Hit me baby (one more time)

Microsofteventet vi besökte i Vegas, Mix06, bjöd på måndagen på sedvanlig microsoftfest med mycket gratis mat och dryck. Och som vanligt hade de valt ut en av stans hippaste ställen för partyt. Och i Vegas fall blev det nattklubben Tao, på vårt f.d. hotell Venetian, som fick äran att husera några tusen datanördar denna måndag. Vi kom dit i tid till kl 18 då allt skulle starta men hamnade ändå i en irriterande kö där vi fick stå i säkert tjugo minuter. Det stod på inbjudan att man skulle ha ett "Valid photo ID" med sig, och som de naiva européer vi är så hade vi med oss våra ID-kort. Dessa visade vi upp när vi glada och förväntansfulla mötte den bistre vakten i dörren, som talade till mikrofonen på sin kavajärm och snart var en ännu bistrare vaktchef vid hans sida. De sa att vi inte fick komma in utan våra "Passports" och vi hatade dem. Vi pratade med de ansvariga arrangörerna men deras "hands were tied" och shit. Vi hatade dem med. Så vi fick ta tjuren vid hornen och taxi till vårt nya hotell utanför stan där vi snabbt hämtade passen och tog samma taxi tillbaks igen. Nu var kön borta och vi kunde snabbt komma in på Tao, i sällskap med Molly.com som Holger kände sig nödgad att komplimera efter hennes session tidigare på dagen. Hon blev glad. Hon verkade ensam. Snart fick vi gratis Heineken och japansk mat i mängder. Då blev vi snällare. Och när jag upptäckte att deras toadörrar gick från genomskinligt glas till frostat glas när man låste dörren, då blev vi gladare. Och efter massa gratisdrinkar och gratisöl och sjukt bra musik på dansgolvet var vi som vanligt igen, jätteglada. Nördar som släpper loss på dansgolvet är dessutom en vansinnigt rolig åskådarsport.
Dagen efter festen på Tao var vi bjudna på ännu en gratisfest på klubben V som ligger på samma hotell. Denna gång var arrangören "Myspace.com" och vi fattar inte hypen. Men vi gillar gratis. Och vi fick eget bås där vi hamstrade gratisölen på golvet bakom bordet. Och vi fick t-shirts, kepsar och nyckelband. Samtidigt som vi satt på nattklubben V så satt Britney i Kevins knä på nattklubben Tao femtio meter bort, där hon hyrt in en Cher-lookalike och tre dvärgar för att fira sin makes 28årsdag. Undrar om hon hade passet med sig.



V-baren var rätt bra trots Britneybrist

postat av bikt.com @ 14:30 kommentera

Leaving Las Vegas

Våra två sista dagar i Vegas var lediga dagar med fria aktiviteter. Vi tog tillfället i akt och åkte till Grand Canyon olämpligt tidigt på Torsdag morgon. Kl 04.50 gick vi upp och tio över fem hämtade vår sura taxichaufför oss på Sunterra Desert Paradise resort dit vi flyttade efter våra två första nätter på The Venetian.
Vi blev avsläppta på The Orleans, ett rätt coolt hotell som givetvis såg ut att höra hemma i New Orleans. När solen just steg upp över horisonten kom bussen och hämtade oss och vi fick åka på tur genom Vegas för att samla upp folk från de större hotellen innan vi slutligen hamnade på nån slags station för att vänta på den riktiga, stora bussen. Vi mötte några amerikanska kvinnor på Xanax som skulle flyga till GC och jag blev rätt avis, jag har för mig att jag sett flygningar med helikopter i Canyonen och de var ju inte lite häftiga. Men att åka buss genom Arizona skulle visa sig vara häftigare än så. Först bar det av till Hoover Dam och eftersom det stod på våra lappar att man inte fick ha med sig stora handväskor dit på grund av terror-risken så fick vi snällt lämna väskorna hemma och packa våra grejjer i plastpåsar. Det visade ju sig vara helt överdrivet och polismannen tittade bara snabbt in i bussen och önskade oss en trevlig dag. Morr. Där fick man släpa runt på en risig kasse hela dagen helt i onödan. Hoover Dam var mäktig men miljön runt om kring var mäktigare. Colorado River följde våra spår hela vägen till Grand Canyon och de höga, dramatiska bergen var som hämtade från en Vilda Västernfilm. Bussen åkte längs prärien och när vi närmade oss såg det ut som om vi var i Canada, med tallar, berg och snö(!). Jag oroade mig lite för min utstyrsel, jag hade ingen jacka och inte ens långbyxor på mig. Hade enfaldigt föreställt mig att det skulle vara riktigt varmt och soligt, men här var det snö.
Efter fem timmar och en kort matpaus var vi framme i Grand Canyon National Park och det var verkligen en syn för gudarna. Mäktiga, vertikala berg och fasansfulla stup och långt där nere, Coloradofloden. En kondor svävade majestätiskt runt i avgrunden och allt var stilla och varmt. Snön smälte och bildade leriga stigar som vi halkade runt på och plötsligt var vi hundra år tillbaks i tiden. Vi hittade guld i en klippskreva och drabbades av guldfeber. Och alldeles för snart var det dags att åka hem igen. På hemvägen fick vi njuta av Arizona i solnedgång och hela tiden önskade jag att vi kunde stannat kvar i Grand Canyon för att campa på dess botten. Det kan man nämligen göra och vi träffade en trevlig man som hade gjort det för exakt trettio år sedan. Jag blev avundsjuk, igen.
När vi närmade oss Vegas fick vi åter se en vacker syn. Hela staden bara glittrade av ljus. Denna platta ökenstad, omgiven av majestätiska berg, är faktiskt vackrare än vad man kan tänka sig. Trots att den är förstörd av ytlig plastighet och neon. Och de människor vi träffat och talat med har alla haft vettiga, kloka och sunda åsikter. Fjärran de vi mötte i Florida.

