onsdag, november 30, 2005

Hurra så roligt att de galna Nya Peru-maoisterna, ordförande Gonzalos ståndaktiga svenska proselyter, håller ställningarna. De har ett eget Maoistforum. Här kan man bland annat läsa det obetalbara flygbladet utdelat efter skotten mot polishuset i Ronna: det inleds med ett långt Mao-citat och avslutas med stridsropet LEVE ORDFÖRANDE GONZALO! FOLKKRIG TILL KOMMUNISMEN! (I övrigt får SVT:s dokumentär om Rebellrörelsen en övervägande negativ recension.)
In the picture of Lessing, he has a Toupee Periwig, which enormously injured the effect of his Physiognomy. - Klopstock wore the same powdered &c - / it had an ugly look. - Honor to Poets & great men. You think of them as part of Nature / & any thing of Trick & Fashion wounds you as if you were to see epaulettes dangling from an Orange Tree. -
Coleridge's Notebooks - A selection, s. 12-13.

tisdag, november 29, 2005

Bra artikel om Ayn Rand av Jenny Turner i senaste London Review of Books: tyvärr verkar det inte vara sant att Rand, född Alisa Rosenbaum, skulle ha döpt om sig efter en skrivmaskin. Inte heller tycks det finnas några bilder på nätet av den utstyrsel hon bar när hon framträdde på Johnny Carson Show, a flowing black cape, her dress ornamented with a gold dollar sign. Turner pekar på två intressanta saker: hur arvet efter Rand lever kvar i självhjälpsindustrin, och vilken passionerat idealistisk tilltro hon hade till den modernistiska arkitekturens förmåga att fostra oss till sunda moraliska värderingar. Och hon får The Fountainhead att låta nästan - nästan - läsvärd:
So The Fountainhead is trash, but trash of the most bewitchingly odd lines and angles. Concrete and steel, housing projects and department stores, left-wing intellectuals and Irish construction workers, Citizen Kane-like newspaper headlines – all these are forced between the blades of a gigantic shredder, flying out kaleidoscopically in odd new configurations. Characters move in and out of each other’s airspace, ranting and declaiming. It’s a mad and maddening farrago of sex and Modernism; it’s like Tamara de Lempicka’s compellingly horrible Art Deco paintings, but because it’s done in words, not brushstrokes, it leaves you with a feeling that it must somehow be amenable to sense.

söndag, november 27, 2005

Rubrik på Aftonbladets kultursida igår: "ALLA ÄLSKAR PÄRT". Ha! Skulle inte tro det.

torsdag, november 24, 2005

Cabinet Magazine gör en riktig djupdykning i det här med Marinetti och mat, pasta och politik:
As always with Futurism, Marinetti's ottimismo della tavola had its darker side in the realm of realpolitik. Not by chance, as he himself acknowledged in the manifesto, Marinetti launched his attack against pasta just when Italy, hit hard by the Depression, was struggling to achieve one of Mussolini's great dreams: autarchy, or the elimination of Italy's economic dependence on foreign markets. Pasta, quintessentially Italian as it was, depended on expensive imports of wheat. The regime thus launched a campaign in favor of home-grown rice as a better substitute. Rice, we are told, was more virile, more patriotic, and more suitable for fighters and heroes. Rice also had its part in the history of Italian cooking as the great rival of pasta; it came from the Po valley in the industrial North, while pasta, with its hypothetical birthplace in Etruria and its triumph in Naples, was identified with the center, and even more with the agrarian and backward South. This was a battle that could thus be waged on familiar Futurist geopolitical territory.
Den här lär jag bli så illa tvungen att beställa: Frank Zappa, Captain Beefheart and the Secret History of Maximalism. Utdrag:
The convergence of food and performance is of course not new, and the Italian Futurists, to cite but one example, already prefigured the creations of performance artists such as Alicia Rios and Janine Antoni by subscribing to Marinetti’s famous dictum, "the distinction of the senses is arbitrary," which signalled the advent of a new maximalist (syn-)aesthetic promoting the dissociation of food from eating and encouraging the transformation of the gastronomic into the theatrical. The Futurists’s "Manifesto on Tactilism" (1921) introduced many synaesthetic experiments meant to maximalize the combination of sense experiences. These experiments included such idiosyncratic happenings as "Tactile Dinner Parties" and "Polyrhythmic salads" which were to be manipulated and consumed while listening to music and smelling natural essences. The Futurists’ "extremist banquet" featured many such culinary events separating food from its use-value and turning it into an aesthetic fetish whose main purpose was to teach Marinetti’s contemporaries how "to distinguish between things which serve to please the stomach and those destined to delight the eyes" (Futurist Cookbook 95).
Här finns ett smakprov från den futuristiska kokboken, "Against pasta":
Pastasciutta, 40 % less nutritious than meat, fish or pulses, ties today's Italians with its tangled threads to Penelope's slow looms and to somnolent old sailingships in search of wind. Why let its massive heaviness interfere with the immense network of short long waves which Italian genius has thrown across oceans and continents? Why let it block the path of those landscapes of colour form sound which circumnavigate the world thanks to radio and television? The defenders of pasta are shackled by its ball and chain like convicted lifers or carry its ruins in their stomachs like archaeologists. And remember too that the abolition of pasta will free Italy from expensive foreign grain and promote the Italian rice industry.

