ACTA UNIVERSITATIS STOCKHOLMIENSIS Stockholm Studies in History 70 TORKEN Tvångsvården av alkoholmissbrukare i Sverige 1940 –1981 JOHAN EDMAN Almqvist & Wiksell International Stockholm 2004 Torken Johan Edman TORKEN Tvångsvården av alkoholmissbrukare i Sverige 1940 –1981 ACTA UNIVERSITATIS STOCKHOLMIENSIS STOCKHOLM STUDIES IN HISTORY 70 © Johan Edman ISBN: 91-22-02057-8 ISSN: 0491-0842 Utgivare: Acta Universitatis Stockholmiensis Serie: Stockholm Studies in History 70 Distribution: Almqvist & Wiksell International Tryck: Akademitryck, Edsbruk, 2004 I’ve never had a problem with drugs. I’ve had problems with the police. Keith Richards Innehållsförteckning DEL I. Inledning  DEN SOCIALA ALKOHOLFRÅGAN Alkoholfrågan och den svenska lösningen Forskning om svensk alkoholistvård Teoretiska utgångspunkter Källmaterial, periodisering och disposition      DEL II. Arbete och moralisk påverkan. Traditionell alkoholistvård, cirka –  ALKOHOLISTVÅRD UNDER MOTBOKSTIDEN Alkoholistlagens tillämplighetsområde: Vem ska vårdas? Proceduren: Från initiativ till anstaltsvård Anstaltsvården Venngarn och Haknäs Alkoholistvård under motbokstiden (delsammanfattning)        VÅRDEN: DEN SOCIALA PROBLEMATIKENS UTTRYCK, ORSAKER OCH LÖSNING Det socialt klandervärda alkoholmissbruket Orsaker till alkoholmissbruket Den manliga lösningen: Arbete Den kvinnliga lösningen: Arbete och trevlighet Den radikala lösningen: Sterilisering Vårdens verkan: Förhandlingen Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning (delsammanfattning)          TVÅNGSVÅRDENS KONFLIKTDIMENSION Anstaltsvistelsens grundvillkor och disciplinmedel Motstånd Tvångsvårdens konfliktdimension (delsammanfattning)     DEL III. En medicinsk utmaning? Alkoholistvården, cirka –  NYKTERHETSVÅRDEN – DEN NYA ALKOHOLISTVÅRDEN Medikaliseringen av alkoholistvården  års alkoholistvårdsreform Alkoholism – en medicinsk konsekvens eller en medicinsk orsak? En medicinsk lösning? Behandlingstanken En medicinsk alkoholistvård? (delsammanfattning)         ANSTALTSVÅRDEN  års reform och anstaltsvården Behandlingstanken i praktiken Arbete: Bot för svaga armar eller törstiga munnar? Vårdens verkan: Förhandlingen Tvångsvårdens konfliktdimension En ny anstaltsvård? (delsammanfattning)        DEL IV. Sammanbrott och samhällskritik Alkoholistvårdens och individens nya roller, cirka –  SAMHÄLLSSKYDD ELLER SAMHÄLLSFÖRÄNDRING?  års väg mot en ny lag Positioner och argument Behandlingstanken och tvångsvården Samhällsskydd eller samhällsförändring? (delsammanfattning)       FÖRÄNDRING UNDER MOTSTÅND: VENNGARN, CIRKA – Arbetsdriftens nya förutsättningar Från arbetsträning till fritidsverksamheter Demokratisering och vårdideologisk förnyelse Förändring under motstånd (epilog)       EN ANSTALT I TIDEN: RUNNAGÅRDEN, CIRKA – Verksamheten och den nya behandlingsideologin Normalisering av anstaltsvistelsen Samhällskritik Ny vård under den gamla lagen En anstalt i tiden (epilog)       DEL V. Slutdiskussion  TVÅNGSVÅRDEN AV ALKOHOLMISSBRUKARE, – En problembeskrivning på olika nivåer Vårdverksamhet och förhandlingsordning Klass och kön Kontinuitet och förändring Slutord       SUMMARY  KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING  FÖRKORTNINGAR  Förord Det blev lite tjatigt framåt slutet, men annars har det nästan hela tiden varit väldigt roligt att försöka förstå och gjuta liv i den svenska alkoholistvårdens historia. Detta beror inte minst på de människor som jag har haft förmånen att arbeta tillsammans med under mina år som doktorand. Historiska institutionen vid Stockholms universitet är en alldeles utmärkt miljö att skriva sin doktorsavhandling i och jag vill inledningsvis tacka alla – doktorander, lärare och administrativ personal – som jag har mött och arbetat ihop med under dessa år. På denna institution har jag tillhört det av Klas Åmark ledda specialseminariet Välfärd, arbetsliv och politik, en särdeles kreativ miljö som har all del i (men ingen skuld till) detta alster. Ett särskilt tack går därför till mina seminariekamrater som med en aldrig sviktande lojalitet genom åren tagit sig an empiritunga utläggningar kring ett ämne som nog bara författaren har kunnat brinna fullt ut för. Och även om jag med mitt intresse för en interventionistisk socialvård emellanåt har känt mig som en katt bland hermelinerna, vill jag också rikta ett tack till sociologerna i projektet Välfärdsstat i brytningstid för intressanta seminarier och konferenser. Under mina år som doktorand har Klas Åmark fungerat som min handledare. Han har bistått med goda råd och dåd, och dessutom varit projektledare för det projekt som finansierade merparten av min doktorandtjänst. Inte minst har Klas varit en handledare som då det har behövts alltid har stått på min sida, fått iväg mig på konferenser och knutit kontakter. Klas lojalitet som handledare har känts som en trygghet när jag i slutfasen av avhandlingsarbetet stundom har tvivlat både på mig själv och på avhandlingen. Tack Klas. Jag saknade länge en biträdande handledare, men med Bo Persson fick jag intresserad, entusiasmerande, kritisk och noggrann läsare. Bos erfarenheter från arbete inom -talets mentalsjukvård gjorde också att våra diskussioner fick en alldeles särskilt konkret klangbotten. Aldrig har väl heller någon handledare läst ett så långt slutmanus så noggrant som Bo gjorde. Detta hade jag ovärderlig nytta av inför det slutgiltiga sammanställandet av avhandlingen och det vill jag särskilt tacka Bo för. Förutom mina seminariekamrater har flera människor ägnat mina mer eller mindre färdiga texter ett särskilt intresse. Eva Eggeby, Bo Persson och Klas Åmark slutläste mitt manus. Lena Eriksson, Anna Maria Forssberg, Marika Hedin, Urban Lundberg och Jenny Öqvist har alla tagit sig an olika delar av avhandlingen i kritiska skeden. Eero Carroll översatte min engelska sammanfattning. Tack till er alla. Min doktorandtjänst har huvudsakligen finansierats genom ett anslag från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Färdigställandet av avhandlingen har möjliggjorts genom medel från Stiftelsen Staten och Rätten och en förhandsbeställning av avhandlingen från Statens Institutionsstyrelse. Stockholm, december  Johan Edman 1 . Den sociala alkoholfrågan I. Inledning 13 INLEDNING 14 1 . Den sociala alkoholfrågan Kapitel 1 Den sociala alkoholfrågan Assistent vid alkoholistanstalten Venngarn,  Det är nog f.ö. bara nyttigt, att han får känna att det ”svider” litet också. Det är ju meningen med en sådan här anstaltsvistelse. Psykiater vid alkoholistanstalten Runnagården,  Sammanfattningsvis kan sägas att vården vid Runnagården fungerar progressivt med berömvärda initiativ och försök från ledning och personal att få klientelet att se Runnagården ej som ”anstalt” utan som ett ställe där man kan möta hjälp och förståelse, om man hamnat i en svår situation. Varför har man vårdat alkoholmissbrukare med tvång i Sverige under -talet? Svaret skiftar beroende på vem och när man frågar. Syftet med vården har formulerats utifrån föreställningar om alkoholmissbrukets orsaker och konsekvenser, men också utifrån vilka möjligheter man menar sig ha haft att göra något åt problemet.  års fattigvårdslagstiftningskommitté, som låg bakom förslaget till Sveriges första alkoholistlag, bekymrade sig föga om eventuella orsaker till alkoholmissbruket. Däremot hade den en klar föreställning om vilka beklagliga konsekvenser det ledde till: ”olyckliga familjeförhållanden, fattigdom, brott, sjukdom, degeneration samt vanvård af barnen”. Detta var också fattigvårdslagstiftningskommitténs motivering till att stifta en Stockholms stadsarkiv [SSA], Statens vårdanstalt Venngarns arkiv [VA], F II:, personakt [PA] ⁄, daganteckning  ⁄ .  Runnagården [RuÖ], Runnagårdens verksamhetsberättelse .  Förslag till lag om behandling av alkoholister, Stockholm , s. .  15 INLEDNING särskild interneringslag med udden vänd mot alkoholmissbrukare. Förslaget väckte bifall och stadfästes i en lag  som trädde i kraft . Lagen reviderades  och , fler grunder för tvångsingripanden tillkom med åren, men  års lag gick att känna igen i den nykterhetsvårdslag som avskaffades . Antalet intagna på landets alkoholistanstalter växte kontinuerligt under -talet, särskilt från mitten av -talet. Under dessa år försköts och förbyttes också andelarna tvångs- respektive frivilligt vårdade på anstalterna (diagram ). I denna avhandling ska den svenska anstaltsvården av tvångsintagna alkoholmissbrukare under åren – undersökas. Fokus ligger på en hittills oskriven historia: den verksamhet som bortom lagens formuleringar och lagstiftarens intentioner faktiskt bedrevs på anstalterna. Denna historia är inte bara oskriven utan också nödvändig om man alls ska begripa hur den anstaltsvård fungerade som under -talet tog sig an allt fler alkoholmissbrukare. På anstalterna motiverades och konkretiserades vården på ett sätt som knappast kunde förutses i lagstiftning eller förarbeten – och som därför inte heller kan utläsas ur detta material. Då verksamheten på anstalterna också förändrades i en mängd avseenden under denna period, blir en undersökning av den konkreta anstaltsvården nödvändig inte bara om man vill förstå vilket slags vård som bedrevs utan också varför. Samtidigt som lagen i stora stycken låg fast kunde så skilda företeelser som jordbruksarbete, isoleringar i ensamcell, elchocker eller demokratiska stormöten motiveras som vård. En huvudsaklig uppgift i avhandlingen är därför att utsätta anstaltsvården under dessa år för en funktionsanalys genom att undersöka hur den fungerade i praktiken; hur föreställningar om alkoholmissbrukets orsaker, konsekvenser och lösningar kom att påverka utformningen av den praktiserade alkoholistvården. Även om tvångsvården och vårdverksamheten står i fokus för undersökningen blir detta också en mer allmän studie av en alkoholistvård vars motiv och lösningar har förändrats ordentligt under -talet. Alkoholistvården är här en lämplig ingång om man vill begripliggöra den svenska socialvårdens utveckling under talet. För det första medger en undersökning av alkoholistvården, som socionomen Kerstin Stenius har påpekat, ett ovanligt långt historiskt perspektiv då den svenska alkoholistvården har en särdeles lång och obruten historia som institutionaliserad verksamhet jämfört med andra socialvårdsprogram. För det andra kom alkoholmissbruket i Sverige, till skillnad från i många andra länder, att redan från början förstås som främst ett socialt problem. Stenius uppmärksammar att alkoholfrågan uppfattades som en integrerad del av fattigdomsfrågan och att alkoholmissbruket Se Berge ang. skillnaden mellan funktionsanalys och funktionell förklaring: Anders Berge, Att begripa det förflutna. Förklaring, klassificering, kolligation inom historievetenskapen, Lund  [a], s. .  16 1 . Den sociala alkoholfrågan  .     ‒ 9000 8000 7000 6000 5000 4000 3000 2000 1000 81 79 19 75 77 19 19 73 19 69 71 19 19 65 67 19 19 63 19 61 19 59 19 55 57 19 19 53 51 Tvångsintagna 19 19 49 19 47 19 45 19 43 41 Frivilliga 19 19 37 39 19 19 35 19 31 33 19 19 27 29 19 19 25 19 23 19 21 19 19 19 19 19 17 0 Samtliga nyintagna Källa: TfNN, –, – & –; SM, ; Nykterhetsvården, – & ; SÅ, , tab. ; Socialnytt  & –; SOU :, s. ; Socialstyrelsen redovisar :, s. , SOS, Socialvården, –. därigenom blev en av de stora sociala frågorna vid tiden för förra sekelskiftet. För det tredje är alkoholistvården som socialt åtgärdsprogram ovanligt upplysande vad gäller tvångsaspekten inom socialvården. Syftet med  års alkoholistlag var inte att möjliggöra vilken alkoholistvård som helst, utan just tvångsvård av vad som uppfattades som socialt besvärliga alkoholmissbrukare. Eftersom den svenska tvångsvården av alkoholmissbrukare reglerades inom en relativt oförändrad lagstiftning fram till , medger undersökningsperioden – en analys av den historiska förändringens villkor och möjligheter inom ett område där statsmakterna uppenbarligen inte varit alltför ivriga att förändra verksamheten. Då alkoholmissbruket i Sverige främst förstods som ett socialt problem, vars lösning medgav tvångsåtgärder, ger detta upphov till frågor dels kring den sociala problematikens förändrade innebörd under åren, dels kring den vårdideologiska legitimeringen av tvånget. Ytterst handlar dessa frågor om statens anKerstin Stenius, Privat och offentligt i svensk alkoholistvård. Arbetsfördelning, samverkan och styrning under -talet, Lund , s.  ff. Ang. alkoholmissbruket som en av förra sekelskiftets stora sociala frågor, se också: Marika Hedin, Ett liberalt dilemma. Ernst Beckman, Emilia Broomé, G. H. von Koch och den sociala frågan –, Stockholm/Stehag .  17 INLEDNING språk på att intervenera i enskilda individers och familjers liv, ett idag alltmer uppmärksammat studieobjekt inom svensk historieforskning. I avhandlingen uppmärksammas ännu ett särdrag hos den svenska alkoholistvården: dess närmast enkönade karaktär. Alkoholistanstalterna befolkades främst av alkoholmissbrukande och socialt besvärliga män. Alkoholistvården utformades för att komma tillrätta med dessa män och alkoholmissbruket formulerades som ett manligt kodat socialt problem. Detta manar också till en jämförelse med det knappa kvinnliga anstaltsklientelet, något som förhoppningsvis ytterligare fördjupar förståelsen av synen på alkoholmissbrukets orsaker och konsekvenser. Fokus i avhandlingen ligger sammanfattningsvis på en undersökning av den vård som bedrevs för tvångsintagna alkoholmissbrukare i Sverige under åren – . Utvecklingen av vårdverksamheten ställs mot de föreställningar om alkoholmissbrukets orsaker, konsekvenser och möjliga bot som formulerades inom alkoholistvården och som avsattes i utredningar, lagar och debattartiklar. Syftet är dels att undersöka vilka former vården av tvångsintagna alkoholmissbrukare tog sig under dessa år, dels att analysera sambandet mellan vårdutvecklingen och föreställningar om alkoholmissbrukets orsaker, konsekvenser och eventuella lösning. Hur förändrades anstaltsvården av tvångsintagna alkoholmissbrukare i Sverige under åren – och vad möjliggjorde förändring inom detta socialvårdsområde, vars lagstiftning ändrades mycket litet under större delen av -talet? Vari bestod och hur förändrades föreställningarna om den sociala problematik som den samhälleliga alkoholistvården var satt att lösa? Vad bestod lösningen i, hur förändrades den under dessa år och varför? Hur skilde sig den manligt dominerade anstaltsvården från anstaltsvården av det kvinnliga klientelet? Alkoholfrågan och den svenska lösningen Svaren på ovanstående frågor belyser på olika sätt den svenska statens anspråk på att intervenera i enskilda människors liv på grund av vad som har uppfattats som ett problematiskt alkoholmissbruk. Den svenska lösningen på denna problematik Se t.ex. Yvonne Hirdman, Att lägga livet tillrätta. Studier i svensk folkhemspolitik, Stockholm ; Tomas Söderblom, Horan och batongen. Prostitution och repression i folkhemmet, Stockholm ; Maija Runcis, Steriliseringar i folkhemmet, Stockholm ; Jenny Björkman, Vård för samhällets bästa. Debatten om tvångsvård i svensk lagstiftning –, Stockholm ; Mattias Tydén, Från politik till praktik. De svenska steriliseringslagarna –, Stockholm ; Helena Bergman, Att fostra till föräldraskap. Barnavårdsmän, genuspolitik och välfärdsstat, Stockholm .  Den begreppsliga innebörden av termerna alkoholmissbruk och alkoholmissbrukare resp. alkoholism och alkoholist undersöks delvis i avhandlingen (främst i del III). Själv använder jag mig genomgående av termerna alkoholmissbruk och alkoholmissbrukare.  18 1 . Den sociala alkoholfrågan präglades i stor utsträckning av att alkoholmissbruket formulerades som ett socialt problem. Detta påverkade både lagstiftningen och den ideologiska legitimeringen av anstaltsvården. För att sätta detta i ett sammanhang tecknas här bakgrunden till den alkoholistlagstiftning som i början av -talet omformulerade relationen mellan den gryende socialstaten och alkoholmissbrukande medborgare. När  års alkoholistlag trädde i kraft  augusti  möjliggjordes en helt ny form av ingripande mot alkoholmissbrukare – tvångsvården. -talets lagstiftning på området hade varit begränsad till viss fyllerilagstiftning, enligt vilken berusade personer på allmän plats kunde bötfällas () eller omhändertas tills berusningen hade gått över (). Men som fattigvårdslagstiftningskommittén påpekade var alkoholmissbruket en del av ett sammansatt socialt problemkomplex, en formidabel katalog över allehanda sociala missförhållanden som i socialhistoriska undersökningar av tiden kring förra sekelskiftet har benämnts arbetarfrågan, fattigdomsfrågan, pauperismen eller den sociala frågan beroende på vad som ska undersökas och i vilket syfte. Ett utbrett alkoholmissbruk inom arbetarklassen antogs utifrån detta problemkomplex både orsaka och bero på dessa sociala missförhållanden. Här benämns den alkoholfrågan. Alkoholistlagen var svaret på den sociala problematiken formulerad som alkoholfrågan, eller den sociala alkoholfrågan som läkaren Ivan Bratt och andra benämnde den under tidigt -tal. Den sociala alkoholfrågan var en föreställning om att övriga sociala problem var ”följder af alkoholmissbruket”, och denna lagstiftning tillkom som ett svar på ett problem som formulerades på ett likartat sätt runt om i de industrialiserade länderna under -talet. Alkoholmissbruket betraktades som en farsot som hotade både nationen och rasen, och i slutet av -talet växte nykterhetsrörelserna runt om i Europa. I Sverige samlade nykterhetsrörelsen SFS :, Kongl. Maj:ts nådiga förordning emot fylleri och dryckenskap; SFS :, Strafflag, kap. , § .  Se t.ex. Birgit Petersson, Den farliga underklassen. Studier i fattigdom och brottslighet i -talets Sverige, Umeå ; Svenbjörn Kilander, Den nya staten och den gamla. En studie i ideologisk förändring, Uppsala ; Inger Knobblock, Systemets långa arm. En studie av kvinnor, alkohol och kontroll i Sverige –, Stockholm ; Lars Båtefalk, Staten, samhället och superiet. Samhällsorganisatoriska principer och organisatorisk praktik kring dryckenskapsproblemet och nykterhetssträvandena i stat, borgerlig offentlighet och associationsväsende ca –, Uppsala ; Hedin .  Ivan Bratt, Kan nykterhetsfrågan lösas utan totalförbud? Ett reformprogram, Stockholm ; Johan Scharffenberg, ”Den vetenskapliga alkoholforskningens organisation”, Tirfing, :–, s. .  Förslag till lag om behandling av alkoholister, , s. ; Jim Baumohl & Robin Room, ”Inebriety, Doctors, and the State. Alcoholism Treatment Institutions before ”, Recent Developments in Alcoholism, :, s.  ff. Ang. det tidiga -talets problembeskrivning av alkoholen, se: Eva Palmblad, Medicinen som samhällslära, Göteborg , s. –.  Klaus Mäkelä, ”Alkoholkonsumtionens vågrörelser och alkoholfrågans historiska former”, Sociologisk forskning, :, s.  f; Jean-Charles Sournia, A History of Alcoholism, Oxford , s.  ff.  19 INLEDNING och andra folkrörelser stora skaror inom det som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har kallat för skötsamhetens kultur. Med reservation för viss dubbelanslutning var en fjärdedel av de vuxna svenskarna medlemmar i antingen nykterhets-, frikyrko- eller arbetarrörelsen . Bara nykterhetsrörelsen samlade   (av drygt , miljoner) svenskar  och i slutet av -talet var mer än hälften av landets riksdagsledamöter organiserade absolutister. Det utbredda alkoholmissbruket formulerades alltså som ett samhällsproblem samtidigt som det fanns både politisk beredskap och opinionsmässiga förutsättningar att göra något åt det. De alkoholoch nykterhetspolitiska initiativen avlöste också varandra i början av -talet. Även om det i de flesta industrialiserade länder stiftades lagar som på något sätt möjliggjorde internering av alkoholmissbrukare, tillhörde det ovanligheterna med särskilda vårdlagar som tillät tvångsinternering av alkoholmissbrukaren utanför den reguljära straffrätten. Sverige var också ovanligt tidigt ute med denna åtgärd. Statliga försäljningsrestriktioner har ofta utgjort ett alternativ till tvångsvård, men i Sverige trädde den första alkoholistlagen i kraft samtidigt som ett riksomfattande restriktionssystem såg dagens ljus. Spritförsäljningen kom nu att regleras månadsvis genom en kvot fastställd i motboken. Även utskänkningen på restaurangerna omfattades av ett sinnrikt restriktionssystem vilket – liksom motboken – främst tog sikte på att kontrollera arbetarklassens alkoholkonsumtion. Från  och framåt inrättades särskilda nykterhetsnämnder i landets kommuner (i mindre landsortskommuner fungerade ofta fattigvårdsstyrelsen i nykterhetsnämndens ställe), nämnder som både Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle –, Stockholm , s.  f. & . Sven Lundkvist anger att  procent av ledamöterna i andra kammaren var organiserade absolutister efter valet : Sven Lundkvist, ”Försvar eller sociala reformer? Nykterhetsfrågan och ekonomin –”, Alkohol och narkotika, :, s. .  Juhani Lehto, ”Involuntary Treatment of People with Substance Related Problems in the Nordic Countries”, i: Margaretha Järvinen & Astrid Skretting (red.), Missbruk och tvångsvård, Helsingfors , s. ; Åke Elmér, Svensk socialpolitik, Lund , s. ; Stenius , s. . Fattigvårdslagstiftningskommittén fann i sitt betänkande särskilda tvångsvårdslagar endast i några schweiziska kantoner. Andra varianter var den möjlighet att med tvång kvarhålla den som frivilligt hade ingått på anstalt som nyttjades i Norge och Storbritannien, eller att tillåta tvångsinternering först efter att alkoholmissbrukaren hade omyndigförklarats (Tyskland och Norge). I flera länder var dock tvångsinternering av alkoholmissbrukare främst en straffrättslig åtgärd i samband med att denne hade gjort sig skyldig till något brott. Förslag till lag om behandling av alkoholister, , s. –.  Pia Rosenqvist, ”Nykterhetsnämnderna”, i: Kettil Bruun & Per Frånberg (red.), Den svenska supen. En historia om brännvin, Bratt och byråkrati, Stockholm , s.  f. Även om motboken introducerades  dröjde till  innan systembolagen tvingades till en individualiserad kontroll byggd på behovsprövning. Kettil Bruun, ”Maktens centrum: centraladministrationen”, i: Bruun & Frånberg , s. .  Stig Boberg, Folket, supen och staten. Systembolagskrogar och folkrestauranger –, Stockholm ; Ilpo Koskikallio, ”Restaurangpolitiken”, i: Bruun & Frånberg ; Kettil Bruun, ”Kön och klass”, i: Bruun & Frånberg .  20 1 . Den sociala alkoholfrågan skulle administrera motbokssystemet och fungera som alkoholistlagens tillämpningsorgan. Det rigorösa restriktionssystem som möjliggjordes genom motboken hindrade dock inte att frågan om ett totalförbud fick avgöras i landets första folkomröstning , en omröstning som förbudsvännerna förlorade med minsta möjliga marginal (något som delar av nykterhetsrörelsen också skyllde på införandet av motbokssystemet). När fattigvårdslagstiftningskommittén utarbetade sitt förslag till alkoholistlag, gjorde man det bland annat utifrån erfarenheterna av den frivilliga anstaltsvård av alkoholmissbrukare som hade bedrivits i Sverige sedan slutet av -talet. På talet behandlades alkoholmissbrukare vid Bie vattenkuranstalt och under -talet och i början av -talet följde etableringar av flera anstalter. Dessa anstalter hade sällan någon högre beläggning och fattigvårdslagstiftningskommittén menade att det berodde på att många presumtiva klienter saknade ekonomiska förutsättningar att erlägga anstalternas vårdavgifter, samt på en utbredd ovilja hos alkoholmissbrukarna att underkasta sig anstaltsvård. Offentligt finansierade alkoholistanstalter där alkoholmissbrukare kunde tas in mot sin vilja blev utifrån denna problembeskrivning ett sätt att effektivisera vården; att öka beläggningen på anstalterna och låta flera alkoholmissbrukare komma i åtnjutande av vård. En interneringslag med udden vänd mot alkoholmissbrukare hade diskuterats med varierande intensitet ända sedan den liberale riksdagsledamoten, läkaren och nykterhetskämpen Eric Wilhelm Wretlind lade fram sina motioner i frågan . Det upplevdes som problematiskt att den privata alkoholistvård som hade bedrivits sedan slutet av -talet inte förmådde ta sig an de mindre bemedlade, delvis utifrån föreställningen att alkoholmissbruket just var ett arbetarproblem. Vid utformandet av alkoholistlagen tydliggjordes kopplingen till fattigvården genom att fattigvårdslagstiftningskommittén tog sig an frågan och kommittén angav alkoholmissbrukarens bristande försörjningsförmåga som ett huvudsakligt argument för en lagstiftning på området. I propositionen betonades att internering av en alkoholSvante Nycander, Svenskarna och spriten. Alkoholpolitik –, Stockholm , s. . Den svenska alkoholistvården före alkoholistlagen undersöks av Anna Prestjan, Örebro universitet, i ett kommande avhandlingsarbete. För en undersökning av verksamheten vid Floda jordbrukskoloni, se Anna Prestjan, ”‘... vår mening är icke att resonera och teoretisera utan att marschera och praktisera’. Alkoholistvård mellan privat och offentligt – exemplet Floda kolonier –”, Historisk tidskrift, :.  Förslag till lag om behandling av alkoholister, , s. . Se även: Henrik Berg & Nils Malmstein, Kortfattad öfverblick öfver tio års verksamhet vid alkoholistkuranstalten Eolshäll, Stockholm , s.  & .  AK-motion :; AK-motion :. Se även: Björkman , s.  f.  Rosenqvist , s.  f.  Förslag till lag om behandling av alkoholister, , s.  f.   21 INLEDNING missbrukande familjemedlem ofta var en förutsättning för att fattigvårdsmyndigheterna skulle lyckas med sitt arbete; i annat fall kunde man vänta sig att understödet bara skulle finansiera missbruket. Eftersom fattigvården i sin tur var en kommunal angelägenhet menade man också att beivrandet av försumliga försörjare var en nödvändighet för att få till stånd kommunala anstalter. Kommunala ekonomiska intressen kom alltså att bli styrande för utformningen av alkoholistlagen. Liksom vid konstruktionen av  års pensionsförsäkring och  års fattigvårdslag betraktades alkoholmissbrukaren som både ett moraliskt och ekonomiskt problem. Som sociologen Jukka-Pekka Takala har påpekat i sin studie över  års finska alkoholistlag, återspeglade denna lagstiftning en lösning i skärningspunkten mellan vård och straff. Något liknande kan med rätta påstås om den svenska alkoholistlagstiftningen. Lagen var en vårdlag, den kriminaliserade inte alkoholmissbruket, men den möjliggjorde ett administrativt frihetsberövande av vissa alkoholmissbrukare. Inte heller möjliggjorde den ingripande på rent medicinska indikationer. Fattigvårdslagstiftningskommittén hänvisade till en av Svenska läkarsällskapet tillsatt kommitté i frågan, men inte heller läkarsällskapet kunde stödja tvångsinterneringar på medicinsk indikation.  års alkoholistlag kom sammanfattningsvis att möjliggöra en tvångsvård av icke-kriminella men samhällsbesvärliga alkoholmissbrukare på social indikation: Kopplingen mellan alkoholmissbruk och fattigdom var ofta en del av den problemformulering som ledde fram till tvångslagstiftning på området, något som visas i Baumohl & Rooms komparativa studie över alkoholistvårdens framväxt i Västeuropa och Nordamerika. Baumohl & Room .  Proposition :, s.  f.  Anders Berge, Socialpolitik och ansvarsmoral, Stockholm  [b], s. ; Rolf Fredriksson, ”Social alkoholpolitik i Sverige –”, i: Anders Gustavsson (red.), Alkoholister och nykterister. Föredrag presenterade vid en nordisk konferens i Uppsala, Uppsala , s. . Kommunalekonomiska överväganden spelade överhuvudtaget en stor roll för det tidiga -talets socialpolitiska insatser, t.ex. vid utformandet av barnavårdsmannainstitutionen och steriliseringspraktiken. Bergman , s. ; Tydén , s. ,  ff,  &  f.  Jukka-Pekka Takala, ”Ideas and Organizations. Notes on the Finnish Alcoholics Act of ”, Contemporary Drug Problems, :, s. .  Alkoholen och samhället, Stockholm , s. . Läkarkommittén, med Ivan Bratt som drivande kraft, modifierade fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande på flera punkter och kan med rätta sägas vara delansvarig för det förslag som lades till grund för den första alkoholistlagen. Bl.a. låg man bakom konstruktionen av de nykterhetsnämnder som skulle komma att bli alkoholistlagens viktigaste tillämpningsorgan. Även den s.k. nykterhetskommittén, som hade till huvudsaklig uppgift att utreda frågan om ett ev. rusdryckförbud, kom att bidra till lagens slutgiltiga formuleringar. Också i denna kommitté – som har karakteriserats som en ”överinstans bland remissorganen” – spelade Ivan Bratt en framträdande roll. Utlåtande öfver fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om behandling af alkoholister, Stockholm ; August Åman, ”Från nykterhetsvårdens hävder. VIII”, Nykterhetsvården, :, s. .  22 1 . Den sociala alkoholfrågan Är någon hemfallen åt dryckenskap, och finnes han i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller ligga fattigvården eller sin familj till last, då må i den ordning som stadgas i denna lag, förordnas om hans intagande i allmän anstalt för vård av alkoholister. Med den första alkoholistlagen hade man stiftat en lag som i enlighet med fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag skulle medge tvångsinternering av alkoholmissbrukare vars levnadssätt medförde en ”fara eller allvarlig olägenhet för samhället”.  års lag skrevs – liksom  och  års lagar – så att alkoholmissbruket kom att utgöra en nödvändig, men aldrig tillräcklig, förutsättning för ingripande. Lagen skulle främst vara tillämplig mot ett alkoholmissbruk som medförde vissa sociala skadeverkningar, definierade i lagens så kallade specialindikationer. Dessa indikationer var  farlighet, bristande försörjning och parasitism men skulle med åren bli allt fler, varigenom lagens tillämplighetsområde utökades. I enlighet med ett av avhandlingens grundläggande perspektiv är det dock en öppen fråga vad den sociala problematiken som alkoholistvården skulle lösa bestod i.  års lag kom framför allt att fungera som en interneringslag och så kallade hjälpåtgärder spelade ännu en undanskymd roll. Den statliga anstaltsvård av alkoholmissbrukare som möjliggjordes i och med den första alkoholistanstalten Venngarns färdigställande  bjöd också på två viktiga nyheter jämfört med den vård som tidigare hade erbjudits på de äldre alkoholistkuranstalterna. På dessa kuranstalter erbjöds en frivillig och avgiftsbelagd vård till ett mer bemedlat klientel än det som den statliga anstaltsvården kom att ta sig an. På de statliga (och av staten erkända) anstalterna möjliggjordes en tvångsvård som framför allt hade udden vänd mot samhällets lägre klasser. Den andra nyheten inom den statligt reglerade anstaltsvården var den ovillkorliga arbetsplikten. Där man i alkoholistkuranstalten Sans Soucis stadga från  menade att alkoholmissbrukaren skulle reformeras SFS :, Lag om behandling av alkoholister, § . Förslag till lag om behandling av alkoholister, , s. . Kursivering i original.  Berg & Malmstein , s.  & ; Kettil Bruun, ”Kön och klass”, i: Bruun & Frånberg , s. ; Pia Rosenqvist & Noriko Kurube, ”Dissolving the Swedish Alcohol-Treatment System”, i: Harald Klingemann, Jukka-Pekka Takala & Geoffrey Hunt (red.), Cure, Care, or Control. Alcoholism Treatment in Sixteen Countries, Albany , s. ; Baumohl & Room , s. .  Den starka betoningen på arbetsdrift karakteriserade även den vård som bedrevs inom kriminalvården och lösdrivarvården liksom på arbetshemmen och sinnessjukhusen: SOU :, Kriminalvård i anstalt, s.  f; Söderblom , s.  ff; Tommy Eriksson, Arbetshemmet för kvinnor i Malmköping –, Nyköping , s.  ff; Lars-Eric Jönsson, Det terapeutiska rummet. Rum och kropp i svensk sinnessjukvård –, Stockholm , s. .   23 INLEDNING med Guds hjälp, hette det i Venngarns första stadga från  att missbrukaren ”genom arbete och moralisk påverkan” skulle förmås återgå till ett nyktert liv. Forskning om svensk alkoholistvård Den statliga alkoholistvård som möjliggjordes i och med öppnandet av Venngarn är sparsamt undersökt i tidigare forskning. Olika aspekter av motbokssystemet och  års förbudsomröstning har undersökts inom ett antal discipliner. Alkoholistvårdens historia är dock fortfarande förhållandevis oskriven. Det är först under senare år som forskningen ägnat den något större intresse. Vid sidan av de historiska beskrivningar som kan utvinnas ur utredningsmaterial, handböcker och minnesskrifter, inskränker sig denna subdisciplin till ett antal undersökningar från de senaste  åren. Forskningsläget domineras av undersökningar som nyttjat diverse officiellt tryck (riksdagshandlingar, lagar och utredningar), men någon egentlig undersökning av anstaltsvårdens praktik har inte företagits. Sociologen Pia Rosenqvist har undersökt nykterhetsnämndernas framväxt och uppgifter i en artikel. Rosenqvist beskriver den svenska alkoholistvården och motboken som delar av ett nationellt system för alkoholkontroll. Nykterhetsnämnderna administrerade motboksärenden, men var samtidigt lokala tillämpningsorgan i alkoholistvårdsärenden. Författaren visar hur nämndorganisationen förenade dessa Fredriksson , s. ; SFS :, Kungl. Maj:ts reglemente för statens vårdanstalt vid Venngarn, § .  Per Frånberg, Umeåsystemet. En studie i alternativ nykterhetspolitik –, Stockholm ; Bruun & Frånberg ; Bo Rothstein, Den korporativa staten. Intresseorganisationer och statsförvaltning i svensk politik, Stockholm , s. –; Lennart Johansson, Systemet lagom. Rusdrycker, intresseorganisationer och politisk kultur under förbudsdebattens tidevarv –, Lund ; Knobblock ; Nycander .  Vid sidan av den regelmässiga historiken i de offentliga utredningarna bjuder ett antal handböcker på historiska perspektiv: Karl J. Höjer, Svensk nykterhetspolitik och nykterhetsvård, Stockholm ; Lennart Gasslander & Stig Östergren, Samhällets nykterhetsvård, Stockholm ; Lennart Gasslander & Stig Östergren, Samhällets vård av missbrukare, Stockholm . Bland minnesskrifterna märks: Holger Hellquist, Nykterhetsvård. Redogörelse från två inackorderingshem, Anderslunda – Gretaborg, åren –, Eskilstuna ; Börje Holm, Boken om Åsbrohemmet. En dokumentation av en alkoholistanstalt, vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt behandlingshem för missbrukare –, Örebro .  I en studie av Åsbrohemmet behandlades anstaltsvården ur ett maktperspektiv, men undersökningen kom ej att slutföras. Den preliminära rapporten har dock ställts till författarens förfogande: Svenove Johansson, Åsbrohemmet – (manus, vers. ), Karlstad .  Alkoholistvården är hos Rothstein (även om den inte undersöks) ett av alkoholpolitikens tre ”ben”. De övriga är restriktionssystemet samt upplysnings- och informationsverksamhet. Rothstein , s. .  24 1 . Den sociala alkoholfrågan beståndsdelar i den ambitiösa svenska nykterhetspolitiken. Ända fram till motbokens avskaffande tog sig nykterhetsnämnderna an både alkoholpolitiska uppgifter och individuella vårdåtgärder, även om de med tiden kom att ägna sig alltmer åt alkoholistvården. Rosenqvist visar också att kommunal ekonomi, nämndledamöternas personliga kvalifikationer och lokala lojaliteter troligen återverkade på nämndens arbete. Rosenqvist har också, i en artikel författad tillsammans med Jukka-Pekka Takala, visat hur nykterhetsnämnderna kom att förvalta den äldre fattigvårdens problemformulering i handläggandet av alkoholistvårdsärendena. Alkoholistlagens skrivning, och själva konstruktionen med nykterhetsnämnder som tillämpningsorgan, bidrog till att sociala – snarare än medicinska – aspekter lyftes fram då undersökningar vidtogs inför anstaltsinterneringar. Den medicinska ståndpunkten var överhuvudtaget inte särskilt framträdande inom den svenska alkoholistvården, något Rosenqvist även visar i en artikel där läkarkommitténs bidrag till den första alkoholistlagen och läkarnas inflytande över alkoholistvården under tidigt -tal undersöks. Rosenqvist är tillsammans med socionomen Noriko Kurube också författaren bakom det svenska bidraget i antologin Cure, Care, or Control där alkoholistvården i sexton länder undersöks. Rosenqvist och Kurube tar i sin undersökning av den svenska alkoholistvårdens historia avstamp i den nordiska modellens framväxt under efterkrigstiden. De konstaterar inledningsvis att de värderingar som återspeglades i övriga välfärdsstatliga arrangemang inte präglade lagstiftningen kring alkoholistvården förrän i och med  års socialtjänstlag. De framhåller också att det har varit alkoholmissbrukets orsaker eller konsekvenser, snarare än individens överkonsumtion av alkohol, som stått i fokus då alkoholmissbruket har diskuterats i Sverige. Utifrån officiellt utredningsmaterial tecknas bilden av hur den svenska alkoholistvården, med sina rötter i fattigvården, utvecklades under efterkrigstiden och hur synen på alkoholmissbruket förändrades från att ha varit orsaken till fattigdom till att bli ett symtom på dåliga levnadsförhållanden eller mental ohälsa. I en löst komparativ avslutning konstaterar antologins redaktörer att den svenska alkoholistvården i mitten av -talet var en av de mer ambitiösa; endast Finland bedömdes Rosenqvist . För en innehållsrik studie av Stockholms stads nykterhetsnämnds första femtio år, se: Gösta Malmén (red.), Människovård och samhällsskydd. Stockholms stads nykterhetsnämnd  år, Stockholm .  Pia Rosenqvist & Jukka-Pekka Takala, ”Two Experiences With Lay Boards. The Emergence of Compulsory Treatment of Alcoholics in Sweden and Finland”, Contemporary Drug Problems, :.  Pia Rosenqvist, ”The Physicians and the Swedish Alcohol Question in the Early Twentieth Century”, Contemporary Drug Problems, :.  25 INLEDNING ha en mer omfångsrik alkoholistvård än Sverige (räknat i antalet alkoholistvårdsenheter, -bäddar och vårdade i sluten respektive öppen vård per capita). Statsvetaren Rolf Fredriksson har i en artikel undersökt vad han kallar den sociala nykterhetsvårdens uppbyggnadsperiod i Sverige under åren –. Fredriksson bygger sin undersökning främst på officiellt tryck och en del samtida artiklar. Utgångspunkten är att alkoholistvårdens utveckling bestämdes av några grundläggande samhällsförändringar under dessa år, som det politiska livets demokratisering och rättssystemets humanisering. Därtill bidrog sekulariseringen till att socialt samhällsansvar ersatte tidigare kyrkliga värderingar i till exempel sedlighetsfrågor. Inom den statliga alkoholistvård som växte fram efter  var de kyrkliga inslagen inom behandlingen kraftigt nedtonade jämfört med verksamheten på de äldre kuranstalterna. Alkoholmissbruket formulerades som ett socialt problem och  års alkoholistlag hade enligt Fredriksson ytterst tre syften: att återföra alkoholmissbrukaren till ett nyktert liv, att skydda anhöriga från alkoholmissbrukets konsekvenser och att skydda samhället. Också Fredriksson betonar att alkoholistlagen var en lagstiftning som var satt att lösa ett socialt problem och att de medicinska inslagen i behandlingen spelade en undanskymd roll. Socionomen Maria Abrahamson har i en artikel kopplat den svenska alkoholistvårdens utveckling till ekonomhistorikern Svante Beckmans teoretiska förståelse av vårdens professionalisering. Undersökningen, som nästan uteslutande baseras på officiellt utredningsmaterial, tar sin utgångspunkt i ett antagande om att alkoholistvårdens medel har varit avhängiga de orsaker som förmodats ligga bakom alkoholmissbruket. Författaren föreslår alltså implicit att man inom alkoholistvården främst sökt en bot för alkoholmissbruket, något som också bekräftas av det normativa källmaterialet. Utifrån Beckman målar Abrahamson bilden av en alkoholistvård som under -talet ersatte ett moraliskt fördömande synsätt på alkoholmissbruket med ett medicinskt orsaksperspektiv, ett orsakstänkande som även var rådande när man från slutet av -talet kom att betrakta alkoholmissbruket som ett symtom på svåra sociala förhållanden. Artikeln avslutas i polemik mot socialberedningens förslag att skärpa den tvångslag som ersatte nykterhetsvårdslagen ,  Rosenqvist & Kurube ; Jukka-Pekka Takala, Harald Klingemann & Geoffrey Hunt, ”Afterword: Common Directions and Remaining Divergences”, i: Klingemann, Takala & Hunt . De sexton undersökta länderna var (i rangordning): Finland, Sverige, Sovjetunionen, Schweiz, Nya Zeeland, Kanada, USA, Jugoslavien, Ungern, Polen, Storbritannien, Österrike, Italien, Frankrike, Kina och Nigeria. För kritik av Rosenqvist & Kurube (särskilt avseende statistikanvändningen), se: Anders Bergmark & Lars Oscarsson, ”Behandling, omvårdnad eller kontroll”, Nordisk Alkoholtidskrift, :, s. .  Fredriksson .  Svante Beckman, Kärlek på tjänstetid. Om amatörer och professionella inom vården, Stockholm  (). 26 1 . Den sociala alkoholfrågan något som enligt Abrahamson skulle förflytta missbrukarvårdens ideologiska grundvalar tillbaka till ruta ett. Även psykologen Jan Blomqvist har i en artikel undersökt alkoholistvårdens utveckling utifrån de attityder som i olika tider har intagits till alkoholmissbruket. Blomqvist bygger i stor utsträckning den historiska undersökningen på offentliga utredningar och tidigare forskning, och urskiljer utifrån detta material en moralisk, en upplysnings-, en medicinsk och en så kallad kompensatorisk modell. I enlighet med den moraliska modellen görs individen ansvarig för sitt missbruk och har då också att lösa problemet själv. Samhället straffar den som inte gör det. Utifrån upplysningsmodellen är individen visserligen ansvarig för sitt problem, men också i behov av upplysning och moraliskt stöd för att lösa det. Den medicinska modellen avlastar däremot individen allt ansvar för både problemet och dess lösning. I enlighet med den kompensatoriska modellen, slutligen, betraktas individen återigen som ansvarig för sina problem, men i behov av stöd av samhället för att lösa dem. Enligt Blomqvist har den svenska alkoholistvården bottnat i den moraliska attityden och upplysningsmodellen fram till mitten av -talet. Under - och -talet var samtliga modeller giltiga och under -talet ser Blomqvist en förskjutning mot den medicinska modellen. Historikern Jenny Björkman har i avhandlingen Vård för samhällets bästa undersökt tvångsvårdens legitimering i Sverige mellan  och . Hon undersöker den ofrivilliga vården av epidemiskt och veneriskt sjuka, sinnessjuka och alkoholmissbrukare huvudsakligen utifrån officiellt och tryckt material. Den långa tidsperioden tillåter Björkman studier av de utredningar och lagförslag som låg bakom såväl  och  års alkoholistlagar som  års nykterhetsvårdslag. Författaren uppmärksammar en kontinuitet över tiden och en samsyn hos åtgärdsprogrammen vad gäller argumenten för tvångsvård. Farlighet, sjuklighet och samhällsskydd var återkommande argument för tvångsvård av såväl epidemiskt som veneriskt sjuka, sinnessjuka och alkoholmissbrukare under både - och -talet. -talet kännetecknades dock av en mer kritisk inställning till tvångsvården och nu hördes oftare behandlingskritiska och samhällsreformatoriska argument i debatten kring tvångsvården. Maria Abrahamson, ”Synen på missbruk.  år av diagnostisk rundgång”, Nordisk sosialt arbeid, :. För en liknande periodisering av synen på alkoholmissbruket under -talet, se: Åke Elmér, ”Så har synen på alkoholen förändrats under -talet”, Alkohol och narkotika, :, s.  ff.  Jan Blomqvist, ”The ’Swedish Model’ of Dealing with Alkohol Problems. Historical Trends and Future Challenges”, i: Jan Blomqvist, Beyond Treatment. Widening the Approach to Alcohol Problems and Solutions, Stockholm , s.  f & . För en studie av det sena -talets institutionsvård, se även: Jan Blomqvist, Från ideologi till ekonomi. Institutionsförlagd missbrukarvård under tre decennier, Stockholm .  Björkman .  27 INLEDNING Socionomen Kerstin Stenius laborerar med olika undersökningar i avhandlingen Privat och offentligt i svensk alkoholistvård. Hon har bland annat som syfte att undersöka den svenska alkoholistvårdens huvudmannaskap och formerna för samverkan under -talet. Stenius polemiserar mot en syn på välfärdsstaten som ett hot mot det civila samhället och visar på hur alkoholistvården snarare har kännetecknats av en samverkan mellan frivilligorganisationer, stat och kommun i syfte att lösa ett komplicerat socialt problem. Utifrån ett historiskt institutionalistiskt angreppssätt undersöker Stenius den starka kontinuitet som har präglat den svenska alkoholistvården. Det viktigaste källmaterialet är utredningarna bakom de lagar som reglerade alkoholistvården under -talet. Sammanfattningsvis har den svenska alkoholistvården främst undersökts på en normativ nivå. Forskarna har visat hur en moraliskt förankrad beskrivning av den sociala problematiken med tiden ersattes av en skuldbefriande problembeskrivning som dels tog sig uttryck som en medicinsk orsaksförklaring, dels i en mer samhällskritisk symtombeskrivning. Med undantag för Björkmans och Stenius avhandlingar har dessa studier varit av relativt översiktlig karaktär, varför jag för att finna svar på avhandlingens specifika frågor emellanåt har genomfört egna undersökningar av det normativa materialet. I fokus för avhandlingen står emellertid tvångsvårdens praktik, och dessa undersökningar har främst syftat till jämförelser mellan den stipulerade och den praktiserade alkoholistvården. Teoretiska utgångspunkter Att man i Sverige inom loppet av några år i början av -talet stiftade en alkoholistlag, införde ett restriktionssystem och höll en folkomröstning om totalförbud kan, som historikern Lennart Johansson har påpekat angående förbudsdiskussionen, knappast förklaras av något utbrett alkoholmissbruk i sig. Statistiskt sett söps det mindre vid sekelskiftet än i mitten och slutet av -talet. Enligt sociologen Sten Andersson var det i stället industrialismen som motiverade en intensifierad kamp mot alkoholen då ett utbrett alkoholmissbruk omöjliggjorde fabrikssystemets behov av tids- och arbetsreglering. De nykterhetspolitiska initiaStenius . Utöver ovanstående forskning kan också nämnas Åke Elmérs exposé över den svenska alkoholistvårdens utveckling: Åke Elmér, ”Vad nytt under solen? Om missbrukarvården i ett historiskt perspektiv”, Socialt perspektiv, :.  Johansson , s. .  Sten Andersson, Känslornas filosofi, Stockholm/Stehag , s. . Se också: Björn Horgby, Den disciplinerade arbetaren. Brottslighet och social förändring i Norrköping –, Stockholm , kap. ; Blomqvist , s. . Wolfgang Schivelbusch antyder – bl.a. med stöd i Friedrich Engels  28 1 . Den sociala alkoholfrågan tiven i början av -talet sammanhänger också med statsmakternas allmänt ökade intresse för sociala frågor då en alltmer aktiv stat enligt historikern Svenbjörn Kilander kom att intervenera i den enskilda sfären. Nykterhetsrörelsens styrka från slutet av -talet torde här ha borgat för att alkoholfrågan formulerades som en politisk fråga, och detta vid tiden för /- års rösträttsreform då flera partier valde att föra fram nykterhetsfrågan för att attrahera den utvidgade väljarkåren. Men den svenska tvångsvården av alkoholmissbrukare har med råge överlevt både förbudsomröstningen och motboken, och den har knappast kunnat söka sin legitimitet endast hos den under -talet tynande nykterhetsrörelsen. I avhandlingen analyseras den svenska alkoholistvårdens utveckling under en -årsperiod utifrån teoretiska antaganden om sociala problems föränderlighet och relativa karaktär. Nedan redogörs för avhandlingens perspektiv vad gäller sociala problem, problemlösning och problemlösningens återverkningar på klass- och könsförhållanden. Sist i avsnittet uppmärksammas några aspekter av implementeringsforskningen som har varit av betydelse vid val av källmaterial och övergripande tolkningsperspektiv. Sociala problem Sociala problem är problem som görs samhälleligt relevanta genom, som sociologen James Henslin har formulerat det, ”den oro som ett betydande antal människor (eller ett antal betydande människor) känner inför företeelsen”. Detta pekar på att problemformuleringen ytterst är beroende av dessa gruppers maktresurser i någon mening. I avhandlingen görs gällande att den maktutövning som tar sig uttryck som tolkningsföreträde vad gäller alkoholistvårdens mål och medel står i nära relation till tongivande föreställningar om alkoholmissbrukets orsaker, konsekvenser och behandlingsbarhet. betraktelser över den engelska arbetarklassens levnadsvillkor i mitten av -talet – en alternativ relation mellan alkoholmissbruk och industrialism, nämligen att levnadsvillkoren var så eländiga att alkoholen närmast fick rollen av ”eskapistisk tröstare”. Lars Magnusson problematiserar i en artikel bägge dessa förhållningssätt. Wolfgang Schivelbusch, Paradiset, smaken och förnuftet. Njutningsmedlens historia, Stockholm , s. ; Lars Magnusson, ”En svensk mentalitet i förändring. Från den bråkige hantverkaren till den skötsamme arbetaren”, i: Gustavsson , s.  ff.  Kilander , s.  f. Se även: Hedin , s. ; Björkman , s. .  Johansson , s. .  ”the concern that a significant number of people (or a number of significant people) have about the condition”. James M. Henslin, Social Problems, New Jersey , s. . Min översättning.  Se Stone för resonemang kring hur politiska aktörer med hjälp av s.k. kausala berättelser kan beskriva ”harms and difficulties, attribute them to actions of other individuals or organizations, and thereby claim the right to invoke government power to stop the harm”. Deborah A. Stone, ”Causal Stories and the Formation of Policy Agendas”, Political Science Quarterly, :, s. . 29 INLEDNING Sociologen Sven-Åke Lindgren har i en avhandling undersökt just konstruktionen av drogmissbruk (dock ej alkoholmissbruk) som ett socialt problem. Enligt Lindgren är hänvisningar till vad han kallar för problematiska sakförhållanden sällan tillräckligt om man vill förklara varför vissa förhållanden, situationer och beteenden erkänns som sociala problem samtidigt som andra aldrig uppnår denna status. Sociala problem har många gånger etablerats utifrån problematiska sakförhållanden som har existerat under lång tid utan att därför ha betraktats som sociala problem tidigare, samtidigt som andra sociala problem har avförts från dagordningen trots att sakförhållandet fortfarande föreligger. Detta perspektiv förnekar inte förekomsten av problematiska sakförhållanden eller behovet av åtgärder, utan syftar i stället till att förklara varför vissa fenomen formuleras som sociala problem och på vilket sätt. Denna konstruktivistiska utgångspunkt är rikligt representerad inom forskningen kring alkohol- och drogproblem. Alkoholfrågan har formulerats, konstruerats och förändrats som ett socialt problem under -talet utifrån en mängd infallsvinklar och hänsynstaganden, och de så kallade objektiva sakförhållandena förmår bara förklara mindre delar av denna problematik. Det historiska perspektivet blir därför med sociologen Joseph R. Gusfield ett relativiserande verktyg i sig, något som skänker avstånd och främlingskap (”distance and strangeness”) åt företeelser som annars kunde tas för givna. Avhandlingens konstruktivistiska perspektiv tar också sin utgångspunkt i vad som närmast kan beskrivas som en historisk kontextualisering.  Sven-Åke Lindgren, Den hotfulla njutningen. Att etablera drogmissbruk som samhällsproblem – , Stockholm , s.  & . Se även: Murray Edelman, Constructing the Political Spectacle, Chicago , kap. .  Se t.ex. Craig MacAndrew & Robert B. Edgerton, Drunken Comportment. A Social Explanation, London ; Armand L. Mauss, Social Problems as Social Movements, Philadelphia , s. –; Robin Room, Governing Images of Alcohol and Drug Problems. The Structure, Sources, and Sequels of Conceptualizations of Intractable Problems, Ann Arbor ; Joseph W. Schneider, ”Deviant Drinking as Disease. Alcohol as a Social Accomplishment”, Social Problems, :; Carolyn L. Wiener, The Politics of Alcoholism. Building an Arena Around a Social Problem, New Brunswick ; Harry G. Levine, ”What is an Alcohol-Related Problem?”, Journal of Drug Issues, :; Nils Christie & Kettil Bruun, Den gode fiende. Narkotikapolitikk i Norden, Oslo ; Craig Reinarman, ”The Social Construction of Drug Scares”, i: Patricia A. Adler & Peter Adler (red.), Constructions of Deviance, Belmont ; Caroline Sutton, Swedish Alcohol Discourse. Constructions of a Social Problem, Uppsala . Enligt Joseph Gusfield har huvudparten av den forskning som bedrivits om dryckenskap också närmat sig ämnet i enlighet med den teoribildning som omgärdar ”social problems”-litteraturen. Joseph R. Gusfield, Contested Meanings. The Construction of Alcohol Problems, Madison , s. .  Joseph R. Gusfield, ”Foreword”, i: Peter Conrad & Joseph W. Schneider, Deviance and Medicalization. From Badness to Sickness, London  [a], s. vi. 30 1 . Den sociala alkoholfrågan Socialvårdens mål och medel Den svenska alkoholistvårdens uppkomst och utveckling kan sålunda inte förstås som ett åtgärdsprogram med omedelbar koppling till något slags mätbart samhälleligt alkoholmissbruk. Alkoholistvården liknar i detta avseende övrig institutionsvård som vid olika tidpunkter har motiverats utifrån bland annat behovet av isolering, försörjning eller behandling. Socialvården har utformats på olika sätt beroende på hur den sociala problematiken har formulerats, utifrån föreställningar om det sociala problemets karakteristika och vårdverksamhetens målsättning. Verksamheten har naturligtvis påverkats av de orsaker som man har kunnat spåra bakom den sociala problematiken. En viktig skiljelinje har här gått mellan orsaksförklaringar som tagit sikte på individens respektive samhällets tillkortakommanden. Denna uppdelning mellan orsaksförklaringar som utgår från individen respektive samhället har varit vägledande för socialpolitikforskaren Georges Midré som i en analys av socialvården karakteriserar olika socialvårdsprogram som så kallade avgränsningsinstitutioner – av Midré definierade som ”sosiale ordninger som kategoriserer anmodninger om offentlig hjelp som legitime vs. illegitime”. Hos Midré är en av socialvårdens viktigaste uppgifter att sålla värdigt hjälpsökande från ovärdigt hjälpsökande och genom att peka på socialvårdsinrättningarnas avgränsningsfunktion visar Midré hur till synes väsenskilda åtgärdsprogram tar sig an samma uppgift. Avgränsningsinstitutionerna är teoretiska konstruktioner och kan som såRoger Qvarsell, Vårdens idéhistoria, Stockholm , s. . Se även: Roger Qvarsell, ”Välfärdssamhällets idéhistoria”, i: Alf Ronnby (red.), Etik och idéhistoria i socialt arbete, Stockholm ; Roger Qvarsell, ”Skall jag taga vara på min broder?”, i: Roger Qvarsell, Skall jag taga vara på min broder? Tolv artiklar om vårdens, omsorgens och det sociala arbetets idéhistoria, Umeå . Ang. sociala problems ”utvecklingshistoria”, se: Sven-Åke Lindgren, ”Omåttligheten som samhällsfara”, i: Sven E. Olsson & Göran Therborn, Vision möter verklighet. Om social styrning och faktisk samhällsutveckling, Stockholm ,  ff.  Halduk Soydan, Det sociala arbetets idéhistoria, Lund , s. ; Ulla Pettersson, Socialt arbete, politik och professionalisering. Den historiska utvecklingen i USA och Sverige, Stockholm , s.  ff. Se också Qvarsell för en uppdelning av det sociala arbetets rötter i en statspatriarkal, filantropisk resp. samhälleligt förebyggande (eller solidarisk) tradition. Roger Qvarsell, ”Det sociala arbetet”, i: Qvarsell ; Roger Qvarsell, ”Patriarkalism, filantropi, solidaritet”, i: Qvarsell . Denna orsaksdikotomi är naturligtvis en kraftig förenkling och det torde vara riktigare att karakterisera det sociala arbetets förklaringsmodeller efter en glidande skala som i socionomen Alf Ronnbys modell där naturvetenskapliga, psykologiska, socialpsykologiska och sociologiska förklaringsmodeller rör sig från mikro-, via meso-, till makronivå. För denna avhandlings syften har dock uppdelningen mellan individ- resp. samhällsorienterade orsaker till den sociala problematiken funnits vara mer ändamålsenlig. Alf Ronnby, Socialarbetets förklaringsmodeller, Malmö , s. .  Georges Midré, Bot, bedring eller brød? Om bedømming og behandling av sosial nød fra reformasjonen til folketrygden, Oslo , s. .  Ibid., s. . Se även: Willy Frick, Strukturomvandling och social utslagning. En analys av sambanden mellan social struktur och social missanpassning under perioden –, Umeå , s. .  