KORT UTDRAG
AF
SKEPPS-TAKLINGEN,
MEDAFSEENDE PÅ HANDELSFARTYG;
TILL

NAVIGATIONS-SKOLORNAS TJENST


AF
AUGUST KLOO,
NAVIGATIONS-LÄRARE.


ANDRA UPPLAGAN.


MALMÖ,
tryckt hos B. Cronholm,
1856.


Ändamålet med utgifvandet af detta korta utdrag af Skepps-Taklingen, har endast varit att afhjelpa en tillfällig brist i detta ämne, vid en del af Rikets Navigationsskolor, och skulle den unge sjömannen häraf kunna draga den nytta, som åsyftas, intill dess någon större förståsigpåare hunnit utgifva något fullkomligare arbete i denna väg, vore utgifvarens största önskan dermed tillfredställd.

A.K.


1:a Kapitlet.

Att tillkapa och tillverka Stående taklingen.

1. Tillkapning.

Allt tågvirke, som skall användas till undergods bör, i förhållande till dess svårlek, medelst spel eller taljor, erhålla en försvarlig, småningom tillämpad, sträckning.

Om taklingen skall tillverkas efter takelritning, uttagas både stående och löpande taklingens längder, medelst passare å verderbörlig skala. — Har man deremot ej tillgång till takelritning, kan tillkapningen likväl verkställas, såväl före- som efter förmastningen,

Är fartyget ej ännu förmastadt, uppmätes rummets djup, från mastspåret till öfra däcks öfverkant. Detta djup fråndages [sic] mastens längd från salning till fot. Skulle rösten vara belägna högre än öfra däck, fråndrages —, men om de äro lägre än öfra däck, tillägges — äfven denna skillnad.

För att beteckna vantståndet, nedjagas å lämpligt ställe ett splitshorn. Å en väl sträckt lina splitsas ett öga, motsvarande toppens omkrets vid vantståndet och å mastens utsättes dess höjdmärke, äfvensom ett annat märke, utvisande fiskens diameter. Linans öga tages öfver splitshornet och linan sträckes styf, ned till mastens höjdmärke, hvarifrån den ytterligare manas tvärs ut, efter summan af skeppets halfva- och röstets hela bredd, så får man den främsta vantjungfruns ställe, som betecknas med 1. Ifrån detta ställe afsättes röstets längd, så fås stället för aktersta jungfrun. Mellanliggande jungfrurs ställen afpassas efter deras antal och spridning, samt betecknas, ifrån den främsta, med siffrorna 2, 3, 4, etc. etc. När derefter linan sträckes från splitshornet till hvar och en jungfrus ställe i röstet, så erhålles alla spantens längder. I öfrigt verkställes tillkapningen såsom här nedan är anfört.

Är skeppet redan förmastadt, så manas linans öga rund toppen vid vantståndet och tätt intill kalfven, samt fastnajas vid linans part, medelst ett instucket garn vid midten af kalfven. Sedan nedsträckes linan till främsta jungfruns öfverkant i röstet, då man har främsta undervantets längd. På samma sätt förfares med de öfrige vanten, så erhålles deras längder och vid hvarje röstjungfrus öfverkant sättes ett serskildt märke på linan, äfvensom ögat på toppen måste skefvas allt eftersom linan förfares akterligt i röstet. En nära lodrätt stående mast får de aktra spanten betydligt längre än de främsta, hvaremot å master med fall, förhållandet kan blifva tvärtom.

Sedan nedjagas, såsom förut, å lämpligt ställe, ett splitshorn, föreställande vantståndet. Ögat i linan fastnajas, medelst det instuckna garnet, på parten och bugten tages öfver splitshornet, hvarefter linan sträckes derifrån till hvarje af de märken som blifvit afsatta och hvarest med krita utmärkes stället, hvarjemte dessa ställen betecknas med vantens ordningsnummer.

När längden af första vantet blifvit delad i 3:ne lika delar, afsättes en af dessa delar från splitshornet utåt vantet, der ett kritmärke sättes; detta blir märket så väl för vantens klädsel, som för takelhangarens längd. Därefter, och sedan en trossända blifvit manad rund splitshornet, såsom vurst, manas vanttrossen derutanpå samt sträckes ut till märket för takelhangarens längd, då denna således kan tillkapas. Sedan manas trossen ifrån siffran 1, rund splitshornet, utom hangaren, till siffran 2, hvilket blir 1:a parets längd, eller så att 2:a spantet blir lika långt med det första. När trossen blifvit stoppad vid siffran 3, för 3:dje spantet, manas den rund utom det andra till siffran 4, hvarest den afkapas till bestämd längd. Såsom det 3:e spantet blifvit tillkapadt, sträckes och tillkapas äfven det 4:e o.s.v.

Innan något vant tillkapas, måste först hvarje af dem förkortas enligt följande proportion, på det att dessa, efter ansättning, icke skola lemna några längre sladdar, oanvändbara på stället:

Undervant Stängvant
9 tums tross och deröfver fot.
8 tums till 9 tums 3 "
7 " till 8 " " fot.
6 " till 7 " 2 " "
5 " till 6 " " "

Blifva vantens antal udda, så blir det sista kryss-spant, med stolpe i ögat, eller knop. Sedan stolpens bentslar, blifvit pålagde öfver splitsarne, måste dess längd vara en fjerdedel af toppens omkrets vid påklädningen och för knopen tillägges toppens halfva diameter vid vantståndet, på hvarje part. Ögonmärkenas ställen betecknas med hyssing eller märling, efter en ifrån splitshornet, öfver alla parterna dragen, kritlina, samt utmärkas med knopar efter spantens nummerordning.

I likhet med ögat på märklinan afsättes äfven ställena för hangare- och vantögon, en eller, när det öga, som utvisar toppens omkrets, blifvit manadt öfver splitshornet, stoppas bugten på innerkant af hangaren, midt för hornet, samt sträckes ned långs främsta spantet, hvarefter man ifrån ögat på linan, tvärs öfver alla vanten, drager ett kritmärke, som sålunda utvisar ögonbentslarnes ställen.

Vid tillkapning af Stäng- och Bram-vant, afmätes stångens längd från sluthultsgattets underkant til salningen, hvartill lägges stångtoppens halfva omkrets, samt i stället för fartygets halfva bredd, mätes tvärsalningens halfva längd. Skulle Stängvanten blifva udda, iakttages samma, som vid tillkapning af undervantens kryss-spant är nämnt. Böra Bramvanten skära ned till märsranden, tillägges stångens längd, men komma de att stanna vid stängvant-vursten, blifva deras längder lika med summan af bramstångens längd från vantståndet till sluthultsgattet och stångtoppens längd.

Stängbardunerne blifva lika med summan af stångens längd från salning till sluthultsgatt och mastens längd från salning till röst.

Brambardunerne blifva lika med summan af bramstångens längd från vantståndet, stångens längd från salning til sluthultsgatt och mastens längd från salning till röst.

Vid tillkapning sf [sic] stroppgods, afmätes det efter stället der det skall fastsättas, med tillägg af tillräcklige sladdar försplitsning.

2. Tillverkning.

Från ögonbentseln, klädas under- och stängvanten, uppåt på hvarje sida, först med smärting och sedan med sjömansgarn, hvilken förre mötes i midten af ögat, och bör påläggas med tiren, hvaremot klädning med sjömansgarn pålägges mot tiren. Främsta spantet klädes helt och hållet med sjömansgarn, men de öfrige endast till klädningsmärket. Vantjungfrurna inbändas antingen med 3:ne bentslar (hjert-, lif- och sladd-) eller ock med ett enkelt gårdingsstek, kalladt kutterstags-bändning.

Anm. Vid klädning af allt svårare gods, fyllas först tirarne med sjömansgarn eller lina.

Stängbarduner klädas till en och en half gång stångens längd från ögat, hvilket sednare smärtas.

Brambarduner smärtas i ögonen samt klädas från ögat till bramstångens längd, jemte en och en half gång stångens längd.

Stagen smärtas först till så stor del som kommer att hvila mot toppen, hvarefter så väl denna del, som det, hvilket är utsatt för skamfilning af rå och segel, klädes med sjömansgarn.

Stroppgods tillverkas antingen med najögon att sammansys, eller ock så att stroppen sammansplitsad kan påkrängas. Najögonen böra vara så korta att de med najtåget kunna sammandrejas.

2:a Kapitlet.

Att tillkapa och tillverka Löpande taklingen.

Fall, nedhalare, gigtåg, gårdingar m.m. till alla stag- och gaffel-segel, och som löpa parallelt både med skeppets medellinia och masterne, tillkapas efter takelritningen, så att de, både vid seglens tillsättande och bergande, räcka i däck; men för brassar och boglinor tillägges halfva råns längd utöfver det, som samma ritning utvisar; hvarjemte sådant löpande gods, som erfordrar dubbel part, erhåller en derefter afpassad tillökning i längden. Dessutom bör tilläggas hvad som genom bugt af löshängande ända erfordras, hvilket lättast låter sig göra om ändarne först inskäras och rån derefter hissas upp och brassas bidevind.

Takellöpare böra hafva sådan längd att de undra blocken kunna nedskakas, hvar och en vid sin mast, till garneringen, och öfrige fall, med flera skifvor, samt taljor, afmätas efter för dem afsedde behof.

Med sjömansgarn klädes nedannämnde löpande takling:

Undersegels-skot, till tre fjerdedelar af underråns längd.

Märsse-skot, till två tredjedelar af d:o d:o.

Bram-skot, till 2 gånger råns största omkrets.

Undersegels-halsar, från halslödran och så långt att klädningen räcker en famn innanför blocket, då seglet är refvadt eller tillsatt.

Klyfverts-lejdare, (klädes med läder i skifgattet).

Klyfverts-uthalare, till två tredjedelar af klyfvert-bommens längd, utanför esselhufvudet

Klyfvertsskot-skänklingar, helt och hållet.

Förstångstagsegelsskot-skänklingar, d:o d:o.

Bram-fall, till Bramstångens längd från vantståndet till sluthultsgattet

Bram-skot, till 2 gånger råns största omkrets, räknadt från skothornet.

Underrå-toppläntor, i ögat samt 1 fot öfver splitsen.

Märse-toppläntor, d:o d:o.

Bram-toppläntor, d:o, samt en half fot öfver splitsen.

Rust-linan, till halfva längden.

Penter-linan, d:o d:o.


3:e Kapitlet.

Att göra klart till en Skepps aflöpning från stapeln.

Sedan byggmästaren lemnat skeppet klart till aflöpning och det blifvit emottagit af sjömannen, åligger det denne sednare att verkställa slädarnes surrande, alföpningstågens bändande och uppskjutande, ombordtransporterandet af kabel och varpankare, erforderlige löståg, taljor, stroppar och förhalningsgods, pumparnes klargörande, samt att hafva nödige roddfartyg med inskjutit förhalningsgods i beredskap.

Slädarne fastsurras med säkra, syft [sic] åthalade löståg å fartygets båda ändar, tagne kryssvis utom stäfvarne, ifrån slädan till motsatta sidans bog eller låring, öfver relingen, hvarefter de beläggas å lämplige ställen ombord. Sedan uppridas kryssen med löståg från däck, på det de må kunna åtkommas efter aflöpningen.

Aflöpningstågen (ett eller tvenne) intagas antingen genom klys eller öfver reling för-ut, eller ock öfver hackbrädet, allt efter som akter- eller för-skeppet är närmast vattnet, hvarefter dess ändar fastgöras omkring i luckorne uppnajade balkar. Sedan inhalas de i långa bugter till 2 gånger fartygets längd, hvarefter det öfriga af desamma manas i bugter i land långskepps, till så stor del som aflöpningsrummet tillåter. Ändarne fastgöras i några nedgräfda och med tyngder lastade ankare eller ock i andra å stället varande fasta punkter. Sedan förläggas nödige roddfartyg, med innehafvande förhalningsgods, som efter vindens beskaffenhet blifvit fastgjordt i land.

Skulle aflöpningsrummet ej tillåta användandet af tillräckligt långa aflöpningståg, utlägges en spirsax midt emot den stäf som är närmast vattnet, på hälften af afloppsdistansen, och som fasthålles medelst trossar från duc d'alber eller land, på det sätt, att saxen kan slira med, under aflöpningen, hvadan krysset klädes med mattor för at ej skada stäfven.

Sedan aflöpningen försiggått och farten afstannat, intages förhalningsgodset, slädarnes surrningar lossas, hvarjemte de öfra stinnarebultarne utjagas så att slädarne, meddelst slädtågen, må kunna upplyftas utan att skada bordläggningen. I båten intagas aflöpningstågen, hvarefter dessa, jemte slädarne, transporteras i land och fartyget förhalas till bestämdt ställe, samt förtöjes.

