Archive for the ‘Författeri’ Category

h1

Ensamstående äldre herre

maj 11, 2016

För en ensamstående äldre herre, som inte är intresserad av den eurovisionella pride-parad som officiellt heter ESC och för en man som inte är road av fascistoida tävlingar i ren råstyrka, där Leni Riefenstahl kunde ha varit regissör, och som inte bryr sig ett vitten om idrottsvärldens tävling om bästa dopingmedlet, erbjuder televisionen i dessa dagar praktiskt taget noll och intet.

Detta är trökigt som fan, men det innebär också en fördel: man kan syssla med andra ting på bästa tv-tid. Man kan exempelvis skriva på sitt livsverk, en episk roman i sju delar om en svensk familj från Fosie och dess mäktiga öden under vårt sekel.
Jag började i går med del ett, men det gick trögt. Efter inledningsmeningen Det hade regnat hela dagen kunde spalten inte komma på någon bra fortsättning. Det hade regnat dagen innan också och Det skulle förmodligen regna i morgon med, var inga bra alternativ.

Jag får försöka hitta på nåt annat att sysselsätta mig med tills det är dags för Vem vet mest? och Lasse och hans femteklassare att komma tillbaks i rutan igen.

FOTNÖT     Ensamstående äldre herre är en dikt av Hjalmar Gullberg. Läs den, den är bra. Tror jag, jag har inte läst den.

baljan

     Herren som ung

h1

Hägg och spelmännen

februari 27, 2016

En av spaltens lärda kommentatorer skickar mig ett inlägg som författaren och kulturjournalisten Göran Hägg skrivit:

Ta bara balladen om Franske kungens spelmän! Bengtsson tog visserligen i andra upplagan bort fanan Oriflamme som inte kan ha burits mot Rom 1527. Men annat står kvar. Som: Nött livré från någon fest/svart hos Sforza, grönt hos Este… Båda färgerna är fel. Trodde Frans G, som inte behärskade italienska, att Sforza har något med svart att göra? Eller att Este rimmar på fest? Antagligen struntade han i saken och var bara ute efter vackra allitterationer och slutrim.

Hägg lämnade jordelivet för ett tag sen och jag saknar honom i morgonsoffan.

h1

Balladen om Frans G Bengtssons spelmän

februari 20, 2016

För att träna minnet har jag sen en tid tillbaka lärt mig en hoper sånger och dikter utantill. Av det skälet behärskar jag numera ett dussintal Taube-visor och en del annat, som till exempel Han hade seglat för om masten, Olrogs Violen från Flen och Gullbergs Till en näktergal i Malmö.

Men  när jag häromdan närmade mig Frans G Bengtsson och hans Balladen om den franske kungens spelmän stötte jag på patrull. Balladen är den där som har ordet transsubstantiera på sluttampen; enligt förljudande ska det ha varit ett vad som Bengtsson ingått som föranledde användandet av ordet.

Dikten kryllar av historiska och litterära anspelningar som vi vanliga dödliga inte har en aning om och jag beslöt att begränsa mitt inlärande till den första och sista versen, den med ha vi transsubstantierat till en sång på sluttampen. Det var alls icke lätt, men jag lyckades till slut. Dock vet jag fortfarande inte vad orden mellan espèrance och sabeln betyder och jag lyckades först efter viss ansträngning ta reda på att connetabel är en hög militär rang, ordet kan för övrigt jämföras med konstapel.

I hela mitt liv har jag på mitt slarviga vis trott att det bengtssonska diktverket handlar om trubadurer som flängde omkring i landsorten och sjöng till luta, men det gör det ju inte alls. Det handlar i stället om militärmusiker, som blåste till strid och annat och trummade för kungens kompani. Krig var lika råa då som nu, men de var i alla fall omsorgsfullt och snyggt instrumenterade.

Ivar Lo Johansson har sagt om Bengtssons ballad att det är en sång som sjungs av bildade svenskar när de blivit tillräckligt fulla och det stämmer förmodligen.

Så då gör vi väl det. Skål!

 

En ballad om franske kungens spelemän

musik: Gunnar Turesson

Vi har kommit från Burgund och från Guienne
från Brabant och från det gröna Normandie.
Vi har aldrig sett de länderna igen,
sen vi trummade för Kungens kompani.
Högt där Alpen lyfte kammen
klang det ”Kom,
med kung Karl och Oriflammen
emot Rom!”
Och den blåa luften bar
våra vimplar och standar,
tills av liljorna Toscana stod i blom.

