Ett ödesdigert besök på Börseryds gästgifvargård

av Bengt Gustafsson

Inledning

 I en uppteckning från 1933 i Folklivsminnesarkivet i Lund berättar en gammal vissefjärdabo bl a: 

När det var marknad här fick tjänarna fritt och de begav sig i väg till fots. Utrustningen var en brännvinsflaska - en lommaflaska — som de hade i lomman där framme i sin lilla korta jacka. Den var att hålla fred med. Om det kom någon och rusade på dej och ville slåss, så skrek han: har du nå't brännvin. Och då var det så, att hade man inte något, så blev det stryk. Gav de, så kanske de fick vara ifred. Så hade de en madesjökniv. Det var en som hette Horn i Madesjö som gjorde ett slags knivar med breda blad, slipade på ena sidan — det var madesjöknivar och de var kända långt nere i Blekinge. Så hade de en hoper sten i lommorna, och de band de in i näsduken. Det var slängskott kallade de det, och med det slog de till dem i huvudet, när de kom inom räckhåll. På så sätt höll de dem från livet. 

Jag föreställer mig att ovanstående beskrivning l stora drag är giltig också för de Madesjö­ungdomar som från olika byar på morgonen den 4 september 1846, eller möjligen redan föregående kväll, begav sig till Gårdsryds höstmarknad. En av dem var bondsonen Johannes Mathiasson frän Olofsbo. Kanske slapp han gå till fots hela sträckan eftersom flera hästskjutsar var på väg i samma riktning. Att Johannes var utrustad med en "Masjö-dänga" och en näsduk som vid behov kunde användas som slängskott, det vet vi med bestämdhet. Av allt att döma hade han också en lommaflaska med brännvin. Inom det närmaste dygnet skulle Johannes liv vara radikalt förändrat och hans exemplar av Horns kniv spelade därvid en avgörande roll.

Vi ska i det följande se vad som hände. Jag bygger berättelsen på den mångfald av rättegångsprotokoll, besvärsärenden, personintyg, ansökningar om nåd och frigivning, fångregister och andra skriftliga dokument som finns i ärendet. I långa stycken följer jag ordagrant protokollens beskrivningar av händelseförloppen, med enstaka språkliga förtydliganden. Utöver huvudhändelsen behandlas en det andra förhållanden som kan ge lite ytterligare tidsfärg. 

På Gårdsryd marknad

I Gårdsryd hölls, kan vi förmoda, en ganska lokal marknad med för en sådan vanliga verksamheter, såsom kreaturshandel, troligtvis mest stutar och oxar, försäljning av varjehanda redskap och hantverksprodukter, byttor och kärl, lädervaror, vävda tyger och slöjdade artiklar för nytta och prydnad i hemmet. Tillfälle gavs att inhandla pigtittare, skäktknivar och andra föremål lämpade som fästmansgåvor. Marknadskarameller och andra godsaker bjöds nog också ut, liksom viss underhållning med mustiga historier, sång och musik. Några kringresande kreatursuppköpare, spelmän och s k taskspelare hade infunnit sig. Huvuddelen av marknadsbesökarna var emellertid folk från trakten, med övervikt av ungdomar. Pigor och drängar synades av bönder som behövde tjänstefolk och nya anställningar avtalades. Pojkar och flickor träffades, ibland enligt överenskommelse frän tidigare möten, i andra fall gjordes nya bekantskaper. Pojkarnas blyghet minskade i takt med att de tullade på innehållet i lommaflaskorna och mödrarna fick hålla ett strängt öga på sina döttrar.

Vi vet inte om den 22-årige Johannes hade något uppdrag att uträtta åt föräldrarna, bonden Mathias Nicolausson och Cajsa Lena Petersdotter, eller annat eget ärende på marknaden. Kanske hade han bara tagit sig dit för att fördriva en fridag med vänner och bekanta. Vad vi vet från hans egen berättelse är att han mot dagens slut, liksom många andra marknadsbesökare, sökte sig till den närbelägna gästgivargården i Börseryd för att få lite till livs innan det var dags att gå de 15 km till föräldrahemmet i Olofsbo.

På Börseryd gästgivargård

Inne på gästgivargården är det gott om manfolk i olika åldrar, de flesta tydligen bekanta med varandra och med Johannes. Några kvinnor serverar vid de små borden. Man äter, dricker och samtalar högröstat. Det är ont om sittplats i lokalen, men stämningen är god. Värdshusvärden anstränger sig att skapa rum för alla. Ordningsvakter, vaktkarlar, fanns utsedda. Ute på gården samlas allt fler vagnar och folk som är på väg hem från marknaden.