tisdag, november 22, 2005

Jag hade alldeles missat att den av Ben Reagan Central nyligen hyllade Bill Drummond förklarat gårdagen, den 21 november, vara NO MUSIC DAY (av en händelse trodde jag att min Ipod var trasig igår och spelade ingen musik; nu var Ipoden egentligen inte alls trasig, men sak samma). Manifestet är rätt roligt: On no music day ... rock bands will not rock ... jingles will not jangle, milkmen will not whistle ... the strings will not serenade, plectrums will not pluck ... and you will not take part in any sort of music whatsoever. Then you will decide what you want from music.

söndag, november 20, 2005

A Burnley restaurant has made the world's most expensive meat pies - at £1,000 each.

They were made with some of the world's most expensive meat and mushrooms so rare they are grown under armed guard.
Rapporterar Ananova.

lördag, november 19, 2005

I min Ipod idag:

Miles Davis - "Move". Från Birth of the Cool. Inte över tre minuter lång, och fler idéer än i de flesta jazzlåtar, inklusive det mesta från Davis överskattade elektriska period.

Dr Buzzard's Original Savannah Band - "Sunshower". Idag kändes som den första riktiga vinterdagen efter en lång, seglivad höst; marken var vit av frost när vi vaknade i morse. Detta är min favoritsommarregnslåt (tätt följd av Neil Youngs "See the Sky About the Rain): underbart flyktig. Har inte tidigare noterat det snudd på atonala pianospel som dyker upp här och var, som en loungeversion av Cecil Taylor.

Duke Ellington - "Blue Pepper". Under förevändningen för någon sorts orientalistisk marsch (med ett ståtligt strutt-tema som leder tankarna någonstans åt Zappas The Grand Wazoo, eller varför inte Alice Coltranes Ptah the El-Daoud) är Ellington betydligt funkigare än vad han brukar vara. Hårt piano.

Harry Nilsson - "Everybody's Talkin'". 70-talseskapism. Den lät bra i kön på Konsum. Samma känsla av bekymmersfri tyngdlöshet som hos Dr Buzzard's; ett strålande sångframträdande av Herr Nilsson är det ju också.

Hashim - "Al-Naafiysh (The Soul)". Det finns så många komponenter här, men de används så sparsmakat att det är lätt att missa dem: jag gillar synttemat som obekymrat flyter ovanpå allt annat. Hur kan man inte gilla trumprogrammeringen?

Moderne - "Switch-On Bach". Jag vet inte riktigt vad detta är för något (fransk electropop, uppenbarligen), men när jag lyssnar på den på bussen, i min egen värld, uppstår en högljudd dispyt mellan chauffören och en man som klagar på bristande service. Två ointresserade poliser tillkallas, till de andra passangerarnas förtret.

Todd Rundgren - "I Saw the Light". Keyboardindränkt, genomproducerad, melodisk melankoliskt glädjefylld 70-talspop: vad finns det att klaga på här? (Av någon anledning påminner mig detta om George Harrisons bästa låt, "Crackerbock Palace".)

Bill Drummond - "I'm the King of Joy". Den glade skotten är inte bara en skojfrisk situ-provokatör, utan också en man med genuin popkänsla (det ultimata beviset: "Touch" med Lori & The Chameleons, och, tja, KLF ...). Akustisk gitarr, handklappningar, Dave "Baby" Cortez-orgel, gospelkör, en idiotsimpel blåsslinga - och vilket budskap sen.