Å, de skörderskor vi sett bland lin och korn
stå förundrade med famnen full av ax,
när basunerna vi lyft mot mur och torn:
”Män av Florens! Kungen kommer! Öppnen strax!”
Å, donsellorna på torgen!
Deras blod
svann ej bort från kind av sorgen
för vårt mod,
när det svors att söderåt
skulle icke längs vår stråt
någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god.

Vi ha spel för marsch och dansmusik för sal,
litaniors drön och sång om Charlemagne.
Vi ha klinkat klavikord och virginal
till en aube och till romanser från Bretagne.
Vi ha rim om Blanchefleur
och Herr Floris
och refängerna om Sieur de la Palice.
Och där påven fromt höll av
kurtisanernas konklav,
sjöngo vi Ballade des Dames du Temps Jadis.

Trumma på och blåsa klart och hålla takt
är vår lott ännu, fast buk och kinder svällt.
Vi ge än signal till sadling och givakt,
fast de herrar dött vi fordom följt i fält.
Mellan äreportar, lansar
eller bloss,
där man stiftar fred och dansar
eller slåss,
gå vi än som fordom med
med baretten käckt på sned
och begravningsinstrumenten i vår tross.

Ghibellin och guelf och påve och spanjor
ha vi följt, tills deras härlighet försvann.
Mången furste ha vi tjänat, tills han for
i en svart kaross med flordraperat spann.
Ny mundering får oss smycka
år från år.
Utav fallna herrars lycka
återstår
nött livré från någon fest –
svart hos Sforza, grönt hos Este
och hos Borgia rött som påvedotterns hår.

Finns en kvinna kvar, som minns oss i Guienne?
Blåser våren åter grön i Normandie?
Vi ha aldrig sett de länderna igen.
Vi gå nu mot Rom med Frundsbergs kompani.
Mellan Espérance och sabeln
är vår gång
med d’Orange och konnetabeln
av Bourbon.
Vad längs marschens väg var värt
ge en vink och hålla kärt
ha vi transsubstansierat till en sång.

 

 

h1

Utsikt från min hylla (15)

oktober 22, 2015

Idag avslutar jag serien Utsikt från min hylla. Tyvärr går detta sista avsnitt i moll. Min syn försvagas dag för dag och jag ser nu så  illa att jag inte kan läsa böcker längre. Jag har försökt med läsplatta, men det tilltalar mig icke att läsa böcker med en stor klump på magen. En bok ska vara av papper, därmed bastu!

Jag är erbjuden starroperation, men har inte vågat äventyra synen på det enda öga jag har kvar, det högra. Vänsterjacket är så gott som kaputt, där finns bara ledsyn att tillgå. Att bli i det närmaste blind är inget tilltalande scenario för en läsande och skrivande äldre herre som spalten. Då ginge jag nog hellre i sjön.

Kanske tackar jag  ja till operation så småningom, vi får se. Om man säger så.

 

h1

Utsikt från min hylla (14)

oktober 20, 2015

Jag har sparat det bästa till sist: Stig Claesson och Fritiof Nilsson Piraten, två av mina absoluta favoriter bland författarna. De båda hade mycket gemensamt.
Slas befinner sig som stilist, humorist och berättare på samma olymp som FN. Här levererar han ett av de bästa porträtt jag någonsin läst om Fritiof Nilsson Piraten, skriver Björn Vinberg i senaste numret av Piraten-Posten, medlemstidning för Piratensällskapet. Vad Björn syftar på är ett möte mellan de båda författarna som ägde rum 1963.

 

piraten

      Piraten

Bakgrunden är denna: Slas hade illustrerat flera av Piratens historier och när Skandinaviska Banken planerade sitt hundraårsjubileum kom man på att låta de två samarbeta. Resultatet skulle bli en samling bankhistorier.
Slas trodde att den gamle författaren (Piraten var 66 år och dubbelt så gammal som Slas) skulle skicka honom några historier, som han kunde sätta sig och illustrera, men Piraten, som var en man som visste att sätta guldkant på tillvaron, särskilt om kunde få uppdragsgivaren att betala för guldkanten, föreslog en resa till Köpenhamn. Uppdrag i Köpenhamn blev en av Slas´ roligaste noveller, eller vad man ska kalla det, kanske ett reportage. Den rekommenderas å det varmaste till läsning.

stigclaessonbild

                  Slas

Jag tror att jag äger alla böcker av Piratens  penna och åtminstone hälften av den nästan maniskt flitige Slas´ produktion. Ett verk jag saknar är den bok som heter 21 berättelser, där köpenhamnsresan finns beskriven. Detta verk går jag dock att snarast införskaffa.