Då kommer det, tydligen ganska oväntat, en båtmanstransport, dvs en grupp lokala båtsmän som efter tjänstgöringen i Karlskrona vill bli undfägnade på gästgivargården. En av båtsmännen är den 32-årige Johan Peter Josephsson Holmström från byn Holmen "av lång växt och stark och gror kroppsbyggnad". Han är känd för att vara "mycket retsam och skräflande samt begifven på dryckenskap och slagsmål" och under tjänstgöring i Karlskrona tidigare straffad för fylleri och slagsmål. Denne Holmström kungör, enligt mångas vittnesmål, vid sitt inträde i lokalen att "nu hör krogen oss till, bondpojkarna skall ut". Den något kortvuxne Johannes, bara 5 fot, 6 tum enligt stamrullan - dristar sig då att påpeka att pojkarna är beskedliga, så det är väl inte så farligt om de är kvar. Holmström tar då nacktag på Johannes, lovar honom stryk och visst tumult uppstår. Skällsord och några knyt­nävsslag utväxlas mellan de två inne på krogen. Med i gnabbet med Holmström är från början också en av Johannes bekanta, drängen Nils Peter Nilsson från Tostetorp, som senare blir dömd för att ha "skuffat" Holmström och en annan båtsman, Ola Hvithår frän Eskilsryd. Nils Petter höll sig tydligen undan rättvisan i det längsta, för han omnämns i flera rättegångsprotokoll som "på fri fot varande". Holmström gick sedan ut på gården och Johannes skriver i en egen inlaga att "då jag varit derinne en stund efter, så tänkte jag för mig sjelf nu är jag tvungen till att gå him eller får jag förträt af min fader och jag var mycket rädd för att gå i genom folkträngslen på gården för jag hörde dom gräla, men sedermera utgick jag derifrån och ämnade mig till att gå him och då jag utkom på gården kom det en mansperson och sprang på mig och tog mig om strupen och jag såg mig ingen utväg att springa från honom och upp tog jag min hand ur min ficka och i den rädsla fick jag upp en fällakniv i vänstra handen och tilldelade den samme ett slag men icke visste att densamme var Holmström förrän sedan och det i genom rädsla och förhastande utdelade slaget blivit dömd vid Södra Möres Härads Rät till att mista mitt lif genom halshuggning. . . ." Ovanstående citat är från en inlaga där Johannes söker att få det dödsstraff han så småningom dömdes till förvandlat till böter eller s k mansbot, vilket fram till 1861 var en laglig utväg vid s k vådadråp.

Johannes råkade alltså ute på gården, eller redan i dörren till krogen, under ett nytt gräl med Holmström med ett hårt och vasst föremål med vänster hand framifrån träffa sin antagonist så olyckligt på högra sidan av huvudet att tinningspulsådern brast. Enligt flera vittnesuppgifter föll Holmström genast då han träffades av slaget, reste sig och stapplade med händerna på knäna baklänges till en vagn på gården, stödde sig något mot denna, föll igen ymnigt blödande och förblödde och dog inom några minuter utan att ha yttrat ett ord.

För detta dåd kom Johannes inom ett halvår eller närmare bestämt den 14 januari 1847 att dömas till döden genom halshuggning. Samtidigt fick ovanstående Nils Petter Nilsson böter för skuffning av två båtsmän, bl a hade han slagit hatten av Holmström. Johannes slag lär ha utdelats strax efter Holmström böjt sig ner och hämtat upp hatten.

Johannes insåg omedelbart att han ställt till det för sig. Han kände sig djupt skyldig och mycket rädd. Vittnen säger sig ha sett honom gråtande i folkhopen och hört honom bl a yttra "nu är jag bet och går ej mera hem till mina föräldrar". I sin förtvivlan gör han en rad dumheter, både utanför gästgivargården och senare, som vi skall se, under den följande rättegången. Kniven, som han slagit med, ger han genast ifrån sig till en vän, en dräng från Spaksmåla. Åklagaren, till vilken kniven så småningom överlämnades, beskriver den som "en större på orten kallad Madesjöknif med ett något öfver ett tums bredt blad".

