Nyheter »
Artikel 040924
Efter ”curlingbegreppets” intåg i Sverige beskrivs våra barn som överbekräftade små egoister som är vana att styra för att få sin vilja fram.
Föräldern är den som ser till att barnet åker på en räkmacka under uppväxten och dyker det upp motgångar för barnet är man där och ”sopar” på livets bana så resan blir smärtfri.
Föräldern är den snälla som verkligen är beredd att göra allt för sitt barn och framställs som väldigt svag inför barnet, men som gentemot samhället är ganska lik sitt barn dvs viljestark och krävande.
Barnet står inte ut med att få ett nej, men gör föräldern det?
Hur vanligt är det att man i dag accepterar förändringar i skolan eller på sin arbetsplats med inställningen att det här blir nog bra?
Hur ofta accepterar vi vuxna beslut utan att ifrågasätta?
Vilka modeller är vi för våra barn?
Det ordnas proteslistor och arrangeras möten för att få som man vill. Det bildas snabbt starka opinioner som lyckas ändra på beslut. Ibland är det givetvis bra att beslut ifrågasätts, men kanske inte alltid och gränsdragningen för vad som är bra att protestera mot och vad man ska ”stå ut” med är svår.
Föräldrarna blir i sin kamp som sina barn, krävande och verbala. Man vill ha kontroll och kräver information och förklaringar till allt. Inför alla val som rör barnet är man oerhört aktiv, besöker skolor och dagis, söker information på nätet och ringer runt. Man lägger mycket tid och kraft på att hitta det bästa alternativet. Får man inte det blir man arg.
Det är inte ovanligt att man ser till att ens barn hamnar med ”rätt” lärare i ”rätt” klass.
Man styr och ställer och det finns ingen tillit till att det annars kan bli bra.
Jag ser det som en parallellprocess, så som våra barn är mot oss är vi gentemot vår omvärld.
Vi kan inte stå emot våra barn och samhället kan inte klara av starka föräldrar.
Dagens skola har i dag mycket jobb med att hantera dessa föräldrar som ofta har ett inflytelserikt nätverk. Föräldern är välformulerad både skriftligt och verbalt och mycket målinriktad. Ute i stadsdelarna finns det en klar respekt och tom.rädsla när förändringar måste genomföras.
Jag tror att det handlar om brist på gränser och tydlighet både i samhället i stort och i familjen.
Ambitiösa föräldrar och höga krav
Föräldrar i dag är otroligt ambitiösa och har enorma krav på sig själv att hela tiden göra det rätta. Det är inte något som är fel.
Men, det som blir ett problem är att dom höga kraven flyttas över på barnet. Många föräldrar kan inte förstå att deras barn har så höga krav på sig själv för dom har inte stått över sitt barn och krävt ett bra resultat. Dom har ju tvärtom bara berömt minsta lilla streck. Men pressen på barnet handlar inte om prestationer utan mer om hur barnet är.
För att ständigt stå i fokus, att ständigt ha föräldrar som ordnar det bästa åt dig resulterar i att kravet på dig som barn är att du ska vara nöjd och glad.
Är barnet inte glad trots att förälderns ansträngningar infinner sig besvikelsen.
Jag skulle önska att man lät barnen vara och inte överfokuserar så på dom. Tänk själv hur jobbigt det är att ha någon som smyger omkring dig och tolkar minsta ansiktsuttryck Vissa föräldrar är som psykologer för sitt barn och ”läser” dom utan att barnet behöver uttrycka sina behov själv.
Det blir inte bra när man som förälder går in och tolkar sitt barn. Man vet vad barnet ska säga och genom att bli deras språkrör upplever man att man förstår sitt barn. Det är en härlig känsla som funnits sen dom var spädbarn, när kontakten går ut på att tolka och gissa vad dom vill.
Men, nu har spädbarnet blivit 14 år och kan både prata och gå och är dessutom en mästare på att uttrycka sig. Blir det för mycket läsande lär sig barnet aldrig att ta eget ansvar för vad den tänker och känner och reagerar omoget (som en bebis) vid motgångar.
Att vara en mogen person innebär att man kan hantera sina känslor, tankar och ta ansvar för vad man säger och hur man säger det. Att aldrig få det ansvaret, utan hela tiden ha någon som tar över känslomässigt innebär att man omöjligt kan bli en realitetsanpassad vuxen. Du lever aldrig riktigt i verkligheten utan i en miljö där allting anpassar sig efter dina behov. En värld där man alltid har total kontroll. En ”perfekt” värld som det för en del unga blir fruktansvärt svår att komma ur. Världen utanför blir aldrig lika ”snäll” och då stannar man hellre hemma.
Att sätta gränser
I mitt arbete som barnpsykolog möter jag föräldrar som har trasslat in sig själva i långa haranger när dom egentligen bara behöver säga ett par ord. När gränser ska sättas är det inte ovanligt att föräldern blir bortkollrad av barnet. Den starka argumentationen och förälderns svårighet att stå emot sitt barn leder till stora konflikter. Föräldern är som en vindflöjel och ändrar sig när barnets reaktion kommer. Ju äldre barnet blir ju svårare blir konflikterna.
Det ses som något negativt att vara bestämd och styrande, man är hellre en ”kompisförälder”.
En ”kompisförälder” använder gärna mycket ord och förklaringar till varför man sätter en gräns och föräldern blir ingen självklar auktoritet för sitt barn. På något sätt har gränserna suddats ut och ibland ser man ingen skillnad mellan den vuxne och barnet.
Det är som att växa upp med svängdörrar, det finns inget att stångas emot.
Denna vekhet som föräldern visar sitt barn tycker jag att samhället/skola visar föräldern. Man blir, precis som föräldern, rädd för reaktionerna och den starka föräldraopinionen vilket påverkar hur tydlig man vågar vara.
Jag träffar i mitt arbete många vettiga och kloka föräldrar, men som krånglar till livet med sina barn mer än vad dom behöver. Det tråkiga är att trots all kunskap som i dag finns om vad barn behöver har nog aldrig föräldraosäkerheten varit större. Vi är många experter (däribland jag själv) som ger oss ut och talar om hur man ska vara som förälder med syfte att stärka föräldern. Ibland tror jag att vi istället försvagar och skapar mer osäker med alla våra ord.
Jag uppmanar föräldrar att vara fåordiga när dom vill ha fram ett budskap till sitt barn och jag tror att det skulle vara bra om även vi experter och samhället i övrigt använde mindre ord och var mer kärnfulla och tydliga. Att man som förälder har svårt med gränser är inte så konstigt eftersom hela samhället är otydligt.
Om dagens föräldrar istället skruvade ner kraven på sig själva och accepterade att man är tillräckligt bra (Good enough) skulle mycket bli lättare. Det är så mycket man ska hinna med ändå, trötta inte ut er på fel saker, sätt gränser, bestämt och tydligt och lär barnet och er själva att stå ut med besvikelsen som kommer.
Marie Carlsson | 