Ny VD-keps brinner och blir till aska

RÅTTEBO SOM ARBETSPLATS
På hösten 1974 började jag arbeta på Mönsterås Metall AB, i kokillgjuteriet som syns på bilderna här ovan.

Byggnaden var/är uppförd i korrugerad plåt utan någon som helst isolering varför det på sommaren var hett som i det bibliska helvetet och om vintrarna kallt och dragit förutom om ryggen som man mestadels hade vänd mot smältdegeln med minst 660 graders het smält aluminium.

Hur företaget ifråga fick lov att använda detta plåtskjul som fast arbetsplats för tre kokillgjutare är svårt att förstå - eller kanske inte! Då som nu är ju facket inte vad det borde vara, de förtroendevalda fikade hela tiden efter möjligheten att bli kvartsbasar och då är man mycket följsam/samarbetsvillig och fjäskande inför arbetsgivaren. En annan omständighet var att VD med fru var Socialdemokrater och det var säkert huvudförklaringen till varför råtteboet inte förklarades som, ej tjänligt som arbetslokal.



ETT SVART HELVETE
Inredningen i denna lokal bestod av två smältdeglar med oljebrännare som försörjde tre hydrauliskt manövrerade kokillgjutverktyg med smält aluminium, det fanns också en bandsåg där man kapade av gjuten på kokillgodset. Vid gjutning använde man en handhållen skopa som doppades ner i den smälta minst 660 gr heta alumassan man fick då vrida sig ca 180 gr och samtidigt steppa med fötterna några gånger för att och nå degeln och så det omvända när metallen skulle hällas i verktyget. Inredningen var som sagt mycket torftig och inget gjordes för att det på något sätt skulle bli trevligare där ute. Väggarna och taket av korrugerad plåt var sotsvarta av oljeröken från degelbrännarna, golvet runt kokillverktygen var snorhalt och nedsölat av hydraulolja från de alltid läckande hyradulkolvarna.

Här ute fanns det inte heller tillgång till toalett eller ens rinnande kallt vatten för handtvätt eller möjlighet att snabbt kyla av en brännskada eller släcka brand i kläderna och någon brandsläckare minns jag inte av.

I detta mestadels svarta helvete stod man dag ut och dag in i kalldraget som skapades av de heta deglarna och verktygen, kalluften kom lite var stans ifrån men mestadels från den stora vikbara porten som syns på bilderna. Porten stod nästan alltid öppen, vinter som sommar då det i samma byggnad också rymdes ett lager för metalltackor som användes i det stora smälteriet i byggnaden intill. Som köldskydd in till kokillgjuteriet användes en stor upphängd smärtingpresenning som givetvis inte på långa vägar höll emot för kalluften som kom in via vikporten.

Arbetsförhållandena var minst sagt miserabla - minns en nyanställd som på sin första anställningsdag blev utkommenderad till oss i råtteboet för att kapa gjuten på kokillgodset. Efter att kvartsbasen visat den nyanställde hans arbetsuppgifter satt den nye trälen igång att kapa aluminiumgjut, efter ca en kvart stängde han av bandsågen och sa att han skulle be basen om ett par arbetshandskar.

Efter ett tag, kanske en halvtimme, började vi kokillgjutare jag och två bröder från Fliseryd, undra vart den nye gjutkaparen tagit vägen, någon av oss gick ut för att leta efter honom.
Inte någon visste vart han var eller ens kunde minnas att de sett honom annat än när han tillsammans med basen gick ut till oss i råtteboet, han fanns överhuvud taget inte på fabriksområdet.

Den här mannen som var i 30 års åldern hade helt enkelt schappat iväg omgående från sin arbetsuppgift och anställning utan att meddela ens basen sin avsikt. Jag visste vem han var och frågade honom senare vart han tagit vägen den där dagen han var anställd ca en kvart på Mönsterås Metall AB - jo, han hade fått närmast panikångest inför utsikten att behöva arbeta i en sådan eländig arbetsmiljö. Jag har full förståelse för hans hastiga och insiktsfulla beslut, en sämre arbetsmiljö än denna i MM AB:s gamla plåtskjul har jag aldrig träffat på eller ens hört talas om annat än i reportage från något av de allra mest underutvecklade länderna i Afrika och Asien.



ERUPTIONEN
Mönsterås Metall AB hade då och då ont om likvida medel och kanske också svårt med att få krediter för div inköp som ex.v. metaller. Vid ett av dessa tillfällen vintern 1975 eller möjligen 1976 så var det ebb i kassan varför vi ute i plåtskjulet blev kommenderade att kapa upp kasserade fläkthjul som förvarats ute hela vintern och därför dragit åt sig en del vatten i den poriga sandgjutna fläkthjulsytan. Vi hade till en början en del vanliga alutackor att smälta ner men skulle sedan använda oss av den itu kapade fläkthjulsalun. Vi blev instruerade att lägga den uppkapade alun runt degeln vilket skulle ha effekten att vattnet skulle dunsta av varefter vi kunde lägga i dessa aludelar i den redan smälta aluminiumet. Inledningsvis går det utan några problem, vi har nästan deglen full av smält alu när det helt plötsligt smäller till utav bara fan när en av fliserydsbröderna sakta med långtång lagt i en av de på degeln uppvärmda fläkthjulsbitarna.

Degeln har tömts på all smält aluminium, volymen i deglen är kanske 75 l (reserverar mig för volymuppgiften) och denna mängd av alu sitter nu i taket, på väggarna, på golvet och på kläderna på den som lagt i alun i degeln. Fliserydsbon får snabbt av sig kläderna och undviker lustigt nog större brännskador. Själv har jag stått någon meter från degeln och har klarat mig helskinnad från utbrottet av smält aluminium.

Vi är smått chockade och lite tagna av den våldsamma urladdningen från smältdegeln, jag blir tillsagd att gå in till VD:n för MM AB för att berätta om vad som inträffat. VD:n tar inte så allvarligt på det som hänt utan säger att han varit med om sådant många gånger då han själv "arbetade på golvet" som det heter.

Jag får order om att vi ska börja smälta ner alutackor igen, när vi smält ned tillräkligt mycket av de vanliga och torra tackorna ska jag komma in och säga till honom, han ska nämligen visa hur det går till när man lägger i fuktig aluminium i redan smält dito.
När jag är inne hos VD:n ser jag att han för dagen har en ny brunmurrig keps av den större modellen på sig, ja skultytan är väl en halv m2 eller så, det är en sådan där keps med stora öronlappar, de ligger fastknutna över skulten med en rosett.

VD:N är tillsagd och kommer ut i plåtskjulet iklädd sin nya keps, för övrigt har han på sig en brun kavaj också den av en större modell som jag oftast bara sett småföretagare ha på sig. Kavajen går långt ner mot knäna och har stora fickor som ser ut att vara välfyllda. Innehållet i fickorna verkar vara tungt då det liksom tynger ner kavajen framtill men kortar upp den bak till, det ser lite roligt ut då VD:N är en kort man.
VD:N lägger försiktigt i sin första bit och har fått ner den kanske halvvägs när det smäller till igen och smält alu sprutar upp ur degelns gap. VD:n står gapande och kippande efter andan, VD:s ögon som normalt är stora som tefat är nu som pizzatallrikar. Jag ser att det ryker ordentligt om han nya keps och slår den av honom, VD:n tittar förvånat och undrar som en nyvaken, vad har hänt och vad gör du. Jag tar upp hans nya fina keps och visar upp den rykande tygbiten som på överdelen nu mestadels bara är aska.
-- Jag säger: tur att du hade en ny keps, den gamla hade nog inte skyddat dig lika bra!
VD:n samlar ihop sig och säger att vi nog inte ska använda den uppkapade fläkhjulsalun något mer och att det var ju tur att det gick som det gick och att han hade en ny keps på sig.

Den här historien om den sönderbrända kepsen använde jag ofta då jag längre fram som skyddsombud var i delo med VD:n om något relaterat till säkerhet på arbetsplatsen - han blev alltid lika förbannad på att få höra denna historia och jag alltid lika road av att få berätta den.

SOSSESPÅRET: Fysiskt och Psykiskt våld i Mönsterås skolor - del 2

SVENSKA STATEN
Som jag skrev i mitt förra inlägg så är det upp till den enskilde personen att avgöra vad som upplevs vara psykisk misshandel.
När man har med myndigheter att göra så vet svenska folket att det ska mycket till innan en svensk myndighet erkänner att man agerat fel och brottsligt, ja man kan säga att det är näst intill en omöjlighet att få rätt mot svenska statliga och kommunala instanser ex.v. skolor.

Svenska staten har i princip gjort det omöjligt för oss svenskar att föra en mot svenska staten jämlik rättslig kamp då svenska staten har ett diktatoriskt utformat system där de statliga myndigheterna ex.v. polis och arbetsförmedling m.fl. själva utreder och tar beslut om de (staten) begått något brott eller inte mot anmälaren/offret.
Ur detta perspektiv är det då inte svårt att förstå att lärare m.fl. andra statliga och kommunala
tjänstehjon har kunnat agerat som de har.