Skulle aflöpningsrummet vara tillräckligt stort, så att aflöpningståg kunna undvaras, utför man i lämplig direktion ett varp, som inrappas under aflöpningen.


4:e Kapitlet.

Att intaga Master m.m.

Dessa intagas och insättas vanligen med sax, hvartill lämplige spiror med rulltåg ombordtagas. Spirorne läggas i kryss med topparne akterut, hvilande på en öfver relingen lagd svårare spira.

Sedan tillagas skor för saxfötterna, bestående af gröfre plankstumpar, i hvilkas ändar borras hål för insmygandet af stroppar, så att de medelst taljor kunna förflyttas efter omständigheterna och på de punkter af däcket, hvarest saxfötterne få sina ställen under mastens intagande, uppstöttas däcket. Saxkrysset sammannajas med säkert löståg, och härvid fastsättas ginblocken, börjande med det svåraste. Sedan fastnajas stjertblock med inskurne gölingar vid saxtopparne och 2:ne kablar, tagne dubbla, med 2:ne halfslag om saxtopparne begagnas såsom toppstag, med ena parten för- och den andra akter-öfver på hvarje sida. Till mindre saxar begagnas enkla topprep, eller en part på för- och på akterut.

Mesan- eller kryssmasten intages först. Sedan saxfötterna blifvit ställda i sina skor, bringas de till vederbörliga ställen, och fasthållas medelst taljor, så att de icke gå föröfver, hvarefter sax-stagen läggas till afhåll å säkra punkter, och saxen reses med tillhjelp af dessa, och den inskurna ginan, så att den kommer upp och ned straxt förom sin fisk, då saxfötterne fastsurras till ringbultar i däck; stagen fastsättas och ginorna nedskakas till masten, med sina löpare lagda till spels. Ett fotblock fastnajas i någon bult midskepps, mellan saxfötterna, så att det kommer fritt från fisken. Främsta parterna af toppkablarne intagas genom klysen och de aktersta genom kajutfönstren eller rortrumman.

Sedan undra ginblocket blifvit fastsydt på förkant af masten, något öfver midten, så att foten får öfvervigt, vindas i ginan tills masten kommer så högt att foten kan inkomma i fisken, hvarefter den med toppgölingarne och fot-talja styres genom fisken och till sitt spår, då undra ginblocket lossas från masten och nedskakas i däck.

När saxen derefter skall förflyttas till nästa mastfisk, sker detta medelst å saxens skor anbringande taljor, jemte toppstagen, och om fockmasten skall intagas med saxen stående akter om fisken, måste undra ginblocket fastsys å mastens akterkant. I öfrigt intagas stor- och fock-masterna på samma sätt som kryssmasten.

Att intaga Bogspröt.

Detta sker äfven vanligen med sax och oftast innan fartyget aflöper, då saxen lätt reses på land. Men skall bogsprötet intagas med samma sax som masterna, så böra hangarne på fockmasten påläggas, och taklen hakas deri, samt derefter huggas akterligt till stöttning för masten, hvarefter en säker taljas, eller mindre ginas, dubbla block fastsättes å fockmasttoppen och undra blocket å sax-krysset. Topp-taljan och akterstagen firas till dess saxkrysset kommit så mycket för-öfver att bogsprötet beqvämt kan insättas. Topptaljan och stagen beläggas säkert, så att de bära lika, hvarjemte saxfötterna förses med säkra surrningar förifrån. Jemte ginblocket, fastsättes äfven en taljas dubbla block å saxkrysset, samt nedskakas till bogsprötets ställe. Undra ginblocket anslås på öfverkant af bogsprötet, något akter om midten, eller så att yttra ändan får någon öfvervigt. Taljans enkla block hugges i en vid bogspröts-esselhufvudet smygd stropp och ginlöparen inskäres i ett så långt för-ut som möjligt fastsatt fotblock, hvarefter båda löparne ledas till spels och vindas. Skulle bogsprötet under uppvindningen icke gå klart för kranbalken, afsättes det derifrån medelst en utsättare-bom, som blifvit lagd öfver relingen och å hvars yttre ända en taljas dubbla block anslås, samt det enkla å bogsprötsfoten. När foten passerat relingen, firas denna talja och bogsprötet inledes midskepps. Sedan anslås en eller tvenne taljors dubbla block för-ut, vid galjonen och de enkla vid bogsprötsfoten, med hvilka taljor bogsprötet utbringas till dess foten kan passera mellan manshufvudena, hvarefter dessa taljor borttagas. Med ginan och taljan rättas bogsprötets fall och när bogsprötet kommit på behörigt ställe, i sin dyna, borttages allt hvad som användts vid insättandet.

När sålunda master och bogspröt blifvit insatta, nedtages saxen på det sätt att säkra stopptaljor anslås å saxfötterna och läggas till firning för-ut, hvar efter fotsurrningarne lossas och saxen firas så långt akteröfver att krysset kommer vid förkant af fockmasten, då saxen nedfiras i däck, aftaklas och borttransporteras.

Att pålägga Salningarne.

Långsalningarne läggas på hvar sin sida om sin mast och så, som de skola ligga på kindbackarne, hvarefter aktra parten af mastgölingen fastgöres uti aktra tvärsalningens infall, med rund och halfslag, samt bringas sedan till främsta tvärsalningens infall, der den fastgöres med 2:ne halfslag, sedan en half gång mera bugt, än infallens afstånd, blifvit lemnad. — Derefter manas parten tillbaka och fastgöres säkert midt i den lemnade bugten, eller så att salningen kommer att hänga i jemnvigt. Salningen upphissas i denna ställning, åtföljd af en man med bultar, sprintar och måkare, till sin plats, der den fastsättes.

Tvärsalningarne upptagas äfven med mastgölingarne, den främsta på för- och den aktra på akterkant af masten. Gölingen fastgöres på midten af salningen samt utnajas till motsatta sidan af den, hvars göling begagnas, så att den under upphissningen kommer att hänga upp och ned. Utanför långsalningarnes infall anslås en hanfot och i denna fastgöres en afhållsgöling från närmaste mast, hvarefter salningen upphissas till dess midten kommer öfver långsalningarne, då najningen lossas så att den faller fyrkant. Sedan styres den med afhållsgölingen så att infällningarne träffa in med motsvarande infall i långsalningarne, då gölingen firas och salningen fastbultas.

Att pålägga Märsarne.

Sedan förmärssen blifvit ställd på kant, vid sidan och akter om focktmasten, med förkanten föröfver, nedrappas aktra parterne af fockmastens gölingar, på den sida der märssen finnes, samt tagas under märssens förkant, upp genom rutan, till akterkanten, der de säkert fastgöras. Gölingarne sträckas derefter styfva till tredjedelen från rutans akterkant, der de, äfvensom vid tredjedelen från rutans förkant, fastnajas. En hanfot anslås på märssens för- och en på dess akterkant, i hvars bugter främsta parterne af stormastens gölingar fastgöras, och bentslas, att begagnas såsom afhållsgölingar. Gölingarne hissas öfver allt och märssen styres fri från storstaget medelst en stopp-ända, samt från långsalningarne medelst afhållsgölingarne. När förkanten passerat långsalningarne, firas något på samma kants afhållsgöling och då de första najningarne börja sträfva tvärs från blocken, stoppas i hissningen under det samma najningar varsamt lossas och borttagas. Sedan hissas åter till dess förkanten af märsrutan kommer öfver toppen och akterkanten öfver långsalningarne, då förkantens afhållsgöling firas så att märssen stjelpes öfver toppen, hvarefter så väl mastens gölingar som skterkantens [sic] afhållsgölingar firas till dess märssen kommit ned på sitt ställe, der den fastbultas och sprintas.

Stormärssens påläggande tillgår på samma sätt, men till afhållsgölingar begagnas kryssmastens gölingar. Äfvenså kryssmärssen, endast med den skillnad att den under påstickningen ställes för om sin mast, med förkanten vänd akterut, samt med tillhjelp af afhållsgölingar från stormasten upptages så att, sedan den blifvit nedfirad på långsalningarne, dess akterkant visar föröfver. När alla gölingar och najningar blifvit lossade och borttagna, ombytas mastgölingarne så att främsta parten af styrbords göling tages akter om masttoppen och fastgöres vid märssens främsta styrbords-hörn, och aktersta parten af babords göling, vid märssens aktersta babords-hörn. Gölingarne hissas åter, hvarvid märssen vrider sig och då den visar rätt öfver sitt bestämda ställe, nedfiras den, bultas och sprintas. Sedan upptagas stängvant-jungfrurna och fastsättas.


5:te Kapitlet.

Upptakling.

Att pålägga bogspröts-surrningen.

Sedan surrningarnes ställen blifvit med lod och lina utmärkte på bogsprötet, knapar fastspikade för aktra slagets fasthållande, kalfvarne och hålen i skägget klädde med smärting eller läder, tyngder uthängda under bogsprötet så att det är väl nedtryckt mot stäfven, samt surrningarnes ställen å bogsprötet klädde med smärting om surrningen är af tågvirke, men med jernplåt om surrningen är af jern och i hvilket sednare fall äfven jernknapar måste användas, manas sladden af surrningen ned igenom galjonen, in genom hålet i skägget, upp på andra sidan, rund bogsprötet, samt bändes med ett nätt ankarstek om fasta parten, hvilket väl åtsamsas under bogsprötet och nedjagas intill knaparne. Derefter fastnajas under bogsprötet ett svårt block, i hvilket surrningen lägges och ledes till spels samt vindas så styf som möjligt. Med en kil i hålet sejsas surrningen innan man uppgår i spelet och på detta sätt fortfares med hvarje slag af surrningen till dess hålet i skägget blifvit fylldt, då man rundar och kryssar med sista slaget, från bogsprötet. Begagnas 2:ne surrningar, måste alltid den yttersta påläggas först. I brist af tillräckligt svårt block, kan man äfven begagna en, tvärskepps ute vid bogsprötet, fastnajad bom, öfver hvilken surrningen ledes under vindningen; eller ock kan en flotte eller båt, försedd med spel, begagnas vid detta arbete.

Den säkraste bogspröts-surrning är ketting. När denna blifvit pålagd, sammanfångas sladden långs näst föregående slag; med flera bentslar och såsom kryssning begagnas 2:ne stänger af fyrkantjern, hvars böjda nockar skjuta förbi surrningsslagen, för och akter, och hvilka med säkert löståg sammanrides öfver nockarne och kryssas.

Att utlägga taklings-ställningen under bogsprötet.

Till denna ställning, hvilken begagnas för att underlätta arbetet vid bogsprötets påtakling, användas 2:ne rundhult eller lämplige spiror, hvilka anslås med gölingar från underkant af esselhufvudet. Dessa uthalas och placeras så att de med yttre ändarne hvila i uthalaregölingarne och med de inre på galjonen eller kranbalkarne, hvarefter bräder utläggas tvärs öfver spirorne och fastfångas.

Att indela och påtakla bogsprötet.

Bogsprötets indelning tillgår sålunda att dess längd, uppmätt å någon af dess sidor, från stäfven till dess yttersta ända, delas i 3:ne lika delar, af hvilka 2:ne afsättas från förkant af stäfven, långs sidan af bogsprötet, så erhålles stället för den kloss, mot hvilken fockstagets bugt kommer att hvila. Tätt utanför denna, fockstagets, plats fastsättes ett jernband, rund bogsprötet, med jernögla å underkanten samt en på hvarje sida. Den understa öglan blir för inra vaterstagsjungfrun och de öfrige för bogstagens ansättande, sedan dessa stag först blifvit med hakar fästade i de bultar som för detta ändamål finnas i fartygets bog. Tätt akter om esselhufvudet fastsättas taskor på sidorna för förstängstag och förstängborgstag. Dessa sednare inskäras i taskorna och sladdarne, försedde med kauser och taljerep, fastbändas äfven i bultar i bogen. Akter om taskorne för dessa stag, fastsättes ytterligare ett jernband, rund bogsprötet, med en jernögla på underkant, hvari inhakas yttre vaterstags-blocket. På akterkant af esselhufvudet finnas placerade 4 st. ögonbultar, 2:ne på hvarje sida, öfver hvarandra. De öfra äro för mantågen och hvilka inbändas deri och de undra för förmärsse-boglinor (om sådane nyttjas), hvilka deri instroppas. Några fot akter om fockstaget injagas 2:ne smärre ögonbultar, en på hvarje sida å bogsprötets öfver- och sidokant, hvari focke-boglins-block faststroppas.

Att påtakla master.