Rättegången i Vassmolösa

I rätten försöker Johannes hävda att han gett kniven till sin kamrat som ersättning för en gammal penningskuld, vilket vännen förnekar. Johannes, som tydligen frihetsberövades redan samma natt slagsmålet ägde rum, författade också i fängelset i Kalmar, dit han fördes två dagar efter dådet, ett brev till en annan ungdomsbekant, i vilket han försökte få denne att mot ersättning vittna till sin fördel. Bre­vet, som finns bevarat, tycks ha beslagtagits innan det hann smugglas ut och användes naturligtvis under rättegången till Johannes nackdel. Han försökte också påskina att åklagaren mutats av ovanstående Nils Petter Nilsson vilken, såsom nämnts, länge lyckades hålla sig på fri fot. Johannes huvudlinje vid försvaret i rät­ten var att den kniv som han först påstod sig bara ha "viftat med i luften" var en helt annan kniv "en liten fälleknif, med flera blad", än den Madesjö-dänga av Horns fabrikat, som han lämnat till sin kamrat. Den lilla kniven uppgav han sig strax efter slagsmålet ha tappat och inte återfunnit! Detta verkade självfallet inte särskilt övertygande på rättens ledamöter.

Han bedyrade att han slagit av rädsla, i självförsvar, och inte för att döda och att ingen ovänskap rådde mellan honom och båtsman Holmström. Denne var han be­visligen väl bekant med. Holmström var ju från trakten, född i Pukeberg och kronobåtsman för Holmen. Flera vittnen har innan Holmström blev slagen sett hur denne brottades med Nils Petter ute på gården, varvid Holmström fallit och tappat hatten.

Vid läsning av de dokument som finns i ärendet får man en bestämd känsla av att rättegången genomfördes omsorgsfullt och med ambitionen att komma fram till rättvisa domsskäl. Man försöker skapa sig en sann bild av de inblandades vandel. Dåvarande kyrkoherden i Madesjö, Anders Sandberg, skriver personintyg om både Johannes, Holmström och Nils Petter. Om Holmström anförs bl a att han tidigare varit straffad för slagsmål. Johannes "har med hjelplig Christendomskunskap be­gått den Heliga Nattvarden, och så vidt jag vet varit af ärlig frejd, men visat olyd­nad mot föräldrarna och ådagalagt mindre stadga i sitt uppförande". Nils Petter får genomgående goda vitsord och hade tydligen egentligen vidtalats att vara ord­ningsvakt på gästgivargården marknadskvällen. Han hävdade, då han inför hot om mätning till slut infann sig i rätten, att han som biträdande vaktkarl haft mandat att "skaffa fred" med båtsmännen. Rätten ansåg emellertid att han varit alltför våld­sam i sin tjänsteutövning och dömde honom till böter, alternativt fyra dagar i häkte vid vatten och bröd.

Upprepade rättegångsförhandlingar hölls och många vittnen kallades. Man ser av de reseersättningar som tillerkändes vittnen, att flera av dem varit i Vassmolösa vid upptill tre tillfallen. Vittnen är förutom gästgivaren och hans piga, en rad pojkar och några bönder och båtsmän från orten med hemvist i Agebo, Ljusås, Otteskruf, Humpagärde, Svalehult, Buttetorp, Eskilsryd, Svartebäcksmäla, Spaksmåla, Idehult, Flyebo, Gelebo och ytterligare några byar. Några vittnen kunde på grund av "ålderdom och bräcklighet och den flera mil långa resan till Vassmolösa” inte infin­na sig personligen, men får avge skriftliga berättelser. Man anstränger sig förgäves att få närmare upplysningar om en mystisk spelman som gästgivarens piga uppger sig ha iakttagit i mörkret utanför krogen. En rad inkallade vittnen har sett delar av bråket men är i rätten obenägna att under ed försäkra, att det var just Johannes som utdelade slaget eller om den som slog hade något tillbygge. Någon har sett hur "en karl af samma storlek" som Johannes och lik denne klädd i blåa kläder, slå till Holmström, andra att det var en mindre man, "något kutig över ryggen". Att det var en mindre person hade betydelse, eftersom ovan nämnde Nils Petter, som också bevisligen slagits med Holmström både inne på krogen och utanför, var betydligt resligare än Johannes.