JULFIRANDET
Min första klart upplevda psykiska misshandel från Mönsterås skolors sida sker i första klass, det är när höstterminen ska avslutas med en traditionell julfest. Som jag tidigare berättat blev mina föräldrar i slutet av 1950-talet medlemmar i den religiösa sekten Jehovas Vittnen och som bekant firar de ju inte jul och födelsedagar mm. När jag så börjar skolan uppstår problem då skolorna i Sverige på den tiden predikade den Lutherska Svenska Statskyrkans läror. Mina föräldrar begär av Mönsterås skolor att jag ska slippa delta vid julfirandet - Mönsterås skolor ger inget bifall till denna begäran.
Jag blir då uppmanad av föräldrarna att jag inte ska delta i dansen kring granen och heller inte ta emot någon julklapp, jag ska helt enkelt förhålla mig passiv under det att klasskamraterna leker och har roligt. Det är nu inte lätt för en sjuåring att stå emot övriga elevers och lärarens uppmaningar om att delta, jag ger efter för påtryckningarna och efter en stund deltar jag i julfirandet.
Som jag tidigare berättat låg skolan för förstaklassare i källarvåningen i hyreshuset Bryggerigatan 6, min familj hade då flyttat till Bryggerigatan 4B, lägenheten hade vardagsrummet och balkongen ut mot Hagagatan varför man därifrån hade insyn rakt ner i den källarvåning som användes som skollokal av den klass jag gick i.
När så Julfesten var slut och jag kom hem blev jag givetvis förhörd om huruvida jag deltagit i lekarna och övrigt firande, jag vände och vred på mig och slirade på svaren, jag var ju försatt i en situation som innebar att jag var tvungen att ljuga, minns att jag kände stort obehag inför denna situation. Jag får dock snabbt veta att man sett att jag deltagit i Julfirandet vilket ger mig åtskilligt med ångest under en tid.
Den här situationen upprepar sig sedan varje höstterminsavslut fram till och med sjätte klass.

DEN OFFENTLIG SKAMMENS OCH FÖRNEDRANDETS METOD
Nu var det inte det tvångsmässiga julfirandet en gång om året som var den största källan till psykiskt lidande, det fanns det som var sju resor värre och som blev synligt och offentliggjort i stort sett varje dag av lärarna - jag led av Dyslexi och var dessutom vänsterhänt.
På den tiden nämndes aldrig ordet Dyslexi, ordet kanske inte ens fanns i lärarnas medvetande, i vilket fall som helst fanns det ingen pedagogisk handlingsplan för elever med grava skriv och lässvårigheter. Nu var det så att jag läste hyfsat bra och näst intill flytande men stavade fan så illa och skrivkunnigheten är ju den viktigaste färdigheten efter läskunnigheten för att kunna inhämta kunskaper i de övriga ämnena.
Den behandling som jag bestods med från läraren i klasserna 4-6 var den offentliga skammens och förnedrandets metod och gick ut på att läraren högt och tydligt läste upp rättstavningsprovens resultat inför klassen. Jag hade alltid mellan 20 - 30 stavfel per prov, har för mig att vi hade ett sådant rättstavningsprov varje vecka eller möjligen varannan dito varför det blev att sitta i skam och förnedringsläge lika ofta.

Det gick inget vidare bra för mig i något ämne förutom då i Geografi, Historia, Gympa och Teckning(Idiotämnena, enligt LPG som numera är rektor 10 mil söder ut). Jag hankade mig lustig nog ändå igenom låg, mellan och högstadiet med knappt godkända betyg, förutom i matte.
Minns att min mattelärare i nian (en numera död Socialdemokratisk kommunpolitiker) inför slutbetygens sättande hade ett svavelosande rytande samtal med mig där han uttryckte sig ungefär som följer: du skulle fan inte ha en etta i betyg ens, du är den sämsta elev jag någonsin haft!

Med den predestinationspedagogik som lärarna då och för den delen också på 1990-talet (KOMVUX och KUNSKAPSLYFTET) bestod somliga elever med så kunnde mina studieresultat knappast bli bättre än vad de blev. Dock fixade jag under 1990-talet betyget fyra i gymnasiemattens del A och en tre:a i del B.

SOSSESPÅRET: Fysiskt och Psykiskt våld i Mönsterås skolor

Under min skoltid här i Mönsterås 1959 - 1968 förekom både fysiskt och psykiskt våld utövat av lärare och rektor mot elever och ibland även det omvända.
Nu vill jag inte påstå att våldet under åren 1959 - 68 var allmänt förekommande som ett dagligt schemalagt inslag, absolut inte! Däremot fanns det tillgängligt som en möjlighet för lärarna när de ansåg att det behövdes, nu var det ju inte heller så att det var alla lärare som använde sig av sådana metoder.
Om man skulle fråga de elever som gått igenom skolorna här i Mönsterås under den tid jag angivit så är jag övertygad om att de allra flesta ställer sig tvivlande till eller till och med skulle förneka mitt påstående.

Vad som är psykiskt våld och inte kan bara värderas av den som utsätts för det då det psykiska våldet inte är synbart och mätbart på offret på samma sätt som fysiskt våld är - utav denna anledning är också problemet med mobbing på alla samhällsplan i Sverige ett nästan olösligt problem. Denna form av våld är ett mycket effektivt och omtyckt vapen av svenska makthavare och intrigmakare, allt från Socialdemokratiska statsministrar till småpåvar inom statliga och kommunala verksamheter och vidare ner till minsta sketna lilla ordförande och suppleant i en lika liten och sketen båtklubb.

FYSISKT VÅLD: TVÅ FINGRAR OM MITT STRUPHUVUD
Jag börjar min redovisning av fysiskt våld i Parkskolan i det klassrum där man då undervisade i bildskapande tekniker (på den tiden hette kanske ämnet "Teckning") . Klassrummet låg då i den korridor som börjar med musikrummet på höger sida och där efter ett antal kontorsrum för rektor, studierektor och kanslist, längst ner i denna korridor låg bildskaparrummet.
Lärare i bildskapande var Allan Taler en barsk herre med skarpa, giftigt bruna ögon, ett ögonkast från dessa ögon var i regel nog för att tysta de flesta elever.
A Taler var om jag inte minns fel, reservofficer med kaptensgrad, hans militära bakgrund var påtagligt framträdande i hans sätt att vara och föra sig och detta ingav givetvis respekt hos de flesta av eleverna.

En av dessa lektioner för Taler under åttonde läsåret kunde för min del ha slutat riktigt illa. Inledningen av denna lektionen var inte som lektionerna brukade vara med lite småbus och prat. Jag minns att Taler satt frame vid katedren och läste en bok, Taler hade vid lektionens början sagt till om att vi skulle vara tysta och så var det väl också i kanske 5 minuter, men minnet var kort och lusten till prat och bus starkare än skräcken för eventuella bestraffningar. Fram till denna lektion hade Taler aldrig använt sig av fysiskt våld mot någon i denna klass vad jag kan minnas. Helt plötsligt reser sig Taler upp från stolen och kommer snabbt fram till mig, ögonen är nu helt kolsvarta istället för bruna. Han fattar snabbt tag i mitt bakhuvud med sin vänstra hand medans hans högra hands tumme placeras på min haka i vecket mellan mun och hakspets, Taler:s pek och långfinger har samtidigt placerats på varsin sida om nedre delen av mitt struphuvud. Taler klämmer åt kring mitt struphuvud och trycker/drar det uppåt, det gör ordentligt ont och ännu mer ont gör det när jag försöker svälja men det går inte då struphuvudet är fastlåst, jag försöker ta mig loss genom att kasta med huvudet men det sitter fast som i ett skruvstäd. Taler säger något i still med - så här tyst vill jag att du ska vara.
Jag fick i princip omgående panik då sväljreflexrörelserna inte kunde genomföras vilket resulterade i ännu starkare försök till sväljreflex. Resultatet av A Talers fysiska våldsutövning blev två blåmärken efter hans pek och långfinger på struphuvudet samt att jag långt efteråt kände av smärta vid struphuvudet.

Jag berättade för föräldrarna vad som hänt då blåmärkena några dagar senare blev synliga, vad jag minns så togs ingen kontakt med skolan om det inträffade. Fortfarande var det så på 1960-talet att lärare hörde till den kategorin man inte bråkade med om man var vanliga arbetare som mina föräldrar var.
A Taler bad aldrig om ursäkt för sitt tilltag.

REKTOR EKDAL GRABBAR TAG I MIN KALUFS
Denna våldshändelse utspelar sig under en rast i Parkskolans foajé där man hängde av sig kläder och där bokskåpen fanns. Jag jagar eller blir själv jagad av en klasskamrat, minns nu inte exakt vem det var men vi springer runt bokskåpen ganska så våldsamt och detta har rektor Ekdal fått syn på.
Rektor Ekdal var en gråhårig kort satt gubbe som inte var längre än genomsnittet för eleverna på Parkskolan, kanske 165 cm med skorna på, detta gjorde att han inte var så lätt att få syn på där i myllret av elever som bytte böcker, stimmade och stojade.
När jag springandes i bra fart passerar gaveln på ett av bokskåpen rycks jag hastigt tillbaka, det tar nästan tvärstopp, en närmast vansinnig smärta känns i mitt huvud, det gör så ont att tårarna börjar rinna och genom tårarna ser jag rektor Ekdal snett bakom mig, han har grabbat tag i mitt hår och håller i det med ett järngrepp som hårdnar när han vrider näven, jag är nära på att svimma av smärtan. När rektor Ekdal väl släpper sitt grepp följer en del hårtussar med i hans hand, han gnider handflatorna mot varann för att bli av med håret.
Jag får ta emot rejält med bannor medans jag håller mitt huvud mellan händerna för att lindra smärtan, rektor Ekdal tycks inte ta den minsta notis om att jag har rejält ont utan försvinner efter utskällningen bort mot matsalen.
Inte heller detta grova våldsutövande får några som helst konsekvenser för den som utövat våldet.