31 INLEDNING dana vara ett mer eller mindre uttalat syfte med socialvårdsprogrammet eller -anstalten. Utifrån detta teoretiska grundantagande tillåts en funktionsanalys av den svenska alkoholistvården liknande den Midré själv företar av bland annat den norska alkoholistvården. Helt central för avgränsningsverksamheten är en samhällelig norm enligt vilken medborgarna i största möjliga mån ska försörja sig själva (och eventuellt sina närstående). I fokus för avgränsningsarbetet står arbetet, både som mål och medel. Inom socialvårdsinstitutionerna har det rått arbetsplikt, och en hårt driven arbetslinje – med anor från medeltida lagstiftning – har här propagerat självförsörjandeprincipen. I Sverige har liksom i andra länder fattigvården kopplats till ett arbetstvång där de som arbetade visade sig vara värdiga fattiga och i belöning erhöll ekonomiskt understöd. De arbetsovilliga fick inget understöd, men tvingades ändå till arbete. Inom det mer differentierade socialvårdssystem som växte fram i början av talet kom arbetstvånget att prägla de olika formerna av institutionsvård, däribland alkoholistvården, där arbetsdriften hade både moraliska och ekonomiska grundmotiv. Sociologerna Rafael Lindqvist och Staffan Marklund har dock pekat på att även de som kunde betraktas som värdiga fattiga utsattes för denna arbetsplikt på landets alkoholistanstalter långt in på -talet, även om arbetet då motiverades utifrån terapeutiska hänsyn. Vad Midré antyder i titeln till sin studie av de norska nödhjälpsarrangemangen – Bot, bedring eller brød? – är att anledningen till vårdbehovet kan tolkas olika och föranleda olika åtgärder som i slutänden kommer att vara bestämmande för socialvårdens praktiska utformning. Bot, bättring eller bröd är samlande beteckningar (och som allitteration mer elegant än upplysande) på de lösningar som står till buds beroende på om hjälpbehovet kan antas bero på individens dåliga karaktär (moraldimensionen), bristande resurser vad gäller till exempel hälsa eller utbildningsnivå (resursdimensionen) eller obefintliga efterfrågan på arbetsmarknaden (marknadsdimensionen). Utifrån dessa tre dimensioner kan den sägas vara värdigt Johan Edman & Lena Eriksson, Work as Care? Work Policy within Swedish Institutional Care during the th Century (konferenspresentation ESSHC, / ).  Hans Wallentin, Kring arbetslöshet och socialpolitik i Sverige sedan -talet, Östersund , s. ; Svante Jakobsson, På kant med samhället. Om ”löst folks” tillvaro på -talet, Uppsala , s. .  Abram de Swaan, In Care of the State. Health Care, Education and Welfare in Europe and the USA in the Modern Era, Cambridge , s.  f. För en intressant studie av den svenska arbetsmoraliska traditionen, se: Hans Wallentin, ”Värdiga och ovärdiga i socialpolitiken”, i: Ronnby .  Rafael Lindqvist & Staffan Marklund, ”Arbetslinjen i socialpolitiken”, i: Staffan Marklund (red.), Rehabilitering i ett samhällsperspektiv, Lund , s. .  Denna uppdelning av det sociala problemets karakteristika är inte helt ovanlig i litteraturen. Edda Berglund laborerar t.ex. med moraliska, medicinska och sociologiska modeller i en klientundersökning från mitten av -talet. Perspektiven knyter också löst an till det statsvetaren Klaus  32 1 . Den sociala alkoholfrågan  .      Moral Resurs Marknad Klientens status Arbetsförmögen Efterfrågad Ej efterfrågad Självförsörjande Oförskyllt arbetslös Arbetsoförmögen Efterfrågad Ej efterfrågad Vanför självförsörjande Värdigt behövande Arbetsförmögen Efterfrågad Ej efterfrågad Ovärdigt behövande Misstänkt Arbetsoförmögen Efterfrågad Ej efterfrågad Misstänkt Anpassad klient Arbetsvillig Arbetsovillig Källa: Midré 1990, s. 183 hjälpbehövande som är arbetsvillig (moral), men också arbetsoförmögen (resurs) och inte efterfrågas på arbetsmarknaden (marknad). Midrés schema är inspirerande, men knappast direkt överförbart på denna undersökning. Vissa oklarheter vidlåder också relationen mellan dimensionerna där Mäkelä har kallat för den sociala alkoholfrågans tre ”skepnader”, där alkoholen kan förstås som ett ordningsproblem, ett hälsoproblem eller en riskfaktor för produktiviteten. Mäkelä håller ingen särskild institution i fokus för undersökningen och ser hur alkoholproblematiken huvudsakligen kommer att hanteras av polisen och de sociala myndigheterna, hälsovårdsmyndigheterna eller vårdprogram inom industrin beroende på vilken ”skepnad” den antar. Edda Berglund, De utslagna. En studie av  intagna på den erkända nykterhetsvårdsanstalten Edshemmet år , Stockholm , s. –; Klaus Mäkelä, ”Den sociala alkoholfrågans framtid. Repressiva åtgärder eller restriktiv alkoholpolitik?”, Alkohol och narkotika, :, s.  ff. Se även: Rolf Jonsson, Alkoholmissbruk. Förhållandet mellan alkoholmissbrukaren och samhället. Orsaker, utveckling, vård, Stockholm , kap. ; Klaus Mäkelä, Robin Room, Eric Single, Pekka Sulkunen & Brendan Walsh, Alcohol, Society and the State. . A Comparative Study of Alcohol Control, Toronto , s. . Lennart Bergström, Vårdideologi och vårdarbete. Om förklaringsmodellernas relevans för arbetet inom alkoholistvården, Stockholms universitet (pedagogiska institutionen) .  Långt ifrån alla statuskategorier torde heller vara självförklarande. De vanföra självförsörjande (hos Midré även kallade de tappra) är en kategori arbetsvilliga, men enligt avgränsningsinstitutionernas bedömningar arbetsoförmögna, som mot alla odds ändå lyckas erhålla ett arbete. Midré exemplifierar denna grupp med äldre okvalificerad arbetskraft som på eget initiativ skaffar sig en ny utbildning för att kunna kvarstanna på arbetsmarknaden, och menar att denna grupp har fått tjäna som moralisk förebild för andra grupper. Sista kategorin, de anpassade klienterna, utgörs av de arbetsoförmögna som inte efterfrågas på arbetsmarknaden och som därför också har anpassat sina förväntningar efter detta och slutat hoppas på och önska ett arbete (den kronologiska ordningen synes vara viktig här; arbetsovilligheten bör uppstå först efter att denna klient har misslyckats på arbetsmarknaden, som en anpassning till den krassa verkligheten). Den näst sista kategorin (den andra ”misstänkta” kategorin) består av dem som varken vill eller kan arbeta men som ändå efterfrågas, kanske till ett enklare arbete än de är vana vid. Midré , s.  f. 33 INLEDNING framför allt resursdimensionen måste antas vara beroende av marknadsdimensionen, något Midré inte utreder närmre. Som generella beskrivningar och samlande kategorier fångar dock dessa tre dimensioner något väsentligt då orsakstänkandet inom den svenska alkoholistvården ska undersökas. Särskilt attraktivt ter sig påpekandet att dimensionerna inte ska uppfattas som avgränsade tidsmässiga epoker. Flera dimensioner kan verka samtidigt och det är en empirisk fråga huruvida man inom socialvården tillämpar bedömningskriterier utifrån ett moral-, resurs- eller marknadstänkande. Även om den generella utvecklingen har gått från ett betonande av moraldimensionen till de två senare, ska detta inte betraktas som någon lagbundenhet. Då resurs- och marknadsdimensionerna under -talet har betonats på moraldimensionens bekostnad har också de värdigt hjälpbehövande blivit allt fler. Särskilt under efterkrigstiden har ett utvidgat sjukdomsbegrepp inom socialvården medfört ett utvidgat värdighetsbegrepp. Förskjutningen från moral- till resursoch marknadsdimensionen kan ses som en förskjutning från ett betonande av det individuella ansvaret till ett betonande av utomliggande orsaker bortom socialvårdsklienternas egna ambitioner och möjligheter. Midré benämner dessa ytterlighetspoler moralism respektive positivism och ser hur åtgärdsprogrammen har pendlat just mellan moralism och positivism, mellan ansvarstillskrivning och ansvarsfritagande, mellan tvång och behandling. Denna socialpolitiska ambivalens kom tydligast till uttryck gällande kärngrupperna bland de ovärdigt behövande: lösdrivarna och alkoholmissbrukarna. Socialvårdsbehovet kan på en övergripande nivå sägas uppstå när det råder en diskrepans mellan individens livsföring och (den normativa) samhällsordningen. Samtidigt är det en öppen och i grunden ideologisk fråga huruvida lösningen ligger i att förändra individen eller samhället. Hos Midré går det en skiljelinje mellan den moralistiska förklaringen och de han benämner positivistiska eftersom de senare inte skuldbelägger individen. Det är dock möjligt att förskjuta skiljelinjen ett steg och betrakta moral- och resursdimensionen som samma sort då de förlägger problemet (skuldbeläggande eller ej) till individen. En korstabulering av problem- respektive lösningsaspekten tydliggör denna skillnad (figur ). Det är främst två renodlade perspektiv som framträder utifrån de redovisade resonemangen: ett rekommodifieringsperspektiv där alkoholistvården får till uppgift Midré , s. . Här är Midré otydlig, men rimligtvis måste detta förstås som att då socialvårdsklientelet bedöms vara arbetsoförmöget och/eller sakna möjligheter att erhålla arbete så efterfrågas heller inte deras arbetsvilja, varför den moraliska dimensionen kan sägas tyna bort som förklaringsfaktor. Detta medför dock att både de anpassade och de misstänkta klienterna enligt schemat ovan kommer att betraktas som värdigt hjälpbehövande.  Ibid., s.  & .  34 1 . Den sociala alkoholfrågan  .      Problem: individens karaktär Ja Lösning: ändra individen Ja Nej Moral Tolerans/nonchalans Nej Resurs Marknad/samhälle att återföra den avvikande (alkoholmissbrukande) samhällsmedlemmen till det som alkoholistlagen omnämner som ett ”nyktert och ordentligt liv”,69 och ett samhällsreformatoriskt perspektiv där alkoholistvården blir en del av ett mer sammansatt politiskt samhällsprojekt med uppgift att reformera samhället, dels i syfte att minimera utslagningen, dels i syfte att avstigmatisera avvikelsen (alkoholmissbruket). Även om jag då hellre erkänner en större artskillnad mellan å ena sidan moral- och resursdimensionen och å andra sidan marknadsdimensionen (samhällsdimensionen), än mellan de två senare och den förra, vill jag inte negligera den betydelsefulla skillnad som finns mellan att söka lösningen hos en skuldbelagd respektive skuldbefriad klient. Det finns därför anledning att hålla isär ett moraliserande och ett medikaliserande (eller på annat sätt resursbefrämjande) rekommodifieringsperspektiv. Dessa tre perspektiv – det moraliska, det medicinska och det samhällsorienterade – representerar grovt tillyxade problembeskrivningar som i varierande grad identifierats i tidigare forskning. Ett moraliskt perspektiv där individens karaktär och alkoholmissbrukets konsekvenser stod i fokus, och där vården främst var att betrakta som ett uppfostringsprojekt i syfte att göra avvikaren till en anständig samhällsmedlem, övergick i mitten av -talet i ett medicinskt perspektiv. Här spekulerades kring alkoholmissbrukets medicinska orsaker och lösningar och syftet med vården var att göra den sjuke alkoholmissbrukaren frisk. Från mitten av -talet skedde en förändring och nu förlades grundproblemet till ett dysfunktionellt samhälle. Individens alkoholmissbruk kunde i enlighet med detta perspektiv betraktas som ett symtom på samhällets ofullkomlighet och lösningen låg därför i att förändra samhället. I avhandlingen ställs frågan om dessa perspektiv också påverkade utformningen av den faktiska vårdverksamheten och avhandlingens disposition tar därför sin utgångspunkt i dessa tre problembeskrivningar.  Jfr Mäkeläs fyrfältstabell i: Klaus Mäkelä, ”What Can Medicine Properly Take On?”, i: Griffith Edwards & Marcus Grant (red.), Alcoholism Treatment in Transition, London , s. .  SFS :, § .  Rosenqvist ; Abrahamson ; Rosenqvist & Kurube ; Blomqvist ; Sutton ; Stenius ; Björkman . 35 INLEDNING Klass och kön Alkoholistlagarna fungerade tydligt som klasslagar. Lagens skrivning och tillämpningsorganens arbetsmetoder hade udden vänd mot alkoholmissbrukare ur de socioekonomiskt lägsta skikten. Följdriktigt blev också den dominerande behandlingstanken länge en arbetsdrift med syfte att fostra arbetare. Som läkaren Josua Tillgren påpekade  kan dock inte detta förklaras med en högre alkoholkonsumtion hos arbetarklassen: Överklasskvinnorna kunna icke laga en köttbulle eller bjuda på kafferep utan vin och sprit, de ha förkärlek för de farligaste dryckerna, likörtypen, de bjuda redan före middagen omkring gangsterdrycken, cock-tailen, de äro angelägna att i ungdomens uppfostran, tidigt och konsekvent, låta spritvanorna ingå, de hägna i uppfostrans, gästfrihetens och hemkänslans missbrukade namn de skadligaste av alla vanor, de narkotiska. Alkoholmissbruk var en nödvändig men aldrig tillräcklig grund för ingripande enligt alkoholistlagstiftningen. Lagens syfte var att stävja den sociala problematik som kunde antas sammanhänga med alkoholmissbruket. Och då spelade det ingen roll att överklassen enligt Tillgren utgjorde ”det förnämsta hindret för alkoholfrågans lösning”. För samtidigt var det ju så att alkoholistlagen enligt Tillgren beivrade ”ett störande av social ordning, och såsom överklassen är känslig för och möjligast undviker dessa yttringar, komma fallen ej alls eller först sent till nykterhetsnämndens kännedom”. Detta medförde att alkoholistvårdsklientelets klassmässiga fördelning knappast återspeglade faktiska konsumtionsnivåer. Som rättsvetaren Gunnar Bramstång har påpekat är det svårt att se varför en lag som endast ska stävja ett samhällsfarligt beteende medger tvångsinternering av personer vars alkoholmissbruk bara medför en fara för deras eget liv (i enlighet med den första specialindikationen). Men vid sidan av denna indikation upptog alkoholistlagarna en diger lista ingripanderekvisit, vars samlade effekt knappast var klass- eller könsneutrala. Lagarna medgav ingripande mot den våldsamma och hotfulla alkoholmissbrukaren, mot den som inte försörjde eller låg sin familj till last, mot den som låg fattigvården (eller ”det allmänna”) till last, mot den som förde ett för närboende grovt störande levnadssätt, mot den som ådragit sig upprepade fylleJosua Tillgren, ”Alkoholfrågan bland de ekonomiskt välsituerade”, Tirfing, :, s. . Se även: Josua Tillgren, ”De ekonomiskt välsituerade i spetsen för alkoholvanorna”, Arbetaren, / .  Josua Tillgren, ”Alkoholfrågan bland de ekonomiskt välsituerade”, Tirfing, :, s. .  Ibid., s. . De ekonomiskt gynnade klassernas underrepresentation inom alkoholistvårdsklientelet påpekas bl.a. i Dahlberg & Stenbergs undersökning av Stockholms nykterhetsnämndsklientel. Gunnar Dahlberg & Sven Stenberg, Alkoholismen som samhällsproblem. En orientering över förhållandena i Stockholm, Stockholm , s.  f.  Gunnar Bramstång, Missbruk och hemfallenhet. En studie av de allmänna förutsättningarna för ingripande enligt nykterhetsvårdslagen, Stockholm , s. .  36 1 . Den sociala alkoholfrågan riförseelser och mot den som förde ett kringflackande liv. Den bättre bemedlade alkoholmissbrukaren gjorde sig naturligtvis inte skyldig till brott mot försörjningseller kringflackandeindikationerna. Burget boende, inmundigande på bättre restauranger och idogt taxiåkande minimerade också riskerna för att störa grannar eller göra sig skyldig till fylleriförseelser. Fattigvårdslagstiftningskommittén hade föreslagit indikationen ”vara oförmögen att vårda sina angelägenheter”, något som även hade medgivit ingripande mot välsituerade alkoholmissbrukare, men denna indikation upptogs aldrig i den färdiga lagen. Alkoholistlagarna fungerade sålunda som klasslagar, något som också har konstaterats i ett antal undersökningar. Detta ter sig dock inte alltför underligt om man förstår alkoholistvårdens syfte som något annat än att beivra och bota det klassövergripande alkoholmissbruket. En alternativ funktion torde med fördel kunna sökas i det intima samband mellan den öppna arbetsmarknaden och socialpolitiken som har framhållits av flera forskare. Hos sociologen Gøsta Esping-Andersen framstår välfärdsstatens yttersta karakteristika som dess förmåga att hålla medborgarna så skadelösa som möjligt vid tillfälligt frånfälle från arbetsmarknaden. Den ofrivilliga arbetslösheten eller arbetsoförmågan ska kompenseras av staten så att individen ändå får medel till sitt uppehälle. Detta är enligt Esping-Andersen välfärdsstatens dekommodifierande funktion: individerna ska inte tvingas ut på arbetsmarknaden under vilka omständigheter som helst, utan kan i en välfärdsstat förlita sig på att något slags försörjning ändå kommer att stå dem till buds. Men med sociologen Bengt Furåker kan man också se hur denna dekommodifiering är en förutsättning för det gängse lönearbetet eftersom marknaden behöver buffertsystem för att fungera. Här är det möjligt att tala om socialpolitikens rekommodifierande funktion, att i tider av arbetskraftsbrist hålla så stor del av arbetsstyrkan som möjligt kvar på arbetsmarknaden. Om välfärdsstatens socialförsäk SFS :, § ; SFS :, Lag om behandling av alkoholister, § ; SFS :, Lag angående ändring i vissa delar av lagen om behandling av alkoholister, § ; SFS :, Lag om nykterhetsvård, § .  Se t.ex. Gunnar Dahlberg, ”Alkoholismens förekomst och utbredning. I”, Tirfing, :, s. .  Förslag till lag om behandling av alkoholister, , s. .  Se t.ex. SOU :, Nykterhetsvårdens läge. Del I. Klientel och behandlingsresurser; Frick , s.  f; Baumohl & Room ; Rosenqvist & Kurube ; Björkman . Alkoholistvårdens klassmässiga snedrekrytering diskuterades tidigt av John Lönnberg (direktör på alkoholistanstalten Venngarn, –): John Lönnberg, ”Alkoholistvårdsarbetet. En översikt”, Tirfing, :–, s. .  Gøsta Esping-Andersen, The Three Worlds of Welfare Capitalism, Cambridge , s.  ff.  Bengt Furåker, ”Inledning”, i: Bengt Furåker (red.), Välfärdsstat och lönearbete, Lund , s. .  Frances Fox Piven & Richard A. Cloward, Regulating the Poor. The Functions of Public Welfare, London , s. ; Gero Lenhardt & Claus Offe, ”Social Policy and the Theory of the State”, i: Claus Offe, Contradictions of the Welfare State, London , s.  ff. För en historisk kontextualisering och kritik av Piven & Cloward (och replik av Piven & Cloward), se: Walter I. Trattner (red.), 37 INLEDNING ringssystem under efterkrigstiden kan sägas ha utvecklats i en dekommodifierande riktning, i syfte att minska individens beroende av arbetsmarknaden, kom därför den omvittnat starka svenska arbetslinjen att stå som garant för att socialvårdsprogrammen snarare utformades för att möjliggöra en rekommodifiering av individerna i syfte att återbörda dem till arbetsmarknaden. Alkoholistvården var inte bara klass- utan också könsdiskriminerande. De flesta som togs in på landets alkoholistanstalter var i enlighet med lag och förarbeten att betrakta som ”samhällsbesvärliga” på något sätt. I den mån som denna samhällsbesvärlighet såg olika ut för kvinnor respektive män, kom också alkoholistlagens tillämpning att återspegla såväl faktiskt könsspecifika beteenden som normativa föreställningar om lämpligt könsspecifikt beteende. Behandlingen på alkoholistanstalterna torde också i viss mån ha syftat mot att eliminera eller i alla fall minimera dessa olämpliga karaktärsdrag. Den gick därför ut på att få de intagna att leva ett nyktert och ordentligt liv, en som vi ska se nog så könsspecifik föreställning. Andelen kvinnor på de allmänna anstalterna översteg innan år  aldrig  procent (varefter andelen snabbt växte till , procent i början av -talet). Men andelen kvinnor på landets alkoholistanstalter är lika litet som den klassmässiga fördelningen någon god indikation på könsspecifik alkoholkonsumtion. Vid sidan av en lägre kvinnlig alkoholkonsumtion kom framför allt alkoholistvårdens karaktär av ett åtgärdsprogram med syfte att stävja sociala skadeverkningar att bidra till en könsmässig selektion av klientelet utifrån speciellt två funktioner: alkoholistvårdens skyddsfunktion mot våldsamma (män) och alkoholistvårdens funktion som avgränsningsinstitution med syfte att etablera (manligt) försörjaransvar. Männen har också dominerat bland de alkoholmissbrukare som vistats i en offentlig miljö, något som ofta varit en förutsättning för upptäckt av de alkoholistvårdande myndigheterna. Den sociala problematik som sammanhängde med det kvinnliga alkoholmissbruket såg i många avseenden annorlunda ut än det manliga missbrukets sociala skadeverkningar. Alkoholistlagen tillkom som en reaktion på ett manligt alkoholSocial Welfare or Social Control? Some Historical Reflections on ”Regulating the Poor”, Knoxville . Statistisk årsbok [SÅ], –. Innan  saknas tillförlitlig statistik över könsfördelningen på anstalterna. Sifferuppgiften gäller nyintagna på allmänna anstalter – (t.o.m.  ingick den enskilda anstalten Hornö i detta underlag) samt vårdade på allmänna anstalter den / för resp. år –.  Under motbokstiden bidrog dock bl.a. restriktionssystemets könsdiskriminerande regelverk (och könsspecifika moralsystem) till en väsentligt lägre kvinnlig alkoholkonsumtion. Knobblock . Se också: Alkohol och narkotika, :, ett temanummer om kvinnors missbruksmönster, särskilt Tom Nilsson, ”Förändringar i svenska kvinnors alkoholkonsumtion”, Alkohol och narkotika, :, s.  ff.  38 1 . Den sociala alkoholfrågan missbruk, för att komma tillrätta med hustrumisshandlande, arbetsovilliga och parasiterande manliga alkoholmissbrukare. Inom detta åtgärdsprogram var den kvinnliga alkoholmissbrukaren på många sätt länge en anomali. Den kvinnliga alkoholkonsumenten var överhuvudtaget ett undantag och historikern Inger Knobblock har i en avhandling, där hon undersöker kvinnliga motboksöverklaganden, konstaterat att alkoholpolitiken utgick ifrån den manlige alkoholkonsumenten. Kvinnan har främst tilldelats en roll inom familjen, som hemmets vårdarinna eller kontrollant av makens alkoholkonsumtion. Vid de få tillfällen som den kvinnliga alkoholkonsumenten har stått i fokus, har man främst intresserat sig för hennes (sexual-) moral. Denna koppling mellan kvinnors alkoholkonsumtion och sedlighet har synliggjorts i flera undersökningar. Den kvinnliga sedligheten framstår här som både endogen och exogen: dels antas att kvinnor avhåller sig från alkoholkonsumtion i högre grad eftersom de är moraliskt mer högtstående, dels har den alkoholmissbrukande kvinnan per definition hållits för sedeslös. Sociologen Margaretha Järvinen har till exempel visat hur prostitutionskontrollen i Helsingfors även har Knobblock , s.  f. Se även: Margaretha Järvinen, ”Kontrollerade kontrollörer – kvinnor, män och alkohol”, Nordisk Alkoholtidskrift, :, s. ; Maria Abrahamson, ”Svensk alkohol- och restaurangpolitik i historisk belysning”, Nordisk Alkoholtidskrift, :, s. .  Se t.ex. Annika Snare, ”Inledande funderingar om kvinnor, alkohol och kontroll”, i: Margaretha Järvinen & Annika Snare (red.), Kvinnor, alkohol och behandling, Helsingfors , s. ; Fanny Duckert, ”The Treatment of Female Problem Drinkers”, i: Elina Haavio-Mannila (red.), Women, Alcohol and Drugs in the Nordic Countries, Helsingfors , s.  ff. resp. Nan van den Bergh, ”Having Bitten the Apple”, i: Nan van den Bergh (red.), Feminist Perspectives on Addictions, New York , s. ; Cynthia Downing, ”Sex Role Setups and Alcoholism”, i: van den Bergh ; Sharon Macdonald, ”Whisky, Women and the Scottish Drink Problem”, i: Maryon McDonald (red.), Gender, Drink and Drugs, Oxford , s. ; Abrahamson , s. ; Sidsel Eriksen, ”Alkohol som kønssymbol. Konstruktionen af den kvindelige ædruelighed og udviklingen af de kvindelige drikkemønstre omkring århundredskiftet”, i: Margaretha Järvinen & Pia Rosenqvist (red.), Kön, rus och disciplin. En nordisk antologi, Helsingfors , s. ; Lena Dahlgren, Kvinnor och alkohol. Bruk – missbruk – behandling, Stockholm , s. ; Tamara Dragadze, ”Gender, Ethicity and Alcohol in the USSR”, i: McDonald , s. ; Agneta Öjehagen, ”Kvinnor och alkoholmissbruk” i: Mats Berglund m.fl. (red.), Behandling av alkoholproblem. En kunskapsöversikt, Stockholm , s.  f; Söderblom , s. ; Mariana Valverde, ”’Slavery from Within’. The Invention of Alcoholism and the Question of Free Will”, Social History, :, s. ; Johan Edman, ”’På grund av sitt alkoholmissbruk och omoraliska leverne...’ Lag och norm inom anstaltsvården av alkoholmissbrukande kvinnor –”, Arkiv (för studier i arbetarrörelsens historia), :; Johan Edman, ”Familjen på anstalt. Familjenorm inom anstaltsvården av alkoholmissbrukare under - och -talen”, i: Helena Bergman & Peter Johansson (red.), Familjeangelägenheter. Modern historisk forskning om välfärdsstat, genus och politik, Stockholm/Stehag . En studie som behandlar bägge sidor av denna roll är: Sidsel Eriksen, ”Den drikfældige engel? Et studie i konstruktionen af den kvindelige ædrulighed som metafor og i udviklingen af de særlige kvindelige drikkemønstre i årtierne omkring århundredskiftet”, i: Gustavsson .  39 INLEDNING varit en kontroll av det kvinnliga alkoholmissbruket. Men hon har också i en undersökning av omhändertaganden av berusade kvinnor i Helsingfors – funnit att nykterhetspolitiken, förutom sina manifesta kontrollfunktioner – de i lagen stadgade grunderna för ingripande – även bar på latenta kontrollfunktioner, i denna undersökning som en kontroll av kvinnors sexualitet, familjeliv och eventuella fattigdom. Utifrån Järvinen kan Midrés schema över socialvårdsklienternas status kompletteras. Som en modell över socialvårdande myndigheters bedömningsgrunder förmår Midrés förment könsneutrala modell inte fånga upp den sociala problematik som inte sammanhänger med normativa föreställningar om ett manligt försörjaransvar. Ett bredare bedömningskriterium, som även fångar upp det kvinnliga socialvårdsklientelet, torde då vara skötsamhet. Just skötsamhet framstår också som ett av alkoholistvårdens övergripande ideal. Men det var en könsspecifik skötsamhet som gick tillbaka på ett familistiskt ideal med rötter i -talets borgerliga ideologi. Detta familistiska ideal, av etnologen Orvar Löfgren definierat som ”fokuseringen på den lilla familjegruppen som samlivets självklara centrum”, förutsatte en manlig försörjare och en lönearbetsbefriad hustru och var enligt historikern Birgitta Jordansson delar i den borgerliga klassformeringsprocessen. Med exempel från Göteborgs fattigvårdspolitik visar Jordansson hur den borgerliga familjens inbördes relationer kom att nå normativ status och även omfattade arbetarfamiljerna. Inom -talets fattigvårdspolitik Margaretha Järvinen, Prostitution i Helsingfors. En studie i kvinnokontroll, Åbo . Margaretha Järvinen, ”Berusade kvinnor”, i: Järvinen & Rosenqvist , s.  ff.  Denna modifiering av Midrés modell, såsom uteslutande avhängig individens status på arbetsmarknaden, knyter an till den feministiska kritiken av Gøsta Esping-Andersens dekommodifieringsbegrepp. Se t.ex. Jane Lewis, ”Gender and the Development of Welfare Regimes”, Journal of European Social Policy, :; Jet Bussemaker & Kees van Kersbergen, ”Gender and Welfare States. Some Theoretical Reflections”, i: Diane Sainsbury (red.), Gendering Welfare States, London ; Jane Lewis, ”Gender and Welfare Regimes. Further Thoughts”, Social Politics. International Studies in Gender, State and Society, :. Även: Tydén , s. .  Ang. liknade skötsamhetsideal formulerade genom den allmänna tvångsvårdspolitiken och steriliseringspolitiken (och -praktiken), se: Björkman , s. – resp. Tydén , s. –.  Se t.ex. Knobblock , s. . Flera bidrag i Järvinen & Rosenqvist () behandlar alkoholpolitikens familistiska inslag, som t.ex. Christa Appels, Marja Holmilas, Elina HaavioMannilas och Margaretha Järvinens. Se även: Annika Snare, ”Women and Control”, i: HaavioMannila , s. ; Christina Andersson, ”Kvinnor och alkohol”, i: SOU :, Kvinnor och alkohol, s. ; van den Berg , s. .  Orvar Löfgren, ”Känslans förvandling. Tiden, naturen och hemmet i den borgerliga kulturen”, i: Jonas Frykman & Orvar Löfgren, Den kultiverade människan, Malmö , s. .  För kritik av att denna s.k. familjeförsörjarprincip skulle innebära ett övertagande av ett borgerligt familjeideal, se: Björn Horgby, Egensinne och skötsamhet. Arbetarkulturen i Norrköping –, Stockholm , s. . Även: Ambjörnsson , s.  & . De skötsamma arbetarnas fördömande av/krav mot de mindre skötsamma inom den egna klassen beskrivs bl.a. av Ambjörnsson   40 1 . Den sociala alkoholfrågan kom detta att yttra sig som en ”fostran till kön”, där mannen skulle fostras till ekonomisk försörjare och kvinnan till moder. Denna fostran till kön gick tillbaka på en tudelad definition av moralen, där god manlig moral handlade om ekonomiskt och politiskt ansvar, självdisciplin och arbetsamhet, och god kvinnlig moral kännetecknades av känslosamhet, men framför allt sedlighet. Olika undersökningar har förlagt högkonjunkturen för denna familistiska norm till mellankrigstiden, -talet eller -talet, och både alkoholistvården och den svenska alkoholpolitiken har genomsyrats av dessa könsspecifika förväntningar under -talet. Vid sidan av manlig arbetsamhet har kvinnlig sedlighet framstått som ett tydligt eftersträvansvärt ideal som i viss mån styrde, och reproducerades, inom alkoholistvården. Med detta familjeideal i ryggen kom brott mot den tänkta ordningen att straffa sig och efterlevnad att belönas. Klienternas handlingsutrymme blev därför inte bara en fråga om huruvida de missbrukade alkohol eller inte; alkoholistvårdens aktörer reagerade i lika hög grad på klienternas status som arbetsamma män eller goda hustrur och mödrar. Undersökningsperioden – tillåter en undersökning av huruvida detta av historikern Yvonne Hirdman betitlade husmoderskontrakt med tiden övergick i ett jämställdhetskontrakt även inom alkoholistvården. () och Franzén: Mats Franzén, ”Egensinne och skötsamhet i svensk arbetarkultur”, Arkiv, :–. Om skötsamhetsprojektet som nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens gemensamma projekt, se: Horgby , s. ; Ambjörnsson , s. . Ang. nykterhetsrörelsens inflytande inom alkoholistvården, se: Rosenqvist & Kurube ; Nycander .  Birgitta Jordansson, Den goda människan från Göteborg. Genus och fattigvårdspolitik i det borgerliga samhällets framväxt, Lund , s. , ,  & .  Renée Frangeur, Yrkeskvinna eller makens tjänarinna? Striden om yrkesrätten för gifta kvinnor i mellankrigstidens Sverige, Lund , s. ; Löfgren , s.  resp. Yvonne Hirdman, Med kluven tunga. LO och genusordningen, Stockholm , s.  & . Som Gunhild Kyle visar var det dock först under -talet som familjeförsörjarbegreppet utmönstrades ur sociallagstiftningen. Gunhild Kyle, ”Kvinnan under -talet. Konflikten mellan produktion och reproduktion”, Historisk tidskrift, :, s. .  Edman ; Edman .  Yvonne Hirdman, ”Genussystemet”, i: SOU :, Demokrati och makt i Sverige, s. –. 41 INLEDNING Alkoholistvårdens praktik Venngarns stadga, – Med vården åsyftas, att de å anstalten intagna skola genom arbete och moralisk påverkan sättas i stånd att återgå till ett nyktert och ordentligt liv. Venngarns vårdprogram,  Det generella målet i Venngarns vårdprogram är att anstalten skall bidra till att varje patient utifrån sina specifika förutsättningar skall fungera optimalt i samhället. Få argumentationstekniker torde bära på sådan retorisk styrka som påpekanden om att något är eller riskerar att bli som på den gamla onda tiden. I både debatt och forskning kring den svenska alkoholistvården har det varit legio att visa på alkoholistvårdens föråldrade struktur. Inte sällan har detta funnit stöd i nykterhetsvårdslagens tydliga släktskap med de tidigare alkoholistlagarna. Man behöver dock inte detaljstudera det faktiska vårdarbetet för att förstå att något ändå måste ha hänt inom alkoholistvården under den i andra avseenden så föränderliga efterkrigstiden. Ovanstående programförklaringar visar på om inte en förändrad faktiskt vårdverksamhet, så i alla fall ett förändrat syfte med anstaltsvården trots en likartad lagstiftning. Syftet med den anstaltsvård av alkoholmissbrukare som reglerades av en relativt likartad lagstiftning under åren – ter sig något olika beroende på var man letar. I förarbeten och riksdagstryck kan man spåra olika motiv bakom snarlika lagformuleringar, en metod som inte bara varit bruklig i historiska undersökningar utan även inom den judiciella praxis som har omgärdat överklaganden och besvär i alkoholistvårdsärenden. På en mer implementeringsnära nivå framträder alltmer nyanserade avsiktsförklaringar som inte bara uppvisar en utveckling över tiden utan också skiljer sig åt i rummet. Underställda en och samma lagstiftning kom den SFS :, § ; SFS :, Stadga för statens alkoholistanstalt å Venngarn, § . SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  Se t.ex. Malmén , s. ; Berit Agevik-Magnusson m.fl., Makt att vårda. En kritisk granskning av vårdideologier, Uppsala , s. ; Jan Nasenius & Kristin Ritter, Delad välfärd. Svensk socialpolitik förr och nu, Stockholm , s. ; Kjell Bjerver, ”Alkoholpolitik och alkoholistvård”, i: Gunnar Inghe (red.), Socialmedicin. Del . Prevention, vård och kontroll, Stockholm , s. ; Blomqvist , s. ; Stenius , s. . Ett intressant undantag är Maria Abrahamson som framhåller nykterhetsvårdslagens tillblivelse inom ramarna för en ambitiöst upplagd nykterhetsreform. Abrahamson ser i stället hur revideringen av LVM  riskerade att återväcka den gamla onda tiden inom missbrukarvården. Abrahamson .  Alkoholistvårdens förändrade motiv och syften återspeglade i officiellt material är relativt utförligt utrett i: Abrahamson ; Rosenqvist & Kurube ; Blomqvist ; Björkman . För juridiska motivanalyser se t.ex. Referat av socialvårdsmål avgjorda i regeringsrätten (–); Hilding Eek, Administrativa frihetsberövanden. Bidrag till studiet av rättssäkerhetsmomenten i socialrätten, Uppsala ; August Åman, Alkoholistlagstiftningen. En redogörelse till tjänst för polismyndig  42 1 . Den sociala alkoholfrågan samhälleliga alkoholistvårdens uppgifter att tolkas på olika sätt av olika anstalter, men också beroende på om det var Socialstyrelsen, nykterhetsnämnderna eller anstaltsledningarna som läste lagen. Även inom en och samma anstalt rådde stundtals oenighet om syftet med vården. Genom att undersöka alkoholistvårdens praktik går det att belysa de stundom motstridiga tendenser som gjorde sig gällande inom en verksamhet som på en mer generell nivå ändå kan sägas ha utvecklats i en bestämd riktning. Den svenska alkoholistvården bedrevs av nykterhetsnämnderna, på alkoholpolikliniker och ute på anstalterna. Studier av lagar, förarbeten och riksdagsdiskussioner kan resultera i nog så intressanta undersökningar, men det är inte undersökningar som kan göra anspråk på att uttala sig om alkoholistvårdens praktik. Denna diskrepans mellan lagens bokstav och den oberäkneliga praktiken har påpekats av historikerna Anders Berge, Mattias Tydén och Jenny Björkman, avseende den svenska flykting-, steriliserings- och tvångsvårdspolitiken (och -praktiken). Anledningarna till denna diskrepans är flera och skiljer sig åt beroende på politik- och praktikområde. Sammanfattningsvis kan man konstatera att praktikerna alltid kan göra mer, mindre eller annorlunda än vad lagen föreskriver. Lagarna kan också medvetet skrivas som så kallade ramlagar för att just tillåta att avgörande beslut fattas av fältpersonalen. Därutöver medger vissa samhälleliga åtgärdsprogram mer än andra en ovanligt långtgående autonomi i implementeringsledet. Missbrukarvård tillhör de åtgärdsprogram som närmast kan karakteriseras som dynamiskt interventionistiska. Detta begrepp, lånat från statsvetaren Bo Rothstein, beskriver åtgärdsprogram som förenas av att de söker påverka enskilda medborgares beteenden i en process där samtidigt kunskaperna om vad som fungerar är mycket osäkra och variationerna ute på fältet är stora. Programmen anses därför vara de mest komplicerade att implementera. Dessa implementeringssvårigheter gör att frontlinjebyråkrater eller, med statsvetaren Michael Lipsky, ”street-level bureaucrats” är aktivt delaktiga i utformningen av åtgärdsprogrammet. Enligt Lipsky är det först på implementeringsnivån som en heter och polispersonal, Stockholm ; Bramstång ; Gunnar Bramstång, Sociallagstiftningen. En kommentar till socialtjänstlagen, lagen om vård av unga samt lagen om vård av missbrukare, Stockholm ; Ewa Gustafsson, Missbrukare i rättsstaten. En rättsvetenskaplig studie om lagstiftningen rörande tvångsvård av vuxna missbrukare, Stockholm .  Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala , s.  ff; Tydén , s.  ff; Björkman , s. .  Bo Rothstein, ”Att administrera välfärdsstaten. Några lärdomar från Gustav Möller”, Arkiv, :–, s.  f; Bo Rothstein, Vad bör staten göra? Om välfärdsstatens moraliska och politiska logik, Stockholm , s. –.  Rothstein , s.  ff. Jfr Michael Lipsky, Street-Level Bureaucracy. Dilemmas of the Individual in Public Services, New York , s. . 43 INLEDNING interventionistisk socialvård slutgiltigt formuleras och en undersökning av alkoholistvårdens utveckling kräver därför en undersökning av praktiken. Ur implementeringsteoretisk litteratur kan alltså vinnas den något banala insikten att den traditionellt statsvetenskapliga ”uppifrån-och-ner”-ansatsen emellanåt är en föga empiriskt förankrad modell. Lagar stiftas inte sällan som en bekräftelse på redan vunnen utveckling inom implementeringsnivån, något som  års nykterhetsvårdslag men i än högre utsträckning  års socialtjänstlag är ett uttryck för. En modifierad ”nerifrån-och-upp”-ansats, som tar hänsyn till det speciella politik- och åtgärdsprogramsområdet och identifierar exekutiva byråkratier på lägre nivåer, kan därför belysa de processer som lett till förändrad lagstiftning på alkoholistvårdens område. Betoningen av anstaltsvårdens dynamiskt interventionistiska karaktär sätter fokus på praktiken och implementeringsledets möjligheter att utforma den faktiska vården. Detta medför två för avhandlingen centrala konsekvenser: för det första att ett studium av den svenska alkoholistvårdens utveckling ur detta perspektiv måste anses vara otillfredsställande med mindre än att praktiken ställs i fokus för undersökningen, för det andra att orsakerna till alkoholistlagstiftningens långa kontinuitet och senkomna förändring delvis bör sökas i detta sammanhang. Som sociologen Rolf Å. Gustafsson har visat fungerade nämligen vårdinstitutionerna som konserverande krafter i den allmänna socialpolitiska utvecklingen under -talet. Anstalternas och nykterhetsnämndernas relativa autonomi kan här ha bidragit till att inarbetade lösningar inverkade på problemformuleringen. Samtidigt kan samma självständighet ha borgat för vårdreformer som aldrig sattes på pränt i någon lagstiftning och det är i slutänden en empirisk fråga hur den praktiserade anstaltsvården förhöll sig till lagstiftning och tillsynsmyndighet. Avhandlingen disponeras efter i tidigare forskning identifierade vårdparadigm, något som ska underlätta en jämförelse mellan normativ och praktiserad alkoholistvård. Lipsky , s. xii. Se även: Roine Johansson, Vid byråkratins gränser. Om handlingsfrihetens organisatoriska begränsningar i klientrelaterat arbete, Lund , kap. . För detta perspektiv tillämpat på den svenska steriliseringspolitikens (och -praktikens) historia, se: Tydén , s. .  Andrew Dunsire, Implementation in a Bureaucracy, Oxford ; Walter Williams (red.), Studying Implementation, Chatham ; Charles E. Lindblom & Edward J. Woodhouse, The Policy-Making Process, New Jersey .  Anders Sannerstedt, ”Statsvetenskap, socialt arbete och implementeringen av socialtjänstreformen”, Statsvetenskaplig tidskrift, :.  Rolf Å. Gustafsson, Traditionernas ok. Den svenska hälso- och sjukvårdens organisering i historiesociologiskt perspektiv, Solna , s. .  Jfr Sutton , s. : ”It is not always the case that the identification of a problem precedes the solution that is developed; rather, it can also be the case that solutions or institutions that are already in existence or proposed are linked to problems aposteori”. Se också: Lipsky , s. .  44 1 . Den sociala alkoholfrågan Källmaterial, periodisering och disposition Källmaterial Avhandlingen bygger huvudsakligen på tre slags källmaterial: officiellt tryck, tidskrifter behandlande alkoholistvårdsfrågan och arkivmaterial från fyra undersökta alkoholistvårdsanstalter. Avhandlingens syfte att undersöka alkoholistvårdens praktik medger ett något extensivt bruk av det officiella trycket. Riksdagsmaterialet upptar endast en liten del av denna avhandlings källmaterial, något som kan motiveras med att – som Björkman har påpekat – den politiska enigheten kring alkoholistvårdsfrågan (hos Björkman, tvångsvården) var slående. I tillämpliga fall hänvisas också till Björkmans undersökning av riksdagsmaterialet. Samtliga offentliga utredningar i alkoholistvårdsfrågan fram till socialtjänstlagens ikraftträdande  har gåtts igenom. Utredningarna ledde inte alltid till ny lagstiftning, men de initierade ofta diskussioner som sedan kom att föras i alkoholistvårdens facktidskrifter. När det gäller lagstiftningen har fokus legat på de lagar som direkt reglerade verksamheten. Här spelar det naturligtvis roll hur lagarna skrevs, framför allt – och ofta påpekat – hur de första lagarna såg ut. Den relativa kontinuitet som lagstiftningen uppvisar under -talet kan förstås (men kommer ej att undersökas) utifrån den historiska institutionalismens antaganden om den första lagstiftningens inflytande på uppbyggandet av administrativa resurser och framtida lagstiftning. I någon mån återfinns relativt fältnära aktörer i det officiella trycket. Så kom till exempel både fattigvårdslagstiftningskommitténs sekreterare Jacob Linders och sakkunnige Alfred Petrén (som också satt i läkarkommittén) att ta plats i Venngarns styrelse . Petrén fungerade dessutom som läkare åt Stockholms stads nykterhetsnämnd. Annars var det framför allt i olika specialtidskrifter som alkoholistvårdens funktionärer kom till tals. I Tidskrift för nykterhetsnämnderna (–) och Nykterhetsvården (–) samsas debattartiklar och kortare undersökningar med statistik och anstaltshistoriker. Här utvecklades behandlingstankar och professionella Björkman , s. . Se även Tydén för liknande påpekande avseende steriliseringspolitiken: Tydén , s.  ff.  Kathleen Thelen & Sven Steinmo, ”Historical Institutionalism in Comparative Politics”, i: Sven Steinmo, Kathleen Thelen & Frank Longstreth, Structuring Politics. Historical Institutionalism in Comparative Analysis, Cambridge . För detta perspektiv tillämpat på svensk sjukförsäkringspolitik, se: Peter Johansson, Fast i det förflutna. Institutioner och intressen i svensk sjukförsäkringspolitik –, Lund .  Tidskrift för nykterhetsnämnderna [TfNN] bytte  namn till Nykterhetsvården. Den gavs från början ut av Föreningen för främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet, men kom fr.o.m.  också att fungera som officiellt organ åt Svenska Nykterhetsvårdsförbundet (centralorgan för landets nykterhetsnämnder). Fr.o.m.  övertog Svenska Nykterhetsvårdsförbundet ensamt ut 45 INLEDNING handlingsstrategier av anstaltsföreståndare, nykterhetsnämndspersonal och psykologer, ett oundgängligt material vid en undersökning av alkoholistvårdens implementering. Utifrån avhandlingens syften har en totalgenomgång genomförts av dessa tidskrifter. Vidare har samtliga årgångar av Tirfing (–), Alkoholfrågan (–) och Alkohol och narkotika (–) undersökts. -talets klientrörelse kom till tals i Pockettidningen R (–) och Jeppe (–) vilka också gåtts igenom. Socialstyrelsens perspektiv har i avhandlingen fått återspeglas av bland annat verkspublikationen Sociala meddelanden (–) och Socialnytt (–). - och -talets vård- och välfärdsstatskritik kom många gånger till uttryck i en ny sorts debattlitteratur och denna har nyttjats för att beskriva de mer teoretiskt förankrade vårdideologiska strömningarna under dessa årtionden. Därutöver har artiklar i en del dagstidningar kunnat bidra med inblickar i alkoholistvården och socialvårdsdebatten, artiklar som främst gjorts tillgängliga genom pressklippssamlingar i diverse arkiv. Ur arkivmaterialet från anstalterna kan utvinnas anstaltsledningarnas kamp för autonomi, expansion och självberättigande, synen på klienterna och klienternas karakteristika. Undersökningen av verksamheten vid fyra alkoholistanstalter – den manliga anstalten Venngarn (–) och de kvinnliga anstalterna Haknäs (– ), Brotorp (–) och Runnagården (–) – bygger huvudsakligen på anstalternas kvarlämnade arkivmaterial. Utifrån framför allt myndighetsskrivelser och annan korrespondens, verksamhetsberättelser, anslagsäskanden, remissvar och patientjournaler har verksamheten kunnat rekonstrueras och frågor besvaras. Intervjuer med Tomas Uddling (Venngarn, –), Hans-Åke Carlsson (Runnagården, –) och Curt Åmark (bland annat rådgivande psykiater på Venngarn i slutet av -talet) har tydliggjort bilden av verksamheten och bidragit till att sätta in arkivmaterialet i ett sammanhang. Inget källmaterial kommer närmare klienterna än patientjournalerna, och det har givningen. Åren – fungerade Alfred Petrén som tidskriftens chefredaktör och – var August Åman chefredaktör. Nykterhetsvården och Alkoholfrågan var från mitten av -talet de viktigaste facktidskrifterna inom området och ett villkor för att Nykterhetsvården skulle få statsbidrag var att ett exemplar av varje nummer gick ut gratis till samtliga kommunala nykterhetsnämnder. Daniel Wiklund, ”Tidskrifter som behandlar alkoholismen och nykterhetsvårdsspörsmålen”, Nykterhetsvården, :, s.  f.  Tirfing utgavs av Centralförbundet för nykterhetsundervisning (CFN).  slogs tidskriften ihop med Tidskrift för systembolagen (–, utgiven av Kontrollstyrelsen och Nya Systemaktiebolaget) till den gemensamma tidskriften Alkoholfrågan som  bytte namn till Alkohol och narkotika.  Här är det främst pressklippssamlingarna i Socialstyrelsens arkiv och på Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) som har nyttjats, men också i Stockholms stads nykterhetsnämnds arkiv, på Runnagården (Örebro) och på Venngarn (Sigtuna). 46 1 . Den sociala alkoholfrågan till och med hävdats att journalmaterial möjliggör en klientcentrerad undersökning av institutionerna. Som historikern Kristina Engwall har påpekat synliggörs visserligen patienterna i journalmaterialet på ett sätt som inte sker i annat källmaterial, men det är fortfarande inte fråga om något inifrånperspektiv då det är läkaren, socialtjänstemannen eller någon annan myndighetsperson som för journalen och inte klienten. Journalen får också i hög grad sin särprägel av att vara inriktad på diagnosen och materialet kommer i stor utsträckning endast att uttala sig om sådant som kan antas bringa insikter i klientens nuvarande tillstånd, orsaker därtill och möjligheter till förbättring. Detta betyder stundom kraftigt beskurna uppgifter, men det medger också att vissa slutsatser kan dras om förmodat verksamma variabler vid behandling av alkoholmissbruk endast utifrån registrerade uppgifter. Samtidigt bör man vara försiktig med tolkningar utifrån frekvensen av vissa uppgifter då tradering av uppgifter är vanligt förekommande. Fem olika uttalanden om någon särskild omständighet hos en klient tyder inte nödvändigtvis på att denna ansågs vara särskilt belysande; i lika stor utsträckning är detta ett uttryck för att uppgifter bara fördes vidare utan särskild reflektion. Då journalerna är ett formaliserat och standardiserat källmaterial, med förtryckta frågor och en syftande på diagnosen nära tvingande logik, tenderar också viss likriktning inträda i journalskrivandet. En tilltagande kritik mot journalskrivandets repressiva effekter kan även ha bidragit till glesare journalskrivande under -talet. Sammantaget har  slumpmässig valda personakter gåtts igenom i sin helhet. Därutöver har vissa spår följts upp i ett tiotal akter. Vid sidan av anstalternas journaler (daganteckningar) innehåller akterna framför allt nykterhetsnämndernas redogörelser och viss korrespondens. Aktmaterialet får i avhandlingen främst illustrera utvecklingslinjer vars mer generella innebörd vunnits ur annat material. Avidentifiering och andra etiska aspekter på detta konfidentiella material följer HSFR:s forskningsetiska principer från  (reviderade ). Steven Noll, ”Patient Records as Historical Stories. The Case of Caswell Training School”, Bulletin of the History of Medicine, :, s. .  Kristina Engwall, ”Asociala och imbecilla”. Kvinnorna på Västra Mark –, Örebro , s.  ff; Noll , s. ; John Scott, A Matter of Record. Documentary Sources in Social Research, Cambridge , s. .  Jfr med Goffmans karakteristik av journalen som ett dokument i vilket endast för klienten negativa omdömen registreras. Erving Goffman, Asylums. Essays on the Social Situation of Mental Patients and Other Inmates, Chicago , s.  ff.  För en problematisering av journalskrivandet, se: Gunnar Bernler & Lisbeth Johnsson, Den sociala journalen. I. En studie i akter – deras struktur och funktion, Göteborg 1993; Gunnar Bernler & Lisbeth Johnsson, Den sociala journalen. II. Tre bilder av socialtjänstens klient, Göteborg 1995.  Forskningsetiska principer inom humanistisk samhällsvetenskaplig forskning (vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap), . Samtliga klienter, anhöriga, bekanta, hörda vittnen o.dyl. är genomgående avidentifierade. Befattningshavare som uppträder i tjänsten nämns dock med egna namn.  47 INLEDNING Periodisering och disposition Periodisering är en inte alltid uppmärksammad förklaringsvariabel inom historieskrivningen, ofta avhängig latenta teoretiska antaganden och i stor utsträckning bidragande till studiens förklaringskraft. Iakttagbara perioder är sällan naturgivna utan snarare resultatet av en konstruktion som stundom har benämnts kolligation, en föreställning om att vissa karakteristika sammantaget utgör en (i det här fallet tidsmässig) enhet som går att skilja från andra enheter. Genom att ansvara för denna periodiserande konstruktion förlägger jag också en del av avhandlingens förklaringskraft till dessa av mig uppfattade tidsmässigt åtskilda enheter. Den periodisering jag föreslår nedan är både teoretiskt och empiriskt grundad. Det bör dock uppmärksammas att tidsavsnitten har konstruerats för att åskådliggöra kontinuitet och förändring inom den manligt dominerade alkoholistvården. Den ur alla aspekter betydligt blygsammare kvinnliga alkoholistvården pressas här in i en periodisering som ej är särskilt anpassad för det ändamålet. Olika periodiseringar har föreslagits utifrån olika syften i undersökningar av alkoholistvårdens historia. Björkman lånar i sin avhandling om den svenska tvångsvården Rolf Torstensdahls periodisering där den klassiskt liberala staten ersätts av den socialliberala staten och senare välfärdsstaten, en periodisering som lämpar sig väl utifrån Björkmans långa tidsperspektiv. Björkmans medikaliseringsdefinition medger också att hon iakttar en längre kontinuitet inom missbrukarvården än vad andra studier av området har gjort. Torstendahls periodisering famnar brett, med syfte att förklara övergripande tendenser i Västeuropeiska staters utveckling. När det gäller det mer begränsade området socialvårdshistoria har den finländske socialforskaren Risto Eräsaari föreslagit en periodisering som tar avstamp i tre variabler: hur det sociala problemet uppfattades, vilken lösning som ansågs vara lämplig att möta det sociala problemet med och vilka aktörer som stod i centrum. Utifrån detta har han sedan föreslagit tre, icke tidsangivna faser, i det sociala arbetets historia. Stenius har i sin avhandling om den svenska alkoholistvårdens huvudmannaskap låtit sig inspireras av denna periodisering. Åter andra periodiseringar uppstår då fokus specifikt sätts på vårdverksamBerge a, s. . Om könsspecifika periodiseringar, se Joan Kelly, ”Did Women Have a Renaissance?”, i: Joan Kelly, Women, History & Theory. The Essays of Joan Kelly, Chicago .  Rolf Torstendahl, ”Teknologi och samhällsutveckling –. Fyra faser i Västeuropeisk industrikapitalism”, i: Torsten Nybom & Rolf Torstendahl (red.), Byråkratisering och maktfördelning, Lund .  Risto Eräsaari, ”The Idea of Welfare State and its Problems”, i: Pekka Kosonen (red.), The Nordic Welfare State as a Myth and as Reality, Helsinki .   48 1 . Den sociala alkoholfrågan heten, men då offentliga utredningar utgör det huvudsakliga källmaterialet. Så har Abrahamson föreslagit en periodisering där den första perioden sträcker sig från  till  (då det betänkande som gav upphov till  års nykterhetsvårdslag såg dagens ljus), en period då alkoholistvården enligt Abrahamson dominerades av ett moraliserande synsätt och alkoholmissbrukaren framställdes som ett hot mot samhället. Den andra perioden (–-talet) präglades av ett medicinskt influerat synsätt, medan den tredje periodens utredningar (-talet och framåt) betonade att orsakerna till missbruket borde sökas i det omgivande samhället. Med viss modifikation används denna periodisering även här, bland annat utifrån syftet att undersöka de praktiska implikationerna av de i tidigare forskning iakttagbara moraliska, medicinska respektive samhällsreformatoriska paradigmen. Men en undersökning av alkoholistvårdens praktik med fokus på dessa vårdideologiska regimer kräver också att de praktiska möjligheterna att förverkliga tankegångarna var för handen. I och med öppnandet av den för kvinnor avsedda allmänna alkoholistanstalten Haknäs  möjliggörs en jämförelse med anstaltsvården på den manliga anstalten Venngarn under motsvarande år. Innan dess fanns ingen öppen statlig alkoholistanstalt för kvinnor. Och då den på många sätt vårdideologiskt nyorienterade alkoholistanstalten Runnagården såg dagens ljus  (samma år som det mot anstaltsvården kritiska betänkandet Nykterhetsvårdens läge lades fram), öppnades för en ny sorts behandlingskritisk alkoholistvård. Däremellan undersöks den eventuella förekomsten av en medicinsk-psykiatrisk behandlingsideologi inom alkoholistvårdens praktik, mellan åren  (då nykterhetsvårdslagen trädde i kraft) och . Undersökningsperioderna (–; –; –) är valda för att underlätta hanteringen av ett relativt komplext källmaterial samt för att möjliggöra en jämförelse mellan retorik och praktik, men även mellan manlig och kvinnlig anstaltsvård. De empiriska undersökningarna disponeras kronologiskt efter dessa perioder i del II–IV, inom vilka de disponeras tematiskt. En sammanfattande avslutning och analys följer i del V. 49 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN 50 2 . Alkoholistvård under motbokstiden II. Arbete och moralisk påverkan Traditionell alkoholistvård, cirka 1940–1954 51 2 . Alkoholistvård under motbokstiden Kapitel 2 Alkoholistvård under motbokstiden Mina anklagelser äro grava, jag vet det, men jag låter dem stå. Jag vet att jag har rätt, och jag är fullt och fast övertygad om att hela sanningen förr eller senare kommer i dagen och att det nu allsmäktiga interneringssystemet är dömt till undergång. [- - -] Det som nu sker hör medeltiden till och icke en upplyst tidsålder. Gunnar Kassman, författaren bakom ovanstående rader, hade onekligen en viss erfarenhet av det ”allsmäktiga interneringssystemet”. En tidigare vistelse som straffriförklarad på fängelset i Jönköping hade resulterat i boken Strafflös, en anklagelseskrift riktad mot systemet med sinnesundersökningar och fängelseinternering av straffriförklarade. Efter en kortare sejour på alkoholistanstalten Venngarn i slutet av talet gjorde så Kassman upp räkningen med den svenska alkoholistvården i boken Jag är alkoholist. Kassmans berättelse var en partsinlaga och en eländesskildring av den svenska alkoholistvården. Inkompetenta nykterhetsnämnder dömde enligt honom människor till en vård som i själva verket var ett straff, att avtjänas på anstalter där det både saknades ambitioner och möjligheter att vårda de intagna. Denna beskrivning fick dock inte stå oemotsagd. Socialstyrelsens Fritz Hag Gunnar Kassman, Jag är alkoholist, Stockholm , s.  f. Gunnar Kassman, Strafflös, Stockholm . Enligt Torsten Eriksson (generaldirektör för kriminalvårdsstyrelsen, –) väckte denna bok vid tiden mer uppseende än någon annan skildring av fängelselivet. Roger Qvarsell menar att Kassmans anklagelser i boken – som visserligen avvisades av de undersökningskommittéer som tillsattes – ändå ledde till förändrad behandling av de straffriförklarade och senare också påverkade lagstiftningen på området. Torsten Eriksson, Politik och kriminalpolitik, Stockholm , s. ; Roger Qvarsell, ”Patienterna i medicinhistorien”, i: Qvarsell , s.  f.  Kassman , s. , ,  & .   