De gölingar, som hittills varit placerade å toppen, nedflyttas till långsalningarne, den ena på mastens för och den andra på dess akterkant. Sedan kalfvarne blifvit klädde och tjärade, samt så mycket af toppen, som motsvarar vantståndet, tjärad, upphissas och pålägges (å fockmasten) storstängstagstroppen, hvars ändar på toppens förkant sammansys. Derefter upphissas och påläggas takelhangarne, så att ögats halfknop blifver på förkant af toppen, samt en af stjelkarne på hvarje sida. Sedan samsas en pålitlig ända (t. ex. bojrep) omkring masten, med så lång bugt att den motsvarar hälften af mastens höjd, från salning till däck, och hvilken såsom topprep, medelst en af gölingarne, upphissas på mastens akterkant, tills den kommer emellan långsalningarne, der en balkstump inskjutes i bugten, så att detta topprep här qvarhålles, och hvilket, sedan en taljas dubbla block blifvit huggt i bugten och det enkla till passande ställe för-ut, styfhalas och begagnas såsom stag till dess understagen blivit pålagda och ansatta.

När det öfriga undergodset transporteras ombord iakttages, att detsamma lägges både bredvid sin mast och på rätta sidan om densamma, så att styrbords vant, som i ögonmärket har udda antal knopar, kommer att ligga om styrbord och habords vant, med jemna antal knopar i ögonmärket, om babord; eller ock kan man utsträcka hvarje sidas vant på däcket och af deras längder finna hvilken ordning de komma att få på toppen.

Ofvanpå hangarne får styrbords 1:a par vant, märkt i ögat med en knop, sin plats. Härtill sammanknopas båda parterne af styrbords mastgöling och knopen häraf bringas till båda spanten. Omkring både spant och göling, öfver knopen, lägges en säker najning så att knopen icke kan slira ur densamma. Derefter najas ena parten af gölingen intill vantögat och i den andra parten hissas, under det folket på toppen styr det fritt genom märsrutan, då najningen i ögat losstages, ögat kränges öfver toppen samt nedfiras och nedjagas på sitt bestämda ställe. Gölingen afslås och nedrappas, taljerepen inskäras i sina jungfrur *), taklen upphuggas i sine hangare, hakarne musas och babords takel uthugges i babords röst och styfhalas för att stötta masten under det 1:a parets vant ansättes, hvilket bör ske med båda spanten på en gång och ögat derunder nedjagas så tätt som möjligt till det öfriga godset på toppen. Dernäst upptages och pålägges babords l:a par vant, märkt i ögat med 2 knopar, på samma sätt som föregående, och sålunda fortsättes till dess alla vanten blifvit pålagde, under det, genom anhalning


*) Så att knopen blir på innerkant, — i vantjungfrurnas främsta hål om Styrbord, men i dess aktersta hål om babord, samt vidare "medsols."
af stagtaljan, masten bibehålles vid sin rätta plats i fisken. Finnes udda spant, kommer detta sist och akterst.

På samma sätt tillgår upptagningen och påläggningen af de andra masternas undergods, endast med det undantag att kryssmasten icke har några hangare utan blir en vurst det första som pålägges.

När stagen sedan skola upptagas och påläggas, afskakas först alla de aktra spanten, hvarefter fockstaget samsas på midten, så att dess bugt hvilar mot bogspröts-klossen. Främsta ändarne af gölingarne anslås på stagets sladdparter och i de aktersta hissas tills staget blifvit styfsträckt, då de fastgöras. I 2:ne stroppar, smygde ett stycke ifrån stagändarne, huggas 2:ne taljors enkla block och de dubbla i stroppar omkring masttoppen. Dessa taljors löpare ledas ytterligare genom block, som blifvit huggda i stroppar omkring bogsprötet, vid stagbugten, och derifrån till spels. — Sedan stagas masten något förligare än som erfordras, så att, när stag-ändarne äro bentslade eller med najtåg ansatte och taljorna lossade, masten får sitt rätta fall. När staget blifvit ansatt, böra dess båda parter hopbentslas, några fot nedom märssen.

Stor- och kryss-stagen samsas och upptagas på samma sätt — det förra med sin bugt hvilande mot en kloss på förkant af en pållare, eller ock att ansätta vid bultar i däck och det sednare med sin bugt mot mesanvant-ståndet, hvarjemte sladdarne af detta sistnämnde inskäras genom kausade bultar på för- och sidokanterna af stormasten, satta med taljor på part och sladd ansättas. När stagen blifvit pålagda, uppflyttas gölingarne åter till masttopparna.

Att vefla undervant.

Härtill uppnajas bärlingar å ytterkant af vanten, med en najning om hvarje, till en mans-höjd mellan hvarje bärling, börjande nedifrån röstet. Å veflings-trossen, väl sträckt, splitsas ett öga, hvarefter den upptages och manas först rund andra spantet från aktern med 2:ne halfslag, så att dessa halfslags stående parter blifva på ytterkant af spantet och sedan på samma sätt rund de öfrige spanten, till dess ögat kommer till främsta spantet, der det nätt fastnajas. Sedan samsas halfslagen styfva till aktersta spantet och sedan trossen der blifvit afkapad och ett öga splitsadt, fastnajas äfven detta, på samma sätt som vid främsta spantet. Början med veflingen sker uppifrån. Första veflingens afstånd från vantvursten blir 6 tum och sedan 14 tum emellan hvarje vefling, hvarvid iakttages att de aktersta spanten af fock- och stor-vanten endast veflas till ⅔ uppifrån och den öfriga ⅓ förblifver oveflad. Sedan veflingen slutat, borttagas bärlingarne. Om fartyget har språng, så rättas veflingarne derefter.

Att inhugga och ansätta Puttingsvant.

Om masten har jernband med ögon för puttingsvanten, så inhuggas dessa i nämnde ögon med hakpyntarne inåt masten, samt tagas klara emellan undervanten. Skola de ansättas utan taljerep, inskäras de i ögonen på jernbandet, nedifrån och opp, hvarefter en taljas dubbla block anslås på puttingsvantet och det enkla på sladden. Taljelöparen nedmanas i däck, till motsatta sidan och halas, och när puttingsvantet är väl ansatt, påläggas 2:ne bentslar öfver ögonbulten samt omkring vant och sladd. Skola puttingsvanten deremot ansättas med taljerep, så begagnas härtill så kalladt spanskt spel, eller 2:ne drejare. Sålunda fortfares tills alla puttingsvanten blifvit ansatta. Under ansättningen stöttas jungfrurne från masttoppen, på det icke märssen må blifva skef, eller märsranden skadad.

Att upptaga Esselhufvud.

Gölingarnes främsta parter nedmanas, en genom hvarje esselhufvudsgatt, samt anslås med rundtörn och halfslag å esselhufvudet. Ena ändan af en afhållsgöling, från bogsprötet om det är focke-esselhufvud, men i annat fall från masten för-om, påstickas å esselhufvudets förkant, samt styfhalas och lägges till firning. Gölingarne hissas och afhållsgölingen firas, så att esselhufvudet uppkommer klart för märssens förkant och tillräckligt högt, då det nedfiras och tillrättalägges i märssen, så att stången, vid uppsättningen kan flyta igenom stånggattet.

Att uppsätta Stänger och Esselhufvud.

Sedan förstången blifvit lagd på däck med toppen mot sin mast och så att fotklacken kommer på underkant, nedrappas främsta parterne af mastgölingarne, genom esselhufvudet och emellan långsalningarne, i däck, samt anslås på stången, nedanför åttkanten, med rundtörn och halfslag, hvar på sin sida. På gölingsändarne slås öfverhandsknopar, hvarefter de nedsträckas långs stången samt med najning rund parter och knopar fastfångas till densamma. Sedan öfverhalas gölingarne och sträckas opp, långs stången, samt najas till densamma 1 fot från stångtoppen. Derefter nedskakas båda förtaklen, för om masten och hugges ett på hvarje sida, i en kort och säker stropp, tagen genom sluthultsgattet. Gölingarne hissas så att stången reses, samt äfven taklen, hvarigenom stången bringas för-öfver, under det stångfoten hvilar på en plankända, på det den ej må skada däcket. Under hissningen styres stångtoppen genom stagögonen och när den kommit öfver märssen, lossas najningarne, gölingarne afstickas och nedrappas, hvarefter taklen fortfarande hissas till dess stångtoppen kommer öfver esselhufvudet, då de fastgöras. Med säkert löståg najas esselhufvudet till stången, uti 3:ne stolpar, hvarefter taklen ånyo hissas tills esselhufvudet kan flyta öfver masttoppen, då stången medelst skruftåg drejas rund så att mastgattet i esselhufvudet visar öfver masttoppen, då taklen firas och esselhufvudet ned-drifves på sitt ställe. Surrningarne mellan esselhufvud och stångtopp borttagas och stången upphissas så högt som erfordras för salningens påläggande, hvarefter taklen fastgöras.

På samma sätt upptagas stor- och kryss-stängerne, endast med den skillnad att då de läggas bredvid sina master, bör fotklacken visa uppåt, så framt foten visar för-öfver.

På mindre fartyg kunna esselhufvudena upphissas och påsättas med handkraft.

Att upptaga och pålägga Stängsalningar.

På sidan af stångtoppen fastsättes ett block med inskuren göling, hvars främsta part nedrappas i däck och anslås på salningens främsta och runda del, hvarefter den sträckes långs salningens underkant och najas till aktra tvärsalningen. En afhållsgöling påslås för-ifrån och brassar påstickas i de aktra salningarne. Gölingen hissas och salningen styres fri från märssen, tills den med förkanten kommit öfver esselhufvudet. Genom esselhufvudsgattet upptages en göling, långs stången och anslås midt på salningens förkant, bredvid den förra gölingen, samt hissas under det upptagningsgölingen firas, så att salningen kommer att stå på esselhufvudets förkant och hvila emot stången, hvarefter stoppningsgölingen lägges till firning och brassarne stöttas i märssen. Sedan tages en säker ända såsom borg, omkring stång och salning, hvarefter upptagnings-gölingen lossas och borttages från stångtoppen. Taklen firas så att stången sackar och med brassarne, samt tillhjelp af en man på esselhufvudets akterkant, styres salningen så att den stjelper med sitt gatt öfver stångtoppen. Stången hissas åter, så att den äntrar igenom salningen, tills den kommer så högt som fordras för påtaklingen.

Att inskära Stängvindare-rep.

Sedan en pålitlig stropp blifvit smygd om esselhufvudet och stängvindare-blocket huggt i densamma, manas ena ändan af en kabel genom detta block, akterifrån och för-öfver, ned mellan båda långsalningarne, långs stången, inskäres genom skifgattet i stångfoten, mast manas upp på andra sidan långs stången, mellan långsalningarne och fastsättes omkring esselhufvudet, hvarefter kabelns andra ända manas genom ett kastblock och ledes till spels.

Att påtakla svåra Stängerna.

Vid svåra Stängernas påtakling, iakttages samma som med masterne, att kalfvarne klädas med smärting eller läder, och tjäras tillika med toppen för vantståndet. På hvarje ända af främsta salningshornet fastsättes ett gölingsblock med inskuren göling, hvarefter först vursten upptages och pålägges samt sedan styrbords 1:a par vant, märkt med 1 knop, med klädda parten främst och derefter babords 1:a par, märkt med 2 knopar, på samma sätt. Sålunda fortfares tills alla vanten äro pålagde, hvarefter stängbardunerna, ögat af förstängstaget och toppläntsstroppen, den sednare med en kaus på hvarje sida, påläggas. Märsse-toppläntor afmätas och tillkapas så, att, när rån är på sitt stånd, d.v.s. omkring 1 fot öfver esselhufvudet och toppläntorne anhalte med taljerep, distansen emellan toppläntans och stroppens å toppan kauser blir cirka 1½ fot. Sedan upptages och inskäres Märsse-drejrep, som vanligast är af jern, på det sätt att ena ändan hakas i en jernstropp om rån och i andra ändan, sedan drejrepet blifvit inskurit i stångens skifgatt, inbändes ett enkelt block, hvarigenom inskäres en mantel, som har sin ena ända fast i märssen och i den andra ibändes en dubbel talja, hvars undra block fasthakas i röstet och löparen qvarblifver i däck. Då rån är nere bör öfra fallblocket vara något öfver märsranden. Sist upptages och påsättes bram-esselhufvud.

Att uppsätta svåra Stängerna.

Sedan det pålagda stänggodset blifvit upphaladt och uppskjutet i märssen och stängstagen öfverhalade, vindas i stängvindare-repet, under det godset villigt efterhjelpes till dess sluthultsgattet börjar visa sig öfver salningarne, då en kofot instickes deri, men som borttages när sluthultsgattet kommit så högt att man kan insätta sluthultet. Stången skrufvas derefter så att salning och märs visa lika och stången i samma räta linia med masten, hvarefter stängvindare-repet lossas och borttages, stängtaklingen utklaras och taljerepen inskäras till ansättning.

