Operation Ökenstorm

novell av

Det fanns två tideräkningar: före och efter älgjakten.

Somliga levde bara för mitt emellan. Den tid på året när de fick bege sig till skogs för att jaga, ströva omkring i markerna, insupa friskluften och friheten, sitta vid elden och den sotade kaffepannan, karva bitar ur det torkade köttet — eller getosten — och lägga bitarna i kaffet. Fulla kosan. Ingen snålhet där inte!

Och sedan tömma träkosan och i andanom räkna taggar på Kungens krona.

De levde för älgjakten och utan älgjakten kunde de inte leva. Tiden före och efter var bara en enda lång väntan på det som låg mitt emellan.

Karlarna bildade kedja, utspridda med jämna mellanrum, och gick sakta framåt. De var klädda i grönt och brunt, i slitstarka jackor och byxor, smalt samman med omgivningen. De bar skärmmössor med öronlappar och färgade band, för att ingen skulle ta miste. Närmast kroppen bar de värmande Helly Hansen, på fötterna tjocka sockor och kraftiga kängor, för att hålla kylan och vätan borta. De flesta var orakade, med väderbitna ansikten. Under läpparna vilade snuset.

I fjärran ekade hundskallen, rullade mellan berg och tjärnar, studsade fram och åter. Alltsammans påminde om en kör som försökte sjunga upp sig, utan att någonsin bli samstämd. Det ekade överallt.

Medan de gick började det blåsa, först nästan omärkligt, sedan allt kraftigare. Träden vajade, men de tänkte inte på det, för de drömde om Älgen.

Det var i närheten av den gamla gruvbyn där många av dem arbetat. Fast inte nu längre. De var arbetslösa eller pensionärer och gruvan var sedan länge nedlagd. Jobben hade försvunnit och likaså de hus som en gång stått där. Rivna eller bortfraktade. En hel by var bortsopad. Företaget hade roffat åt sig och sedan dragit sin kos.

Men just nu hade de annat i tankarna. Viktigare saker. De var älgen i spåren och drömde alla om att fälla den. Bara den inte hann utanför jaktlagets gränser.

Blåsten tilltog. Det var i september månad och ändå verkade det som om snön var i antågande. Det var torrt i markerna. Vid horisonten syntes ett moln komma drivande; ett moln ... eller en snöstorm? Det kom allt närmre.

Axel blev stående mitt i steget, mumlande för sig själv:

— Vad i hela friden?

Han anropade jaktledaren på kommunikationsradion.

— Hör du, Bertil ... Har du sett?

— Joo, hördes jaktledaren svara. He är likadant här.

Det knastrade till och en ny röst blandade sig i samtalet: hundföraren.

— He är den där jävla sligdammen!

— Fördömdat! sa Bertil. Och just nu ...

— Men älgen då? frågade Axel. Har ni fått korn på han?

— Vi hade, suckade hundföraren. Men nu har hundarna blive som tokiga ...

Molnet nådde fram och nu insåg de att det inte alls rörde sig om snö. Sligdammen var i uppror och dammet svepte in dem i något som påminde om en dimma. Landskapet var som en öken i full storm och jaktledaren suckade:

— He är inget att göra. Vi får avbryta!

Svärande ve och förbannelse återvände karlarna till sina bilar. Det skulle inte bli något kött den här gången heller! Och frysen som var i det närmaste tom.

De påminde om sotare — eller bagare — där de gick. Utan ordning i kedjan och med ögon och näsor igenmurade av tjockt damm. Vreden kokade och de grunnade på vem som borde dräpas. För någon bar skulden. Någon ...

Men inne bland träden stod Älgen stilla och glodde förundrad efter dessa varelser som nyss hade förföljt den och som nu försvann.

Det såg nästan ut som om den log.

En gång hade bygden varit levande. Gruvan hade gett försörjning åt den som ville och inte föredrog jordbruket. Så hade det varit åt efter år. Och jordbruken hade avvecklats. Men sedan hade en finkarl kommit på besök och förklarat att malmen inte längre var brytvärd. Företaget hade packat ihop och dragit vidare till andra trakter.

Gruvbyn tömdes på allt. Ungdomen flyttade. Älven var redan utbyggd. Kalhyggena bredde ut sig. Ungdomen, vattenkraften och skogen ... Och nu också malmen. Det ena efter det andra hade försvunnit och de hade funnit sig i allt.

För naturen fanns ändå kvar. Den kunde igen ta ifrån dem. Naturen ...

Det som en gång varit en sligdamm, uppsamlingsplats för avfallet från gruvan, hade besåtts med vildgräs. En sommar hade också gräset vajat, men sedan aldrig mer. Och sedan dess hade dammen sett ut som en öken. Fast de äldsta mindes en hjortronmyr.

De hade funnit sig i allt. Allt!

Företagschefen var nyligen hemkommen från utlandssemestern, brunbränd och utvilad. Han gladde sig åt det förmånliga avtal han nyligen skrivit under, ett avtal som skulle ge honom trygghet för resten av livet, den dag han valde att sluta arbeta. Nog visste han vad det kallades: fallskärmsavtal. Men var och en fick väl se om sitt eget hus!