DEN RÖDHÅRIGE HALTE LÄRAREN
Det var säkert inte lätt att vara ung och nyutexaminerad lärare på högstadiet och speciellt inte om man var halt och var försedd med ett morotsrött hår. Minns att det var flera lärare som avsa sig våran klass då vi var ganska stökiga och retsamma.
Den här läraren minns jag inte namnet på och inte heller ämnet han undervisade i, vi hade honom bara en kort tid så han vikarierade troligtvis. Klassrumet vi var i under hans lektioner var beläget på övre våningen och längst norrut, har för mig att det på Parkskolans övervåningen var labsalar för kemi, fysik, biologi.
Med all säkerhet var den här läraren utsatt för all tänkbar jävelskap som åttondeklassare kan tänkas hitta på och säkert var han frustrerad av det närmast totala ointresse för ämnet som visades från de flesta av oss grabbar. Så en dag tröt tålamodet för denne lärare, lektionen var precis slut och de flesta var på väg ut från klassrummet. Jag blir uppmanad av läraren att stanna kvar, läraren haltar fram till klassrumsdörren där jag stannat, han går direkt till anfall, trycker in mig hårt mot väggen, tar tag i mina kläder med båda händerna och lyfter upp mig från golvet så att vi är ansikte mot ansikte. Hans händer pressar upp mot min haka och in mot min hals - man hänger där som en trasa medans han vrålar ut sin ilska.
Han svär och domderar och kallar mig för värre saker än vad jag som åttondeklassbuse någonsin själv kunnat hitta på.
Det hela avlöper någorlunda väl utan att jag fått det kok stryk läraren sagt sig vilja ge mig, jag är lite öm under hakan och på halsen efter att ha hängt på hans nävar några minuter.
Det sista han skriker efter mig är - jävla rötägg, försvinn!
Och nog försvann jag fort bort från denna hetlevrade vrålande lärare.

Om det psykiska våldet i Mönsterås skolor 1959 - 68 kommer jag skriva om i ett senare inlägg!

POLIS § SOSSESPÅRET: Polisen som ljög och lurade ett barn Barndomen 3

Den här händelsen utspelar sig när jag är 10 - 12 år gammal, alltså någon gång åren 1962 - 64 och platsen är på den smala gräsytan utanför hyreshuset med adressen Bryggerigatan 4B.
Vi är tre kanske fyra grabbar som håller på med straffsparkstävling. Som målställning har vi en mattpiskställning där vi har fällt ner mattbordet och höjt upp det rör som mattorna hängdes på då de skulle piskas.
Som jag tidigare berättat var det inte helt ovanligt att vuxna då och då ville vara med och spela för en stund, så också vid detta tillfälle.

Det är en varm, solig högsommarkväll, solen har gått ner precis så mycket att huskroppen (där trappuppgången Bryggerigatan 4B finns) skänker oss grabbar en skön svalkande skugga. (På bilden ovan kan ni se hur skuggan faller över den lilla gräsplanen framför Bryggerigatan 4B.)
Nåväl, när vi som bäst håller på med våran lek så kommer det en vuxen civilklädd man fram i åldern 30 - 35 år, jag vet då att han bor i trappuppgången Bryggerigatan 4A, att han är polis, spelar fotboll i ett lag från den norra kommungrannen.
Han frågar om han får vara med och säger följande: "den av er som först tar ett av mina skott får 25 öre", vi säger givetvis - javisst!

SISTA SKOTTET
De första tankarna på erbjudandet måttar, att si och så mycket godis får man för 25 öre, en liten påse full med vingummin, si och så många skosnören av lakrits osv.
Polisen och fotbollsspelaren visar sig vara riktigt bra på straffsparkar trots att målramens bredd inte är mer ca 2-2,5 m bred. I första straffsparksrundan är det ingen av oss som tar hans skott. Inte så heller under andra rundan. Tredje rundan inleds precis som de båda första (han polisen både ser ut och är märkvärdigt nöjd med att kunna göra mål på oss smågrabbar), jag är sist att vakta målet i tredje rundan, han polisen har fegt nog satt de flesta av sina bredsidaskott uppe till vänster i krysset dit ingen av oss småknattar når.
Han polisen har sagt att tredje rundan är den sista och det sista skottet blir då mot mig, jag har säkert bestämt mig för att chansa på att täcka upp den vänstra sidan så långt upp jag bara når. Sista straffsparken skjuts, bollen kommer i en något lägre bana än tidigare varför jag når den och kan tippa ut den till vänster, minns att bollen flyger över den nyponroshäck som finns som barriär mot parkeringen längs med Bryggerigatans östra del, bollen studsar på en parkerad bil och ut på gatan (bollen hämtas av någon av grabbarna som har stått bakom målet).

LÖGN OCH SVEK
Jag jublade givetvis över min bedrift men givetvis mest över den erövrade 25-öringen - jag gick direkt fram mot den civilklädde polisen och krävde honom på den 25-öring han utlovat som pris.
Polisen i fråga såg inte så glad ut längre utan såg på mig med ögon som förmedlade förakt och ovänlighet - han vände på klacken och gick utan att säga ett ord och utan att ge mig den utlovade 25-öringen.
Jag blev givetvis oerhört ledsen av att bli totallurad av en vuxen, och av en polis till och med.
En del frågeställningar dök givetvis upp då och senare: Varför gjorde han som han gjorde? Hade han gjort samma sak mot någon av de andra grabbarna som deltog i straffsparkstävlingen? Var det för att mina föräldrar då några år tidigare blivit medlemmar i en religiös sekt - "Jehovas Vittnen"?
Jag är övertygad om att det är den sista frågan som är det sanna svaret.

POLITIKERN
Sedan den sommarkvällen för ca 46 år sedan har jag alltid tyckt oerhört illa om denna person som sedermera blev nämndeman i länsrätten, kyrkopolitiker, socialdemokratisk och kristdemokratisk kommunpolitiker här i Mönsterås.
Jag har stött på honom åtskilliga gånger under åren som gått och alltid fått samma känsla av att ha en totalt opålitlig varelse framför mig, alltid uppvisandes samma föraktfulla blick som då för nästan ett halvsekel sedan. Nu har hans blick slocknat för alltid(2008), och väl är det - enligt mitt tycke fick han vandra omkring här på moder jord alldeles för länge.

En fiende ibland oss

Såg igår filmen, "En fiende ibland oss" och det för andra gången. Grymt bra men med ett tråkigt slut. I min version av denna film skulle hjälten givetvis ha överlevt och fått segla vidare.

Vårens första Golfrunda

PREMIÄREN
Ja, så var den då avklarad, den första 18 håls rundan våren 2009. Premiären skedde på "Skorpan" i går måndag den 16 mars. Spelade rundan ensam!
Känslan var att det skulle gå dåligt då jag inte har spelat sedan 15 januari detta år. Har menisk skador i bägge mina knän varför gåendet blir mödosamt, dessutom tillkommer ländryggsvärk och ischias. Jag får väl göra som förra året stöpa lidande och glädje med varandra. Golf är ju ett fantastiskt roligt spel när det går bra och ett jä... tråkigt spel när det går dåligt.
(Bilden är från Saxnäs GK, hål 4:a)

SPELET

• Första hålet: par 4:a, 327 m. Är inne på green på 2 slag och hålar ut på tre, en BIRDIE, vilken början, härligt!
• Andra hålet: par 3:a, 129 m, nerkortat för tillfället till ca 100 m, avklarat på 3 slag, alltså par. Greenträff men bollen rullar av och ner för slänten till vänster, chippar upp bollen ca en halv meter från hålet och puttar i. Helt plötsligt känns golflivet mycket bättre och förutsättningarna för en bra score ter sig efter denna inledning betydligt ljusare.
• Tredje hålet: par 5:a, på 439m spelar jag galet dåligt vilket grumlar de nyss ljusa förhoppningarna, jag gör en trippelbogey, fy fan!
• Fjärde hålet: par 3:a, första slaget hamnar på green och ca tre meter från flagg men treputtar, alltså en bogey, grymt missnöjd.
• Femte hålet par 5:a, trippelbogey!
  
• Hål sex: par 5:a, trippelbogey!
• Hål sju: par 4:a, bra utslag följs av två maskletare, fjärde slaget, toppar med gapwedge:n, och bollen försvinner neråt åttonde och det blir ett streck i räkningen.
  
• Hål åtta: par 3:a, gör par, dock ingen greenträff som det bör vara på ett par 3 hål.
  
• Hål nio: par 3:a, gör par, inte heller här någon greenträff.
  
• Lunch: en banan.
• Hål tio: par 4:a, bogey!
  
• Hål elva: par 4:a, gör par.
  
• Hål tolv: par 4:a, gör par.
  
• Hål tretton: par 4:a, hamnar ut till vänster vid tallarna, prövar att slå bollen mellan träden, lyckas, får upp bollen på green, tvåputtar, par igen!
  
• Hål fjorton: par 3:a, bogey.
• Hål femton: par 4:a, dubbelbogey.
• Hål sexton: par 4:a, bogey.
• Hål sjutton: par 4:a, bogey.
• Hål aderton: par 4:a, paret igen!

Score: Ut: 49. In: 41. Tot= 90 slag. Ett slag över mitt hcp, ett klart godkänt resultat.
Förra året som var ett intensivt golfår spelade jag 125 18-håls rundor, de flesta av dem på min hemmaklubb Saxnäs GK:s fantastiskt härliga 18-håls bana.

FÄLTSKÄREN
Tänk om man slapp värken, den tar oerhört mycket energi och fokus från spelet. Vilken golf man skulle kunna prestera om man slapp denna skit. Är säker på att jag lätt skulle gå ner mot ett hcp runt 5 om inte om vore förhindrande. Detta "om" består av en fältskär på Oskarshamns Sjukhus, han lyxopererar gärna ishockeyspelare och dylikt i parti och minut så att de kan spela några perioder till men anser att en förtidspensionär i 55 års åldern ska halta sig fram resten av livet.
Fick veta där på slakthuset att om jag når upp till en ålder på 70 år så kan det bli aktuellt med en ny knäprotes. Under tiden fram till dess så får man förlita sig på värktabletter, knapprar man sådant regelbundet lär man knappast bli några 70 år och det vet fanskapet om.