För att fastställa den egentliga dödsorsaken och inte minst för att avgöra huruvida Holmström blivit knivstucken eller slagen till döds föranstaltades om obduktion eller "besiktning och liköppning". Denna utfördes den 10 september, alltså en vecka efter Holmströms död, i vapenhuset i Madesjö kyrka i närvaro av ortens kronolänsman, socknens ålderman, "jemte många andra personer". Ett mycket utförligt obduktionsprotokoll finns, undertecknat av "C. Ch Ekman, Medicine Doctor, Kirurgie Magister, Provincial Läkare, Riddare av Vasa Orden" och försett med sigill. Vi kan inte här gå närmare in på de fynd som görs vid den grundliga undersökningen av kroppens yttre och inre delar, bara konstatera att obducentens slutsats är att det "med fullkomlig visshet och säkerhet är klarlagt att det sår som med ett skärande instrument blifvit Holmström tillfogat tätt intill höger öra. . . . och öppnat främre väggen på tinningspulsådern och på ett ställe avskurit denna stora pulsåders stam, varit enda och verkliga orsaken till Holmströms död. . ." Dr Ekman påpekar att han är medveten om fall, där personer med avskuren pulsåder har räddats till livet, om de strax kommit under skicklig kirurgs vård. I Holmströms fall hade det emellertid inte funnits något hopp, då det krävts en ca 5 mils resa för hämtning av läkare i Kalmar. Patienten kunde ju inte flyttas.

Vid rättegångsförhandlingarna den 1 juli 1847, efter att huvudvittnena hörs en tredje gång och nya vittnesuppgifter tillkommit som tala mot Johannes, begär denne enskild överläggning med rättens ordförande. Han avlägger då, djupt ångerfull, full bekännelse. Redan tidigare hade han vid "enskilt religiöst samtal" med fångpredikanten i Kalmar sagt, att han ville komplettera sin beskrivning av händelseförloppet och lätta sitt samvete. Han medger att han slagit Holmström i huvudet, på det sätt ovan beskrivits, varvid han hållit sin Madesjö-dänga i handen med knivbladet uppfällt ungefär ett tum. För att inte skada sig själv hade han lagt sin näsduk mellan knivbladet och skaftet på kniven. Han sa sig ha mött Holmström i dörren till krogen då han skulle gå hem, känt sig rädd och hotad och slagit till honom för att kunna fly undan och inte i avsikt att döda. Att han så länge förnekat bruk av kniven, berodde på råd han fått av medfångar under tiden på häktet i Kalmar.

Nästa dag dömdes Johannes av Södra Möres häradsrätt till döden genom halshuggning.

I Communion Längd i Malmö Centralfängelse under rubriken "Till bruk bland fångarne utlemnade Religösa böcker" finns för 30 januari år 1852 bl a följande notat: "Mathiasson: Nya Testamentet I, Psalmbok, I, Catechesen l". Det framgår att fångarna hade ytterligare 5 böcker att välja bland, nämligen Samariten, Hel Bibel, Andaktsbok, Biblisk Historia samt Roos Bönebok.

Vad Johannes arbetar med under de tio åren i Malmö, vet vi inte, men det ar tydligt att fångarna bland annat deltog i grävning av kanaler i staden . Hans hälsa sviktar tidvis och föräldrarna åberopar detta i en ansökan om frigivning efter halva strafftiden, då de fruktar att de aldrig mer skall få sin käre son i livet. Med anledning av denna ansökan, intygar en fängelsesergeant, att Johannes är fullt arbetsför och inte varit sjuk men nämner att han "klagat öfver en, snart öfvergående kolikattack och därefter äfen en lindrig vrickning i ankeln". Den senare åkomman kanske en följd av fotbojan han förmodligen alltid släpade på!

Kyrkoherden i Madesjö intygar att en betrodd lantbrukare, Karl Mathiasson i Dackebo, är beredd ta Johannes i sin tjänst, om denne blir fri i förtid och "ansvara för honom enligt lag och gällande författning". Troligtvis är denne Karl Mathiasson en äldre bror till Johannes. Återigen intygas från fängelset att Johannes är en mönsterfånge. Fallet prövas i högsta instans. Men det blir avslag. Varför är inte klart. Till Johannes nackdel talade att han vid ett tillfälle brutit mot tystnadsplikten och blivit straffad "för samtal med medfånge". Vad det otillåtna samtalet rört sig om är obekant. Kanske hade Johannes bara sökt trösta och uppmuntra en olycksbroder med några ord han funnit under sin läsning. Straffet, 10 prygel, verkställdes den 29 november 1850, enligt en anteckning i stamrullan över fångarna.  