Madonna - "Borderline". Madonnas första (?) singel har ett harmlöst elpianointro, ett synnerligen trivsamt synt-hook och en fint pastellfärgad produktion rakt igenom.

Bix Beiderbecke - "Jazz Me Blues". Är det en banjo eller en gitarr som kompar? Den primitiva inspelningstekniken gör att de olika instrumenten flyter samman till en enda svängande mono-klump. Povel Ramel skrev svensk text till denna.

Blue Cheer - "Summertime Blues". Tung. Och ivrig.

Dagmar Krause - "Im Gefängnis zu singen". Krauses Brechtskiva Supply and demand var en favorit när jag pluggade i Uppsala och hade en något mer moloken musiksmak.

Statement - "Wanna Be". Destra Garcias extatiska "Bonnie and Clyde" har fått mig att vilja kolla in detta med soca. Denna låt, slumpmässigt utvald, är dock inget direkt att skryta med.

CCR - "Run Through the Jungle". Spöklik Vietnamrock som funkar utmärkt när jag står och diskar.

Scotch Egg - "Tetris Wonderland". Tetristemat var en av de första melodier jag lärde mig att spela på piano - efter noter i en blockflöjtsbok - så hur skulle jag inte kunna gilla denna happy hardcore-liknande mangling?

Giorgio Moroder - "Tears". En gång hittade jag på en liten orgelslinga. Sedan hörde jag, på en fest, DJ Shadows "Organ Donor" och upptäckte att han hittat på SAMMA SLINGA. Fast den kommer ju ursprungligen från den här låten. Som är bra.

Elephant Man - "All Out". Random ragga, helt ok.

Jason Forrest - "Lady Fantasy". Jag skulle bra gärna vilja veta vad är det för pampig symflåt Forrest/"Donna Summer" använt som grund för detta utstuderat inkonsekventa stycke galenskap. Låter lovande.

Kenny Process Team - "Surf Logic". 90-talets mest välbevarade hemlighet: muntra surfgitarrer spelar Captain Beefheart-rytmer, som om det vore den naturligaste saken i världen.

Snooks Eaglin' - "I Went to the Mardi Gras". Karnevalsblues.

Thin Lizzy - "Slow Blues". Har lite svårt att förklara varför jag gillar den här.

Darin - "Step Up". Feta retrosyntar och ett smart, catchy vokaltilltag ("uh-oh-uh-oh-oh!") lyfter Darin ur medelmåttigheten.

Irma Thomas - "Breakaway". En närmast absurt rask låt! Och Irma Thomas sjunger bäst i världen. (Tracey Ullmans cover är för övrigt en lustig kuriositet.)

September - "Satellites". Sommaren 2005:s enda hit värd namnet.

Eduard Artemiev - "Stalker 1". Jag tycker Tarkovskij är tråkig, tror jag, men jag drömde i alla fall om Stalker härom natten. Musiken tar det drömska och ensamma från tidiga Pink Floyd och skalar bort allt annat.

Michael Nyman - "Songs for Tony 2". Det mest frustrerande med den här PoMo-Armani-kompositören är ju att han, när han inte är upptagen med att skriva pompös filmmusik eller beställningsverk åt Mazda, kan snickra ihop riktigt vackra melodier när han känner för det. Detta är ett utmärkt exempel.

Frank Zappa - "Mr Green Genes". En sanslöst ful konsertinspelning från 1988: murrig barytonsax, digitalpiano och synttrummor i ohelig allians. Men varför inte.

Nico - "Nibelungen". Oj oj oj!

Sparks - "Suburban Homeboy". Att göra narr av "wiggers", och liknande attityder, är ju egentligen mest reaktionärt, men bröderna Mael kommer i min värld utan det mesta, och en bra låt är det.

The Sylistics - "Because I Love You, Girl". Elegant, elegisk salongssoul. (Lyssna också på "People Make the World Go Round.")
Precis vad vi på Ben Reagan Central behöver efter en lång dag: digitaliserade årgångar av tidskriften Design, 1965-1974. (Ett par svenska inslag.)

torsdag, november 17, 2005

Ikväll: konsert med Arthur Blythe och Bob StewartVillage, den första av duons två spelningar i Sverige (den andra är i Lund, imorgon). Vi var pinsamt få i publiken: sjutton personer, som mest.

