Kinablogg XinJiang 2011

www.braaf.se

Kinablogg 新疆 (XinJiang)

Söndagen den 12 juni 2011 Way out West – Resan till Xinjiang

Vår sista semesterresa i Kina blev nog den mest upplevelserika.

Vi har vänner i Chengdu som besökte provinsen Xinjiang förra året och när de visade sina bilder därifrån kände jag att "dit vill jag åka!".

Det är svårt att beskriva resan och upplevelserna, allt var mycket annorlunda där.
I Xinjiang bor Uigurerna ett folkslag som härrör från Turkiet och de ser inte alls kinesiska ut. Det är ett muslimskt område och arkitekturen är olik det vi sett på andra platser i Kina.

Maten, kulturen, språket - allt gjorde att Kina kändes avlägset (Kashgar ligger närmare Moskva än Beijing).

Jag reste med mina föräldrar i gamla Sovjetunionen i slutet av 80-talet, och jag kände lite igen mig från den resan där vi bl.a. besökte nuvarande Uzbekistan (som faktiskt inte ligger så långt ifrån Kashgar dit vi nu åkte).

Vi flög till Kashgar via Urumqi i torsdags, resan tog hela dagen. Vi blev hämtade av vår guide, Tai, på flygplatsen och blev skjutsade till hotellet. Efter middagen besökte vi night market i Kashgar, ett myller av människor, djur, varor och mat.

Fredag morgon lastade vi in oss i minibussen och påbörjade resan mot Tashkurgan. Vi åkte på Karakoram highway ofta omnämnd som en av världens vackraste landsvägar. Landskapet var fantastiskt, bergen skiftade i olika färger och de snöklädda topparna gnistrade. Högsta passet på vägen låg på 4200 m.ö.h.

Vi gjorde ett stopp vid Karakul lake och besökte en nomadfamilj, Lisa och Emma fick rida häst vid sjön och var lyckliga över detta.

Framåt kvällen kom vi fram till Tashkurgan, en ort på 3000 m höjd befolkad av Tadjiker, också ett muslimskt folkslag där kvinnorna går klädda i mycket speciella hattar och slöjor.

Hotellstandarden kanske motsvarade enstjärnigt… Duschen gick inte att använda och stopp i toaletten. På kvällen promenerade vi runt i staden och tittade på lämningarna från ett stenfort. Till middag åt vi de typiska grillspetten ("kebab") som serveras överallt.

Efter ett besök på det lokala museet på lördag förmiddag begav vi oss åter till Karakul lake där vi skulle bo hos den Kirgiziska nomadfamiljen en natt.

Man får lite perspektiv på sin egen tillvaro när man ser hur dessa människor lever… De bor i enkla hyddor (yurtar) och lever på sina kameler och får. En liten solfångare på taket gav tillräckligt med ström för en glödlampa och en liten svartvit TV.

En kvinna i 75-års åldern var familjens överhuvud, hon hade 12 barn. Den äldre kvinnan satt och spann tråd för hand av ull, det kändes som vi förflyttat oss 100 år tillbaka i tiden…

All mat lagades på kaminen i mitten av hyddan som också var den enda värmekällan. En av kvinnorna lagade ångkokta dumpligs till middag (degknyten fyllda av hackat kött och lök). Emma somnade innan middagen men Lisa åt med god aptit – hon är så tacksam vad det gäller mat!

Vi sov på golvet i yurten inbäddade i massor av filtar (för det var kallt!). Emma blev dålig under natten, förmodligen höjdsjuka i kombination med att hon åt så dåligt. Jag var i alla fall glad att jag hade en ficklampa i min mobiltelefon, så Emma kunde kräkas i en påse och inte bland alla filtarna.

Nästa dag sa vi adjö till nomaderna och begav oss tillbaka mot Kashgar. Vädret var strålande och vi njöt av utsikten från vår skumpiga minibuss (alla rutor öppna eftersom AC och ventilation saknades).

