Kina 2001

Hösten 2001 åkte jag till södra Kina med Läs och Res. Resan var en present till mig själv efter min disputation. Efter att ha läst igenom boken "Kinakunskap" och pluggat en lista på uttal enligt pin yin hade jag lite mer kläm på vad jag gett mig in på. Och det verkade lovande! Veckan innan min disputation hölls ett seminarie hos Läs och Res om Kina och resan, det viktigaste var egentligen att få träffa alla de andra 15 resenärerna.

Den elfte september åkte jag till Stockholm och mjukstartade resan genom att gå på Östasiatiska museet och dess utställning med modern asiatisk konst.

Vi ankom Beijing på dan och alla var väl lite groggy efter resan. Ganska snart slogs vi av doften av stenkol, som kom att förfölja oss i alla städerna. Vi tog en välkommen dusch och begav oss iväg till Himmelspalatset. Tänk att denna stora park var till för att en kille (kejsaren) skulle be om goda skördar. Under våra dagar i Beijing hann vi med en hel del promenader i de lite mer enkla kvarteren kring vårt hotell, de flashiga shoppingområdet och några "monument" i stil med Muren, Himmelska fridens torg, Ritan och Beihai parkerna och Sommarpalatset.

I ungefär ett och halvt dygn åkte vi tåg ner till Kaili. I min "hytt" var ett gäng doktorander som skulle till en konferens i Kunming (ytterligare ett halvt dygn bort...). Vi pratade om ditt och datt på engelska. Jag delade ut infoblad och en karta över Sverige som jag köpt på Sweden Bookshop för detta ändamål.

Kaili var vår avstamp för vandringen ut på Miao-bygden. Det känns som att de bygger något överallt i Kina, Kaili var inget undantag, även om svaveldoften var väldigt påtaglig just här.

Några av de mer höjdrädda tackade vädergudarna för att det var så dimmigt på den slingriga vägen upp genom bergen ut till landsbygden. Det blev en del vandrande uppför och nerför, dock inte så mycket än att man behövde vara vältränad. Det märks att utlänningar är ovanliga här, ungarna skriker av skräckblandad förtjusning när vi kommer förbi. Många ställer sig bredvid oss och markerar sin egen höjd på våra kroppar (jag är 193 cm). Vi ser mängder av risfält, folk som kånkar på små och stora bördor, hus i olika stadier i fullfärdigande och en marknad full med Miao-folk som kränger allt möjligt från tändare till barnuniformer till grönsaker till vattenbufflar.

Nöjda med vår utflykt på landsbygden bär färden av till Chong Qing, lite hotpot och en flodtur längs med Chang Jiang. I Chong Qing är vi bara en dag och hinner med en igenmulen utsiktsplats och ett stadsmuseum där guiderna snabbar på oss så att vi fort ska komma fram till souvenirbutiken...

På flodturen bor vi andra klass. Tredje klass verkar inte vara skoj alls. Åtta plus som delar rum bredvid de inte helt angenäma 3-kl. toaletterna. Vi spelar mahjong under överinseende av några kineser som har sin egen taktik, enligt dem gäller det att få mahjong så snabbt som möjligt. Det verkar som att de inte räknar de övriga poängen.

Flodturen börjar i dimma som övergår i snålbåst och skyfall för att sluta i strålande solsken. Längs med floden ser vi en hel del hus som redan är övergivna eftersom cirka 2 miljoner människor blivit förflyttade från sina hem. En del bara högre upp på kullarna och vissa i helt nya städer som byggts västerut. Österut är det redan nog med folk.

Efter lite buss och tågresande kommer vi sedan fram till Zhangjiajie och nationalparken Wulingyuan. Vi börjar utflykten med att efter första kvällens middag bli fotograferade tillsammans med alla möjliga kineser, dels i grupp dels var för sig. En del killar är lite avoga till att bli fotograferade bredvid oss (för att vi är så långa eller är de bara blyga?!).

Trakten kring Miaofolket var nästan slät jämfört med Wulingyuan. Stora höjdskillnader, en faslig massa trappsteg och fantatiskt häftig utsikt över dessa "jätteraukar" som Wulingyuan är berömt för. De kallas även för Golden Whips eftersom det kinesiska ljudet för piska liknar ett annat ståndaktigt ord. Kineserna använder tydligen ofta denna typ av omskrivningar, t.ex. ges afrodisiak ofta namn i stil med "Double Whip Potion".