53 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN (som nyligen hade varit anställd på Venngarn) menade, i en nedgörande recension i Tidskrift för nykterhetsnämnderna, att Kassman saknade kännedom om både detaljerna i alkoholistlagen och dess tillämpning. De exempel som Kassman lade till grund för sin anklagelse var enligt Hag tendensiösa och tillrättalagda och där Kassman i nykterhetsnämndernas hantering av alkoholistvårdsfallen såg godtycke, inkompetens och en lagtillämpning som ”gav en mängd i det närmaste illitterata män makt att bestämma över andras öde”, såg Hag – som anförde tolkningsföreträde på grund av en mer fullständig kännedom om de anförda fallen – nämndledamöter som i allmänhet var ”dugliga, ansvarskännande människor med intresse för sin uppgift och en tydlig önskan att göra sitt bästa”, människor som nyttjade ”sunt förnuft och gott bondförstånd”. På ett antal punkter motsades dock inte Kassmans berättelse. Alkoholistvårdens straffkaraktär, avsaknaden av behandlingsambitioner och fackkunskaper bemöttes inte i sak och även om Kassmans skrift med rätta kan betraktas som en partsinlaga var detta kritik som även hördes från annat håll. Alkoholistvården var i slutet av -talet ännu ett åtgärdsprogram som sökte sina former. I Hags förtröstan på det goda bondförståndet låg också alkoholistvårdens särart. Det goda bondförståndet förvaltade inte bara alkoholistlagen inom nykterhetsnämnderna. Socialstyrelsen tolkade också specialindikationer och bistod med allmänna råd och anvisningar i enlighet med en föga formaliserad procedur och på anstalterna fattade man beslut om vården och vårdtiderna utifrån ett likaledes oreglerat bondförstånd. Den lag som i slutänden åberopades som garant för en korrekt behandling passerade flera exekutiva nivåer där den omsattes i beslut som i sista instans påverkade den enskilde individen. Att omsätta politiska intentioner i praktisk verksamhet är alltid behäftat med svårigheter. Bara att ur politiska avsikter nå fram till politiska beslut kräver sitt och innan dessa beslut, kodifierade i lagar, omsätts i praktisk verksamhet omdefinieras verksamhetens problembeskrivning, mål och medel flera gånger. Det är därför rimligt att betrakta policyprocessen som ett system snarare än som en hierarkisk process, ett system där olika instanser tar initiativ, bidrar med information och definierar vaga klausuler. När besluten väl omsätts i praktisk handling avviker de ofta väsentligt från lagstiftarens intentioner. Inom ett verksamhetsområde som alkoholistvården, ett enligt Rothstein dynamiskt interventionistiskt åtgärdsprogram, förIbid., s. ; Fritz Hag, ”Jag är alkoholist”, TfNN, :, s. . Se t.ex.: AK-motion :; Socialstyrelsens arkiv [SoS], Nykterhetsvårdsbyråns arkiv [NvB],  B I, A /Alk. , Socialstyrelsens yttrande till riksdagens andra lagutskott, / ; Artikelserie i Expressen, / – / .  Lindblom & Woodhouse , s.  ff. Jfr Dunsire , s. –.   54 2 . Alkoholistvård under motbokstiden stärks denna tendens genom att man överlåter till de av Lipsky identifierade frontlinjebyråkraterna att slutgiltigt definiera verksamheten. Här kompletterades lagstiftningen av Socialstyrelsen, nykterhetsnämnderna och anstaltsledningarna som alla lämnade sitt bidrag till den verksamhet som den tvångsintagne alkoholmissbrukaren konfronterades med. Detta kapitel är ett försök till en karakteristik av alkoholistvården utifrån denna systemtanke, en karakteristik som söker ta fasta på de olika beståndsdelarnas bidrag till den verksamhet som förmedlades inom anstaltsvården av tvångsintagna alkoholmissbrukare. Den svenska alkoholistvårdens historia är förhållandevis outforskad. Det finns ingen allmän förståelse av alkoholistvårdens uppbyggnad och funktion som man kan ta som utgångspunkt för vidare studier av området. Detta kapitel är därför också ett försök att lägga ut kartan, att teckna alkoholistvårdens organisation och formella syften. Särskild vikt läggs vid att presentera den så kallade slutna vård som bedrevs på landets alkoholistanstalter, och då främst på den manliga anstalten Venngarn och den kvinnliga anstalten Haknäs under åren –. Mot denna bakgrund undersöks i kapitel  vad som skulle kunna kallas för anstaltsvårdens kausala logik på implementeringsnivå, det vill säga hur föreställningar om den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösningar präglade anstaltsinterneringarna av alkoholmissbrukande män respektive kvinnor under dessa år. I kapitel  uppmärksammas den tydliga konfliktdimension som var en integrerad del av alkoholistvården som uppfostringsprojekt. Alkoholistlagens tillämplighetsområde: Vem skulle vårdas?  års alkoholistlag fick medvetet ett kraftigt beskuret tillämplighetsområde. Detta motiverades med att man hade ytterst begränsade erfarenheter av verksamheten samtidigt som lagen medgav en så pass ingripande åtgärd som tvångsinternering. För att bli föremål för åtgärder enligt  års alkoholistlag skulle man vara ”hemfallen åt dryckenskap” (generalindikationen), samt dessutom göra sig skyldig till brott mot minst en av de så kallade specialindikationerna genom att: ) vara farlig för andra människor eller sitt eget liv (farlighet); ) brista i försörjnings- Rothstein , s.  ff; Lipsky , s. xii. För liknande karakteristik av steriliseringspolitikens (och -praktikens) dubbelriktade styrning, se: Tydén , s. .  August Åman, ”Alkoholistlagen och kommunerna”, i: Sven Ulric Palme (red.), Hundra år under kommunalförfattningarna –, Stockholm , s.  f.   55 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN plikten mot hustru eller barn (pliktförsummelse); ) belasta fattigvården eller sin familj ekonomiskt (parasitism).  utökades tillämplighetsområdet med en fylleriindikation som innebar att den som under de senaste två åren blivit dömd till ansvar för fylleri upprepade gånger föll under lagens domäner.  presenterades det första betänkandet med syfte att helt revidera alkoholistlagen. Nu föreslog man ett brott med den gamla samhällskyddsprincipen till förmån för en lag där tvångsingripandet främst skulle legitimeras utifrån ”omsorgen om individen själv såsom medlem av samhället och av den krets därinom – särskilt familjen – där han närmast rör sig”. Remissinstanserna gick dock hårt åt  års betänkande och uppdraget att revidera alkoholistlagen gick i stället till  års lösdrivarkommitté. Juristen Johan Widén, som hade varit ordförande i  års fattigvårdslagstiftningskommitté, fattade här åter klubban. Med Widén tillbaka på ordförandeposten återställdes ordningen och  års betänkande kom att i större utsträckning likna  års förslag och därigenom den redan befintliga alkoholistlagen.  års betänkande hade önskat ett brott med en av alkoholistlagens grundläggande förutsättningar, nämligen att ingripande enligt lagen främst skulle motiveras utifrån en samhällsskyddsaspekt, men Widén förespråkade (med stöd hos Socialstyrelsen och lagrådet) återigen en lag som beivrade alkoholmissbrukets sociala skadeverkningar. Detta tydliggjordes också i den föreslagna generalindikationens formulering, att alkoholmissbruket skulle leda till ”fara eller allvarlig olägenhet för samhället”. Lösdrivarkommittén ville också bygga ut lagen med ett antal specialindikationer och detta motiverades med att den äldre lagen – som en försiktighetsåtgärd då det gällde en så pass oprövad lagstiftning – hade skrivits med ett minimum av indikationer. Sedan dess hade det dock gjorts gällande att lagen inte i tillräcklig grad tillät ingripande mot just de sociala skadeverkningar som den var satt att beivra. Vidare föreslog man nu en lag som till skillnad mot  års lag – vilken främst hade varit att betrakta som en interneringslag – lade huvudvikten på förebyggande hjälpåtgärder. Den nya alkoholistlagen stadfästes  och trädde i kraft . Lagens första paragraf angav ett jämfört med den äldre alkoholistlagen utvidgat tillämplighetsområde. Nu tillkom specialindikationerna ”vara ur stånd att taga vård om sig själv” (hjälplöshet) och ”föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt”  SFS :, § ; SFS :, Lag om ändrad lydelse av  § i lagen om behandling av alkoholister, § .  SOU :, Betänkande med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri, s. . Kursivering i original.  SOU :, Betänkande med förslag till lagstiftning om alkoholistvård, s. . 56 2 . Alkoholistvård under motbokstiden (störande).  kompletterades tillämplighetsområdet ytterligare med en så kallad kringflackandeindikation så att alkoholistlagen också skulle kunna nyttjas mot alkoholmissbrukare som förde ett kringflackande liv. Efter  års revidering innehöll därför alkoholistlagen sju specialindikationer (de fem numrerade samt fylleri- och kringflackandeindikationen), som tillsammans med generalindikationen (hemfallenheten åt alkoholmissbruk) reglerade lagens tillämplighetsområde. För att komma ifråga för tvångsinternering krävdes brott mot generalindikationen och minst en av specialindikationerna: Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav . vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller . utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller . ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller . vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller . föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt, då skola i enlighet med vad nedan är stadgat åtgärder vidtagas för hans återförande till ett nyktert och ordentligt liv. Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri eller för ett kringflackande liv.  års alkoholistlag reglerade, tillsammans med ett antal särskilda förordningar och Venngarns stadga (som var normerande för de allmänna alkoholistanstalterna), alkoholistvårdens olika delar fram till dess  års nykterhetsvårdslag trädde i kraft . Liksom  års alkoholistlag var  års lag avsedd att beivra det alkoholmissbruk som medförde sociala skadeverkningar, även om detta inte markerades explicit i generalindikationen. Största skillnaden mot  års förslag var att Widén inte heller denna gång hade lyckats genomdriva beivrandet av de alkoholmissbrukare som inte var förmögna att vårda sina angelägenheter. Denna skrivning hade i  års förslag syftat mot att i någon mån mildra alkoholistlagens klasskaraktär då den inte bara slog mot den medellöse alkoholmissbrukaren utan även den som genom sitt missbruk riskerade att på längre sikt förskingra sin tillgångar. Att man i generalindikationen ersatte hemfallenhet åt dryckenskap med hem- SFS :, § . SFS :, § ; SFS :, § .  Se särskilt: SFS :, Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvården; SFS :, Kungl. Maj:ts kungörelse om understöd av statsmedel till nykterhetsnämndernas verksamhet; SFS :; SFS :, Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen med vissa närmre bestämmelser rörande alkoholistvården.   57 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN fallenhet åt alkoholmissbruk motiverades av departementschefen med att den senare formuleringen skulle medge ett ingripande på ett något tidigare stadium. Alkoholistlagens tillämplighetsområde – en tolkningsfråga De delar av lagar och förordningar som reglerade någorlunda lättdefinierade teknikaliteter (som bidragsnivåer och utseendet på olika formulär) torde ha mött liten förvanskning i implementeringsledet. Annorlunda var det med två centrala aspekter av alkoholistvården – vem som skulle vårdas och hur vården skulle bedrivas. Den senare frågan besvarades knappast alls i lagtexten. I alkoholistlagen stadgades kort att den som togs in på allmän alkoholistanstalt skulle ”vara pliktig att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom”. I alkoholistanstalten Venngarns stadga definierades vården som att de intagna ”genom arbete och moralisk påverkan” skulle förmås återgå till ”ett nyktert och ordentligt liv”. Utformningen av den konkreta vården blev därför en högst lokal angelägenhet för de olika anstalterna, något som visas i nästa kapitel. Frågan om vem som skulle vårdas besvarades av alkoholistlagens första paragraf som angav tillämplighetsområdet; lagen var tillämplig mot de människor som gjorde sig skyldiga till brott mot generalindikationen och minst en av specialindikationerna. Dessa indikationer medgav tolkningar som i sista hand kunde avgöras i högre juridiska instanser genom utforskandet av lagens förarbeten. Lagen var inte mer precis i sin skrivning än att brott mot dessa indikationer var en tolkningsfråga. Nykterhetsnämnder, polismyndigheter, länsstyrelser, kammar- och regeringsrätter, Socialstyrelsen och olika anstaltsstyrelser hade att tolka lagen i den konkreta ärendehanteringen och dessa tolkningar föll knappast ut som några självklarheter ur den kortfattade lagtexten. Alkoholistvården var därför även ur denna aspekt ett åtgärdsprogram som blev till först i implementeringsledet. Vissa försök gjordes att styra upp framför allt nykterhetsnämndernas tolkningar av tillämplighetsområdet. I Tidskrift för nykterhetsnämnderna (som distribuerades gratis till landets nykterhetsnämnder) definierades emellanåt lagens indikationer av alkoholistvårdens högre funktionärer. Särskilt Alfred Petrén gjorde stora insatser genom att låta läsekretsen ta del av autentiska exempel på brott mot specialindikationerna. Petrén (–), av Socialstyrelsens August Åman krönt till Förslag till lag om behandling av alkoholister, , s. ; Proposition :, s. . SFS :, § .  SFS :, § .  Se t.ex. Referat av socialvårdsmål avgjorda i regeringsrätten (–).  Alfred Petrén, ”Om riskerna i vissa fall av proceduren för tvångsintagning å alkoholistanstalt. I– VI”, TfNN, :–.   58 2 . Alkoholistvård under motbokstiden ”Den Svenska Nykterhetsvårdens Grand Old Man”, var överinspektör för sinnessjukvården (–), professor i psykiatri och socialdemokratisk riksdagsledamot (–). Han fungerade vidare som vice ordförande i Stockholms stads nykterhetsnämnd åren – och som ordförande –. Efter pensioneringen blev han läkare hos Stockholms stads nykterhetsnämnd ända tills han vid  års ålder  ”motvilligt måste dra sig helt tillbaka”. Petrén bidrog – som medlem i både fattigvårdslagstiftningskommittén och läkarkommittén – väsentligt till  års alkoholistlag. Dessutom var han chefredaktör och ansvarig utgivare för Tidskrift för nykterhetsnämnderna under åren – och satt i alkoholistanstalten Venngarns styrelse mellan  och . Vid sidan av den upplysningsverksamhet som Petrén och andra bistod med kom nykterhetsnämndernas verksamhet också att regleras av särskilda länsnykterhetsnämnder som skulle bistå med råd och lagtolkningar (se nedan). Därutöver var det framför alkoholistvårdens högste tillsynsmyndighet Socialstyrelsen som bidrog till att reglera verksamheten, både genom korrespondens med enskilda nykterhetsnämnder i särskilda ärenden och genom diverse handböcker. Socialstyrelsen var under denna period ofta samma sak som August Åman, av Curt Åmark karakteriserad som en ”mycket utpräglad […], arg nykterist”. Åman kom till Socialstyrelsen redan  och arbetade med alkoholistvårdsärenden från  och framåt. När den särskilda nykterhetsvårdsbyrån inrättades  blev Åman chef för denna fram till sin pensionering . Åman bidrog under sina år som alkoholistvårdens högste tjänsteman med återkommande tolkningar av lagens tillämplighetsområde, tolkningar som ofta visade på en mer ambitiös agenda än den som direkt kunde utläsas ur alkoholistlagen. I sin iver att komma åt farliga alkoholmissbrukare uppmuntrade till exempel Åman tillämpningsorganen att även ingripa mot dem som kunde antas utgöra en fara för sina medmänniskors själsliga hälsa, bland annat genom att sprida ”ovänliga tillmälen och skällsord” omkring sig. Nu kanske inte lagens formuleringar tillät att dessa alkoholmissbrukare August Åman, ”Från nykterhetsvårdens hävder. IV”, Nykterhetsvården, :, s. . Malmén , s. . Petréns lämplighet att kvarstanna som nämndens läkare hade – på grund av antydd senilitet – ifrågasatts redan två år tidigare, då August Åman ryckte ut till hans försvar. Curt Åmark menade dock att Petrén ”jobbade så länge att han var nästan dement”. SoS, NvB,  B III: , d.nr. VI , August Åman till JK, / ; Intervju med Curt Åmark, Bromma, / .  Intervju med Curt Åmark, Bromma, / .  Nils Sundberg, ”August Åman – de imponerande insatsernas man”, Nykterhetsvården, :, s. ; Elmér , s. .  August Åman, ”Alkoholistvården. Vad den syftar till och hur den arbetar”, i: Otto Wangson (red.), I socialvårdens tjänst. Ett samlingsverk om svensk socialvård och dess företrädare, Stockholm –, s. . Liknande formuleringar i: Åman , s. .   59 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN internerades som farliga alkoholister, men enligt Åman kunde man då gärna nyttja någon annan specialindikation eftersom dessa alkoholmissbrukare kunde antas göra sig skyldiga till vanvård eller ett grovt störande levnadssätt. Ett annat exempel på Åmans ambitiösa läsning av lagen var den så kallade moraliska vanvården, av Åman specificerad till att avse ”dåliga exempel, en rå och asocial ton inom familjen, sedeslöst uppförande i familjen från alkoholistens sida, direkt förförelse till amoralitet eller brottslighet m.m.”. Som exempel på vanvård av detta slag angavs situationer då ”en familjefader vid mer eller mindre tätt återkommande tillfällen uppträder berusad inför sina halvvuxna söner och döttrar i hemmet”. Med Åmans relativt vidlyftiga definitioner fungerade sålunda specialindikationerna inte längre som artbestämmande kriterier på generalindikationen. Att vara hemfallen åt alkoholmissbruk torde ha räckt för Åman, åtminstone om man var det i ett hem där det fanns halvvuxna barn. Socialstyrelsen tolkade inte bara general- och specialindikationer utan även den i lagen stadsfästa kopplingen dem emellan. Lagens stadgande, att den sociala besvärligheten såsom den beskrevs i specialindikationerna skulle uppstå som en följd av alkoholmissbruket, kunde man enligt Socialstyrelsen då bortse ifrån. I en inlaga till Justitieombudsmannen (JO) gjordes  gällande att man inte borde ställa ”kravet på kausalitet” mellan general- och specialindikation särskilt högt, utan att man ”av praktiska skäl” fick nöja sig med att konstatera att brott mot den svårdefinierade generalindikationen förelåg samtidigt som någon specialindikation var tillämpbar. Åmans och Socialstyrelsens tolkningar av lagen spelade desto större roll då både generalindikationen och vissa specialindikationer svårligen lät sig definieras genom förarbetena. Någon exakt definition av generalindikationen var enligt Socialstyrelsen ”av naturliga skäl omöjlig att lämna”. I ett uppslagsverk för socialarbetare från mitten av -talet menade August Åman att förarbetena gav ”ganska torftiga besked” och var ”mycket svävande” i denna fråga. Samma sak kunde konstateras om Åman –, s. ; Åman , s.  f. Åman , s.  f.  Åman , s. . Liknande formulering i Åman – där definitionen pareras med att tillämpningsorganet i alla fall ”till dess motsatsen är ådagalagd, [bör] utgå från att fara för sedlig vanvård åstadkommes härigenom”. Åman –, s. .  Riksarkivet [RA], Justitieombudsmannens arkiv [JO], F I:, /, Socialstyrelsen till JO, / . Liknande formulering i: Åman –, s. . Ang. Socialstyrelsens (och andra ämbetsverks) självständighet i tolkning av lagar och bestämmelser, se: Odd Engström, Stig Lundström & Kristin Ritter, Socialstyrelsen. Ett ämbetsverk, Lund , s.  f. Ang. Socialstyrelsens stora inflytande över steriliseringspolitikens implementering, se: Tydén , s.  ff.  Råd och anvisningar till nykterhetsnämnderna, Norrtälje , s. .  Åman –, s. .   60 2 . Alkoholistvård under motbokstiden specialindikationen ”ur stånd att taga vård om sig själv” (hjälplöshet) där förarbetena enligt Åman gav ”föga ledning”. Trots de tolkningar, råd och anvisningar som utgick från högre ort kunde man knappast täcka alla nyanser av tillämplighetsområdet och den slutgiltiga tolkningen av både general- och specialindikationer överlämnades därför åt tillämpningsorganens ”goda omdöme”. Sammantaget gav det ett åtgärdsprogram där lagens indikationer kom att tillämpas ”ganska elastiskt”, som Henrik Sandblad formulerade det i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning . I en minnesteckning över alkoholistlagens dagar mindes också Åman senare att det under denna tid hade kommit an på tillämpningsorganen att ”sätta kött på detta lagstiftningsben”. Proceduren: Från initiativ till anstaltsvård Det var inget litet ben som Socialstyrelsen överlät åt tillämpningsorganen att sätta kött på. Tolkningen av alkoholistlagens general- och specialindikationer var direkt bestämmande för vem tillämpningsorganen skulle ingripa mot. De flesta initiativen till vård enligt alkoholistlagen togs av de kommunala nykterhetsnämnderna och om det gick så långt som till tvångsintagning på alkoholistanstalt var det länsstyrelsen som fattade beslut om detta. Socialstyrelsen var tillsynsmyndighet över både nykterhetsnämnderna och alkoholistanstalterna och fick från och med  hjälp i sin tillsynsfunktion över de kommunala nykterhetsnämnderna av de länsnykterhetsnämnder som skapats för ändamålet. Interneringsbeslut och beslut fattade av Socialstyrelsen kunde överklagas till förvaltningsdomstolarna, i sista hand regeringsrätten. Initiativ till anstaltsvård Psykiatriprofessorn Olof Kinbergs inflytande över den svenska alkoholistvården kan knappast överskattas. Redan , det vill säga ett år innan alkoholistlagen trädde i kraft, utsågs Kinberg till Socialstyrelsens expert för alkoholistvården, en Åman –, s. . Liknande formulering i: Åman , s. . Åman –, s. ; Åman , s. .  Henrik Sandblad, Våra alkoholistanstalter, Göteborg , s. . Den lilla skriften Våra alkoholistanstalter är en sammanställning av artiklar skrivna av Henrik Sandblad i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, –/ .  August Åman, ”Från nykterhetsnämndens hävder. VI”, Nykterhetsvården, :, s. . Se även: Carl-Åke Hedqvist, ”Rättsskyddet brister gentemot många medborgare i vårt land”, Expressen, /  & Carl-Åke Hedqvist, ”Svensk medborgare kan berövas friheten i fyra år utan laga dom”, Expressen, / .   61 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN befattning som han sedan innehade till och med . Han fungerade också som Socialstyrelsens inspektör av alkoholistanstalterna, en position som gav honom direkt insyn i och möjlighet att påverka verksamheten ute på anstalterna. När Kinberg  sammanfattade de  år som hade förflutit sedan den första alkoholistlagen trädde i kraft, tecknade han en bild av stora framsteg inom vetenskap och teknik, sociala omvälvningar och en ökad levnadsstandard för betydande befolkningsgrupper. Ett område som inte alls hade följt med i utvecklingen var dock enligt Kinberg socialvården, och då inte minst alkoholistvården. Det fanns flera anledningar till detta, men enligt Kinberg berodde det framför allt på nykterhetsnämndernas och polisens oförmåga att tillämpa lagen på rätt sätt. De kommunala nykterhetsnämnderna hade dock blivit allt effektivare som tillämpningsorgan och Bernt Erici vid Malmö stads nykterhetsnämnd gjorde i en artikel  gällande att ökningen av anstaltsklientelet snarare berodde på detta än på att antalet alkoholmissbrukare inom landet rent faktiskt hade ökat. Även August Åman ansåg att de kommunala nykterhetsnämnderna fungerade bättre i början av -talet än tidigare, men samtidigt ansåg han att effektiviteten fortfarande var otillräcklig: Ty alltjämt är det endast en bråkdel av landets alkoholister som bli föremål för effektivt ingripande av tillämpningsorganen. En liknelse kanske bäst åskådliggör min uppfattning på denna punkt. Om en skytt träffat måltavlan  gång på  skott är han en dåligt skytt och han förblir detta även om han lyckas öka sin träffsäkerhet så att han träffar  gånger på  skott. Den träffsäkerheten har, skulle jag kunna tänka mig, våra tillämpningsorgan för närvarande, medan de hade träffsäkerheten  till  för  år sedan. De kommunala nykterhetsnämnderna var de överlägset främsta initiativtagarna i de alkoholistvårdsärenden som resulterade i anstaltsvård. Under perioden – tog länsnykterhetsnämnderna som mest initiativ i , procent av fallen (), enskilda personer var initiativtagare till sin egen frivilliga internering i som mest , procent av fallen () och länsstyrelserna i knappt en halv procent av fallen (). Polisen Olof Kinberg, ”Åtgärder till att förbättra nykterhetsvården”, TfNN, :. Kinberg försatte i denna artikel inte tillfället att beklaga läkarnas ringa inflytande över alkoholistvården. Dessa hade överlag inte fått någon utbildning om alkoholproblemet, vidare fanns det inga sjukhusplatser för alkoholmissbrukare eller möjligheter till poliklinisk undersökning av och rådgivning till alkoholister. Polisens grunda kännedom om lagstiftningen sökte Statens Polisskola åtgärda genom en särskild kurs i alkoholistlagen, vilken hölls av Socialstyrelsens August Åman. Socialstyrelsen gav också ut en av August Åman särskilt författad redogörelse över lagen och dess tillämplighet (Åman ).  Bernt Erici, ”Alkoholistanstalternas verksamhet under år ”, TfNN, :. Ericis slutsatser ifrågasattes dock i: Gösta Ahlborg, ”Till frågan om anstaltsklientelets ökning”, TfNN, :.  RA, SoS, Socialvårdsbyrån [SvB],  E VIb:, August Åman till Henrik Klackenberg, / .  62 2 . Alkoholistvård under motbokstiden kunde ta initiativ till anstaltsvård om en alkoholmissbrukare bedömdes vara farlig eller kringflackande och polismyndigheterna var också näst främsta initiativtagare till anstaltsvård under åren (,–, procent). Under dessa år stod dock de kommunala nykterhetsnämnderna för som minst , procent och som mest  procent av initiativen till anstaltsvård. Såsom de huvudsakligen initiativtagande tillämpningsorganen var det därför de kommunala nykterhetsnämnderna som vanligen definierade både huruvida någon kunde anses vara hemfallen åt alkoholmissbruk och vilka sociala skadeverkningar som hade uppstått på grund av detta. När ärendet gick så långt att tvångsintagning skulle verkställas var det länsstyrelsen som fungerade som beslutande organ. Om länsstyrelsen lämnade sitt medgivande till tvångsintagningen hade sedan nykterhetsnämnden ett år på sig att verkställa beslutet (eller låta bli). De kommunala nykterhetsnämndernas makt var sålunda stor och öppnade rimligtvis för ett avsevärt godtycke, något som också antyds av den mellan länen ojämna fördelningen av åberopade intagningsgrunder. Nykterhetsnämnderna Liksom August Åman var Olof Kinberg väl medveten om att alkoholistvården tog form först i implementeringsledet, att ”en lagstiftnings effektivitet helt och hållet beror på de kunskaper, den helhetssyn på företeelserna och den uthållighet och anpassningsförmåga i strävandet som finns hos dem som skall tillämpa lagarna”. Här var onekligen de kommunala nykterhetsnämnderna ett av de viktigaste tillämpningsorganen. När  års alkoholistlag trädde i kraft  augusti  hade endast några få kommuner inrättat de nykterhetsnämnder som Ivan Bratt hade föreslagit i läkarkommitténs betänkande, men från och med  kom nykterhetsnämnder att inrättas i allt fler kommuner.  saknades dock fortfarande nykterhetsnämnd i ungefär hälften av landets   kommuner. I dessa mestadels små kommuner trädde i stället fattigvårdsstyrelsen i nykterhetsnämndens ställe då alkoholistvårdsärenden I samband med  års lagrevidering ålades också läkarna anmälningsplikt för de tillämpliga fall som de stötte på i sin praktik. Dessa fall skulle dock anmälas till nykterhetsnämnderna som därigenom formellt blev initiativtagande organ. SFS :, § .  Sociala meddelanden [SM] :; :; :; :; :; :; :; :; :; TfNN, :; :; :.  SFS :, § .  August Åman, ”På alkoholistanstalt intagna år ”, TfNN, :, s. .  Olof Kinberg, ”En läkares syn på socialvården”, i: Wangson –, s. .  63 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN skulle behandlas. Eftersom särskilda nykterhetsnämnder visade sig vara effektivare som tillämpningsorgan var målet att så långt som möjligt inrätta nykterhetsnämnder i kommunerna.  var andelen kommuner med särskilt inrättad nykterhetsnämnd uppe i  procent, men i  procent av de riktigt små landskommunerna ( kommuner med under  invånare) saknades fortfarande år  särskilt tillsatt nykterhetsnämnd. Ordentlig täckningsgrad fick nykterhetsnämnderna först i och med  års obligatoriska kommunindelningsreform då   små landskommuner blev . Med minskade lokala lojaliteter rapporterades också om effektivare nykterhetsnämnder i samband med kommunreformen, men fortfarande  kunde nykterhetsvårdskonsulenten Gösta Nordström berätta om de mindre kommunernas stora svårigheter att tillämpa alkoholistlagen på rätt sätt. Det var den enskilda kommunen som beslutade om en särskild nykterhetsnämnd skulle tillsättas eller om fattigvårdsstyrelsen skulle handlägga dessa ärenden. Nykterhetsnämndernas ledamöter skulle vara minst tre till antalet på landsbygden och fem i städerna. Av ledamöterna skulle minst en vara kvinna. Om en läkare var bosatt inom kommunen borde denne vara ledamot av nämnden. Enligt alkoholistlagen skulle nykterhetsnämnden handlägga ärenden gentemot de alkoholmissbrukare som föll under lagens första paragraf. Nykterhetsnämnden var skyldig att undersöka de fall inom kommunen där någon misstänktes vara hemfallen åt alkoholmissbruk och om så visade sig vara fallet skulle nämnden i första hand sätta in så kallade hjälpåtgärder (även benämnd öppen vård). Först om dessa hjälpåtgärder visade sig vara verkningslösa, om nämnden genom hjälpåtgärderna inte lyckats återföra den felande samhällsmedborgaren till ”ett nyktert och ordentligt liv”, fick nykterhetsnämnden ansöka om intagning på alkoholistanstalt. Anstaltsvård var dock att betrakta som sista utvägen och utgjorde bara en liten del av de alkoholistvårdsärenden som nykterhetsnämnderna handlade. Under åren – ökade också antalet ingripanden från nykterhetsnämnderna ordentligt (från   ärenden  till   ärenden ) utan någon motsvarande ökning av antalet nyintagna på alkoholistanstalterna. August Åman, ”Socialvårdskommitténs principförslag om organisationen av den samhälleliga nykterhetsvården”, TfNN, :, s. ; August Åman, ”Kommuner där fattigvårdsstyrelsen är nykterhetsnämnd”, TfNN, :, s.  ff.  Thore Grönqvist, ”Nykterhetsnämndernas verksamhet år ”, TfNN, :, s. ; Thore Grönqvist, ”Verksamheten inom nykterhetsnämnderna under år ”, TfNN, :, s. ; Bertil Ahlsén, ”Den nya kommunindelningen och nykterhetsvården”, TfNN, :, s.  ff; Gösta Nordström, ”Landskommunernas arbetskraftsproblem inom nykterhetsvården”, TfNN, :, s.  ff.  SFS :, §§ –, ,  & .  TfNN, –; SM, –.  64 2 . Alkoholistvård under motbokstiden Enligt Olof Kinberg var nykterhetsnämnden en närmast genial konstruktion. Med nykterhetsnämnderna slapp polisen vara åklagare i alkoholistvårdsmål och därigenom undvek man enligt Kinberg att lagstiftningen fick ”en repressiv karaktär, en strafflagskaraktär”. Med nykterhetsnämnderna överlämnade man åklagarinstansen åt ”folkets breda lager och det vanliga sunda bondförnuftet” och på detta sätt skaffade man sig ”en demokratisk betäckning för lagen”. Liknande åsikter framfördes av August Åman som menade att fördelarna med detta lekmannaorgan var stora ”från demokratisk synpunkt”. Länsnykterhetsnämnderna Men Åman beklagade också nykterhetsnämndernas ineffektivitet och i syfte att få till stånd effektivare nykterhetsnämnder tog han därför initiativ till särskilda länsnykterhetsnämnder som inledde sitt arbete . Med länsnykterhetsnämnderna skulle Socialstyrelsen äntligen koppla grepp om de bångstyriga kommunala nämnderna där lokala lojaliteter, kommunal ekonomi och annat förhindrade nämnderna att rätt tillämpa alkoholistlagen. Länsnykterhetsnämnderna – vilka i sin tur utsåg ett ombud i de kommunala nämnderna – fick sina ordförande utsedda av Socialstyrelsen. Nämnden skulle bestå av en läkarledamot som utsågs av Social- och Medicinalstyrelsen tillsammans, en ledamot utsedd av länsstyrelsen och två ledamöter utsedda av landstingen. Länsnykterhetsnämnden skulle ”hålla sig noggrant underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, […] öva tillsyn över att dessa fullgöra dem tillkommande uppgifter samt lämna dem vägledning och bistånd”. De kommunala nämnderna var skyldiga att rätta sig efter länsnykterhetsnämndens råd och anvisningar och om länsnykterhetsnämnden gjorde Olof Kinbergs tal på konferens med landets nykterhetsnämnder , citerat ur: Råd och anvisningar till nykterhetsnämnderna, , s. .  Ibid.  RA, SoS, SvB,  E VIb:, August Åman till Henrik Klackenberg, / .  ”En intervju om alkoholistvården första kvartssekel”, TfNN, :; Fritz Hag, ”August Åman  år”, TfNN, :. Formellt sett var det  års rusdryckslagstiftningsrevision som oombedd lade fram förslaget om länsnykterhetsnämnder. Åman var dock kommitténs sekreterare och menade själv att det var han som hade fått ”leverera den tändande gnistan”. SOU :, Betänkande med förslag till spritdrycksförordning m.m. s.  ff; August Åman, ”Nykterhetsvården under -talet”, Nykterhetsvården, :, s. .  Helge Knös, ”Aktuella reformförslag inom alkoholistvården”, Tirfing, :, s. ; ”Nykterhetsvården blir effektivare”, Svenska Morgonbladet, / ; SoS, NvB,  B I, A / ½, Socialstyrelsens remissutlåtande, / ; Carl Davidsson, ”Till frågan om länsnykterhetsnämndernas verksamhet”, TfNN, :, s. .  SFS :, § .  65 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN bedömningen att den kommunala nämnden hade hanterat ett ärende på felaktigt sätt, och den kommunala nämnden inte tog rättning, kunde länsnykterhetsnämnden koppla bort den kommunala nämnden från fallet. Överklaganden Hela förfarandet, från nykterhetsnämndens undersökning till den eventuella tvångsinterneringen, var ett så kallat administrativt frihetsberövande. Liksom i lösdrivarärenden utdömdes frihetsberövande utan någon reguljär rättegångsordning, ett förfarande som enligt Henrik Sandblad i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning var att betrakta som ”principiellt motbjudande” för ett rättssamhälle. Samma administrativa frihetsberövande i enlighet med lösdrivarlagen, som tillät att människor dömdes till tvångsarbete ”efter ett mera summariskt förfarande än det vid domstolarna tillämpade”, hade också dömts ut av justitieminister Karl Schlyter redan . Men trots avsaknad av reguljär rättegångsordning var det ändå möjligt att överklaga besluten till högre domstolar. Enligt  och  års alkoholistlagar var regeringsrätten högsta besvärsinstans för alkoholistvårdsärenden. Dit överklagades både länsstyrelsens beslut om intagning på alkoholistanstalt och Socialstyrelsens beslut i alkoholistvårdsärenden. Under åren – meddelade regeringsrätten utslag i sammanlagt  alkoholistvårdsmål, varav  gällde interneringsärenden och  rörde Socialstyrelsens beslut. De  interneringsärendena utgjorde cirka  procent av alla de personer som under dessa år tvångsintogs på landets alkoholistanstalter (  personer). Under  års alkoholistlag (/  – / ) ledde  av  besvär (cirka  procent) från den som beslutet berörde, det vill säga den förmodade alkoholmissbrukaren, till ett upphävande av interneringsbeslutet. Upphävandet berodde oftast på att ingen specialindikation kunde styrkas. Staten tar över Socialstyrelsens ambition att definiera alkoholistlagens tillämplighetsområde får ses som ett försök att skapa ordning inom en alkoholistvård som vuxit fram utan någon övergripande plan. I slutet av -talet menade Socialstyrelsen att bristerna inom alkoholistvården snarare berodde på tillämpningen än på lagen, men också att det nog skulle bli bättre eftersom Socialstyrelsen nu hade haft i uppdrag att aktivera Eek , s. . Sandblad , s. .  Karl Schlyter, Avfolka fängelserna! Tal å Auditorium den  december , Stockholm , s. .  August Åman, ”Alkoholistvårdsärenden hos Regeringsrätten”, TfNN, :, s.  ff.   66 2 . Alkoholistvård under motbokstiden nämnderna sedan . Under -talet tog också Socialstyrelsen ett fastare grepp om både nykterhetsnämnder och alkoholistanstalter, bland annat genom länsnykterhetsnämnderna och centraliseringen av vårdplaceringarna  (se nedan). Alkoholistvårdsärendena överfördes från byrån för sociala ärenden i allmänhet, via den något smalare fattigvårdsbyrån (–), till den specialinrättade nykterhetsvårdsbyrån där August Åman presiderade som byråchef fram till sin pensionering . Socialstyrelsen var alkoholistvårdens högsta instans och ansvarade för att vården på allmänna och statsunderstödda institutioner bedrevs ändamålsenligt och i enlighet med gällande lagstiftning. Vid sidan av sin rådgivningsfunktion skulle Socialstyrelsen inspektera både anstalter och nykterhetsnämnder för att försäkra sig om deras skötsel, och i största allmänhet ha ”sin uppmärksamhet riktad på företeelserna å alkoholistvårdens område samt verka för vårdens ändamålsenliga bedrivande och utveckling”. Socialstyrelsen var också besvärsinstans i beslut fattade av anstaltsstyrelser eller -direktörer. De statliga anslagen till nykterhetsnämnderna var inledningsvis mycket små och verksamheten förutsatte därför kommunala anslag. Interneringarna blev ofta kostsamma för kommunerna eftersom de många gånger tvingades betala ut fattigvårdsunderstöd till den intagnes familj, något som troligen verkade hämmande på vissa kommuners beredvillighet att låta internera alkoholmissbrukare. Samtidigt hade staten stora inkomster från alkoholhanteringen, inkomster som tidigare delvis tillfallit kommunerna, och ett återkommande argument var därför att staten var ”moraliskt skyldig” att överta kostnaderna för alkoholistvården. Detta bidrog också till att kommunerna inte gärna höjde anslagen till nykterhetsnämndernas verksamhet. Kommunen borde nämligen utifrån dessa tankegångar hållas skadefri. Varför skulle, som Axel Sjöhagen vid Malmö stads nykterhetsnämnd uttryckte det , ”fattigvården taga hand om dem som staten rätteligen skulle underhålla”? SOU :, s. . SFS :, § .  Rosenqvist , s.  f.  AK-motion :; Sten Ringenson, ”Aktuella spörsmål och önskemål inom alkoholistvården, Tirfing, :, s. ; Bernt Bernholm, ”Odugliga övervakare försvårar arbete inom nykterhetsvården”, Expressen, / ; SOU :, Betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m.m., s. ; ”Effektivare alkoholistvård”, Expressen, / ; ”Bort från Svartsjö”, Norrländska Socialdemokraten, / ; David Mattisson, ”Alkoholistvården i socialvårdssystemet”, TfNN, :, s. ; August Åman, ”Reflexioner om nykterhetsvårdsutredningens nya giv”, Nykterhetsvården, :, s. ; Malmén , s. ; ”Nykterhetsvården – ett sorgligt kapitel”, Expressen, / ; SOU :, Bot eller böter. Del , s. ; Stig Lundström, ”Bot eller böter?”, Socialnytt, :, s. .  SoS, NvB,  B I, A / ½, Socialstyrelsens remissutlåtande, / .  RA, SoS, SvB,  E VIb:, Protokoll fört vid konferens mellan alkoholistanstalternas föreståndareförening, ombud för nykterhetsnämnderna och Socialstyrelsen, / .   67 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Efterkrigstidens välfärdsbygge handlade om generella lösningar för stora befolkningsgrupper. Alkoholistvården var dock ett område som Gustav Möller inte kände sig ”särskilt hemma” på och socialministern uppvisade också ett närmast demonstrativt ointresse för alkoholistvården. Men staten tog ändå över allt fler kostnader för alkoholistvården (såsom kostnader för tillfälligt omhändertagande och interneringsresor) från -talet och framåt, något som minskade kommunernas utgifter i motsvarande storleksordning. Alkoholistanstalterna var uppdelade i statliga, erkända och enskilda anstalter (se nedan) och statsbidrag utgick för anordnande av erkända alkoholistanstalter samt per vårdplats vid dessa anstalter. Vidare fick nykterhetsnämnderna statsbidrag för den löpande verksamheten (fattigvårdsstyrelser fick bidrag endast om de visat ”nit och intresse för nämndens verksamhet”), och ekonomiskt svaga kommuner fick bidrag för att täcka vårdkostnaderna för tvångsvård på allmän anstalt. Eftersom de allmänna anstalterna (statliga och erkända) i sin tur fick statsbidrag för verksamheten kunde vårdavgiften som kommunerna hade att betala hållas relativt låg. Anstaltsvården Gunnar Kassman,  Det går en sällsam våg av interneringslusta genom landet, det kan nästan liknas vid raseri. Vi ha ett enormt antal vårdplatser på anstalter av skilda slag. Vi ha relativt sett fler anstalter än något annat land på jorden, men de äro fyllda till bristningsgränsen och nya byggas för var dag. Det ligger något skevt i detta. När Gunnar Kassman  reagerade över det ökade antalet interneringar och anstalter, låg anstaltsvårdens egentliga expansion ännu i framtiden. Från , men framför allt efter , skulle allt fler alkoholmissbrukare tas in på allt fler anstalter. Som första åtgärd mot de alkoholmissbrukare som alkoholistlagen hade visat sig vara tillämplig på skulle nykterhetsnämnderna förorda om hjälpåtgärder. FörutsättFK-protokoll :, s. ; Bernt Bernholm, ”Odugliga övervakare försvårar arbete inom nykterhetsvården”, Expressen, / ; ”Alkoholistvården missgynnad på högsta ort”, Svenska Morgonbladet, / ; August Åman, Missdådet mot alkoholistlagen, Stockholm , s. . Som Mattias Tydén har påpekat innebär detta ointresse för marginaliserade grupper – ”asociala och misskötsamma” – att utvecklingen mot välfärdsstatlig universalism måste ses som en långsamt verkande process, där man inte kan dra någon skarp gräns mellan -talets Myrdal-linje och Möllerlinjen (Tydén , s. ). För Möllers njugga inställning till dessa asociala och misskötsamma, se: Gustav Möller, Trygghet och säkerhet åt Sverges folk!, Stockholm , s. ; Nordisk Försäkringstidskrift, , s.  f.  Bernt Erici, ”Alkoholistvårdens utveckling”, TfNN, :, s. .  Kassman , s. .  68 2 . Alkoholistvård under motbokstiden ningen för att hjälpåtgärder skulle få sättas in var samma som vid tvångsåtgärder, det vill säga att alkoholistlagens första paragraf var tillämplig på personen ifråga. Först om hjälpåtgärderna hade visat sig vara verkningslösa fick tvångsåtgärder sättas in, med undantag för alkoholmissbrukare som bedömdes vara farliga eller kringflackande – då fick tvångsåtgärder sättas in utan föregående hjälpåtgärder. Som hjälpåtgärder räknades försök att få alkoholmissbrukaren att nå insikt om alkoholmissbrukets fördärvlighet (en insikt som kunde underlättas av att man påtalade vilka tvångsmedel som alkoholistlagen erbjöd), att vara behjälplig med arbetsanskaffning eller byte av arbete och vistelseort samt att förhindra att han kom över alkoholhaltiga drycker. Vidare kunde nykterhetsnämnden försöka få alkoholmissbrukaren att gå med i en nykterhetsförening, konsultera läkare eller söka frivillig vård på alkoholistanstalt. Som sista hjälpåtgärd räknade alkoholistlagen upp övervakning, men denna åtgärd torde samtidigt ha varit den mest grundläggande då det är svårt att tänka sig någon av de andra utan ett visst mått av övervakning i botten. Som hjälpåtgärd var den naturligtvis också starkt villkorad och ansågs vara verkningslös utan anstaltsvården som ett latent bakgrundshot. Hjälpåtgärder var alltså enligt alkoholistlagen samma sak som öppen vård. Anstaltsvård var i enlighet med detta språkbruk att betrakta som sluten vård. Anstaltsvården kunde i sin tur bedrivas på anstalter utan murar, stängsel och låsta dörrar, så kallade öppna anstalter. Det absoluta flertalet anstalter – inklusive de anstalter som undersöks i denna avhandling – var öppna anstalter. Vid sidan av dessa anstalter fanns det ett par slutna anstalter. Dessa så kallade bottenanstalter var alkoholistvårdens absoluta slutstationer. Anstalterna var vidare uppdelade i statliga, erkända och enskilda anstalter. De statliga och de (av staten) erkända anstalterna samlades under beteckningen allmänna anstalter, vilka var de anstalter som tvångsintagning kunde ske på. De slutna anstalterna var statliga anstalter, men det var även ett antal öppna anstalter, såsom till exempel Venngarn och Haknäs. Socialstyrelsen var uppsiktsmyndighet över samtliga allmänna anstalter. De enskilda anstalterna agerade utanför alkoholistlagen och anstaltsstadgan och här var alla intagna frivilliga. Frivilligt inträde kunde visserligen ske på vilken alkoholistanstalt som helst, även om de frivilliga ofta kom att hamna på enskilda anstalter. Det fanns dock olika sorters frivillighet; de som helt frivilligt sökte sig till en enskild anstalt för att få vård och de som nykterhetsnämnden med stöd i alkoholistlagen kunde förmå att söka sig frivilligt till en anstalt. Den senare sortens frivillighet kunde vara ett sätt att undvika SFS :, § ; Daniel Wiklund, ”Om övervakning enligt alkoholistlagen”, TfNN, :, s. .  Under -talet växte det också fram former för s.k. halvöppen vård i form av placering på inackorderingshem eller i familjevård. SOU :, s.  ff.  69 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN tvångsintagning, men då alkoholistlagen var tillämplig på dessa alkoholmissbrukare var frivilligheten starkt villkorad. Dessa frivilliga förband sig skriftligen att kvarstanna på anstalten en viss tid, längst ett år, och under den tiden kunde de kvarhållas mot sin vilja om de skulle ändra sig. Men då de inte kunde åläggas villkorlig utskrivning hände det ofta att ett formellt tvångsintagningsbeslut utverkades för dessa intagna. De frivilliga intagningarna utanför alkoholistlagen sjönk kraftigt från och med , samtidigt som de frivilliga intagningarna innanför alkoholistlagen började öka, och från mitten av -talet utgjorde de villkorligt frivilliga alltid över  procent av samtliga frivilliga. Åren – ökade också antalet villkorligt frivilliga förvandlade till tvångsintagningar. Under hela perioden dominerade antalet tvångsintagna över antalet reellt frivilliga (diagram ). I länsstyrelsens resolutioner åberopades de specialindikationer/intagningsgrunder som motiverade en tvångsintagning. Det är svårt att spåra någon generell tendens i utvecklingen av de åberopade intagningsgrunderna under åren –. De vanligaste intagningsgrunderna var upprepade fylleriförseelser, hjälplöshet (”ur stånd att taga vård om sig själv”), brott mot utskrivningsvillkoren (se nedan), farlighet och pliktförsummelse (”utsätta någon […] för nöd eller uppenbar vanvård”). Pliktförsummelse, hjälplöshet och brott mot utskrivningsvillkoren ökade mest som intagningsgrunder under perioden och farlighet minskade något. Vårdplatser och vårdtider När alkoholistlagen trädde i kraft  fanns det sammantaget  vårdplatser på samtliga allmänna och enskilda anstalter, varav en stor del härrörde från tiden före alkoholistlagens tillkomst. Krigsårens rusdrycksrestriktioner och gynnsamma arbetsmarknad bidrog snart till att tömma anstalterna och när den statliga anstalten Venngarn (med  vårdplatser) tillfälligtvis förlades till Salbohed  (– platser), för att bereda plats åt en uppfostringsanstalt på Venngarn, sjönk antalet vårdplatser till bottennivån . Av de  anstalter som var tillgängliga  återstod  bara , men när den öppna statsanstalten  flyttade tillbaks till Venngarn samtidigt som slutna alkoholistanstalter öppnade i anslutning till tvångsarbetsanstalterna Svartsjö () och Landskrona () och Göteborgs stad öppnade anstalten Lerjeholm, medgav det en återhämtning av antalet vårdplatser.  fanns det åter  anstalter och  var de  stycken, men vårdplatskapaciteten ökade under talet också genom utbyggnad av äldre anstalter. TfNN, :; :; :; :; :; :; :; :; :; SM, :; :; :.  TfNN, :, s.  ff.  70 2 . Alkoholistvård under motbokstiden  . ,      , ‒ 1800 1600 1400 1200 1000 800 600 400 200 0 1940 1941 1942 Summa nyintagningar 1943 1944 1945 1946 1947 1948 Tvångsintagna (inkl. frivilliga överflyttade till tvång) 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Frivilliga (exkl. frivilliga överflyttade till tvång) Källa: TfNN, ‒  ‒; SM, . Perioden ‒ tillkom flera anstalter ( anstalter ,  anstalter ), något som bara ökade antalet vårdplatser högst marginellt ( vårdplatser / ,   vårdplatser / ). Fördelningen mellan anstaltstyperna var  statliga,  erkända och  enskilda () respektive  statliga,  erkända och  enskild (). Bakom tillväxten låg sålunda huvudsakligen de erkända anstalterna, något som stimulerades av förändrade statsbidragsregler under tidsperioden. Både antalet inskrivna och antalet nyintagna ökade dock i snabbare takt än antalet vårdplatser (diagram ). Att antalet nyintagna och inskrivna ökade snabbare än antalet vårdplatser tyder på att omsättningen på anstalterna ökade, det vill säga att de faktiska vårdtiderna gick ned. De faktiska vårdtiderna reglerades med permissionsinstitutet och att vara inskriven på anstalten var därför inte liktydigt med att vara närvarande, något som förklarar hur antalet inskrivna hela tiden kunde ligga över antalet vårdplatser. Under hela -talet kom antalet intagna att utöva ett visst tryck på vårdplatstillväxten och anstalterna drogs med ständiga problem att bereda plats åt de vårdsökande. Denna utveckling fortsatte under - och -talet.   TfNN, :, s.  ff. Bernt Erici, ”Alkoholistvårdens utveckling”, TfNN, :, s.  ff. 71 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN  . ,    , ‒ 3000 2500 2000 1500 1000 500 54 19 53 52 19 19 50 49 48 51 19 19 19 46 47 19 19 45 Inskrivna 1/1 19 43 42 44 19 19 19 41 Vårdplatser 1/1 19 39 38 37 36 35 34 33 32 31 30 40 19 19 19 19 19 19 19 19 19 19 19 19 19 29 0 Nyintagna Källa: TfNN, ‒, ‒  ‒.  anmälde Socialstyrelsen hos Socialdepartementet att det rådde en sådan platsbrist på de öppna allmänna anstalterna att man inte längre kunde anvisa några platser till länsstyrelser och nykterhetsnämnder. För att tillgodose det stigande behovet av vårdplatser tvingades anstalterna öka antalet försökspermissioner. Nu hade man dock enligt Socialstyrelsen gått så långt som man kunde med denna metod och ytterligare nyttjande av permissionsinstitutet skulle äventyra vårdarbetet. Av någon anledning blev det dock alltid värre; både  och  betecknades av August Åman som ”krisår” och  menade Socialstyrelsens Stig Östergren att det nu var första gången anstalterna ”mera allmänt” kunde betraktas som överbelagda, varför Socialstyrelsen ville få till stånd flera nya alkoholistanstalter. Detta lyckades man inte med och det som betecknades som ett kristillstånd inom alkoholistvårdens anstaltssystem bestod även under  och .  var efterfrågan på vårdplatser SSA, VA, A I:, Bil. AS /, Socialstyrelsen till Socialdepartementet, / . August Åman, ”Beläggningen på alkoholistanstalterna under år ”, TfNN, :, s. ; August Åman, ”Beläggningen på alkoholistanstalterna under år ”, TfNN, :, s. ; SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Protokoll från DEACO:s årsmöte, / , § .  August Åman, ”Beläggningen på alkoholistanstalterna under år ”, TfNN, :, s. ; August Åman, ”Beläggningen på alkoholistanstalterna under år ”, TfNN, :, s. . Se även: Kel.,   72 2 . Alkoholistvård under motbokstiden så pass hög att Socialstyrelsen ”endast med svårighet kunnat utan dröjsmål bereda plats för de mest trängande vårdfallen”.  talades det för första gången om ”det numera kroniska kristillståndet inom nykterhetsvårdens anstaltssystem”. Lösningen blev kortare faktiska vårdtider, vårdtider som slutgiltigt reglerades genom permissionsinstitutet. Alkoholistlagen stipulerade nämligen bara den maximala tid som någon fick kvarhållas på alkoholistanstalt. Denna var vanligen ett år men vid återfall inom fem år från den senaste utskrivningen kunde den utsträckas till två år. För farliga och straffriförklarade alkoholmissbrukare samt så kallade kvalificerade återfallsalkoholister (vilka definierades som sådana som tidigare hade vårdats minst tre gånger på alkoholistanstalt och fick ett nytt intagningsförordnande meddelat inom ett år efter sista utskrivningen) kunde interneringstiden utsträckas i ytterligare två år. Sammantaget kunde alltså den maximala vårdtiden bli tre år för förstagångsintagna och fyra år vid återfall. Meningen var dock att en intagen skulle skrivas ut när ”grundad anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert och ordentligt liv”. För att nå kunskap om detta beviljade anstalterna de intagna försökspermissioner efter en tid som bestämdes på anstalten. Då försökspermissionen gjordes beroende av möjligheterna till förvärvsarbete, hörde man efter med den lokala arbetsförmedlingen om ortens arbetsmöjligheter. Om arbete inte kunde ordnas den vägen beviljades ofta så kallade kortpermissioner på – dagar i syfte att skaffa arbete. Lyckade försökspermissioner förlängdes som regel fram till den villkorade utskrivningen. Efter utskrivningen gällde särskilda utskrivningsvillkor (som också var giltiga under försökspermissionerna och under övervakningstiden) i ett år. Enligt dessa villkor skulle den utskrivne vistas i den kommun som hade bestämts vid utskrivningen, han skulle iaktta fullständig avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker och ”där det prövas vara till gagn” ingå i nykterhetsförening. Vidare skulle han lämna underrättelse till anstalten eller nykterhetsnämnden om sin bostad och sysselsätt- ”Alkoholistvårdens läge blir alltmer prekärt”, Svenska Morgonbladet, / ; ”Alltjämt skriande platsnöd vid alkoholistanstalterna”, Svenska Morgonbladet, / .  SoS, NvB,  B II: , Vad sig i riket tilldragit (nr. ), / .  August Åman, ”Beläggningen på alkoholistanstalterna under år ”, TfNN, :, s. . Min kursivering. Att man inte lyckades bygga bort platsbehovet är dock – om man får tro Lipsky – inte ämnat att förvåna, eftersom ett ökat utbud inom alkoholistvården (och liknande verksamheter) alltid tenderar att generera mer efterfrågan. Lipsky , s.  & .  SFS :, §§  & .  SFS :, § .  SFS :, § .  SFS :, § . 73 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN ning, han skulle också använda sig av eventuellt anvisad bostad och ta det arbete som man kunde erbjuda honom. Inte heller fick han flytta eller säga upp sig utan nykterhetsnämndens tillåtelse. Om så bedömdes vara nödvändigt skulle han bemyndiga någon person på anstalten eller i nykterhetsnämnden att förvalta hans kontanta medel. Vid brott mot utskrivningsvillkoren kunde länsstyrelsen besluta om återintagning utan föregående utredning. Tvångsvårdens syfte: Vård, skydd, allmänprevention och asyl Syftet med tvångsvården skulle i sin mest begränsade mening kunna utvinnas ur alkoholistlagens första paragraf där olika specialindikationer definierade det lagrum som sedan länsstyrelsen, med stöd i nykterhetsnämndernas undersökningar, kunde åberopa som intagningsgrunder inför tvångsintagningen. Alkoholistlagen var i enlighet med dessa indikationer en social vårdlag som hade att skydda samhället mot det beteende som där stadgades. Detta manifesta syfte kompletterades i den konkreta vårdverksamheten där problembeskrivningar som inte rymdes i alkoholistlagen bidrog till att forma verksamheten. Detta undersöks i kapitel . Socialstyrelsens August Åman ansåg dock att syftet med anstaltsvården knappast gick att utläsa direkt ur lagen. Vid sidan av en lovvärd men inte helt oproblematisk individualvård menade Åman att alkoholistanstalterna även fungerade som skydd mot farliga eller störande alkoholmissbrukare, som ett allmänpreventivt bakgrundshot inom den öppna vården och som asyler åt svår- eller oförbätterliga alkoholmissbrukare.81 Utredningarna bakom 1913 och 1931 års alkoholistlagar hade knappast kunnat motivera tvångsinslagen med att de främjade något slags individualvård, detta delvis eftersom man fann det synnerligen tveksamt om så var fallet. Anstaltsvårdens direkta vårdresultat var också ett ständigt återkommande diskussionsämne och utgjorde en mestadels dyster läsning.82 Men August Åman ansåg att indikationer på individuell förbättring borde famnas brett och till dem som förbättrades genom anstaltsvård borde även räknas de som eventuellt återföll i alkoholmissbruk, ”men August Åman, ”Den ökade rymningsfrekvensen på alkoholistanstalterna”, TfNN, :, s. . Vid sidan av dessa syften angav August Åman vid ett tillfälle, som ett uttalat syfte, sterilisering ”av en sådan alkoholmissbrukare, som i ett välordnat samhälle inte bör få sätta barn till världen”. Åman –, s. .  Gust. Mosesson, ”Hagbyhemmet”, TfNN, :, s. ; Gösta Ahlborg, ”Till frågan om anstaltsklientelets ökning”, TfNN, :, s.  ff; C. A. Westin, ”Alkoholistanstalternas effektivitet”, Tirfing, :, s.  ff; Gustaf Holmstedt, ”Alkoholistanstalternas vårdresultat”, Tirfing, :, s.  ff; C. C. Sjödén, ”Alkoholistklientelet på Svartsjö. En undersökning av vårdresultatet”, Tirfing, :, s.  ff; Rolf Adrell, ”En efterundersökning vid statens vårdanstalt vid Gudhem”, Nykterhetsvården, :, s.  f; ”Vården av återfallsklientelet”, Nykterhetsvården, :, s. .  