Ta i mindre – klara mer!

Fysik, hälsa och psyke. Tre grundläggande faktorer som påverkar hur vi presterar. Tillsammans avgör de hur stor utväxling vi får på vår potential, alltså hur väl vi använder vår medfödda förmågor och inlärda färdigheter. Alla tre faktorerna kan vi själva påverka i stor utsträckning och därmed påverka vår förmåga att prestera.

För de flesta är detta ingen nyhet och det räcker att öppna närmaste tidning så hittar man råd och inspiration för att bygga upp sin fysik, förbättra sin hälsa och stärka sitt psyke. Det finns ett starkt fokus idag på att öka sin prestation, både på jobbet och i vardagen, och vad är då naturligare än att hitta sätt att krama ur mer av sin potential?

Det jag vill göra är utmana det här tankesättet lite. Inte så att det skulle vara fel att bygga upp sin fysik, förbättra sin hälsa eller stärka sitt psyke men jag vill utmana det begränsade tankesättet att metoderna för att prestera mer handlar om att öka eller förbättra, att göra mer, att ta i mer, när det kanske är precis tvärtom. Det kanske är så att metoden för att prestera mer är att anstränga sig mindre?

Det kanske är någon av er som brukar vara ute och springa? Du har kanske en favoritrunda du springer regelbundet och du vet precis var utmaningarna finns. Den långa branta backen eller det öppna fältet där det alltid blåser motvind och trots att du tar i lite extra så  sjunker det tempo du orkar hålla, vilket påverkar din sluttid. Vill du få en bättre tid på rundan måste du hålla ett högre medeltempo och det kan framstå som ganska självklart att då måste du ta i mer. Eller?

En väldigt förenklad beskrivning av vår fysiologi är att musklerna utför arbete genom att dra sig samman. När olika muskler drar sig samman, spänns, händer olika saker. När biceps spänns böjs armen tills biceps slutar spännas. När triceps spänns sträcks armen till triceps slutar spännas. Men vad händer om både biceps och triceps spänns samtidigt?

Det vore lätt att svara “ingenting” för när de två arbetar mot varandra varken sträcks eller böjs armen men om du provar märker du att det händer en hel del. Det förbrukas energi, båda musklerna blir trötta och efter ett tag börjar det bildas mjölksyra, en slaggprodukt  som påverkar muskelns prestation och som kroppen måste ta hand om. I värsta fall drar du på dig en skada i någon av musklerna som måste läkas och rehabiliteras. Med andra ord, du gör en stor ansträngning med oönskade biprodukter och risk för skada men med väldigt lite resultat.

Nu tänker du kanske att ingen är väl så dum att de spänner fel och onödiga muskler när de ska göra nåt? Det är väl ingen som är så korkad att de motarbetar sig själv, förbrukar kraft och energi i onödan och saboterar sin egen förmåga att prestera? Jag skulle snarare fråga om det överhuvudtaget finns nån som inte gör det.

Alla de spänningar vi samlat på oss under vår resa genom livet påverkar vår förmåga att prestera. Såväl de fysiska, som begränsar kroppens rörlighet, som de mentala som begränsar psykets rörlighet. Med åren får vi ta i lite mer för att nå tårna eller kommer kanske inte ens ner dit längre? Ju äldre vi blir desto svårare får vi att anamma nya idéer och värderingar, vi kanske inte ens klarar det utan förkastar “nymodigheterna” istället. Kanske är det så att de största utmaningarna på din löprunda inte är backen och rakan utan spänningarna i musklerna som motarbetar den rörelse du vill göra. Spända muskler som ständigt naggar på energiförrådet och som kräver en extra ansträngning för att övervinnas? Eller tanken att “snabbare än 25 minuter klarar inte jag”?

Då är inte lösningen att öka ansträngningen och ta i mer. Inte långsiktigt. Inte om du vill orka hela din runda eller räcka till hela livet. Lösningen är att istället släppa den onödiga, motarbetande spänningen, att minska de “oönskade ansträngningarna” för att på så sätt kunna minska även de “önskade ansträngningarna” utan att prestera mindre. Du tar i mindre men klarar mer.