I Feng Huang bodde vi på det mysigaste hotellet under resan. Huset var av lite mer tradionell stil med en trevlig innegård med fiskdamm. När en kinesisk pojke tyckte att en av tjejerna på hotellet var väldigt lång ställde jag mig bredvid honom. Han blev förlägen, tjejen såg glad ut och den kvinnliga hotellchefen gjorde tummen upp. Den gamla stadskärnan i den före detta garnisonstaden Feng Huang är om inte helt intakt så åtminstone delvis restaurerad. Många trevliga gränder att förvilla sig i. En av de mer internetcafe-täta orterna vi varit på under resan. Vi åkte ut till en Miao-marknad, Qiliang-grottan och hann med ett besök på det lokala sjukhuset med Hua som patient.

Från och med att vi lämnade Bei Jing har vi knappt sett en enda utlänning. Det tog slut när vi kom till Yang Shuo, utnämnt av Lonely Planet till ett backpackerparadis, sålunda fullt med turister samt en hel del dagsturister som kom nerför floden och tillbaks till Guilin. Gick faktiskt ut ur ramen och tog mig en panpizza, nästan pinsamt men gott. Här har de byggt en gata , Xie Jie - västra gatan, enbart för att kunna hantera alla turister, dvs här ligger alla souvenirbutiker och restaurangerna med västerländsk mat.

Vi tog en liten tur i en båt uppför en del av Li-floden innan det stora båtracet från Guilin hann komma fram. Cykelturen på landsbygden bland risfält, tegelfabrik, sockertoppskullar, Moon Hill och en handstakad färja var dock det jag uppskattade mest av allt. I Yang Shuo, gjorde jag nästan all shopping. Fast det kunde jag lika gärna ha gjort i några andra av byarna vi hamnade i. Priserna var ungefär likadana här, även om det var enklare att pruta här.

Eftersom nattbåten vi skulle tagit på vägen till Hong Kong inte gick längre stuvade Hua om resan så att vi åkte nattåg till Kanton och tog en färja därifrån till Hong Kong. Inte oss emot för på så sätt fick vi en halv dag extra i Hong Kong. I Kanton sa vi adjö till Hua som av de kinesiska myndigheterna inte fick åka till Hong Kong, även om han skulle ha fått för Hong Kong.

Vi började med att knata genom alla marknader på Kowloon: Ladies market, akvariefiskar, sportskor, fåglar (rekommenderas), blommor, jade och elektronik, även nattmarknaden (precis bredvid hotellet) men den var mest tingel tangel. En halv dag rantade vi runt på ön Lamma. Trots att ön har cementerade vägar överallt lyckades jag, Rolf och Anna komma ut på småstigar. Här intog vi en smarrig "havsmåltid". Över till Aberdeen och några småvarv. Upp på Victoria Peak, snöpligt nog missade vi solnedgången med 10 minuter, men solen hade gått ner i säck så det var inte så farligt.

Sedan bar det av till Sverige och vardagen ...

Lite smått och gott (att ha i åtanke).

Maten
var allt som oftast väldigt god. På restaurang bör man dela på ett antal rätter, så gör Kineserna själva. Miao-folket kryddade inte maten utan det fick man göra själv med den blandning chili, vitlök, gräslök (?) och ingefära som fanns till hands. Man vänjer sig snart vid alla ångade degknyten med eller utan fyllning, överkokta nudlar, pannkakor med ägg, sojasåser och koriander, shifan (risvälling), sojamjölk, etc etc. Men congee (trögflytande risvälling - hong kong specialitet) tar det nog längre tid att vänja sig vid. Den smakar inget och jag fick bannor (av en kines) för att jag ville krydda den med annat än salt och peppar.

Vi råkade aldrig ut för gott risbrännvin, ibland var det lite citruskänsla i smaken men ofta var det sorghum (durra) finkelsmaken och som dominerade. Sista kvällen i Feng Huang testade Staffan den enda sprit på menyn som inte innehåll sorghum, det visade sig vara en typ av bambusprit som smakade som ett mellanting av sherry och punsch dock med en klar ton av klister.

Ölen var enbart ljus lager och som sådan fullt drickbar. En gång köpte jag vatten med mentolsmak, dvs man kände inte mentolsmaken förrän efter att man tagit en klunk, mycket udda. Räkna med 2 liter vatten per dag under vandringarna.

En frukost kostar ofta mellan 2 och 5 yuan. Lunch och middag mellan 10 och 30 yuan, oftast under 20. Om man går på de restaunger vanliga kineser går på. Tillkommer vatten och lite annat smått och gott man stoppar i sig under dagarna...