Vår sista dag var solig och ljuvlig. Den spenderades vid poolen på vårt lägenhetshotell. Först i vertikal ställning för att dyrka solen och få en aning färg på det likbleka skinnet. Sedan spelade vi biljard en stund innan vi drog igång med vår barbecue. Sen var det finkläder och en tur till Bellagio, New York New York, MGM och Mandalay Bay. På NY NY åkte vi dessutom en livsfarlig berg-o-dalbana, skrangligare än någon annan bana i världen. Vi missade såklart UB40, som spelade i en källare på Mandalay men det gjorde inte så mycket eftersom vi var alldeles för trötta efter en grov partyvecka med tidiga morgnar och sena kvällar. Vi stack hem till vår balkong och kröp till kojs efter att ha delat en fantastisk flaska Monkey Bay, Sauvignon Blanc från Marlborough i NZ.
Så kom lördagen och det var dags att packa väskan. Jag var lite orolig för övervikt och lämnade en del onödigheter på hotellet för att väskan skulle gå att lyfta. Det gick fint till slut och vikten hamnde på 47 pounds enligt flygplatsens incheckningsvåg. Vårt bagage blev röntgat och incheckat hela vägen till Gbg och vi kunde slappna av och leta upp vårt plan för resan till Denver. Den turen tog oss över klippiga bergen och även detta var en syn för gudarna. Amerika är väldigt vackert ändå. Från Denver bytte vi till Frankfurt och en lång flygning med trånga platser och obekväma sovställningar senare var vi jetlaggade och fina på Frankfurts oerhört trista flygplats för en fem timmar lång mellanlandning. Tiden gick ändå rätt fort och snart var vi på Landvetter där jag återigen fick känna mig som Stig-Helmer Olsson eftersom mitt bagage ännu en gång fastnat i Frankfurt. Det kunde i och för sig befinna sig vart som helst i världen eftersom de inte fick upp mitt bagage på datorn, men om jag känner Frankfurt rätt så har de helt enkelt struntat i min väska på grund av platsbrist. Imorse kom den hem iallafall och jag slapp bära 47 pounds en enda meter. Kunde bara konstatera att låset fortfarande var trasigt, att ingen hade rotat igenom väskan samt att jag hade köpt fel solcreme.
Men tack gode gud för att väskan kom fram. Jag har nämligen världens finaste Converse i den.

postat av bikt.com @ 10:54 kommentera

When we were winning

Efter tre dagars nerderi har tyvarr konferensen tagit slut. Och jag skriver detta pa en dator med Windows Vista i IE7. Massa tuffa saker har vi fatt lara oss och Vegas ar precis sa plastigt som man kunde gissat. Pa vart forsta hotell fanns det ett torg med fejkad himmel installd pa skymmningslage hela tiden. Imorgon bar det av till Grand Canyon och Hoover dam, men nu ska vi saga farval till alla nerdar och med sorg i hjartat och vaskorna fulla med gratissaker aka till vart hotell for en valfortjant vila.