På "One Mint Julep" från Arthur Blythes cd Spirits in the field (Savant, 2000) finns ett av mina favoritjazzögonblick: direkt efter temat, när Blythe inleder sitt solo med en fras, understödd av Stewarts tuba och Cecil Brooks trummor (ett inslag som saknades under dagens konsert), som bokstavligt talat fick mig att hoppa till första gången jag hörde den.

Några sådana höjder nådde inte Blythe och Stewart ikväll. Blythe verkade trött och sliten, men spelade bluesigt och bra ändå. Och Stewart spelade exceptionellt. Jag är ingen expert på jazztuba - men jag har svårt att tänka mig att någon skulle göra det bättre. Inget New Orleans-clowneri, bara svängigt, överraskande och melodiskt bas- och solospel.

Intervju med Arthur Blythe, där han bland annat förnekar att han skulle vara någon sorts avantgardist (en vanlig missuppfattning).

onsdag, november 16, 2005

Walk/Shuffle: "... four walks that took place in four different cities at the same time. Participants were guided through their different environments by randomly delivered audio instructions."
Indeterminacy: 186 anekdoter av John Cage.

måndag, november 14, 2005

Ungdomskultur på andra sidan järnridån. Från Moscow Times:
Talking About My Generation

Russians reminisce about their Soviet childhoods on a new web site dedicated to those born between 1976 and 1982.

In some ways, being a Soviet kid in the 1980s wasn't that different from growing up in the West at the same time. You could find the same stonewashed jeans, ill-advised leggings and passion for "Dirty Dancing" on either side of the Iron Curtain. But in the Soviet Union, children had to use a lot more than pester power to get what they wanted. They boiled Indian-made jeans in bleach to give them street cred, cut up tights to make the crucial hairbands and even colored their chewing gum with felt-tip pens to make it look like imported bubblegum.

These and other tips on how to be the envy of Class 7B circa 1988 are shared in a new web site called "76-82: Encyclopedia of Our Childhood." Developed from a popular LiveJournal.com forum, the site lists the iconic toys, games and clothes from the childhood of people born roughly between 1976 and 1982. They were the last to enter the Young Pioneers and the first to watch Arnold Schwarzenegger films in backstreet video salons. [...]
Ramage citerar Coleridges anteckningsböcker - "Bright Reflections in the Canals of the blue & green Vitriol Bottles in the Druggists shops in London. Mere plictri-plactri -" - och funderar över uttrycket "plictri-plactri". De utdrag som citeras på Rue Hazard var tillräckligt för att jag skulle beställa Coleridge's Notebooks: A Selection från Adlibris.
I think the Greek New Testament is the strongest and most successful misreading of a great prior text in the entire history of influence.
Harold Bloom, aktuell med boken Jesus and Yahweh: The Names Divine, intervjuas i Boston Globe.

lördag, november 12, 2005

Kaddafi bloggar.
[...] when I was thinking about the GM food thing, I read the works of a woman, Vandana Shiva [...]. And I'll give you a specific example. One thing I read, Shiva said: "Do you realize that when children, infants, eat baby food, they're getting eight times the dose of estrogen that a woman gets when she takes her contraceptive pill?" And I thought, "My God! How terrible [...]."

So I went to look at the paper she cited. Well, yes, it's true, they are getting eight times the dose of a thing, but it turns out not to be physiologically active estrogen. It turns out to have only one one-thousandth of the physiological activity that estrogen has. It's a thing called a plant estrogen. She played on the word "estrogen." Now, she must have known the truth in the matter, because she cited the paper from which she got the data. She would presumably regard that as a justifiable -- I would call it a deliberate distortion; she would say something else -- in the interest of the greater good. I think we cannot put up with that, because in the end it will be detected, it will make people cynical, and it will be counterproductive.
Richard Lewontin om Vandana Shiva. Igår såg jag Bullshit, en ny dokumentärfilm om Shiva av PeÅ Holmquist, Suzanne Khardalian, och bevittnade efter visningen ett panelsamtal med henne.

Bullshit använder suggestiv klippteknik som skulle göra Evin Rubar grön av avund. Närhelst Shiva är i bild ackompanjeras hon av "genuin" och "jordnära" indisk tablamusik; när filmarna besöker amerikanska agrokemiföretaget Monsanto är musiken dov och hotfull. Intervjurepliker från Shivas debattmotståndare Barun Mitra har klippts in så att han tycks kommentera något annat än vad han egentligen gör. Uttalanden från företagsrepresentanter åtföljs av inklippta rop om "bullshit".