Godis passade vi också på att testa, som väntat föll inte allt i smaken. Ibland hittade vi riktig kola och ibland "white rabbit". Annars var sockerpudrade torkade kokosbitar det godaste, tycker jag. Vi fick i oss rätt många solrosfrön, det fanns en sort som var saltade och rostade (?) och rätt goda.

Shopping
På muren (Simatai) blev vi åtföljda av varsin försäljare som följde oss hela vägen. Jag lyckades bli av med min, men fick snart en ny. Vykort var inte lätt att få tag på i Kina så egentligen borde man ha köpt av dem istället för av alla de nasare som överföll oss utanför templen i Beijing.

Det är inte alla som går med på att köpslå om priset, t.ex. i Feng Huang gick det inte bra, däremot i Yang Shuo även om man fick kämpa en del och inte vara för snäll. Även de överpriser de börjar på ofta är acceptabla för oss även om utan större problem kan halvera och ibland betydligt mer än så. Fast man ska inte visa sig alltför angelägen och samla på sig för många varor, hellre köpslå om en t-shirt och sedan lägga till så många man vill ha.

Resande
Allt som oftast inga större problem. Hua fixar alla större resor så det är bara att hänga på. Bara en försening på tåget, ca 5 timmar, och en gång gick tåget en kvart före utsatt tid. Det mest obehagliga var nog sovbussen till Guilin, alltför korta sängar. Tågen var väldigt välskötta med mycket personal som vek handdukar, ordnade skorna under britsarna och städade. Restaurangmaten var helt OK, helt i klass med det fick på andra restauranger.

Boende
Tydligen får utlänningar bara bo på en viss typ av hotell. Så standarden på hotellen är tydligen högre än vad den brukar vara på de hotell som Läs och Res frekventerar, åtminstone påstod de bland oss som åkt med Läs och Res tidigare. De såg alla väldigt lika ut i inredningen, mycket flotta receptioner men ibland med fuktskador och avsaknad av varmt vatten. Sängarna är överlag stenhårda.

Bland Miao-byarna sov vi i sängar, en gång på madrasser över ett lager av hö. Vi fick tjocka täcken så sovsäck var lite överflödigt även om reselakan är att rekommendera. Presenter till de vi bodde hos och fick mat av mottages tacksamt. Bilder i form av vykort etc och kartor verkade vara populärt, de hängdes oftast upp med en gång. Alla de frimärken som finns på kuverten från Läs och Res torde också "gå hem".

Tvätt
Gick oftast att fixa på hotellen. Dock tar det ibland några dagar att få kläderna torra om man tvättar själv på grund av den höga luftfuktigheten. Tunna kläder är således att föredra.

Vädret
Det blev sällan under 10 grader, typ enbart i Beijing på morgnarna. Annars 15 grader och uppåt dvs bra vandringsväder, i Hong Kong upp till 30 grader. Under i stort sett hela resan var det molnig ibland rejält dimmigt. En av grupperna som varit här under en tidigare resa hade regnväder nästan hela tiden. Vi råkade bara ut för några få regnstänk. Några få solglimtar, molnfritt var det bara på Muren och i Hong Kong. Kom ihåg att vår resa gick mellan 12 oktober och 12 november.

Kläder
Tunna kläder, 3-5 ombyten av underställ för att klara sig mellan varje tvätttillfälle. Sandaler och låga vandringsskor räckte långt. Tunt regnställ eller en regnponcho (ca 20 yuan) är också bra att ha. Paraply kan man köpa för 10 yuan.

Omdöme av resan
Jag är väldigt nöjd med denna resa i Södra Kina. Jag hade inte hunnit få några högt uppskruvade förväntningar så det mesta var en glad överaskning. Om du vill se dig om i Kina utan särskilt mycket besvär är denna resa helt rätt.

Som vanligt, om man får tillåta sig en klyscha, så är ett gott humör den bästa färdkamraten!

Johan Benesch, 2001-12-23.

Detta är en så kallad "name chop" (sigill). Förr i tiden var viktiga dokument inte giltiga innan de stämplats med utförarens sigill. Alla konstnärer hade sina egna, helst väldigt tjusigt utförda. De kinesiska tecknen i detta sigill ska bilda ljudet "Johan".

Nota bene: Bilderna på dessa sidor i de flesta fallen inskannade med 72 dpi. Om ni frågar mig så är chansen stor att ni får använda dessa bilder om ni så önskar. Detta bara gäller de bilder jag har tagit!

Denna sida var senast uppdaterad 2002-01-15 av Johan Benesch.