Jag har inte vunnit en enda dollar pa casinot.

postat av bikt.com @ 22:54 kommentera

V for Vegas

Timmarna tickar på och snart sitter jag vettskrämd på ett plan onödigt långt upp i luften. Men vad gör man inte för att få se Amerika från sin mest spektakulära sida. På nåt sätt känner jag extra mycket kärlek för just Las Vegas. Det är så bisarrt och extremt på ett okontrollerat sätt, vilket känns väldigt oamerikanskt. Det är frigjort och galet. Syndigt och billigt. Den välkända amerikanska dubbelmoralen kan aldrig få ett fäste där, eftersom det just inte finns någon moral att tala om. Sinatra levde där. Och Elvis. Vegas känns som en osäker tonåring med alldeles för mycket smink, det är något rörande över den staden. Inbillar jag mig. Om en dryg vecka kan vi se om mina känslor för Vegas är desamma, eller om jag är desillusionerad. Men då krävs det ju att alla plan håller sig i skinnet. Och i luften.

postat av bikt.com @ 19:31 kommentera

Sin City

Dagen Vegas närmar sig och aldrig har tiden gått så långsamt som nu. En timme känns som tre och Lördag kan inte komma snart nog. Jag vill shoppa. Jag vill dricka Heineken på Frankfurts flygplats. Jag vill tjuvröka. Jag ser till och med fram emot att flyga med Lufthansa. Jag gillar Lufthansa, de bjuder på gratis vin. Jag hoppas få se Golden Gatebron i dimma när vi flyger in över San Fransisco för vår mellanlandning. Jag vill lämna mitt fingeravtryck i tullen och oroa mig för om vi får komma in i landet. Jag vill äta kaneltuggummin tills jag spyr. Och även om det ska vara kallt i Vegas i helgen så tänker jag ha sommarkläder på mig. Och bada i poolen. För sakens skull.

postat av bikt.com @ 12:49 kommentera

The fine art of driving

En gång i tiden, för cirka ett halvår sen, trodde jag att det var omöjligt att lära sig köra bil. Tre månader senare trodde jag att det var enkelt. Nu tror jag att det är skitsvårt.
Jag hade en dubbellektion igår, en väldigt trevlig dubbellektion. Vi åkte från Järntorget bort till Älvsborgsbron (som har den sjukaste 360-gradiga svängen jag någonsin kört i), över bron och bort mot Säve på Hisingen. På Landet. Där fanns hästar och katter och ett par bilar. Soligt vinterlandskap och snirkliga småvägar. Övningen bestod i att lära mig landsvägskörning, max acceleration och panikbromsning. Allting gick väldigt bra och jag fick godkänt. Tre kryss. Fick till och med sätta upp en tid för Halkkörning (som om jag inte redan övat det hela vintern). Sedan var det dags att köra lite privat med min syster och hennes pyttebil, Hyundai Getz. Jag kände mig väldigt skicklig, även om jag nånstans i bakhuvudet vet att jag aldrig skulle klara av att köra bil ensam. Jag borde egentligen inte ens få lov att köra bil med folk, jag kör alltid mer i mitten på vägen än till höger och om ingen hade varnat mig så hade jag nog krockat för längesen. Trots att jag vet allt detta så envisades jag med att köra svågerns stora, nya Hyundai Tuscon med fet dieselmotor hem på kvällen. Via Lotta skulle vi dessutom, för att jag skulle få låna hennes gigantiska resväska till Vegas. Sagt och gjort. Det började dåligt. Jag fick inte in backen. Inte en enda gång fick jag in backen fastän jag trodde att jag hade fått det. Gång på gång körde jag framåt, allt närmare betongväggen. Min syster fick lägga in backen åt mig och mitt nyvunna självförtroende började dala. Om man håller till i mitten av vägen med en liten bil så kan det vara ok. Men med ett stort vidunder tar man liksom bägge filer i anspråk och det är inte ok. Så för att kompensera försökte jag hålla mig så långt till höger som jag vågade. Det blev för långt. Min syster satt krampaktigt bredvid mig och försökte med lugn stämma få mig att sluta försöka ta livet av oss bägge. Jag försöker applicera allt jag någonsin lärt mig, men det verkar som om vissa saker är svåra att fatta om man hela tiden byter bil när man inte ens fått in vanan att köra en av dem.
När vi väl närmar oss Linnéstaden hetsas jag iallafall att ta Linnégatan ner till Lotta, det är ju trots allt den närmsta vägen. Jag har kört på Linnégatan förut, men bara i dagsljus och med en hälften så bred bil. I mörker, där halva vägen är uppäten av parkerade bilar och den andra halvan av den eviga snön, är det lite lurigt att köra en Tuscon. Jag fick min syster att skrika i ett ögonblick av dödsångest när jag nästan nuddade en parkerad bil och jag misstänker att jag nästan körde på en person som ville ut på ett övergångställe precis där jag svängde av in till Lotta. Och väl inne på denna tvärgata ångrade jag bittert mitt val av jättebil. Mer än halva gatan var upptagen av ett vägarbete och det var fanimej rena turen att vi klarade oss utan minsta skråma hela vägen fram.
Syrran fick ta över ratten efter vi hämtat väskan och jag tror att min första bil kommer bli en liten rackare trots allt.