Jag återkommer med berättelser om mina upplevelser på Oskarshamns Sjukhus.

Barndomens Mönsterås 2

Underrubriker i denna berättelse:

• FLYTTEN.
• FLYGFOTOT VÄCKER MINNEN.
• AKTIVITETER PÅ FRITIDEN.
• SKIDTUR ATT REKOMMENDERA.
• TOMPAVOR OCH ENARMADE BANDITER.
• HÄXPIPA, EN VRÅLANDE SVÄRANDE KVINNA OCH MYCKET BLOD.

FLYTTEN
1959 flyttade familjen från "Tingslund" till Bryggerigatan 6A.
Lägenheten var en liten enrummare med kök på tredje våningen med sk fransk balkong.
I husets källarvåning fanns den sk festvåningen som också fungerade som skola för lågstadiets första klass. Minns att jag själv gick där i källarvåningen mitt första skolår. Andra skolåret eller möjligen vårterminen första skolåret flyttade klassen till den då alldeles nybyggda Mölstadskolan.

Samma år 1959 flyttade vi vidare till Bryggerigatan 4B enrummaren byttes mot en tvårummare på första våningen med en stor härlig balkong i västerläge.
Syrran som var 7 år äldre fick eget kök, det var som en liten alkov i köket där en säng fick plats. Själv fick jag sovplats i sovrummet hos föräldrarna, sängen var en smal hopfällbar konstruktion där bädden hängde fritt i luften som en hängmatta, men det gick det också. Dagens barn skulle knappast acceptera ett dylikt arrangemang utan ringa BRIS och anmäla föräldrarna för psykisk och fysisk misshandel. Självklart skulle socialsossekärringarna idag ingripa och fosterhems placera barn som lever under sådana för dagen hemska omständigheter. Men så var det för de flesta barnfamiljer i Sverige vid den tiden.

FLYGFOTOT VÄCKER MINNEN
När man tittar på flygfotot här ovan(lånat från Jonny, Mönsteråsbloggen) taget sommartid 1961, visandes kvarteren Gladan och Pionjären (i centrum av bilden) så är det med blandade känslor man minns sin uppväxt. Man frågar sig själv, var var man, och vad gjorde man när detta kort togs, finns man med någonstans där i skuggorna, 9 år gammal och spejandes mot flygplanet, eller var man i skolan. Var det helg så kanske man var med familjen på Nynäs eller Oknö och badade. Var det semester var man troligtvis hos gammelmormor i Björkelund, beläget i de stora Smålandsskogarna utefter den vackra, slingriga och backiga grusvägen mellan Vena och Vimmerby, matande höns, skjutande med armborst, eller kanske man var inne i den charkuteribil som kom förbi där en gång i veckan.

AKTIVITETER PÅ FRITIDEN
Livet var för det mesta okomplicerat för de barn som växte upp i dessa kvarter. Det var ytterst få som levde i splittrade familjer. I dag är det nog mer regel än undantag att barnen lever med en förälder eller med en ny ersättnings förälder.
Har en känsla av att vi som var barn på den tiden var mer kreativa och fantasifulla än dagens dito vad det gäller att ta egna initiativ till sysselsättning, men som sagt det är bara en känsla.
I dag ser man aldrig barn och ungdomar på de gräsmattor och andra öppna ytor som vi använde vid lekar och spel. På gräsmattan bakom Holms Kiosk var det under sommarhalvåret nästan alltid någon aktivitet på gång. Fotboll var den populäraste aktiviteten bland grabbarna men det spelades också brännboll med mixade lag. Andra traditionella lekar var datten, kurragöma, fågel eller fisk, skumlekar i källaren, ja säkert var det fler lekar än så. En sommar då det svenska David Cup laget var extra framgångsrikt och Janne Lundqvist var den stora idolen fixade vi till en tennisbana på denna gräsmatta, linjerna bestod av löst utlagda träribbor och rep, nätet bestod av ett enda rep.
Minns att även en del vuxna var där och spelade med oss ungdomar bland annat R "Konjak" O. Jag har ett minne av en match mot honom, han hade inte helt lätt att vinna denna match och tyckte väl att det var genant att en spoling på 13 - 14 år bjöd på oväntat hårt motstånd så han började spela med hårda slag för att få slut på matchen. Minns att han smachade en boll som träffade rakt mellan benen på mig, den bollen kändes och jag fick lägga mig ner på banan med resultatet att matchen var slut. Det var givetvis inte så att han avsiktligt siktade på mig, men kanske ändå inte omöjligt.

FLER AKTIVITETER - SKIDTUR ATT REKOMENDERA
Övriga aktiviteter var att som Jonny (Mönsteråsbloggen) och hans kompisar utforska vindar och källare, på vägen ner för trapporna från vindsutrymmena ringde vi givetvis hårt på dörrklockorna och tryckte in locket på brevinkastet som slog igen med en smäll. En plats som var populär att vistas på om kvällarna var området kring mejeriet, det var fortfarande i drift då på 1960-talet. Det mest spännande där på mejeriområdet var förstås den ilskne mejeristen som jagade oss, misstänker att han tyckte det var lika roligt som vi tyckte det var spännande.
Övriga områden som vi intog då och då var kokullarna väster om nuvarande E22 eller som den då hette E66 och ännu tidigare Riks 4:an. Sylten ute vid Kråkerum var också ett populärt område, främst då tidigt på vintrarna då det oftast var där det först blev åkbar skridskois.
Under vintrarna var det landisbanan vid idrottsplatsen med bandy och ishockeyspel som var dragplåster nummer ett. Jag åkte också mycket skidor som barn och ungdom. En härlig skidtur gick upp till "skrähällarna". För att ta sig dit fick man skida genom kokullarna, därefter över åkrarna nordöst om "Guttorp" och komma upp från dessa åkrar på fliserydsvägen väster om tegelbruket, skida längs med denna väg ca 500 m för att därefter ta upp till höger genom granskogen och skida uppskattningsvis 3 km fram till bergknallarna, "skrähällarna". Väl där bar det utför och ner genom skogen, oftast åkte man rakt fram i ett spår vilket gav en hyfsat hög fart. Lustigt nog slog eller bröt man sig aldrig. På den tiden var fritidssysselsättningarna lek och spel till 90% alltid av någon idrottslig art. Det mest stillasittande man kom nära av var när det blev populärt att bränna kork med förstoringsglas. En märklig men kortvarig vurm var att köpa gummiband och knyta ihop dessa för att sedan mäta upp vem som hade det längsta utdragna hopknutna gummibandet. Den ilskne gubben på "Verners Husgeråd" var nog den som hade mest nytta av denna samlarvurm då det var dit man gick för att köpa dessa gummiband, misstänker att det var han gubben som startade denna högst lokalt förekommande samlarnoja.

TOMPAVOR OCH ENARMADE BANDITER
En sysselsättning som var populär för oss med liten veckopeng var att samla tomglas som vi pantade på systemet eller i någon affär. De bästa fyndplatserna för tompavor var nere i hamnområdet mellan brädstaplarna och längs med sjögatan bort mot kråkerumsbron. På vårarna och somrarna låg oftast fyllegubbarna utmed stängslet på kråkerumsylten, alldeles till höger om vägen när man färdas ut mot Kråkerum. Detta var också en bra flaskfyndplats där det också hände att gubbarna tappat pengar i gräset. De ihop tjänade pengarna gick till godis, godis och åter godis och så smällare.

Den enarmade banditen fanns väl då på 1960-talet bara i USA, men vi hade en på Bryggerigatan, HOLMS KIOSK. Denna barnkundanpassade enarmade bandit var laddad med godis och gav alltid godisvinster tillbaka för våra satsade pengar. Vinsterna bestod oftast av vingummin, kolor, sega råttor, skosnören, lakritsstänger mm och så en stapel LYS, det var fyrkantiga tabletter fyllda med sprit av olika sorter och mycket omtyckt av oss barn. Man kan tänka sig att dessa spritfyllda tabletter kan ha varit en grund/inledning till tidigt alkoholberoende och missbruk. Har inte sett denna LYS-tablett i kiosker och affärer på länge.
Då som nu är ju de giriga bodknoddarna inte så noga med vad man säljer till barn och ungdomar bara det kommer in stålar i deras penningpungar. Ur denna enarmade bandit kom det till oss barn även ut tobak oftast i form av ett litet paket "John Silver" eller "Prince" och så en och annan porrtidning. När det gällde tobak så var det dock främst den Moderska butiken som var målet, de sålde lämpligt nog cigaretter i lösvara, alltså styckevis.