Att ansätta Stängtaklingen.

Tvenne taljors dubbla block anslås på taljerepen till förstängstaget och borgstaget samt de enkla i stroppar, smygde om bultar i bogen, eller manshufvudena, hvarefter båda stagen ansättas på en gång.

Storstäng- och krys-stäng-stagen ansättas med taljerep eller på sladd till de kauser, som finnas i de å masterna, i stället för vurstar, först pålagde stropparne.

Anm. Vid all ansättning af stånggodset måste iakttagas, att stången icke stagas hårdare än att den visar sig i samma räta linia med masten, emedan i annat fall en bugt i masten lätteligen kan uppkomma. När derföre stängvant och barduner ansättas böra stagen, om stången derunder kommer att visa akteröfver, ånyo och för hvarje gång ansättas.

Stängvanten ansättas i samma ordning, som de blifvit pålagde, antingen med s.k. spanskt spel, eller taljor.

Att fastsätta Stängvant-vursten.

Ett mått, utgörande aktra tvärsalningens halfva bredd, afsättes på samma sätt som för vursten å under-vanten är nämnt, hvarefter vursten upptages och fastbentslas med dubbelt kryss om vurst och vant, på innerkant af stängvanten. Vursten år vanligen af hårdt träd, eller jern, klädd med sjömansgarn eller läder.

Att fastsätta Stängsvigtningarne.

Stängsvigtningarne tillverkas med stjertar och med en kaus i bugten. Främsta stjertarne manas akter om och de aktra för-om vanten, i kryss öfver och under vursten, samt sedan öfver sin part på innerkant af vantet, hvarefter de nedsträckas långs vantet och bentslas. Ansättningen sker akter om stången och taljerepen inskäras genom kauser.

Att vefla Stängvant.

Detta tillgår på samma sätt som vid undervantens veflande. Dock rättas veflingarne här icke efter fartygets språng, utan begagnas samma mått både vid främsta och aktersta spanten. Afståndet mellan veflingarne blir 12 tum, så väl å stängvanten som puttingsvanten.

Att utsätta Klyfverbommen till påtakling.

Klyfverbommen lättas med för- och stor-taklen samt bringas föröfver, så att nocken kommer öfver bröstvärnet. 2:ne block med inskurne gölingar fastsättas i öfra bultarne i esselhufvudet och gölingarnes parter inmanas på backen, samt anslås på klyfverbommen, vid ¼ af bommens längd, från nocken, sträckas stvfva utåt nocken och fastsättas derstädes med najning. Sedan gölingarne blifvit sammanridna under bommen, borttagas de till frambringandet använde taklen ock förtaklet anslås på foten; är bommen svår, så uppsättes en talja på fockstaget, hvars undra block påslås å yttre ändan af bommen för att hålla den fri från bogsprötet; hvarefter gölingarne halas och taklet hissas eller firas efter behof, under det manskapet styr bommen genom sitt gatt i esselhufvudet, till dess najningen kommer för blocket, då den lossas. Derefter utsättes bommen tillräckligt långt för taklingens beqväma påklädande.

Att påtakla Klyfverbommen.

Först påkrängas pärterna på det sätt att den halfknop, som finnes i hugten, kommer på bommens öfverkant och sladdarne fastsättas i de ögonbultar, som finnas på akterkant af esselhufvudet. Sedan påkrängas gajarne, tillverkade med stolpe i ögat, så att stolpen kommer på underkant, och nedjagas intill pärterne, samt inmanas genom skifgatten i gajdäfverterne vid kranbalkarna. Derefter påkränges smygögat af klyfverboms-stampstag och det splitsade ögat, jemte ett par gajskänklingar med öga i bugten, påkränges undra ändan af stamp-däfverten. Uti hvardera af dessa skänklingar är inbändt en taljas dubbla block och det enkla huggt i en bult vid kranbalken, samt löparne till dessa taljor inmanade på däck. Klyfverts-lejdare, som med sitt öga är påkrängd öfver för-stångtoppen, inskäres genom sitt gatt i klyfverbommen, uppifrån och ned, hvarefter en talja inbändes i sladden till ansättning.

Klyfverbomsnocken bör, utanför denna påklädning, vara tillverkad fyrkantig, för jagarboms-bögeln, hvarjemte, utanför denna bögels stånd, nocken bör vara utskölpad och klädd med läder, för bramstaget, som derifrån manas ned genom sitt skifgatt i stamp-däfverten, under klyfverboms-stampstag, samt vidare in öfver galjonen och ansättes på backen. Tätt utanför påklädningen och på hvarje sida af klyfverbommens öfverkant, fastsättas block för förbrarm-boglinor (om sådane begagnas) och nere vid bommen, om styrbord, fastbentslas klyfverts-nedhalare-block, intill lejdaren.

Om man vill begagna bögel på klyfverbommen, för klyfvarens ut- och inhalande, så manas lejdaren från stångtoppen, in genom den rullkaus, som finnes på bögelns öfverkant, akterifrån och för-öfver, genom skifgattet på bommen, långs bommens underkant och på styrbords sida om bogsprötet, samt förses i akterhand med en talja, hvars löpare ledes in på backen. Å hvarje sida har bögeln ett öga med kaus för gajar och om bögeln har särskild uthalare, så inbändes lejdaren i öfra ögonbulten å bögeln, samt manas derifrån genom task eller block på förstångtoppen och ansättes med mantel och talja i akterhand. I samma bult å bögeln bändes äfven, i sådant fall, uthalaren, som vidare manas genom skifgattet å bommen, uppifrån, långs bommens underkant och styrbords sida af bogsprötet, in på backen.

Att utsätta Klyfverbommen på sitt stånd.

Ett block med inskuren göling fastsättes på sidan af esselhufvudet och gölingens inre part manas långs bommen, mellan fock-stagsparterne, till foten och inskäres genom gattet, till andra sidan, samt vidare innanför stagen, ut till esselhufvudet, der den fastgöres. Sedan klyfverts-fall blifvit inskurit genom sitt block på toppen, och fastgjort vid klyfverboms-nocken, för att begagnas till stöttning under utsättningen, halas gölingen och taklingen efterhjelpes, så att bommen skjuter föröfver och kommer på sitt stånd, då klyfverbomssurrningen pålägges. Denna surrning tillverkas af en dubbel stropp, tagen så lång att den i skef rigtning kan manas omkring bogsprötet och öfver en i klyfverbommens inre ända befintlig infällning. Båda bugterna af surrningen sammansys med najtåg på sidan, emellan klyfverbommens under- och bogsprötets öfver-kant, hvarefter parterna sammanridas, å samma ställe, med sladden af najtåget. En trädkloss, som är utskölpad så väl för klyfverbommen, som bogsprötet, samt till höjden så afpassad, att klyfverbom och bogspröt blifva parallela, insättes emellan dessa, innan surrningen ansättes. Skulle ej klyfverbommens inre ända vara försedd med skifgatt, smyges i stället en stropp å denna ända och bommen utsättes med talja.

Att fastsätta och påtakla Stamp-däfverten.

De jernband, som omfatta esselhufvudet, pläga på underkant bilda en klyka med hål, hvartill stampdäfverten, som i öfra ändan är försedd med en ögla, fastsprintas. Sedan stampdäfverten blifvit fastsatt, påkrängas gaj-skänklingarne (som vid klyfverbommens påtakling är nämnt) och klyfverboms-stampstag, hvilket tillverkas så att däfvertens undra ända visar något föröfver. Om klyfverts-lejdare icke har bögel på bommen, kan man, i stället att inmana den direkte långs bogsprötet, äfven skära densamma genom ett skifgatt som då finnes längre opp i stamp-däfverten.

Att påtakla Märs-rår.

Först fastsättes stroppen för märsse-drejrepsblock, på midten af rån och hvilken antingen är dubbel, för att sammanbentsla på underkant af rån, eller ock af jern, som med lekare är fästad vid ett jernband omkring rån, och sedan fastsättes racken, hvilken är tillverkad med en längre och en kortare part, samt ögon i alla fyra sladdarne. Den kortare parten lägges midt på den längre, sedan de först blifvit klädde hvar och en särskildt med sjömansgarn och derefter båda parterna tillsammans, med platting eller läder. Den längre partens ögon manas från underkant, rund rån och sammansys till den kortare partens ögon, på råns akterkant. Om märsrån, för bättre stöttning under segling, är försedd med trädkloss, så bentslas rackparterne dikt intill råns akterkant, samt najas till ögonbultarne i klossens hörn, hvarjemte klossen äfven har skifgatt för märsse-gigtåg. Skulle, i stället för rack, af tågvirke, begagnas ett jern-öfverfall, klädt med läder så blir detta fastsatt i klossens ena hörn och sprintas till det andra. Något utom skifgatten i klossen finnas hål för bramskots-qvaters-blockstroppar, hvilka tersas fast på klossens öfverkant. Vanligast brukas dock att sammansy ett 3-skifve-block i dubbel stropp å öfverkant, på hvarje sida om drejreps-stroppen, så att blocket stannar på underkant af rån och så långt från midten af densamma, att de, vid råns nedlöpande, icke skadas af esselhufvudet. I det främsta af dessa skifgatt inskäres märsse-gigtåg, i det medlersta märssereftalja, och i det akterska bram-skot, hvarjernte en ridare lägges mellan dessa båda blocks stroppar, för att hindra dem åtskiljas, eller förfaras utåt nockarne. Finnes icke jäck-stag af jern eller träd, tillverkas en rålejdare af tågvirke, som först krängas öfver rånocken så att ögats splits stannar på öfverkant utanför nock-knaparne, hvarefter de insträckas, genom jernkrampor i rån, till midten och ansättas med taljerep mellan båda sladdarnas kauser, samt upprides till drejrepsblockets förkant. Sedan påkrängas pärterne, hvilka stanna på råns akter- och öfver-kant, och inmanas förbi drejreps-stroppen samt fastsys å motsatta sidan med najtåg, på samma kant af rån, hvarefter ridare, så långa som ifrån knä till fot på en karl, räknadt från råns underkant, upptagas på råns akterkant och fastsys till krampor på dess öfverkant. Derefter påkränges stroppen för brassblocket, hvilken har 2:ne kauser med dertill stroppade brassblock samt sedan, utanför denna, märsse-toppläntas öga. Vid ledsegelsbögeln fastsättes nockpärten och in-najas, med lämplig bugt till rån, akter om fasta pärten. Är märsseglet så svårt att nock-gårdingar behöfvas, så fastsättas block för dessa på förkant af drejrepsblockstroppen och akter om denna stropp sammanknopas 2:ne stjertar af 2 fots längd, med insplitsade kauser, för märsse-dämpgårdingar.

För stormärsse-brassar fastsättes ett ledare-block på hvarje sida, i ögonen uti det jernband, som finnes omkring kryssmasten, på hälften af densamma, eller så högt att begine-råns brassning bidevind, icke deraf hindras.

Å Briggar komma Stormärsse-brassblock på råns förkant, liksom å kryssmärsrån på Skepp, och ledareblocken för krysse-brassar, fastsys på stor-vant-ögonen, öfver märssen.

Att upptaga Märs-rår.

Sedan toppläntorne blifvit uppskjutna och fångade intill drejrepsblocket, inskäras brassarne genom sina block på rån, inifrån och ut och samsas på midten. — En passande ända inskäres genom skifgattet i stången, nedmanas i däck, fastgöres på midten af rån och utnajas derefter till motsatta sidan af den, på hvilken rån upptages. Detta fall hissas och med främsta brassens båda parter styres främsta nocken klar för stagen, och aktra nocken bringas för om vanten. När rån kommit så högt opp att midten är en fot öfver esselhufvudet, losstages najningen och medelst brassarne bringas rån i fyrkant, och fallet fastgöres. Sedan fastsättes toppläntorne i sina kauser på stångtoppen med taljerep, eller ock ledas de ned i däck, genom block mellan 2:a och 3:e stängvanten, samt fastsättas omkring 3:e spantet för-ifrån, hvarefter brassarne inskäras genom sina ledareblock och rån rackas. När derefter rån blifvit stöttad i toppläntorne och racken fastsatt, borttages den göling, med hvilken rån blifvit upptagen och drejrepet upptages och inskäres, såsom vid stängers påtakling är nämnt.

Att upptaga Ledsegels-spiror.