74 2 . Alkoholistvård under motbokstiden av fruktan för förnyat ingripande avhåller sig från sitt förra brutala och våldsamma uppträdande i hemmet (om han tidigare tillhört kategorien hustruplågare) eller bättre uppfyller sin försörjningsskyldighet mot familjen (om han tidigare varit en dålig familjeförsörjare) eller aktar sig för att ligga någon till last (om han tidigare parasiterat)”.83 Alkoholistanstalternas skyddsfunktion hade stöd i både lag och förarbeten och var det som ytterst legitimerade tvångsinslaget inom vården. Tvånget var nämligen aldrig oomstritt. Grovt förenklat kan man säga att kritiken mot tvångsvården framfördes enligt två linjer där ett argument kretsade kring rättssäkerheten och ett annat kring vårdeffektiviteten. Det förra argumentet problematiserade det faktum att tvångsmedel användes inom en lagstiftning som inte tillhandahöll en reguljär rättegångsordning, med domstolsförfarande och standardiserad rättshjälp. Det senare argumentet ifrågasatte tvångsvårdens och – i skuggan av tvångsvården – även den frivilliga vårdens effektivitet. Osäkerheten kring vårdens effektivitet var en av anledningarna till att man i  och  års alkoholistlagar föredrog samhällsskyddet som lagstiftningens rättsgrund. Detta samhällskydd konkretiserades ofta som ett skydd av alkoholmissbrukarnas familjer. Enligt August Åman var det nödvändigt att internera vissa alkoholmissbrukare – ”oavsett om det finnes hopp om att vederbörande skall taga rättelse härigenom” – eftersom det kunde vara ”nödvändigt för de övriga familjemedlemmarnas psykiska hälsa, att de få åtnjuta någon tids lugn och ro”. På Socialstyrelsen försvarade man sålunda den dåliga förbättringsstatistiken inom alkoholistvården med att anstaltsvården fyllde andra funktioner än individens bot och bättring; att skydda anhörigas och andras personliga säkerhet var en sådan funktion, en annan var den allmänpreventiva funktionen. Visserligen kunde man, som Malmös stads nykterhetsnämnds Axel Sjöhagen, beklaga alkoholistvårdens magra vårdresultat, men eftersom alkoholistlagen även hade en allmänpreventiv verkan kunde dessa knappast utläsas direkt ur ”statistikens August Åman, ”På alkoholistanstalter intagna under år ”, TfNN, :, s. . Alkoholistvårdens partiella förbättringseffekter även i: C. A. Westin, ”Alkoholistanstalternas effektivitet”, Tirfing, :, s.  ff; SoS, NvB,  B I, A /Alk. , Socialstyrelsens yttrande…, / .  Eek , s. .  Redan fattigvårdslagstiftningskommittén resonerade kring huruvida tvångsvård möjligen försämrade självkänslan snarare än botade missbruk (Förslag till lag om behandling av alkoholister, , s. ). Debatten kring detta rasade som mest intensivt från slutet av -talet och under -talet (se böcker utgivna av Samarbetskommittén för socialvårdens målfrågor under - och -talet), men har även förts under senare år. Se t.ex. replikskifte mellan Anders Bergmark och Lars Lindström i Nordisk Alkoholtidskrift, nr.  &   och Torbjörn Tännsjö, Tvång i vården, Stockholm .  August Åman, ”På alkoholistanstalter intagna under år ”, TfNN, :, s. .  SoS, NvB,  B I, A /Alk. , Socialstyrelsens yttrande…, / .  75 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN torra siffror”. Åman återkom till denna allmänpreventiva effekt flera gånger och menade att tvångsvården måste bedömas utifrån ”dess avskräckningsverkan på andra individer, som befinna sig på glid mot alkoholmissbruk”. Här hade han stöd av Socialstyrelsens Daniel Wiklund som menade att anstaltsvården nog var som mest effektiv ”innan den blivit verklighet och alltså ännu endast är en möjlighet”. Denna allmänpreventiva funktion var också en av anledningarna till att Socialstyrelsen avstyrkte det förslag om kortare interneringstider som lades av den så kallade snabbutredningen . Alkoholistvården handlade alltså inte uteslutande om att vårda, i meningen förbättra, alkoholmissbrukarna. Alkoholistvården fungerade också allmänpreventivt och som ett skyddsorgan, men även som asyl åt vad som bedömdes vara obotbara alkoholmissbrukare. Även om man, enligt Olof Kinberg, allra helst skulle ”återuppfostra” alkoholmissbrukaren, var man inom alkoholistvården också tvungen att sörja för de ”definitivt socialt missanpassade” – de obotbara. För dessa alkoholmissbrukare krävdes alkoholistanstalter som kunde fungera som renodlade asyler åt kroniska återfallsmissbrukare, och i detta syfte skapades faktiskt också en helt ny anstalt – Åsbrohemmet – . Återfallsmissbrukarna tydliggjorde alkoholistvårdens möjligheter och begränsningar (diagram ). I enlighet med diagram  sjönk andelen förstagångsintagna under åren till förmån för dem som tidigare hade varit intagna en eller fler gånger. En hög andel återfall på landets anstalter försvagade vårdargumentet och röster höjdes för inrättandet av permanenta asyler för människor som bevisligen inte kunde klara sig ute i samhället. Enligt Julius Hedvall, byråföreståndare på Göteborgs stads nykterhetsnämnd, borde man kvarhålla dessa missbrukare så länge som möjligt på anstalterna: Axel Sjöhagen, ”Uppmuntrande vårdresultat ingalunda sällsynta”, TfNN, :, s. . August Åman, ”På alkoholistanstalter intagna under år ”, TfNN, :, s. . Se även: August Åman, ”En intervju om alkoholistvårdens första kvartssekel”, TfNN, :, s.  ff; August Åman, ”Farliga alkoholisters behandling”, Svensk Socialvårds Tidning [SST], :, s.  f; August Åman, ”Behövs en genomgripande revision av alkoholistlagstiftningen?”, TfNN, :, s.  ff; August Åman, ”Den ökade rymningsfrekvensen på alkoholistanstalterna”, TfNN, :, s. .  Daniel Wiklund, ”Om övervakning enligt alkoholistlagen”, TfNN, :, s. . Kursivering i original.  Gunnar Dahlberg, ”Behandling av alkoholister”, Bil.  i: SOU :, Betänkande angående nykterhetstillståndet under krigsåren, s. ; SoS, NvB,  B I, A / ½, Socialstyrelsens remissutlåtande, / . Anstaltsvårdens allmänpreventiva funktion även i: John Lönnberg, ”Alkoholistvårdsarbetet. En översikt”, Tirfing, :–, s. ; Eric Wijkmark, ”Alkoholistvårdsarbetet”, Tirfing, :–, s. ; C. A. Westin, ”Alkoholistanstalternas effektivitet”, Tirfing, :, s.  ff; SoS, NvB,  B I, A /Alk. , Socialstyrelsens yttrande…, / ; Nils Sundberg, ”Alkoholistvården reformeras.  års alkoholistvårdsutrednings förslag”, Tirfing, :, s. s. .  Olof Kinberg, ”Personliga krav på socialarbetaren”, TfNN, :, s. .  För vårdutvecklingen på Åsbrohemmet under -talet, se: Johansson ; Holm .   76 2 . Alkoholistvård under motbokstiden  .     , ‒ () 65 60 55 50 45 40 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 Källa: TfNN,   –. De går sin undergång till mötes, om de kastas ut i samhället, att ta reda på sig på egen hand. Bäst vore om man kunde få en lantgård, där de kunde vistas och varifrån de ibland kunde släppas ut på korta permissioner. Asylfallen visade på problemen med alkoholistvårdens läge mellan sinnes- och fångvård; liksom inom sinnessjukvården bedrevs vården tills den intagne bedömdes vara rehabiliterad, men liksom inom fångvården var vårdtiden också begränsad uppåt. Denna tid kunde i de mest extrema fallen sträcka sig ända till fyra år, men därefter hade man inga möjligheter att kvarhålla någon, oavsett hur dyster prognosen var. Däremot kunde man naturligtvis inleda en ny interneringsperiod mot dem som inte lyckades leva nyktert och ordentligt efter utskrivningen. Detta fick också bli lösningen. Några egentliga asylanstalter tillät inte lagen och några sådana kom inte heller till stånd, även om diskussionen om dessa skulle fortsätta en bit in på -talet (se kapitel ). I enlighet med ett av anstaltsvårdens främsta vårdinstrument – differentieringen – var det ändå viktigt att man sökte skilja de obotliga från de övriga. Både Svartsjö och Åsbrohemmet fungerade på olika sätt som asylanstalter, men den upplevda klientförsämringen aktualiserade behovet av fler asylenheter. Venngarnsanstaltens direktör under åren –, John Lönnberg, hade redan  föreslagit att ”permanent asociala” alkoholister skulle kunna RA, SoS, SvB, 5 E VIb:8, Protokoll fört vid konferens mellan alkoholistanstalternas föreståndareförening, ombud för nykterhetsnämnderna och Socialstyrelsen, 14/5 1943. Hedvall, även i: ”Alkoholist, intagen sex gånger, har varit på anstalt femton år”, GHT, 24/7 1946.  77 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN hållas på arbetskolonier under långa perioder eller permanent. Nu vände sig Venngarnsstyrelsen direkt till  års alkoholistvårdsutredning för att få till stånd en sluten avdelning på Venngarn, en avdelning för de obotliga: En icke ringa del av de intagna äro i arbetet okunniga och ovilliga samt i sitt allmänna uppträdande osnygga och störande. Samtidigt äro de ej sällan retliga och ömtåliga, varför de lätt få affektutbrott. Nödvändigheten av att kunna avskilja dylika personer från de mera hyggliga och påverkbara torde icke kunna ifrågasättas. Klientelets differentiering och anstalternas relativa autonomi Anstalternas dåliga vårdresultat bidrog rimligtvis till Socialstyrelsens relativt låga profil när det kom till att reglera verksamheten på fältet. Hur skulle man styra upp en vårdverksamhet med så magra behandlingsresultat och där ingen visste vad som fungerade? Men även annars hölls anstalterna – och då särskilt Venngarnsanstalten – i lösa tyglar. - och -talets framväxt och utbyggnad av det svenska anstaltsväsendet för alkoholmissbrukare hade skett utan någon egentlig plan och som provisoriska svar på akuta behov. Ännu fanns ingen övergripande vårdplan och Socialstyrelsen hade knappast kopplat grepp om alkoholistvårdens olika grenar där anstalterna mer eller mindre frivilligt tillförlänades en ganska stor självständighet. Ordföranden för Malmö stads nykterhetsnämnd förundrade sig  över ”den frihet från paragrafer som alkoholistanstalterna arbetar under”, en frihet som han också menade att man borde slå vakt om. Det råder ingen tvekan om att de svenska alkoholistanstalterna intog en relativt självständig ställning gentemot statsmakter och tillsynsorgan. Men vissa enheter var självständigare än andra och Venngarn intog en ovanligt självständig position gentemot främst tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen. På -talet utkämpade dock Venngarn en strid för sin plats i anstaltssystemet och för sin position gentemot Socialstyrelsen, en strid som initierades av Socialstyrelsens ambition att centralisera differentieringen av de intagna. Under den samhälleliga alkoholistvårdens första årtionden fick den som sökte en vårdplats – vanligen den kommunala nykterhetsnämnden eller länsstyrelsen – vända sig direkt till vederbörande anstalt för att få en vårdplats. Med tillväxten av John Lönnberg, ”Alkoholistvårdsarbetet. En översikt”, Tirfing, :–, s. . Även Kuröns läkare Helge Knöös förespråkade ”långvarig, kanske t.o.m. livslång” internering av vissa alkoholmissbrukare. Helge Knöös, ”Aktuella reformförslag inom alkoholistvården”, Tirfing, :, s. .  SSA, VA, E I:, Venngarnsstyrelsen till  års alkoholistvårdsutredning, / .  SOU :, s. .  RA, SoS, SvB,  E VIb:, Protokoll fört vid konferens mellan alkoholistanstalternas föreståndareförening, ombud för nykterhetsnämnderna och Socialstyrelsen, / .  78 2 . Alkoholistvård under motbokstiden antalet anstalter och vårdplatser under -talet tillkom flera anstalter avsedda för utvalda delar av alkoholistklientelet (även om det fortfarande  klagades över anstaltssystemets ofullgångna differentiering, över att imbecilla togs in på samma anstalter som alkoholister utan psykiska defekter). Socialstyrelsen menade dock att anstaltssystemet i mitten av -talet möjliggjorde en långt gången differentiering: Venngarn mottog vad Socialstyrelsen kallade psykiskt ömtåliga fall och Åsbrohemmet fungerade som asylanstalt. På Dagöholm tog man in unga alkoholmissbrukare som inte varit omhändertagna tidigare och på Älvgården satt det också unga alkoholmissbrukare. Ribbingebäck var avsedd för mindre arbetsföra personer som inte kunde vårdas på anstalter där arbetet utgjorde en viktig del av behandlingen och på Björknäsanstalten satt en stor andel så kallade kringflackande alkoholister. Kurön, Holmahemmet, Västkusthemmet, Vårnäshemmet och Holmforshemmet mottog vad som bedömdes som ett relativt godartat klientel. Den senare anstalten var även avsedd för svårare fall från denna del av landet (Boden) och på samma sätt hade Härnöhemmet (Mariefred) ett lokalt upptagningsområde av något svårare fall. Till Svartsjö och Landskrona skickades i enlighet med alkoholistlagens tillämpningskungörelse tidigare straffade eller den som kunde befaras ”genom avvikande från anstalten, våldsamt uppviglande eller hotfullt uppträdande, enständig arbetsvägran eller annan tredska eller på annat sätt äventyra sin eller andra där intagnas ändamålsenliga vård eller anstaltens behöriga skötsel”, de som redan suttit två eller flera gånger på alkoholistanstalt och som dessutom hade undergått tvångsarbete, samt intagna som var smittsamt sjuka eller vars sjukdom krävde sjukhusvård. Differentieringssystemets stora svaghet var enligt Socialstyrelsen att man saknade resurser att ta hand om ”psykiskt sjuka och abnorma individer inom alkoholistklientelet”. En ständigt längre driven strävan att differentiera klientelet härrörde delvis ur anstaltsklientelets numerära tillväxt men bottnade också i föreställningar om de intagnas kvalitativa egenskaper. Till och med det knappa kvinnliga anstaltsklientelet ( personer ) ”differentierades” på inte mindre än tre anstalter, enligt Socialstyrelsen för att skilja de prostituerade alkoholmissbrukarna från de övriga. Anstalternas specialinriktningar nödvändiggjorde därför enligt SocialstyrelFritz Hag, ”Om anstaltsklientelets differentiering”, TfNN, :, s. ; AK-motion :; August Åman, ”Behövs en genomgripande revision av alkoholistlagstiftningen?”, TfNN, :, s. .  SoS, NvB,  B I, A /Alk. , Socialstyrelsens yttrande till riksdagens andra lagutskott, / .  SFS :, §§  & .  SoS, NvB,  B I, A /Alk. , Socialstyrelsens yttrande…, / .  RA, SoS, SvB,  F IVö:, Statistikunderlag .  79 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN sen en centralisering av fördelningen av vårdplatser, något som ansågs vara särskilt angeläget vid hög beläggning på anstalterna. Socialstyrelsens medgivande erfordrades från början bara vid placering på sluten anstalt, men i december  kom Socialstyrelsen överens med styrelserna för de öppna allmänna anstalterna om att vårdplatsfördelningen skulle centraliseras till Socialstyrelsen. Syftet var att klientelet på de olika anstalterna skulle bli mer enhetligt varigenom man skulle ta udden av den tidigare kritiken att ”hyggliga människor blandades samman med slödder”. Specialanstalterna skulle nu ta emot det klientel för vilket de var avsedda och de mindre erkända anstalterna skulle avlastas ”de besvärliga och svårskötta psykopaterna” som i större utsträckning kunde placeras på Venngarn. Ledningen för Venngarn protesterade mot Socialstyrelsens centraliseringsambitioner och menade  att nyordningen skulle innebära ”ett principiellt avsteg från den hittillsvarande självständiga ställning, som de olika anstalterna intagit”. Enligt anstaltsledningen hade Socialstyrelsen dittills betraktat Venngarn som den stora centralanstalten inom alkoholistvården. Socialstyrelsens Fritz Hag förhöll sig dock kallsinnig till detta argument. Det gamla systemet hade måhända varit bra för Venngarn men knappast för anstaltssystemet i stort: Om Venngarn skall få intaga den särställning, anstaltens direktör här önskar, torde i praktiken följden bli den, att vi få röra oss med två anstaltssystem, nämligen dels Venngarn dels de övriga alkoholistanstalterna. Vi måste då se till, att någon annan anstalt får kompetens att ha hand om en del mera svårskötta vårdtagare. En sådan anordning synes meningslös. Enligt Hag hade tiden hunnit ikapp Venngarn och anstalten intog inte längre en ”så dominerande ställning som tidigare inom alkoholistanstaltssystemet”. Anledningen därtill var främst att söka i systemets utveckling där Venngarns andel av vårdplatserna hade halverats på åtta år. Men Venngarn hade enligt Hag också förlorat sin ställning som föredöme inom anstaltssystemet; anstaltsföreståndarna på de erkända anstalterna såg inte längre upp till Venngarn som tidigare och det hände till Fritz Hag, ”Om anstaltsklientelets differentiering”, TfNN, :, s. . Ibid.  RA, SoS, SvB,  B IVc:, PM i anledning av infordrat utlåtande…, / .  RA, SoS, SvB,  B IVc:, PM i anledning av Venngarnsstyrelsens utlåtande…, / .  Ibid.  refererade dock fortfarande Socialstyrelsen till Venngarn som ”alkoholistvårdens centralanstalt”, och så sent som  menade Socialstyrelsen att Venngarn var ”den viktigaste anstalten inom nykterhetsvården”; man hade från första början ”varit den ledande inom denna vårdform och hävdat sin ställning inom denna”. SoS, NvB,  B I, A /Alk. , Socialstyrelsens yttrande…, / ; August Åman, ”Socialstyrelsens utlåtande över alkoholistvårdsutredningens förslag”, TfNN, :, s. .   80 2 . Alkoholistvård under motbokstiden och med att man när en överflyttning aktualiserades explicit bad om att den inte skulle gå till Venngarn. Venngarns protest medförde att förslaget gick på återremiss och därigenom försenades, men  januari  trädde nyordningen ikraft. Nu blev Socialstyrelsen ensamt ansvarig för platsanvisningarna. Om Venngarns hävdvunna självständighet inom anstaltssystemet sålunda var på tillbakagående under -talet, så kunde anstalten ändå upprätthålla en avsevärd autonomi under flera följande årtionden. Detta berodde inte så mycket på att anstalten skulle ha varit var fri från formell styrning av lagar och tillsynsmyndighet som att anstalten hade möjligheten att slutgiltigt definiera alkoholistvården. Det var i praktiken som alkoholistvården blev till och reformerna inom alkoholistvårdens område var, som Venngarns direktör John Lönnberg formulerade det apropå  års alkoholistvårdsutredning, ”att söka vid lagens tillämpning”. Ännu på -talet tilltalades alkoholistvårdens tjänstemän av den självständighet som de åtnjöt inom anstaltssystemet och Gudhemsanstaltens förste direktör Nils Magnusson vittnade  om hur man inom andra vårdområden var ”bunden av central dirigering och direktiv av olika slag, medan man inom nykterhetsvården har friare händer att utveckla verksamheten efter sitt eget och sina medarbetares huvuden och hjärtan”. Venngarn och Haknäs I fokus för undersökningen i kapitel  och  står två statliga anstalter: den för ett manligt klientel avsedda Venngarnsanstalten och den för ett kvinnligt klientel avsedda Haknäsanstalten. Någon direkt jämförelse mellan anstalterna och deras vårdverksamhet kommer av flera skäl inte att genomföras. Alkoholistvården i allmänhet och anstaltsvården i synnerhet har under -talet varit en manlig angelägenhet. De kvinnliga alkoholmissbrukarna har uppfattats som närmast försumbart få och vården av kvinnliga missbrukare har tilldelats resurser därefter. De intagna på kvinnoanstalterna utgjorde under åren – aldrig mer än , procent av samtRA, SoS, SvB,  E VIb:, August Åman till Statsrådet Bergqvist, / ; SFS :, §§  & ; SFS :, Kungl. Maj:ts redogörelse om ändring i vissa delar av stadgan för statens alkoholistanstalt å Venngarn, §§ ,  & .  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, PM ang.  års alkoholistvårdsutredningsbetänkande, / . Lönnberg om praktikens primat, även i: John Lönnberg, ”Effektivare nykterhetsvård och nya former för alkoholistvård”, Tirfing, :, s. .  Nils Magnusson, ”Vården av återfallsklientelet”, Nykterhetsvården, :, s. .  Lena Dahlgren, ”Speciella problem vid kvinnlig alkoholism”, Nykterhetsvården, :, s. ; Fanny Duckert, ”Behandling av kvinnelige problemdrikkere”, i: Järvinen & Snare , s. .  81 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN liga intagna på alkoholistanstalterna. Förutom att detta har återverkat på vården och uppfattningen av de kvinnliga alkoholmissbrukarna, har det även satt avtryck i arkiven på ett sätt som försvårar jämförelser mellan manlig och kvinnlig anstaltsvård. Med Venngarn i ena ringhörnan försvåras alla jämförelser ytterligare. Riksanstalten Venngarn var Sveriges första alkoholistanstalt, och i och med färdigställandet av Venngarn kunde alkoholistlagen träda i kraft . Venngarn var på många sätt en viktig anstalt som tillmättes en egen roll inom den svenska alkoholistvården. Anstalten var ett givet studieobjekt i samband med nykterhetspolitiska utredningar och en självklar remissinstans inför nykterhetspolitiska beslut. Venngarns direktör Hardy Göransson (–) anlitades som särskilt sakkunnig på alkoholistlagstiftningen vid utarbetandet av Socialstyrelsens Råd och anvisningar till nykterhetsnämnderna  och anstaltens direktör under - och -talet, John Lönnberg, fick också – till skillnad från Haknäs föreståndarinna Margareta Lundeberg – många tillfällen att formulera sin syn på alkoholistvården. Sammantaget ger detta en på olika sätt grundare beskrivning av förhållandena på Haknäs. Förutom att förståelsen av Hak SÅ, , tab.  & , tab. . Siffrorna kan jämföras med Englands där c:a  % av de intagna på landets s.k. ”reformatories” var kvinnor i början av -talet. I USA räknade man  med att nästan hälften (/) av klienterna i alkoholistvården var kvinnor. Betänkande avgivet av de för utredning av frågan om statsåtgärder för alkoholistvård, Stockholm , s. ; ”Alkoholismen och alkoholistvården”, Tirfing, :, s. .  Se t.ex. SSA, VA, E I:, Venngarns remissyttrande över rusdryckslagstiftningskommissionens betänkande, / ; VA, E I:, Venngarns remissutlåtande över förslag till ändrad alkoholistlag, / ; VA, A I:, Bil. BD /, Utlåtande över snabbutredningen, / ; VA, A I:, Bil. BD /, PM ang.  års alkoholistvårdsutredningsbetänkande, / ; VA, A I:, Bil. AD /, PM ang. psykopatvårdsbetänkandet, / ; VA, A I:, Bil. AD /, Venngarnsstyrelsen till Finansdepartementet; VA, A I:, Bil. AD /, Utredning av arbetsdriften, / , VA, A I:, Bil. AD /, Utredning av jordbruksdriften, / ; Curt Åmark m.fl., Episodisk vård eller skyddad tillvaro. En utredning rörande nykterhetsvårdens återfallsklientel, Stockholm . Även vid undersökningar som inte syftade till nykterhetspolitiska reformer tilldrog sig (de intagna på) Venngarn intresse. Se t.ex. Carl-Gustaf Berglin, ”Alkoholism och konstitution”, Tirfing, 1940:1; Gunnar Lundquist, ”Om alkoholism och alkoholistvård. En socialpsykiatrisk studie”, Svenska Läkartidningen, 1947:31; Curt Åmark, A Study in Alcoholism, Köpenhamn 1951. Ett mått på Venngarns, delvis självpåtagna, viktiga roll är också de anstaltspresentationer som löpte som en följetong i Tidskrift för nykterhetsnämnderna i mitten av 1930-talet. Förutom Svartsjö och Landskrona, vars presentationer bredde ut sig över respektive två artiklar, presenterades samtliga anstalter i en enstaka artikel. Det stora undantaget var Hardy Göranssons presentation av Venngarn som löpte över fem nummer. Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. I–IV”, TfNN, 1935:5–9.  Råd och anvisningar till nykterhetsnämnderna, . John Lönnberg är t.ex. ensam författare till uppslagsordet ”Alkoholistvård” i Svensk uppslagsboks första band från . Han fungerade också som alkoholist- och nykterhetsvårdsutredningarnas expert på anstaltsvård inför resp. SOU : och SOU :, Översyn av nykterhetsvården. 82 2 . Alkoholistvård under motbokstiden näsanstalten på så sätt blir sämre försvårar det också en explicit jämförelse mellan anstalterna, något man bör ha med sig vid den fortsatta läsningen. Anstalterna Erik Wijkmark (Venngarns förste direktör), 1923 Lite undangömd vid sidan om de stora stråkvägarna ligger vid en vik av Mälaren cirka / mil norr om Sigtuna Venngarns gamla stilfulla slott med minnen från medeltid, Vasatid och väl allra mest från den tid, då den stolte ädlingen M. G. de la Gardie lät inreda det ännu synnerligen väl bibehållna slottskapellet, utföra allegoriska plafondmålningar och anlägga den ståtliga trädgården och parken. Slottet användes till bostäder och inrymmer jämväl goda expeditionslokaler. På ett par hundra meters avstånd därifrån ligger anstaltsbyggnaden, avsedd för  intagna, ett antal, som under de senaste månaderna flera gånger överskridits. Fattigvårdslagstiftningskommittén hade i sitt betänkande utgått ifrån att alkoholistlagen skulle kunna tas i bruk utan en för ändamålet särskild statsanstalt, även om en sådan nog skulle behövas ganska snart för dem som ”på grund af sitt uppförande” inte kunde hållas på de erkända anstalterna. När frågan utreddes  undersöktes möjligheten att anordna en statsanstalt som visserligen skulle ligga centralt i landet, men samtidigt så pass långt från huvudstaden och andra städer att avvikande och spritanskaffning försvårades. Anstalten fick inte heller ha alltför dåliga kommunikationer och den borde dessutom ligga på landsbygden och vara förenad med jordbruk – som sysselsättning åt de intagna och för att förse anstalten med naturaprodukter. Helst borde den också förläggas till statens egendom. Utifrån dessa kriterier undersöktes tre statliga egendomar – Venngarn, Ängsholmen och Ådö – och utredningen beslutade att förlägga anstalten till Ådö i den sörmländska sjön Båven. Venngarn och Ängsholmen (på norra Mörkö) avfärdades av olika anledningar, men Ådö var ur alla aspekter perfekt – inte minst eftersom det var frågan om en ö varför man slapp uppföra en kostsam inhägnad runt anstalten. En konkurrerande utredning gjorde dock gällande att det fanns möjligheter att isolera även en anstalt på fastlandet, åtminstone så att man kunde hålla spriten därifrån, och att man därigenom slapp de nackdelar som följde med lokaliseringen till en ö. Denna utredning fann i stället Venngarn vara den optimala anstalten. Dels talade den stora egendomen – cirka   tunnland – för Venngarn, dels låg fastigheten trots sitt läge relativt isolerad på en halvö med vatten i tre väderstreck. Eric Wijkmark, ”Alkoholistvårdsarbetet”, Tirfing, :–, s. . Förslag till lag om behandling av alkoholister, , s. .  Betänkande avgivet av de för utredning av frågan om statsåtgärder för alkoholistvård, , s.  & .  Proposition :.   83 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Visserligen var landgränsen mot Sigtuna ganska utsträckt, men där låg ett tiotal torp som de sakkunniga hoppades kunna torrlägga för att på så sätt skaffa sig en buffert mot omvärlden. Genom att så ålägga både Venngarns arrendatorer och anstaltens personal helnykterhet lyckades man, antog anstaltens direktör , skapa ”den enda fläck på jorden som numera är torrlagd genom påbud från högsta ort”. Valet av Venngarn följde en modell som spritt sig från de mönsterbildande sinnessjukhus som anlades runt om i Europa decennierna efter franska revolutionen. Dessa institutioner präglades enligt idéhistorikern Roger Qvarsell av strikta ordningsregler och syftade till att de intagna skulle återbördas som nyttiga samhällsmedborgare. Anstalterna – som i möjligaste mån skulle vara självförsörjande med hjälp av de intagnas arbetsinsatser – förlades ofta till isolerade lägen, något som dels var ett utslag för en ”terapeutisk princip”, dels syftade till att minimera kontakten med och påverkan från det omkringliggande samhället. Qvarsell menar att många institutioner förlades till gamla slott som de forna ägarna inte längre hade råd att ha kvar, och att även nyanlagda anstalter tenderade att hämta sin arkitektoniska inspiration från äldre slottsbyggnader. På Venngarn lät man de intagna renovera det gamla -talsslottet, som sedan reserverades till tjänstebostäder och expeditionslokaler. Den egentliga anstaltsbyggnaden, fördelad på fyra avdelningar, förlades snett över vägen. Tre av avdelningarna innehöll  vårdplatser vardera och på den fjärde avdelningen fanns mottagningsrum för läkaren, sjukavdelning och ytterligare några vårdplatser. I källaren anordnades  isoleringsrum.  färdigställdes en paviljong med ytterligare – vårdplatser, något som möjliggjorde fler intagna men också större differentiering. För kvinnliga alkoholmissbrukare fanns det  ingen statsanstalt, men när den privata anstalten Gunnarskog blev erkänd anstalt möjliggjordes tvångsintagning av kvinnor på denna. Även kvinnorna förlänades ett slott när den statliga tvångsvården av kvinnliga alkoholister kom igång , och en egen avdelning på Landskrona slott kompletterade den vård av kvinnliga lösdrivare som hade bedrivits där sedan .  var det dock färdigvårdat på Landskrona. Några veckor efter den tyska ockupationen av Danmark i april  beslutades nämligen att Landskrona slott,  Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. I”, TfNN, :, s. . Se även: Sam Johnsson, Sveriges fängelser och tvångsarbetsanstalter, uppfostringsanstalten å Bona, åkerbrukskolonien Hall samt alkoholistanstalten å Venngarn, Göteborg , s. ; SSA, VA, A I:, Bil. AS /, Venngarn till Riksdagens revisorer, / .  Qvarsell , s.  f.  Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. I”, TfNN, :, s.  f.  Alfred Petrén, ”Om anstalter för alkoholistvård”, TfNN, :, s. ; Johnsson , s. . 84 2 . Alkoholistvård under motbokstiden Sveriges enda anstalt för kvinnliga lösdrivare och tillika den ena av två anstalter för kvinnliga alkoholmissbrukare, skulle tas i bruk som militär förläggningsplats. Sjutton tvångsarbeterskor (kvinnliga lösdrivare) kunde man flytta till fängelset i Växjö, men frågan var vad man skulle göra med de tjugo alkoholmissbrukarna. Att flytta dem till den kvarvarande kvinnoanstalten, den erkända anstalten Hagbyhemmet, ansågs vara uteslutet på grund av Hagbyhemmets ”alltför litet isolerade belägenhet och alltför svaga organisation för att omhänderta detta svårartade klientel”. Då det vidare skulle medföra ”betydande olägenheter att släppa ut detta klientel i samhället” återstod endast att anlägga en ny anstalt. Den nya anstalten – Haknäs – upprättades som ett annex till Venngarn någon mil utanför Sigtuna. I juni  stod Haknäs klart för inflyttning och nu anlände anstaltens föreståndarinna under alla år, assistenten Margareta Lundeberg, extra ordinarie vaktfrun Ebba Rydén och de första intagna direkt från Landskronaanstalten. Från och med  kom Haknäs att vara en av tre allmänna alkoholistanstalter som tvångsintagning av kvinnor kunde ske på. Enligt Lundeberg låg anstalten ”förtjusande vackert på en skogsbacke med utsikt över en Mälarvik”, även om hon var rädd för att anstaltens isolerade läge skulle göra att ”vintern blir långsam och besvärlig, för flickorna tycker naturligtvis, att det blir trist här”. I så gott som samtliga beskrivningar av Haknäs ges också bilden av det ständiga provisoriet, nödlösningen som kännetecknades av sin bristande materiella standard. Den mest målande beskrivningen av provisoriet gavs i en artikelserie i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning : Patientförläggningen i övervåningen är synnerligen ägnad att främja vantrivseln, trots personalens alla ansträngningar. Möbleringen är trist gammalmodig, tvättrummet är dåligt, och i sovrummen är det värre än så. Sovplatserna är avbalkade från varann till en sorts höga bås, som ger minimalt utrymme till personliga ägodelar. Och dessa anstaltsbons eviga filmtidningsklipp, halvnakenbilder och billiga kulörta planscher, de belamrar här spiltväggarna i särskilt omåttlig grad, helt enkelt för att skyla tapeternas värsta fläckar och hål. Inför all denna sjabbighet har man svårt att tro att man befinner sig i en statlig svensk  vårdanstalt och inte – ja var? Tidningens skribent hade troligen rätt i att de statliga myndigheterna hade gjort ”så litet som möjligt” åt Haknäs, något som synes komma sig av att staten hela tiden RA, SoS, SvB,  F IVb:, PM ang. omhändertagande av Landskronaklientelet, / . Ibid.  SSA, Statens alkoholistanstalt å Haknäs arkiv [HA], A Ia:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , §  & / , § ; RA, SoS, SvB,  F IVb:, Haknäs verksamhetsberättelse .  SSA, HA, E I:, Margareta Lundeberg till O.O., / .  SSA, HA, E I:, Socialstyrelsens utlåtande…, / ; SSA, HA, A Ia:, Nykterhetsvårdsbyråns rapport…, / .  Sandblad , s.  f. Ännu en beskrivning av Haknäs bristfälliga standard (och förslag till förbättringar) finns i SOU :, s.  f.   85 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN hyrde anstalten, trots trevande försök att köpa loss fastigheten. I början av talet var också Lundeberg ordentligt trött på anstalten och anförtrodde tidningens utsände att hon helst ville ha en helt ny anstalt. Personalen Gunnar Kassman,  Funktionärerna äro vanliga statstjänstemän som sökt sig hit utan specialutbildning, därför att sådan faktiskt inte existerar. Direktören är en före detta fångvårdsman, som varit i tjänst helt kort tid – ungefär samma är förhållandet med assistenterna. Och professorn – som varit längs i elden, erkänner att han knappast hunnit orientera sig. Det finns helt enkelt inte fackmän på området. Kassmans konstaterande att det saknades fackmän på området låg inte långt från sanningen . Detta berodde delvis på att man ännu var osäker på hur ”området” såg ut. Venngarnsanstaltens organisation och personalstat var dock fastställd i anstaltens stadga och där fastslogs arbetsuppgifter för styrelse, direktör, husläkare, predikant, assistent, räkenskapsförare och redogörare, lantbruksinspektör, husfader, uppsyningsman, maskinist, förste förman och husmoder, vilket torde vara ungefär de befattningar som fanns vid anstalten. Ett antal prominenta samhällsmedborgare kom att sitta i Venngarns styrelse under åren. Alfred Petrén avlöste Olof Kinberg som styrelseledamot redan  och kom sedan att sitta i anstaltens styrelse ända till  (som vice ordförande sedan ), samtidigt som han fungerade som anstaltens rådgivande psykiater.  bestod styrelsen av landshövdingen Karl Levinson (ordförande), den socialdemokratiske riksdagsmannen Martin Andersson (vice ordförande), kanslirådet Torsten Wolff, byråchefen Arne P:son Arnegren och docenten Sven Stenberg.  tog överinspektören för sinnessjukvården Gunnar Lundquist plats i styrelsen (och som anstaltens rådgivande psykiater) och  den nya överinspektören för sinnessjukvården, Carl-Olof Segnestam. Gunnar Lundquist ersatte  också Olof Kinberg SSA, HA, E I:, Socialstyrelsens utlåtande…, / . Sandblad , s. .  Kassman , s. . Det synes ha varit öppna dörrar mellan fång- och alkoholistvården. Venngarns förste direktör Eric Wijkmark tjänstgjorde under -talet som tf. byrådirektör på Fångvårdsstyrelsen. Den ej namngivne direktören ovan är den f.d. fångvårdsmannen John Lönnberg som  ersatte Hardy Göransson som i sin tur blev landets fångvårdschef. Då Paul Samuelsson tjänstgjorde som tf. direktör i slutet av -talet hämtades även han från fångvården (dit han också återvände, som fångvårdsdirektör i Gävle) och då August Åman pensionerades som chef för nykterhetsvårdsbyrån  ersattes han, efter en kort mellanspel av Hans Bergström, av tf. byråchefen i fångvårdsstyrelsen Olof Melin. Den av Kassman utpekade professorn torde ha varit Alfred Petrén.  SFS :, §§ –.   86 2 . Alkoholistvård under motbokstiden som Socialstyrelsens sakkunnige för ärenden rörande alkoholistvård, en tjänst som Kinberg hade haft ända sedan början .  tog ännu en namnkunnig person plats i styrelsen, den folkpartistiske riksdagsmannen Gunnar Helén. Som anstaltens direktör under åren – fungerade John Lönnberg. Lönnbergs reglemente satte sin prägel på anstalten; han var en stridbar person, oinskränkt ledare för Venngarnsanstalten, men även inflytelserik inom alkoholistvården i stort. Han drev det han uppfattade som anstaltens linje mot nykterhetsnämnder och Socialstyrelsen där han kom i konflikt med både Fritz Hag och August Åman. Curt Åmark har karakteriserat stämningen på Venngarn i slutet av -talet som ”en väldigt hård och auktoritär atmosfär”, något han främst menade berodde på anstaltsledningen i allmänhet och Lönnberg i synnerhet. Denna auktoritära ledarstil uppmärksammades också av August Åman som vid ett tillfälle lät sina betraktelser av anstaltens direktör utgå ur en inspektionsrapport. Men han lät också Lönnberg få veta att han hade satt sitt omdöme på pränt: att Lönnberg behandlade både intagna och personal på ett sätt som tydde på en ”svaghet i fråga om handlag med människor”. Men Åman strök alltså dessa betraktelser ur inspektionsrapporten, med hänsyn till Lönnbergs ”obestridliga skicklighet i andra avseenden”. Åmans mästrande tillrättavisning verkar inte heller ha förbittrat relationen mellan honom och Lönnberg i någon större utsträckning, åtminstone inte om man får döma av den förbindliga tonen i korrespondensen några år senare. Och det är måhända talande att detta brev inte återfinns i Venngarns arkiv, för i anstaltens efterlämnade material framstår annars Lönnberg såsom urtypen av korrekt statstjänsteman. De formella utbildningskraven på anstaltens direktör och assistenterna var studentexamen eller avgångsexamen från tekniskt läroverk. Några vårdkvalifikationer krävdes – som Kassman så riktigt påpekade – inte för dessa befattningar, något som också beklagades i en riksdagsmotion  där de kommunistiska riksdagsmännen Set Persson och Hilding Hagberg överhuvudtaget ondgjorde sig över alkoholistvårdens daterade organisation och arbetsmetoder. Socialstyrelsen spädde i sitt SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelser ,  & ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse . Lundquist kom också att ingå i  års alkoholistvårdsutredning, se: F. H., ”Ny medicinsk expert för alkoholistvården”, TfNN, :, s. .  Intervju med Curt Åmark, Bromma, / .  RA, SoS, SvB,  F IVb:, August Åman till John Lönnberg, / .  Ibid.  Se t.ex.: SSA, VA, E I:, August Åman till John Lönnberg, / .  AK-motion :. Den obefintliga formella kompetensen påpekas också i: Bernt Bernholm, ”Alkoholistlag gör läkarna till avsiktliga lagbrytare”, DN, / .  87 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN yttrande över denna motion på kritiken och menade att det för de flesta föreståndarbefattningar inte ens gällde de villkor man hade gjort gällande i motionen. Enligt Socialstyrelsen berodde detta bland annat på att alkoholistvården fortfarande var en så pass ny och oprövad vårdform. Utbildningsnivån var dock knappast högre tio år senare då av anstaltens  anställda endast assistenten C. G. Tuninger hade genomgått socialinstitut. Uppsyningsmannen Henry Melander hade en diakonutbildning. Budgetåret / hade dock Socialstyrelsen äskat medel för utbildning av alkoholistvårdspersonalen, en utbildning som dittills helt hade saknats. Utbildningen skulle ta fasta på erfarenheterna från praktiken, men också utgå ifrån ”den moderna synen på alkoholistproblemet, som i detta ser ett spörsmål med en mångfald av medicinska, psykiatriska och sociologiska aspekter och som därför av vårdens utövare måste kräva insikter även rörande kausaliteten vid alkoholism”. I början av -talet arrangerade också Centralförbundet för nykterhetsundervisning (CFN) mindre kurser för ledande befattningshavare vid anstalterna, kurser som Socialstyrelsen först stödde ekonomiskt och sedan stod som medarrangör för. Snart utarbetade också Socialstyrelsen ett ambitiöst utbildningsprogram utifrån den nyligen vunna insikten att anstaltsvårdade alkoholmissbrukare ofta var människor med psykiska problem. Nu skulle aspirantutbildning och grundkurs vara ett formellt kompetensvillkor för all personal inom anstaltsvården, samt för personal hos länsnykterhetsnämnderna. Vidare skulle kurser anordnas för anstaltsdirektörer och -föreståndare. Haknäsanstalten drevs med minsta möjliga personal. Förutom Margareta Lundeberg som föreståndarinna och Ebba Rydén som arbetsledarinna (huvudsakligen i trädgårdsarbete) anställdes också en husmor och ytterligare en arbetsledarinna (för sömnad och vävning). Den administrativa och ekonomiska ledningen uppläts åt Venngarns direktör. Den formella utbildningsnivån var inte högre på Haknäs än på Venngarn. Margareta Lundeberg hade gått Schartaus handelsinstitut och Ebba Rydén hade utbildat sig till trädgårdslärarinna i Rimforsa. Som en anstalt på samma nivå i anstaltssystemet som Venngarn hade dock HakSoS, NvB,  B I, A /Alk. , Socialstyrelsens yttrande…, / . SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Venngarn till SCB, / .  August Åman, ”Socialstyrelsens förslag rörande anslagen till nykterhetsvården för budgetåret /”, TfNN, :–, s. .  SSA, VA; A I:, Bil. AÖ /, / ; VA, A I:, Bil. AÖ /; ”Kurs för befattningshavare inom nykterhetsvården”, TfNN, :, s.  f.  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Socialstyrelsens förslag…, / .  RA, SoS, SvB,  F IVb:, Haknäs verksamhetsberättelse .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Venngarn till SCB, / .   88 2 . Alkoholistvård under motbokstiden näs begåvats med en för uppgiften osedvanligt lämplig personal om man fick tro John Lönnberg. Och om anstaltsarkiven rymmer få hårda omdömen om Venngarns direktör John Lönnberg så är de ännu färre om Haknäs föreståndarinna Margareta Lundeberg, som i ett eftermäle  beskrevs som en kvinna som redan  hade drivit en anstalt ”efter riktlinjer som än idag ter sig helt moderna”. De intagna Venngarn stod klart mitt under brinnande världskrig och krigsårens särskilda omständigheter, med knapp tillgång på alkohol, bidrog tillsammans med en allmän okunskap om den nya alkoholistlagen till ett numerärt blygsamt klientel de första åren. Redan vid årsskiftet / var dock Venngarn rejält överbelagt, med  närvarande på anstaltens  platser.  januari  uppfördes en paviljong med ytterligare  vårdplatser, men när  års alkoholistlag trädde i kraft  juli  ledde det till en ökad aktivitet från nykterhetsnämndernas sida och snart var Venngarn överbelagt igen. Hädanefter upplevde man – vid sidan av vad som beskrevs som en kvalitativ försämring av de intagna – en konstant överbeläggning på  . ,      ,  ‒ 700 600 500 400 300 200 100 0 1940 1941 1942 1943 Vårdplatser 1/1 1944 1945 1946 1947 Nyintagna under året 1948 1949 1950 1951 … varav tvångsintagna 1952 1953 1954 Inskrivna 1/1 Källa: Venngarns verksamhetsberättelser,  ‒.   RA, SoS, SvB,  E Ib:, PM i anledning av sakkunnigas förslag…, / . RuÖ, Anförande vid invigningen av Runnagården den  februari . 89 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Venngarn (diagram ), något som hanterades med tidigare försökspermissioner och kortare faktiska vårdtider. Effektivare nykterhetsnämnder bidrog inte bara till ett större anstaltsklientel under 1940-talet; tillämpningsorganen hade också blivit bättre på att använda sig av de förebyggande åtgärder som alkoholistlagen föreskrev, något som antogs leda till att de sämre elementen nu anrikades hos det tilltagande anstaltsklientelet. Detta medförde i sin tur en konstant överbeläggning av de anstalter som var satta att vårda just det mer avancerade klientelet (Svartsjö, Åsbrohemmet och Venngarn). Det minskade bruket av den illa sedda lösdrivarlagen bidrog också till att allt fler lösdrivare i stället kom att vårdas inom alkoholistvården. Dessutom avlastade alkoholistvården i allt större utsträckning både sinnessjukhusen och fängelserna och detta bidrog enligt Socialstyrelsen till ett ännu mer avancerat klientel på alkoholistanstalterna. Alkoholistvårdens förmodade klientförsämring fick främst genomslag på bottenanstalterna. På Venngarn sökte man gärna anledningarna till detta i Socialstyrelsens centralisering av vårdärendena. Venngarn hade redan  beskrivits som en ”sorteringsanstalt och anstalt för straffriförklarade och lindrigare psykiskt abnormala”. Men efter lagrevideringen , när kringflackandeindikationen skrevs in i lagen, hade man tillförts ett ännu svårare klientel. Centraliseringen av vårdärendena till Socialstyrelsen skulle enligt anstaltsledningen frånta anstalten alla möjligheter att uppblanda det avancerade klientelet med ett för anstaltsvården mer normalt klientel. Kringflackandeindikationen kan dock knappast göras ansvarig för de problem man upplevde på Venngarn (och Socialstyrelsen menade också att alkoholmissbrukande lösdrivare i större utsträckning hade placerats på alkoholistanstalter redan innan  års lagändring). En jämförelse mellan de intagningsgrunder som angavs i länsstyrelsernas resolutioner för de intagna på Venngarn och i hela landet visar att de intagna på Venngarn i det avseendet inte skilde sig särskilt mycket från den övriga Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. II”, TfNN, :; SSA, VA, E I:, Venngarns remissutlåtande över förslag till ändrad alkoholistlag, / ; VA, E I:, PM ang. besparingsåtgärder, / ; VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I: Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; August Åman, ”På alkoholistanstalter intagna under ”, TfNN, :, s. ; RA, SoS, SvB,  E VIb:, Protokoll fört vid konferens mellan alkoholistanstalternas föreståndareförening, ombud för nykterhetsnämnderna och Socialstyrelsen, / .  RA, SoS, SvB,  E VIb:, August Åman till Henrik Klackenberg, / ; SoS, NvB,  B I, A /Alk. , Socialstyrelsens yttrande…, / .  RA, SoS, SvB,  E VIb:, Några synpunkter i samband med ordnande av en ny alkoholistanstalt, / .  RA, SoS, SvB,  B IVc:, PM i anledning av infordrat utlåtande…, / .  ”Förslag till lag om arbetsfostran m.m. Socialstyrelsens utlåtande”, SM, :b, s. .  90 2 . Alkoholistvård under motbokstiden anstaltspopulationen. Venngarns särprägel var i stället en betydligt lägre andel frivilliga, en något högre andel som låg det allmänna, sin familj eller annan till last (parasitism), högre andel brott mot utskrivningsvillkoren och fler farliga (tabell ).  .    (‒)     (‒  ‒).     . Venngarn (N =  ) Sverige (N =  ) Frivilliga Bristande försörjning Legat det allmänna, sin familj eller annan till last Oförmåga att taga vård om sig själv Grovt störande Återfallsfyllerister Kringflackande Brott mot utskrivningsvillkor Farliga , , , , , , , , , , , , , , , , , , Summa , , Källa: Venngarns verksamhetsberättelser,  ‒; TfNN, ‒. Venngarns nya direktör John Lönnberg var  också medveten om att anstalten hade en funktion att fylla för ett mer belastat klientel. Då Karlskoga nykterhetsnämnd vände sig till anstalten för att få till stånd en överflyttning av en av de intagna på anstalten Lerjeholm, eftersom han enligt utsago annars riskerade att ta intryck av anstaltens degenererade klientel, ställde sig Lönnberg frågande inför önskemålet eftersom en överflyttning till Venngarn brukade ses som en ”bestraffningsåtgärd”. Socialstyrelsen genomdrev också den utannonserade centraliserade handläggningen av vårdplatsfördelningen och det nya systemet fick för lång tid framöver förklara förekomsten av vad som upplevdes som ett allt sämre klientel på Venngarn. Ännu  försvarades anstaltens ökade anslagsbehov med den större arbetsbelastning som hade uppstått på grund av det ”nya” systemet. På Venngarn såg Avrundningar och att den lilla gruppen straffriförklarade har utelämnats gör att summan inte blir precis  procent.  SSA, VA, E I:, Karlskoga nykterhetsnämnd [NN] till Venngarn, / ; Venngarn till Karlskoga NN, / .  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Utlåtande över snabbutredningen, / ; VA, A I:, Bil. AS /, Venngarn till Riksdagens revisorer, / ; ”Slottet som blivit alkoholistanstalt”, Skånska Aftonbladet, / .  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Anslagsäskanden, / . Med centraliseringen av vårdärendena blev Socialstyrelsen en tydlig måltavla när den upplevda klientförsämringen skulle förklaras. Även på Åsbrohemmet upplevde man i slutet av -talet och början av -talet en klientförsämring som antogs bero på centraliseringen, se: Holm , s.   .  91 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN man med olust på ”den tilltagande förekomsten av fysisk och psykisk ohälsa” hos dem som togs in på anstalten. Med dessa intagna hade man stora svårigheter att lösa den ständiga överbeläggningen med utlokalisering till de skogshuggarkurser som anstalten anordnade under -talet och vintern / lät man därför bli att anordna någon skogshuggarkurs. Som ett mått på den upplevda klientförsämringen kan man, liksom anstaltens psykiater Curt Åmark, utgå från hur många av de nyintagna på Venngarn som hade överflyttats från andra anstalter. Enligt Åmark kom merparten av de nyintagna  från andra anstalter, varifrån de hade överflyttats på grund av ”psykiska insufficienssymptom eller indisciplinärt uppträdande”. Som framgår av diagram  kom dock inte riktigt hälften, men nära på, av de på Venngarn nyintagna från andra anstalter . De överflyttades andel av de nyintagna på anstalten steg också ordentligt under perioden. I enlighet med Åmarks karakteristik av dessa kan man sålunda sluta sig till en reell grund för den upplevda klientförsämringen. De intagna på Venngarn – av en missnöjd intagen  beskrivna som ett gäng ”snusspottande, svärjande lösdrivar- och tattartyper” – hade ofta varit föremål för någon annan form av samhällsingripande innan de togs in på Venngarn. Som lägst hade , procent () tidigare vårdats på alkoholistanstalt eller sinnessjukhus, tagits in på uppfostringsanstalt eller skyddshem, bötat för fylleri eller av någon annan anledning, fått disciplinstraff under militärtjänstgöring eller varnats för lösdriveri, genomgått tvångsarbete, ungdomsfängelse eller annat frihetsstraff, fått villkorlig dom eller straffriförklaring. Annars var andelen som tidigare blivit föremål för samhällets ingripande alltid över  procent och många gånger  procent. Fylleriböter var en mycket vanlig form av samhällsingripande som runt  procent av de intagna på Venngarn var belastade med sedan tidigare. Och trots att några former av tidigare samhällsingripande – till exempel mot lösdriveri – visade på en sjunkande tendens, kan man se siffrorna för tidigare vård på alkoholistanstalt och sinnessjukhus samt undergånget frihetsstraff som indikatorer på vad som upplevdes som en klientförsämring (diagram ). Utvecklingen på Venngarn måste förstås som en konsekvens av anstaltens speciSSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse . SSA, VA; B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  RA, JO, F I:, /, Anmälan och begäran om undersökning av vissa missförhållanden som råda å statens alkoholistanstalt å Wenngarn, / .  SSA, VA, A I:, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelser – & – & –; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse .   92 2 . Alkoholistvård under motbokstiden  .       ,  ‒ () 60 50 40 30 20 10 0 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Källa: Venngarns verksamhetsberättelse,  ‒.  .     (. )  , ‒ () 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 1940 1941 1942 1943 1944 Vård på alkoholistanstalt 1945 1946 Vård på sinnessjukhus 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Annat frihetsstraff än tvångsarbete eller ungdomsfängelse Källa: Venngarns verksamhetsberättelser,  ‒. 93 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN ella upptagningsfunktion. Även om föreställningen om en allmän klientförsämring var utbredd inom alkoholistvården, återfinns ingen motsvarighet till Venngarns siffror om man tittar på hela anstaltspopulationen. Andelen intagna som varken hade undergått frihetsstraff eller tvångsarbete låg som ett genomsnitt för samtliga anstalter kontinuerligt på – procent under åren –, de som tidigare hade undergått frihetsstraff var hela tiden runt  procent och de som hade genomgått tvångsarbete eller såväl tvångsarbete som frihetsstraff sjönk under perioden från blygsamma nivåer till ännu lägre nivåer. Men till Venngarn kom man sällan direkt från söndagsskolan. I de intagnas personakter samsas allehanda förseelser av varierande dignitet (förutom tidigare anstaltsvistelser och otaliga fylleriförseelser). Här återfinns förseelser som våld mot polisman, lösdriveri, förfalskning och bedrägeri, olaga gårdfarihandel och brott mot hotellstadgan, olovligt brukande av annans cykel och ovarsamt körande med cykel utan tänd lykta, misshandel med livsfarligt vapen, olagligt innehav av renaturerad sprit, uppsåtlig misshandel, olaga innehav av radioapparat och otukt mot minderårig av samma kön. De intagna på Venngarn var alltså ett i flera avseenden avancerat klientel, något som också avsatte spår i en del mindre smickrande omdömen i inspektionsrapporter och daganteckningar. Rimligtvis tar dessa omdömen fasta på vad som kan antas vara alkoholmissbrukarens verksamma karakteristika och det är då en synnerligen förtappad figur man möter: naiv och hållningslös [- - -] Dagdrivare, asocial [- - -] Slö och oföretagsam [- - -] slö och likgiltig [- - -] Slapp och hållningslös, nonchalant [- - -] Sannolikt subsolid och verkar debil men torde huvudsakligen vara omdömeslös [- - -] trotsig och besvärlig, kverulerar [- - -] allvarlig uppsyn, är tillknäppt och otillgänglig [- - -] högfärdig, nonchalant och frän [- - -] kall, hård och okänslig [- - -] otrevlig och farlig [- - -] elak och självrådig [- - -] Optimistisk, slapp, torftig [- - -] kall, fräck och påstridig hypersexuell och amoralisk [- - -] salvelsefull pratmakare, som är synnerligen hätskt inställd till alkoholistvården  SM, :; :; :; :; :; :; :; :; :; TfNN, :; :; :.  Liknande och andra förseelser återfinns i de flesta undersökta akter, men för ovanstående (och andra) exempel, se: SSA, VA, F II:, PA /; VA, F II:, PA /; VA, F II:, PA /; VA, F II:, VA, PA /; VA, F II:, PA /; VA, F II: , PA / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / ; RA, SoS, SvB,  B IVc:, Inspektionsrapport över Venngarn, / ; SSA, VA, F II:, PA /, daganteckningar, / & / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckningar /, / & / ; VA, F II:, PA /, daganteckningar /, / & / ; RA, SoS, SvB,  B IVc:, Inspektionsrapport över Venngarn, / ; VA, F II:, PA /, daganteckningar / & / . 94 2 . Alkoholistvård under motbokstiden Här finner man en antydan om vad som karakteriserade en samhällsbesvärlig manlig alkoholmissbrukare. Jämfört med en anständig samhällsmedlem kan han sägas ha uppvisat antingen för litet eller för mycket av vad som kan ses som självständighet eller kurage. Var han inte hållningslös, slö, oföretagsam och likgiltig så var han i stället trotsig, besvärlig, högfärdig och självrådig. Alkoholistvården manade onekligen till en samling kring mitten. Haknäs var precis som Venngarn en så kallad ”hårdtork” där de flesta var intagna med tvång. Men liksom Venngarn var Haknäs inte den absoluta slutstationen inom alkoholistvården; bortom Venngarn och Haknäs lurade de slutna anstalterna Svartsjö respektive Växjö som utgjorde ett preventivt bakgrundshot inom vårdarbetet på de förra. Brott mot anstaltsordningen, permissions- eller utskrivningsbestämmelser resulterade ofta i en överflyttning till Svartsjö eller Växjö. Men Venngarn och Haknäs var ändå näst sista instans inom anstaltssystemet, något som i och för sig tydligare artbestämmer Venngarn än Haknäs; inom den sparsamt utbyggda anstaltsvården av kvinnor var Haknäs samtidigt mittenanstalt, avsedd att ta emot ett ”medelsvårt klientel”. På Haknäs satt det under åren 1940–54 bara tvångsintagna kvinnor. De frivilliga var därför kraftigt underrepresenterade jämfört med det manligt dominerande anstaltsklientelet, men de intagna på Haknäs skilde sig överhuvudtaget från riksnormen vad avser intagningsgrunderna. Andelen med intagningsgrund bristande försörjning och kringflackande var underrepresenterade. Andelen farliga var kraftigt underrepresenterade. Andelen återfallsfyllerister var överrepresenterade och andelen hjälplösa respektive grovt störande var kraftigt överrepresenterade (tabell 2). Haknäs tillkom då Hagbyhemmet inte ansågs kunna ta emot Landskronas Andelen frivilliga av de nyinskrivna på Venngarn var under åren – som högst % (), men låg som regel under  procent. Det årliga antalet nyinskrivna på Haknäs är för litet för en liknande jämförelse, men sammantaget kom de frivilliga under åren – att utgöra drygt  procent. SSA, VA, A I:, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelser – & – & –; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; RA, SoS, SvB,  F IVb:, Haknäs verksamhetsberättelse –; SSA, HA, A Ib: & , Haknäs verksamhetsberättelse – & –; SoS, NvB,  F IIa:, d.nr. VI , Haknäs verksamhetsberättelse .  Se t.ex.: SSA, VA, A I:, AS /, PM ang. disciplinstraff, / ; SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; HA, F I:, PA ; F I:, PA ; F I:, PA . Eftersom numreringen av akterna i Haknäs arkiv omöjliggör en fullständig avidentifiering av klienterna (det är organiserat efter födelsedatum och -år), har en omnumrering av akterna företagits. Nyckeln förvaras hos författaren.  Sandblad , s. .  95 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN  .    (‒)      (‒  ‒).   . Haknäs (N = ) Frivilliga Bristande försörjning Legat det allmänna, sin familj eller annan till last Oförmåga att taga vård om sig själv Grovt störande Återfallsfyllerister Kringflackande Brott mot utskrivningsvillkor Farliga Summa Sverige (N =  )  , , , , , , , , , , , , , , , , , , , Källa: Haknäs verksamhetsberättelser, ‒; TfNN, ‒. ”svårartade klientel”. Våren  bedömdes de intagna på Haknäs vara ett ”synnerligen förkommet klientel”, till och med ”det mest förkomna som över huvud vårdas å öppen anstalt i vårt land”. Då man snart kunde konstatera att Haknäs inte lämpade sig för ett mer avancerat klientel anordnades i juli  en avdelning för dessa kvinnliga alkoholmissbrukare vid centralfängelset i Växjö. Nio år senare beskrevs dock de intagna på Haknäs som ”nervösa och obalanserade psykopater, debila och infantila”, och liksom på Venngarn gjorde man den bedömningen att de intagnas fysik, arbetsförmåga och arbetsvilja hade blivit allt sämre under åren. De intagna på Haknäs liknade till yttre karakteristika i hög grad de intagna på Venngarn, men vad gäller brottsregistren skiljer sig de intagna på Haknäs märkbart från de intagna på Venngarn. Liksom i de undersökta Venngarnsakterna dominerar tidigare anstaltsvistelser och fylleriförseelser, men den sporadiskt förekommande anteckningen om lösdriveri är i dessa akter närmast legio. Detta beror på att manligt och kvinnligt lösdriveri till sin karaktär skiljde sig så pass mycket åt och på Haknäs placerades (liksom tidigare på Landskrona) framför allt ”åt alkoholmissbruk hemfallna kvinnor, som föra ett sedeslöst liv”. Förutom anteckningar om anstalts- och (sinnes-) sjukhusvistelser, fylleriförseelser och lösdriveri (varningar och tvångsarAvrundningar och att den lilla gruppen straffriförklarade har utelämnats gör att summan inte blir precis  procent.  RA, SoS, SvB,  F IVb:, PM ang. omhändertagande av Landskronaklientelet, / .  RA, SoS, SvB,  E Ib:, PM i anledning av sakkunnigas förslag…, / ; RA, SoS, SvB,  B Ic:, d.nr. A /, Socialstyrelsens yttrande…, / .  ”Ny alkoholistanstalt för kvinnor”, TfNN, :, s. .  SoS, NvB,  F IIa: , d.nr. VI , Haknäs verksamhetsberättelse .  ”Förslag till lag om arbetsfostran m.m. Socialstyrelsens utlåtande”, SM, :b, s. .  96 2 . Alkoholistvård under motbokstiden bete) återfinns i de undersökta akterna från Haknäs närmast sporadiskt förekommande anteckningar om stöld, förargelseväckande beteende, våldsamt motstånd, misshandel med livsfarligt vapen, brott mot Lex. veneris, våld mot polis, häleri, grov stöld, egenmäktigt förfarande och snatteri. Alkoholistvård under motbokstiden (delsammanfattning) Historikern Jenny Björkman har visat hur tvångsvården blev ett allt mindre kontroversiellt samhällsingripande någon gång mellan - och -talet. Antalet nyintagna och inskrivna på landets alkoholistanstalter steg också fram till slutet av -talet. Ännu var man inte i närheten av den expansion – räknat i antal vårdplatser, intagna på anstalterna, ökade ekonomiska anslag eller utbildningsprogram – som skulle prägla alkoholistvården efter avskaffandet av motboken . Men anstaltsvården var stadd i tillväxt under åren – och nu försökte Socialstyrelsen skapa ordning i en verksamhet som hittills hade fått växa fram förhållandevis oreglerat. Med länsnykterhetsnämnderna  och centraliseringen av vårdärendena  tog Socialstyrelsen det grepp om de kommunala nykterhetsnämnderna och anstalterna som man tidigare hade saknat. Nu inleddes på allvar en differentiering av klientelet som delvis härrörde ur anstaltsklientelets numerära tillväxt men också bottnade i föreställningar om de intagnas kvalitativa egenskaper. Vad Socialstyrelsen gjorde var dock inte mycket mer än att förläna sig själv en mer aktiv roll inom den alkoholistvård som man hade varit tillsynsmyndighet över sedan . Fortfarande var man bara en likvärdig kugge i alkoholistvårdsmaskineriet som tillsammans med lagens bokstav, ökade och riktade anslag, nykterhetsnämndernas tolkningar av lagen, insatser i öppenvården och anstalternas vårdverksamhet fick hjulen att snurra. Socialstyrelsen och nykterhetsvårdsbyråns chef August Åman gjorde sitt bästa för att i artiklar, handböcker och den direkta ärendehanteringen erbjuda lagtolkningar och under tidigt -tal inleddes en utbildningsverksamhet som torde ha syftat till en samling kring vissa riktlinjer i vårdverksamheten. Samtidigt fick man tillstå att verksamheten inte var mer lättdefinierad än att det i slutänden kom an på tillämpningsorganen att ”sätta kött på detta lagstiftningsben”, som Åman kallade alkoholistlagen. Enligt Olof Kinberg var alkoholistvården som åtgärdsprogram SSA, HA, F I:, PA ; F I:, PA ; F I:, PA ; F I:, PA ; F I:, PA ; F I:, PA ; F I:, PA ; F I:, PA .  Björkman , s. .  August Åman, ”Från nykterhetsnämndens hävder. VI”, Nykterhetsvården, :, s. .  97 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN helt beroende av ”den uthållighet och anpassningsförmåga i strävandet som finns hos dem som skall tillämpa lagarna”. Åman såg hur anstalterna med sina dåliga vårdresultat kunde åstadkomma viss partiell förbättring av den enskilde alkoholmissbrukaren, men framför allt hur de fungerade som asyler och ett skydd för anhöriga och samhället i övrigt samt fyllde en allmänpreventiv funktion inom öppenvården. Men om statsmakterna sökte ordning i en vildvuxen alkoholistvård genom handböcker, ekonomiska anslag, länsnykterhetsnämnder och tillsynsverksamhet så saknade man fortfarande ambitioner eller möjligheter att i någon större utsträckning påverka kärnverksamheten på anstalterna, det vill säga själva vården. På anstalterna utformades därför den dagliga verksamheten för de intagna utifrån en till synes oreglerad diagnos där de intagnas karakteristika låg till grund för en problembeskrivning som manifesterade sig först i praktiken. Detta undersöks i nästa kapitel.  Olof Kinberg, ”En läkares syn på socialvården”, i: Wangson –, s. . 98 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning Kapitel 3 Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning Tvångsvården av alkoholmissbrukare tog form först på anstaltsnivån. Anstalternas inflytande över de ekonomiska anslagen och den övergripande organisationen av alkoholistvården inskränkte sig visserligen till att lämna information och äska medel (även om en anstalt som Venngarn för det mesta var väl representerad i utredningarna inför större omstrukturerande beslut). När det gällde vilka som skulle tas in på anstalten var anstaltsledningarnas inflytande också relativt begränsat; här läste nykterhetsnämnderna och länsstyrelserna lagen med Socialstyrelsens benägna bistånd. Centraliseringen av vårdplaceringarna till Socialstyrelsen fråntog vidare anstalterna det inflytande de tidigare hade haft över klientelets sammansättning. Men anstaltsledningarna kunde samtidigt stuva om rejält bland de intagna genom att ansöka hos Socialstyrelsen om att de skulle flyttas från anstalten, en möjlighet som Venngarnsanstalten nyttjade i ökad utsträckning från mitten av -talet. Åren – låg andelen överflyttade av det totala antalet inskrivna på Venngarn mellan  och  procent och detta måste rimligtvis ha skapat ganska stora möjligheter för anstaltsledningen att påverka sammansättningen av de intagna. Ännu större och helt avgörande inflytande hade anstalten över två centrala aspekter av tvångsvården – hur länge de intagna skulle kvarstanna på anstalten och vad TfNN, :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. .  99 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN de skulle ägna sig åt under anstaltsvistelsen. Alkoholistlagens bokstav, nykterhetsnämndernas undersökningar och länsstyrelsernas beslut stipulerade bara den maximala vårdtiden; den faktiska vårdtiden reglerades av anstalterna genom försökspermissioner och formellt oreglerade bedömningar av när den intagne kunde förmodas leva ett ”nyktert och ordentligt liv”. Den konkreta vårdverksamheten var till sist synnerligen oreglerad i lag, stadga och påbud från högre ort. Socialstyrelsen uppfyllde delvis sin roll som tillsynsmyndighet genom inspektioner av anstalterna, men dessa verkar under denna period mest ha fungerat som ett slags säkerhetsventil för intagna som ville klaga på verksamheten, intagna som ofta avfärdades som ”kverulanter”. Vårdens mål och medel utformades därför i huvudsak av enskilda tjänstemän på anstalten. Alkoholistlagen var visserligen att betrakta som en social skyddslagstiftning, där det var ”samhället och andra människor än alkoholmissbrukarna själva man i första hand avsett att skydda och hjälpa”. Olof Kinberg, August Åman och andra alkoholistvårdsfunktionärer trodde dock på alkoholistanstalternas förmåga att åtminstone delvis förbättra den enskilde alkoholmissbrukaren, och på anstalten hade man också en konkret vårduppgift framför sig. Tilltron till den individuella vården på anstalten var i stor utsträckning beroende av arbetet som bärande vårdprincip. För anstalten var under denna period vård, behandling, rehabilitering eller vad man vill kalla det möjlig, och den gick ut på att återföra de intagna till ett produktivt och ansvarstagande liv. Detta mål nådde man enligt stadgan genom arbete och moralisk påverkan, men det var också tydligt att anstaltens moraliska fostran var underordnad arbetsdriften. I kapitlet undersöks vårdarbetet på alkoholistanstalterna Venngarn och Haknäs under åren –, samt de föreställningar om den sociala problematikens uttryck och orsaker som gjorde sig gällande inom och inför anstaltsvården. Här visas hur anstaltsvårdens lösningar var avhängiga könsspecifika föreställningar om den sociala problematiken, men också hur vårdarbetet ytterst syftade mot en förhandlingsliknande ordning där alkoholistvårdens klienter förväntades argumentera utifrån denna kausala logik. David Mattisson, ”Alkoholistvården i socialvårdssystemet”, TfNN, :, s. . Olof Kinberg, ”Läkarens uppgifter inom alkoholistvården”, TfNN, :, s. ; August Åman, ”Den ökade rymningsfrekvensen på alkoholistanstalterna”, TfNN, :, s. ; Axel Sjöhagen, ”Uppmuntrande vårdresultat ingalunda sällsynta”, TfNN, :, s. .   100 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning Det socialt klandervärda alkoholmissbruket Ja, jag känner klasslagarna, både lösdrivarlagen och alkoholistlagen, i stora drag, och jag vet numera att de är till för att hålla rent och snyggt i samhället så att de skötsamma och burgna och bofasta ska få sinnefrid och god nattsömn. Än så länge har jag fast bostad och rätt goda inkomster, så för mig är inte interneringsfaran direkt överhängande, hoppas jag. Författaren Waldemar Hammenhög levererade i romanen Torken en träffsäker kritik av vem som riskerade anstaltsinternering – enligt lösdrivarlagen eller alkoholistlagen. Anstaltsklientelets karakteristika – så som det till exempel framträder i Socialstyrelsens statistik – kan nämligen inte rimligtvis fungera som en bestämning av vilka egenskaper som utmärkte en svensk alkoholmissbrukare under - och talet. Lagstiftningen och dess implementering bestämmer lagöverträdarens egenskaper och den svenska alkoholistlagen var en lag som befattade sig med alkoholmissbrukare som dels exponerade sig för samhällsorganens uppmärksamhet, dels gjorde sig skyldiga till brott mot specialindikationerna. En samhällelig struktur där offentligheten fortfarande var manligt dominerad bestämde (tillsammans med en de facto lägre kvinnlig alkoholkonsumtion) den anstaltsvårdade alkoholmissbrukaren till man. Specialindikationernas fattigvårdsanknytning bestämde vidare densamme till ett marginaliserat proletariat. Anstaltsalkoholistens socioekonomiska position var alltså särskilt predisponerande och med Hammenhögs terminologi kan man säga att han snarare konsumerade rödsprit än Napoleonkonjak, att klasstillhörighet snarare än konsumtionsnivå var bestämmande för vem som internerades. Det rådde sålunda ingen egentlig bodelning mellan lösdrivarlagen och alkoholistlagen, och ingripanden enligt den förra kom med tiden att ersättas med ingripanden enligt den senare.  års lösdrivarlag hade tillkommit för att med olika medel – i sista hand tvångsarbete – möjliggöra ingripande mot den som ”utan att ega medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda deraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet”. Lösdrivarlagen, tillämpningen av lagen och tvångsarbetet som behandlingsprincip mötte under åren frän kritik från olika håll och dömdes redan  ut som en klasslag av den liberale riksdagsledamoten Adolf Hedin.  tillsattes den första av sammanlagt åtta utredningar med syfte att revidera lösdrivarlagstiftningen, men det dröjde ända till  innan lagen avskaffades. Waldemar Hammenhög, Torken, Stockholm , s. . SFS :, Lag angående lösdrifvares behandling, § .  Ragnar von Koch, ”Lösdrivaren och samhället”, i: Ragnar von Koch (m.fl.), Lösdrivaren och samhället, Stockholm , s. ; Schlyter , s.  f; Axel Olsson, ”Lösdrivare och deras behandling”, SST, :, s. ; SoS, NvB,  B I, Socialstyrelsen till riksdagens andra lagutskott, / . Se också: Klas Åmark, ”Karl Schlyter som reformpolitiker”, Tidskrift för kriminalvård, :.  Om försöken att revidera lösdrivarlagen under mellankrigstiden, se: Johan Edman, Lösdrivaren och samhället, Stockholms universitet (opubl. d-uppsats, historiska institutionen) .   101 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN  tillkom dock alkoholistlagens kringflackandeindikation, delvis som ett svar på problemen med att revidera lösdrivarlagen. Nu började man också använda alkoholistlagen i stället för den diskrediterade lösdrivarlagen och alkoholistanstalterna fick därför ta emot ett klientel som tidigare hade suttit på tvångsarbetsanstalterna. Under de år som bägge lagarna var i bruk kan man också se hur antalet tvångsvårdade alkoholmissbrukare ökade i takt med att antalet intagna lösdrivare på landets tvångsarbetsanstalter sjönk (diagram ).  .    , ‒ 2500 2000 1500 1000 500 63 65 19 59 57 55 53 51 49 47 45 43 61 19 19 19 19 19 19 19 19 19 19 41 39 37 35 33 31 Lösdrivare dömda till tvångsarbete 19 19 19 19 19 19 27 25 23 21 19 29 19 19 19 19 19 19 19 19 17 0 Tvångsintagna på alkoholistanstalter Källa: TfNN,  ‒  ‒; Nykterhetsvården, ‒; Dahlberg & Lindberg , s.  f; Elmdahl , s. ; Frick , s.  f. August Åman, ”Från nykterhetsvårdens hävder. VII”, Nykterhetsvården, :, s. . ”Kvinnliga alkoholister hjälpas bäst genom förebyggande verksamhet”, Vita Bandet, :, s. ; Proposition :, s.  f; SoS, NvB,  B I, Socialstyrelsen till riksdagens andra lagutskott, / ; Axel Olsson, ”Lösdrivare och deras behandling”, SST, :, s.  f.; ”På alkoholistanstalter intagna under ”, SM, :, s. ; SOU :, s. ; SOU :, Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m.m., s. ; Sven-Hugo Ryman, ”Samhällsfarlighet, rättssäkerhet, vård”, SM, :–, s. ; Frick , s. ; Hans Mattsson m.fl., Den goda förmyndaren. Om samhällets behandling av fattiga, Stockholm , s. .   102 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning Denna utveckling uppskattades knappast på alkoholistanstalterna och Venngarnsstyrelsen invände upprepade gånger mot förslag att vårda lösdrivare på alkoholistanstalterna. Visserligen medgav styrelsen att lösdriveri och alkoholmissbruk ofta följdes åt, men alkoholistvården var till skillnad från lösdrivarvården inte bara ett ”korrektionsingripande” utan också ”en faktisk vård av individen.” Transformeringen av valda delar av lösdriveriet till att falla inom alkoholistlagens domäner gick dock tillbaka på en etablerad samsyn på fenomenen lösdriveri och alkoholmissbruk. Till skillnad från i Norge – där Lov om Løsgjængeri, Betleri og Drukkenskab () medgav ingripanden mot både lösdrivare och alkoholmissbrukare, hade man i Sverige skiljt de båda grupperna åt i lagstiftningen. Lösdriveri och alkoholmissbruk skildes åt inom lagstiftningen men förenades av gemensamma normöverträdelser som såg olika ut för män respektive kvinnor. Både männen på Venngarn, men framför allt kvinnorna på Haknäs, hade också i varierande utsträckning varit föremål för ingripanden enligt lösdrivarlagen. Det är dock betecknande att så många som  procent av de för lösdriveri varnade männen under åren – varnades för bettleri. Motsvarande siffra för kvinnorna var knappt  procent, samtidigt som prostitution utgjorde grunden för varningen i drygt  procent av fallen. Det absoluta flertalet av de kvinnliga lösdrivarna gjorde sig alltså skyldiga till brott mot sedlighetsindikationen i lösdrivarlagen och med lösdrivarlagen satt på undantag kom denna osedlighet att i stället beivras inom alkoholistvården där män och kvinnor förbröt sig mot olika specialindikationer (tabell ). De specialindikationer som var tydligast snedfördelade mellan könen var kringflackande-, försörjar- och framför allt farlighetsindikationen där männen dominerade, respektive hjälplöshets- och störandeindikationen där kvinnorna dominerade procentuellt. På Venngarn satt det också en del frivilliga, vilket det inte gjorde på Haknäs. I denna statistik döljer sig könsspecifika beteendemönster och normativa förväntningar. En hjälplös man var till exempel inte samma sak som en hjälplös kvinna, med vilket många gånger menades en prostituerad. Man kan också konstatera att andelen störande och farliga tillsammans var ungefär lika stor på de respektive anstalterna (, procent på Venngarn och , procent på Haknäs), något som kan tyda på SSA, VA, E I:, Styrelsens yttrande över  års lagförslag. Se även: SOU :, s. ; VA, E I:, Venngarns remissutlåtande över förslag till ändrad alkoholistlag, / .  Edman , s. –. Denna samsyn behandlas också av Jenny Björkman i hennes bidrag till Historikermötet i Linköping, –/ : Jenny Björkman, August Åmans förlorade heder eller något om den svenska tvångsvårdsdiskursens förändring under -talet.  Ang. den norska lösningen, se: Nils Christie, Tvangsarbeid og alkoholbruk, Oslo/Bergen .  Gunnar Dahlberg & Torgny Lindberg, ”Statistisk undersökning rörande lösdrivarlagens tillämpning i vissa delar”, i: SOU :, s.  & . Se även: Söderblom , s. .  103 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN  .      (‒).     Venngarn (N =  ) Frivilliga Bristande försörjning Legat det allmänna, sin familj eller annan till last Oförmåga att taga vård om sig själv Grovt störande Återfallsfyllerister Kringflackande Brott mot utskrivningsvillkor Farliga Summa , , , , , , , , , , Haknäs (N = )  , , , , , , , , , Källa: Venngarns och Haknäs verksamhetsberättelser, –. att kön spelade roll då alkoholmissbrukaren bedömdes som farlig eller störande. Nedan undersöks den sociala problematik som tillskrevs män respektive kvinnor inom alkoholistvården. Manlig oskötsamhet: Våld och pliktförsummelse Den vanligaste intagningsgrunden för de intagna på Venngarn var farlighet och de farliga alkoholmissbrukarna var också överrepresenterade på Venngarn jämfört med den övriga anstaltspopulationen (tabell ). Alkoholistlagens första specialindikation, enligt vilken lagen var tillämplig mot den som var ”farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv”, var samtidigt lagens mest komplexa indikation. Farlighetsindikationen innebar en dubbel utmaning mot en lag som hade att beivra ett socialt misshagligt beteende utanför gängse straffrätt: dels stadgades här ett ingripande mot hotfulla och våldsamma alkoholmissbrukare som under andra omständigheter torde ha kunnat bli föremål för en reguljär procedur enligt straffrätten, dels tillät lagen ingripande mot alkoholmissbrukare vars självsvåldlighet endast med svårighet kunde karakteriseras som en social olägenhet. Dessa väsensskilda ingripandegrunder rymdes dessutom inom en och samma indikation. Avrundningar och att den lilla gruppen straffriförklarade har utelämnats gör att summan inte blir precis  procent.  SFS :, § .  Detta utreds bl.a. i: Alfred Petrén, ”Bör alkoholistlagen utvidgas? Synpunkter på ett aktuellt förslag”, Tirfing, :, s. ; August Åman, ”Samhällsingripande mot alkoholister av medicinska skäl”, TfNN, :, s. ; Bramstång , s.  f.  104 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning Den ungefärliga fördelningen mellan de som var farliga för andra respektive sig själva kan illustreras av  års siffror över anstaltsklientelet där  av de  farliga alkoholmissbrukarna bedömdes vara farliga för annans personliga säkerhet,  ansågs vara farliga för eget liv och  bedömdes vara farliga för både annans personliga säkerhet och sitt eget liv. Motsvarande relationer för  års  farliga alkoholmissbrukare var ,  respektive  personer. Den farliga alkoholmissbrukaren var som har visats en man och han var alltså oftast farlig för någon annan. Detta förhållande legitimerade enligt August Åman också alkoholistlagens tvångsmoment. Den farliga missbrukaren var enligt Åman inte ”busen–slagskämpen, som klipper till vem som helst som kommer i hans väg, utan det är hustruplågaren”. På Venngarn satt det i sådana fall – i enlighet med tabell  – en del ”hustruplågare”. I flera undersökta akter framgår det att mannens internering främst syftade till att förhindra vidare misshandel av hustru, fästmö eller annan familjemedlem. För att ingrepp skulle kunna ske enligt alkoholistlagen krävdes egentligen att mannens våldsbenägenhet kunde anses sammanhänga med alkoholmissbruket, något som också styrktes i redogörelserna över farliga alkoholmissbrukare där någon i berusat tillstånd var ”bråkig och besvärlig i hemmet och uttala allsköns hotelser och det har hänt att han försökt att slå hustrun”, eller i samband med alkoholkonsumtion blev ”våldsam och ska då bara slåss såväl med henne som med andra, som han kommer i beröring med”. Socialstyrelsen ville dock som har visats (kapitel ) tona ner kravet på kausalitet mellan general- och specialindikationer. Vilka möjligheter hade familjemedlemmar att använda sig av den skyddsfunktion som Åman menade att alkoholistanstalterna fyllde? Deras inflytande synes ha varit störst som vetoorgan, och då i samband med föreslagna försökspermissioner. Däremot var det ovanligare att enstaka vittnesmål från en initiativtagande familjemedlem ensamt kunde ligga till grund för interneringsbeslut. Nykterhetsnämnden var skyldig att genomföra en undersökning inför internerings- och återföringsbesluten och kunde då komplettera en initiativtagande hustrus utsaga med att det i hemmet låg ” stycken kapsyler efter pilsnerflaskor på bordet samt August Åman, ”På alkoholistanstalter intagna under ”, TfNN, :, s. . August Åman, ”Den samhälleliga nykterhetsvårdens uppgift”, Nykterhetsvården :, s. .  SSA, VA, F II:, PA /, registerkort / ; VA, F II:, PA /, Läkarbetyg, / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, Göteborgs stads NN:s [GSNN] övervakningsanteckning / ; daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /. daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, Stockholms polis undersökningsprotokoll, / .   105 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN pilsnerflaskor på golvet”. Emellanåt, särskilt om någon bedömdes vara farlig, kunde dock ett interneringsbeslut luta sig ganska tungt mot ett enstaka vittnesmål: Efter ett uppträde i hemmet /  anmälde hustrun honom för polisen, som omhändertog honom som farlig alkoholist. Det har senare framkommit orsaker – hustrun har uppgivit att hon vid denna tid var kär i en annan karl –, som talar för att hustrun önskade ”bli av med honom”. Därför kunna hennes uppgifter i polisrapporten ha ”färgats”. Pliktförsummelse var den femte vanligaste intagningsgrunden för de intagna på Venngarn och den sjätte vanligaste inom den manligt dominerande anstaltspopulationen (tabell ). Samtidigt var det vid sidan av farlighet den intagningsgrund som främst skilde de anstaltsvårdade männen på Venngarn från kvinnorna på Haknäs (tabell ). Differensen mellan könen återspeglade här ett manligt försörjaransvar och oavsett om kommunen inrättade särskilda nykterhetsnämnder eller lät fattigvårdstyrelserna hantera alkoholistvårdsärendena, kom själva konstruktionen med kommunala tillämpningsorgan att påverka alkoholistvårdens praktik i detta avseende. I den proposition som låg till grund för  års alkoholistlag motiverades tvångsingripande bland annat utifrån det beaktansvärda syfte som låg i att avlasta fattigvården och på Venngarn menade man också att interneringen av försumliga försörjare ”ur social synpunkt intresserade oss […] bl.a. därför, att det är de som belasta fattigvårdens och barnavårdens utgiftskonto och i allmänhet skaffa understödsmyndigheterna massor av arbete”. Nykterhetsnämnderna värnade också den kommunala ekonomin och motsatte sig permissioner om det saknades arbetsmöjligheter på orten. Dessutom förordade nykterhetsnämnderna interneringar av alkoholmissbrukare som låg kommunen till last på olika sätt, när någon ”vid upprepade tillfällen såväl på lördags- och söndagskvällar som mitt i veckan uppträtt berusad på Jönköpings gator, detta trots att han och hans familj åtnjutit understöd”. Utifrån ett kommunalekonomiskt perspektiv var internering av en känd alkoholmissbrukare troligtvis en avvägningsfråga. En man som i mars  förbrukade sina inkomster på alkohol och där hustrun fick vända sig till fattigvården för att få hjälp med familjeekonomin, kunde i september bidra till hemmets försörjning så pass att samma hustru önskade få behålla honom hemma ”så att hon slipper vända SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / . SSA, VA, F II:, PA /, registerkort / .  Proposition :, s.  f; Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. IV”, TfNN, :, s. .  SSA, VA, F II:, PA /, Nederkalix NN till Venngarn, / .  SSA, VA, F II:, PA /, Tillägg till Jönköpings NN:s redogörelse, / . Kommunalekonomiska hänsynstaganden även i: VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse, / ; HA, F I:, PA , Brev till Malmö stads NN [MSNN], / .   106 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning sig till fattigvården”. I det ena fallet bidrog han till att familjen belastade fattigvården, i det andra fallet var han en garant för att familjen skulle slippa gå till fattigvården. Nykterhetsnämnderna tvingades i dessa fall göra en bedömning av huruvida han kunde antas bidra till hushållsekonomin eller stjälpa densamma. Även om familjen erhöll kommunalt understöd så valde nykterhetsnämnden – som hade att uttala sig, men inte fick bestämma – att avstyrka försökspermission om det kunde antas att familjen hade det bättre då den förmodade familjeförsörjaren satt på anstalt än då han var ”hemma och gör av med ev. förtjänster”. De flesta män som togs in på landets alkoholistanstalter var dock inte dåliga familjeförsörjare, de var inte familjeförsörjare överhuvudtaget. Åtminstone var de gifta, med undantag för år , alltid i minoritet inom det manligt dominerade anstaltsklientelet och de intagna kunde därför själva argumentera mot en internering utifrån en familjeförsörjarnorm. Någon kunde anföra att ”han kan göra som han vill, då han är ungkarl” eller att han inte kunde förstå ”varför inte han, som är ensam och som ingen är beroende av, lämnas i fred”. Men för den som gjorde sig skyldig till pliktförsummelse, låg sin familj till last eller var bara allmänt besvärlig togs det ofta beslut om internering, eller nekades försökspermission, särskilt om någon familjemedlem kunde lämna vittnesmål om att mannen bara ”super och bråkar och vill icke arbeta”. Även om inte familjemedlemmar var direkt initiativtagande till interneringen, kunde de i alla fall lämna uppgifter om hur en man visserligen ”något så när fullgjort sina skyldigheter i det att ha lämnat hem ,  á  kronor i veckan när han haft full arbetsförtjänst”, men också att ”han kunnat lämna hem betydligt större belopp om han iakttagit ett nyktrare levnadssätt”. I andra fall använde nykterhetsnämnden åtminstone beskrivningar av de anhörigas situation för att få till stånd en internering. SSA, VA, F II:, PA /, GSNN:s övervakningsanteckning / . SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SM, – & ; TfNN, –.  SSA, VA, F II:, PA , daganteckningar / & / . Se också: VA, F II:, PA / , daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, GSNN:s övervakningsanteckning / . Även: VA, F II:, PA /, daganteckningar / , / , /   / ; VA, F II:, PA / , daganteckning /; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA , daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse, / . Även: VA, F II:, PA / , Stockholms stads NN:s [SSNN] redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, GSNN till Holmahemmet, / .  SSA, VA, F II:, PA /, MSNN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, Nederkalix NN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, registerkort / ; VA, F II:, PA /, MSNN:s redogörelse, / ; SoS, NvB,  B I:, personbilaga , d.nr.   107 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Kvinnlig oskötsamhet: Försummar hemmet och lever osedligt På Haknäs satt det prostituerade arbetarklasskvinnor som skulle fostras till sedlighet och trevlighet, kort och gott till kvinnlighet. Inte för att dessa kvinnor någonsin var sinnebilden av de kvinnor som de intagna på Venngarn enligt lag var förpliktade att försörja, lika litet som männen på Venngarn var sinnebilden av den borgerlige familjeförsörjaren, men så var lagen skriven och i tillämpningen av densamma tydliggjordes kvinnornas ansvar för hus och hem. De intagna på Haknäs var egentligen en anomali ställd mot detta borgerliga ideal, och deras plats i hemmet var starkt villkorad. Så kunde man misstänka en alkoholmissbrukande mor för att inte alls vara särskilt fäst vid sina barn, ”utan att det var för pengarnas skull och för att hon själv skulle slippa att arbeta som hon höll barnen kvar i hemmet”. Men kvinnorna hade huvudansvaret för hem och barn och det var en bedömningsgrund som de alkoholistvårdande myndigheterna nyttjade. Genom att ”gång efter annan ge sig iväg från hemmet och lämna barnen åt sitt öde” visade sålunda en av alkoholistvårdens kvinnliga klienter ”minimalt intresse för dessa”. Och att inte kunna ”sköta hemmets ekonomi” kunde vara en indikation på att kvinnan ifråga var hjälplös. I de till synes rutinmässiga anteckningarna vid nykterhetsnämndernas hembesök kunde hemmet och hustrun till och med få sin dom även då det var mannen som var föremål för nykterhetsnämndens intresse, om det visade sig att hemmet ”var i dåligt skick och det luktade snusk och orenlighet” och hustrun därtill ”var hafsigt klädd och pratade på väldigt”. Kombinationen av alkoholmissbruk och sedeslöst leverne förklarade också emellanåt varför dessa kvinnor försummade sitt hem, detta då man kunde anta att någon ”säkerligen haft arbetsförmåga nog för att sköta hemmet och sin familj, men av spritbegär och nöjeslystnad har hon försummat detta och i stället hängivit sig åt spritmissbruk och ett lösaktigt levnadssätt”. Haknäs var under åren – fyllt av förmodat lösaktiga kvinnor som under dessa år i större utsträckning kom att tas om hand inom alkoholistvården än inom lösdrivarvården. Direktören för Landskronaanstalten, Carl Gülich, menade redan i sin VI /a-, Utlåtande över besvär…, / ; VA, F II:, PA /, Trollhättans NN:s redogörelse, / .  SSA, HA, F I:, PA , Jönköpings fosterhemsinspektris till Jönköpings barnavårdsnämnd, / . I detta fall fosterhemsplacerades också barnen, se: HA, F I:, PA , Jönköpings NN:s redogörelse, / .  SSA, HA, F I:, PA , Läkarbetyg, / .  Ibid.  SSA, VA, F II:, PA /, GSNN:s övervakningsanteckning / .  SSA, HA, F I:, PA , Hälsingborgs NN:s redogörelse, / . 108 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning redogörelse för anstaltens verksamhet under -talet att de flesta av de kvinnliga alkoholmissbrukarna ”äro sådana, som tidigare undergått tvångsarbete, och det är ofta en ren slump, om en kvinna kommer till Landskrona, som tvångsarbeterska eller alkoholist”. Att alkoholistlagen trädde i lösdrivarlagens ställe sågs av Gülich bara som en eftergift åt den moderna sexualmoralen eftersom det ju var ”samma slags folk, som frekventerar de båda slagen av anstalter och det kan väl icke förnekas att alkoholmissbruket är en mera påtaglig interneringsåtgärd än skörlevnaden, särskilt med vår tids sätt att se på de sexuella problemen”. Astrid Sundberg vid Stockholms stads nykterhetsnämnd konstaterade även hon  att någon ”direkt åtskillnad mellan de kvinnor, som intagas å Landskronaanstalten enligt alkoholistlagen, och tvångsarbeterskorna har nog i praktiken ej kunnat upprätthållas, och har det väl ej heller varit av behovet påkallat”. Samtida utredningsmaterial skvallrar också om en relativ samsyn på de lösdrivande och alkoholmissbrukande kvinnorna som enklast kan beskrivas som att de var av samma sort/samma personer. I Gunnar Adells och Gustav Jonssons psykiatriska undersökning av Landskronaklientelet  visade man hur de kvinnliga lösdrivarna och alkoholmissbrukarna förenades av sitt sedeslösa leverne, men även av sitt alkoholmissbruk, då ”begagnandet av spritvaror är intimt förknippat med de prostituerades hela livsföring”. Nio år senare genomförde Curt Åmark en liknade studie av sju kvinnliga alkoholmissbrukare intagna på Haknäs, och fann att samtliga hade ”varit prostituerade eller i sexuellt avseende levat på ett sätt, som står prostitutionen nära”. Då Landskronaanstalten lades ned i juni  bytte därför dessa kvinnor inte bara anstalt utan med tiden också åtgärdsprogram, från lösdrivarvården till alkoholistvården. Nedläggningen av Landskronaanstalten må ha varit en beredskapsbetingad panikmanöver, men inte heller annars föreföll verksamheten ha tiden för sig. Under de år som Landskrona fungerade som kvinnlig tvångsarbetsanstalt, – , sjönk antalet till tvångsarbete årligen dömda kvinnor från  till  personer Carl Gülich, Statens tvångsarbetsanstalt och Statens vårdanstalt för alkoholister i Landskrona, Landskrona , s. ; Carl E. Gülich, ”Statens vårdanstalt för alkoholister i Landskrona. I”, TfNN, :, s.  f.  Carl E. Gülich, ”Statens vårdanstalt för alkoholister i Landskrona. II”, TfNN, :, s. .  Astrid Sundberg, ”Den kvinnliga alkoholistvården. Intryck och reflektioner från besök å alkoholistanstalterna vid Landskrona och Gunnarskog. I”, TfNN, :, s. .  Gunnar Adell & Gustav Jonsson, ”Psykiatrisk undersökning rörande kvinnliga tvångsarbetare i Sverige ”, Bil. F i: SOU :, Betänkande med förslag till lag om arbetsfostran m.m., s. . Se även: Söderblom , s. .  Curt Åmark, ”Redogörelse för socialpsykiatriska undersökningar av klientel från  svenska alkoholistanstalter”, Bil.  i: SOU :, s. .  109 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN och under - och -talet var antalet dömda kvinnliga lösdrivare fortsatt lågt. Anstaltsvården av alkoholmissbrukare var dock i tillväxt under både - och talet, och även här ingrep man mot de faror för ”allmän säkerhet, ordning och sedlighet” som lösdrivarlagen skulle beivra. I och med detta kom lösdrivarlagens moraliska ordning att förvaltas vidare inom alkoholistvården och den kvinnliga lösdrivaren kom främst att återfinnas på alkoholistanstalterna, definierad i enlighet med könsspecifika bestämningar av specialindikationerna. Enligt  års alkoholistvårdsutredning preciserades specialindikationen oförmåga att vårda sig själv genom praxis: den ansågs tillämplig mot den som på grund av onykterhet begick brott eller den som på kriminell väg skaffade sig medel till fortsatt missbruk, den som på grund av sitt alkoholmissbruk miste sin anställning eller måste vårdas på sjukhus.  års lösdriveriutredning specificerade indikationen ytterligare och menade att den som ”för att tillfredsställa sitt alkoholbegär hemfaller till sedeslöst leverne” med fördel kunde hänföras till dem som enligt alkoholistlagen var oförmögna att vårda sig själva. Denna oförmåga att vårda sig själv var alltså en specialindikation som användes mot procentuellt sett fler kvinnor än män (tabell ). Och då hjälplösheten även täckte den kvinnliga prostitutionen, samtidigt som lösdrivarlagen utmönstrades, kom också prostitutionen att regleras inom alkoholistlagen. Detta syns också i aktmaterialet över de intagna på Haknäs. Här finns detaljerade redogörelser för hur en kvinna som senare togs in på Haknäs fått tillgång till rusdrycker ”genom såväl bekanta som obekanta manspersoner, med vilka hon som vedergällning övat samlag” och hur hon vid ett tillfälle träffat danska sjömän och ”haft samlag sammanlagt fem gånger, två med den ene och tre med den andra, mot en ersättning av tillsammans  kronor”. Ur en annan akt kan man ta del av vittnesmål ur en polisrapport där en spionerande granne berättade om hur rännande karlar och ”vad han hört berättas” medgav slutsatsen att grannen ”hade samlag med männen i sin bostad mot betalning”. Ett annat vittne visste att olika män först ringde upp denna kvinna ”vilken hade telefon till sin bostad, och därvid träffade avtal om Dahlberg & Lindberg :, s. ,  & ; Jonas Elmdahl, ”Undersökning rörande lösdrivarlagens tillämpning under åren –”, Bil.  i: SOU :, Samhällsfarlig asocialitet, s. .  SFS :, § . Därför menar jag att det är att läsa in för mycket i nedläggningen av Landskronaanstalten om man, som historikern Tomas Söderblom, hävdar att denna bör ses som ett tecken på samhällets sekularisering, en process där ”moral och sedlighetsfrågorna överläts till de enskilda människorna på ett annat sätt än tidigare”. Söderblom , s.  f.  SOU :, s. .  SOU :, s. .  SSA, HA, F I:, PA , Polisundersökning enl. alkoholistlagen, / .  kronor (och del i en halvliter brännvin) var även betalningen för en annan av de intagna på Haknäs, se: HA, F I:, PA , Polisundersökning enl. alkoholistlagen, / .  SSA, HA, F I:, PA , Polisrapport, / .  110 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning besöken”, och i polisrapporten berättas om hur hon ”brukade gå ut på gatan och ’hanka’ karlar”. En tredje kvinna var av den lokala ordningsmakten känd för att hon ”var ute och söp och ’fnaskade’” och grannarna kunde berätta att hon hade ”ett ’drag’ av män till sin lägenhet”. I ännu ett vittnesmål över en av Haknäs klienter vittnade grannarna om att hon och en väninna ”föra ett alldeles skandalöst levnadssätt med karlar och spritorgier så gott som varje natt”, att hon hade setts ”komma gående tillsammans med två män nere i hamnen” och att de två kvinnorna ”skola föra ett alldeles förfärligt dåligt levnadssätt med sprit och karlar”. De alkoholistvårdande organen ägnade sig dock i stor utsträckning åt att kartlägga de kvinnliga klienternas sedlighet även då inte prostitution förelåg. Detta intresse för alkoholmissbrukarens sexualmoral var också strikt könsspecifikt. Jag har funnit vittnesbörd om en viss förvåning över en man som upprätthöll förbindelser med två kvinnor samtidigt. Annars är det bara en man i undersökningen vars sexualmoral satts på pränt, och det var en homosexuell man som hade försörjt sig som prostituerad och därtill dömts för otukt med minderåriga – och som själv sökte förklaringen till denna otukt i sitt alkoholmissbruk. Som motivering till tvångsinterneringen respektive förvägrad försökspermission anfördes också denna omständighet. Utvikningarna kring de alkoholmissbrukande kvinnornas sexualmoral var däremot mer regel än undantag och stora delar av de levnadsbeskrivningar som återfinns i anstaltsjournaler, nykterhetsnämndsredogörelser, polisrapporter, korrespondens och läkarbetyg ägnas åt detta. Den kvinnliga alkoholmissbrukaren verkar överhuvudtaget ha kännetecknats av sin tvivelaktiga sexualmoral och Haknäs föreståndarinna Margareta Lundeberg påtalade opåkallat i ett rekommendationsbrev till en presumtiv arbetsgivare att en intagen ”icke hör till den kategori, som lever lösaktigt”. Och om någon levde lösaktigt visste Lundeberg, som kände flera av de Ibid. SSA, HA, F I:, PA , Polisundersökning enl. alkoholistlagen, / .  SSA, HA, F I:, PA , Hälsingborgs NN till Malmöhus Länsstyrelse, / . För övriga beskrivningar av Haknäsklienternas förmodade osedlighet, se: HA, F I:, PA , Redogörelse till NN, / ; HA, F I:, PA , Läkarbetyg, / ; HA, F I:, PA , Avskrift ur GSNN:s PM, / ; HA, F I:, PA , Polisutredning ang. familjegräl m.m., / ; HA, F I:, PA , Avskrift av protokoll från Hallands läns landsting, / ; HA, F I:, PA , Polisutredning ang. ev. sedeslöst leverne, / ; HA, F I:, PA , SSNN till Haknäs, / ; HA, F I:, PA , Jönköpings NN:s intagningsredogörelse, / ; HA, F I:, PA , Anteckningar ang. fylleri, / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  VA, F II:, PA /, daganteckning / ; Journal över rättspsykiatrisk undersökning avdelning; Sköns NN:s redogörelse, /  resp. PM över intagen, / .  SSA, HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till O.O.   111 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN intagna från sin tid på Landskrona, att det berodde på att hon var van vid ”dyra vanor och främmande för arbete”. Gränsen mellan prostitution och mer allmänmoraliskt sedeslöst leverne var många gånger vag. Skildringarna syftade främst mot att fastställa klientens karaktär och det rådde då stor utbytbarhet mellan prostitutionsliknande verksamhet och allmän osedlighet. Som svar på den förtryckta frågan om moralisk utveckling i nykterhetsnämndernas redogörelser kunde man ange ”Puella publ.” (det vill säga prostituerad). Mer subtila anmärkningar om att någon hade ”hushållat för olika ungkarlar” kunde specificeras som att kvinnan i fråga levde ”lösaktigt” och tjänade sitt uppehälle ”genom skörlevnad”. Andra vaga indikationer på Haknäsklienternas osedlighet var uppgifter om hur någon brukade ”uppsöka caféer, där hon kan träffa utländska sjömän”. Anteckningar om varningar för lösdriveri eller ådömt tvångsarbete för lösdriveri var även det vad gällde det kvinnliga klientelet en indikation på sedeslöst leverne. Ofta antecknades det sedeslösa levernet helt apropå, som svar på någon av de förtryckta frågorna i nykterhetsnämndernas redogörelser eller läkarbetygen: Vilka alkoholhaltiga drycker eller tekniska preparat har den undersökte brukat förtära? Brännvin, mest under nätterna i samband med lösdriveri. Sedan vilken tid har den undersökte missbrukat alkoholhaltiga drycker? Torde ha varit sedan ungdomen, då hon förde ett lösaktigt leverne.6 Sedan hon vid  års ålder började föra lösaktigt levnadssätt, fick hon efterhand allt mer alkoholvanor.6 Hurdan karaktär har den undersökte i nyktert tillstånd? Började i unga år leva sedeslöst och blev under åren – upprepade gånger dömd till tvångsarbete samt så sent som våren  (alltså efter det senaste giftermålet) varnad för  lösdriveri. SSA, HA, F I:, PA , PM ang. O.O., / . SSA, HA, F I:, PA , Hagbyhemmets journal.  Ibid.; HA, F I:, PA , Anteckningar från Ulleråkers sjukhus. Flera av de intagna på Haknäs hushållade för olika änklingar eller ungkarlar: HA, F I:, PA , GSNN:s redogörelse, / ; HA, F I:, PA , GSNN:s redogörelse, / ; HA, F I:, PA , Uppgifter lämnade till förundersökning, / ; HA, F I:, PA , Täby NN:s redogörelse, / ; HA, F I:, PA , SSNN:s redogörelse, / ; HA, F I:, PA , GSNN:s redogörelse, / .  SSA, HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till Stockholms kriminalpolis, / . Ang. föreställningen om – framför allt utländska – sjömäns bidrag till svenska kvinnors osedlighet och spridande av könssjukdomar, se: Björkman , s. .  SSA, HA, HA, F I:, PA , SSNN:s redogörelse, / ; HA, F I:, PA , Polisrapport, / .  SSA, HA, F I:, PA , Läkarbetyg, / .  SSA, HA, F I:, PA , Läkarbetyg, / .  SSA, HA, F I:, PA , Läkarbetyg, / .  SSA, HA, F I:, PA , Läkarbetyg, / .   112 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning Var som yngre upprepade gånger dömd till tvångsarbete och blev så sent som , då hon alltså var nära  år, varnad för lösdriveri. Yrke, sysselsättningar Började tidigt missköta sig och under åren – avtjänade hon tvångsarbete för lösdriveri med endast kortare tiders mellanrum. Kom vid unga år till Stockholm, där hon hade olika anställningar av kort varaktighet. Började snart leva ett lösaktigt liv och under åren ‒ har hon upprepade gånger undergått tvångsarbete för lösdriveri.66 Senaste anställning Lever lösaktigt och söker tjäna medel till sitt uppehälle genom skörlevnad. Bostadsförhållanden Saknar fast bostad och innebor hos olika ungkarlar. Nykterhetsnämndens åtgärder […] så småningom gav hon sig iväg hemifrån igen och levde lösaktigt och oordentligt, varför hon i maj samma år blev ådömd  månaders tvångsarbete för lösdriveri. Är den undersökte alkoholintolerent? På grund av sitt alkoholmissbruk och omoraliska leverne, skörlevnad, ej i stånd att taga hand om sitt hem, sina barn och sig själv. Förmåga att försörja sig själv och sin familj […] skulle säkerligen haft arbetsförmåga nog för att sköta hemmet och sin familj, men av spritbegär och nöjeslystnad har hon försummat detta och i stället hängivit sig åt spritmissbruk och ett lösaktigt levnadssätt. Stockholms stads nykterhetsnämnds läkare Alfred Petrén stod nog för den mest subtila anmärkningen om tveksam moral då han i ett läkarbetyg besvarade den för-tryckta frågan om den undersöktes utseende (som vanligen brukade ta upp indikationer på somatiska tillstånd) med ett enda ord: ”Målad”. Och vissa antydningar syntes helt enkelt bero på att sedeslösheten mest var ett rykte om någon som hade setts ”samtala med ’stadens värsta ölgubbar’ och även följa med dem in i ’skrymslen och prång’”, att någon som kallades ” ’ Tvåkronorslotta’”, hade setts ”i SSA, HA, F I:, PA , Läkarbetyg, / . SSA, HA, F I:, PA , SSNN:s redogörelse, / .  SSA, HA, F I:, PA , GSNN:s redogörelse, / .  SSA, HA, F I:, PA , GSNN:s redogörelse, / .  SSA, HA, F I:, PA , GSNN:s redogörelse, / .  SSA, HA, F I:, PA , GSNN:s redogörelse, / .  SSA, HA, F I:, PA , Läkarbetyg, / .  SSA, HA, F I:, PA , Hälsingborgs NN:s redogörelse, / .  SSA, HA, F I:, PA , Läkarbetyg, / .   113 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN sällskap med olika herrar” och ”iakttagits, när hon på gatan omfamnat en ung man”. Orsaker till alkoholmissbruket De intagna på Venngarn och Haknäs var i enlighet med alkoholislagen hemfallna åt alkoholmissbruk och därtill socialt klandervärda i ytterligare något avseende (i enlighet med specialindikationerna). Om man med Midré väljer att betrakta socialvårdens utveckling som en rörelse från moralistiska förklaringar till positivistiska orsakssamband ter sig -talet som ett svårgreppbart gränsland. Den sociala problematikens uttryck som den har beskrivits ovan ger dock i någon mån en fingervisning om var vi ska söka den sociala problematikens orsaker. Detta gäller särskilt de kvinnliga alkoholmissbrukarnas förmodade sedeslöshet, ett under perioden ständigt närvarande karakteristikum och en pålitlig förklaringsvariabel. Men bakom sedeslösheten – och alkoholmissbruket i allmänhet – lurade en sällsynt ogynnsam kombination av arv och miljö. Män: Den sociala miljön, familjeförhållandena, svag karaktär och kamratumgänget Alkoholistvården dominerades snarare av filantropiska nykterister och fångvårdsmän än läkare under denna period. Det ålåg särskilt nykterhetsnämndens ledamöter att fastställa alkoholmissbrukets orsaker, bland annat genom att besvara den på nykterhetsnämndsredogörelserna förtryckta frågan om Sannolika yttre anledningar till alkoholmissbruket (dålig uppfostran, yrke, umgänge, olyckliga familjeförhållanden, fattigdom, arbetslöshet). Någon fråga om sannolika inre anledningar till alkoholmissbruket fanns inte, men särskilda läkarbetyg skulle bifogas varje ansökan om intagning på alkoholistanstalt. Dessa intyg var dock aldrig avsedda att utreda orsakerna till alkoholmissbruket eller behovet av tvångsvård utan skulle främst visa att kontraindikation (till exempel sinnessjukdom) eller behov av vård för smittsam sjukdom inte förelåg. I akterna över de intagna på Venngarn återfinns – i nykterhetsnämndernas redogörelser och anstaltens anteckningar – bland annat följande förmodade anledningar till alkoholmissbruket: olyckliga familjeförhållanden [---] dåligt sällskap till en början under sin sjömanstid [---] inflytande från olämpliga kamrater [---] umgänget under hans kringflackande liv [---] familjeförhållanden samt umgänge med till missbruk av alkohol hemfallna personer [---] kamratinflytandet [---] viss nervös psykisk konstitution […] liksom ock umgänge med till SSA, HA, F I:, PA , Jönköpings fosterhemsinspektris till Jönköpings barnavårdsnämnd, / .  114 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning sådant missbruk hemfallna personer [---] svag och orolig karaktär samt olämpligt umgänge [---] Hustruns död […] samt de ekonomiska svårigheterna han då fick [---] ärvt sitt spritbegär såväl efter fadern som modern [och] de fattiga hemförhållandena underströk det än kraftigare [---] Svag karaktär [---] Umgänge med supiga personer [---] dåligt umgänge, arbetslöshet och ett vagabonderande levnadssätt [---] Svag karaktär, mindre gott umgänge och frestelserna i yrket som hotellvaktmästare. Det är naturligtvis mycket svårt att fastställa vilken eventuell tankeverksamhet som ligger bakom dessa bedömningar. Aktmaterialet från anstalterna består till stor del av formulär – redogörelser från nykterhetsnämnderna och läkarbetyg – med förtryckta frågor som skulle besvaras som en del av interneringsförfarandet. På detta sätt tvingades läkare och nykterhetsnämndspersonal till ett formaliserat förfarande som innebär både fördelar och nackdelar för historikern. Fördelen är att det skapas jämförbarhet – mellan anstalter och över tiden – som kan illustrera tendenser till skillnader i behandlingen mellan män och kvinnor och utvecklingslinjer över tid. Nackdelen är att det formaliserade förfarandet kan misstänkas bidra till ett rutinskrivande som kanske inte tränger allt för djupt in i det enskilda fallet. Denna misstanke får ytterligare näring av den relativt vanliga förekomsten av traderingar i journalmaterialet; inte sällan går beskrivningar i aktmaterialet tillbaka på tidigare betraktelser, ofta i snarlika eller identiska formuleringar. Men även om förklaringar och diagnoser lätt traderas när man har att svara på en förtryckt fråga kan man nog anta att man angav vad som i samtiden uppfattades som legitima förklaringar. Dessa förklaringar tog för männens del i stor utsträckning fasta på den sociala miljöns påverkan, familjeförhållandena, individens karaktär och kamratumgänget. Man verkar annars inte ha ägnat någon större tankemöda åt att förklara det manliga alkoholmissbruket, detta till skillnad från de rigorösa förklaringar – ofta syftande mot en bedömning av sedligheten – som förlänades de kvinnliga alkoholmissbrukarna. SSA, VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, Nederkalix NN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, registerkort / ; VA, F II:, PA /, MSNN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, registerkort / ; VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, MSNN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse, /  (dessa anges som bidragande orsaker till alkoholmissbrukets ”förvärrande och fortlevande”, ej till dess uppkomst); VA, F II:, PA / , registerkort / ; VA, F II:, PA /, Torsås NN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, PM angående nr. , / ; VA, F II:, PA /, SSNN:s PM, / .  Jämför t.ex. SSA, HA, F I:, PA , SSNN:s redogörelse, /  och SSNN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse, /  och Nederkalix NN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse, /  och Uddevalla NN:s redogörelse, / .  115 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Kvinnor: Olämpligt arv, bristfällig miljö och sedeslöshet Astrid Sundberg vid Stockholms stads nykterhetsnämnd tecknade  en bild av den kvinnliga alkoholmissbrukaren som känns igen även under denna undersökningsperiod: Kvinnlig alkoholist! Vem känner icke en fasa vid det uttrycket. Det är ju också i de flesta fall så, att en kvinna, som förfallit till spritmissbruk, även i andra hänseenden, ur moralisk och sedlig synpunkt, står på ett lågt plan. Undantag finnas naturligtvis från denna regel, men äro måhända mer sällsynta än bland de manliga alkoholisterna. Den kvinnliga alkoholmissbrukaren var sedeslös, men den eventuella orsaksrelationen mellan alkoholmissbruk och sedlighet var många gånger en öppen fråga. Visst finns det beskrivningar av kvinnor som ”haft samlag med olika män för att männen i gengäld skulle bjuda henne på spritdrycker”, men oftare konstateras bara en samvariation mellan osedligheten och alkoholmissbruket eller så antogs osedligheten vara (del-) orsak till alkoholmissbruket. Socialläkaren Gunnar Inghe fann i sin undersökning av lösdrivare och prostituerade  att flertalet av de undersökta prostituerade kvinnorna var grova spritmissbrukare, men också att ”prostitutionen [var] det primära och spritmissbruket det sekundära”. Att prostitutionen med tiden ledde till alkoholmissbruk förtydligades också på annat ställe i samma utredning med att knappt någon av de yngre undersökta hade varit föremål för alkoholistvårdsåtgärd, men desto fler av dem som var  år eller äldre. Alla prostituerade var alltså inte alkoholmissbrukare, men nästan samtliga alkoholmissbrukande kvinnor var eller hade varit prostituerade. Utifrån detta kunde man sluta sig till att prostitutionen med tiden ledde till alkoholmissbruk. Vid sidan av något ospecifika förklaringar som dåligt umgänge, olyckliga familjeförhållanden, dålig karaktär, bristande uppfostran och dåligt inflytande från diverse män, söktes orsakerna till Haknäsklienternas alkoholmissbruk ofta i den flitigt anlitade osedligheten. Emellanåt var det frågan om subtila anmärkningar om att Astrid Sundberg, ”Några rön och erfarenheter under arbetet bland kvinnliga alkoholister”, TfNN, :, s. .  SSA, HA, F I:, PA , Polisrapport, / . Fler exempel på hur prostitutionen berodde på missbruket i: HA, F I:, PA , Polisundersökning enl. alkoholistlagen,  / ; HA, F I:, PA , Undersökning enl. alkoholistlagen, / .  Gunnar Inghe, ”Socialpsykologiska synpunkter på lösdrivare och prostituerade”, Bil.  i: SOU :, s. . Liknade kausalitet i: SOU :, s. .  SOU :, s.  f; Bland alkoholistvårdsklientelet var , enligt Socialstyrelsen, en ”avsevärd del” av de intagna kvinnorna prostituerade. ”På alkoholistanstalter intagna under ”, SM, :, s. .  SSA, HA, F I:1, PA 1, GSNN:s redogörelse,  ⁄  ; HA, F I:, PA , GSNN:s redogörelse,  ⁄  ; HA, F I:, PA , GSNN:s redogörelse,  ⁄  ; HA, F I:, PA , GSNN:s redogö-  116 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning någon som ”har varit byråskriven” och ”hushållat för olika män” numera uppsökte ”vad sällskap som helst som kan skaffa henne rusdrycker”. Föreställningen om ett samband mellan alkoholmissbrukande kvinnors missbruk och sedeslöshet bidrog sannolikt till att representanter för tillämpningsorganen satte klienternas tvivelaktiga sexualmoral på pränt, som svar på frågan om sannolika yttre anledningar till alkoholmissbruket: Redan i -årsåldern hade hon fast sällskap med en betydligt äldre man. Hon lämnades i unga år fria tyglar att leva sitt liv efter eget gottfinnande, och den lättjefulla livsföring, som hon sålunda i unga år grundlagt, accentuerades ytterligare, när hon genom att hennes man ofta var ute och seglade till sjöss gavs tillfälle att låta sitt äventyrsbegär få fritt spelrum, utan att hennes man finge kännedom därom. Ofta brukade hon och den väninna, med vilken hon nu sammanbor, göra resor över till Helsingör och där supa sig fulla för att sedan fortsätta festandet hemma i bostaden. En gång påträffades hon av sin man på en soffa i Slottsskogen, där hon hade sexuellt umgänge med en annan man. Många gånger var dock samvariationen eller orsakssambandet mellan sedeslöshet och alkoholmissbruk mer explicitgjord, ofta som ett svar på den förtryckta frågan om sannolika yttre anledningar till alkoholmissbruket: Svag karaktär och ett lösaktigt liv hava troligen varit bidragande orsak till missbruket av alkohol [---] Alkoholmissbruket sammanhänger tydligen med hennes för övrigt lösaktiga levnadssätt [---] Försummad uppfostran jämte sedeslöst leverne och umgänge med alkoholmissbrukande sjömän äro yttre orsaker till missbrukets uppkomst och utveckling [---] Sysslolöshet och sedeslöst liv har förmodligen fört N. allt längre, men redan i unga år uppstod svårigheter för henne [---] Spritbrukets uppkomst och utveckling torde kunna tillskrivas dålig uppfostran, fattigdom och hennes sedan tidiga år sedeslösa leverne. Kombinationer av både olämpligt arv och bristfällig miljö kunde också, tillsammans med sedeslöshet, förklara alkoholmissbrukets uppkomst. Att det var sedeslösheten som ledde till alkoholmissbruket, och inte tvärtom, var en föreställning som gjorde sig gällande även om inte specifika frågor på formulär tvingade fram en orsak. I ett relse,  ⁄  ; HA, F I:, PA , GSNN:s redogörelse,  ⁄  ; HA, F I:, PA , Jönköpings NN:s redogörelse,  ⁄ ; HA, F I:, PA , GSNN:s redogörelse,  ⁄  ; HA, F I:, PA , GSNN:s redogörelse,  ⁄  ; HA, F I:, PA , SSNN:s redogörelse,  ⁄  ; HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till Malmös rättshjälpsanstalt,  ⁄  .  SSA, HA, F I:, PA , SSNN:s redogörelse, / . Liknande förklaring redan : HA, F I:, PA , SSNN:s redogörelse, / .  SSA, HA, F I:, PA , Hälsingborgs NN:s redogörelse, / .  SSA, HA, F I:, PA , SSNN:s redogörelse, / ; HA, F I:, PA , SSNN:s redogörelse, / ; HA, F I:, PA , MSNN:s redogörelse, / ; HA, F I:, PA , SSNN:s redogörelse, / ; HA, F I:, PA , Halmstad NN:s redogörelse,  / .  