Sista avsnittet av Utsikt från min hylla kommer inom kort på denna sida. Tyvärr slutar spaltens serie i moll…

 

 

 

h1

Utsikt från min hylla (13)

oktober 17, 2015

Under nittonhundratalets sista skälvande år förde jag en Läsdagbok i min dator. I den skrev jag in alla nya böcker som kom under min näsa. Detta kan förstås tyckas beskäftigt och tyda på en trist kamrerssjäl, men dylika omdömen får jag stå ut med. I Läsdagboken kan jag i dag ta reda på vilka författare jag läste i mogen ålder.

Ett litet axplock: Karin Fossum, Liza Marklund, Stieg Larsson, Helene Tursten, Mari Jungstedt, Karin Alvtegen. Och, för att ta ett par exempel utanför Skandinavien, John Grisham och Patricia Highsmith. Av den senare damen ägde jag nog alla hennes böcker.

Som synes höll jag mig till stor del i krim- och spänningsgenren, men det fanns även annat, exempelvis den  underhållande brittiske essäisten Alain de Botton med Konsten att resa och Arbetets lust och leda.
En med honom andligen besläktad författare är amerikanen Bill Bryson. Hans bok med den oemotståndliga titeln En kortfattad historik över nästan allting behövde inte sträckläsas utan kunde avnjutas i lagoma portioner och var därför  under flera år mitt  spirituella sällskap på charterresor söderut.
Många medresenärer runt diverse pooler har säkert undrat vad den skäggige gubben satt och skrattade åt, men det var åt Brysons halsbrytande upplysningar om, som sagt, nästan allting.

beard_travel_wideweb__430x397

Bill den rolige

h1

Utsikt från min hylla (12)

oktober 14, 2015

Som många andra svenskar tog jag mina första steg på brottets bana i sällskap med Maj Sjöwall och Per Wahlöö. De skrev Historien om ett brott, en svit med spännande och samhällskritiska kriminalromaner om polisen Martin Beck och Gunvald Larsson och de andra i hans team. Romanerna har filmats många gånger, men den ende trovärdige personskildringen finns i Bo Widerbergs Mannen på taket (efter Den vedervärdige mannen från Säffle), där Beck spelas av Carl-Gustaf Lindstedt.
De filmer som mals om och om igen i tv, med Peter Haber som Beck, har inget som helst med Sjöwall-Wahlöös romansvit att göra. Därmed inget ont om Haber, som ju är en utmärkt skådespelare.

Innan Sjöwall och Wahlöö kom in i mitt liv hade jag nosat på så kallade pusseldeckare, av Agatha Christie och Dorothy Sayers och, för att ta en svensk,  Maria Lang , men de fann aldrig nåd inför mina ögon, sannolikt för att jag inte äger den konstruktiva intelligens och fantasi som erfordras för att man ska hänga med i svängarna. Många läsare kunde avslöja mördaren i mitten av boken, jag visste nätt och jämnt vem som var mördad.
Dessutom fann jag det rätt tröttsamt med alla dessa prydliga mord i överklassmiljö.

Historien om ett brott gav en mer realistisk bild av hur polisarbete går till i verkligheten, Senare har brottsprofessorn Leif GW Persson följt S-W i spåren och jag har med stort välbehag följt hans  produktion, framför allt Den döende detektiven.

Så kom då Ed McBaine och hans böcker om Steve Carella och de andra grabbarna i  87:de  distriktet i den fiktiva staden Isola, som var väldigt lik New York. Innan jag företog min stora utrensning i bokhyllan ägde jag alla böckerna i den serien. Jag hade också ett klipp ur Expressen, där min kollega och gode vän Björn Vinberg hade gjort en komplett utredning om McBaines böcker, med karta över Isola. McBain dog 2005, i en ålder av 79 år.

Håkan Nesser var en annan av mina kumpaner i den undre världen. Och, förstås, Henning Mankell.
Ingen av dem har, enligt mitt enkla förmenande, blivit lyckade som filmer och tv-serier. Bäst  som Wallander är, fortfarande enligt min åsikt, Kenneth Branagh i BBC:s serie.

