01 | 02
| 03 | 04 | 05
| 06 | 07 | 08
| 09 | 10 | 11
| 12 | 13 | 14
| 15 | 16 | 17 Det torde väl vara allmänt känt nu att jag tillhör dårarna här i världen. Ja, sportdårarna då förstås. Men inte en sportdåre i den bemärkelsen att jag tar ut min pappaledighet precis när det är fotbolls-VM eller att jag obönhörligen måste bänka mig framför dumburken på lördagseftermiddagarna bara för att det är Tipsextra eller vad sjuttsingen det nu heter. Det förstnämnda har ju för övrigt två solklara förklarningar. Numero 1 eftersom jag på intet sätt kan betecknas som pappa (inte vad jag vet i alla fall) och numero 2 eftersom jag INTE är så värst intresserad av fotboll. Nej, med sportdåre menar jag helt enkelt att jag gillar att utöva sport. Helst ska det vara av det motionsinriktade slaget så vid närmare eftertanke så är jag nog ingen sportdåre utan snarare en motionsdåre. Hädanefter är jag alltså en motionsdåre - ingenting annat! Så vad betecknar en motionsdåre då? Jag det finns säkerligen en hel del olika kännetecken men främst är det väl att den sortens dårar helt enkelt gillar att motionera. Jag har inga som helst problem att sitta still både länge och väl men hade jag inte då och då rört på mig så hade jag blivit skogstokig. Och med röra mig menar jag inte att gå ut i köket och leta igenom kylen efter överblivna chokladkakor, utan snarare att ge mig ut och motionera på ett eller annat sätt. Riktigt varför det ligger till på detta viset vet jag inte men troligtvis ligger det lite grann i generna. Med två föräldrar (jo jag tillhör den omoderna sorten som faktiskt BARA har två föräldrar) som varit mycket aktiva båda två så fanns liksom förutsättningarna där. Sen måste jag nog i ärlighetens namn skylla lite på Barsebäck också. Och då menar jag inte Barsebäck som i kärnkraftsverket Barsebäck utan som i byn Barsebäck. Det var denna by jag växte upp i och det var i denna by jag lade grunden för min karriär som motionsdåre. Barsebäck i all ära men sanningen att säga så fanns det inte så fruktansvärt mycket att göra där, inte ens då jag var liten. Förvisso fanns det gott om kompisar att umgås med men mycket mer än så var det inte. Detta plus det faktum att jag ogärna satt hemma och gjorde ingenting fick mig att bli den evige cyklisten. När andra barn frågade sina föräldrar om de fick gå ut och leka så frågade jag mina om jag fick gå ut och cykla. Sen cyklade jag. Fram och tillbaka, till höger och vänster, upp och ner, runt runt runt runt. Så här i efterhand så hade det varit kul att veta hur många mil jag tillryggalagt på gatorna (och gräsmattor och rabatter) i Barsebäck. Skulle tippa på att det är uppemot 1000 mil, utan att överdriva. Men sen har det också kostat både blod, svett och tårar samt en del cyklar. Keep Going --> |