SSA, HA, F I:, PA , MSNN:s redogörelse, / . 117 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN reportage om Haknäsanstalten i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning  konstaterades till exempel att spriten för dessa prostituerade kvinnor ofta var ”ett medel för intäktens förvärv”. Också Margareta Lundeberg spårade denna kausalitet då någon på grund av nöjeslystnad började leva sedeslöst, varpå även alkoholmissbruket uppstod. På Haknäs hade man således att vid sidan av de intagnas alkoholmissbruk också hantera deras tvivelaktiga sexualmoral. Lösningen var dock delvis densamma som den som nyttjades för det manliga klientelet, nämligen arbete. Den manliga lösningen: Arbete Gunnar Månsson (föreståndare vid Åsbrohemmet),  En intern kom en dag in till mig, det var på eftermiddagen, och frågade om han ej fick avsluta sitt arbete för dagen, ty han ansåg att han utfört det arbete, som en rationell vård krävde av honom. Alkoholisterna sakna ej humor. I svensk politisk debatt och forskning sammankopplas vanligtvis begreppet arbetslinjen med den aktiva arbetsmarknadspolitik som växte fram under -talet. I motsats till understödslinjen skulle hjälp till arbetslösa förmedlad enligt arbetslinjen i första hand bestå av arbete eller utbildning och endast i nödfall utgå som kontanta bidrag. Med en aktiv arbetsmarknadspolitik skulle yrkes- och arbetskraftsrörligheten stimuleras och individens skyldighet att försörja sig skulle balanseras mot hennes krav på arbete. Arbetslinjen i dess vidaste bemärkelse bottnar i en samhällssyn baserad på normen att var och en ska tjäna sitt uppehälle genom att arbeta. Som moraliskt organiserande princip har denna arbetsetik äldre anor och vidare implikationer än de arbetsmarknadspolitiska. Den franske filosofen Michel Foucault har till exempel funnit arbetsetiska överväganden bakom -talets inspärrningsvåg av fattiga, prostituerade, arbetsovilliga och vansinniga – något han kallar ”det stora fördömanSandblad , s. . Även: John Takman, ”Flickprostitutionen i Stockholm”, SM, :, s. ; Intervju med Curt Åmark, Bromma, / .  SSA, HA, F I:, PA , PM ang. O.O. (Margareta Lundeberg), / . Liknande resonemang ang. de prostituerade som drabbades av veneriska sjukdomar i: Björkman , s.  f.  Gunnar Månsson, ”Alkoholistanstalten Åsbrohemmet”, TfNN, :, s. .  Malin Junestav, Arbetslinjen i den svenska socialförsäkringsdebatten och lagstiftningen –, Uppsala , s. ; Håkan Regnér, ”Ändrade förutsättningar för arbetsmarknadspolitiken?”, i: SOU :, Välfärdens förutsättningar: arbetsmarknad, demografi och segregation, s. . Arbetslinjen i -talets arbetslöshetspolitik undersöks i en kommande avhandling från Historiska institutionen, Stockholms universitet: Lena Eriksson, Arbete till varje pris. Arbetslinjen i talets arbetslöshetspolitik.  Junestav , s. .  118 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning det av sysslolösheten”. Även i Sverige kom -talet att bli det århundrade då anstaltsvård ersatte äldre tiders straffhot och tvångsutskrivning till krigstjänst och då tukthus upprättades för att tvinga lösdrivarna till arbete, en åtgärd som vid sidan av att bestraffa ett oönskat beteende också ansågs leda till en förbättrande fostran. Den moderna arbetsetiken har av sociologen Zygmunt Bauman beskrivits som ett närmast strategiskt program för att anpassa arbetsmoralen till industrisamhällets villkor och bryta ner det utbredda motståndet mot fabriksarbetet, ett program som dock förutsatte relativt tydliga påtryckningsmedel – däribland en koppling av det ekonomiska understödet till fattighusen, tvångsintagningar och hot om kroppsstraff. I det här avsnittet undersöks alkoholistvården ur detta arbetsetiska perspektiv. Alkoholistanstalterna kan utifrån Midré med rätta betraktas som avgränsningsinstitutioner som på alla upptänkliga sätt testade individernas arbetsvilja – inför intagningar, under anstaltsvistelsen och inför försökspermissioner och utskrivningar. Detta är arbetslinjen förvaltad inom alkoholistvården, en arbetslinje definierad som en incitamentsstruktur där både individers vilja och förmåga att arbeta belönas – och där motsatsen bestraffas. Undersökningen tar sikte mot att beskriva hur denna arbetslinje har motiverats och hur den präglade de intagnas vardag inom anstaltsvården, där den i någon mån reducerades till en programförklaring enligt vilken de intagna skulle ”botas” med arbete. Arbetslinjen uppvisar som vårdideologi en anmärkningsvärd kontinuitet under avhandlingens undersökningsperiod, –. Vad som däremot förändras är det påbjudna arbetets innehåll, syfte och verkningar. Det som ursprungligen betraktades som ett moraliskt styrmedel och ett medel för att återbörda den intagne till den öppna arbetsmarknaden, kom med tiden att fyllas med flera olika syften. Under åren – betraktades arbetet fortfarande främst som karaktärsdanande och som ett medel att träna arbetsförmågan. Dessutom var de intagnas arbetsinsats nödvändig för anstaltens ekonomi och skötsel. Arbete på Venngarn Venngarns första direktör Eric Wijkmark hade varit både anstaltsdirektör och predikant och hans efterföljare Hardy Göransson spåddes åtminstone under sin tidiga karriär en framtid som biskop. Under John Lönnbergs reglemente utmönstrades Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken, Stockholm , s. . Torsten Eriksson, Kriminalvård. Idéer och experiment, Stockholm , s.  f & .  Zygmunt Bauman, Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen, Göteborg , s. .  Eriksson , s. .   119 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN dock all kristlig fostran, något som beklagades i anstaltspredikantens sista årsberättelse . Gud hade ingen plats inom den moderna alkoholistvården, åtminstone inte på de statliga anstalterna, där man under åren – kunde luta sig mot avsiktsförklaringen i Venngarns stadga: Med vården åsyftas, att de å anstalten intagna skola genom arbete och moralisk påverkan sättas i stånd att återgå till ett nyktert och ordentligt liv. Den moraliska påverkan var enligt Eric Wijkmark mest att betrakta som en indirekt behandling. Bara själva miljöombytet, att den ”under ruset våldsamme flyttas bort från hem och familj, bort från gamla kamrater och skramlingsställen”, var att betrakta som moralisk påverkan. Samtal, undervisning och vad som senare skulle kallas eftervårdsplanering – såsom platsanskaffning eller korrespondens med hem och nykterhetsnämnder – fungerade som mer direkt moralisk påverkan. Wijkmarks efterträdare, Hardy Göransson, menade att den moraliska påverkan man utsatte den intagne för främst var att betrakta som ”ett lugnt samtal om hans ansvar inför kallelsen som människa och inför samhälle, föräldrar, hustru och barn”. Om den moraliska påverkan var något vag i sina konturer så var inslaget av arbete desto mer artikulerat och närvarande i anstaltsbehandlingen. Vid sidan av möjligheten till tvångsintagning var arbetsplikt en av de nyheter som lanserades inom det statliga anstaltsväsendet . Inom den äldre frivilligvården hade de intagna endast varit sysselsatta en kortare del av dagen, men på Venngarn blev arbetet enligt Wijkmark ”en mycket mer betydande faktor i anstaltsvården”. Den statliga tvångsvården hade – till skillnad från den privata alkoholistvården – udden vänd mot samhällets lägre klasser och på Venngarn slog man därför från början fast att arbetsdagen skulle vara lika lång som på den öppna arbetsmarknaden. De intagna skulle efter utskrivningen vara förmögna till en arbetsprestation ”jämställd med vanliga arbetare”, eftersom de i annat fall saknade möjlighet att reda sig. I Venngarns stadga formulerades detta som att den intagne skulle ”sysselsättas på sätt, SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Berättelse över anstaltspredikantens verksamhet under kalenderåret . Se även: Erik Lindblom, ”Några synpunkter på anstaltsvården”, TfNN, :, s. .  SFS :, § ; SFS :, § .  Eric Wijkmark, ”Alkoholistvårdsarbetet”, Tirfing, :–, s. .  Ibid.; Eric Wijkmark, ”Statens vårdanstalt för alkoholister vid Venngarn”, TfNN, :, s. .  Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. V”, TfNN, :, s. .  Eric Wijkmark, ”Alkoholistvårdsarbetet”, Tirfing, :–, s. .  Ibid.  SFS :, § .  120 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning som är ägnat att giva honom förmåga att efter utskrivningen genom arbete förvärva sitt uppehälle”. Det dominerande jordbruksarbetet hade enligt Wijkmark ”en förunderligt läkande inverkan på söndertrasade kropps- och själskrafter”. Genom arbetet på anstalten skulle de intagna ”bli vanda vid och få kärlek till ordnat arbete” och målet med anstaltsvistelsen var att den intagne ”på ett okonstlat sätt så småningom själv få så att säga smak för ordnat arbete och sunt levnadssätt”. Hardy Göransson menade  att arbetet var ”en välsignelse och arbetstvånget, inskrivet redan i alkoholistlagen, ett av anstaltens förnämsta hjälpmedel för att hålla kroppar och sinnen spänstiga”. Trots att arbetsplikt syftande mot civil arbetsförhet var det främsta argumentet för anstaltens arbetsdrift, samsades detta under den statliga alkoholistvårdens första årtionden med en uppfattning av arbetet som moraliskt karaktärsdanande, en uppfattning som både Eric Wijkmark och John Lönnberg gav uttryck för. Men även när uppfattningen om arbetet som karaktärsdanande – och därigenom direkt behandlande – avtog, kom arbetet att utgöra ett väsentligt och ständigt debatterat inslag inom anstaltsvården av missbrukare. Venngarns arbetsdrift kan under åren – sägas ha varit förhållandevis traditionell. Med detta menas att den i stora drag följde det mönster som hade gällt från första början. Liksom i Wijkmarks beskrivning från  bestod arbetet under talet huvudsakligen av jordbruksarbete, trots att det – precis som  – var ganska få lantbrukare som togs in på Venngarn. De flesta alkoholistanstalter liknade i mitten av -talet enligt Socialstyrelsen ”större lantgårdar”, och Venngarn var inget undantag. Den form av mer okvalificerat jordbruksarbete som stod till buds på anstalten var dock till sin karaktär inte helt olikt de grovarbeten som en stor del av de intagna kände igen från livet utanför anstalten. Förutom jordbruket fanns en verkstad och möjligheter till trädgårdsarbete. En del intagna sysselsattes också med så kallat handräckningsarbete, i kök och matsal samt med städning. Att bereda alkoholmissbrukaren möjlighet till arbete under tillsyn var själva vårdtanken och enligt Venngarnsstyrelsen behövde det inte nödvändigtvis ske på anstalten, eftersom man nog kunde få en ”både billigare, effektivare och från den enskildes synpunkt mera tilltalande ‘alkoholistvård’, om man Eric Wijkmark, ”Statens vårdanstalt för alkoholister vid Venngarn” TfNN, :, s. . Ibid.  Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. I”, TfNN, :, s. .  Eric Wijkmark, ”Alkoholistvårdsarbetet”, Tirfing, :–, s. ; John Lönnberg, ”Alkoholistvård”, i: Svensk uppslagsbok, Malmö .  SoS, NvB,  B I, A /Alk. , Socialstyrelsens yttrande…, / .  Björkman , s. .  Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. I”, TfNN, :, s.  f.   121 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN kunde placera en alkoholist i skyddad arbetsanställning under viss tillsyn i stället för att hålla honom på alkoholistanstalt”. Venngarns dagordning utgjorde det yttre ramverket för en normal vecka för de intagna. Dagordningen från  stod sig ända fram till , då man införde lediga lördagar och en anpassning efter TV-utbudet på kvällen.  såg dagordningen för Venngarns vardagar ut på följande sätt: Venngarns dagordning, ‒ : väckning :–: morgontoalett, vädring, bäddning : :–: : frukost arbete (avbrutet kl. : av en  min. rast å arbetsplatsen) middag :–: arbete : kaffe : : (under sommarmånaderna :) kvällsmåltid släckning På lördagarna avslutades arbetet klockan  och eftermiddagstimmarna utnyttjades till bad och persedelvård. På fritiden anordnades – åtminstone på Wijkmarks tid – ”samkväm och musik, föredrag, uppläsningar och understundom biografföreställningar”. Ett par gånger om året fick man besök av någon teaterföreställning. En gymnastiksal och en idrottsplan möjliggjorde också kägelspel, fotboll och kulstötning. Arbete och självhushållning Ett argument mot institutionsvård har varit att vårdformen är väldigt kostsam. Frågan om anstaltsvårdens ekonomiska rationalisering har därför ständigt gjort sig påmind. Under alkoholistlagens sista femton år var den dessutom intimt förbunden med möjligheterna att utvinna ett ekonomiskt mervärde ur de intagnas arbetsinsats. De anstalter som kom till under det expansiva -talet skulle därför gärna vara stora, eftersom de därigenom blev ”ekonomiskt bärkraftigare”. Men även i början SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Venngarnsstyrelsen till Finansdepartementet, / . SSA, VA, A I:, Venngarns verksamhetsberättelse .  Eric Wijkmark, ”Statens vårdanstalt för alkoholister vid Venngarn” TfNN, :, s.   Se t.ex. Sandblad , s. .  RA, SoS, SvB,  E VIb:, Några synpunkter i samband med ordnande av en ny alkoholistanstalt, / .   122 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning av -talet framstod de ur vårdsynpunkt eftersträvansvärda mindre anläggningarna som svåruppnåeliga, eftersom de inte kunde ”drivas rationellt från ekonomisk synpunkt”. Att så många anstalter förlades i anslutning till jordbruksfastigheter berodde alltså inte enbart på att man ville förläna de intagna en fläkt av det hälsosamma lantlivet; det var också en ekonomisk nödvändighet att anstalten producerade en stor del livsmedel själv. När man utredde och planerade för anstaltsvården av alkoholmissbrukare och lösdrivare stod därför ofta de ekonomiska frågorna i förgrunden, särskilt under krisår som under andra världskriget, när en utredning fick i uppdrag att planera för en mer ”rationell och ekonomisk organisation av anstaltsvården”. Venngarn stod för en stor andel av statens sammanlagda kostnader för alkoholistvården, anläggningsåret  för hela  procent. Venngarns andel av statens totala alkoholistvårdskostnader sjönk under -talet till i genomsnitt  procent, under -talet till  procent, och under den första halvan av -talet till  procent. Detta berodde på ökade totala kostnader inom den expanderande alkoholistvården – Venngarns kostnader ökade samtidigt. Venngarns ständiga och växande överbeläggning gjorde att man inte såg några möjligheter att minska på kostnaderna, och när man  ombads se över vilka besparingar man kunde göra föreslog anstaltsledningen i stället något provokativt besparingar ”genom införande av ett tillfälligt rusdrycksförbud eller genom temporär inskränkning av lagens tillämplighetsområde”. Men Venngarn höll, liksom många andra anstalter, nere kostnaderna genom sitt stora jordbruksinnehav. Därtill drog anstalten in en del pengar på de intagnas arbetsinsatser, för vilka de hade att betala en flitpenning som klart understeg marknadsmässiga löner. Driftöverskottet varierade dock betydligt från år till år och var knappast något att bygga en budget på. Bertil Ahlsén, ”Att vårdas på alkoholistanstalt. I”, TfNN, :, s. . Lm, ”Kurön”, SST, :, s.  f.  RA, SoS, SvB,  E Ib:, Utredning ang. anstaltsorganisationen, / ; RA, SoS, SvB,  B Ic:, d.nr. A /, Socialstyrelsens yttrande…, / .  SOU :, s. . Förutom kostnaderna för Venngarn inräknades i de totala alkoholistvårdskostnaderna kostnader för övriga statliga anstalter, erkända och enskilda anstalters driftskostnader, anordningskostnader för erkända anstalter, kostnader vid tvångsintagning, kommunala nykterhetsnämnders och länsnykterhetsnämnders verksamhet och Socialstyrelsens kostnader.  SSA, VA; E I:, PM ang. besparingsåtgärder, / .  SSA, VA, A I:, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelser – & – & –; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse .   123 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN På Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå hävdade man att alkoholistvården var ”styvbarnet inom socialvården” och inom detta åtgärdsprogram förutsattes det att de intagna skulle bidra till underhållet och den ekonomiska driften genom sina arbetsinsatser. Här kom de intagnas bristfälliga arbetsförmåga att utgöra en begränsning och redan  uppfattade anstaltsledningen Venngarns stora jordbruksinnehav som något problematiskt, eftersom de intagnas arbetsförmåga inte räckte till. Anledningen till detta sökte Venngarnsstyrelsen i centraliseringen av vårdplaceringarna till Socialstyrelsen, något som för Venngarns del hade medfört en tilldelning av en del ”utpräglade psykopater och andra behäftade med nervösa besvär” vars arbetsprestationer anstaltsledningen uppfattade som ”mycket undermåliga”. Det överbelagda Venngarn hade dock inte de problem som anstaltsdirektören Carl Gülich upplevde på Landskrona, där han snarare än rätt sorts intagna önskade sig fler intagna.  hade man nämligen bara fyrtio intagna kvinnor på en anstalt med plats för tvåhundra, varför man tvingades anställa kostsam civil personal till anstaltens moderna tvätteri. ”Det blir ingen affär som det nu är”, beklagade sig Gülich i Dagens Nyheter. Att på detta sätt ställa arbetsdriften i centrum för att sedan önska sig ett klientel eller vårdformer därefter var något som återkom under åren. En variant på det temat var den diskussion kring vårdtidernas längd som fördes vid årsmötet för De erkända alkoholistanstalternas centralorganisation (DEACO) . Här ställde sig anstaltsföreståndaren Hugo Linell kritisk till de allt kortare vårdtiderna som dels gjorde den så kallade arbetsterapin meningslös, dels försvårade anstalternas skötsel eftersom denna krävde en viss kontinuitet. Även på Venngarn beklagade man de kortare interneringstiderna, vilka tillsammans med ett allt mer arbetsodugligt klientel medförde svårigheter att ”tillgodose det föreliggande arbetskraftsbehovet”. Vid sidan av arbetsdriftens ekonomiska tillskott kom nämligen också underhåll och handräckningsarbete att tillmätas en viss betydelse vid valet av de intagnas sysselsättning. Det var dock ett problem att dessa arbeten inte kunde ackordbestämmas, varför de intagna i möjligaste mån valde bort arbetsuppgifter som städning och kökshandräckning, något anstaltsledningen i sin tur sökte kompensera genom högre arbetsersättning för just dessa arbeten. Fritz Hag, ”Nykterhetsvården i  års statsverksproposition”, TfNN, :, s. . Anstaltens rådgivande psykiater och läkare , Curt Åmark, har i en intervju berättat hur denna aspekt av arbetsdriften framstod som en av de mer väsentliga för anstaltens direktör under - och -talet. Intervju med Curt Åmark, Bromma, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AS /, Venngarnsstyrelsen till Riksdagens revisorer, / .  ”Kvinnliga lösdrivarna försvinnande klientel”, DN, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Protokoll från DEACO:s årsmöte, / , § .  SSA, VA, E I:, Venngarnsstyrelsen till  års alkoholistvårdsutredning, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / ;  124 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning Karaktärsdaning genom arbete Då erfarenheten emellertid givit vid handen, att det i allmänhet icke finns någon utsikt att återföra en alkoholmissbrukare till ett nyktert och ordentligt levnadssätt, därest han icke har regelbunden sysselsättning – här, om någonsin, gäller det gamla ordspråket ”fåfäng gå lärer mycket ont” – bör man först och främst söka förhjälpa den arbetslöse alkoholmissbrukaren till någon anställning.  års fyllerisakkunniga antydde en orsak till och möjlig bot mot alkoholmissbruket; arbetslösheten var i sig moraliskt förledande och lösningen kunde därför vara att hålla den presumtive alkoholmissbrukaren i arbete. Denna arbetsetiska inställning till alkoholmissbruket delades av Malmö stads nykterhetsnämnd , som dock vände på problemformuleringen. Nämnden såg hur ett långvarigt alkoholmissbruk med tiden ledde till ”en uppluckring av individens moraliska föreställningar”, något som gjorde alkoholmissbrukaren ”alltmer obenägen att fullgöra de förpliktelser, som enligt gängse uppfattning åligger en skötsam samhällsmedlem”; han ställde sig ”utanför det produktiva livet” genom att inte arbeta och valde i stället att parasitera på sina medmänniskor eller ägna sig åt kriminalitet. Oavsett orsakssambandets riktning fanns här en tydlig koppling mellan alkoholmissbruk, moralisk uppluckring och mer eller mindre frivillig arbetslöshet. Ett nyktert leverne var omvänt inte bara en förutsättning för duglighet i arbetet; arbetet var i sig karaktärsdanande och därigenom en möjlig bot mot alkoholmissbruk. Ivan Bratt och Alfred Petrén hade tidigt karakteriserat anstaltsvården som framför allt ett uppfostringsprojekt och denna inställning delades av John Lönnberg i slutet talet. På Venngarn stipulerade stadgan behandlingsprincipen arbete och moralisk påverkan, men inom denna traditionella alkoholistvård var arbete också liktydigt med moralisk påverkan. Hardy Göransson menade att: Det arbete som en ”vanlig” människa behöver både för sin bärgning och för att hon moraliskt skall kunna hålla sig uppe, är lika nödvändigt för att den som förbrutit sig skall kunna assimileras i samhället igen. Arbete uppfostrar, skapar gemenskap och ansvarskänsla, och det bör vara självklart, att detta det yppersta av uppfostringsmedel icke kan undvaras i en verksamhet, som tar sikte på att till ett ordentligt och hederligt liv återföra dem, som förut misskött sig. VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § ; VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § ; VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § .  SOU :,  f.  Arvid Giertz, ”Alkoholisterna på arbetsmarknaden”, TfNN, :, s.  f.  Alkoholen och samhället, , s. ; Alfred Petrén, ”Några ord om verksamheten vid statens vårdanstalt för alkoholister å Venngarn”, TfNN, :, s.  ff; Lönnberg , spalt .  ”Fotfäste i arbetets värld bästa för mindre arbetsföra”, Social-Demokraten, / . Göransson var vid denna tid landets högste fångvårdschef och uttalade sig väl egentligen om arbetets roll inom 125 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Venngarnsstyrelsen motsatte sig av liknande skäl den föreslagna nymodigheten med tidsbestämda korttidsinterneringar för vissa alkoholmissbrukare, detta då den obestämda intagningstiden sporrade till arbetsamhet – något som i sin tur hade ett ”uppfostrande värde” och gynnade anstaltsordningen. Arbetet var moraliskt fostrande i sig och den som gärna undvek arbete visade därmed också att han saknade ”självdisciplin”. Konjunktur, yrkesstruktur och arbetsträning Anstalternas verksamhet var intimt förbunden med konjunkturella och säsongsmässiga variationer på den öppna arbetsmarknaden. Sämre ekonomiska tider innebar ett dubbelt tryck på alkoholistanstalterna eftersom den arbetslösa alkoholmissbrukaren dels lättare gjorde sig skyldig till brott mot vissa specialindikationer, dels var svårare att sätta i arbete i samband med utskrivning. Våren  varnade August Åman för att man måste räkna med ett ökat tryck på alkoholistanstalterna i samband med en försämring av arbetsmarknadsläget. Men någon omedelbar lågkonjunktur stod inte inför dörren och vid DEACO:s årsmöte  erinrade landshövding Bernhard Eriksson om att det för tillfället rådde goda konjunkturer, ”men om läget på arbetsmarknaden försämras, ha vi att vänta ännu högre intagningsfrekvens på anstalterna”. Även Socialstyrelsen varnade  för att man skulle behöva fler vårdplatser på alkoholistanstalterna om arbetsmarknaden svek. Anstalternas beläggning växlade inte bara med konjunkturen utan också med årstiden. Under den varmare årstiden minskade antalet intagningar och på somkriminalvården, men dessa mer generella formuleringar fångar väl Göranssons inställning till arbetet även inom alkoholistvården – som ju hade varit Göranssons fält bara tre år tidigare (se t.ex. Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. I”, TfNN, :, s. ). Göransson, som menade att ”hyvelbänken är den bästa pedagogen”, höll ännu tio år senare arbetet högt som behandlingsmetod, se: ”Antabuskurer central fråga vid juristmöte i Norrköping”, Östergötlands Dagblad, / .  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Utlåtande över snabbutredningen, / ; Dahlberg , s. . Förslagsställaren Gunnar Dahlberg utvecklade även sina tankar kring korttidsinterneringen, som skulle få den intagne att ”nyktra till och tänka sig för” utan att lida de sociala skador som en långtidsinternering medförde, i Tirfing: Gunnar Dahlberg, ”Alkoholismens förekomst och behandling. II”, Tirfing, :, s. .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / . Samma på Åsbrohemmet: Johansson , s. .  August Åman, ”Beläggningen på alkoholistanstalterna under den gångna vintern”, TfNN, :, s. .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Protokoll från DEACO:s årsmöte, / , § .  August Åman, ”Socialstyrelsens förslag rörande anslagen till nykterhetsvården för budgetåret /”, TfNN, :–, s. . Se även: ”Alkoholistanstalterna har högbeläggning”, Värmlands Folkblad, / . 126 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning rarna kunde anstalternas överbeläggning temporärt upphöra. Denna säsongsvariation återspeglade delvis att alkoholistvårdens klienter var att betrakta som säsongarbetare. Yrkesstrukturen bland de intagna förändrades inte påtagligt under åren – och presenteras i tabell  som genomsnittliga procentsatser.  .      ,    ( )  ‒ (  ) Sverige,  Sverige,  Alkoholistanstalterna, ‒ , Jordbruk med binäringar , , Industri och hantverk , , , Handel och samfärdsel , , , Allmän tjänst och fria yrken , , , Övriga och yrkeslösa , , , , , , Summa Källa: SM, ‒; TfNN, ‒. Skillnaden i yrkesstruktur mellan totalbefolkningen och de intagna torde i någon mån kunna tillskrivas anstaltsklientelets speciella åldersstruktur, men knappast fullt ut. I befolkningen i stort minskade andelen sysselsatta i jordbruket från , procent år  till , procent . Samtidigt ökade andelen sysselsatta inom industri och hantverk i motsvarande ordning, från , procent till , procent. För övriga yrkeskategorier var förändringarna mer blygsamma. Inom anstaltsklientelet var jordbrukarna – på anstalterna främst lantarbetare – kraftigt underrepresenterade. Detta förklarades dels med ett förmodat lägre alkoholmissbruk inom gruppen, dels med en genomsnittligt sämre effektivitet hos landsbygdens nykterhetsnämnder. Kategorin industri och hantverk – på anstalterna en ökande andel av främst industriarbetare – var också underrepresenterad. Kategorin övriga och yrkeslösa var den klart mest överrepresenterade på anstalterna. Denna kategori ökade också sin andel från runt  procent till nära  procent under perioden. Kategorin var i statistiken uppdelad på undergrupperna grov- och diversearbetare respektive gårdfarihandlare, kringflackande och yrkeslösa och tillväxten SSA, VA, A I:, Bil. AS /, Socialstyrelsen till Socialdepartementet, / ; August Åman, ”Beläggningen på alkoholistanstalterna under den gångna vintern”, TfNN, :, s.  f.  August Åman, ”På alkoholistanstalt intagna år ”, TfNN, :, s. ; Stig Östergen, ”På alkoholistanstalt intagna år ”, TfNN, :, s. . Även i: SOU :, Statistiska undersökningar kring alkoholfrågan, s. .  127 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN låg uteslutande på gruppen grov- och diversearbetare. Överrepresentationen förklarades med alkoholmissbrukarens anställningssvårigheter som gjorde att många av dem sökte sig till yrken med mindre kontroll och lägre krav på nykterhet. Från Socialstyrelsens sida menade man också att den höga andelen grov- och diversearbetare på anstalterna berodde på ”alkoholmissbrukets socialt degraderande verkan”. Yrkesstrukturen för de intagna på Venngarn skilde sig inte nämnvärt från den för hela anstaltsklientelet. För dessa intagna erbjöd anstalten arbete som enligt direktören Hardy Göransson  var ”medel och icke självändamål”: Att den intagne genom sitt arbete dels förtjänar en slant och dels bidrager till att hålla vårdkostnaderna nere, kan icke göras till föremål för någon befogad invändning, men syftet med arbetet är såsom förut antytt ett annat, nämligen att restaurera honom och göra honom skickad att vid utskrivningen antaga arbete på öppna marknaden. Denna arbetsträning var dock av det mer abstrakta slaget, det var mer meningen att upparbeta en allmän arbetsförmåga än att träna de intagna i något särskilt yrke. Jordbruksarbetet, som även kunde motiveras som andligt stärkande, lämpade sig därför utmärkt som allmän arbetsträning trots att jordbrukarna var klart underrepresenterade. Att bota alkoholmissbruket var i detta sammanhang att bättra arbetsförmågan. Detta framgick av den i nykterhetsnämndsredogörelserna förtryckta frågan om nuvarande arbetsförmåga ”och hur den kan förväntas bliva efter upphörande av alkoholmissbrukets inverkan”. Här kunde man till exempel göra gällande att arbetsförmågan ”är nedsatt till följd av rusdrycksmissbruk och att en förbättring kan vara att vänta efter erhållen vård å alkoholistanstalt”. Arvid Giertz, ”Alkoholisterna på arbetsmarknaden”, TfNN, :, s.  f. August Åman, ”På alkoholistanstalter intagna under år ”, TfNN, :, s. . Även: August Åman, ”På alkoholistanstalter intagna under ”, TfNN, :, s. ; August Åman, ”På alkoholistanstalt intagna år ”, TfNN, :, s. ; August Åman, ”På alkoholistanstalt intagna år ”, TfNN, :, s. ; S. Östergren, ”På alkoholistanstalt intagna år ”, TfNN, :, s. .  var överrepresentationen bland annat en följd av alkoholmissbrukets socialt degraderande verkan. August Åman, ”På alkoholistanstalt intagna år ”, TfNN, :, s. .  SSA, VA, A I:, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelser – & – & –; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse .  Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. I”, TfNN, :, s. .  Sandblad , s. .  Samma problembeskrivning och -lösning ang. lösdrivarvårdens urbana klientel i: SOU :, Förslag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar, s.  f; SOU :, s.  f.  SSA, VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse, / . Identisk formulering två år senare: VA F II:, PA /, Nederkalix NN:s redogörelse, / . Liknande formuleringar i: VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse, / .   128 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning Den nya flitpenningen  års stadga medgav vidgade möjligheter att använda arbetsersättningen som disciplininstrument. Enligt  års stadga var flitpenningen enbart att betrakta som arbetsersättning, men detta ändrades  på initiativ av Venngarnsstyrelsen: Skola de å anstalten intagna kunna fostras till arbetsamhet och ordentlighet, lärer det emellertid knappast vara riktigt att låta belöningen utgöra ersättning enbart för det utförda arbetet. Även den intagnes villighet att arbeta samt hans allmänna välförhållande synes härvid böra komma i betraktande. Styrelsen har därför i förevarande paragraf föreslagit, att å anstalten intagen person må kunna till uppmuntran och belöning för flit och välförhållande tilldelas flitpenning efter grunder, som styrelsen bestämmer. Detta blev också grunden för tilldelning av flitpenning i  års stadga. Flitpenningen kunde nu användas som styrmedel på en mängd olika sätt. Den kunde vara högre eller lägre beroende på vilket arbete som utfördes och beroende på om man tillämpade ackordslön eller inte. Den kunde höjas för den arbetsamme eller kvarstå på samma nivå för någon som bedömdes vara ”slö och omöjlig”. Den kunde också sänkas vid allvarligare förseelser eller helt dras in för den som avvek från anstalten.  var flitpenningen  öre om dagen, en summa som ”vid arbetsamhet och gott uppförande” steg till  öre efter en månad och sedan till  öre som var den högsta flitpenningen. Även om flitpenningen utgick för ”flit och välförhållande” slogs det också fast i stadgan att den intagne skulle sysselsättas ”på sätt, som är ägnat att giva honom förmåga att efter utskrivningen genom arbete förvärva sitt uppehälle”. Den svaga kopplingen mellan prestation och lön försvårade ibland denna målsättning varför man redan på -talet experimenterade med ackordslöner för att höja ”de intagnas arbetsprestationer […] till ungefärlig nivå med standarden i den öppna arbetsmarknaden”. Den ordinarie arbetsdriften kom nu att i stor utsträckning tillämpa ackordssystem genom vilket flitpenningen steg till  krona och  öre om dagen . En manlig industriarbetare – som inte fick del av alkoholistanstalternas SFS :, § . Skrivelse från Venngarnsstyrelsen, / , citerad ur: SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Socialstyrelsens utlåtande över Venngarnsstyrelsen framställning ang. dagpenning åt sjuka vårdtagare, / .  SFS :, § .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SFS :, § .  Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. I”, TfNN, :, s. .  SFS :, §§  & .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / .   129 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN fria kost och logi – tjänade i genomsnitt  kronor och  öre i timmen . Vid sidan av ackordssystemet medgavs inget marknadstänkande kring flitpenningen och de intagna skulle inte kunna förhandla till sig högre ersättning. De intagna verkar dock inte ha stått helt utan förhandlingsresurser och  hade flera arbetsledare självsvåldigt tvingats höja flitpenningen, eftersom ”åtskilliga arbetsuppgifter vore så krävande eller motbjudande och de intagnas uppfattning om sin arbetsskyldighet sådan” att de annars inte arbetade tillräckligt bra. Anstaltsdirektören John Lönnberg – som såg att detta kunde leda till ”skadlig konkurrens arbetsledarna emellan” – satte dock stopp för detta. Samma öde rönte ett förslag  där förslagsställaren hoppades kunna höja arbetsinsatsen i ladugårdsarbetet genom högre flitpenning. En sådan reform kunde nämligen leda till ”en upplösning av flitpenningssystemet” och var även ”diskutabelt från vårdsynpunkt”. Flitpenningssystemet var dock på väg mot sin upplösning, men inte på grund av några konkurrerande marknadslösningar för arbetsersättningen. Snarare var det skrivningen i  års stadga, där flitpenningen frikopplades från arbetsinsatsen, som med tiden skulle undergräva systemet. Det man upplevde som klientelets försämrade arbetsförmåga bidrog nämligen från slutet av -talet till ett nytänkande kring den traditionella arbetslinjens modifierade princip om arbete (flit och välförhållande) mot pengar (flitpenning). Alltfler intagna ordinerades sängläge eller var på annat sätt förhindrade att delta i arbetet och bland dessa spred sig en irritation över att de inte fick del av någon flitpenning, varför det beslutades att de som av läkaren bedömdes vara arbetsoförmögna skulle få en viss ersättning så länge detta tillstånd varade. Venngarnsstyrelsen var dock tydlig med att det inte var någon enhetlig dagersättning man var ute efter och att arbetslinjen fortfarande tronade på anstalten. I syfte att tydliggöra att själva flitpenningen verkligen utgjorde ”belöning för arbetsvillighet och arbetsprestation” önskade man därför höja flitpenningen så att den skulle bli märkbart högre än dagpenningen. Socialstyrelsen fann Venngarnsstyrelsens framställning om ”något slags surrogat SSA, VA, BII:, Venngarns verksamhetsberättelse ; SÅ, , tab. .  hade flitpenningen stigit till  krona (varav  öre innestående till avgången) till intagna med reducerad arbetstid (huvudsakligen på sjukavdelningen), : (varav  öre innestående till avgången) till intagna med normal arbetstid och max  kronor (varav  öre innestående till avgången) efter särskild prövning. VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § .  Ibid.  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / ; VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / .  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Venngarnsstyrelsen till Kungl. Maj:t, / .  130 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning för flitpenning” vara ”mycket beaktansvärd” och föreslog därför att denna fråga skulle lösas av både ”psykologiska skäl” och ”vårdskäl”, samtidigt som den också efterlyste särskild sysselsättningsterapi åt de arbetsoförmögna. Den nya flitpenningen skulle kunna utgå för en aldrig så liten insats på anstalten, om den intagne bara uppfyllde ”rimliga krav i fråga om välförhållande under anstaltsvistelsen”. Venngarnsledningen och Socialstyrelsen var sålunda överens om att införa något slags grundläggande dagersättning, även om Lönnberg hade en del synpunkter på terminologin och menade att ”flitpenning” inte kunde vara en adekvat benämning på en ersättning till arbetsoförmögna. Inrikesdepartementet gick på Socialstyrelsens (och Venngarnsstyrelsens) linje och godkände en dagpenning åt sjuka (arbetsoförmögna) vårdtagare. Den nya flitpenningsbestämmelsen kodifierades i februari  då det bestämdes att flitpenningen skulle grundas på den intagnes ”skicklighet, flit, villighet och förhållande i övrigt å anstalten”, samt att man skulle införa ”dagpenning åt sjuka vårdtagare”. Det rådde dock ingen tvekan om att denna dagpenning skulle vara betydligt lägre än den egentliga flitpenningen, något både anstaltsdirektören och -styrelsen slog fast. Och det var fortfarande viktigt för anstaltsledningen att markera mot sjuka vårdtagare. Vid sidan av lägre dagersättning vidtog man även andra inskränkningar – som förbud att delta i gemensamma aktiviteter på kvällstid – i deras förmåner, detta utifrån föreställningen att ”vissa intagna ha benägenhet att genom sjukanmälan söka undandraga sig deltagande i anvisat arbete”. Arbetsdrift i förändring Ovanstående uppspjälkning av arbetets form och syfte är naturligtvis ett utslag för författarens eget behov av tydliga kategorier till analysen. I källmaterialet återfinns SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Socialstyrelsens utlåtande…, / . Ibid.  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, PM…, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Inrikesdepartementet till Venngarnsstyrelsen, / ; VA, A I:, Bil. AD /, Meddelande ang. dagpenning och flitpenning…, / .  SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; VA, A I:, Bil. BD /, Venngarnsstyrelsen till Kungl. Maj:t, / . Se även: VA, A I: , Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § ; VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § ; VA, A I:, Bil. AD /, Inrikesdepartementet till Venngarnsstyrelsen, / ; VA, A I:, Bil. AD /, Meddelande ang. dagpenning och flitpenning…, / .  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, PM…, / ; VA, A I:, Bil. BD /, Venngarnsstyrelsen till Kungl. Maj:t, / .  RA, JO, F I:, /, John Lönnberg till JO, / .   131 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN aldrig denna uppdelning; arbetet var inte ifrågasatt under tidsperioden och därför knappast analyserat på ett liknande sätt. Arbetet fungerade – även om det var arbete för anstaltens egen drift, oavsett om det syftade mot arbetsträning, karaktärsdaning eller terapi – främst som ett diagnosinstrument. Såväl utifrån alkoholistlagens bokstav som i nykterhetsnämndernas och anstalternas praktik var det höjden av rationell vård att sätta de intagna i arbete. Alkoholistlagen beivrade arbetsovillighet utifrån flera specialindikationer, de kommunala nykterhetsnämnderna läste lagen utifrån detta och anstaltsledningen ställdes inför intagna som kanske varken ville eller orkade arbeta och av vilka man helst krävde både arbete och bostad inför försökspermission eller utskrivningar. I den mån arbetsdriften förändrades på anstalten under dessa år kan man säga att det var i riktning mot en hårdare driven arbetslinje där hela anstaltens resurser sattes in för att få till stånd så mycket och rationellt arbete som möjligt. Det laborerades med flitpenningar och ackord för att styra arbetet i önskvärd riktning och anstaltsläkaren hade att bekräfta de intagnas arbetsförmåga så att disciplinmedel kunde användas mot arbetsovilliga men arbetsföra. Eftersom isoleringsstraffen (kapitel ) medförde samma svårigheter till sysselsättning som det snart utagerade cellstraffet på landets fängelser hela tiden hade gjort, såg Lönnberg gärna en mellanform där de som bedömdes vara arbetsskygga bara skulle isoleras under fritiden, samtidigt som de under dagtid kunde hållas i utomhusarbete. En utredning föreslog också en mängd åtgärder, däribland låsta dörrar under arbetstid, för att få de intagna att arbeta mer och anstaltens befattningshavare diskuterade  möjligheterna att beivra förseelser mot ”den föreslagna stramare ordningen för kontroll av arbetstiden”. Samtidigt ser man en utveckling åt motsatt håll under samma tid. På Venngarns initiativ hade stadgan ändrats  så att ett av anstaltens viktigaste vårdinstrument – flitpenningen – nu kopplades till anstaltsvistelsen som sådan och inte bara till arbetsinsatsen. Lönnberg såg gärna att den gängse flitpenningsnedsättningen nyttjades som ”reaktion mot dåligt uppförande”, en möjlighet som han menade inte alltid brukats tillräckligt. I förlängningen öppnade denna frikoppling av arbetsersättningen från arbetsinsatsen för en utveckling mot en mer enhetlig dagersättning som skulle realiseras först i och med  års sjukpenningreform. Den ersättning åt sjuka vårdtagare som Venngarn lyckades genomdriva kan ses som ett första steg i den riktningen. Att vårdtagare per definition var sjuka var ett resonemang som ännu inte Björn Horgby, Ett spinnhus blir riksanstalt. Norrköpings fängelse under  år, Norrköping , s.  ff; SSA, VA, A I:, AS /, PM ang. disciplinstraff, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / .  Ibid.  132 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning vunnit gehör inom alkoholistvården, men från mitten av -talet skulle medikaliseringen av alkoholistvården borga för en ny syn på både alkoholmissbrukaren och arbetsersättningen. På Venngarn skulle man dock stå emot i det längsta. Den kvinnliga lösningen: Arbete och trevlighet Kvinnorna och de ekonomiskt gynnade klasserna var underrepresenterade på alkoholistanstalterna, och de ekonomiskt gynnade kvinnorna var särdeles underrepresenterade. Den borgerliga familjekonstruktionen fredade de gifta kvinnor som enligt Astrid Sundberg vid Stockholms stads nykterhetsnämnd i berusat tillstånd mest höll sig inomhus, och som därför inte gjorde sig skyldiga till några fylleriförseelser. Det rådde en klassmässig snedrekrytering inom anstaltsvården av kvinnor, och det var ett ”mestadels resultatlöst arbete” – som ändå skänkte Sundberg både glädje och tillfredsställelse om man lyckades få ”en genom dryckenskap slö och förfallen hustru eller moder att bli nykter och åter intressera sig för hemmet och familjen”. I stor utsträckning tog den alkohollagstiftning som var tänkt att stävja sociala skadeverkningar av alkoholmissbruket sikte på att reglera medborgarnas beteende i det offentliga samhällslivet, samt detta beteendes återverkningar på närstående och inom familjen. Utifrån samtidens familistiska ideal hade kvinnan att vårda hemmet och en kvinna i offentligheten gjorde sig inte skyldig till sociala skadeverkningar med mindre än att hon var just en offentlig kvinna, en puella publica. Sammantaget gav detta en säregen klientselektering där den socialt problematiska kvinnliga alkoholmissbrukaren antingen var prostituerad och/eller en dålig maka och mor. För dessa kvinnor betonades anstaltsstadgans senare led i den behandlingsideologi som avsåg att bota alkoholmissbrukets sociala skadeverkningar med arbete och moralisk påverkan. Alkoholmissbrukande kvinnor – vare sig de yrkesarbetade eller inte – gjorde sig sällan skyldiga till ekonomisk pliktförsummelse och på Haknäs togs inte en enda kvinna in utifrån indikationen pliktförsummelse under åren –. Frågan om pliktförsummelse kunde i nykterhetsnämndsredogörelserna besvaras med att nåAstrid Sundberg, ”Några rön och erfarenheter under arbetet bland kvinnliga alkoholister”, TfNN, :, s. .  RA, SoS, SvB,  F IVb:, Haknäs verksamhetsberättelse –; SSA, HA, A Ib: & , Haknäs verksamhetsberättelse – & ; SoS, NvB,  F IIa:, d.nr. VI , Haknäs verksamhetsberättelse . I länsstyrelsernas intagningsresolutioner för  och  angavs pliktförsummelse som intagningsgrund för , % av kvinnorna, att jämföra med , % för männen. Det går dock inte att uttala sig om huruvida denna pliktförsummelse var av ekonomisk art eller definierad på annat sätt.  133 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN gon ”säkerligen haft arbetsförmåga nog för att sköta hemmet och sin familj, men av spritbegär och nöjeslystnad har […] försummat detta och i stället hängivit sig åt spritmissbruk och ett lösaktigt levnadssätt”. Föreställningar om det goda hemmet kom inom anstaltsvården av alkoholmissbrukande kvinnor inte heller att handla om hur man skulle komma tillrätta med våldsamma, pliktförsummande eller parasiterande kvinnor; här betonades i stället kvinnliga dygder som trevlighet, sedlighet och moderlighet. Samtidigt stod man naturligtvis inte främmande inför att anstaltsvårdens kvinnor kom från arbetarklassen och liksom inom anstaltsvården av män syftade behandlingen i stor utsträckning mot större duglighet och vilja i arbetet. Arbete Liksom för de anstaltsvårdade männen var arbete den huvudsakliga aktiviteten och liksom på Venngarn var anstaltens dagordning bestämmande för en normal dag. Denna dagordning liknade också Venngarns. Men den kvinnliga alkoholmissbrukaren var ett undantag och vården av dessa få kvinnor var sparsamt utbyggd. Anstaltssystemet tillät ingen mer avancerad differentiering och på de små anstalter som stod till förfogande gavs högst begränsade möjligheter att erbjuda realistisk arbetsträning. På Haknäs upphöjdes det som på Venngarn kallades för handräckningsarbete till huvudsakliga göromål och man ägnade sig åt ”arbete av det slag, som kan förekomma i ett hem på landet: matlagning, städning, tvätt, sömnad och vävning, trädgårdsarbete samt skötsel av höns och kaniner”. Det ekonomiska utbytet av arbetsdriften var knappast betydande och arbetet betraktades främst som en terapiverksamhet, men liksom på Venngarn bedömdes de intagna utifrån sin arbetskapacitet: Tycker om arbete [---] stark, duktig och arbetsvillig [---] väluppfostrad och trevlig och skötte sitt arbete med fart och ordning [---] stark och duktig samt intresserad av utearbete SSA, HA, F I:, PA , Hälsingborgs NN:s redogörelse, / . Farlighet förekom nästan inte alls som indikation för de intagna på Haknäs. En enda intagning om året under fem spridda år (, , ,  och ) har haft farlighet som indikation. Den kvinna som togs in  visade sig i enlighet med Åmans karakteristik av den farlige alkoholisten inte heller vara busen-slagskämpen som klipper till vem som helst, utan en kvinna som hade huggit sin man med en sax då han inte bäddade hennes säng. SSA, HA, F I:, PA , Polisrapport / .  RA, SoS, SvB,  F IVb:, Haknäs verksamhetsberättelse .  SSA, HA, A Ib:, Haknäs verksamhetsberättelse . Se också: Sandblad , s. .   134 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning [---] Energisk och duktig i arbetet [---] Stark och rask [---] är duktig i arbetet [---] var mycket flitig och drog sig inte för det grövsta arbete [---] Hon är den bästa hjälp husmor fått i köket, är intresserad av matlagning, rask och ordentlig. Det kommenterades också om någon hade svårt att lära sig något nytt, saknade uthållighet och ofta ville byta arbete eller helt enkelt nonchalerade anstaltsordningen och vägrade utföra något arbete. Och liksom på Venngarn upplevde man att de intagna med tiden fick allt sämre ”kroppskrafter, arbetsförmåga och även arbetsvilja”. Även på Haknäs bestämdes tilldelningen av flitpenning utifrån den intagnes ”villighet och duglighet samt uppförande vid anstalten”. På Haknäs skulle flitpenningen () ”i regel” inte överstiga  krona – att jämföra med  kronor på Venngarn () – men den kunde vara högre vid ackordsarbete eller om någon visade ”synnerlig yrkesskicklighet”. En kvinnlig industriarbetare tjänade i genomsnitt  krona och  öre om i timmen . Trevlighet och solidaritet Anstaltsvården av alkoholmissbrukande kvinnor arbetade i en tradition av familism, trevlighet och en strävan efter det ombonade hemmet. Lantlivet och jordbruksarbetet stod i centrum även för de kvinnliga alkoholmissbrukarna och på Hemmet Gunnarskog bättrade man på -talet på arbetsförmågan genom ”de olika göromål, som kunna förekomma på en lantgård”. Men där lades också en stor vikt vid att inpränta ”en lust för ett sunt och för själ och kropp stärkande liv samt för smakens odlande för förädlande nöjen och sysselsättningar”. På Gunnarskog, som skulle vara ”ett verkligt hem för de intagna”, stod just det trevliga hemlivet i centrum: SSA, HA, F I:, PA , Läkarbetyg, / ; HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till MSNN, / ; HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till Skyddsvärnet, / ; HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till GSNN, / ; HA, F I:, PA , daganteckning / ; HA, F I:, PA , Hagbyhemmets daganteckning / ; HA, F I:, PA , Landskronas daganteckning / ; HA, F I:, PA , daganteckning / ; HA, F I:, PA , daganteckning / ; HA, F I:, PA , PM ang. O.O., / ; HA, F I:, PA , daganteckning / .  SSA, HA, F I:, PA , PM ang. O.O., / ; HA, F I:, PA , PM ang. O.O., / .  SoS, NvB,  F IIa:, d.nr. VI , Haknäs årsberättelse .  SSA, HA, A Ia:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § .  Ibid.  SÅ, , tab. .  ”Hemmet Gunnarskog”, TfNN, :, s. .  Ibid., s. .  135 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN För de intagnas förströelse anordnas sång- och musikstunder samt små utflykter i omgivningen både sommar och vinter. Julen firas som i ett vanligt hem med julgran och julklappar, sång, läsning och samkväm. Även andra högtider firas på övligt sätt. När den erkända anstalten Hagbyhemmet öppnade för ett kvinnligt klientel  skulle de intagna även här – vid sidan av trädgårdsarbete, hönsskötsel och allehanda husligt arbete – få komma i åtnjutelse av trivsel, genom att ”hos de intagna skapa känslan av att vistas i ett verkligt hem, såvitt möjligt fritt från onödigt tyngande anstaltstvång”. Även på Haknäs arbetade man i denna hemtrevliga tradition och avbrott i den vardagliga anstaltstillvaron bestod i ”små festligheter av hemkaraktär, då extra förplägnad bjudits och sång och musik förekommit”. På söndagarna lyssnades det på radioutsändningen av någon gudstjänst, några gånger om året gjordes besök i Vassunda kyrka och vid ett antal tillfällen kom också medlemmar ur Vassunda missionsförsamling till anstalten för musik- och andaktsstunder. Varannan måndag under vinterhalvåret ordnades bioföreställningar på anstalten. Det råder ingen tvekan om att det på en anstalt som Haknäs rådde en betydligt ”trevligare” stämning än på Venngarn. Lundeberg uppmärksammade och uppskattade om någon visade ”ett trevligt sätt”, var ”snäll och resonlig” eller var ”rejäl och trevlig att ha att göra med”, och förfasade sig över en intagen som försökte ”sprida missnöje bland övriga intagna” och vars ”talförmåga i den gamla anstaltsjargongen med ordrikedom och hänsynslöshet är utomordentlig”. Det närmsta man under dessa år verkar ha kommit ett uppträde (att jämföra med Venngarn, se kapitel ) verkar ha varit ett av anstaltsledningen sanktionerat demonstrationståg på  maj . Om detta berättas det i en daganteckning om hur en av de intagna hade ”alla möjliga talanger”: I dag hade hon ordnat ett trevligt ”demonstrationståg”, där alla internerna deltog, delvis utklädda. Hon hade ritat standar och skrivit verser både att läsa och sjunga. Själv sjunger hon gärna och visslar, är alltid gladlynt. Det torde liksom på Venngarn vara möjligt att se anstaltsvistelsen på Haknäs som en ”genustvätt”; in kom ur en mängd aspekter dåliga kvinnor och ut kom om inte goda Ibid. Astrid Sundberg vid SSNN konstaterade också några år senare att det var både trevligare och tillämpades kortare arbetstider på Gunnarskog jämfört med Landskrona. Astrid Sundberg, ”Den kvinnliga alkoholistvården. Intryck och reflektioner från besök å alkoholistanstalterna vid Landskrona och Gunnarskog, II”, TfNN, :, s.  ff.  S. R., ”Hagbyhemmet, den nya alkoholistanstalten för kvinnor”, TfNN, :, s. .  RA, SoS, SvB,  F IVb:, Haknäs verksamhetsberättelser –.  SSA, HA, F I:, PA , PM ang. O.O., / ; HA, F I:, PA , daganteckning / ; HA, F I:, PA , daganteckning /.  SSA, HA, F I:, PA , daganteckning / .  136 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning så i alla fall bättre kvinnor. Och mitt i denna process tillsattes det tvättmedel som rengjorde och lyfte fram kvinnan; det trevliga, handarbetet, pysslandet, födelsedagsfirandet och sjungandet. För att tala med Yvonne Hirdman förvaltades -talets genuskontrakt väl inom alkoholistvården, där normativa föreställningar om manliga försörjare och kvinnliga husmödrar påverkade anstaltens vardag. Intagna på Haknäs bakade, ordnade kafferep och tillverkade julprydnader. Den goda Haknäsklienten hörde ”inte till de opålitliga, som söker kontakt med män och försöker få sprit, utan hon håller sig för sig själv och sysslar med stickning på varje ledig stund”. Stickning i stället för män och sprit, det var vad som eftersträvades på en anstalt som sökte skapa trivsel som ett alternativ till de intagnas socialt miserabla civila liv. Fritidsverksamheterna tillmättes samma vikt som arbetet på anstalten och i detta avseende menade man att anstalten bjöd på ”samma möjligheter som en vanlig familj”. I verksamhetsberättelserna kan man läsa om hur fritiden på Haknäs fylldes med handarbeten, läsning och radio, att det fanns ett bibliotek men också att de flesta föredrog veckotidningar och deckare som de fick av anhöriga. Man livade upp tillvaron genom att gå på bio och bjuda in föredragshållare och man firade födelsedagar ”som vi brukar med kaffebord, tårta, musik och sång”. Anstaltens föreståndarinna brevväxlade med flera av de intagna på närmast vänskaplig basis, hörde sig för hur det gick med arbetet och undrade om magmedicinen räckte, eller bara berättade om det fina vädret, de blommande syrenbuskarna och kafferepen. Före detta intagna skickade brev till ”lilla rara fru Lundeberg”, berättade om vädret, arbetet och nykterheten, tackade ”fru Lundeberg för allt gott fru Lundeberg gjort” och hälsade andra intagna. En kvinna tackade Lundeberg och den övriga personalen för att de var så ”innerligt rara” och berättade att hon nu i frihet ”trivs så bra på arbetet”, att hon hade varit och sett den nya filmen med Edvard Persson (och att den var bra) och att hon hade varit på sin systerdotters lysningskaffe. En annan berättade om hur hon hade fått fira krigspåsken  utan ägg och att hon hade varit på bio. Det intima tonläget antyder en förtrolighet som säkert bottnade i en annan SSA, HA, F I:, PA , daganteckning, / . SSA, HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till GSNN, / .  SSA, HA, A Ib:, Haknäs verksamhetsberättelse . Min kursivering.  SoS, NvB,  F IIa:, d.nr. VI , Haknäs verksamhetsberättelse ; SSA, HA, A Ib: & , Haknäs verksamhetsberättelser  & ; HA, F I:, PA , daganteckning / .  SSA, HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till O.O.  SSA, HA, F I:, PA , O.O. till Haknäs, / . Även: HA, F I:, PA , O.O. till Haknäs, / & / .  SSA, HA, F I:, PA , O.O. till Margareta Lundeberg, /, / & / .  SSA, HA, F I:, PA , O.O. till Margareta Lundeberg, / .   137 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN stämning och anstaltsordning än den på Venngarn, men i detta tonläge framställdes också önskemål om assistans av olika slag: pengar, intyg, hjälp att ordna med hyreskontraktet, ekonomin eller arbetsanskaffning. Anstaltsledningen gjorde också sitt bästa för att hjälpa till och verkar i sin verksamhet ha styrts av en grundläggande solidaritet gentemot de intagna. Detta tog sig bland annat uttryck som en vägran att informera nykterhetsnämnden på orten dit en intagen skulle på försökspermission, för att inte ”riskera att få något prat från omgivningen”. Lundeberg gjorde sig också till ombud för en intagen som ville avsluta sin relation med en manlig bekant och uppmanade honom, vid vite om polisanmälning, att skicka hennes saker och betala tillbaks på en skuld till henne. Den oartikulerade behandlingsfilosofin på Haknäs var alltså helt annorlunda än den på Venngarn, fast kanske var man tvungen att vara ”rejäl och trevlig” för att komma i åtnjutelse av den. Så hade i alla fall en av de intagna anledning att ondgöra sig över anstalten och Margareta Lundeberg som enligt henne hade ett ”gunstlingssystem samt ett oförlåtande sinnelag”. Och inför julfirandet såg Lundeberg till att få en misshaglig intagen överflyttad – ”med hänsyn till stämningen”. Den radikala lösningen: Sterilisering Alkoholistanstalternas vårdverksamhet var under dessa år både oreglerad och förhållandevis oartikulerad. Med arbete och moralisk påverkan skulle arbetarklassens män och kvinnor fostras till såväl goda arbetare som goda män och kvinnor. Under några år på -talet såg det dock ut som att anstalterna skulle kunna erbjuda en mer konkret, radikal och långsiktig lösning på det socialt problematiska alkoholmissbruket. Genom att låta sterilisera de ”psykiskt abnorma eller sjuka människor”, som enligt Olof Kinberg i stor utsträckning återfanns på alkoholistanstalterna, skulle man delvis kunna lösa problemet med åtminstone nästa generations socialt problematiska alkoholmissbrukare. Kinberg var en av steriliseringslagens främsta tillskyndare och försökte som sakkunnig i alkoholistvårdsärenden på Socialstyrelsen även sjösätta och understödja detta projekt rent konkret, något han dock misslyckades med.  