Han satt inne på kontoret när buller och upprörda röster hördes utanför. Han kände igen sekreterarens röst som skar genom larmet:

— Ni måste avtala om tid. Så här kan ni väl ändå inte göra!

Dörren slogs upp och in strömmade en hop karlar. De flockades kring skrivbordet och trängde in företagschefen i ett hörn. Han kände snusdoften när en av karlarna väste:

— Nu är måttet rågat!

Företagschefen var fullt medveten om att det förmånliga avtalet var i farozonen. Kanske borde han ha kontaktat polisen och anklagat karlarna för olaga intrång, men han vågade inte. Han vågade inte sätta sig upp mot dessa karlar, för han insåg allvaret.

Mycket hade de tålt, men aldrig att någon skulle få ta älgjakten ifrån dem!

De gav honom skulden för allt: utarmningen av bygden, den försämrade servicen, ungdomens flykt. Ja, de skyllde honom för allt och han vågade inte ens protestera. Han gick med på deras krav och han fruktade att han nu inte bara äventyrade det förmånliga avgångsvederlaget, utan kanske själva jobbet.

Ändå genomdrev han i styrelsen en mångmiljardsatsning på återställningsarbeten av den gamla sligdammen. Ingen möda fick sparas för att få marken i gott skick.

Älgen stod inne bland träden och gömde sig för dessa varelser som kom allt närmre. Det blåste hårt och någonstans långt bak i medvetandet påminde den sig en liknande händelse för länge sedan. En märklig syn:

Skällande fyrbenta varelser som jagat den, men som sedan gett upp. Tvåbenta varelser som kommit gående, men som sedan slukats av en underlig dimma.

Kanske inbillade Älgen sig att det skulle bli likadant nu, för den stod kvar bland träden och väntade. Men dimman kom aldrig. Trots att det blåste värre än den gången för några somrar och vintrar sedan, kom dimman inte till undsättning.

Och plötsligt var hundarna farligt nära. Då insåg Älgen att den måste fly. Det brakade bland buskar och träd när den började springa. Den greps av panik.

Axel hade sitt pass uppe på en höjd. Härifrån hade han utsikt över ett stort kalhygge som det skulle ta ett människoliv att växa igen. Långt därnere såg han också den öppning i skogen där gruvbyn legat. Där hade han levat med hustrun och barnen och där hade funnits både skola och affär, Folkets hus och biograf. Där hade han haft sin tillvaro.

Själv hade han uppnått pensionsåldern lagom till gruvnedläggelsen. Men han och hustrun — som arbetat i affären — hade naturligtvis inte kunnat bo kvar, för alla hus fraktades bort. Nu bodde de i kommuncentrat.

Det sista som stod kvar var gruvlaven. Företaget anlitade sprängexperter för att fälla den till marken och Axel hade själv farit dit för att se sprängningen. I flera dagar hade de förberett, men när de till sist sprängde stod laven envist kvar, vägrade falla. Bara några svalor som bosatt sig däruppe strök med.

Och sedan — en natt när ingen var närvarande — drog laven alla vid näsan. När arbetarna kom dit om morgonen låg laven snyggt och prydligt i den uppskottade graven.

Den hade valt en död i ensamhet.

Det knastrade i kommunikationsradion. Jaktledaren anropade.

— Axel, är du där? Pass på nu! Den ser ut att komma åt ditt håll.

Han bekräftade och lyfte geväret, spanade i kikarsiktet. I skogsbrynet till vänster syntes en väldig älg och längre bort hördes hundskallen. Älgen sprang rakt ut på hygget, förmodligen i avsikt att ta sig över till andra sidan där skogen på nytt tog vid. Axel följde den i siktet och höll fingret redo vid avtryckaren.

Men plötsligt stannade Älgen. Den stod där och såg rakt åt Axels håll och han kunde till och med räkna taggarna. Vilken bjässe! Ett naturens under. Vilket byte!

Han hade den på kornet och han behövde bara krama avtryckaren och den skulle vara hans. Men i siktet såg han Älgen och han inbillade sig att den också såg honom. Därnere låg skogsgläntan där han själv hade levat och där barnen lekt i full frihet — innan de tvingats fara söderut.

Och det kändes med ens som om fingret stelnat. Han förmådde inte skjuta, såg inte ens ordentligt. Det var som om en ökenstorm blåst upp för hans syn.

Hundskallen tilltog och plötsligt kom hundarna löpande rätt över kalhygget, medan Älgen fortsatte i full karriär.

Axel vred gevärspipan uppåt och frågade sig i tysthet vart han egentligen skulle rikta sin vrede och besvikelse. Vems var skulden? Vem bar ansvaret?

Och nu var det som om kraften kom tillbaka. Han rörde vid avtryckaren, det small, och några sekunder senare knastrade det i kommunikationsradion:

— Axel, hur gick det? Fick du han?

En lång stund var han tyst. Han spanade mot gläntan i skogen och sedan svarade han:

— Nää. För en sekund inbilla jag mej att jag hade han på kornet. Men jag är int ens säker. He kanske var någe annat ...