HÄXPIPA, EN VRÅLANDE SVÄRANDE KVINNA OCH MYCKET BLOD
Något som alltid tilltalat oss killar är när det smäller, dånar, och tjuter, det behovet tillfredsställs ju med smällare av olika slag, allt från smatterband till häxpipor duger då. Kommer ihåg en händelse där en slängd häxpipa var inblandad och var nära på att orsaka död.
Denna tragikomiska händelse utspelar sig någon gång i mitten av 1960-talet i och utanför en lägenhet på Bryggerigatan 4B. Det är en varm men mulen sommarkväll, troligtvis fredag, klockan är kanske runt 18:00. Jag och några av grabbarna från husen i kvarteren smäller av smällare och kastar häxpipor utanför kortsidan på hyreshuset Bryggerigatan 4B. På denna kortsida finns toalettfönster som vetter ut mot nämda gata, ett av dessa toafönster (andra våningen) står öppet och det hörs att det är någon som badar. En tjutande och riktningsokontrollerbar häxpipa far in genom det öppna fönstret, ett illvrål hörs tillsammans med häxpipans tjut, svordomar svärs och ytterligare vrål och svordomar kommer ut genom detta toafönster. Man kan höra att vattnet i badkaret hastigt forsar ut på golvet när personen ifråga snabbt försöker ta sig ur karet. Ett ilsket rött ansikte visar sig i det öppna fönstret och det är hon som vi är lite rädda för, en mycket kraftig kvinna i 25 års åldern som vi kallar "chokladmaja". Vi känner oss lite skrajsna men ändå förväntansfulla inför vad som komma skall, hon skriker att hon ska komma ner, och ner kommer hon i rasande fart, iklädd endast en dyngsur gul badrock och träskor. Vi har ställt oss framför ingången till 4B och ser när hon kommer farande ner för trapporna. När hon är på det sista trappsteget och har sträckt ut den ena armen för att öppna entrédörren halkar hon och kör armen genom dörrens glasruta. Hon skär upp ett långt och djupt sår, blodet sprutar, hon skriker nu högt av smärta och rädsla. Ut från lägenheterna i uppgången 4B kommer det åtskilligt med folk som undrar vad som står på. Hon blir snabbt omhändertagen då det i denna uppgång bor en sjukvårdskunnig kvinna.
Vi springer vettskrämda där ifrån, jag vågar mig inte hem på bra många timmar, man känner sig ju skyldig. Vem som kastat just den häxpipan som tog sig in i badrummet var det ingen av oss som visste, så skulden fick bli kollektiv. Minns inte om jag fick någon bestraffning men det är högst troligt. I vilket fall som helst fick jag be om ursäkt och säkert också de andra grabbarna som varit med.

Det finns väldigt mycket upplevelser att skriva om från 1960-talets barn och ungdomsår, jag återkommer med fler berättelser, bland annat om "Polisen som ljög och lurade ett barn".

POLISSPÅRET: Inbrott på dykarbåten SAM II och Bert vs Polisen i Mönsterås och kriminalaren från Oskarshamn

INBROTTET PÅ SAM II
Våren 1990 blev jag vittne till ett inbrott på dykarbåten SAM II som låg förtöjd i Mönsterås hamn.
Inbrottet skedde på eftermiddagen efter kl 15:00, vilken veckodag minns jag inte, men Dan som ägde/äger SAM II har säkert antecknat detta i båtens loggbok. Vid detta tillfälle höll jag på med bottengrundmålning med primer på min egen båt som låg uppe på kajen alldeles ovanför där SAM II låg.
Jag hade från mina ömsom sittande och knästående arbetsställningar bra kontroll över vad som försiggick i närområdet då presenningen utmed långsidan på båthuset slutade ca 1,3 m ovanför markytan.

Plötsligt ser jag att någon är ombord på SAM II, jag har inte hört eller sett någon bil komma varför jag blir något misstänksam, jag reser mig upp och går ut från båthuset och får se att livflottens förvaringshöljes överdel har fällts upp.
Jag ser en person med röd kalufs som snabbt förflyttar sig på dykarbåtens styrbordssida i riktnig mot stäven. Personen är snabbt uppe på kajen där jag konfronterar honom och frågar "vad i helvete gör du ombord på dykarbåten".
Personen i fråga känner jag väl igen, han bor i lägenheten ovanför mig på Hagagatan 6, han är också en av ortens kända missbrukare.

Missbrukaren i fråga har troligtvis varit ute efter att komma över de morfinampuller som ingår i livflottens nödutrustning, (morfinet i dylik utrustning är numer borttagen).
Han missbrukaren är väldigt kaxig och inte det minsta orolig över att jag blivit vittne till det inbrott och den skadegörelse han har gjort sig skyldig till ombord på SAM II. Han verkar väldigt uppåt/påtänd. Missbrukaren uttalar också en del hot som är riktade mot min person och mot min egendom.
Jag talar om för honom att jag kommer att göra en polisanmälan, han missbrukaren flinar och säger hånfullt något i still med - gör du det!

ANMÄLAN TILL MÖNSTERÅSPOLISEN
Hemkommen, ringer jag till polisstationen här i Mönsterås och berättar för en av poliserna vad som hänt och lämnar uppgifter om vem jag sett utföra brottet och var han bor.
-- Jag säger till polisen i fråga: jag vet att jag måste komma upp och göra en skriftlig anmälan, har du tid nu eller ska vi ta det i morgon!
-- Polisen säger då följande, nej, du behöver du inte alls göra någon skriftlig anmälan, det räcker med detta telefonsamtal.
Jag tyckte detta svar från polismanen var egendomligt då jag var helt säker på att ett fysiskt besök på polisstationen var tvingande och att en polis skrev ned själva anmälan.
(polisen ifråga är sedan ca 10 år tillbaka pensionerad och bor kvar här i kommunen, han brukar hänga ute på byggvaruhuset och beter sig enligt uppgift som om han ägde företaget).

Efter samtalet med mönsteråspolisen ringer jag upp ägaren till SAM II och berättar vad som hänt ombord på hans båt, han blir givetvis inte glad över detta besked, Dan undrar om jag gjort någon polisanmälan - jo, jag har alldeles nyss ringt mönsteråspolisen, (jag namngav polisen ifråga).
Bra säger Dan, då kan jag kontakta mitt försäkringsbolag!

BESÖK AV KRIMINALINSPEKTÖR FRÅN OSKARSHAMN
Två dagar efter det skedda inbrottet sjösätter jag min båt med mobilkran vid södra kajen vid den plats jag har kontrakt på.
Jag är kvar hela kvällen vid båten och har tänkt ligga kvar i den över natten för att kolla eventuellt läckage.
Sent denna kväll får jag besök av en man i 50-60 års åldern som presenterar sig med namn och titel, han säger sig vara kriminalinspektör vid Oskarshamnspolisen. Han kriminalaren berättar att han sökt mig på min hemadress. Då jag inte var hemma sökte han upp mina föräldrar en bit bort på samma gata och fick då upplysning om att jag troligtvis var vid båten nere i hamnen.

Han kriminalaren från Oskarshamn säger att hans besök inte är ett officiellt tjänsteärende utan sker på hans egna privata initiativ, han frågar om han får komma ner i båten för att titta.
-- Jag frågar då, utav vilken orsak skulle jag visa dig min båt, vi är ju inte bekanta på något vis sedan tidigare - så, av vilken anledning vill du kolla in min båt, är det med anledning av min anmälan av inbrottet på dykarbåten SAM II.
-- Krimaren säger, jo, jag fick en påringning från Mönsteråspolisen i går och tänkte bara fråga om några saker i ärendet.
-- Krimaren säger då återigen, kan jag inte få komma ner i din båt, jag ställer frågorna under tiden!
-- Jag säger, märkligt att du inte kan ställa dina frågor här uppe på kajen och än märkligare ter det sig då du först säger att du inte är här i något officiellet tjänsteärende men ändå vill ställa frågor om inbrottet på dykarbåten SAM II - du, jag tycker att det verkar mer än märkligt för att inte säga SKUMT, detta ditt besök.
-- Jag säger vidare, du har dessutom sökt mig i min bostad och också frågat om mig hemma hos mina föräldrar, du har alltså tagit reda på min och mina föräldrars bostadsadress och detta på privat initiativ - tycker du inte själv att ditt agerande framstår som ytterst märkligt!
-- Krimaren säger, jo, det kan nog verka lustigt!
-- Jag säger, det är mer än lustigt - märkliga arbetsmetoder ni har här i Mönsterås och Oskarshamn.
Kriminalaren begär återigen att få koma ner i båten, jag släpper till slut ner honom, han börjar direkt att öppna skåp och lådor vilket det finns gott om i salong, akterruff och styrhytt. Han inspekterar omsorgsfullt i varje vrå av dessa förvaringsutrymmen, han lyfter också på de flesta av durklapparna vilka är många till antalet i en helruffad träbåt på 38 fot (L=11,6 m x B=4,0 m x Djg=1,30 m och med en takhöjd i ruffarna och styrhytt på 2m).

När Kriminalaren började öppna förvaringsutrymmena blev jag först stum av häpnad och blev helt tyst i några minuter.
-- Jag säger när häpnaden släppt, vad fae´n gör du, jag har inte gett dig tillstånd till detta snokande och vad är det du letar efter!
-- Krimaren säger, du jag snokar bäst jag vill, är du rädd för att jag ska hitta något som kan intressera mig!
-- Jag säger, vad jag vet har jag varken här eller hemma något som skulle kunna intressera dig!
-- Krimaren säger, man vet aldrig vad som kan gömma sig här eller där, kanske sådant som du inte ens själv vet om.
Om jag tidigare under krimarens besök känt av en allt mer stegrad irritation så förbytts den känslan snabbt av ett starkt obehag.
Krimaren håller på med sin helt olagliga inspektion i ca en halvtimme, han hittar dock inget som är/var komprometterande för mig.
Han kliver iland och går utan att säga ett enda ord.