års steriliseringslag trädde i kraft  januari  och medgav sterilisering SSA, HA, F I:, PA , O.O. till Margareta Lundeberg, /  & / ; HA, F I:, PA , O.O. till Margareta Lundeberg, / .  SSA, HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till O.O., / .  SSA, HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till O.O., / .  RA, JO, F I:, /, Klagomål över fångvårdsanstalten i Växjö, / .  SSA, HA, F I:, PA , PM ang. O.O., / .  Olof Kinberg, ”Läkarens uppgifter inom alkoholistvården”, TfNN, :, s. .  138 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning utan samtycke av den som konstaterades vara sinnessjuk, sinnesslö eller led av ”annan rubbning av själsverksamheten”, och som därför saknade förmåga att lämna ett giltig samtycke till operationen. Giltiga skäl för operation var då någon bedömdes vara oförmögen att ta hand om sina barn (social indikation) eller om barnen riskerade ärva vederbörandes sinnesjukdom eller sinnesslöhet (eugenisk indikation). År  reviderades lagen och den sociala indikationen kompletterades nu så att ”asocialt levnadssätt” också blev en indikator på olämpligt föräldraskap. Till den eugeniska indikationen tillkom bestämningen ”svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag”, och dessutom tillkom en medicinsk indikation som stipulerade operation av kvinnor då havandeskap riskerade deras liv eller hälsa. Tidigare forskning har visat hur steriliseringspolitiken främst tog sikte på kvinnorna och av   operationer under åren – utfördes närmare   ( procent) på kvinnor. Männen utgjorde dock som Mattias Tydén har visat en specifik kategori: de allra flesta ( procent) steriliserades på -talet och merparten av dem var intagna på anstalt på grund av sinnesjukdom, alkoholmissbruk eller av någon annan anledning. Inom alkoholistvården formulerades sålunda steriliseringsprojektet något annorlunda och en av alkoholistvårdens portalfigurer, Olof Kinberg, explicitgjorde också att åtgärder i enlighet med steriliseringslagen helst borde ta sikte på männen; ”den arvshygieniskt farligaste sexualpartnern”. Inte bara var männen i ärftlighetshänseende att betrakta som farligare än kvinnorna eftersom de kunde ge upphov till fler barn, steriliseringsingreppet var också betydligt mindre komplicerat för männens del. Detta till trots hade antalet steriliserade män under lagens första år endast utgjort – procent av det totala antalet steriliserade, något som Kinberg förundrade sig över. Kinberg ville därför att institutioner som kom i kontakt med män som steriliseringslagen var tillämplig på i större utsträckning skulle utnyttja möjligheten till sterilisering, detta för att förhindra att dessa män satte barn till världen ”som på grund av faderns sociala oduglighet belastar det allmänna och som därtill ofta är anlagsbärare och sålunda antingen är sinnesslöa eller längre fram under sin levnad blir sinnessjuka eller företer andra själsliga rubbningar”.  SFS :, Lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lider av rubbad själsverksamhet, § .  SFS :, Lag om sterilisering, § .  Ibid.  Runcis , s. ; Tydén , s. .  Olof Kinberg, ”Läkarens uppgifter inom alkoholistvården”, TfNN, :, s. . Kinbergs utpekande av männen som det lämpligare steriliseringsobjektet verkar, enligt Maija Runcis, inte ha delats av Alfred Petrén (m.fl.) som snarare ansåg att ”den kvinnliga sexualiteten från arvshygienisk synpunkt utgjorde ett större hot mot samhället och befolkningspolitiken”. Runcis , s. .  Olof Kinberg, ”Läkarens uppgifter inom alkoholistvården”, TfNN, :, s. .  Ibid., s.  f. 139 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Här kunde alkoholistanstalterna tas i bruk för ett steriliseringsprojekt som dels tog sikte på människor ur ”de socialt mindre önskvärdas kategori”, dels företrädesvis vände sig mot männen. Kinberg menade att dessa människor i stor utsträckning återfanns på alkoholistanstalterna och han trodde att ett ”icke obetydligt antal” av dessa skulle kunna steriliseras efter eget samtycke. Genom att nyttja de av männen företrädesvis frekventerade alkoholistanstalterna skulle Kinberg på rätt sätt få fart på steriliseringsprojektet. Tanken fick stöd hos August Åman som gärna såg att de som steriliseringslagen var tillämplig på togs in på alkoholistanstalt, eftersom detta underlättade denna ”både från allmän och individuell synpunkt önskvärda åtgärd”. Ett misslyckat projekt Det samtycke till sterilisering från alkoholmissbrukarnas sida som Kinberg hoppades på var onekligen den äldre steriliseringslagens svaga punkt, något som Socialstyrelsens Olof Burman fick klart för sig vid en inspektion av Venngarnsanstalten i februari . Burman ville få till stånd en sterilisering av en av de intagna, av Burman karakteriserad som ”undermålig och höggradigt asocial”, men steriliseringslagen var här ett trubbigt instrument varför Burman satte sin tilltro till den nya lagen.  års asocialitetsindikation tillkom på initiativ av Socialstyrelsen, som önskade se steriliseringslagen ”otvetydigt och direkt, utan omvägar, bli tillämplig å svåra alkoholmissbrukare liksom även å oförbätterliga lösdrivare, svårt kriminella m.fl.” Nu möjliggjorde inte den nya steriliseringslagen riktigt så vidlyftiga steriliseringar som Socialstyrelsen önskade och på landets alkoholistanstalter rådde oenighet om vilka möjligheter man hade att tillämpa den nya lagen. När anstalternas föreståndare och representanter för nykterhetsnämnderna diskuterade frågan  menade Malmö stads nykterhetsnämnds Axel Sjöhagen att det var svårt för nykterhetsnämnderna att få klienterna att gå med på sterilisering, men att det borde Ibid., s. . Ibid. Enligt Gösta Carlsson, Stockholms läns landstings psykiater, var steriliseringslagen troligen tillämplig mot ”större delen” av de intagna på alkoholistanstalt. Gösta Carlsson, ”Sinnesabnormklientelet å en av våra alkoholistanstalter”, Tirfing, :, s. .  August Åman, ”På alkoholistanstalter intagna under år ”, TfNN, :, s. .  RA, SoS, SvB,  B IVc:, PM över inspektion å Venngarnsanstalten den / , / .  August Åman, ”Om den nya steriliseringslagen”, TfNN, :, s. . Se även: Gunnar Broberg & Mattias Tydén, Oönskade i folkhemmet. Rashygien och sterilisering i Sverige, Stockholm , s.  &  f. Socialstyrelsen propagerade också hårt för ett flitigare användande av steriliseringslagen mot lösdrivare (och särskilt tattare). Liksom i Kinbergs dom över alkoholistvårdens ineffektiva nyttjande av lagen menade Socialstyrelsen att det inte bara krävdes utvidgade indikationer, utan också ”en mera energisk tillämpning av redan nu gällande steriliseringsbestämmelser”. ”Förslag till lag om arbetsfostran m.m. Socialstyrelsens utlåtande”, SM, :b, s. .   140 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning vara lättare för anstalterna. Sjöhagen visste dock att ”även där vägra en del, främst de kanske mest asociala, tattarna” och han påyrkade därför tvångssterilisering av dessa, men Åsbrohemmets Folke Boström menade att det inte var så lätt för anstalterna heller: Särskilt på Åsbrohemmet ha vi åtskilliga klienter, som ej vilja underkasta sig sterilisering. Under de senaste åren ha vi emellertid här haft ett oerhört gott stöd i socialstyrelsen. Vi ha givit dessa klienter, som det varit fråga om, besked om, att de icke kunna erhålla försökspermission förrän de låtit sterilisera sig. Hugo Lindell på Dagöholmsanstalten tvekade dock att ställa sterilisering som villkor för permission och framhöll att ”det knappast kan anses sympatiskt att hålla en karl kvar på anstalten hela året, om han vägrar sterilisera sig”. Venngarns direktör John Lönnberg menade att det fanns andra medel och att man kunde ”skicka vederbörande till en imbecillanstalt, där han får stanna tills han steriliserats”. Sterilisering, detta i alkoholistlagen frånvarande permissionsvillkor, var sålunda inget som Lönnberg ryggade inför: Frågan om försökspermission avgöres ibland i samband med sterilisering. […] då vi ansett sterilisering värdefull ur sociala synpunkter ha vi efter företagen sterilisering permitterat rätt svåra fall redan efter – månader. Vi ha ansett det värdefullt att på så sätt stimulera vederbörande att låta sterilisera sig. Ett par tattare, som vägrat underkasta sig sterilisering, ha kvarhållits å anstalten hela tiden utan att erhålla försökspermission. Bångstyriga tattare som hellre gick tiden ut än lät sterilisera sig och ett allmänt utbrett motstånd mot Socialstyrelsens storslagna planer omöjliggjorde dock Kinbergs projekt. Vid en inspektion av Venngarn , vars syfte var att utröna på vilka intagna den nya steriliseringslagen kunde vara tillämplig, mötte Kinberg idel oförstående interner. En var ”tattare, parasit och oförmögen att taga vård om sig själv”, av Lönnberg betecknad som ”debil och larvig”, och kraftig motståndare till att bli steriliserad: […] säger att han hellre vill skära halsen av sig än bli steriliserad. Bedyrar att det inte skall bli fler barn. Framhåller att han under hustruns nattbesök på anstalten haft samlag med henne utan att hon blivit gravid. Direktören vitsordar att han under anstaltsvistelsen haft nattbesök av hustrun. RA, SoS, SvB,  E VIb:, Protokoll fört vid konferens mellan alkoholistanstalternas föreståndareförening, ombud för nykterhetsnämnderna och Socialstyrelsen, / .  Ibid.  Ibid.  Ibid. Se även: SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  141 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Anledningen till hans förskräckelse för sterilisering synes närmast vara att han tror att sterilisering är detsamma som kastration och att han sålunda skulle bli berövad könsdriften och dessutom ådraga sig vissa kroppsliga skador (”man blir tjock och slö”). Andra kandidater till Kinbergs steriliseringsprogram menade att ”temperamentet nedsättes av sterilisering”, eller så ansåg de sig redan vara sterila efter flera omgångar gonorré. Och då en intagen som Kinberg beskrev som starkt hypersexuell, imbecill och lat vägrade sterilisering, eftersom han var rädd att förlora könsdriften, förordade Kinberg att han skulle hållas på anstalten hela den maximala interneringstiden. Sammantaget hade Olof Kinberg anledning att vara besviken på hur steriliseringsinstitutet tillämpades på Venngarn, och han var inte nådig i sin kritik. De intagna hade missförstått det hela, de trodde att det handlade om kastrering och hade dessutom tydligen diskuterat saken inbördes inför inspektionen – detta var förklaringen till att de kom med liknande invändningar. Kinberg hade aldrig upplevt en sådan ”energisk propagandaverksamhet” mot steriliseringar på någon annan anstalt. Här var det av yttersta vikt att anstaltens personal själva förstod vikten av att nyttja steriliseringslagen, ”så snart indikation av något slag föreligger”. Det måste till en attitydförändring bland anstaltens tjänstemän, som naturligtvis inte kunde tillåta de intagna nattliga besök av sina hustrur, om det någonsin skulle ”bli möjligt att tillämpa steriliseringslagen på de talrika fall bland detta klientel vilka bör steriliseras”. Kinbergs kritik av ordningen på Venngarn ledde visserligen till att intagna som man menade att steriliseringslagen var tillämplig på inte längre fick motta annat än kontrollerade besök, men annars visade det sig inte vara helt lätt att genomföra något steriliseringsprogram på Venngarn. Lönnberg menade  att de flesta intagna var att betrakta som ”psykiskt abnorma alkoholister, rörande vilka anledning ofta föreligger till steriliseringsåtgärd”, men trots detta utfördes endast tre steriliseringar det året. De intagna lät helt enkelt inte sterilisera sig frivilligt och när man inte kunde få till stånd en tvångssterilisering av en man som både den lokala fattigvårdsstyrelsen och nykterhetsnämnden ville sterilisera, föreslog i stället Venngarns rådgivande psykiater Curt Åmark att hustrun skulle steriliseras som ett villkor  SSA, VA, A I:, Bil. AS /, PM över inspektionen av Venngarn den  april  (Olof Kinberg), / .  Ibid.  Ibid.  Ibid.  Ibid.  RA, JO, F I, , /, John Lönnberg till JO, / ; SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse . 142 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning i samband med en eventuell abort. När mannens hustru blev gravid med deras nionde barn valde man också denna utväg. Kinbergs steriliseringsprojekt misslyckades kapitalt. Fortfarande var det kvinnorna som steriliserades och på alkoholistanstalterna lyckades man sällan villkora permissioner med steriliseringar. Inte heller blev det lättare efter den stora JO-utredningen av villkorade permissioner. Utredningen hade sin upprinnelse i att man hade ställt sterilisering som villkor inför en försöksutskrivning av en av de intagna på Salberga sjukhus. En advokat engagerades i ärendet och  ställdes JO inför frågan huruvida detta villkor kunde anses vara i enlighet med lagstiftningen. Året efter tog sig också JO an ett fall där Socialstyrelsen hade föreslagit att en av de intagna på Svartsjöanstalten skulle steriliseras innan han fick permission eller utskrevs från anstalten. Mannen ifråga opponerade sig dock och nu hörde sig JO för med Socialstyrelsen om hur steriliseringsvillkoret användes vid försökspermissioner och utskrivningar. Socialstyrelsen meddelade JO att  års steriliseringslag tillät sterilisering av den som på grund av asocialt levnadssätt kunde bedömas vara ”för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn”, en indikation som tillkommit på Socialstyrelsens initiativ just för att kunna vara tillämplig på alkoholmissbrukare. Då så var fallet valde Socialstyrelsen att fästa anstaltsledningarnas uppmärksamhet på sådana intagna som steriliseringslagen var tillämplig på. Enligt Socialstyrelsen framgick det nämligen av intagningshandlingarna om någon av de intagna var ”svårt undermålig i intellektuellt eller moraliskt hänseende”, men som en garanti för att det hela gick korrekt till var Socialstyrelsens medicinska expert i alkoholistvårdsärenden (Olof Kinberg) alltid med och beslutade i dessa fall. Antalet initierade ärenden var enligt Socialstyrelsen också väldigt få: , ,  respektive  ärenden under åren –, vilket utgjorde cirka , procent av intagningsfallen. Av de  ärenden som hade initierats  hade  lett till steriliseringar,  fick försökspermission trots vägran att underkasta sig sterilisering och  kvarhölls på anstalten. Anledningen till att man på detta sätt villkorade utskrivningar och permissioner med sterilisering var enligt Socialstyrelsen uppenbar, eftersom det ju skulle strida mot steriliseringslagens syfte ”om vederbörande bereddes tillfälle att under kort permission eller försökspermission sätta icke önskvärda barn till världen”. SSA, VA, F II:, PA /, daganteckningar /, /, / , /  & / ; VA, F II:, PA /, läkarkort /  & / . Ang. steriliseringsvillkoret vid abort, se: Tydén , s. –.  För en utförlig undersökning av detta principiellt viktiga ärende, se: Tydén , s. –.  SoS, NvB,  B III, JO till Socialstyrelsen, / .  SoS, NvB,  B III, Socialstyrelsen till JO, / .  Ibid.  Ibid.  143 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Utredningen drog ut på tiden, växte och snart skulle även anstaltsledningarna redogöra för hur man tillämpade steriliseringsvillkoret. Nu lät Venngarns styrelse meddela att man aldrig hade ställt steriliseringsvillkor i samband med permissioner och att milda försök till övertalning i stort sett hade förblivit resultatlösa. I två fall – ”båda avseende tattare i -årsåldern, de ene med fyra och den andre med tre barn” – hade dock anstaltsstyrelsen avslagit begäran om försökspermission. I det ena fallet blev mannen ändå utskriven en månad före maximitidens utgång efter att han envist vägrat låta sterilisera sig. I det andra fallet anfördes klagomål hos Socialstyrelsen som dock meddelade att han borde steriliseras inför eventuell försökspermission om anstaltens läkare hade funnit att indikationer på sterilisering förelåg. De intagna på Venngarn hade enligt anstaltsstyrelsen ”en av vanföreställningar färgad, starkt känslobetonad motvilja” mot att låta sterilisera sig och även om sterilisering aldrig uppställdes som ett absolut krav inför försökspermissioner hade det funnits en tydlig koppling mellan steriliseringar och vårdtid. Det hände till exempel att man sköt upp en försökspermission för att få en intagen som man ville sterilisera att tänka över förslaget, men om han fortfarande vägrade fick han ändå sin försökspermission. Det hände också att den som lät sterilisera sig fick lämna anstalten efter kortare vårdtid än brukligt, ett slags belöning som anstaltsledningen tydligen ändå inte betraktade som en villkorad försökspermission. Utöver anstaltsstyrelsens uppgifter är det inte helt lätt att uttala sig om graden av frivillighet respektive tvång vad gäller steriliseringar utförda i samband med anstaltsvistelsen.  hade antalet steriliseringar vid anstalten fördubblats till sex stycken, men huruvida det ska bedömas som ett stort antal på en anstalt där  personer skrevs in samma år, och där stora delar av klientelet bedömdes vara svårt förkommet, faller utanför denna undersöknings ambitioner. En jämförelse med det mycket fåtaliga klientelet på den kvinnliga anstalten Haknäs visar ett liknande mönster; steriliseringsprojektet genomsyrade helt enkelt aldrig vården på de undersökta anstalterna och inte heller på Haknäs kom man att SSA, VA, A I:, Bil. AS /, Venngarnsstyrelsen till Socialstyrelsen, / . Ibid.  Ang. den svåra frågan om tvång resp. frivillighet i steriliseringsärendena, se: Mikael Eivergård & Lars-Eric Jönsson, ”Mellan tvång och frivillighet i   steriliseringsakter –”, Bil.  i: SOU :, Steriliseringsfrågan i Sverige –. Historisk belysning, kartläggning, intervjuer.  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Rådgivande psykiaterns verksamhet, / ; VA, A I:, BD /, Venngarns verksamhetsberättelse . Jfr Urban Lundbergs undersökning av steriliseringsfrekvensen vid sinnesslöanstalterna, där steriliseringsingreppet visade sig vara vanligare vid de medelstora (– vårdplatser) och stora ( eller fler vårdplatser) anstalterna. Urban Lundberg, ”Resultat från databasen. Steriliseringar vid svenska sinnesslöanstalter åren –”, i: SOU :, Från politik till praktik. De svenska steriliseringslagarna –, s.  f.   144 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning villkora permissioner med sterilisering. Det enda funna steriliseringsärendet gäller en kvinna strax under  med två utomäktenskapliga barn. Initiativet till steriliseringen togs av kvinnans barnavårdsman som fann det ”nästan omöjligt och även motbjudande att söka fastställa, vem som är barnets far”. Barnavårdsmannen ville få till stånd en sterilisering i samband med anstaltsvistelsen, men varken då eller i samband med en försökspermission – då kvinnan på nytt blev gravid – blev det av. I samband med det tredje barnets födelse blev hon dock steriliserad, till vilket hon lämnat samtycke ”efter någon tvekan”. Vårdens verkan: Förhandlingen Som August Åman konstaterade (kapitel ) kunde alkoholistanstalterna betraktas som en resurs; inte bara genom att skydda anhöriga och övriga samhället från alkoholmissbrukaren eller genom att fungera allmänpreventivt, utan också som en verklig hjälp åt de intagna. Troligen upplevde de mestadels tvångsintagna på Venngarn och Haknäs anstaltsvården mindre som en resurs än de frivilliga på de enskilda anstalterna, men som visats ovan fick också de intagna på Haknäs konkret hjälp med sina personliga problem. Här kunde anstalten spela en roll för att underlätta livet för klienter som ofta hade fler problem än att de var intagna på alkoholistanstalt. Anstalten var långt ifrån den enda myndigheten som de intagna stod på kant med och som en del av vad som senare skulle samlas under begreppet eftervård fick de intagna hjälp att reda upp relationen till hemortens nykterhetsnämnd, med rättshjälpsinstanser och naturligtvis med arbete och bostad. Enligt alkoholistlagen kunde vård på alkoholistanstalt också medge straffriförklaring för brott som inte gav mer än böter eller sex månaders fängelse. Dessutom var intagning på alkoholistanstalt ett säkert sätt att få de ofta ganska höga fylleriböterna avskrivna. Det finns sålunda anledning att anta att alkoholistvårdens klienter inte alltid hade som entydigt mål att slippa anstaltsvård, inte ens på ”hårdtorkarna” Venngarn och Haknäs. Men oftare lyser denna målsättning igenom. Från anstaltens sida hand För att mer bestämt uttala sig om steriliseringsprojektets genomslag inom alkoholistvården skulle en ambitiösare undersökning krävas. En särskild arkivserie i Nykterhetsvårdsbyråns arkiv – ”Register över steriliseringsfall” – lovade en genväg in i frågan, men denna serie befanns vara utgallrad i sin helhet.  SSA, HA, F I:, PA , Barbro Hultstrand till Margareta Lundeberg, / .  SSA, HA, F I:, PA , Barbro Hultstrand till Margareta Lundeberg, / .  SSA, HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till Skyddsvärnet, / .  Se t.ex. SSA, VA, F II:, PA /, daganteckningar /–/ .  SSA VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; SFS :, Lag om verkställighet av bötesstraff, § ; SFS :, Lag angående ändring i alkoholistlagen, § . 145 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN lade det om att, som Västkusthemmets föreståndare Ture Sjösten uttryckte det , ”återföra patienterna i ordnade förhållanden med arbete, ordentliga måltider, vila, fritidsverksamhet m.m.”. Från de intagnas sida handlade det om att övertyga de alkoholistvårdande myndigheterna om att man nu var kapabel ”till en sådan livsföring, som det fria samhället kräver”, eller att man – som rasbiologiska institutets chef Gunnar Dahlberg uttryckte det  – uppfyllde ”de minimifordringar man ställer på en medborgare”. Om anstaltsvistelsen syftade till något slags vård så var det till en botfärdighet hos intagna som därigenom bestämde sig för att sluta dricka och som vittnade om att de nu skulle ”försöka bilda […] ett hem så man kan känna sig som en samhällsmedlem”. Att utverka försökspermission i förtid var ett knivigt ärende som krävde en rejäl uppsättning argument. Här stod arbetet ofta i centrum i den förhandlingsliknande process som tog vid mellan alkoholistvårdens funktionärer och klienter. Anstaltsvården var ett uppfostringsprojekt och John Lönnberg underkände vaga argument hos den som ”längtar efter friheten utan att närmare kunna precisera hur han tänker begagna den”. Duglighet i arbetet lönade sig; inför intagningar (som då kunde anstå), under anstaltsvistelsen, på försökspermissioner och efter utskrivning. Därutöver uppmuntrades könsspecifik skötsamhet som manligt försörjaransvar och kvinnlig omsorg om hem och familj. Jag menar att vårdens syfte slutligen konkretiserades genom ett slags förhandling mellan de intagna och de alkoholistvårdande myndigheterna (anstaltsledningarna och nykterhetsnämnderna). Denna förhandling, som naturligtvis inte skedde på jämlika villkor, strukturerades av tongivande föreställningar om ett anständigt liv. Bertil Ahlsén, ”Att vårdas på alkoholistanstalt. I”, TfNN, :, s. . Ibid.; Gunnar Dahlberg, ”Alkoholismens förekomst och behandling. II”, Tirfing, :, s. .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning, / .  En nästan komplett förteckning över giltiga argument återfinns i en begäran om försökspermission  där en intagen meddelade att han numera gick på antabus, att han var väl medveten om missbrukets förödande verkningar, att han var medlem i Länkarna, att han drev ett skrädderi och behövde komma hem till den ekonomiskt viktiga vårsäsongen, att han älskade sin familj och att familjen skulle vara tvungen att söka sig till fattigvården om han inte kom hem. SSA, VA, F II:, PA /, O.O. till Venngarn, / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning, / .  Denna ojämlikhet i förhandlingssituationen kan jämföras med det ojämlika genuskontraktet: ”ett begrepp som är användbart trots att det inte får förstås som ett köpslående mellan två jämnstarka kumpaner, tvärtom, oftast är det ett kontrakt uppdraget av den part som definierar den andra”. Yvonne Hirdman, ”Genussystemet. Reflexioner kring kvinnors sociala underordning”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, :, s. . Jfr Sund & Åmarks karakteristik av relationen mellan individ och myndighet i arbetsskadeprocessen, där myndigheten har ett ”strukturellt övertag” över klienten som i sin tur har vissa ”konstitutionella möjligheter” att påverka processen. Bill Sund & Klas Åmark, Makt och arbetsskador under -talet, Stockholm , s. .   146 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning I detta avsnitt visas hur alkoholistvårdens normativa förväntningar påverkade förhandlingsordningen och klienternas handlingsutrymme. Handlingsutrymme genom arbete John Lönnberg,  Besked att han fått anmärkn. för arbetsovillighet, går kvar som städare i anstalten. Flyttas till byggn.arb. Visar han här att han kan arbeta och under förutsättn. att han gn [genom] brodern eller på annat sätt kan erhålla ordnat arbete, ska vi ta upp frågan ang fp [försökspermission] efter mids [midsommar]. Anstaltsstadgans första paragraf klargjorde att arbetsamheten var både en intern och en extern angelägenhet. Vården syftade mot att ”genom arbete och moralisk påverkan” förmå de intagna att ”återgå till ett nyktert och ordentligt liv”. Förutsatt att den intagnes mål var att återfå sin frihet, var skötsamhet den enda giltiga strategin. Och skötsamhet, eller med alkoholistvårdens terminologi ”ordentlighet”, det var att arbeta såväl på anstalten som på permissioner och efter utskrivning. Även gällande de som ordföranden för Malmö stads nykterhetsnämnd  kallade för ”de hopplösa fallen” var nykterhetsnämnderna ”’snälla’” om de bara hade skaffat sig ett arbete. Arbetsträning syftande mot den öppna arbetsmarknaden var ett av de vanligaste argumenten för anstaltens arbetsdrift och det råder ingen tvekan om att arbetet var en mäktig resurs för dem som ville ut eller slippa tas in. Vårdtider förkortades och permissioner beviljades när den intagne kunde uppvisa arbetsmöjligheter. Denna praktik ledde också till att permissionsinstitutet och utskrivningspraxis var konjunkturberoende, något man också var medveten om från anstaltens sida. När det civila arbetskraftsbehovet var stort () var det också lättare att få försökspermission, men när det blev kärvare tider () anmodades Socialstyrelsen att bygga ut anstaltsväsendet. En aldrig så tillfällig anställning var därför ofta en resurs för Jfr Daudis definition av maktrelationers innehållsliga kvaliteter, vilka betraktas som ”olika aspirationer vilka alla konvergerar mot den ‘ultima’ aspirationen dvs expansion av handlingsutrymme”. Philippe Daudi, Makt, diskurs och handling. En genealogisk studie av maktens organisation och organisationens makt, Lund , s. . Kursivering i original.  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SFS :, § .  RA, SoS, SvB,  E VIb:, Protokoll fört vid konferens mellan alkoholistanstalternas föreståndareförening, ombud för nykterhetsnämnderna och Socialstyrelsen, / .  SSA, VA, E I:, PM ang. tillämpningen av försökspermission, / ; VA, A I:, Bil. BD / , Venngarnsstyrelsen till Finansdepartementet, / ; VA, A I:, Bil. AÖ /, Protokoll från DEACO:s årsmöte, / , § .  147 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN klienten i förhandlingarna med de nykterhetsvårdande organen. I detta ”motstånd” mot alkoholistvården arbetade inte sällan klienten och alkoholistvården mot samma mål och lyckosamma förhandlingar var ofta beroende av ett gott arbetsmarknadsmässigt konjunkturläge. Goda arbetsmarknadsvillkor möjliggjorde dock även mindre legitimt motstånd. På anstalterna menade man  att den ökade rymningsbenägenheten troligen delvis berodde på den för tillfället mycket goda arbetstillgången, som medförde att rymlingarna utan större besvär kunde skaffa sig arbete utan att behöva uppvisa betyg eller andra handlingar. Under högkonjunkturer eller -säsonger visade också arbetsgivarna större överseende med opålitlig arbetskraft, och ibland var det till och med ett tryck på anstalterna att släppa ifrån sig de intagna: ”För närvarande är det ont om arbetskraft på landsbygden, och man ringer ofta till Venngarn och ber att få en alkoholist”. Arbetsmöjligheterna var för detta klientel ofta beroende av årstiden och de flesta försökspermissionerna beviljades därför till våren. Den varmare årstiden bjöd på ett större utbud av okvalificerat tillfällighetsarbete, något som möjliggjorde för (ej helt nyktra) permittenter, utskrivna och rymlingar att kvarstanna i frihet. Nykterhetsnämnderna ondgjorde sig över att tillfällighetsarbetare ”motsvarande luffarstilen” återfanns vid tegelbruken på sommaren och som potatisplockare på hösten. Men även om rymningarna gick i topp under sommarmånaderna så var det inte därför alkoholistvårdens klienter återfanns på potatisåkern; sommarmånaderna erbjöd detta klientel goda arbetsmöjligheter vilket i sin tur ofta var ett giltigt argument för att få permission. De intagna argumenterade dock utifrån detta arbetsargument oavsett årstid:  Han vill ha f.p. Ta upp betor och betala sina skulder. Han önskar nu få besked, om han ej kan få fp tidigare än i början av januari , med hänsyn till arbetssvårigheter då. En av länkmedlemmarna i Örebro har lovat skaffa honom arbete. August Åman, ”Den ökade rymningsfrekvensen på alkoholistanstalterna”, TfNN, :, s. . RA, SoS, SvB,  E VIb:, Protokoll fört vid konferens mellan alkoholistanstalternas föreståndareförening, ombud för nykterhetsnämnderna och Socialstyrelsen, / . Lönnberg stod för uttalandet.  Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. IV”, TfNN, :, s. .  Se t.ex. akten för den man som togs in på Venngarn första gången i januari  och skrevs ut sista gången i mars : SSA, VA, F II:, PA .  SoS, NvB,  F Ia:, d.nr. VI , Stockholms länsnykterhetsnämnds verksamhetsberättelse .  RA, SoS, SvB,  B IVc:, Inspektionsrapport över Venngarn, / .  SoS, NvB,  B II:, nr. , Inspektionsrapport över Åsbrohemmet, –/ .   148 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning Jag vill också framhålla, att det för närvarande finnes goda arbetsmöjligheter inom byggnadsbranschen, varför jag icke behöver befara någon arbetslöshet. Frågar om förtidsutskrivning; tror arbetsutsikterna äro bättre i maj. Hoppas få arbete som hantlangare hos en bekant murare […]. Försökspermissionerna utvärderades av anstalterna och nykterhetsnämnderna utifrån givna punkter där arbete var ett viktigt inslag. All alkoholkonsumtion var uttryckligen förbjuden enligt permissionsbestämmelserna, men även upprepade fylleriförseelser eller ett kontinuerligt alkoholmissbruk kunde förbises om det konstaterades att vederbörande ”torde vara ute i skogsarbete, och där göra nytta för sig”, eller då någon ”arbetar och betalar till sitt uppehälle”. Utan arbete togs man däremot in, även om man inte fått någon nykterhetsanmärkning på den kortpermission vars syfte var att ordna arbete. Och i intagningshandlingarna inför anstaltsvistelsen noterades inte bara alkoholmissbruket, utan även vad man borde ha gjort i stället – det vill säga arbetat. Också på Haknäs stod de intagna i relation till potatisåkrarna och betfälten när det äskades försökspermission. Det hänvisades till ”den stora efterfrågan av betfolk som radion o tidningarna jämt och ständigt gör gällande för vår livsförsörjning”, att det var medborgarnas ”oavvisliga plikt” att delta i detta arbete och att man följdriktigt skulle få försökspermission för att uppfylla denna plikt. För även på Haknäs var försökspermissioner och utskrivningar avhängig arbetsförmåga, arbetsvilja och arbetsmöjligheter, även om kvinnornas handlingsutrymme många gånger också var beroende av deras status i familjen. Försökspermissioner beviljades i början av -talet efter halva den maximala interneringstiden ”under förutsättning att vederbörande varit frisk och arbetsför samt haft ordnade hemförhållanden eller arbetsanställning att komma till”, och nykterhetsnämnderna tillstyrkte försökspermissioner när någon ”antager och kvarstår i det arbete, som ev. kan skaffas henne”. En intagen som ansträngde sig för att få en anställning visade SSA, VA, F II:, PA /, O.O. till Länsstyrelsen, / . Även de intagnas fruar kunde argumentera utifrån detta, se: VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / . Se även: VA, F II:, PA, /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, O.O. till Venngarn, / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / . Se även: VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA , daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckningar /  & / .  SSA, VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse, / .  SSA, HA, F I:, PA , O.O. till Haknäs, / .  RA, SoS, SvB,  F IVb:, Haknäs verksamhetsberättelse ; SSA, HA, F I:, PA , GSNN till Haknäs, / .  149 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN enligt Lundeberg en ”strävan att bli en nyttig samhällsmedlem”, och en intagen på försökspermission kunde kvarstanna i frihet trots fylleriförseelser eftersom hon hade anställning ”och sköter den till belåtenhet”. Anstaltens föreståndarinna lade också ner en del arbete på att säkerställa anställningar åt de intagna med rekommendationsbrev av allehanda slag, brev där hon garanterade att den intagnes alkoholmissbruk ”endast kommit till följd av ekonomiska bekymmer”, men också brev där anstalten stod som den yttersta garanten för skötsamheten: Hon blir icke utskriven härifrån utan endast försökspermitterad: om hon mot förmodan skulle missköta sig på något vis, behövs därför endast en anmälan hit, varpå jag ordnar så att hon blir återförd hit. Handlingsutrymme genom försörjningsansvar Alkoholistvårdsklientelets civilstånd återverkade tydligt på vilka specialindikationer som ansågs vara tillämpliga (tabell ):  .         , , ‒   ‒ (  ) Ogifta N Gifta N 1. Återfallsfyllerist 2064 1. Dålig försörjare 2949 2. Hjälplös 1584 2. Hjälplös 1784 3. Grovt störande 596 3. Återfallsfyllerist 781 4. Brott mot utskrivningsvillkor 380 4. Grovt störande 742 5. Fattigvårdsfall 332 5. Farlig 699 Änklingar & änkor 1. Hjälplös N Frånskilda N 178 1. Hjälplös 558 2. Återfallsfyllerist 70 2. Återfallsfyllerist 335 3. Grovt störande 63 3. Dålig försörjare 268 4. Dålig försörjare 40 4. Brott mot utskrivningsvillkor 188 5. Fattigvårdsfall 30 5. Grovt störande 176 Källa: SM, , ‒, ‒ SSA, HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till O.O., / ; HA, F I:, PA , daganteckning / .  SSA, HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till O.O., / . Även: HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till O.O., / .  150 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning Den överlägset vanligaste specialindikationen var för de ogifta återfall i fylleri, följd av hjälplöshet. De gifta gjorde sig främst skyldiga till pliktförsummelse, men även här var hjälplöshet den näst vanligaste specialindikationen. Änkor, änklingar och frånskilda var oftast hjälplösa och som näst vanligaste specialindikation kom återfallsfylleri. En jämförelse mellan Venngarn och Haknäs (tabell ) visade att pliktförsummelse var ungefär dubbelt så vanligt för de anstaltsvårdade männen som för kvinnorna. Männens pliktförsummelse sammanhängde naturligtvis med deras försörjningsansvar, som i sin tur kunde tänkas vara avhängigt deras civilstånd (diagram ). Andelen gifta ökade i Sverige under åren ‒. På alkoholistanstalterna låg andelen gifta klart under rikssnittet och på Venngarn var andelen gifta lägre än inom anstaltspopulationen i övrigt. Underrepresentationen av gifta inom anstaltsklientelet bedömdes i mitten på -talet vara anmärkningsvärd eftersom alkoholistlagens intagningsgrunder enligt August Åman ”i mycket högre grad taga sikte på gifta än på ogifta missbrukare”. Om man dessutom tar hänsyn till att anstaltsklientelets åldersfördelning såg annorlunda ut än för befolkningen i övrigt, och att  .     ,   ( )   , ‒ () 70 60 50 40 30 20 10 0 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 Alkoholistanstalterna 1948 Venngarn 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Sverige Källa: SÅ,   ; Venngarns verksamhetsberättelser, -.  August Åman, ”På alkoholistanstalter intagna under år ”, TfNN, :, s. . 151 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN åldersgrupperna  ‒ år var överrepresenterade på anstalterna, så framträder denna överrepresentation ännu tydligare.268 Att de gifta var underrepresenterade trots att de var en väsentlig målgrupp i enlighet med alkoholistlagens specialindikationer förklarades av Socialstyrelsen med att nykterhetsnämnderna i det längsta undvek interneringar av gifta familjeförsörjare, men också med att de ogifta på alkoholistanstalterna många gånger var sammanboende. Om de sammanboende i dessa så kallade Stockholmsäktenskap dessutom hade barn tillsammans, var den intagne mannens frihet enligt Venngarns Hardy Göransson ”åtminstone i vad den avser de ekonomiska förpliktelserna, tämligen illusorisk”. De alkoholistvårdande myndigheterna uppvisade en ambivalent inställning till de alkoholmissbrukande familjeförsörjarna, oavsett om de var gifta eller inte. Det var enligt John Lönnberg endast ”undantagsvis som en person ryckes bort från ett ordnat arbete för att intagas å alkoholistanstalt”. Lönnberg menade att man var tvungen att ta stor hänsyn till bland annat ”ömmande familjeförhållanden”, men också att denna princip ibland kom på skam: Ibland kan hänsyn till nykterhetsnämndens (eller anstaltens) auktoritet och allmänpreventiva skäl föranleda beslut om återförande även om vederbörande tages från arbete och familjen kommer i trångmål. I andra fall är det nödvändigt att med hänsyn till ekonomiska förhållanden visa stort överseende och underlåta vidtaga eljest påkallad åtgärd. Den arbetsamme, gode och efterlängtade mannen hade bra argument inför eventuella intagningar, permissioner och utskrivningar – det vill säga om han lyckades övertyga alkoholistvårdsmyndigheterna om sin egen förträfflighet. Få argument var så övertygande som direkta vädjanden från hustrun. En hustru som trodde ”bergfast på makens löfte att inte använda sprit”, och anhöll om att få hem honom, fick inte sällan sin vilja igenom. Det finns till och med exempel på vädjande brev där SM, :; :; :; :; :; :; :; :; TfNN, :; :; :; :; :; :.  S. Östergren, ”På alkoholistanstalt intagna år ”, TfNN, :, s. ; August Åman & S. Östergren, ”På alkoholistanstalt intagna år ”, TfNN, :, s. .  Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. II”, TfNN, :, s. . Även enl. Sandblad , s. .  ”Inackorderingshem och polikliniker önskvärda för alkoholister”, Arbetet, / .  SSA, VA, E I:, PM ang. tillämpningen av försökspermission, / . Se också: VA, A I:29, Bil. AÖ 151/1949, Protokoll från DEACO:s årsmöte, 10/6 1949. För mer allmänna betraktelser över familjeförhållandenas roll inför försökspermissioner och utskrivningar, se: VA, A I:45, AS 182/ 1960, Venngarnsstyrelsens remissutlåtande över SOU 1960:19; VA, B II:2, Venngarns verksamhetsberättelse 1963.  SSA, VA, F II: , PA /, daganteckningar /  & / . Se även: VA, F II:, PA /, daganteckningar / , / , /  & / .  152 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning handstilen avslöjade att mannen skrivit brevet själv, varefter hustrun bara bifogade datum och en namnteckning. Lönnberg menade att det var en utbredd föreställning på anstalten att hustruns vädjanden påskyndade försökspermissionen, men att denna föreställning också hämmade vårdarbetet varför man ofta avslog dessa framställningar. Om hemmets välvilja därför inte var ett tillräckligt villkor, så var det många gånger ändå ett nödvändigt villkor för att påskynda en försökspermission – särskilt om mannen ifråga kunde tänkas göra nytta i hemmet. Här kom möjligheter till arbetsförtjänster och familjeförsörjning att bli argument som tillerkändes en viss vikt och det hände också att en intagens hustru anförde försörjningsargument för en tidigarelagd försökspermission. Liksom nykterhetsnämnderna tvingades anstaltsledningen till ständiga bedömningar av männens försörjningsplikter och -förmåga. Man såg nämligen gärna att en presumtivt skötsam permittent tog tag i familjens försörjning, något även de intagna kunde argumentera utifrån: Om han inte får arbeta med tavlorna och komma ut och sälja dem, måste familjen ta fattigvård. Hustrun har sagt, att hon skall lämna bort pojkarna och börja arbeta om pat. [patienten] inte kan komma ut omedelbart eller ordna pengar. Här gällde det en intagen som till och med lyckades driva sitt civila värv (att tillverka prydnadstavlor) på Venngarn, allt utifrån argumentet att det skulle vara ”behjärtanvärt att han här på sin fritid utför arbete som kan bidraga till familjens försörjning”. Familjeförsörjarargumentet var dock bara giltigt om det bedömdes vara realistiskt att mannen ifråga verkligen gjorde den nytta i hemmet som han påstod. En försökspermission kunde avstyrkas av nykterhetsnämnden om de ansåg att den intagne inte ”kunde hjälpa modern, vilket var anledningen till framställan”, eller ännu hellre om man misstänkte att han skulle ligga familjen till last: Nn [nykterhetsnämnden] har genom diverse fonder hjälpt hustrun från de värsta ekonomiska bekymren och hon har betalt större delen av de skulder T. försatte familjen i under sin föregående fp. I ekonomiskt hänseende har familjen det aldrig så bekymmersfritt som då T. är på anstalt. Nämnden anser därför att familjen bör få ytterligare tid på sig att med samhällets hjälp och bistånd få stabilisera sin ekonomi innan T. kommer hem. Särskilt är SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / . RA, JO, F I:, /, John Lönnberg till JO, / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, läkarkort / . Se även: VA, F II:, PA /, daganteckningar /  & / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckningar / & / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .   153 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN det angeläget att i juli mån. utgående barnbidrag hinna placeras på för familjen nyttigt sätt. Nämnden avstyrker därför för närvarande fp. Här var det fråga om en riktigt usel familjeförsörjare som förutom att han själv inte bidrog nämnvärt till familjens uppehälle, dessutom verkade belasta familjeekonomin. Mellan honom och den riktigt gode familjeförsörjaren fäste dock de alkoholistvårdande myndigheterna ofta sin uppmärksamhet på en tredje kategori: de män som inte var dugligare än att hustrun tvingades arbeta och bidra till försörjningen, något som tydliggjorde de gifta och sammanboende männens huvudansvar för familjeförsörjningen. Handlingsutrymme genom omsorg om hem och familj Familjen stod i centrum för många av de bedömningar som gjordes av alkoholistvårdens klienter. Män och kvinnor gjorde sig skyldiga till olika brott mot den familistiska normen och deras könsspecifikt eftersträvansvärda egenskaper kom också att påverka förhandlingsordningen inom alkoholistvården. Om de manliga anstalterna kan sägas ha varit en resurs för de kvinnor som ville få en våldsam eller pliktförsummande man intagen, kan de kvinnliga alkoholistanstalterna ses som en resurs för de män som hade tröttnat på sina hustrurs eller fästmörs osedliga leverne. Männen återfinns också bland dem som vittnar om osedligheten, om hur ”hustrun som ‘bara dricker och slarvar med karlar’ måtte bli återförd till anstalten”. Flera av kvinnorna på Haknäs levde ett liv som de nykterhetsvårdande myndigheterna karakteriserade som sedeslöst och anstalterna fungerade här som ett slags ”otrohetsanstalter”, där diverse män kunde nyttja alkoholistvårdens latenta sedlighetsnormer. För de kvinnor som levde i familjeliknande förhållanden kom däremot omsorg om hem, familj och barn att premieras. När en intagen hade druckit sig berusad i strid med permissionsbestämmelserna, kunde Julius Hedvall vid Göteborgs stads nykterhetsnämnd ändå konstatera att hennes son ”såg frisk och duktig ut och var synnerligen välskött”. Om det var den välskötte sonen eller det faktum att kvinnan kunde tänkas göra nytta i hemmet som påverkade nämndens ordförande går inte att SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / . SSA, VA, F II:, PA /, Jönköpings NN till Venngarn, / ; VA, F II:, PA / , GSNN:s redogörelse, /  & / ; VA, F II:, PA /, MSNN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, SSNN:s redogörelse, /  & daganteckning / .  SSA, HA, F I:, PA , SSNN till Haknäs, / . Även: HA, F I:, PA , Polisundersökning enl. alkoholistlagen, / ; HA, F I:, PA , Polisrapport, / ; HA, F I:, PA , Polisrapport, / .  Edman ; Edman .  SSA, HA, F I:, PA , GSNN till Haknäs, / .   154 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning uttala sig om, men Hedvall yrkade i alla fall på fortsatt försökspermission vilket också bifölls. Åtta månader senare hade kvinnan gjort sig skyldig till ytterligare två fylleriförseelser, men eftersom ”hon genom att arbeta kunnat bidra till att försörja sin son” ville Hedvall inte se henne återintagen på Haknäs. Exemplet visar att ensamstående kvinnor också kunde dra fördel av familjeförsörjarargumentet. Alkoholistvårdens latenta normsystem kunde alltså även verka för de anstaltsvårdade kvinnorna. Här kom framför allt männen att spela en viktig roll som garanter för sedlighet och ordnade hemförhållanden, men också som vittnen om det motsatta. Ett exempel på dessa bägge roller är den man som  uppvaktade Stockholms stads nykterhetsnämnd för att få hem sin hustru från Långbro. Väl hemma kunde nykterhetsnämnden vid ett hembesök konstatera att hon fortfarande drack, men eftersom maken menade sig kunna hantera detta beslutade nämnden inte om någon återintagning. Men framåt sommaren, när krafterna började tryta hos hennes inte helt friske make, tog han kontakt med nykterhetsnämnden och fick henne intagen på Haknäs. Ett liknande exempel på en både hjälpande och stjälpande man kan hämtas ur redogörelsen för hur Hälsingborgs nykterhetsnämnd  mottog en anmälan om att en av Haknäs blivande klienter missbrukade spritdrycker: Då emellertid hennes man inställde sig å byrån och försäkrade, att uppgifterna om att hans fru skulle missbruka spritdrycker vore fullkomligt oriktiga, inskränkte sig nämnden till att tilldela henne en allvarlig varning. För några dagar sedan inställde sig emellertid herr J. å nykterhetsbyrån och anmälde, att hans fru vore svårt hemfallen åt alkoholmissbruk och behövde tagas om hand. Han omtalade samtidigt, att fru J. sedan mitten av maj vore borta från hemmet och sammanbodde med en kvinna, i vars lägenhet det ofta förekom svåra alkoholorgier. [---] För någon tid sedan gick han förbi hennes bostad. [---] Han hörde då ett väldigt oväsen inifrån lägenheten och kunde tydligt av fru J:s röst höra, att hon vore spritpåverkad. Han hörde också mansröster från lägenheten. Knappt två månader efter makens anmälan togs också kvinnan in på Haknäs. Senare, inför en föreslagen försökspermission, avrådde nämnden i ett brev till Haknäs en sådan – också denna gång med hänsyn till den dåliga relationen till maken. Att kunna återvända till en man verkar också ha fungerat som ett argument vid ansökan om försökspermissioner, särskilt om det kunde intygas att det var en ”skötsam man”. Men även då någon hade en ”brutal man” såg man gärna att hon Ibid. SSA, HA, F I:, PA , SSNN:s anteckningar /, /, / , /, /, / & / .  SSA, HA, F I:, PA , Hälsingborgs NN:s redogörelse, / . Även: HA, F I:, PA , Hälsingborgs NN till Länsstyrelsen, / .  SSA, HA, F I:, PA , Hälsingborgs NN till Haknäs, / .  SSA, HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till MSNN, / .   155 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN lämnade anstalten först då han återvände från sjön. Försökspermission fick däremot en annan av de intagna på Haknäs, något hon kunde tacka Julius Hedvall för: R. ingick äktenskap med förre handelsresanden K. endast ett par månader innan hon inställdes å Haknäs. Mannen, som nu vidtalats, vill gärna att hustrun skall få komma hem så snart som möjligt och försäkrar att han ska se till att hon sköter sig. Även om förutsättningarna icke äro stora för att R. efter hemkomsten i längden skall komma att avhålla sig från spritmissbruk, synes det oss dock, att hon bör få göra ett försök, då hon har ett hem att komma till […]. Hedvall var knappast ensam om att premiera ett fungerande familjeliv i samband med försökspermissioner. I ett brev ställt till just Hedvall undrade Haknäs föreståndarinna Margareta Lundeberg om man inte kunde tänka sig en ovanligt tidig försökspermission för en av Haknäs klienter ”för att visa tillmötesgående mot hennes man, som gärna vill ha hem henne”. Även Hedvall menade att det var lite tidigt, men eftersom mannen önskade få hem sin hustru och de skulle bo i dennes ordnade föräldrahem tillstyrkte han ändå försökspermissionen. Att på detta sätt komma ut till ”ett snyggt hem” och ”en ordentlig man” var omständigheter som gynnade de intagna kvinnorna inför försökspermissioner. Och då nykterhetsnämnden gjorde hembesök antecknades om hemmet var ”städat och ordentligt” eller ”pyntat och fejat” och huruvida det rådde ”ordning och reda i det lilla hemmet”. Att inte sköta sina ”arbetsuppgifter i hemmet” kunde däremot läggas en alkoholmissbrukande kvinna till last när hennes ärende utreddes. SSA, HA, F I:, PA , daganteckningar  / &  / . SSA, HA, F I:, PA , Julius Hedvall till GSNN, / .  SSA, HA, F I:, PA , Haknäs till GSNN, / . För exempel på hur Margareta Lundeberg talade sig varm för en av de intagna vars sambo kunde antas ha ”ett gott inflytande på henne”, se även: HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till Kriminalpolisen, / .  SSA, HA, F I:, PA , GSNN till Haknäs, / .  SSA, HA, F I:, PA , Brev till GSNN, / . Se även: HA, F I:, PA , Täby NN:s protokoll, / ; HA, F I:, PA , O.O. till Haknäs, / .  SSA, HA, F I:, PA , Utdrag ur SSNN:s anteckningar, /  & / .  SSA, HA, F I:, PA , SSNN:s redogörelse, / .   156 3 . Vården: Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning Den sociala problematikens uttryck, orsaker och lösning (delsammanfattning) Reportage i Aftontidningen,  En rundvandring på Venngarn avslöjar mycket. Inte bara hur komplicerat och svårt arbetet är här bland dessa interner utan också hur hopplöst efterbliven den praktiska alkoholistvården är i jämförelse med de teoretiska linjer som uppdragits för verksamheten.  Ord utan bakgrund. Anstalterna behöll trots Socialstyrelsens centraliseringsambitioner en stor självständighet under perioden. Lag och stadga erbjöd knappast någon vägledning inför det konkreta vårdarbetet, och med en tillsynsmyndighet som främst var upptagen med att effektivisera tillämpningsorganen och differentiera klientelet kom vården på de respektive anstalterna att bli en högst lokal angelägenhet. Här utformades den vardag som de intagna mötte utifrån ett synnerligen oreglerat och oartikulerat orsakstänkande, där de intagnas registrerade karaktärsegenskaper antogs peka på anledningar till deras misshagliga beteende som anstalten sedan hade att åtgärda. Genom lagen, tolkningen och tillämpningen kom alkoholistanstalterna att fyllas med arbetare eller människor med svag anknytning till arbetsmarknaden. Lösningarnas lokala karaktär förstärkte också en tendens som annars gjorde sig gällande på flera nivåer inom alkoholistvården, om än ej i lagstiftningen, nämligen alkoholistvårdsmyndigheternas könsseparerande praktik. Tillämpningsorganen förvaltade och tolkade alkoholistlagen utifrån könsspecifika föreställningar om ett anständigt liv. Detta spädde på den manliga dominansen på anstalterna och bidrog till att män och kvinnor kom att anstaltvårdas av olika anledningar och på olika sätt. Den sociala problematik som vidhäftade alkoholmissbruket såg helt enkelt olika ut för män och kvinnor. Inom denna traditionella alkoholistvård existerade inget artikulerat eller förvetenskapligat orsakstänkande, men det går att finna kausala logiker bakom anstaltsvården av alkoholmissbrukande män och kvinnor. Även om det renodlade orsakssambandet sällan sattes på pränt finns det ett samband mellan problembeskrivningarna och de lösningar som erbjöds på anstalterna. Här separerades könen på ett sätt som aldrig förutsattes i lagen och den arbetslinje som präglade anstaltsvården av förmodat arbetsskygga och pliktförsummande män kompletterades inom anstaltsvården av förmodat osedliga kvinnliga alkoholmissbrukare med metoder som syftade mot specifikt kvinnlig skötsamhet. Anstalterna blev på så sätt stora ”genustvättar” där jordbruksarbete och kafferep skulle bidra till att lyfta fram könen Kurt Ekwall, ”Skräck och straff ännu medicin för alkoholist”, Aftontidningen, / . Den könsspecifika problembeskrivningen genomsyrade även steriliseringsinstitutet, se: Runcis , s. –; Tydén , s. –.   157 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN sådana de borde ta sig ut: som arbetsdugliga och ansvarsfulla män respektive arbetsdugliga, dygdiga och pyssliga kvinnor. Förstått utifrån en manlig försörjarnorm fungerade anstalterna som de avgränsningsinstitutioner som Midré gärna ser i socialvårdande arrangemang. Alkoholmissbruket begripliggjordes under denna period utifrån en problembeskrivning som med Midré snarare var moralistisk än positivistisk, ansvarstillskrivande snarare än ansvarsfritagande. Avgränsningsverksamheten hade dock snarare könsspecifik skötsamhet än könsneutral arbetsvillighet som övergripande syfte. På anstalterna testades de manliga klienternas arbetsvilja och -förmåga i en förhandlingsliknande ordning och här avgjordes slutligen deras status som värdiga eller ovärdiga. Här testades också de kvinnliga klienternas arbetsvilja och -förmåga, även om dessa kvinnor också kunde argumentera utifrån en roll som mor och maka. Anstaltsvården var i sig ett tecken på att den intagne hade befunnits ovärdig och på anstalterna satt det en del presumtiva understödstagare som den gryende välfärdsstaten inte hade (moraliskt) råd att hålla sig med. Även om anstaltsvården många gånger syftade mot en förhandling mellan alkoholistvårdande myndigheter och presumtiva eller faktiska klienter, var det långt ifrån alltid som man var överens om förhandlingsordningen. Olof Kinbergs och Socialstyrelsens steriliseringsprojekt är ett exempel på en tilläggsklausul som aldrig verkar ha godtagits av den andra förhandlingspartnern. Tvångsvården av alkoholmissbrukare präglades överhuvudtaget av ett motstånd; ett motstånd mot intagningen, ett motstånd mot anstaltsordningen och ett motstånd mot vårdens syfte. Detta motstånd har skymtat mellan raderna i den hittillsvarande berättelsen, men genomsyrade i själva verket tvångsvården i större utsträckning än vad som hittills har framkommit. I nästa kapitel är det därför dags att undersöka både anstaltsordningen, disciplinmedlen och de intagnas motstånd. 