två "beundrare av min hund" om
de får följa med på stigen och titta på. Tävlingsledaren ger sitt
godkännande och så beger vi oss ut på sökstigen.
Första skicket går åt höger och strax dyker hunden upp på nytt med
sökrullen i munnen. Hoppsan, figurant redan på första skicket. Skicket
på vänster sida ger inget och jag skickar åter ut honom på höger sida.
Han går ut rakt och fint men precis innan han försvinner ur synhåll ser
jag att han vinklar lite bakåt. Genast blir jag iskall, går han gå
tillbaka till den gamla legan? Kommer han då att motstå frestelsen att
ta upp rullen på nytt? När han sedan dyker upp en kort stund senare med
rullen i munnen åker mitt mod ner i stövelskaften. Inte blir det bättre
av att hunden vinklar bakåt när han springer ut för att påvisa. Precis
som jag börjar förtvivla springer Archie in under en buske och där
sitter faktiskt en figurant, bara ett tiotal meter bort från var den
förra legan. Tjoho, ingen ska försöka finta min hund sånt går han inte
på, är det någon som kvittrar inne i mitt huvud.
Minuterna senare inser jag vilket problem vi har framför oss. Vi har redan hittat den andra figuranten fast vi inte ens averkat 100 meter. Den tredje figuranten kan endast ligga vid slutet, ungefär 200 meter bort. (Det här utspelade sig -01) I cirka tvåhundra meter måste jag alltså skicka min hund på sökslag efter sökslag trots att jag vet att han inget kommer att hitta. Det gäller att skicka glest så att hunden inte ledsnar. Fast inte för glest, självfallet begriper domarna att jag vill spara på hunden. De förstår att jag förstår hur långt bort det är till nästa fig. Så taktiken får skötas snyggt så domarna inte finner det uppenbart och drar ned på betyget.
I hundra meter går det utmärkt men sen kommer hunden in med rullen i
munnen igen. Jäklar. Visserligen har han varit borta länge men inte
rikigt så länge att han hunnit springa hundra meter bort, eller…..
Stärkt av det som hänt tidigare hoppas jag på det bästa och springer
efter hunden ut på påviset. Men rätt snart vinklar hunden något bakåt
och jag börjar förstår att figuranten måste vara en mycket liten och
nätt person. De små buskar Archie snabbt skeckar av och de smala träd
han kastar en snabb blick upp i avslöjar den saken. Till slut hejdar han
sig och kastar förstulna blickar upp i ett mycket dött och vinpinat träd
med många hål efter hackspettar och liknande. Det ser ut som om det är
först nu han tänker till och undrar vad han själv sysslar med.
"Hur många ekorrar har belönat dig med korv på påvisen" väser jag mellan
tänderna och klär av honom rulle och skynke. Därefter blir det rask
marsch ned till bilen och promenad för enbart den unga hunden. Med
påläggskalven, som minsann inte kommer att markera några ekorrar på
sökstigen i framtiden.
Efter en natts sömn var det lättare att tänka klart och jag tackade
min självdiciplin som gjorde att jag inte sa mer till hunden än det där
med ekorrar och korv. Vid det laget hade jag nämligen hunnit tänka till
och minnas att det bara var några dagar tidigare som vi hade stött ihop
med två ekorrar under vår dagliga skogsvända. Jag hade gått fram till
trädet där Archie stod och skällde och eftersom jag tycker de är så söta
hade jag stått och tittat efter dem en stund.
Dagen efter var hundarna utlånade till en kompis som skrattande
berättade att hon råkat stanna och titta upp i ett träd. Genast hade
Archie sprungit fram och börjat skälla efter ekorrar. Blindmarkerat
ekorrar skulle man kunna utrycka det. Dagen därpå hade vi genrep inför
tävlingen. Av en slump står ett så lämpligt klätterträd i området.
Classe som är en smidig individ klättrade upp i trädet och vips hade vi
en trädlega. Inte vart träningstillfälle man hittar sådana, så glada var
vi. Det gäller att variera sin träning och gömma figuranterna högt som
lågt, dolt som inomhus man vet ju aldrig vad de kan hitta på under en
tävling.
Med facit i hand var det kanske inte så konstigt att Archie markerade
ekorren i granen och efter det har jag talat om för mina hundar att
erkorrjakt är en urtråkig hobby.
Memea Mohlin