postat av bikt.com @ 10:48 kommentera

Groundhog Day

Influensan har satt sina klor i mig, halva dagarna går åt till sömn och resten fylls av fantastiskt meningslösa talkshows från Amerika. Jag var tvungen att byta kanal flera gånger när Tyra Banks skulle ge bort sneakers och datorer till sju barn som förlorat sina föräldrar. Så. Jävla. Pinsamt. Jag har börjat fastna i Beverly Hills-, Hem till Gården- och Big Brother-träsket. Gode Gud, gör mig frisk igen.
Vi missar Tom Jones i Las Vegas, med en hårsmån. Men mina ungdomsfavoriter UB40 kommer vara där. Frågan är bara om jag kan med att se dem.

postat av bikt.com @ 12:05 kommentera

Do you got a fast car?

Varje gång jag sätter mig i ett förarsäte är jag nervös. Men när jag väl lossat handbromsen och lyft upp kopplingen så försvinner nervositeten helt. Kanske beror det på att jag har fullt upp med att undvika att köra på tjejen som går mitt i gatan, eller pappan med sina två barn längre fram. Kanske är det så man borde leva sitt liv, att inte tänka så mycket. Fokusera på en punkt tills allt annat blir suddigt.
Igår körde jag hem Ia till Högsbo för att sedan ge mig ut på en odyssé genom västra Göteborg, som blivit min favoritdel att köra i. Jag körde till Ruddalen för att visa att jag minsann kan parkera mellan två bilar och backa ut trots dold sikt, släppte förbi en gammal tant som gick mitt i vägen. Hon blev glad. Högsbo industriområde fick såklart besök och där fick jag pressa plattan i mattan på pappas order. Sen vimsade jag runt lite vid Marklandsgatan och Axel Dahlströms torg. Så åkte vi till Farmor i Frölunda och tog vägen till Majorna via Kungssten och mina gamla hemtrakter. Vi sa hej till Mamma på Västra Kyrkogården och åkte bort mot vårt kära Café HörNet, eller Hundens Hus som det heter idag. Sedan upp för Fjällgatsbacken och ner på andra sidan i Linné. Över Linnéplatsen och Dag Hammarskiöld hem till mig igen.
Inga misstag gjorde jag, mer än när jag lade in treans växel istället för ettan. Men eftersom jag TRODDE det var ettans växel så räknas det knappt. Och jag är fortfarande överförtjust i tvåans växel, helst under 40km/h.

Fast Car, Tracy Chapman - Tracy Chapman, 1988

postat av bikt.com @ 10:29 kommentera

Ramblings continuing

Måste ständigt påminna mig om att jag är långt härifrån om tre veckor. Igår stängde jag av telefonen under lunchen, för att andas. Men jag fick dåligt samvete efter en kvart. Försökte tröstshoppa, hittade inget. Fick däremot köpa en flaska Neethlingshof, världens bästa vin för under hundra spänn. Men när jag dricker det saknar jag bara Sydafrika ännu mer. Tror fan jag ska ta ut resten av övertiden i pengar och åka till Kapstaden igen nästa vinter.

Tänk att det finns människor som aldrig kan berömma, bara kritisera. De måste ju varit så hårt mobbade i sin barndom att man bara kan tycka synd om dem. Hade jag varit tolv hade jag punkterat deras cykeldäck som hämnd, men jag är större än dem på det sättet. Orkar ändå inte ta åt mig, jag vet att jag är bra. Jag vet att jag är bäst. Det har du lärt mig.


Ramblings Continuing, Michael Stipe

postat av bikt.com @ 21:35 kommentera

I can't imagine love so rare

Jag tänkte på dig när jag hörde Randy Crawfords "Almaz" på radion idag. Tänkte på hur du prenumererade på Mr Music till mig. Varje månad kom det ett kasettband med den senaste musiken som du fick hämta ut på posten. Detta gjorde du för att jag gillade musik så mycket. Trots att du var lågavlönad, ensamstående och bara gillade dansband så prenumererade du på Mr Music, för min skull.


Almaz, Randy Crawfoord - Abstract Emotions, 1986

postat av bikt.com @ 16:25 kommentera