“De slog in vår dörr och våldtog mig och min syster. Hon dog. De satte upp henne på väggen. Med spikar. Som Jesus.”

Detta sa 14-åriga Vanessa, som för tillfället bor på Panzisjukhuset i Kongo efter att hon blivit brutalt våldtagen, när hon intervjuades av journalisten Magda Gad. Hon berättar hur hon en natt i skenet av en lykta såg hur hennes mamma i tur och ordning våldtogs av fyra beväpnade män. Hennes mamma dog den natten av skadorna hon fick, i likhet med systern.

Det pågår fasansfulla handlingar i världens farligaste land Demokratiska Republiken Kongo, handlingar vi inte ens kan föreställa oss i våra mest horribla mardrömmar. Spädbarn, barn, vuxna. Ingen skonas. Över två miljoner flickor och kvinnor i alla åldrar har blivit utsatta för brutala våldtäkter i Kongo och majoriteten av offren är små barn.

SSV-projektet på Panzisjukhuset finansieras av den svenska pingströrelsen PMU tillsammans med Europeiska kommissionens humanitära biståndsorgan och deras huvuduppgift är att ge medicinsk och psykologisk hjälp till överlevare av sexuellt våld (Survivors of Sexual Violence - SSV). Sjukhuset har funnits sedan 1999 och har under denna period haft över 32,000 patienter på SSV- projektet och 13 000 av dessa avled av sina skador. Det är fruktansvärda siffror!

Grasnie, 42 år, går nu efter en brutal våldtäkt med krycka och kissar blod och i ständig rädsla för att det ska hända igen. För fem år sedan invanderade beväpnade män byn. Byborna slets ut ur husen och bakbands på torget där männen tände eldar för att smälta plast som sedan placerades och smältes fast på befolkningen. Samtidigt som eldarna brann gick männen runt och skar i folket. “Min man och mina två små barn högg de i bitar med machetes. Mig stack de med knivar överallt och så våldtog de mig”, berättar hon. Hon vet inte hur många som våldtog henne då hon efter fem män tappade medvetandet. För två månader sedan blev hon våldtagen igen när hon var ute på fältet och letade mat. När sysselsättningen inte räcker till kommer bilderna fram då männen högg sönder hennes barn. “Det känns ofta som att jag ska få hjärtattack”.               

Det finns många liknande historier, den ena mer fruktansvärd än den andra. I byarna har så många som 4 av 5 kvinnor våltagits av rebellgrupper och militärer. Ingen av gärningsmännen döms. Hjälp till att sprida dessa omänskliga handlingar! Alla har rätt till en trygg vardag!

/Frida Månsson & Beatrice Ejdemyr, Johannes Hedberggymnasiet