01 | 02 | 03 | 04 | 05
Cyklidioten

När jag skrev om min väg till En Svensk Klassiker inledde jag med att berätta lite om bakgrunden till varför jag började cykla. Detta stycke blev ganska omfattande då det tycks finnas en hel del cykelanekdoter att berätta om. Istället bröt jag ut detta till ett eget avsnitt som sedan förärades med en egen rubrik – Cyklidioten. Det är inte alls otänkbart att detta avsnitt kommer att utökas med fler anekdoter - det finns en del på lager.

Slita på ett hjul i taget
Ett tag hade jag dille på att cykla på bakhjulet. En några år äldre kille lånade (snodde) min cykel en dag och stajlade lite genom att köra på bakhjulet. Som andra småkillar såg jag givetvis upp emot denna äldre kille (trots att han kallades "Nusse") och ville såklart även jag lära mig att cykla på bakhjulet. Övning ger färdighet sägs det och jag är benägen att hålla med. All min lediga tid ägnades åt bakhjulskörning och jag blev riktigt slipad på det. Jag körde gator upp och gator ner....på bakhjulet såklart. Och när jag hade fått kläm på det så var jag ju tvungen att variera mig genom att cykla på bakhjulet ståendes eller varför inte med bara en hand på styret.

Allting gick som en dans och jag var gladare än aldrig förr. Men säg den glädje som varar för evigt. En vacker dag då jag skulle dra upp min 10-växlade orange Crescent (med bockstyre givetvis) på bakhjulet så gick det inte riktigt som jag tänkt mig. Förvisso fick jag upp styret i ansiktshöjd som vanligt men mycket mer än så var det inte. Nej precis, cykeln i sin helhet (nästan) var kvar i kontakt med vägen helt enligt Newtons gravitationslag, men styret det fick jag i näven. Efter den händelsen tog jag det lite lugnare med bakhjulscyklingen.

Keep Going -->