Dramaturgin är övertydlig. Vandana Shiva är god, hennes motståndare onda.

Vad filmen dock förtiger är Shivas starkt konservativa drag. Hennes ilska riktar sig inte bara mot storföretagens arrogans (en högst berättigad ilska, i många fall), utan mot det hela den moderna teknologin. Hon romantiserar det småskaliga jordbruket och förespråkar en "tillbaka-till-naturen"-ideologi, anti-modernisering, anti-urbanisering, som uppmanar lantbrukare att bli vid sin läst: vårda sin jordplätt och sin familj, handla och odla lokalt, och vara nöjda med det. Att kvinnor maler mjöl för hand anses finare och mer naturligt än att en maskin gör det. Mot det västerländska samhällets "själlöshet", ställer hon en luddig andlighet. "Western industrial civilization has evolved in the absence of the sacred", skriver hon i Stolen Harvest (2000), och fortsätter med ett försvar för det lokalt rotade gentemot det kosmopolitsikt gränsöverskridande:
The second flawed assumption is to equate "sanctity of life" with racism and an obsession with racial purity. [...] Anti-racism does not require wiping out the blackness of the black or the brownness of the brown [...]. In fact, during the apartheid regime of South Africa, "border crossing" between whites and Blacks did not create liberation for the Blacks, it created new oppression.
Men det är ett budskap som går hem. När Vandana Shiva framträder inför publik efter visningen av Bullshit är det samförståndet som råder. Hennes globalt marknadsförda försvar för det lokala och jordnära går hem hos miljörörelsen. En hörnpelare i budskapet är motståndet mot genmodifiering, inte bara på grund av det orättvisa patentsystemet, utan också för att modifiering sägs kränka "livet självt".

I en recension av Stolen Harvest skriver Lewontin att det inte finns några som helst bevis för att genmodifierad mat skulle vara hälsofarlig och att Shivas motstånd snarare tycks vara baserat på kulturell konservatism:
So with no further elucidation we are told that seeds and biodiversity are "gifts from nature and their ancestors" that Indian farmers have received; that "food security is not just having access to adequate food. It is also having access to culturally appropriate food"; that "the smoke from the mustard oil used to light the deepavali lamp acts as an environmental purifier." While Shiva makes the undoubtedly correct claim that conversion to high-yield Green Revolution varieties has resulted in less fodder for cattle and less green manure for fields and has displaced the culture of legumes, other vegetables, and fruits, she nowhere explains why Indian farmers have engaged in this self-destructive activity and how the global structuring of agricultural trade in combination with the internal economy of India has driven them to it. Indeed, she never shows that Indian farmers are worse off than before the introduction of agricultural technology.

onsdag, november 09, 2005

Magnus Lintons Americanos är, bortsett från några passager med rätt töntig buzzword-prosa ("... gränserna mellan djur, människa, maskin, organ, manligt, kvinnligt, kopia, original är en gång för alla stadda i upplösning"), en bra bok. Någon sorts språkligt klumpighetsrekord slår dock detta citat från Gayatri Spivak, som Linton valt som inledning till sitt i övrigt utmärkta kapitel om Venezuela:
Kopplingen till arbetarnas kamp är lokaliserad i begäret att blåsa upp makten närhelst den tillämpas.
Jag var igår på konsert med två norsk-svenska konstellationer: först en electronica-noise-duo med Daniel Skoglund och Lasse Marhaug, sedan fenomenalt energiska jazzkvintetten Atomic, bildad 1999 som en reaktion på ECM-jazzens mördande tråkighet (med fjordromantikern Jan Garbarek och hans förfärliga gregorianska munkarmé i spetsen).

Idag känns ECM som ett något överspelat hot; få unga jazzmusiker tycks beredda att anamma denna coffee table-estetik. Då är det värre ställt med dessa ointressanta laptop-nördar som förpestar varje evenemang med samtida musik. Må det tolkas som ett uttryck för konservatism, eller vad som helst, men jag ser oändligt mycket hellre levande musiker i interaktion (som Atomic) än glåmiga, uttråkade typer bakom datorer och mixerbord (som Marhaug-Skoglund).