Tillbaka i Kashgar checkade vi in på ett nytt hotell, där duschen med nöd kunde användas (men nu var vi tvungna att spola av oss!). Under eftermiddagen besökte vi gamla stan och basaren i Kashgar - som hämtat ur "tusen och en natt".

Måndag morgon var det dags att åter packa in oss i minibussen och resa mot öknen där vi skulle ut på kamelridning. Sista stoppet innan öknen blev i staden Yerken där vi åt lunch och besökte den lokala marknaden. Åsnor används flitigt, överallt på vägarna färdas folk på åsnekärror. Vi passade på att lifta med en åsnekärra från marknaden tillbaka till bussen i Yerken.

Vi kom fram till "the edge of the desert" framåt sen-eftermiddagen. Våra två kameler gjordes i ordning och lastades med tält, packning och filtar. Jag och Emma red på en kamel medan Fredrik och Lisa tog den större av de två kamelerna (jag lyckades ramla av kamelen vid påstigning eftersom min kamel inte kunde gå ner på knä…).

Det hade regnat ovanligt mycket i området och därför var det ganska mycket växlighet i öknen, inte bara sanddyner som jag föreställt mig. Det är ganska jobbigt att rida kamel, så det var skönt att kliva av efter en dryg timmes ridning. Vi hade förutom guiden två stycken kamelförare med oss och tillsammans satte vi upp vårt nattläger under tiden solen gick ner. Middagen bestod av nang-bröd och vattenmelon som vi åt framför lägerelden. Jag och Emma sov i ett av de två små tälten, Fredrik och Lisa delade det andra. Kamelförarna och guiden sov ute.

Mitt i natten blåste det upp en sandstorm och det blåste något fruktansvärt. Jag trodde att tältet skulle blåsa bort och sanden yrde in genom ventilationsnätet. Emma vaknade och började gråta, när jag skulle klappa henne fick jag först borsta bort sanden på henne… Jag sjöng för henne och konstigt nog somnade hon om i oväsendet.

Jag var orolig för hur kamelförarna och guiden klarade sig därute men jag vågade inte ens öppna dragkedjan på tältet (är säker på att tältet blåst sönder då).

Jag vet inte hur länge stormen pågick men den slutade lika snabbt som den börjat och det blev helt stilla. Jag hörde då guiden prata med kamelförarna, skönt. Sedan hörde jag en pigg liten röst från tältet bredvid "Pappa, jag har en fråga…". Då blev jag ännu lugnare, Lisa och Fredrik var också ok.

Det hade blåst in massor av sand i Fredrik och Lisas tält. Lisa hade lite problem med ett öga som var lite irriterat och det rann lite i det. När Lisa kom ut från tältet på morgonen såg hon bedrövlig ut – smutsig och ögat helt igengeggat av sand. När vi borstat av henne och tvättat henne i ansiktet såg hon ut som folk igen.

Guiden och kamelförarna hade kurat ihop sig under sina filtar när stormen rasade, det hade vi nog inte fixat.

Tillbaka vid minibussen berättade chauffören att han vaknat av att bussen skakat under natten och att han varit orolig för oss därute i öknen.

Åter i Kashgar fick vi samma hotell som första natten, och nu framstod detta ganska enkla hotell som rena lyxen. Så skönt att duscha av sig all sand (vi har fortfarande sand i öronen efter den nattliga ökenstormen).

Sista kvällen i Kashgar tog vi en västerländsk middag på Johns café och till det en kall öl.

Hemresan gick enligt tidtabell, enda incidenten var i Urumqi där det krävdes mycket övertalning för att få med den stora kniven som Fredrik köpt och packat i resväskan. Tydligen är myndigheterna inte förtjusta i att dessa knivar förs ut ur provinsen. Nåväl, vi såg nog inte ut som terrorrister och det slutade med att Fredrik fick med sin kniv.

Vi skall lägga upp lite foton på hemsidan!

Startsida