MORGONMÖTE PÅ KAJEN
Några veckor efter inbrottet på SAM II och besöket av krimaren börjar jag allt mindre tänka på vad som skett, händelsen börja fasas ut som aktuellt ämne i mina funderingar. Men plötsligt, vid ett av mina dagliga morgonbesök vid båten i Mönsterås hamn aktualiseras det som hänt när jag träffar på ägaren till SAM II, samt ytterligare en mansperson som visar sig vara skadereglerare på det försäkringsbolag som nämda båt är försäkrad i.
Jag går fram till de båda herrarna och förväntar mig ett tack för att jag polisanmälde händelsen och dessutom ringt ägaren om det inträffade. Alldeles innan jag är till att hälsa märker jag att deras ansiktsuttryck speglar misstroende - jag får direkt frågan (som dessutom ställs i korus), "är det du som är skyldig till inbrottet och förstörandet av livflotten här på dykarbåten".
Frågan kändes i paritet med, som att få en hink med kallt vatten över sig, utan mista förvarning - ja, lite av en chock.
Frågan får mig tyst för några tiotals sekunder - jag säger: vad! nej! det är jag som har polisanmält det inträffade och dessutom ringde jag dig Dan(ägaren) och informerade om det skedda.
-- Jo, det är så här säger Dan, jag har ringt den polis här i Mönsterås som du säger dig ha gjort din påstådda anmälan till, men han polisen nekar till att ha fått någon som helst anmälan från dig om något inbrott på min båt och upplysning om en gärningsman.
Vad fae´n säger du, spottar jag ut.
Jag berättar för dem om den inkorrekta polisanmälan som föreslogs av polisen ifråga, samt att jag berättar om besöket av kriminalinspektören från Oskarshamn.
Dykarbåtsåtägaren och skaderegleraren ser klentroget på mig, ja, de vet inte vad de ska tro.

BRY DIG INTE OM IDIOTERNA - GLÖM
Jag cyklar hem och ringer direkt upp polisstationen här i Mönsterås, söker den polis som jag gjort anmälan till, men han är inte i tjänst. Jag ringer då upp Oskarshamnspolisen och får prata med den kriminalare som varit på besök i min båt, jag berättar om mötet med dykarbåtsägaren och skaderegleraren och vad de sagt om kontakten med polisen i Mönsterås.
Jag framför också vad jag själv har för åsikter om den polis i Mönsterås som nu säger sig vara helt ovetandes om min anmälan.
Jag frågar krimaren om det inte är dags att han utreder Mönsteråspolisens agerande, han har ju själv bevis för att han blivit kontaktad av Mönsteråspolisen om inbrottet på dykarbåten så hur kan han bara låta det vara, som om inget hade hänt.
- Krimaren säger, " du ska inte bry dig om idioterna där i Mönsterås de är som de är, obotliga och är inget att göra åt".
Jag protesterar definitivt inte mot hans beskrivning av hans kollegor i byhålan, jag svarar jakande.
Hörö du, säger krimaren, "nu tar du och glömmer både inbrottet, Mönsteråspolisens agerande och så mitt besök i din båt, GLÖM så kan du vara lugn", efter att han sagt detta lägger han på luren.

SLUTSATSER
Det är nog inte så svårt att förstå att Mönsteråspolisen och Oskarshamns dito har haft för avsikt att jävlas med mig, kanske på uppdrag från högre ort.
Det kan också vara så att mönsteråspoliserna som så många andra ortsbor drabbades av avundssjuka pga min stora fina båt, min fina sporttouring motorcykel och min turbobil.
Alltså, polisen i Mönsterås har varit ute efter att sätta dit mig för inbrottet på SAM II. Troligtvis har man anlitat missbrukaren till att utföra inbrottet på SAM II för att sedan placera morfinampullerna i min båt vartefter kriminalaren från Oskarshamn skulle hitta dem ombord vid sitt besök på min båt.
Exempel på uppvisad avundsjuka: dåvarande brandstations-chefen kom ner till båten vid ett tillfälle år 1989. Farsan var ombord och styrde med något, han brandchefen säger då, "hur kan din son ha råd med en sådan här båt".
Ja, nog undrade de alltid och det händer än idag att somliga byfånar kommer fram och frågar "nu har du väl ändå inte båten kvar". En sådan byfåne träffade jag på i höstas, jag var på Öland och var inne på ÖB i Ölands Skogsby, byfånen som förresten bor på Oknö säger, "jag ska bara fråga om du har din båt kvar", det var också det enda han sa och framförde.
Det är helt uppenbart att man från byfånarnas sida vill få bekräftat att den av svenska staten och det Socialdemokratiska partiet beslutade sociala och ekonomiska utslagningen gällande mig har haft avsedd effekt.


P.S. Inför det här inlägget har jag varit i kontakt med ägaren till dykarbåten SAM II, ägaren heter Dan i förnamn och driver restaurangen "Sam´s Krog" här i Mönsterås.
Dan kommer mycket väl ihåg inbrottet på hans båt och också min roll. Dan kan därför intyga att storyn är sann, dock säger sig Dan inte riktigt komma ihåg vårat morgonmöte på kajen och vad som då sades och det kan man ha förståelse för då det snart är 19 år sedan denna händelse inträffade.

POLISSPÅRET: Troligt bilfyllo slapp påföljd - företagarfjäsk eller vad

NÄRA DÖDEN UPPLEVELSE
Denna händelse utspelar sig på vägen Södra Kajen en stormig höstkväll i början av 1990-talet.
Farsan och jag är nere vid båten som är vinterupplagd i Mönsterås hamn på området utmed nämnda väg, vi är där för att kolla att båthuset med presenningar inte ger sig iväg ut på mönsteråsviken. I vindbyarna är det stormstyrka och medelvinden är hård kuling från SV.

Vi upptäcker två grabbar i femton års åldern som kastar sten mot gatubelysningsarmaturen, vi ropar åt dem att sluta med detta bus men de fortsätter ändå varför vi går bort mot dem. Grabbarna är av den tuffare sorten och springer inte iväg som man kunnat förvänta sig utan står kaxigt kvar och käftar emot.

Under konfrontationen med grabbarna har jag observerat att en bil kommer körandes längs med mönsteråsvikens södra strand, den kommer bortifrån Varvsgatan. Där går det ju ingen körväg tänker jag utan det är ju cykelvägen som förbinder Varvsgatan med Södra Kajen som föraren av bilen helt fräckt kör på.
Bilen kommer ut på Södra Vägen och kör in mot köpingen och mot oss, hör hur den accelererar kraftigt, bilen närmar sig fort och har uppskattningsvis fått upp farten till ca 80 km/tim. När bilen är ca 50 m ifrån oss säger jag, "föraren måste väl ändå se oss här vi står ju mitt i skenet från gatbelysningen", grabbarna ser oroliga ut och säger, "han ska väl inte köra på oss".

När bilen är ca 5 m ifrån oss girar föraren något och passerar oss med någon decimeters avstånd.
Jag känner igen bilen, det är en i Mönsterås väl igenkänd blå Volvo 245 (herrgårdsvagn) med företagslogga på de bakre sidorutorna, ser också en skymt av föraren och vet då vem som kör den (företaget som bilen ägdes av var/är beläget på Trädgårdsgatan).
Grabbarna är märkbart tagna av det de upplevt och säger smått chockade, "han körde ju nästan ihjäl oss, vilken jävla idiot", de slänger några stenar efter bilen men träffar inte då den snabbt avlägsnade sig från platsen.

ANMÄLAN TILL MÖNSTERÅSPOLISEN
Vi tar oss snabbt hem, jag ringer till polisstationen och lustigt nog finns det personal kvar där, klockvisarna har ändå tagit sig förbi 21:00.
Jag förklarar vad som hänt och kräver att personen i fråga ska tas in för förhör och alkotestas. Polisen jag talar med säger att han omedelbart ska göra ett hembesök hos företagaren ifråga och lovar att ringa upp när detta har gjorts. Efter ca en timma ringer polisen upp och meddelar att företagaren ifråga är spik nykter men att han (företagaren) erkänner att han är den person som varit nära att köra på mig och tre personer till under denna kväll. Som orsak till sitt tilltag har han angett att han bara ville skrämmas då han trodde sig känna igen oss som personer som han sedan tidigare haft kontroverser med.
Nog finner jag det underligt att denne företagare slipper undan utan någon som helst påföljd, det fanns fyra vittnen till händelsen plus hans egna erkännande, han borde åtminstånde fråntagits sitt körkort.

BORDE SÄTTAS PÅ KÅKEN OCH GLÖMMAS BORT
Några dagar senare passerar jag gåendes förbi varvet på kuggås. Varvsägaren och företagaren i denna berättelse finns utanför varvsbyggnaden, de får syn på mig och företagaren börjar gasta om att jag är en feg jävel som har angett han företagaren ifråga för polisen.
Jag svarar då att idioter som använder bilar på det sätt som han företagaren gjorde här om kvällen borde sättas på kåken och glömmas bort men att han innan dess borde få en omgång stryk eftersom han inte ens bett om ursäkt för sitt tilltag. De två företagarna flinar elakt, han företagaren som några dagar innan körde den blå 245:an rakt emot oss för att skrämmas menar på att jag är välkommen in på verkstaden ett tag, jag tackar dock nej till förslaget.

SLUTSATSER
Vilka slutsatser är det rimligt att dra utifrån Mönsteråspolisens och företagarens agerande.
Vad det gäller företagaren ifråga så var det med honom som med åtskilliga andra från företagaradlen och för den delen också allmänheten ett klart uppvisande av avundsjuka och ogillande av att jag nu hade den största och finaste båten i mönsteråsviken, detta utan att vara företagare eller inneha någon annan titulatur som gav mig status nog för ägandet av denna pärla.

Polisen ifråga som handlade fallet är barnfödd och uppvuxen på orten och väl känd av de flesta, så också av företagaren. Polisens handlande är ju helt klart ett fall av vänskapskorruption så som det oftast blir i sådana här byhålor som Mönsterås.
Om man sedan adderar med den omständigheten att jag sedan långt innan denna händelse inte var väl sedd av polis och övriga makthavare här i Mönsterås och högre upp i instanserna så är det utan tvekan så att man inom polismyndigheten tillämpar godtycke i sin påstådda brottsbekämpning.