Dessa upptagas med märsse-dämpgårdingar, som anslås å spiran, ett stycke från yttre nocken, hvaremte spirstjerten påstickes samma gårding, så att denne tillsammans med spirstjerten bildar en hanfot, i hvilken spiran under upptagningen kommer att hänga horizontelt. Gårdingen hissas och när spiran kommit opp tillräckligt högt, inskjutes den i sin bögel, hvarefter gårdingen afstickes och spirstjerten manas kring spira och rå, samt fastsättes. Underrårnas ledsegelsspiror upptagas på samma sätt, men med gölingar från märssens förkant och från underrå-toppläntan.

Att påtakla Under-rår.

Först fastsättes borgstroppen, på midten af rån. Denna stropp, som är dubbel, manas rund rån och båda bugterna läggas i kipen af en kaus på öfverkant af rån, samt bentslas. Sedan fastsys märsse-skots qvaters-block, i dubbla stroppar, intill borgstroppen, så att najningen kommer på öfverkant och blocken på råns underkant, hvarefter en ridare fastsättes om stropparne, så att blocken förblifva på sin plats. Derefter fastsättas rackbältena, hvars kauser tagas, en på öfver- och en på under-kant af rån, och bentslas så nära intill rån som möjligt. Bältena manas rund masten och genom sina motsvarande kauser, nedifrån och uppåt, hvarefter ett enkelt block insplitsas i rackbältets ända, och löparen ledes först genom blocket och derefter i skifgatten i långsalningarnes aktra hörn, samt sedan i däck. Intill rackbältenas ställen, på råns förkant, fastspikas knapar för att qvarhålla taklingen på sitt ställe. Sedan fastsys gigtågs-blockens stroppar, som äro enkla och försedda med ögon, hvilka block stanna på råns underkant, hvarefter gigtågets stående part fastgöres med timmerstek omkring rån och så långt utanför blockstroppen som blockets bredd. Om ej rålejdare af jern eller träd finnes, utan af tågvirke, så kränges det splitsade ögat af densamma öfver nocken samt inmanas och fastsättes på samma sätt som å märsrån. Derefter påkränges parten, hvars öga injagas till lejdare-ögat och kommer att stanna på råns öfverkant, samt inmanas och fastsättes, jemte derå placerade ridare, på samma sätt som pärten å märsrån. Vidare påkränges stroppen för brassblocken, med sina 2:ne kauser och instroppade brassblock, hvilka sednare stanna på akterkant af rån, och sist topplänts-ögat med splitsen på öfverkant. Toppläntan nedmanas öfver utskölpningen på esselhufvudets öfverkant, långs främsta spantet, till 2:ne famnar från däck, der ett enkelt block insplitsas i sladden. Genom detta block skäres en löpare, hvaraf ena ändan fastsättes i röstet och den andra, såsom halande-part, i nagelbänken. Begagnas dubbla märsse-skoter, så fastsättes stående-parten omkring rånocken, tätt utanför toppläntan och andra parten upptages, manas genom blocket i seglet, utifrån och in, vidare genom skifgattet på rån, uppifrån och ned, in långs densamma, samt utifrån och in genom qvatersblocket, ned i däck. Blocken för gårdingarne placeras till samma afstånd på rån, som afståndet mellan löddrorna i seglet.

Vid begine-råns påtakling iakttages följande:

Borgstroppen fastsättes midt på rån och det dubbla qvatersblocket under borgstroppen. Mastens halfva diameter under kindbackarna mätes och afsättes från midten, utåt båda nockarne. På styrbords märke fastsmyges rackbältet, som stannar på akterkant och der utanför fastspikas knapar. Vid babords märke fastsättes en stroppad kaus, som äfven stannar på akterkant och hvarigenom rackbältet, sedan det blifvit tagit rund masten, inskäres, nedifrån och uppåt, samt till sin talja i märssen. För kryssmärsse-skoter finnas skifgatt å rånockarne. Först påkränges pärten, utan ridare, öfver nocken och sedan toppläntan. Begine-brassblock äro stroppade till ögon i jernband om rån och på dess förkant, samt böra vara så långt inne på rån att brassen ej kommer att skamfilas emot de aktra bardunerna vid stormasten, när rån är brassad bidevind.

Anm. Om rackarne till under-rårna äro af jern så fastsättes rund masten ett jernband och på ömse sidor fästes vid detta band en rörlig båge, så lång att rån begvämt kan brassas bidevind. En jern-arm med öga fastspikas i rån och inträdes i en lekare-klyka, som är fast vid midten af jernbågen, och sprintas. Är borgstroppen af ketting, så fastklammas den till rån samt inhugges i en ögonbult, som är fastsatt i en jernskena på för- och öfverkant af märssen, mellan långsalningarne. Finnes passande bultar i esselhufvudets underkant, så brukas äfven att i enkla block, fastsatta i dessa, skära underrårnas toppläntor. Äfven begagnas vanligen jernstroppar till qvatersblocken.

Att upptaga Under-rår.

Detta verkställes med en eller tvenne taljor, allt efter råns svårlek, på det sätt att en stropp smyges på ömse sidor om borgstroppen, hvari taljornas enkla block huggas och de dubbla i stroppar om mast-toppen, hvarefter löparne manas till hissning i däck. Under hissningen styres rån med toppläntan till dess undra nocken blir fri från relingen och främsta spanten, då rån får falla horizontelt. Sedan hissas fortfarande tills råns medellinia kommer midt för det kryss, som bildas af under- och puttings-vanten, då taljelöparne fastgöras och borgstroppen fastklammas. Härefter beläggas toppläntorna å sina ställen, brassarnes fasta parter fastsys på sina ställen och löpande parten inskäres genom sitt ledare-block, taljorna borttagas och nedlångas, och rån brassas och toppas.

Att påtakla Mesan-bommen.

I ett jernband omkring bommen, på ungefär halfva afståndet emellan hackbrädet och bom-nocken, finnes på hvarje sida ett öga med kaus, för bomdirkarnes stående parter, hvilka deri insplitsas, Dirkarnes andra parter ledas genom sina, under kryssmärssen, med långa stroppar och najögon tillverkade block, hvilka najögon äro tagne, det längsta rund masttoppen, mötande det kortare på akterkant, samt fastsydde så, att blocket stannar i yttre hörnet af lång- och aktra tvärsalningen, hvarvid iakttages att styrbords block fastsättes först och sedan babords. Ett dubbelt skotblock fast-stroppas omkring bommen innanför hackbrädet, så att det kommer midt för det dubbla blocket i levagnen. Skotet inskäres och fastsättes om en knap, fastsatt vid det sednare blockets stropp. Mesan-uthalarens fasta part kränges med ögat öfver bomnocken och andra parten manas genom det enkla blocket i seglets skothorn, genom skifgattet i bomnocken innanför påklädningen och in på däck till beläggningsknapen å bommens underkant. En smäcker rack inskäres genom ena hörnet af bom-klon; rund snau-masten och fastsättes vid det andra hörnet, Begagnas enkla bomdirkar, så inbändes en taljas dubbla block i den part, som kommer från toppen, och enkla blocket hugges i röstet, vid aktersta spantet. Äro gajarne tillverkade med skänklingar och taljor så kränges skänklingarnes halfknop öfver nocken och stannar utanför skifgattet, der den väl åtsamsas och bentslas. Taljornas enkla block huggas i bultar på låringen och musas.

Att påtakla Gafflarne.

På underkant af gaffel-klon finnes en ögonbult för lödran i mesan; på sidorne af densamma, ögonbultar för inra gigtågs- eller krok-blocken samt på öfverkant en ögonbult för blocket till inra- eller klo-fall. För yttra gigtågen äro taskor fastspikade å gaffeln, i hvilka gigtågen först skäras, samt sedan genom taskor vid sidan af klon, tätt akter om dervarande ögonbultar. Gigtågens bugter fastsys vid seglets aktra lik, hvilket så afpassas att när seglet är gigadt, ställena för fastsyningen inträffa med taskorna i gaffeln. Gärderna, med en öfverhandsknop i bugten, krängas öfver gaffelnocken så att knopen kommer på öfverkant och något inom seglets yttre hörn, och parterne förses i ändarne med enkla taljor, så att löpande parten kommer från dessa block och de undra hakas bordvärs. Ögat af pik-fall påkränges å nocken, tätt intill stället för seglets nockbentsel och fallet inskäres först genom ena skifvan af det i esselhufvudet hakade block, sedan genom ett enkelt block, omkring gaffeln, tätt akter om yttra gigtågs-tasken, derefter genom 2:a skifvan i förstnämnde dubbla block, sant nedmanas i däck genom märsrutan. Stroppen för inra- eller klo-fall fastsättes rund toppen, så att blocket stannar mellan de båda aktra långsalningarne. Ett dubbelt block med inskurne sejnfall faststroppas i en jern-ten på gaffelnocken och ett enkelt block fastsättes i ögonbulten under klon, för hals-upphalaren, racktrossen trädes genom klons ena sida och förses med påträdde klot för att underlätta hissningen, och går sedan genom klons andra sida och förses med knop på sladden, sedan trossen ej tagits för styf.

De öfriga gafflarne påtaklas lika med ofvanstående, men pläga vanligen vara försedde med hanfötter och skänkling, samt talja i akterhand, för pikfall.

Att uppsätta Gafflarne.

Detta sker med inra- och pik-fall. Under hissningen instyres piken mellan dirkarne och rättas så att denne går upp något högre än klon till dess denna sednare kommer på sitt stånd, tätt under svigtningen, då inra fall fastgöres. Sedan pikas gaffeln tills den blir parallel med kryss-staget.

Att uppsätta Bramstänger.

Ett enkelt block hugges i en stropp, smygd om bram-esselhufvud. En göling upptages akter om salningen, inskäres genom blocket samt manas vidare genom salningsgattet, för om rårna, ned i däck; inskäres vidare genom gattet i stångfoten och fastnajas intill öfverbram-toppen, hvarvid iakttages att tillräcklig sladd af fallet lemnas, utom najningen, för att fastsätta om esselhufvudet. Båda parterna sejsas tillsammans ofvanför gattet i stångfoten, på det icke påstickningen skall kunna slira. Gölingen hissas och när stången kommit så högt öfver esselhufvudet att taklingen beqvämt kan påkrängas, fastsättes den, hvarefter gölingssladden fastgöres rund esselhufvudet. Sedan efterses att stången blir rätt skrufvad, med fallgattet långskepps.

Att påtakla Bramstänger.

En göling fastsättes på salningen att begagna till taklingens upphissande. Först påkränges en stropp, uti hvilken 2:ne små flata gin-block af jern blifvit inbentslade. Genom styrbords block inskäres jagers-fall och genom babords, jagers-lejdare. Sedan påkränges först styrbords- och sedan babords par vant, hvars sladdar manas öfver de jernrullar, som finnas i tvärsalningens horn, öfver och inom stängvant-vursten, ned långs stängvanten och ansättas med taljerep mellan kauser, vid märs-jungfrurna, om bramvanten äro på detta sätt tillverkade. Under vantets ögonbentsel är instroppadt ett mindre block, eller kaus, för bram-topplänta. Sist påkränges bram-bardunerna och bram-staget.

Bram- och öfver-bram-stång, med en kort topp öfver, tillverkas vanligen uti samma längd och å öfverbramstången pålägges först vursten, sedan bardunerna och sist staget. En med läder klädd trafvare löper på denna stång, och i hvars på förkant varande öga, flygande öfverbram-fall inskäres och fastsättes i stropp om rån, sedan det förut blifvit inskurit genom skifgattet å toppen.

Knappen, uti hvars akterkant ett skifgatt är tillverkadt, så att det visar tvärskepps, och hvari ett sejnfall skäres, så att en part kommer på hvarje sida, påsättes sist.

De öfrige bramstängerna, hvilka på samma sätt äro tillverkade, påtaklas lika med hvad ofvan om förbramstången är nämnt, endast med den skillnad att de 2:ne små jernblock, som med sin stropp först påkrängdes, härvid försvinna, och i hvars ställe en enkel vurst pålägges.

Förbramstaget inledes och skäres genom den utskölpning som finnes i klyfverbommens yttre ända, vidare långs bommens underkant, på babords sida om bogsprötet, samt bändes omkring dubbla blocket af en talja, hvars enkla block hugges i en bult i kindbalken och löparen manas genom ett hål i bröstvärnet, in på backen.

Storbramstaget manas till förstängsalningen och ansättes på sladden; sedan det blifvit inskurit uti kausen å den stropp, som är fast om vursten, under påklädningen.

Kryssbramstaget manas till esselhufvudet å stortoppen, i en vid jernkrampor stroppad kaus, som finnes fastsatt å esselhufvudets öfver- och akter-kant, samt vidare ned i märssen.

För-öfverbramstaget ledes till jagerbomsnockens öfverkant och inskäres genom der befintlige kaus, samt in på backen om styrbord, — eller ock genom skifgatt i jagerboms-nocken.