Tillbaka till hembygden

Den 20 juli 1858, inte 1856 som anges i vissa dokument, var straffet avtjänat och Johannes återvände till hemsocknen "med goda betyg från Malmö", som det står i husförhörslängden för aktuell period. Redan samma år finner vi honom som nygift bonde i Södra Bäckebo. Hans 22-åriga hustru Christina Petersdotter, dör emellertid inom ett år i den rödsotsepidemi som 1858 skördade många offer i Madesjö socken. Ytterligare en gång kom rödsoten att påverka Johannes liv. På en av gårdarna i Humpagärde (Hultsby) hade en jordbrukare som förlorat sin hustru i rödsoten just överlåtit sin gård till sonen, som hade hustru och fyra små barn. Plötsligt rycks också sonen bort i sjukdomen, varefter änkan gifter om sig och flyttar. Gården blir då till salu och köps av Johannes, sannolikt med god hjälp från föräldrar och syskon. År 1860 flyttar han dit, nu omgift med Fredrika Nilsdotter född 1840 i Toresbo. De får så småningom en son, Karl och döttrarna Hulda, Ida och Alma. Lektor Folke Petersson nämner 1979 i sin utmärkta serie ”Gårdar i Madesjö” att Johannes kom till gården i Humpagärde efter avtjänat straff och tillägger att "inget ofördelaktigt är i fortsättningen känt om honom". Efter en mansålder som jordbrukare blir han undantagsman på gården. Gården, som övertogs av sonen, är fortfarande i släktens ägo. Johannes avled 1898. Av döttrarna blev Hulda bondhustru i Otteskruv, medan Ida och Alma utvandrade i unga år till USA, och förblev där. Ida gifte sig tidigt med den i svenskstaden Jamestown N.Y välkände sågverksägaren m m Charles A Lindbeck, hos vilken många kring förra sekelskiftet utvandrade Madesjöpojkar kom att få sina första jobb som kuskar eller snickare.

Slutord

Som ett av Johannes 41 barnbarnsbarn hörde jag som liten min far någon gång vagt nämna att hans morfar, som han inte mindes, som ung råkat slå ihjäl en person på en marknad och suttit inne samt blivit benådad av kungen. I övrigt berördes aldrig detta ämne i familjen. Jag tror inte man visste eller ville veta så mycket.

Som pensionär bestämde jag mig för att ta reda på och skriva ner det som finns dokumenterat. Av en lycklig slump fann jag en dag vid läsning av ett gammalt tidningslägg av Barometern från 1846 en insändare, där en ölänning klagar över att våldsbrott som sker på fastlandet inte nämns i Kalmars tidningar, medan alla illdåd på Öland noga beskrives! Som exempel tar han bl a det som hände på gästgivargården i Börseryd den 4 september samt anger namnen på de inblandade. Detta gav mig något att starta med.

Jag tycker mig efter hand ha fått en ganska klar och med tiden sympatisk bild av min anfader. Johannes har som ung en Sturm-und-Drang period som hemmason hos omtänksamma föräldrar i Olofsbo. Han prövar var gränserna finns och går sina egna vägar. Hans livsföring, umgänge och dryckesvanor oroar allt mera föräldrarna, som han hyser stor respekt för. Efter det olyckliga marknadsbesöket är han straffånge i totalt nästan tolv år. Det ger honom god tid för ånger och besinning. Han fördjupar sig i de skrifter som erbjudas på fängelset. Han kan utväxla brev med sina anhöriga. Föräldrar och släktingar sviker eller fördömer honom aldrig. De är till hands för att stödja och hjälpa honom i gång med ett nytt liv när straffet är avtjänat och han återvänder till hembygden. Det kan förvåna att han efter frigivningen inte bosatte sig på någon annan ort. Emigration till USA var ju en möjlighet redan då för den som ville komma bort från en ovänlig omgivning. Men Johannes hade sitt nätverk, som vi säger i dag, i madesjöbygden och kände sig välkommen hem efter sonat brott. Det nattliga ungdomsbråket i Börseryd for 155 år sedan, då en Masjö-dänga användes på ett sätt som Fredrik Horn säkert inte avsett, slutade med en ung madesjöbos tragiska död. För Johannes Mathiasson från Olofsbo började samma kväll ett långt, ångerfullt sökande efter sinnesfrid som efter hand gav honom ett, av allt att döma, rikt och välsignat nytt liv.

Fredrika Nilsdotter och Johannes Mathiasson

Författaren Bengt Gustafsson är kusin till min mor Ruth Norman. Johannes dotter Hulda gifte sig med Emrik Gustafsson och fick barnen Ernst, Ragnar, Elsa, Kerstin,  Sture och Börje. Alla sönerna utom Sture emigrerade till USA. Elsa är min mormor och Hulda alltså min gamlamormor, som jag har träffat. Hon bodde hemma hos Elsa-mormor. Bengt Gustafsson är Sture och Berta Gustafssons son. Bengts bröder Sven-Erik och Gunnar bor utanför Emmaboda inte så långt från fädernegården i Knappsmåla. Bengt bor i Lund. Bengt Norman, januari 2003.

.   Döttrarna Hulda, Ida och Alma