Det musikaliska avantgarderiets självförhävelser kommer alltid på skam när den kommersiella musiken ständigt återuppfinner sig själv och ständigt slänger ut sig nya underverk, medan de alltmer grånade experimentalisterna ligger och plaskar i samma lilla The Wire-ankdamm, år efter år.

Så Marhaug-Skoglund bombarderade oss med en välbeprövad arsenal av Merz-noise, blippblopp och ondskefulla ljudmattor (ständigt dessa ondskefulla ljudmattor), men det är musik som har noll relevans för mitt liv, som inte säger mig något jag inte redan visste, och som inte ger mig några nya infallsvinklar på några estetiska problem ...

tisdag, november 08, 2005

RIP, Mats G Bengtsson. Detta gör mig riktigt sorgsen. Bengtsson är väl mest känd för sin roll i Tårtan och för sina originella Blå tåget-låtar, men han var också en pionjär inom det svenska 60-talsavantgardet, den första, till exempel, att introducera McLuhan på svenska.

måndag, november 07, 2005


Bostadsområdet Pruitt-Igoe i St Louis sprängdes den 15 juli 1972. "Sprängningen markerar slutet på den funktionalistiska epoken, eller snarare början till slutet", skriver Johan Rådberg i Drömmen om Atlantångaren - Utopier & myteri 1900-talets stadsbyggade. Här en lite annorlunda bild av livet i "high-rise hell", utifrån en reunionfest för dem som bodde i området:
Former residents fondly recall growing up in the massive concrete compound. Few offer bleak tales of the crime and vandalism, the crumbling disrepair, the months of insufferable heat. Rather, they speak of the sense of community they felt in Pruitt and Igoe, the twin subsidized-housing complexes separated by Division Street.

"Those were really some of the best years of my life," says Herman King, who grew up on the Pruitt side. "I've lived in Richmond Heights since 1971, but in the projects there was a sense of connectedness, a sense of closeness with your neighbors. In suburbia, it's just the opposite. I don't even know my neighbors' last names."
Fifteen buildings toppled in a demolition project in Yunong Village near the Huanggang Checkpoint on Sunday (May 22 2005) ...

Enastående bilder.

söndag, november 06, 2005


NYPL Digital Gallery finns hela Photographs of British algae: cyanotype impressions av Anna Atkins.
Science is aestheticized at the same time as new technology allows for ever more elaborately 'natural' forms. These photographs record the moment when the earlier scientist's 'cabinet of curiosities' bursts open in the overlapping spaces of commerce and the museum. - Läsvärd artikel om det vetenskapliga fotografiets estetik på Frieze.

lördag, november 05, 2005


Mirny: världens största diamantgruva, i Sibirien, so deep that the surrounding "air zone... is closed for helicopters" after "a few accidents when they were 'sucked in' by downward air flow...". (Från BLDGBLOG.)
Tsunamianimation från amerikanska statens National Geophysical Data Center.

onsdag, november 02, 2005

Två via Things: Sprawlpanorama och Ofokuserat. / Giornale Nuovo om Steingrubers Architectonisches Alphabeth. / Viewropa om Googlebombning mot Nicolas Sarkozy. / Tourgueniev ce héros.

tisdag, november 01, 2005


Cut & Paste: fotomontagets historia. Två Hanna Höch-länkar: 1, 2. (Via wood s lot.)
The institution of music - all music - is more conservative than any individual examples. Hearing sound, or finding new contexts in which to play music, is what seems more interesting than any argument about certain musics being right or wrong, conservative or progressive. I don't have a theory to resolve any of these thoughts; simply the desire to maintain an open way of listening.
David Toop uttrycker i senaste The Wire en ståndpunkt som går tvärs emot tidskriftens gängse indie-avant-policy.
Rensar bland gamla e-postmeddelanden, och hittar ett spammejl som jag antar att jag sparat enbart för dess rubrik: prestidigitate augustan doric nightgown buttock!
Chavez har sina fåniga sidor:
CARACAS, Venezuela (AP) -- President Hugo Chavez urged Venezuelan parents not to dress their children in costumes for Halloween, calling it a U.S. custom that has no place in the South American country's cultural traditions.

Speaking during his weekly radio and television show Sunday, Chavez called Halloween a "gringa," or North American, custom. "Families go and begin to disguise their children as witches," Chavez said.

"That is contrary to our ways."