KOMMUNSPÅRET: Betald båtplats i Mönsterås ingen garanti för nyttjanderätt

INGEN GARANTI
Åren 1989, 1990 och möjligen också 1991 hade jag hyreskontrakt på ca 20 m numrerad och uppmärkt kajplats för min båt i Mönsterås hamn, kajplatsen var utefter södra kajen där skutan Hvitfeldt nu är förtöjd.
Hyreskontraktet undertecknades för Mönsterås Kommuns räkning av dåvarande chefen för tekniska kontoret.
Kajplatsen blev alltid betald inom föreskriven tid. Trots det var det en del folkfä från orten som kom och gastade om att jag låg där utan att betala för mig.

När jag kom hem från båtsemestern 1990 så hade varvsägaren på kuggås lagt en av sina reparenter, en stor trålare på den av mig hyrda platsen. Jag tar kontakt med varvsägaren och ber honom att flytta trålaren, han är i vanlig ordning mycket stöddig och menar att han kan lägga sina reparenter var han vill utefter Södra Kajen även om och som han vet att jag har kontrakt på den delen av kajen.
Jag tar då kontakt med tekniska kontoret och dess chef för att få honom att kontakta varvsägaren.
Svaret jag får från tekniska chefen är att jag trots giltigt kontrakt inte kan hävda min rätt till platsen utan får leta upp en annan plats i hamnen om det finns någon sådan ledig. Och är det så att det inte finns plats för min båt i Mönsterås hamn så får jag enligt tekniska chefen i Mönsterås Kommun söka mig till en hamn i en annan kommun -- detta trots kontrakt och att platsen var betald.
Jag får också vid detta Tfn-samtal höra från tekniska chefen att, citat "vi ska vara rädda om våra småföretagere här i kommunen".
-- Jag säger då, "jaså, ska jag betala kajplats åt varvsägaren på kuggås, nu får du väl för fae´n ta och skärpa dig".
Jag ringer dagligen i ca en veckas tid till varvsägaren och tekniska -- samtalstonen blir grövre och grövre.

SÄNKA DIG I DJUPET DIN JÄVEL
Trålaren flyttas helt plötsligt en dag -- jag kan äntligen få lugn och ro, tror jag.
På den tiden var det dans i hamnen och den här sommarkvällen var det gott om folk vid dansbanan men det är inte så många som dansar. Mönsteråsarna lyssnar på musiken i väntan på att första halvlek av dansen ska ta slut, andra halvlek i dansandet innebär nämligen att priset per dans sänks med 50% -- ja, det är mönsteråsaren i ett nötskal, en snål djä... .
Nåväl, jag befinner mig under danskvällen på, vid och omkring båten, sitter bland annat på motorhuven på bilen och kramar min dåvarande bikini modell. Plötsligt kommer det en bil som parkerar alldeles framför kramkalaset, ur stegar två kraftiga typer (far och son) som frågar om det är jag som äger båten CHIVAS.
-- Jo visst, vad då?
-- Du, det är jag som äger trålaren där säger den yngre av de två, "vi vet att du har hållit på och djävlats med varvsägaren som utför ombyggnaden av min trålare och då har du också djävlats med mig -- nu ska du få stryk din jäv... ".
Den äldre fiskardrängen tar tag i den yngre dito för att förhindra våldsamheter.
Fiskardrängen/ trålarskepparen från Öland skriker då, att "om jag träffar på dig ute till havs så ska jag sänka dig i djupet din jäv... -- var säker på det".

SABOTAGE OCH SKADEGÖRELSE
Oftast när jag kom ner till båten så låg där snusprillor, ölburkar, pizza och korvkartonger på däck. Ibland syntes det att någon/några hade stått och pissat på rufftaken och gångdäck - bakom detta handlande kan jag bara se ren avundsjuka och konstruktiv illvilja då det upprepades frekvent.
Ibland övernattade jag i båten för att försöka få tag i de som jävlades, vid några av dessa tillfällen då de upptäckt att jag var kvar så kom de i bra fart körandes förbi i bil och kastade tompavor mot båten.
Jag fick också under vinteruppläggningen presenningar sönderskurna, uppbrutet skylight med följd att skruvarna slitits ur teaksargen de skruvats i. Intrånget gjordes dock utan att något stulits. Troligtvis var det någon som skulle kolla om jag hade elvärme på under vinteruppläggningen, jag hade nämligen dragit en elkabel till kopplingsskåpet på belysningsstolpen i närheten, mer än så behövs inte för att trigga en avundsjuk mönsteråsare.
Någon försökte också att göra ett rektangulärt hål i båten straxt under vattenlinjen, måtten i tvärsnittsytan på skadan var ca 50 x 5 mm, skadan blev ca 20 mm djup. Troligtvis hade ligistjävlen vid sabotaget använt typ ett plattjärn och sedan slagit på detta med slägga/hammare.

EN DUNK URIN ÖV...
Minns också en gång då det var gott om strömmingsfiskare (s.k. fritidsfiskare) i hamnen, jag hade ännu inte sjösatt och båthuset var inte nedtaget. Jag höll på med något arbete på akterhyttstaket samtidigt som jag lyssnande på samtalen som fördes på kajen alldeles bakom båthuset.
-- En av fiskarna sa, "var ska jag göra av all strömming".
-- En röst sa, "släng in fisken till skiten här inne".
-- Jag sa då, "gör det, och jag ska tömma en dunk urin över dig".

Jag tar mig ner från båten för att ta reda på vem det var som föreslagit inhystandet av strömmingen i mitt båthus. Personen hade vid svaret från mig snabbt satt sig i sin bil för att undvika igenkännande, jag han dock se vem det var innan han med en rivstart åkte därifrån. Vem var det -- jo, en av de högre cheferna på Mönsterås Kommun.
När jag dagen efter kom ner till båten så var båthusrepen som var surrade i pollarna på kajen, avskurna. Det var 20 mm rep och dubbelt dragna.

Sådant här och mer till får man räkna med att bli utsatt för om man inte anpassar sig till det Åkessonska kommunstyret i Mönsterås där företagarna och politikerna har blivit vår tids frälse.

På tjuv-jakt i Stockholmsnatten

BARFOTA-SLAGSMÅL I STOCKHOLMSNATTEN
Den här berättelsen utspelar sig i Stockholm Januari 1988, det är under tiden då jag arbetar på SAAB-SCANIA i Södertälje.
Jag bodde på Hotell Scandic i Fruängen i den länga av marknära rum med parkeringsplats alldeles utanför rumsdörren.

Det är sen vardagskväll, utetemp ca -7, snön ligger någon decimeter djup, klockvisarna har passerat 22:00. Jag sitter och slötittar på tv-serien Falcon Crest när jag hör att en bildörr stängs hårt och bryskt, det verkar vara alldeles utanför min dörr.
Jag öppnar ytterdörren för att kolla läget, ser att kupébelysningen i min bil lyser och förstår direkt att någon varit i bilen. Ser ryggtavlorna på två personer som gåendes avlägsnar sig - jag ropar, vad i helvete, har ni varit i min bil, de båda personerna börjar springa.

Helt plötsligt är jag springandes efter dem barfota, endast klädd i jympabyxor och en t-skirt.
Efter att jag har sprungit uppskattningsvis ca 50 m delar de på sig, jag väljer att ta upp jakten på den av dem som springer långsammast. Är snart ifatt och smäller på/tacklar honom bakifrån så han faller omkull vilket jag också är nära på att göra där på den isiga vägen, han tar sig upp och försöker börja springa igen, han hinner ta några steg men jag är över honom direkt.
Här börjar nu ett slagsmål i vinternatten som varar uppskattningsvis 15 min, jag är rejält förbannad och pucklar på honom av bästa förmåga, han faller och jag sätter mig över honom för att kunna hämta andan. Han skriker att han ger sig, jag sitter dock kvar för att vinna tid, han börjar då som i panik att kasta sig vilt, jag har fullt sjå med att sitta kvar. Ser mig om för att kolla om det finns någon person som skulle kunna larma polis, men det är tomt på folk förutom en person som dragit upp persiennen i ett rum som är beläget i huvudbyggnaden. Jag skriker att han ska ringa polis men han verkar tycka att det som utspelar sig är roligt, ser att han skrattar och vinkar varefter han fäller persiennen.

Killen verkar ha lugnat ner sig varför jag reser mig upp, tar tag i hans skinnjacka och drar honom med mig bort mot receptionen där jag bankar på dörren utan resultat, drar vidare bort mot rumslängan, väl där bankar jag på dörr efter dörr men ingen öppnar. Till slut kommer det dock ut en person från ett rum längst bort i längan, jag håller då på att klämma tjyven runt en flaggstång för att han ska tappa så mycket luft som möjligt.
Helt plötsligt är det åtskilligt med folk som kommit ut, killen väser "ta bort den jäveln, ta bort den jäveln", jag ber nu några av de andra att hålla fast honom men det är ingen som riktigt vill ta i honom, ser en storväxt kille hemmahörande i Oskarshamn och ber honom hjälpa till, motvilligt och med gråten i halsen hjälper han mig att hålla fast tjyven.

Jag har vid det här laget börja känna att mina fötter domnat av varför jag tar mig in på mitt rum och tar på mig ett par riktigt varma och goa läderstövlar. Hastar ut igen och upp till receptionen för att få tag på nattportiern, han kommer, ringer polisen omgående.
Väl åter på plats vid flaggstången vill Oskarshamnaren att jag ska hålla fast tjyven, "nej, nej, inte den jäveln igen" skriker tjyven, han lägger sig ner på backen självmant och lovar att han ska vara i detta läge tills polisen kommer.