Stor-öfverbram-staget ledes till sin kaus i förbram-stagets bugt, samt ned i märssen.

Kryss-öfverbram-staget ledes till storstängsalningen, i der befintlig kaus och vidare ned i stormärssen.

Anm. Begagnas korta bramstänger, utan öfverbramtopp, eller så kallade vinterstänger, så påtaklas dessa lika med ofvannämnde bram-toppar.

Att påtakla Jagerbommen.

Först påkrängas pärterna och en enkel fast gaj, såsom å klyfverbommen, och sedan jagerboms-stampstag, hvilket manas genom det skifgatt i stampdäfverten, som är under skifgattet för bramstaget; vidare in öfver galjonen, på backen. En stropp med kaus på öfverkant, för öfverbramstaget, påkränges nästintill stampstaget, så framt ej skifgatt för ändamålet finnes i bommen, och öfverbramstaget manas långs bogsprötet in på backen. Ett block fastsättes på styrbords sida om jagers-lejdare, för jagers-nedhalare, hvilken intages om styrbord på backen, hvarefter jagers-lejdare inskäres på samma sätt som klyfverts-lejdare.

Att utsätta Jagerbommen.

Ett enkelt block med göling fastsättes på jagerboms-bögeln och med denna göling utsättes bommen, till dess inre nocken kommer att hvila på esselhufvudets förkant, i dervarande sko, hvarefter samma nock fastgöres med en stjert, omkring jager- och klyfverbom.

Att påtakla Bram-rår.

En stropp smyges omkring midten af rån, i hvars ena bugt en kaus för bram-fall på öfverkant är inbentslad. En stropp, med kaus, fastsättes intill fall-stroppen om styrbord, samt tillverkas så lång att den räcker rund stången och öfver om babord, att sammansy till en dervarande kortare, och med kaus försedd, stropp, äfven tätt intill fallstroppen. Sedan fastsys ett dubbelt block på hvarje sida, så att ögonen blifva några tum åtskiljda å råns öfverkant och blocken midt under rån, väl fria från esselhufvudet vid råns nedlöpande, hvarefter en ridare fastsättes om stropparne på råns underkant, för att qvarhålla blocken på sin plats. Dessa block äro för bram-gigtåg och öfverbram-skot. Å nockarne påkrängas jäckstaget, likasom på märsrån och sedan pärterne, utan ridare. Straxt inom påklädningen å nockarne, är ett skifgatt för öfverbramskot och ytterst på sjelfva nocken en ögonbult för bramledsegels-fallblock.

Ställena för brambrassarnes ledareblock äro: för förbram-brassar, tätt under storstängvant-vursten på främsta spantet; för storbram-brassar, tätt under kryss-stängvant-vursten på främsta spantet, samt för kryssbram-brassar, på sidorne af stor-esselhufvudets akterkant.

Att påtakla Öfver-bramrår.

Äro dessa stående, så påtaklas de lika med bramrår, med undantag af de block, som fastsättas under rån vid fallstroppen, hvilka å dessa rår äro enkla, för öfverbram-gigtåg. Begagnas de deremot flygande, så kränges en hanfot öfver nockarne, i hvars hugt en trafvare med insplitsad kaus löper och begagnas till nedhalare. Fallet påstickes sjelfva rån, sedan det blifvit inskurit i ögat på den trafvare, som löper på öfverbramstången. Ledareblocken för brassarne fastsättas sålunda: för-öfverbram-brassarnes, tätt under stor-bramvant-vursten, på främsta spantet; stor-öfverbram-brassarnes, tätt under kryss-bramvant-vursten och kryss-öfverbram-brassarnes, tätt under storstängvant-vursten, på aktersta spantet.

Att påtakla Fockehals-däfvert.

Först påkränges fockehals-block, öfver nocken, med klacken inåt och sedan en stropp med 2:ne kauser så, att en af dessa kommer på för- och en på akterkant. I dessa huggas däfvertens stag, hvarefter det aktersta eller längsta, hugges i en ringbult i bogen och det främsta i en ringbult i skägget. Dessa stag ansättas vid däfverten med taljerep. Vanligen brukas fastsätta fockehals-block på yttra ändan af kranbalken, då fockehals-däfvert försvinner.


6:e Kapitlet.

Ankar-arbeten.

Att upptaga och påtakla Ankare.

Först transporteras ankaret till skeppet och derefter påstickes den klädda sladden af boj-repet, med ett halfslag om hvardera fly-armen, hvarefter samma sladd manas långs läggen och bentslas rund bojrep och lägg, och den andra fastsättes vid bojen. Sedan inskäres katt-ginan, så, att halande parten kommer i kranbalkens aktersta skifgatt, samt pynten af block-haken, emot skeppet, hvarefter den öfverhalas och hugges i röringen. I den båt eller på den flåtte, som begagnats till ankarets ombordtransporterande, tages bojrepet till afhåll och katten hissas till dess blocket kommer tätt under kranbalken, då penterlinan inskäres genom röringen, inifrån, — lägges i sin kip, rustas styf och belägges om sina pållare, hvarefter katten borthugges. Derefter upptages bojen i röstet och bojrepet inhalas. När förtaklet sedan blifvit huggt i inra flyet, hissas detta upp tills det kommit så högt öfver vattnet att rustlinan kan manas under läggen och beläggas om sina pållare, då taklet afslås.

Om lås begagnas till ankaret, så är ena sladden af penterlinan försedd med ketting. Denna manas, sedan ankaret är kattadt, genom röringen, inifrån och ut och länken hänges öfver låsen, hvarefter haken öfverfälles. Andra parten lägges i sin kip, styfhalas och belägges. Äfven rustlinan har i detta fall ena sladden försedd med ketting, som, efter det ankaret är kipadt, manas under ankarläggen, upp till låsen, der länken fastsättes på samma sätt som penterlinans länk, hvarefter andra sladden styfhalas och belägges.

Att upplägga Plikt-ankaret på relingen.

Detta har vanligen sin plats uti eller vid babords fockröst. Underrårna toppas upp om babord, hvarefter toppläntorna å samma sida styfhalas, jemte märsseskoter, som sejsas. I stroppar, smygda om rårna innanför påklädningen, huggas nocktaljorna och nedskakas till plikt-ankaret, hvarjemte äfven samma sidas för- och stor-takel nedskakas. Sedan smyges en säker stropp om pliktens krona och sträckes styf till inra fly-pynten, der den fastgöres med pålitliga bentslar, samt en stropp om röringen, hvilken in-najas till öfra ändan af ankarstocken, och derjemte ytterligare en serskild stropp om kronan. I stroppen vid kronan hugges store-nocktalja; i den å inra flyet hugges stortaklet, och i den vid stocken, focke-nocktalja och förtaklet. En afhållstalja ifrån kranbalken påslås i röringen, att hindra ankaret ifrån att dragas akter-öfver. Alla dessa löpare hissas och under hissningen rättas ankaret med anslagne taljor och spakar, så att inra fly-pynten kommer i sin kloss och läggen i de 2:ne rörliga jernklykor, som med undra ändarne äro fast i skeppets sida och hvilka hafva den längd att de räcka något öfver röstet. Ankaret kan derföre fällas direkte från röstet, genom dessa klykor. Sedan fastsurras ankaret.

Att intaga Varp-ankaret.

Detta intages med focke-nocktalja och förtaklet, hvilka huggas i en, mellan stocken och kronan fastsatt, hanfot, som bör vara så påslagen att ankaret under upptagningen hänger i jemnvigt. Löparne hissas till dess ankaret kommer tillräckligt högt, då det bringas till sitt ställe och fastsurras, hvarefter takel och talja frånslås.

Att inbända Ankar-tåg.

Ändan af tåget upphalas och samsas rund spelet, så att afhållsparten kommer bordvaras och på spelets öfverkant, jemte tillräcklig bugt för bändningen. En lösända manas från backen under kranbalken, genom röringen, vidare genom klyset och påstickes sladden af tåget hvarefter ändan halas och tåget efterhjelpes till dess sladden kommer till röringen, der den fastklammas.


7:e Kapitlet.

Ansättning m. m.

Härtill väljes helst torr och varm väderlek, hvarigenom ansättningen blir betydligt varaktigare än eljest.

Hufvudvilkoren för all ansättning äro: Att taklingen öfverallt blir fullkomligen styfsträckt, så att båda parterne af dubbla stag, äfvensom alla spant, blifva lika styfva; att master och stänger få sina rätta ställen och fall, samt att både i master och stänger alla bugter undvikas.

Med lod och lina om 20 fots längd mätes masternas fall. Denna lina fastsättes på mastens akterkant. Å skepp brukar man ställa fockmasten lodrätt, eller med ett fall af 2 à 4 tum. Stormastens fall blir då 6 à 10 tum och kryssmastens 16 à 20. Å Briggar blir förhållandet enahanda, men å Skonertar få vanligen masterna ett betydligt större fall. Som segelareans flyttning för- eller akter-öfver är en följd af masternas fall, och deraf fartygets välsegling, samt lof- och fall-girighet, måste det fall, som genom försök funnits vara tjenligast, ständigt bibehållas.

Under ansättningen måste fartyget ligga på rät köl, d.v.s. utan slagsida, hvilket kan undersökas med en krängnings-qvadrant, ställd tvärskepps på en af luckkarmarne.

Ansättningen börjar med vaterstagen. På det bogsprötet må väl nedtryckas, huggas förtaklen förligt, aktra vanten afskakas och taklen halas, så att staget slabbnar; derefter lossas fockstagen, förstängstagen, förstängstagsegels-fall, klyfverts-lejdare och fall, förbram- och öfverbramstagen, samt allt, som står i förbindelse med bogsprötet, eller kan hindra dess nedsackning. Taljerepen anslås med taljor och båda ansättas, om det är möjligt, på en gång. Om stampstag begagnas vid bogsprötets yttre ända, bör äfven detta samtidigt ansättas. Skulle bogspröts-surrningen derunder slabbna, bör kryssningen å densamma, efter nämnde ansättning, åtdrejas. Derefter ansättas bogstagen.

För att ansätta taklingen å fockmasten, lossas å båda sidor aktra spanten, alla barduner, förmärsse-fall, klyfverts-lejdare och fall, förstängstagsegels-fall, gaffel-gärderne, storstäng-, bram- och öfverbram-stagen samt alla förbrassarne. Sedan masten blifvit stöttad med de för-ut huggde förtaklen, ansättas fockstagen, nere vid bogsprötet, med taljor å taljerepen, eller ock i förmärssen, genom najtågets åtdrejande mellan stagögonen, så att masten kommer något förligare än den bör stå, likväl ej så att den tager träd på förkant i fisken. Derefter ansättas vanten, på det sätt, att en stropp smyges högre opp på spantet, hvari ena blocket af en ansättnings-talja hugges och det andra blockets hake anslås på taljerepet, så att taljans löpare kommer från undra blocket, hvarefter förtaklet anslås på denna löpare. Spanten ansättas på en gång å båda sidor och början sker för-ifrån; hvarjemte så väl mastens ställning i anseende till sidorna, som dess fall, derunder iakttages.

Stor- och kryss-masternas undergods ansättes på samma sätt och sedan denna ansättning slutat, kilas masterna och mastkragarne fastspikas.

Derefter ansättas puttingsvanten och sedan stänggodset, så att stången får samma riktning som masten, samt sist bram-godset.

Förbändning.

Om, som ofta händer, stagens och vantens jungfrur, efter ansättningen, få olika höjd öfver rösten, eller att afståndet mellan jungfrurna, för en följande ansättning, blir för kort, måste såväl stag som vant förbändas. Härtill sträckes en lina utanpå spanten, parallelt med röstet, och vid lagom höjd derifrån. Med ett garn mätes, på de spant, som skola förbändas, huru långt underkanten af jungfrun är öfver eller under den sträckta linan, och genom ett krit-märke å sådant spant, midt på yttre sidan af detsamma, — sedan garnet manats efter spantet, rund jungfrun, — kan man bestämma den punkt på spantet, som bör blifva midt under jungfrun, vid förbändningen. Skall jungfrun bändas opp, afsättes förbändnings-distansen på fasta parten, men om jungfrun skall bändas längre ned, på sladdparten. När derefter hjertbentseln pålägges, måste sladden af spantet vara väl sträckt omkring jungfrun, på det, vid blifvande ansättning, ingen större öppning må synas. Taljerepet inskäres så att knopen kommer på innerkant af vantjungfrun, uti det hål, som är närmast sladd-parten af vantet, hvaraf följer, att emedan vantsladdarne alltid manas med-sols omkring jungfrurne, komma taljerepsknoparne i främsta hålen af jungfrun om styrbord och i de aktersta hålen, om babord. När sålunda ett spant blifvit förbändt, bör det genast ansättas till lika styfhet med de öfriga, som icke varit loss till förbändning. Efter ansättningen afkapas de vantsladdar, som äro för långa, så att de få lika höjd, hvarefter de skyddas med kapell af segelduk. Efter ansättningen rättas veflingarne.