EvanHunter

McBain

h1

Lättare förr

oktober 9, 2015

Förr hette nobelpristagarna Oe och Fo. Årets heter Aleksijevitj. Det var lättare att lösa korsord förr.

h1

Utsikt från min hylla (11)

oktober 8, 2015

John Steinbeck skrev en roman som hette Riddarna kring Dannys bord och som handlade om några uteliggare i Monterey i Kalifornien. Den utgjorde en bra ingång i vuxenlitteraturen för en yngling som inte var torr bakom något som helst öra.

Steinbeck är pappa till många litterära verk, bland annat det stora eposet Vredens druvor, som renderade författaren nobelpriset i litteratur 1962. Men historierna om vinalkisarna på Cannery Row var hans debut. Långt senare måste jag dock konstatera att verklighetens alkisar inte är lika charmiga som de i boken.

A2439-4

Nobelpristagaren

Nästa man till rakning (sic!) var Ernest Hemingway. Han gjorde entré i spaltens litterära liv med skarpladdad dubbelbössa och måhända  ridandes på en elefant, ty detta var en tid då det icke var skurkaktigt utan hjältemodigt och karlaktigt att skjuta ihjäl lejon och noshörningar och andra värnlösa djur.
Jag slukade alla Hemingways romaner med välbehag, men bäst gillade jag Och solen har sin gång, även känd som Fiesta. Den glorifierar det gräsliga djurplågeri som heter corrida, tjurfäktning, men annars håller den förstås måttet än i dag.

Unknown

När jag i dag ser tillbaka på Hemingways produktion finner jag dock att den jag tycker bäst om är En fest för livet, i vilken författaren ser tillbaka på sina fattiga och vilda ungdomsår i Paris.

 

h1

Utsikt från min hylla (10)

oktober 4, 2015

Nu vällde en tsunamivåg av författare in i mitt liv: John Steinbeck, Ernest Hemingway, Somerset Maugham, Conan Doyle, Charles Dickens, James Joyce… Undrar om det finns någon som läser Maugham nu för tiden, skulle knappast tro det. Folk under sextio vet förmodligen inte ens vem han var.
Men Maugham är väl värd att läsa än i dag. Han var en god berättare. Hans roman Den vassa eggen har jag läst flera gånger. Han var tillika en språklig elegant; jag glömmer aldrig den mening som inledde en novell i min lärobok i engelska:

I caught sight of her during the luncheon…

Några av böckerna som sköljde över mig lånade jag på bibblan, andra fick jag i present eller julklapp, några få köpte jag i Falkmans bokhandel på Södergatan. Där härskade farbror Edvard Löfberg, som var min granne på Bellevue och fader till min lekkamrat Åke. På Falkmans kostade en bok cirka en och femtio. Det kan låta billigt, men det var en duktig slant för en ung man som tjänte femhundra i månaden.
Bland de svenske satte jag nu, med samma förtjusning som jag tidigare slukat proletärförfattarna, tänderna i den borgerligaste auktören av dem alla, Olle Hedberg. Bra  historier, det också, även om det kändes rätt dammigt när de unga personerna tilltalade varandra med förnamn.

Vill Blenda följa med på balen?
Ja, om inte Torsten misstycker.

Hedberg,_Olle_i_VJ_1943

Olle

Även Hedberg är mer eller mindre bortglömd i dag. Skriver man in hans namn på Google handlar den övervägande delen av svaren om en sjungare från tv-programmet Idol.

August Strindberg hade jag lite svårt för eftersom han tillhörde de där författarna man tvingades läsa i skolan. Efter att ha hört en finnig skolpåg från Lomma återberätta Röda rummet var man lite tveksam till att närma sig  titanens verk. Men Hemsöborna kunde jag lika. Den är allt annat än en idyllisk skärgårdsberättelse, den är en historia om livets kamp i ett nötskal.

Tegnér och Rydberg och Geijer et consortes och deras svulstiga och fosterländska brösttoner var ingenting för mig.

Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land , dör för din stad och ditt hem
(Erik Gustaf Geijer)

Det var drapor av den typen som skaffade sina författare ära och aktade namn och och ledamotskap i Svenska Akademien och för evigt skrev  in deras namn i den svenska litteraturhistorien.

Och Viktor Rydbergs Singoalla, om riddaren Erland Måneskär och hans prassel med en romsk kvinna tyckte jag bara var ett stort och präktigt pekoral.

Så var det med mig och mina klassiker, det var inte mycket att göra åt det. Lärarna vred sina händer, men eftersom jag var bra på att skriva uppsatser fick jag ändå alltid överbetyg i svenska.

Till de övriga i ingressen omtalade författarna återkommer jag i nästa avsnitt av serien.