DU ÄR FAE´N INTE RIKTIGT KLOK
Polisen kom omgående då de fanns i närområdet på patrullering, jag blir förhörd och får lämna personuppgifter och dylikt. Poliserna undrar vad för slags person jag är som törs ge mig ut i stockholmsnatten på jakt efter två tjyvar, poliserna säger att det tillhör ovanligheterna att någon törs ge sig på något sådant. När han får veta att jag tagit upp jakten barfota och endast iklädd T-shirt och jympabyxor säger han att "du är fae´n inte riktigt klok" du kunde nu ha varit på väg till bårhuset med en skruvmejsel i hjärtat - du ska veta att den här personen är välkänd och har ett straffregister som omfattar det mesta i brottsväg.
Jag blev också rekomenderad att byta rum från rumslängan till ett rum i huvudbyggnaden då en hämndaktion från tjyvens medbrottsling inte kunde uteslutas.

När poliserna åkt iväg med tjyven börjar jag känna av nedkylningen varför jag klär på mig ytterkläder, behåller stövlarna på, tar fram en kvarting Gin som jag dricker ur till hälften, lägger mig i sängen drar över täcket och blir så småningom varm igen.
Tårna hade jag länge besvär med då de domnade bort så fort jag blev minsta kall om dessa som e.x.v. vid bad på sommaren.

Konsekvenserna av mitt handlande blev en rätt så utdragen rättslig process, först som målsägare i Stockholms Tingsrätt och sedan också i Svea Hovrätt. Jag blev av tjyven och hans försvarare anklagad för övervåld, han ville också ha skadestånd för sina förstörda kläder, främst då hans dyrbara skinnjacka och div annat han förlorat i slagsmålet.
Själv krävde jag ersättning för självriskkostnad för bilstereo och reparationskostnader av bildörr, förlorad arbetsinkomst och ersättning för det stulna då en hel del grejer som försvann inte ersattes av försäkringen.
Jag fick dock ingen ersättning då tjyven saknade medel för detta, jag ansökte då hos brottsofferfonden men det blev blankt nej därifrån.
Tjyven fick 15 mån fängelse dock inte bara för detta brott, han hade åtskilligt mer som låg i vågskålen, han var också villkorligt frigiven varför han satt häktad på Kronobergshäktet fram till att rättegångarna var avslutade.

Sentensen av denna händelse är att: låt tjyven löpa - men man vet aldrig hur man reagerar i sådana här lägen, det beror på om reptilhjärnan är på hugget eller inte.

Arbete nov 1987 - jan 1990

November 1987 börjar jag arbeta på SAAB-SCANIA i Södertälje, var kvar där till Januari 1990.

NYTT ARBETE
Efter avstängningen från A-kassan bytte jag handläggare på AF i Mönsterås, den nye handläggaren är som från en annan värld jämfört med sossepsykopaten jag tidigare fått dras med.
Han handläggaren frågar om jag är intresserad av att tjäna bra med pengar - jodå, visst, gärna det!
Handläggaren tipsar mig om att man på S-S i Oskarshamn anställer folk och sedan skickar upp dem till S-S i Södertälje. Lön + traktamente ca 17000 netto + milersättning + nästan fritt boende på hotell med eget dubbelrum och rumservice som innebar alltid nybäddat och nystädat, fri frukt och dricka, fri frukostbuffe, fri dagstidning, ja det lät ju helt fantastiskt så jag ställde mig positiv till att söka detta arbete.
Ansökningen gjordes skriftligt varefter man kallades till intervju, jag blev på "nåder" anställd som personalchefen på S-S i O-Hamn uttryckte det.
Ja, givetvis var det min svartlistning på arbetsmarknaden som spökade men som jag på "nåder" blev undantagen ifrån.

FRÅN ETT HELVETE TILL ETT ANNAT
Arbetet i sig var varken roligt eller intressant då jag de första 8 månaderna arbetade på monteringslinen (löpande band).
Minns när jag tillsammans med arbetsledaren kliver in på linen i ett kaos/inferno av vrålande luftdrivna mutterdragare, slangar dragna kors och tvärs och ett myller av folk - min första tanke var "från ett helvete till ett annat".

Veckorna går och man vänjer sig vid oljudet och stressen, de som arbetar där är mestadels ungdomar i åldrarna 18 - 25 år varför det är mycket tjo, stim och jäkelskap, jag trivs dock överlag bra i sällskapet trots att jag var 35 år och blev kallad gubbe.
Det jobbade ett par mycket söta tjejer där i åldern 20 - 25 år som jag kom bra överens med.
Man kunde dock aldrig känna sig säker för dessa båda tuffingar då de gick förbi eller man arbetade sida vid sida eller under över varann, de hade för vana att nypa en högt upp på insidan av låret vilket gjorde rejält ont, jag tog deras hårdhänta handpåläggning som en komplimang och invit till vidare äventyr.
Mina erfarenheter av tjejer uppvuxna i stor-Stockholms området är att de till skillnad mot här nere är mycket kaxigare och friare i sitt förhållande till killar och deras ålder.

NY AVDELNING
Efter åtta månader på monteringslinen sökte jag till en annan avdelning för att få det lite lugnare och få tillfälle till att kunna jobba över och därmed spara ihop komptid.
Jag jobbade ihop 14 dagars komp som jag sedan utnyttjade till att förkorta arbetsveckorna med 1-2 dagar, när antalet kompdagar var nere på 3 -4 började några veckor och helgers övertidsarbete. Det fanns som en pool dit man kunnde anmäla sig för övertidsarbete och då kunnde man hamna lite var stans på fabriken.
Anledningen till att jag kunde lägga upp min arbetstid efter eget tycke och smak var att jag arbetade självständigt och oberoende till linen efter flytten till bromsdetaljen.

BOENDE OCH FRITID
Boendet på hotell under de två åren var bekvämt men givetvis utan hemtrivsel. Jag bodde först på Scandic Hotell i Fruängen senare på SH nere vid Kungens kurva.
Under dessa två års tid utforskade jag Stockholmsområdet från Nynäshamn och Trosa i söder till Norrtälje i norr och Sandhamn i öster till Köping i väster, ett ganska så stort område. Förvånadsvärt många av de som jag arbetade med var okunniga om vad som fanns att bese i detta område. Kommer att tänka på likheten mellan dessa stor-Stockholmsbor och den gamle Södviksbon och öläningen som hela sitt liv bott där i Södvik men knappt visste hur det såg ut i Persnäs några km bort.

Samanffattningsvis måste jag säga att dessa två år i Stockholmsområdet är ett ljust och positivt kapitel i mitt liv, en period jag alltid kommer att se tillbaka på med saknad av människorna jag mötte, pengarna jag tjänade och alla historiska och natursköna platser jag besökte.

Här kommer det en fin människa - jaså, var då?

För 3 - 4 år sedan hängde jag och några till på ett inköpsställe här i Mönsterås där det mesta av det som såldes var onyttigt och skadligt för hälsan, e.x.v. varor som tobak, godis, tabloid-tidningar och så förstås de obligatoriska herrtidningarna vilka får anses vara av det mer nyttigare sortimentet i denna bod.

Anledningen till att jag tillbringade åtskilligt med tid på detta ställe var för att inhämta info, kolla reaktioner, känna av stämningar, människostudier, konfrontera och prata i största allmänhet. En annan lockelse var förstås att få en pratstund med flickorna som jobbade där några timmar då och då - kommer speciellt ihåg Frida, minns när jag fick en helt oskyldig kram av henne och bodknodden såg det, hans ansikte uttryckte besvikelse och avundsjuka.
Bodknodden skulle dock några dagar senare hämnas, jag hade frågat efter när Frida skulle arbeta härnäst och fått info om dag och tid. Det var semletid och jag hade tänkt bjuda henne på en semla medans vi pratade, jag var där någon halvtimme efter utsatt tid men inte fanns Frida där, bodknodden frågade om semlorna var till Frida - jodå! Han tar då helt överraskande påsen med semlorna och säger att det ska bli trevligt att få bjuda Frida på semlor.

Man får ändå säga att bodknodden visade överraskande stort tålamod med mig och de andra mer eller mindre pratglada figurerna som brukade samlas där på eftermiddagarna.
Församlingen bestod förutom mig oftast av en enveten cyklist och maratonpratare samt två bröder som enfaldigt kommenterade kvinnsen som handlade eller gick förbi, det lät oftast "å, se e hone, tro ni ho ha fått nå i seg i da".
Anledningen till att bodknodden inte körde ut oss var ju förstås för att få tillfälle att få sälja en och annan kola, kokosbulle, tidning osv.

Innehavaren som själv inte tillhörde den talföra delen av befolkningen kunde dock ibland delge oss sina funderingar och värderingar.
Det stannade åtskilligt med bilar utanför boden under öppettiderna, jag minns speciellt ett tillfälle då en sprillans ny Merceders av värsta lyxmodell stannade.
- bodknodden säger, där kommer det en fin människa.
- jag säger, jaså var då, jag kan då inte se någon.
- bodknodden säger, i bilen såklart, en person som äger en sådan bil måste ju vara en fin människa.
- jag säger, bilen är fin, men människan som kör den vet vi ju inget om, det kan ju vara den värsta gangster, ja de brukar ju åka omkring i dylika bilar.
Bodknodden blir för ett tag tveksam men kontrar med att jag bara är avundssjuk.
Vad annat kan man förvänta sig av bodknoddar, det enda de har i huvudet är pengar och den status de kan ge sin herre.
Så om jag vinner ett skapligt antal miljoner kommer jag ytterst snabbt att avansera från värsta drägg till finaste människa - tänk vad pengar kan göra skillnad.