Att brassa och toppa Rårna.

Sedan märs- och bram-rår blifvit placerade till bestämdt afstånd öfver esselhufvudena, under-rårnas racktaljor väl anhalade, samt master och stänger icke luta åt någondera sidan, brassas under-rårna parallelt med mastens tvärsalningar och de öfriga rårna efter underrårna. Toppningen sker först akterifrån, hvarvid fockrån bringas i horizontel ställning, samt märs-rån, bramrån och öfverbram-rån, efter hvarandra, eller efter näst föregående rå. Sedan verkställes toppningen från esselhufvudet å bogsprötet, hvarvid akter-rårna toppas efter för-rårna.


8:e Kapitlet.

Aftakling.

Först frånslås seglen, sedan de förut blifvit väl torkade och vädrade, hvarefter allt löpande-gods, som ej användes vid taklingon, utskäres, uppskjutes och bestickas. Sedan strykas rår och stänger i den ordning som följer:

Att stryka och aftakla Bramstänger.

En stropp smyges rund bram-esselhufvud och i denna hugges ett enkelt block, med en god göling. Ena parten af gölingen skäres genom hålet i stången samt fastsättes om esselhufvudet. Bramtaklingen skräckes loss och gölingen hissas, till dess sluthultet kan uttagas, då den firas. Stångens takling afklädes; gölingen firas fortfarande och innan toppen lemnar salningen, lägges en säker najning vid foten om båda parterne af gölingen, samt en dylik vid stångtoppen, om stång och göling. Den sladd af gölingen, som varit fastgjord omkring esselhufvudet, lossgöres och stången nedfiras i däck, hvarefter dess takling utrappas och nedfiras.

Att nedtaga och aftakla Märs-rår.

Drejrepet utrappas och nedfiras, hvarefter en pålitlig ända, såsom göling, inskäres genom skifgattet i stången och anslås på midten af rån. Brassarnes stående-parter losskastas; på sladden slås en knop som får gå till brassblocket å rån och löpande-parten rappas ur sitt ledareblock, hvarefter brassarne tagas för-om masten. Gölingen styfhalas och racken losstages, hvarefter gölingen firas, under det rån styres fri från esselhufvudet och märssens förkant, tills den kommer nära understagen, då den med ena brassen kajas så, att nocken kommer inunder underrån och långskepps inom undervanten. Sedan nedfiras den horizontelt och med båda parterna af främsta brassen styres främsta nocken klar för understaget, tills den kommer i däck, då gölingen afslås, taklingen utrappas och afklädes, samt uppskjutes, fångas och bestickas.

Att intaga Klyfver-bommen.

I en af bultarne på akterkant af esselhufvudet, hugges ett enkelt block med göling, hvars inre ända manas genom skifgattet i stångfoten, ut långs bommen och fastsättes vid esselhufvudet. Gölingen styfhalas, surrningen losstages och under det yttra nocken stöttas med klyfverts-fall, firas gölingen och bommen bringas in på backen, hvarefter gölingen frånslås, godset utrappas och afklädes.

Att nedtaga och aftakla Under-rår.

Härtill begagnas en eller tvenne taljor, efter råns svårlek. Dessa anslås på samma sätt som vid underrårs upptagande är nämnt. Brassarne utskäras, utom ur nockblocken, och bringas för om vanten, hvarefter talje-löparne styfhalas och läggas till firning. Sedan lossas borgstroppens taljerep, eller uthugges jern-stroppen, hvarjemte äfven babords topplänta lossas. Taljorna firas, styrbords nock upptoppas och rån bringas inom fockvanten samt akterut, medelst babords brass, hvarefter nocken medelst styrbords brass bringas babord om staget; rån nedfiras i däck och afklädes. De öfrige underrårna nedtagas på samma sätt som ofvan för fockrån är nämnt, men med den skillnad att storrån plägar nedtagas om styrbord.

Att nedstryka och aftakla svåra stängerna.

Till stängvindare-rep begagnas en pålitlig ända, hvilken inskäres, såsom vid stängers upptagande är nämnt, samt manas till spels. När stängtaklingen blifvit lossad och öfverhalad, lättas i repet, så att sluthultet kan uttagas, hvarefter stången nedfiras till sitt ställe, för aftakling. Först aftages bram-esselhufvud samt derefter stag, barduner, vant och salning, hvilket, i den ordning det blifvit aftagit, nedfiras i däck. Sedan smyges en stropp genom sluthultsgattet, hvari begge taklen huggas, hvilka styfhalas, så att stängvindaren slabbnar, hvarefter den utrappas, så att esselhufvudet blir ledigt. Esselhufvudet najas derefter intill stången, aflyftes med densamma och nedlägges i märssen. Sedan firas taklen och innan stången lemnar salningen, anslås mastgölingarne å stångtoppen, hvarefter takel och gölingar firas, under det foten bringas för- eller akter-öfver, tills stången kommer i däck, då takel och gölingar afslås. Derefter nedtages esselhufvudet med mastens gölingar, samt afhållsgöling, såsom vid upptagandet.

Att af- och nedtaga Märssar.

Mastgölings-blocken uppnajas till öfra kanten af masttoppen och aktra parterna af desamma anslås på märssens akterkant, med rund- och half-slag, manas sedan till ⅓ af rutans längd, akter-ifrån, och fastsättes. Sedan fastsättes en hanfot på märssens för- och en på dess akterkant, i hvars bugter stormastens gölingar påstickas, till afhåll, och den främsta af dessa gölingar manas öfver masttoppen. Sedan losstagas sprintarne, bultarne utjagas och märssen bräckes loss, hvarefter mastens gölingar hissas och främsta afhållsgölingen halas till dess rutans förkant visar öfver toppen, då äfven aktra afhållsgölingen halas. Sedan firas mastgölingarne och med afhållsgölingarne styres märssen fri från långsalningarne, till dess den kommer i däck, då alla gölingarne afstickas.

De båda öfriga märssarne nedtagas på samma sätt, endast med den skillnad, att till stormärssen begagnas kryssmastens gölingar till afhåll och med afseende på kryss-märssen, måste den först drejas rund på toppen, såsom vid upptagandet är nämnt, hvarefter den, med stormastens gölingar till afhåll, nedtages på förkant af masten.

Att aftakla Under-godset.

Gölingsblocken nedflyttas från toppen till salningen. Derefter huggas begge taklen förligt och anhalas, sedan de aktra spanten blifvit afskakade, så att stagen slabbna och så att bentslar och najtåg kunna borttagas, hvarefter de, med tillhjelp af gölingarne, nedfiras i däck. Sedan lossas veflingarne från alla vanten, utom det främsta, hvarest de qvarblifva; taljerepen utskäras och med gölingarne påstuckne, aflyftas vanten och nedfiras i däck, samt fångas med taljerepen.

Derefter lossklammas ankar-kettingarne och ankarne inläggas på backen eller på relingen, samt surras till kranbalkarne; bojrep, rust- och penterlinor afstickas och sist läggas rundhulten på underslag, så att de ej få någon bugt.

Anm. Innan underrårne nedtagas och masterne aftaklas böra alla svårare tyngder, som skola tagas öfver sidan, vara ur fartyget och alla rundhult, äfvensom ankarne, vara placerade på sina behörige ställen.


9:e Kapitlet.

Kölhalning.

Master och bogspröt påtaklas, om de ej äro det förut, och vid godsets ansättning iakttages att masterna komma att stå något till lofvart, eller åt den sida af fartyget, som under kölhalningen kommer att bli öfver vattnet, hvarefter alla tyngder uttagas, roret aflyftes, samt luckor och kajutfönster, som möjligen under kölhalningen kunna blifva nedtryckta, klädas och drifvas.

Att aflyfta Roret.

Först borttages rorlåsen och rorkragen; derefter lägges en spir-ända öfver rortrumman, tvärskepps, på 2:ne bockar. En eller 2:ne taljors dubbla block huggas i stropp vid rorets akterkant, i der befintlige ringar eller hål, och de enkla i stroppar omkring nämnde spira, hvarefter taljelöparne halas, tills roret blifvit lättadt ur fingerlingarne, då det nedfiras i sjön.

Att uppsätta Skrå-stöttor.

Skråstöttor utväljas till den längd att de motsvara halfva mastens längd från däck till topp. Öfra ändarne af desamma utskölpas efter mastens rundning och de undra afvinklas efter reling och däck. (Å större fartyg begagnas en stötta och en gina till hvarje af fock- och stormasterna.) Sedan förses däck och reling med klädsel, för fötternas hvilande, så att de icke skamfila, samt å det ställe af masten der skråstöttens öfra ända kommer att hvila, klädes med smärting. Derefter resas stöttorne och placeras å sina ställen, samt surras fast till masten med öfra ändan; najningar påläggas inom surrningen för att sammanhålla surrnings-slagen, hvarjemte surrningen utkilas, så att den blir fullkomligt styf och pålitlig. Slutligen sättas klykor mellan skråstöttor och master, hvilka förses med surrningar, tagne omkring stötta och mast, samt kryssade. Dessa klykors antal beror af stöttornes svårlek och längd.

Att utsätta Svängbommar.

Till svängbommar utsökas stadiga och pålitliga furu-bjelkar, hvilka böra vara så långa som fartygets hela bredd inombords. De utsättas å lämplige ställen, öfver relingen, på lofvarts sida, hvarjemte deras inre ändar utskölpas för masterna, emot hvilka de komma att hvila, samt surras till jernbultar i däck. Å yttre ändarne fastspikas knapar, mot hvilka den ketting, som begagnas till surrning, kommer att hvila. Något öfver vattnet, eller i underkant af bärhultet, injagas ringbultar, så mycket åtskiljda att bommen derigenom får tillräcklig stöttning. Bommens yttre ända nedsurras till dessa, med kettingar, hvarefter kettingarne kryssas långskepps, och en spak, med hvilken denna surrning fast åtdrejas, instickes och fastsättes i kryssningen.

Att placera Grund-tåg.

Om kölhalning skall verkställas i ström- eller tidvatten, måste grundtåg begagnas. Härtill användas 2:ne smäckra kablar, hvilka manas, den ena för-ifrån och den andra från aktern, under kölen, samt intagas, sedan de kommit opp från vattnet, i en båt och uppskjutas. Det aktra grundtåget intages med inra sladden vid kryssmasten och det främsta vid akterkant af fockröstet. Båten utför grundtågen och fastgör dem vid duc d'alber eller andra passande ställen, eller ock bändas båda grundtågen i ett af ankarne, som utföres på lämpligt afstånd från fartyget. När fartyget derefter blifvit uthaladt från brobänken eller kölhalningsstället, styfhalas grundtågen och beläggas vid passande ställen ornbord.

Att placera kontra Grund-tåg.

Härtill begagnas vanligen 2:ne smäckra kettingar, på det de ej må skadas vid fartygets brännande. Dessa manas ifrån bron, under fartyget, innanför grundtågen och fastsättas vid puttingsjernen på yttre sidan. Inra sladdarne anslås från bron, med taljor.

Att placera Pumparne.

Fartygets pumpar upptagas, förses med korgar å fötterne, samt nedsättas genom storluckan, med fötterna mot lä garnering, hvarefter öfra ändarne fastnajas till luck-karmen i lofvart. En spira najas med ena ändan till fock- och den andra till stormasten, öfver hvilken läggas bräder. Denna ställning begagnas för pumpningsfolket att stå på under pumpningen. Pump-knäna vridas så att vipparne under pumpningen passera fria från hvarandra, hvarjemte pumprännor fastgöras vid mameringarne och utläggas med yttre ändarne öfver lä reling.

Att fastsätta Lofgine-blocken.

Dessa fastsys öfver skråstöttornas toppsurrningar, tätt intill masterna, så att skifgatten blifva tvär- skepps, hvarefter de undra lofgineblocken fastsättas utanför dump-surrningen på svängbommarne. Fotblocken till dessas löpare fastsättas innanför undra ginblocket och löparen manas in, långs bommen.

Att fastsätta Kullvindnings-ginblocken.

Dessa fastsättas på samma sätt som öfra lofgineblocken, men på mastens motsatta sida. De undra af dessa block fastsättas å brobänken eller kullvindningsplatsen, med sådane afstånd dem emellan, att de motsvara ginblocken på topparne. Ginorna inskäras så att löpande parten först manas genom fotblocket, sedan genom medlersta skifgattet i öfra blocket, och när blocken blifvit full-skurne, att sladden kommer att fastsättas vid undra eller öfra blocket, allt efter skifvornas antal, hvarefter löparen manas till spels. Ginorna öfverhalas så att fartyget kan utkortas till dess öfra ginblocken komma midt öfver de undra, när fartyget blifvit kullvindadt.

Att kull-vinda Fartyget.

När fartyget blifvit utkortadt till passande afstånd från kölhalnings-bron, styfhalas grundtågen, och contra-grundtågen läggas till firning på bron; sedan vindas i ginorna så att dessa bära lika. Lofvarts kablar firas efter behof och pumparne klarhållas. Då fartyget blifvit tillräckligt kullvindadt, uppsejsas ginorna, med förhands-stoppare och ett spel i sender uppgås. Sedan omkastas ginlöparne till firning och styfvindas till dess stopparne lossna, då dessa borttagas och pall sättes i spelen. När kölhalningen försiggått, uppgås på samma gång i båda ginorne, och när fartyget kommit i upprätt ställning utskäras de, hvarefter klargöres, på samma sätt, till andra sidans kölhalning.

Härvid iakttages dessutom följande:

Om fartyget har betydligt akter-skarp, så fastnajas en spirflotte under lä låring, för att under kullvindningen bättre kunna uppbära kölen.

Om fartyget är rankt, fastsurras täta och väl sprundade vattenfat vid relingen i lä. Äfven kan man i detta fall, medelst en å bron upprest sax, begagna en upphalare-gina, hvars ena block fastsättes i saxkrysset och det andra i en hanfot, fastgjord med sina båda ändar i fock- och storputtings-jernen i lä; — samt

Om fartyget är styft, kan kullvindningen ske med märs- och under-rår oppe, då deras tyngd befrämjar kullvindningen.

Anm. Om svängbommar icke begagnas, hvilket numera är vanligt, så fastsättas undra lofgine-blocken i rösten; äfvensom man till mindre fartygs kölhalning icke begagnar mera än en kullvindnings-gina. I sådant fall placeras en passande spira emot lä reling, midt emellan masterna och å hvars öfra ända ginblocket fastsättes. Öfver denna najning manas bugten af en ketting och, sedan spiran blifvit rest medelst taljor från topparne, så att den lutar något åt lofvart, spridas kettingens parter i hanfot, till bultar i underkant af bärhultet, vid fock- och stor-röst, der de säkert fastsättas. Sedan inskäres ginan, så att löpande-parten kommer i öfra blockets medlersta skifgatt. Vid begagnandet af denna method, försvinna skråstötterna.

Att påsätta Roret.

Samma ställning inrättas som vid rorets aflyftande är nämnt. Från ögonbulten för nottalje-skänklingarne tagas 2:ne stopptåg, hvilka inmanas, ett på hvar sida, för att dermed kunna inbringa roret till akterstäfven. Sedan rorhakarne äntrat fingerlingarne, nedfiras roret på sitt ställe, hvarefter taljorne afslås, ställningen borttages och låsen fastsättes.


10:e Kapitlet.

Att upphala fartyg på bädd.

Klargöring.

Sedan fartyget blifvit aftakladt, samt stänger, rår, master, bogspröt, ankare, ror och andra tyngder blifvit uttagne, klädes akterstäfven med klossar, så att ej broken kan åstadkomma någon skada, hvarefter fartyget lägges så, att kölen visar midt för bäddens ränna. Sedan sättas slädarne, hvilka äro tillverkade och afpassade efter fartygets former, under fartyget, på det sätt, att de komma något för om de ställen som de vid uppvindningen böra innehafva, hvarefter rännorna smörjas med talg och såpa. Till spännare uppläggas 2:ne bjelkar, hvilka fastknapas och förses med lås. När vindningen börjat, förfares fartyget i slädarne, tills dessa stoppa opp emot spännnarne och då slädarne foga tätt intill fartygets sidor, borttagas både lås och spännare.

Att samsa Broken.

En ankarketting, afpassad efter fartygets storlek, begagnas såsom brok, tagen antingen enkel eller dubbel. Den samsas rund, omkring fartyget, och den aktersta ridaren manas opp genom rortrumman och fastgöres omkring en öfver samma trumma lagd bjelke. Sedan uppfångas broken, långs fartygets sidor, med ridare, på lämpligt afstånd från hvarandra, så att broken, under uppvindningen, kommer att hafva ett horizontelt läge.

Att placera Upphalnings-ginblocken.

De gin-block, som hafva de flesta skifgatten, läggas så nära broken som möjligt, på en plan, tvärs öfver bädden och fastsys å broken på ömse sidor om stäfven. Sedan placeras de andra blocken så högt opp, vid bäddens öfra ända, att ginorna icke kunna komma "block om block" under upphalningen, samt fastsättas med tillräcklig uppborgning på lämplige ställen i land.

Att inskära Upphalnings-ginorna.

Detta verkställes på det sätt att löparne inskäras ifrån blocken i land till blocken vid broken, eller så att vindningsparterna komma från de sednare blocken, hvarefter 2:ne kapståndare iordningställas för hvarje gina, så att båda sladdarne af ginlöparen kunna manas till spels.

Att upphala Fartyget.

Sedan kapståndarne blifvit fördelade i land ofvanför bädden, samt placerade så att bommarne gå fritt för hvarandra under upphalningen, fördelas folk ombord till ridarne, som passa på dessa så, att broken under den fortgående upphalningen, ständigt hänger horizontelt. Derefter vindas i ginorna jemt, så att fartyget uppkommer midt i rännan tills det kommit opp tillräckligt högt, då en bjelke fastknapas tätt intill akterstäfven, tvärs öfver bädden. När sedan fartyget blifvit väl stöttadt, uppgås i ginorna, hvarefter dessa, jemte broken, borttagas. Skulle vid början af upphalningen fartyget vridas, så att det kommer snedt mot rännan, rättas detta med akter-förtöjningar.


Tabell,

som visar de serskilda taklings-delarnes svårlek och hvilken torde tjena som ledning vid Taklingens tillverkning.

Anm. För de fartyg, hvilkas drägtighet befinnes emellan de i hvarje kolumn upptagne läste-tal, kunna dimensionerna lätt finnas medelst proportionering. 300 lästers Skepp. 200 à 150 l. Skepp. 150 à 100 l. Brigg. 80 à 50 l. Skonert. 70 à 40 l. Galeas. 40 à 20 l. Slup.
1. Bogsprötets takling: tumtal tumtal tumtal tumtal tumtal tumtal
Surrning (af ketting) 3/5 2/5 3/10 3/10
Vasterstag 6 4 3
Bogstag 4
2. Klyfverbommens:
Pärter 2
Gajar
Uthalare 3 3
Stampstag 5 4 4 3
Stampdäfverts-Gajskänklingar 3
Klyfverts-lejdare 4 4 3
d:o fall 3 2 2
d:o nedhalare 2 1 1/3
d:o skot 3 2
d:o skotskänklingar
3. Jagerbommens:
Gajar 3
Jagers-fall 2 2
d:o nedhalare 2
d:o skot 2
4. Fockmastens:
Spant-antal (på hvarje sida) 7 st. 6 st. 5 st. 4 st.
Vant 8 6 5
Taljerep 3
Veflingar 1
Stag 10 8 7 6
5. Fockråns:
Pärter 2
Ridare till d:o 3 2
Brassar 3
Toppläntor
Gigtåg 3 2
Bukgårdingar 2
Nockgårdingar 2 2
Boglinor och Sprutor 4 3
Skot och halsar 4 3 3
6. Stagfockens:
Lejdare 5 4 4 3
Fall 2 2 2 2 2
Hals 1 1 1
Nedhalare 2
7. Gaffel-fockens:
Klo-fall 2 2
Pik-fall 2 2
Gigtåg 2
Gärder 2 2 2 2
8. Under-ledsegels:
Yttra fall 3
Inra d:o 2 2 2
Nedhalare 2 2 2 2
Aktergaj 3 2 2
Toppgaj 3 2
Skot 2 2 2 2
9. Förstångens:
Spant-antal (på hvarje sida) 4 st. 4 st. 4 st. 3 st.
Vant 5
Taljerep 3 2
Veflingar 1
Barduner 5 4
Taljerep 2 2
Taljelöpare 2 2
Stag 6 5 4
Taljerep 2 2
Puttingsvant 5 3
10. Förmärsråns:
Drejrep 4 3
Fall 3 2 2
Pärter 3 3
Ridare till d:o 2 2 2 2
Brassar 3 2 2
Toppläntor 3
Gigtåg 2 2
Bukgårdingar 2 2 2
Dämpgårdingar 2 2
Boglinor och Sprutor 3 2 2
Refskänklingar 2 3
Reftaljor 2 2 2 2
Skot 3
11. Förstängstagsegels:
Fall 3 3 2 2 2
Nedhalare 2 2
Skot 3 3 2 2 2
12. För-öfverledsegels:
Fall 3 2 2
Inra Skot 2
Yttra d:o 3 2 2
Nedhalare 2
13. Förbramstångens:
Vant och Barduner 3 2
Stag 4 3
14. Förbramråns:
Fall 2 2 2 2
Pärter 2 2
Brassar 2 2 1
Toppläntor 2
Gigtåg 2 2
Skot 3 2 2
15. Förbramledsegels:
Fall 2
Inra skot 2 1 1
Yttra d:o 2 1 1
16. För-öfverbramstångens:
Barduner 2
Stag 2
17. För-öfverbramstångens:
Fall 2 2
Pärter 2 2
Brassar 1 1
Toppläntor 2 1
Gigtåg 1 1
Skot
18. Stormastens:
Spant-antal (på hvarje sida) 7 st. 6 st. 5 st. 3 à 4 st.
Vant 8 6 5 5 4
Taljerep 3 2
Veflingar 1 1 1
Stag 10 8 7 6
19. Storråns:
Pärter 2 2 2
Ridare 3 2
Brassar 3
Toppläntor 4 3 2
Gigtåg 3 3 2
Bukgårdingar 2 2
Nockgårdingar 2 2
Boglinor och Sprutor: 2 2
Skot 4 4 3 3
Halsar 4 4 3 3
20. Gaffel-apans:
Klo-fall och Inra-fall 2
Gigtåg (å gaffeln och masten)
Brok 2 2
Gärder 2
Skot
Litståg 1 1
21. Brigg- eller Storsegels:
Klo-fall och Inra-fall 2 2 2
Gigtåg
Dirkar 4 4 4 3
Gärder 2 2 2 2
Skot 3 3 3
22. Storstångens:
Spant-antal (på hvarje sida) 4 st. 4 st. 3 st. 3 st. 3 st. 2 st.
Vant 5 4 2
Taljerep 2 2
Puttingsvant 5 4 2
Veflingar 1 1 1 1
Barduner 5 4
Stag 6 5 4 4
23. Stormärsråns: *)
Fall 2 2
Pärter 2 2
24. Mesanmastens:
Spant-antal (på hvarje sida) 4 st. 4 st. 2 st.
Vant 5 3
Taljerep 2
Veflingar 1
Stag 5 3
26. Mesan-gaffelns:
Klo-fall och Inra-fall 3 2
Gärder 3 3
26. Mesan-bommens:
Dirkar 4
Pärter 3 3
Skot 3
Gigtåg (å gaffeln och masten) 2
Brok 2 2
Litståg
27. Begineråns:
Pärter 3
Ridare till d:o 2 2
Brassar 2
Toppläntor 3
28. Kryss-stångens:
Spant-antal (på hvarje sida) 3 st. 3 st.
Vant 4 3
Veflingar
Barduner 4
Stag
29. Kryssmärsråns:
Fall 2 2
Pärter
Brassar 2 2
Toppläntor 3
Gigtåg 2
Bukgårdingar 2
Beftaljor 2 2
Skot 3 3
30. Kryss-bramstångens:
Vant 3 2
Stag 3 2
Barduner 3 2
31. Kryssbramråns:
Fall 2 2
Brassar
Toppläntor 2
Gigtåg
Skot 2 2
32. Diverse Tågvirke:
Kattgine-löpare 4 3 3 3 2
Bojrep 7 6 4
Båt-taljelöpare 3 3 2
Ankartåg (af ketting) 1 1/10 1 9/10 4/5

*) Lika med Förmärs-råns.


Kloo, August: Kort utdrag af skeppstaklingen, med afseende på handelsfartyg till navigations-skolornas tjenst.
B. Cronholm, Malmö, 1856 (2nd).


Transcribed by Lars Bruzelius.


Sjöhistoriska Samfundet | The Maritime History Virtual Archives | Rigging | Search.

Copyright © 2005 Lars Bruzelius.