158 4 . Tvångsvårdens konfliktdimension Kapitel 4 Tvångsvårdens konfliktdimension Både anstaltsvårdens allmänpreventiva funktion och vårdarbetet verkade genom en förhandlingsordning, där alkoholistvårdens funktionärer tydliggjorde vilket slags liv som accepterades och hur klienterna skulle bete sig för att slippa internering. Men anstaltsvistelsens grundvillkor var inte en förutsättningslös inbjudan till förhandling. Alkoholistlagen satte, som August Åman konstaterade , ”mycket kraftiga medel i händerna” på nykterhetsnämnderna och anstalterna. Tillämpningsförordningar, anstaltsstadgor och anstaltsvårdens praktiska utformning gav alkoholistvårdens funktionärer ytterligare makt- och påtryckningsresurser. Anstaltsvistelsen präglades i stor utsträckning av en medveten disciplinering av ett ovilligt klientel, ett klientel som i sin tur många gånger snarare gjorde motstånd än förhandlade. Motståndet tog formen av alltifrån överklaganden, rymningar och arbetsvägran till mer eller mindre organiserade dispyter med anstaltsledningen och regelrätta demonstrationer. I detta kapitel undersöks den konfliktdimension som – åtminstone på Venngarn – var en integrerad del av anstaltsvården av tvångsintagna alkoholmissbrukare. Anstaltsvistelsens grundvillkor och disciplinmedel Venngarns behandlingsprincip var enligt stadgan arbete och moralisk påverkan, men själva anstaltsvistelsen bjöd i sig på en del förutsättningar som ansågs bidra till behandlingsresultatet. För att fungera som ett korrektionsinstrument och i allmänpreventivt syfte skulle regimen som sådan inskärpa att det var en anstalt och inget August Åman, ”Lagstiftningen om alkoholistvård”, Svenska Fattigvårds- och Barnavårdsförbundets Kalender , Stockholm , s. .  159 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN vilohem den intagne kom till, något som tydliggjordes när det  planerades för en ny anstalt: Får alkoholisten gång efter annan komma till ett ”hem”, där han har det i många avseenden bättre än hemma, är fara, att han kommer att trivas. Återfaller han, torde det vara nyttigt för honom att komma till en större anstalt, där visserligen allt skall vara väl ordnat för honom, men där han skall sakna hemkänsla och direkt trivsel. Detta kan nämligen sporra honom till skötsamhet […]. Venngarn var en av dessa större anstalter, där det saknades ”hemkänsla och direkt trivsel”, och anstaltens möjligheter och ambitioner skilde sig i det avseendet märkbart från de på Haknäs, där trivsel närmast upphöjdes till en behandlingsprincip. Det tydliggjordes att anstaltsvistelsen i sig skulle vara ett verksamt korrektionsinstrument; det var ”bara nyttigt” och ”meningen med en sådan här anstaltsvistelse” att den intagne fick ”känna att det ‘svider’ litet också”. Det skulle inte råda någon tvekan om att det var en anstalt de intagna hade hamnat på och ännu på -talet avslogs propåer från de intagna om att få lyssna på radions eftermiddagssändningar på sjukavdelningen liksom att få tippa på fotbollsmatcher. Anstaltens isolerade läge var också en grundläggande förutsättning för den tvångsvård som en öppen anstalt kunde erbjuda. Isoleringen bidrog inte bara till att avskärma alkoholmissbrukaren från samhällets inflytande, det fanns också ett epidemiskt tänkande enligt vilket samhället skulle förskonas från den smittohärd som alkoholmissbrukaren kunde antas utgöra. Enligt Rolf Fredriksson var detta syfte – vid sidan av att återföra alkoholmissbrukaren till ett nyktert liv och förskona alkoholmissbrukarens anhöriga från missbrukets konsekvenser – ett av de huvudsakliga motiven bakom alkoholistlagen. Väl på anstalten nyttjade man också allehanda medel för att få de intagna dit man ville. RA, SoS, SvB,  E VIb:, Några synpunkter i samband med ordnande av en ny alkoholistanstalt, / . Olof Kinberg menade t.o.m. att en del ”parasiterande lättingar” simulerade alkoholmissbruk för att få vistas på alkoholistanstalt, varav en del var ”trevligt ordnade, med vackra och väl inredda bostäder och andra lokaler, som har god mat och där livet är angenämt och sorgfritt”. Olof Kinberg, ”Läkarens uppgifter inom alkoholistvården”, TfNN, :, s. . Liknande synpunkter i: Olof Kinberg, Alkoholisten sådan läkaren ser honom, Stockholm , s. ; ”Alkoholist, intagen sex gånger, har varit på anstalt femton år”, GHT, / ; ”Svartsjö – gott nog åt alkoholisterna”, Dagen, / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare; VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § .  Fredriksson , s. . Qvarsell menar dock att isoleringstanken snarare syftade mot att ”minska möjligheterna till kontakt med och påverkan från samhället i övrigt”. Qvarsell , s. . Min kursivering.  160 4 . Tvångsvårdens konfliktdimension Brevcensur Till avskiljandet från samhället hörde reglerandet av de intagnas kontakter med yttervärlden. Enligt Venngarnsstadgan ålåg det anstaltsdirektören att övervaka de intagnas brevväxling och beslagta meddelanden som kunde inverka ”menligt för ordningen eller vården”, samt försändelser med alkohol eller andra förbjudna varor. Klagoskrifter ställda till anstaltsstyrelsen eller Socialstyrelsen skulle dock vidarebefordras till dessa. Brevcensuren upprätthölls för både utgående och inkommande post. Om anstaltsledningen hade några anmärkningar mot innehållet i ett brev brukade man enligt Lönnberg uppmana avsändaren att skriva om brevet. Om detta inte var möjligt beslagtogs brevet. Det hände också att det till utgående korrespondens bifogades kommentarer som så att säga korrigerade innehållet i brevet. Läsningen av de intagnas korrespondens stannade inte heller vid påbjudna omskrivningar eller omhändertaganden av breven; härigenom fick också anstaltsledningen insyn i förhållanden som sedan kunde ligga till grund för samtal med de intagna om deras personliga angelägenheter. Isolering I de fall som isolering från samhället inte var tillräckligt fanns det också möjligheter till isolering inom anstalten. Dessa isoleringar var anstaltens strängaste straff, formellt sett det enda straffet. På Venngarn ökade antalet isoleringar under denna period, samtidigt som de kom att motiveras annorlunda. De nya motiven till det ökade antalet isoleringar svarade mot en tilltagande kritik av isoleringsinstitutet som började ta form under perioden. Redan  förfasade sig de kommunistiska riksdagsmännen Set Persson och Hilding Hagberg i en motion i andra kammaren över alkoholistanstalternas disciplinstraff, främst det i Svartsjös stadga angivna prygelstraffet (vilket dock – något riksdagsmännen inte uppmärksammade – var förbehållet Svartsjös tvångsarbetare), men även inneslutning i straffcell i upp till trettio dagar och hårt nattläger under åtta dagar. Persson och Hagberg berörde också den på Venngarn stipulerade möjligheten för direktören att döma någon till sju dagars isolering och menade att ”även om man i alkoholistlagen använder sig av uttrycket ‘sjukdom’ och ‘vård’, så omsättas dessa begrepp i praktiken i begreppen ‘brott’ och ‘straff ’”. Anstalterna, och då främst SFS :, § . RA, JO, F I:,  ⁄ , John Lönnberg till JO,  ⁄  .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  AK-motion :.  7 161 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Svartsjö, jämfördes med fängelser och man uttryckte förvåning över att det saknades medicinska resurser för att bota alkoholmissbrukarna. Socialstyrelsen opponerade sig mot riksdagsmännens karakteristik av alkoholistanstalterna som straffanstalter och menade att det, med undantag för de slutna anstalterna, rådde stor frihet för de intagna på anstalterna. Att den medicinsk-psykiatriska vården var eftersatt förklarades med att det inte hade varit möjligt att bygga ut den av ekonomiska skäl. Socialstyrelsen tog dock till sig av kritiken och drygt ett år senare ville man se över bestämmelserna för isoleringar på de allmänna anstalterna. Direktörens och anstaltsstyrelsens möjligheter att använda sig av isoleringar skulle begränsas till som mest tre dagar på beslut av direktören och maximalt fjorton (mot tidigare ett obegränsat antal) dagar på beslut av styrelsen. Lönnberg upplevde tredagarsbegränsningen som problematisk. Om inte tre dagar skulle räcka för att få den isolerade att ”komma till den eftertanke och sinnesjämvikt, som väl får anses vara ett huvudsyfte med isoleringen” skulle alltså styrelsen vara tvungen att ställa diagnos, något som enligt Lönnberg svårligen lät sig göras med mindre än att en verkställande ledamot som kontinuerligt följde anstaltens arbete utsågs. Även -dagarsregeln var en onödig begränsning, framför allt för de slutna anstalterna där längre isoleringar användes i stället för vård på överfulla sinnessjukhus. Lönnberg menade att behovet av dessa isoleringar var av ”medicinsk natur” och inte borde betraktas som disciplinåtgärder. Varken kommunistiska riksdagspropåer eller Socialstyrelsens påtryckningar satte stopp för anstaltens isoleringar under -talet. Förseelser skulle korrigeras med tillsägelse, förmaningar, varningar, indragning av flitpenning, nedsättning av flitpenning eller telefonförbud. Dessa disciplinåtgärder ansågs dock inte vara av straffkaraktär och antecknades därför inte i den så kallade straffjournalen. Det egentliga disciplinstraffet var isolering. Om någon avvek från anstalten eller inte återvände efter permission utdömdes  i regel – dagars isolering. Isolering kunde också utdömas vid arbetsvägran eller vid ”mera störande uppträdande, såsom förolämpning av arbetsledare”. Om läkaren bedömde att någon behövde isoleras på grund av dennes ”sinnesbeskaffenhet”, verkställdes detta som en behandlingsåtgärd och inte som ett straff (och antecknades då inte heller i straffjournalen). Enligt Björkman var kommunisterna det enda parti som aldrig representerades i tvångsvårdsutredningarna fram t.o.m. -talet, något som kan förklara den stora samsynen på frågan eftersom det också var det enda parti som motsatte sig vissa tvångsåtgärder. Björkman , s. .  SoS, NvB,  B I, A /Alk. , Socialstyrelsens yttrande…, / .  SSA, VA, A I:, AS /, PM ang. disciplinstraff, / .  Ibid.  Ibid.  Ibid.  162 4 . Tvångsvårdens konfliktdimension  .    , ‒ 180 60 160 50 140 120 40 100 30 80 60 20 40 10 20 51 49 47 45 43 53 19 19 19 19 19 41 39 37 35 Bestraffade förseelser som andel av antal nyintagna (%, höger axel) 19 19 19 19 31 29 27 25 23 21 33 19 19 19 19 19 19 19 19 19 19 19 0 17 0 Antal betraffade förseelser Källa: Venngarns straffjournaler, – För att spåra den relativa konfliktnivån har antalet bestraffade förseelser ställts i relation till antalet nyintagna under åren ‒ (diagram ). Andelen bestraffade förseelser sjönk fram till slutet av -talet, vilket främst sammanhänger med att allt fler togs in på anstalten. En mer diversifierad uppsättning disciplinåtgärder under anstaltens tidigare år (isolering, förlust av rätten att bära egna kläder, indragning eller nedsättning av flitpenning, förbud att lämna anstaltsområdet under en viss tid, permissionsförbud, rumsarrest i sängläge på halv ranson och arrest) verkar under perioden ‒ helt ha ersatts av isolering som straffåtgärd. Nedsättning, utebliven höjning och indragning av flitpenningen användes dock liksom utebliven försökspermission fortfarande, men dessa åtgärder antecknades inte längre i straffjournalen, något som ytterligare bidrar till att förklara den lägre andelen registrerade bestraffningar. När andelen bestraffningar steg från början av -talet handlade det också nästan uteslutande om isoleringar. Isoleringsinstitutet kom att intensifieras i slutet av -talet, i både absoluta och relativa tal. Den ökade användningen av isoleringar kan eventuellt förstås som anstaltsledningens reaktion på ett ökat antal förseelser, men kan också återspegla en större beredvillighet att straffa de intagna. Eftersom endast bestraffade förseelser har  SSA, VA, D IIc:, Straffjournalen, –. 163 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN letat sig in i straffjournalerna saknas möjlighet att någorlunda enkelt undersöka detta. En noggrannare undersökning av tre år (,  och ) visar ett brett syndaregister och isoleringstider på – dygn ( och ) respektive – dygn (). Isoleringar utdömdes främst för rymningar och berusningar men även för olämpligt eller ohyfsat uppträdande mot anstaltens tjänstemän, något som  bestraffades med fem dygns isolering. Samma år bestraffades arbetsvägran med – dygns isolering och en intagen som hade bränt upp säd och snattat frukt fick sex dygns isolering. År  renderade arbetsvägran ända upp till sju dygns isolering och även nu bestraffades intagna som uppträdde olämpligt mot anstaltens tjänstemän med fem dygns isolering. Efter en demonstrationsmarsch den  juni  dömdes inte mindre än  intagna till – dygns isolering, en åtgärd som några år tidigare hade varit omöjlig med tanke på att anstalten bara hade åtta isoleringsrum. Anstaltens disciplinsvårigheter hade dock fått John Lönnberg att redan  förorda en provisorisk ombyggnad av anstalten. En sluten avdelning skulle enligt Lönnberg kunna hysa ”det stora antal abnorma vårdtagare, som under senaste tiden tillförts anstalten”, vilka ”icke kunnat anpassa sig efter anstaltsordningen och bland annat enständigt vägrat deltaga i något arbete och därjämte sökt påverka andra intagna till liknande demonstration”. Styrelsen godkände den föreslagna avdelningen men tydliggjorde också att intagning på denna ”övervakningsavdelning” skulle betraktas som isolering.  slogs det rekord i antalet isoleringar och Lönnberg tvingades förklara sig inför JO efter en anmälan av en av de intagna som menade att fem dygns arrest i källaren var den vanliga bestraffningen vid rymning. Lönnberg medgav att man använde sig av isolering vid avvikning från anstalten, men att den oftast inskränkte sig till tre dagar (att jämföra med de – dagar som Lönnberg själv tre år tidigare angav användes regelmässigt). I möjligaste mån använde man sig i dessa fall av anstaltens relativt nya isoleringsavdelning (byggd ), bestående av fyra reguljära rum med armerade fönster. Eftersom anstalten nu var belagd med ”nästan uteslutande indisciplinära och eljest svårskötta vårdtagare”, hade man dock blivit tvungen att använda de fyra äldre källarcellerna från . Man hade i detta ärende konsulterat anstaltens psykiater, Curt Åmark, som enligt Lönnberg inte hade några invändningar mot arrangemanget. Isoleringsinstitutet var ett känsligt område och när August Åman i ett radioSSA, VA, D IIc:, Straffjournalen, ,  & . SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § . Detta projekt torde ha passat Lönnberg som, enligt Torsten Eriksson, var ”oerhört road av ombyggnadsproblem i gamla anstalter”. Eriksson , s. .  SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § .  RA, JO, F I:, /, John Lönnberg till JO, / .   164 4 . Tvångsvårdens konfliktdimension inslag  påstod att det inte fanns några isoleringsceller på Venngarn skickade en av de intagna en insändare för vidare publikation i Expressen till Waldemar Hammenhög. Insändaren hamnade genom diverse förvecklingar hos JO i stället och där berättades om anstaltens isoleringsceller och hur återbördade rymlingar isolerades i tre dygn. Detta var också vad Hammenhög hade påstått i samma radioinslag och Expressen följde därför upp ärendet och beslog Åman med lögn. Det var dock inte tal om att skrota isoleringscellerna – frågan var i stället vilka motiv som kunde anföras för isoleringsinstitutet. När Björknäsanstaltens föreståndare samma år undrade vilka problem Venngarn hade med avvikningar samt hur man bestraffade dessa, fick han veta att återförda rymlingar alltid isolerades – men också att detta endast hade som ändamål att förhindra rymning tills ny ”diagnos” hunnit ställas. Här finns en antydan om att isoleringarna kunde betraktas som ett behandlingsinstrument snarare än ett straff. Detta synsätt skulle växa sig starkt under -talet. Överflyttning Socialvård i Sverige år  Jag har en lya här på Svartsjö så trevlig som jag den kan få. Hon frestar mig min lilla sångmö i toner prisa må. Och tak samt väggen den är randig av sot och smuts sen femtio år. Om natten luften den är kvalmig där inlåst jag nu sova får. Emellan tvenne höga plåtar där stå min säng med halm uti. Och invid dörrgrind härligt ståtar min gamla lump som draperi. Nu sköna drömmar jag får njuta och känna mig så lugn och trygg. Ty som kapten på denna skuta jag Staten har bakom min rygg. Och på en hylla efter väggen jag har mitt bröd och lite till. Som surrogat för blom och häggen jag får en doft av härsken sill. [- - -] Och därför är jag mycket tacksam att jag kan få så präktig vård. Och snart jag får som gammal Sjöman min plats på Sånga kyrkogård. Tvångsarbets- och alkoholistanstalten Svartsjö var en illa sedd institution och något av socialvårdens dåliga samvete under dessa år. Detta fanns det också anledning till om man får tro den anonyme Svartsjöintern som nedtecknade ovanstående dikt. RA, JO, F I:, /, O.O. till Waldemar Hammenhög, / . Gunnar Västberg, ”Öppet brev till byråchef August Åman”, Expressen, / .  SSA, VA, F Vb:, Gunnar Paulsson till Venngarn, / ; C. G. Tuninger till Gunnar Paulsson, / .  SoS, NvB,  F IIIa, ”Socialvård i Sverige år ”, Anonym dikt daterad Svartsjö / .  Beskrivningar av de eländiga förhållandena på Svartsjö bl.a. i: AK-motion :; August Åman,   165 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Svartsjö var en ständigt närvarande realitet för de intagna på Venngarn. Alkoholistlagens tillämpningskungörelse tillät att rymlingar, upprorsmakare, arbetsvägrare eller den som på annat sätt äventyrade vårdverksamheten skickades från Venngarn och Haknäs till de slutna anstalterna Svartsjö eller Växjö.  tillkom ännu en alkoholistanstalt för det manliga så kallade bottenklientelet: Salberga, där man hoppades kunna nyttja en del medicinska metoder i vårdarbetet. Enligt den man som skickade insändaren till Hammenhög vilade det alltid ett hot över de intagna, ”hot om att sändas till Svartsjö eller Salberga, i händelse det vägras att utföras tyngre arbete”. Brott mot anstaltsordningen, permissions- eller utskrivningsbestämmelser resulterade ofta i en överflyttning. Möjligheten till överflyttning av ”särskilt störande och svårdisciplinerade intagna” uppskattades på Venngarn eftersom det skapade ”en hälsosam respekt bland andra orosstiftare, som på grund därav sökt foga sig i härvarande anstalts ordning”. En stor och växande andel av de inskrivna flyttades också från anstalten, från och med  alltid över  procent. Utifrån statistiken går det inte att uttala sig om hur många som flyttades som bestraffning, det vill säga till Svartsjö, respektive hur många som flyttades till andra anstalter av andra skäl. Men överflyttningarna från Venngarn motsvarades också av en ökad andel överflyttade till Venngarn (diagram ), och bör kunna tolkas som en ökad rörlighet av hela anstaltsklientelet på grund av Socialstyrelsens centralisering av vårdplaceringarna och den därmed ökade differentieringen av anstaltsklientelet. ”Om Svartsjö som alkoholistanstalt”, TfNN, :; August Åman, ”Den ökade rymningsfrekvensen på alkoholistanstalterna”, TfNN, :, s. ; ”Svartsjö alkoholistanstalt utgör skamfläck för svensk socialvård”, Aftontidningen, / ; Gunnar Västberg, ”Mordhistorier aktualiserar social skamfläck”, Expressen, / ; ”Bråkiga Svartsjöinterner får nya isoleringsceller”, DN, / ; Aug. Spångberg, ”Intryck från Svartsjö”, Värmlands Folkblad, / ; ”Svartsjöanstalten byggs om”, Morgon-Tidningen, / ; ”Alkoholistvården – ett medicinskt problem”, Expressen, / ; ”Svartsjöintern bor alltjämt i ’kaninbur’”, Expressen, / ; Sandblad , s. –; Gustav Jonsson, Spiken i pianot. Uppfostringsdebatt och socialvård –, Stockholm , s.  f. Avvikande mening i: ”Svartsjö – gott nog åt alkoholisterna”, Dagen, / .  Även Växjö var en illa sedd anstalt, om än inte av Svartsjös kaliber: ”Kvinnliga alkoholister får ingen behandling på fängelset i Växjö”, DN, / ; ”Kvinnliga alkoholisterna missnöjda att behöva tas om hand på växjöanstalten”, Kronobergaren, / .  Fritz Hag, ”Alkoholistanstalt vid Salberga sjukhus”, TfNN, :, s.  ff; Erik Lindblom, ”Statens alkoholistanstalt vid Salberga sjukhus i Sala”, TfNN, :, s.  ff.  SFS :, §§  & ; RA, JO, F I:, /, O.O. till Waldemar Hammenhög, / .  Se t.ex. SSA, VA, A I:, AS /, PM ang. disciplinstraff, / ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; HA, F I:, PA ; F I:, PA ; F I:, PA .  SSA, VA, E I:, Venngarnsstyrelsen till  års alkoholistvårdsutredning, / .  TfNN, :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. ; :, s. . 166 4 . Tvångsvårdens konfliktdimension Flitpenningsindragning Till disciplinmedlen måste också – även om det formellt inte betraktades som en straffåtgärd – korrigeringen av och genom flitpenningen räknas. Flitpenningen och dess eventuella indragande fungerade efter  års stadgeändring inte bara som morot respektive piska då det gällde arbetsdriften; indragning av arbetsförtjänsten eller nedsättning av flitpenningen var också en vanlig bestraffning vid andra förseelser. Rymningar, demonstrationer och annat indisciplinärt uppträdande bestraffades regelmässigt med indragning eller nedsättning av flitpenningen, inte sällan kombinerat med en tids isolering, och nedsättning av flitpenningen kom att bli arbetsdriftens främsta incitament under -talet. De intagna på Venngarn arbetade inte mot en marknadsmässig lön, utan för att få behålla den lilla fickpeng som flitpenningen utgjorde. Obestämda interneringstider De maximala interneringstiderna varierade enligt alkoholistlagen mellan  och  år. I denna medräknades dock inte tiden som en intagen varit på försökspermission om brott mot permissionsbestämmelserna ledde till att han eller hon sedan återhämtades till anstalten. En intagen med en maximal interneringstid på ett år, som fick försökspermission efter fyra månader, skötte sig bra i sju månader, drack sig berusad och blev återhämtad, hade alltså fortfarande åtta månader kvar av sin maxtid. Den faktiska interneringstiden – som var avhängig datum för försökspermission och utskrivning – avgjordes av de respektive anstaltsledningarna. De obestämda interneringstiderna var tillsammans med – och genom – permissionsinstitutet anstaltsvårdens tydligaste vårdinstrument. Interneringstiden var anstaltsledningens bud i förhandlingen med klienter som i sin tur hade att prestera en rimlig dos skötsamhet. Men det var ett villkorat bud och som sådant naturligtvis ett verksamt disciplinmedel. Att denna fråga överlämnades till anstaltsledningarna tydliggör anstalternas relativt autonoma position inom alkoholistvården. För de intagna torde det ha varit tydligt att det faktiska inflytandet över deras liv i denna fråga – huruvida de skulle hållas kvar på anstalten eller ej – låg i händerna på anstaltens tjänstemän. Permis SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / ; VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § .  Först  (för frivilligt ingångna) resp.  (för tvångsintagna) prövades anstaltsledningarnas autonomi i denna fråga i högre instans. Regeringsrätten slog då fast att nykterhetsnämnderna inte kunde anses behöriga att föra talan mot anstaltsstyrelsernas beslut om utskrivning. ”Nykterhetsnämnd obehörig överklaga anstaltsbeslut”, Socialnytt, :–, s. . 167 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN sionsinstitutet var ämnat att i möjligaste mån individualisera vården och denna individualisering skvallrade en del om anstaltens normativa ambitioner och relativa autonomi: Den svage och botfärdige, som själv kommer ångerfull till nämnden, kan slippa med en varning. Den hårde och trotsige kan taga rättelse av ett varningsbrev från anstalten, men han kan också framhärda så att lagens hela makt måste tillgripas. Den imbecille förstår ofta icke annat än den handgripliga åtgärden och måste därför snabbt återföras, men efter en sådan läxa tager han ofta rättelse. Under Göranssons tid som anstaltsföreståndare var det regel att de intagna fick sitta i sex månader innan de beviljades försökspermission. Men anstaltsvård var dyrt och med tidigare försökspermissioner kunde man dels vinna besparingar inom anstaltsväsendet, dels vinna att vissa försökspermitterade återinträdde i sin roll som familjeförsörjare. I syfte att uppnå kortare interneringstider motionerade därför anstaltsstyrelsens vice ordförande Martin Andersson, som var socialdemokratisk ledamot i riksdagens andra kammare, om medel att effektivisera eftervården. Den genomsnittliga vårdtiden innan första försökspermission föll för de tvångsintagna på landets alkoholistanstalter från knappt sju månader  till fem månader . Tio år senare var den genomsnittliga vårdtiden , månader på de erkända anstalterna och  månader på Venngarn. Under -talet rådde stor frihet, variation och förvirring bland anstaltsföreståndarna när det gällde interneringstiderna. Åsbrohemmets direktör Folke Boström och andra ville  hålla återfallsmissbrukarna internerade så länge som möjligt, och han höll Venngarns direktör John Lönnberg indirekt ansvarig för att ha saboterat denna strategi. Lönnberg medgav att han hade brutit med traditionell praxis på Venngarn vid sitt tillträde . Då var förstagångsintagna tvungna att gå på anstalten i ett halvår innan första försökspermissionen, men detta ändrade Lönnberg med stöd i vårdargumentet – att försökspermissionen skulle ”bestämmas väsentligen med hänsyn till möjligheten att kunna socialt återanpassa individen”. Vårdargumentet gjorde därmed den obestämda interneringstiden ännu mer obestämd, och detta hade enligt Venngarnsstyrelsen en gynnsam psykologisk effekt på de intagna:  SSA, VA, E I:, PM ang. tillämpningen av försökspermission, / . Hardy Göransson, ”Alkoholistanstalten på Venngarn. IV”, TfNN, :, s. ; AK-motion :.  Gustaf Holmstedt, ”Vårdtidens längd på alkoholistanstalterna och eftervårdens art och omfattning”, TfNN, :, s. ; SOU :, s. .  RA, SoS, SvB,  E VIb:, Protokoll fört vid konferens mellan alkoholistanstalternas föreståndareförening, ombud för nykterhetsnämnderna och Socialstyrelsen, / , § .  168 4 . Tvångsvårdens konfliktdimension För den intagne blir det anledning att allvarligt övertänka sin situation och positivt medverka till vidtagande av sådana åtgärder (t.ex. arbetsanskaffning i ny miljö), som äro ägnade att förkorta hans vårdtid. Den obestämda intagningstiden med utsikt till försökspermission efter relativt kort vårdtid är också en sporre till gott uppförande och arbetsvillighet under anstaltsvistelsen, vilket är av stor betydelse för anstaltsordningen, särskilt å en öppen anstalt, men även torde ha uppfostrande värde. En kort interneringstid med på förhand bestämd avgångsdag skulle sannolikt medföra, att vårdtagarens intresse främst inriktades på att räkna huru många dagar som återstod till utskrivningen och söka få dessa dagar att gå med minsta obehag. I slutet av -talet rådde fortfarande oenighet, förvirring och viss irritation på Venngarnsledningen för ”nyordningen”. Anstaltsföreståndaren Hugo Lindell hävdade på ett DEACO-möte  att ett problem med obestämda interneringstider var att vårdtidens längd blev den centrala frågan för de intagna och att tjatet om vårdtiden förvred syftet med vården. Han spådde också allt kortare vårdtider, och höll Venngarn ansvarigt för detta. Men trots att Venngarn hade börjat tillämpa kortare interneringstider höll man fortfarande ganska hårt på en interneringstid om fyra månader innan första försökspermissionen. Därigenom var Venngarn  ”hårdare” på denna punkt än många andra anstalter. Någon generell avkortning av de maximala interneringstiderna eller förutbestämda interneringstider ville man inte heller veta av. Den kroniska platsbristen på landets anstalter medförde att man på Venngarn emellanåt tvingades tumma på sina egna principer för permissionsinstitutet och anstalten permitterade folk, i ”en del tveksamma fall”, uteslutande på grund av platsbrist. Denna metod tillgreps ofta under de hårt överbelastade vintermånaderna då intagna permitterades till särskilt anordnade skogshuggarkurser. Metoden att lösa överbeläggningen med hjälp av permissionsinstitutet var dock knappast ny och hade tillämpats av både Venngarns första direktör Eric Wijkmark och dennes efterträdare Hardy Göransson. På så sätt kom andelen försökspermitterade att växla med årstiderna för att vara relativt många på sommaren och färre på vintern då arbetsmöjligheterna var sämre. Anstaltsvårdens obestämda interneringstider diskuterades både av de intagna  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Venngarnsstyrelsen till Finansdepartementet, / . SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Protokoll fört vid DEACO:s årsmöte, / . Se även: Johansson , s. .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  RA, SoS, SvB,  E VIb:, Protokoll fört vid konferens…, / , § .  SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelser  & ; VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § .  Eric Wijkmark, ”Statens vårdanstalt för alkoholister vid Venngarn” TfNN, :, s. ; Hardy Göransson, ”Utrymme och platsbehov vid Venngarnsanstalten”, TfNN, :, s. .  169 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN och i pressen. Det hävdades att alkoholistvård på anstalt i många fall var värre för den intagne än fängelsestraff, just därför att interneringstiden var obestämd. Socialstyrelsens August Åman försvarade dock den rådande ordningen. Åman kopplade alkoholistanstalternas obestämda interneringstider till föreställningen om anstaltsvistelsen som vård, om inte av sjuka människor så i alla fall av människor som kunde betecknas som ”icke friska”, en vård som naturligtvis inte kunde tidsbestämmas eftersom den var avhängig när den intagne kunde betraktas som frisk. Haknäs Liksom Venngarnsstadgan medgav instruktionen för Haknäs att föreståndarinnan hade rätt att övervaka de intagnas brevväxling och i akterna återfinns brev vars kritiska ton ledde till att de aldrig skickades. Men annars samverkade troligen personal, klientel, kön och resurser till att förläna Haknäsanstalten en helt annan anstaltsanda än Venngarn och i Haknäs verksamhetsberättelser kan man i början av -talet läsa att inga bestraffningar hade utdömts. I början av -talet synes detta ha blivit en regel då man nu formulerade det som att bestraffningar ”förekomma icke”. Nu hade man i och för sig redan  konstaterat att Haknäs saknade ”tekniska resurser att komma till rätta med sådana individer, som på anstalt äro störande för ordningen”, varför Växjöanstalten fick fungera som bottenanstalt för kvinnliga alkoholmissbrukare. Med avsaknaden av tekniska resurser torde man då ha menat att anstalten inte hade något isoleringsrum och nio år senare sändes fortfarande intagna som avvek från Haknäs till Växjö, ”emedan de även på annat sätt visat sig olämpliga på en öppen anstalt”. Motstånd När alkoholistvården från mitten av -talet utsattes för allt skarpare kritik, formulerades denna kritik många gånger mot en fond av övriga välfärdsstatliga arrangemang. Alkoholistvården var en del av det som Gunnar och Maj-Britt Inghe kallade för den ofärdiga välfärden, ett indicium på att de generella socialpolitiska lösning August Åman, ”Upptåg på alkoholistanstalter”, TfNN, :, s. . SSA, HA, A Ia:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; HA, F I:, PA , O.O. till P.P., /. Jfr antagande om kvarhållna brev på arbetshemmen: Eriksson , s. .  RA, SoS, SvB,  F IVb:, Haknäs verksamhetsberättelser –.  SSA, HA, A Ib: & , Haknäs verksamhetsberättelser –.  RA, SoS, SvB,  B Ic:, d.nr. A /, Socialstyrelsens yttrande…, / .  Sandblad , s. ; SoS, NvB,  F IIa:, d.nr. VI , Haknäs verksamhetsberättelse .  170 4 . Tvångsvårdens konfliktdimension arna hade sina begränsningar. Men redan under - och -talet – och särskilt efter krigsslutet – ställdes alkoholistvårdens mål och medel mot utvecklingen i det övriga samhället, en jämförelse som knappast föll ut till alkoholistvårdens fördel. Olof Kinberg såg  hur alkoholistvården var särskilt eftersatt om man jämförde med den tekniska utveckling, de sociala omvälvningar och den ökade levnadsstandard som annars hade präglat det tidiga -talet, och på Socialstyrelsen beskrev man i början av -talet alkoholistvården som socialvårdens eftersatta styvbarn. Under dessa år tilltog också kritiken i pressen och alkoholistvården anklagades för att vara kostsam, slapp, rättsosäker, verkningslös eller klassdiskriminerande. Den nya tidningen Expressen (grundad ) tog som särskild uppgift att, i en reportageserie sommaren , granska en alkoholistvård som knappast lyckades bota alkoholmissbrukarna. Personalen saknade adekvat utbildning och verksamheten saknade tydliga mål. Alkoholistvården var ett klassdiskriminerande åtgärdsprogram som främst hade till uppgift att hålla alkoholmissbrukarna borta från samhället. Hela förfarandet präglades dessutom av en mycket bristfällig rättssäkerhet.  Gunnar Inghe & Maj-Britt Inghe, Den ofärdiga välfärden, Stockholm . Olof Kinberg, ”Åtgärder till att förbättra nykterhetsvården”, TfNN, :; Fritz Hag, ”Nykterhetsvården i  års statsverksproposition”, TfNN, :.  ”Dyrbar alkoholistvård”, Sunt förnuft. Organ för skattebetalarnas förening, :; ”Wenngarn en Långmora-parallell”, Aftonbladet, / ; ”Wenngarnpatient smugglar amper klagoskrift till JO”, Aftonbladet, / ; ”Internerad  år på Svartsjö, kan inte botas säger läkaren”, Aftontidningen, / ; Bernt Bernholm, ”Alkoholistvården värdelös, botar blott  procent av klientelet”, Expressen, / ; Gunnar Dahlberg, ”Är alkoholismen en sjukdom?”, GHT, /  (i denna artikel menade dock Dahlberg att alkoholistlagen var ”en klasslag som gynnar underklassen” då de genom sitt missbruk enklare förbröt sig mot specialindikationerna och därför närmast fick förmånen att underställas vård); ”Nykterhetsvården”, Upsala Nya Tidning, / .  Bernt Bernholm, ”Alkoholistvården värdelös, botar blott  procent av klientelet”, Expressen, / ; Bernt Bernholm, ”Alkoholistlag gör läkarna till avsiktliga lagbrytare”, Expressen, / ; Carl-Åke Hedqvist, ”Svensk medborgare kan berövas friheten i fyra år utan laga dom”, Expressen, / ; Carl-Åke Hedqvist, ”Rättsskyddet brister gentemot många medborgare i vårt land”, Expressen, / . I artikelserien även: Bernt Bernholm, ”Odugliga övervakare försvårar arbete inom nykterhetsvården”, Expressen, / ; Bernt Bernholm, ”Före detta alkoholist har bästa förutsättningen bota alkoholist”, Expressen, / ; Carl-Åke Hedqvist, ”Skvaller, förtal och lögner ofta orsak till internering”, Expressen, / . Artikelserien kommenterad i: T.H., ”Alkoholistvårdsproblemet. En artikelserie i Expressen”, Tidskrift för systembolagen, :, s. –. Aftonbladet drev till skillnad från Expressen en linje som under tidigt -tal snarast gick ut på att alkoholistvården var för hållningslös i förhållande till de intagna och i några artiklar hösten  dömdes Venngarns reglemente och ledning ut i kraftiga ordalag. Anstaltsordningen led av en ”slapp ledning” och ett ”bristfälligt ordningsreglemente, där det daltas för mycket med internerna”, något man antog berodde på Lönnbergs bristande lämplighet på direktörsposten. Man intervjuade också anställda och grävde fram en JO-anmälan från en intagen som understödde kritiken. ”Wenngarn en Långmora-parallell”, Aftonbladet, / ; ”Wenngarnpatient smugglar amper klagoskrift till JO”, Aftonbladet, / ”.  171 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Expressen bibehöll sin kritiska inställning under åren och återkom ofta med anmärkningar mot alkoholistvårdens mål och medel. Expressens engagemang ledde bland annat till att de intagna själva hotade med att kontakta tidningen. Enligt August Åman bidrog också den allt vanligare och ”delvis grovt ovederhäftiga kritiken i tidningspressen” till att rymningsfrekvensen ökade på anstalterna. Pressen återspeglade och – om man får tro Åman – bidrog till ett ökat motstånd mot en alkoholistvård som inte alltid uppfattades som legitim av de intagna. Motståndet mot anstaltsvården tog sig uttryck i rymningar, arbetsvägran, mer eller mindre formella klagomål och organiserade demonstrationer. Vid sidan av vad som på anstaltssvenska kallades kverulans ägnade sig de intagna på Haknäs främst åt att rymma. På Venngarn, med fler intagna och ett hårdare reglemente, förekom både individuella aktioner och ett mer organiserat motstånd. Överklaganden, besvär och klagomål Författaren Waldemar Hammenhög delade i mitten av -talet med sig av sina erfarenheter från den svenska alkoholistvården i flera romaner, kanske allra tydligast i nyckelromanerna Livia () och Torken (). August Åman gjorde i sin tur ett stort nummer av Hammenhögs Torken, ett enligt Åman romantiserat stycke självbiografi, där författaren tog heder och ära av dåligt förklädda hedersmän inom  Carl-Sture Ekström, ”’Bottenfolket’ saknar vård på svenska alkoholistanstalter”, Expressen, / ; ”Alkoholistvården”, Expressen, / ; ”Nykterhetsvården”, Expressen, / ; ”Alkoholistvården”, Expressen, / ; ”Svartsjöskandalen får bestå”, Expressen, / ; ”Interneringarna”, Expressen, / ; Gunnar Västberg, ”Mordhistorier aktualiserar social skamfläck”, Expressen, / ; Barbro Flodquist, ”Alkoholistvården – ett medicinskt problem”, Expressen, / ; ”Alltjämt uppskov?”, Expressen, / ; ”Lidelsefritt”, Expressen, / ; ”Byråchefen Åman och alkoholistvården”, Expressen, / ; Gunnar Västberg, ”Öppet brev till byråchef August Åman”, Expressen, / ; ”Svartsjöintern bor alltjämt i ’kaninbur’”, Expressen, / ; ”Otillfredsställande”, Expressen, / . Alkoholistvårdsutredningens betänkande mottogs dock väl: ”Effektivare alkoholistvård”, Expressen, / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  August Åman, ”Den ökade rymningsfrekvensen på alkoholistanstalterna”, TfNN, :, s. .  Både i samband med rymningar och på anstalten förekom förbjuden spritkonsumtion. Då denna handling är så intimt förbunden med anstaltsvårdens manifesta syften synes det dock vara svårt att betrakta den som en egentlig motståndshandling. Av större intresse är att man såg särskilt strängt på om någon kvinnlig intagen sågs tillsammans med en man – som då också kunde misstänkas för att bjuda på sprit: SSA, HA, F I:, PA , daganteckningar / & / .  Waldemar Hammenhög, Livia, Stockholm ; Hammenhög . Se även: ”Nykterhetsnämnden i blåsväder genom nyckelroman av Hammenhög”, Aftonbladet, / . Även en av Hammenhögs sista romaner kan betraktas som ett angrepp på alkoholistvården: Waldemar Hammenhög, Gustav Tjäder, Stockholm . 172 4 . Tvångsvårdens konfliktdimension alkoholistvården. Åmans reaktion var ett led i vad som under - och -talet närmast utvecklades till en personlig strid mellan Hammenhög och Åman. I denna vendetta författade Hammenhög bland annat två JO-anmälningar och ett ärende gick ända till Svea Hovrätt där Åman frikändes från ett åtal om brott mot sekretessreglerna. JO-ämbetet var en av de officiella kanaler som intagna på anstalterna kunde använda sig av för att få till stånd förändringar inom anstaltsvården. Därutöver kunde mer eller mindre formella klagomål ställas till anstaltsledningen, Socialstyrelsen, kammar- och regeringsrätten. Anstaltsledningen var inte särskilt samarbetsvil August Åman, ”Romanen om en alkoholist”, TfNN, :, s.  ff. Ännu ett alster inom den smala genren alkoholistanstaltsromaner utkom i början av -talet, Bertil Anderssons Trestjärnigt mullbärsträd (Stockholm ), som till skillnad från Hammenhögs och Kassmans arbeten fick en välvillig recension i de alkoholistvårdande myndigheternas centralorgan. Socialstyrelsens Daniel Wiklund garderade sig visserligen mot vissa i boken förekommande uppgifter om dålig behandling på anstalten, vilka fick ”tas med en nypa salt”, men annars var det enligt Wiklund en sann och träffande skildring som Andersson hade åstadkommit. Daniel Wiklund, ”Anstaltsvård i romanform”, TfNN, :, s. . Även Per Olof Sundmans Undersökningen (Stockholm ), om en nykterhetsnämndsordförandes besvärliga undersökning av ett misstänkt fall av alkoholmissbruk vid ett kraftstationsbygge, mottogs välvilligt, trots att romaner i denna genre inte sällan misstänktes och befanns vara ”skönlitterära angrepp i skandalstil”. Henrik Klackenberg, ”Spännande läsning för nykterhetsvårdare och andra”, Alkoholfrågan, :, s. ; Göte Johnsson, ”Undersökningen”, Nykterhetsvården, :, s. .  Waldemar Hammenhög, ”Sjukdomen alkoholism”, Aftonbladet, / ; Waldemar Hammenhög, ”Alkoholistvanvården”, Aftonbladet, / ; August Åman, ”Waldemar Hammenhög och alkoholistvården”, Aftonbladet, / ; Waldemar Hammenhög, ”Goethe, Venngarn och herr Åman”, Aftonbladet, / ; August Åman, ”Hr Hammenhög och sanningen”, Aftonbladet, / ; ”Alkoholistvårdens högste chef kritiseras starkt för radiotal”, Expressen, / ; ”Är det simpelt att supa?”, SvD, / ; ”Lidelsefritt”, Expressen, / ; August Åman, ”Byråchefen Åman och alkoholistvården”, Expressen, / ; Waldemar Hammenhög, ”Byråchefen Åman och alkoholistvården”, Expressen, / ; Gunnar Västberg, ”Öppet brev till byråchef August Åman”, Expressen, / ; Waldemar Hammenhög, ”Vet hut, din lögnhals”, Expressen, / ; August Åman, ”Hammenhög får brev”, Expressen, / ; Bengt Mannerfelt, ”Kontroversen Hammenhög–Åman, Expressen, / ; Waldemar Hammenhög, ”’Humoristisk’ nykterhetsvård”, Expressen, / ; August Åman, ”’Förföljd’ nykterhetsvårdare”, Expressen, / . Se även: Waldemar Hammenhög, ” är mitt namn”, Aftonbladet, / ; Waldemar Hammenhög, ”Mardröm för en alkoholsjuk”, Aftonbladet, / .  ”Ny JO-anmälan mot byråchefen Åman”, Expressen, / ; ”Nykterhetschefen i socialstyret bröt tystnadsplikt”, Aftonbladet, / ; ”Byråchef Åman bad Hammenhög om ursäkt men han bestrider åtal för sekretessbrott”, Expressen, / ; RA, JO, F I:, /; JO, F I:, / .  Se t.ex. SoS, NvB,  B III, JO till Socialstyrelsen, / ; RA, JO, F I:, /; JO, F I:, /; SSA, VA, F II:, PA /, PM med anledning av skrivelse till Socialstyrelsen, / ; August Åman, ”Alkoholistvårdsärenden hos Regeringsrätten”, TfNN, :, s.  ff. 173 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN lig som besvärsinstans och klagomål bemöttes i regel kallsinnigt. Särskilt skeptisk var man mot försök att förhandla kollektivt. En intagen som gjorde sig till talesman för de intagna i syfte att få till stånd en höjning av flitpenningen saknade helt fackföreningens status som erkänd förhandlingspart. I slutänden var det anstaltsstyrelsen som enväldigt beslutade om detta och andra anstaltsvillkor. JO-anmälningar blev därför ett sätt att passera anstaltsledningens godtycke, men även genom denna kanal hade de intagna svårt att få gehör för sina klagomål över diverse missförhållanden. Klagomålen kom sig inte heller bara av att de intagna upplevde att de behandlades felaktigt och lagvidrigt. Lika mycket ingick de i en kamp med anstaltsledningen där de intagna gärna anmälde vadhelst de kom åt, till exempel hur två byggnadsarbetare hade fått gratis frukost på anstalten under den tid de utfört arbeten på densamma. Rymningar och undanhållanden För de tvångsintagna på alkoholistanstalterna måste de officiella besvärsorganen, där de sällan fick rätt, ha känts otillräckliga. Motståndet mot anstaltsvården tog sig därför oftare uttryck som illegitima aktioner, både av enskilda intagna och kollektivt. Att rymma från anstalten blev en lösning som allt fler använde sig av i mitten av -talet, och Socialstyrelsens undersökning av rymningsfrekvensen på landets alkoholistanstalter var därför en dyster läsning. I undersökningen framhölls hur den ständigt omtalade klientförsämringen gav anstalterna ett mer rymningsbenäget klientel. Detta satte också tydliga spår i statistiken (tabell ). Det absoluta flertalet rymningar skedde under sommarmånaderna, med en liten topp även under jul- och nyårshelgen. Även om rymningarna relateras till den ökade genomsnittsbeläggningen gav statistiken ett tydligt besked om den ökade rymningsbenägenheten på landets anstalter. Ökningen av antalet rymningar sedan  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, O.O. till Venngarnsstyrelsen, / ; VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, O.O. till Venngarnsstyrelsen, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, John Lönnberg till JO, / ; VA, A I:, Bil. BÖ a/ , JO till Venngarnsstyrelsen, / . Överklaganden till både Socialstyrelsen och JO verkar här ha fyllt den roll som Lipsky antyder: ”First, and quite obviously, it must look like channels for appeal are open. Second, and less obviously, these channels must be costly to use, rarely successful, and, if successful, certainly not well publicized. The reason for this is simply that if appeal channels were inexpensive to use or likely to be successful they soon would be used by clients seeking increased benefits or a favorable disposition. The channels of appeal would soon be clogged, and the manifest unfairness that some clients receive more than others because they sought more would undermine the system”. Lipsky , s. .  RA, JO, F I:, /, O.O. till JO, / . 174 4 . Tvångsvårdens konfliktdimension  .       ‒ Ensamrymningar Sällskapsrymningar Sammanlagt Genomsnittsbeläggning av inskrivna     (/ – /)                 Källa: August Åman, ”Den ökade rymningsfrekvensen på alkoholistanstalterna”, TfNN, :, s.. 1939 föll ut ganska jämnt över anstalterna. Den kraftiga ökningen 1946 stod dock nästan uteslutande Venngarn och Svartsjö för. Inför Venngarns öppnande  hade anstaltens gynnsamma läge ur rymningssynpunkt framhållits, där anstalten låg utkastad på landsbygden med vatten i tre väderstreck. Från mitten av -talet ökade dock antalet isoleringar på grund av rymningar kraftigt (diagram ).  .        , ‒ 180 160 140 120 100 80 60 40 20 0 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Källa: Venngarns verksamhetsberättelser, ‒  ”Alkoholistanstalten å Venngarn”, Illustrerad Tidskrift, :, s. . 175 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN Rymningar var onekligen ett effektivt sätt att uppnå ett tydligt mål, det vill säga att slippa vara på anstalten. I akterna framkommer det att de intagna rymde respektive planerade att rymma då de ”ville iväg”, eller att de ”ämnade ta perm. själv” om de förvägrades permission. Rymningsbenägna interner varnades för att de skulle komma att skickas till Svartsjö om de avvek från anstalten, något som också verkställdes om man lyckades återföra dem till anstalten efter rymningen. De som lyckades hålla sig på fri fot tillräckligt länge uppnådde dock ytterligare ett mål i kampen mot alkoholistvårdsmyndigheterna, då målet avskrevs efter den stipulerade övervakningstiden. Arbetsvägran Arbetsdriften kom, på grund av den stora roll som den tillmättes inom anstaltsvården, att bli något av en arena för konflikter inom alkoholistvården. Under -, - och -talet kom arbetsdriften att fungera som en katalysator för konflikter inom personalgruppen och under - och -talet grälade man friskt om arbetsdriften med Socialstyrelsen och andra tillsynsmyndigheter. Men under talet var arbetskonflikterna fortfarande främst något som utspelades mellan personalen och de intagna. Spontan arbetsvägran och klagomål över arbetsförhållanden, liksom mer välorganiserade strejker och demonstrationer är exempel på de intagnas missnöjesyttringar. Anstaltsledningen reagerade omedelbart på dessa aktioner med isoleringar och överflyttningar till Svartsjö. Anstaltens resurser och självklara tolkningsföreträde då det gällde anstaltsvården och arbetsdriften under -talet innebar att dessa försök att skaffa sig handlingsutrymme nästan alltid misslyckades. Enskilda försök med aldrig så goda argument till omförhandlingar av flitpenningen bemöttes i samma anda kallsinnigt. På grund av arbetsdriftens centrala roll torde arbetsvägran ha varit en av de tydligaste protesterna de intagna kunde ge uttryck för. Ibland tog sig denna arbetsvägran formen av vad anstaltsledningen uppfattade som simulering och man antog  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / , /  & / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / , / & / ; VA, F II:, PA / , Länsstyrelsen till GSNN, / .  SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / ; VA, E I:, Rapport angående vissa interners strejkagitation, / ; VA, E I:, Venngarnsstyrelsen till  års alkoholistvårdsutredning, / ; VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / ; VA, E I:, VPM angående vissa kollektiva aktioner, / . 176 4 . Tvångsvårdens konfliktdimension att sjukskrivningar berodde på att ”arbetslaget skulle hålla på med makadamspridning”. Men direkt arbetsvägran förekom också: Säger, att han ”ockuperat sängen, tills papperen går ut”, agiterar? [---] På tal om arbete yttrade han: ”jag kan vänta därmed, tills jag kommer ut” [---] Lever fullständigt efter parollen, ”inget arbete på Venngarn” [---] Han vägrar bestämt att gå i något som helst arbete för ” öre om dagen” för att anstalten ska tjäna på honom [---] Här smittar han ifrån sig på somliga intagna, som likaledes anse att de icke behöva utföra något arbete. Anstaltsledningen uppfattade också arbetsvägran som något särdeles problematiskt eftersom den tenderade att verka epidemiskt, och anstaltsledningen ingrep med isoleringar och överflyttningar mot arbetsvägrare som undergrävde ”arbetsmoralen” på anstalten. Arbetsvägran var annars en vanlig anledning till att folk överflyttades till Venngarn och anstalten tvingades därför skärpa sina egna disciplinmedel för att upprätthålla arbetsmoralen, bland annat genom att bygga en ny övervakningsavdelning för de intagna som vägrade arbeta och som dessutom försökte ”påverka andra intagna till liknande demonstration”. ”Kverulans” Det saknas så gott som helt vittnesbörd om obstruerande interner på Haknäs och det enda exemplet som har återfunnits är den kvinna vars ”starkt kritiska inställning till anstaltsvården” gjorde att ”hennes sätt inte alltid är så trevligt för personalen”. Men på Venngarn var de desto fler. En av de intagna på Venngarn – ”en kall, hård och okänslig natur, som på ett fräckt sätt försöker pocka sig till förmåner framför sina kamrater” – lyckades genom envist motstånd mot anstaltsvården till slut få till en tidigarelagd permission, eftersom man såg det som ”enda möjligheten att förebygga en ytterligare förvärring av N:s missanpassning”. Men detta var sannerligen undantaget som bekräftar regeln; annars var Venngarn just rätta stället för de alkoholistvårdsklienter som bedömdes vara så kallade kverulanter och vars motstånd mot anstaltsvården antecknades men sällan ledde till någon framgång:  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / . SSA, VA, F II:, PA /, daganteckningar /, / & / ; SoS, NvB,  B II:, nr. , Inspektionsrapport över Holmforshemmet, / ; SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckningar /  & / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; SoS, NvB,  B II:, nr. , Inspektionsrapport över Holmforshemmet, / .  SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, HA, F I:, PA , Margareta Lundeberg till GSNN, / .  SSA, VA, F II, PA , daganteckningar / & / .  177 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN […] en illasinnad, brutal, kverulant och psykopatisk natur, som helt saknar insikt om sin belägenhet, som fräckt förklarar sig komma att missbruka alkohol i än större omfattning, när han lämnat anstalten [---] en illasinnad, fräck och drummelaktig typ, som gör vad han kan för att sabotera ordningen vid anstalten [---] Tycks vara en ilsken kverulant [---] Kverulerar betydligt över ”koncentrationslägren”, som han kallar alk.anst. och över ”gestapocheferna” (= direktörerna) [---] visade sig på anstalten kverulerande och samhällskritisk med radikal politisk inriktning [---] Det förefaller vara ngt sjukligt hos F. att han varje dag måste söka få ngt att kverulera över [---] salvelsefull pratmakare, som är synnerligen hätskt inställd till alkoholistvården Journalernas korthuggna och pejorativa anmärkningar angav sällan orsakerna till all denna ”kverulans”, men i vissa längre redogörelser skymtar ett kompakt motstånd mot anstaltsvården som en tydlig hållning. En intagen som redan första dagen på anstaltsvistelsen ”orerade […] och svor över den orättvisa behandling, som han ansåg vederfarits honom” och som ”lovade att bli mycket värre alkoholist, när han kommit ut härifrån”, gjorde också vad han kunde för att ”undergräva disciplinen och ordningen vid anstalten”. Kollektiva aktioner Enskilda aktioner – ”kverulans”, obstruktion och individuell arbetsvägran – var dömda att misslyckas (det vill säga om syftena gick längre än att kverulera och slippa arbeta). Förekomsten av dessa aktioner förklaras snarare dels av att de officiella besvärsmöjligheterna upplevdes som otillräckliga, dels av att alla kollektiva förhandlingsförsök motarbetades av anstaltsledningen. På andra anstalter växte det fram anstaltsföreningar och förtroenderåd redan under tidigt -tal, men på Venngarn skulle det dröja många år innan den så kallade kamratföreningen tog form. Redan  försökte visserligen en praktikant på Venngarn få till stånd en kamratförening som skulle ha till huvuduppgift att ”framföra de intagnas önskemål till höga vederbörande, när det gäller tvister eller spörsmål, som röra de intagna”. Vid ett möte med anstaltens befattningshavare ansåg dock samtliga närvarande utom initiativtagaren att det var olämpligt att bilda en sådan förening. Någon kamratförening kom heller inte att bildas på Venngarn förrän hösten .  SSA, VA, F II:, PA /, PM med anledning av skrivelse till Socialstyrelsen, / ; VA, F II:, PA /, daganteckningar / & / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, E I:, John Lönnberg till Kriminalpolisen, / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckningar / & / .  SSA, VA, F II:, PA /, PM med anledning av skrivelse till Socialstyrelsen, / .  SoS, NvB,  B II:, nr.  ½, Inspektionsrapport över Kurön, / ; NvB,  B II:, nr. , Inspektionsrapport över Hägerstad, –/ .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Gunnar Järnefors till Venngarnsstyrelsen, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / . 178 4 . Tvångsvårdens konfliktdimension Ledningen för Venngarn betackade sig under denna period sålunda för organiserade klienter. Det hindrade dock inte att de intagna genomförde ett flertal kollektiva aktioner under åren. Vid ytterst få tillfällen, som då sextiofem intagna anhöll om en skivstång, erkändes de intagnas krav och önskemål. Anstaltens befattningshavare ägnade sig annars åt att slå ner på demonstrationstillbud, strejkagitation och kollektiva aktioner: Direktören anförde, att ordningen på anstalten icke var tillfredsställande. Ligistelementen togo ledningen och de mera beskedliga vågade icke opponera sig. Direktören gjorde personalen uppmärksam på nödvändigheten av att skärpa övervakningen av de intagna för att på detta sätt få reda på vilka, som stodo bakom den senaste tidens demonstrationstillbud. De rymningsintensiva åren  och  verkar man ha haft ovanligt mycket att göra. I juni  rapporterade förmännen att de hade ”observerat aktiv strejkagitation” från vissa intagna och det noterades som särskilt anmärkningsvärt att man hade ”agiterat för total strejk, således även för kökspersonal, ändock anseende att anstalten hade skyldighet att utspisa mat till internerna”. Runt midsommar bröt också ett uppträde ut, följt av kollektiv arbetsvägran, och anstalten slog till hårt: försökspermissioner flyttades fram och de som bedömdes vara initiativtagare till aktionen isolerades eller flyttades till Svartsjö. Hösten  samlade Lönnberg sina styrkor och underströk nödvändigheten av att de intagna visade ”god ordning och anständigt uppförande”. Han framhöll också vikten av att ny personal lärde sig hur man ”på ett psykologiskt riktigt vis och efter omständigheterna lämpat sätt kan ingripa mot olämpligt uppförande från de intagnas sida”. Sommaren  var ändå bara en föraning om vad som skulle ske nästa sommar, när oroligheterna på en annan alkoholistanstalt spred sig till Venngarn. Vid den erkända alkoholistanstalten Älvgården, belägen någon mil utanför Hedemora, samlades vid åttatiden på morgonen torsdagen den  maj  flertalet av de intagna bakom en av anstaltsbyggnaderna. Efter att ha lämnat anstalten i smågrupper förenade sig strax dessa och omkring  man marscherade till Hedemora där gruppens  SSA, VA, A I: , Bil. AÖ /,  intagna till Venngarnsstyrelsen, / ; VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § . På Salberga tog dock de intagna i mer bokstavlig mening över under en kort tid i början av -talet: SoS, NvB,  B II:, nr. , Inspektionsrapport över Salberga, / .  SSA, VA, E I:, Rapport ang. vissa interners strejkagitation under tiden – juni , / .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § .  Ibid. 179 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN första åtgärd blev att ringa till Expressen. Tidningen lovade att skicka en reporter och i väntan på denne slog sig gruppen ned i en skogsbacke. Men då reportern försenades på grund av bilkrångel hann anstaltsledningen ta kontakt med gruppen och tillsammans med landsfiskalen i Hedemora lyckades man förmå de intagna att återvända till anstalten. Med anledning av uppträdet inspekterade Socialstyrelsens August Åman och Fritz Hag Älvgården dagen efter. Man hörde sammanlagt fjorton personer enskilt och fyra personer – den så kallade kommittén – gemensamt för att ta reda på anledningen till aktionen. Bland klagomålen framställdes som tydligast artikulerat önskemålet om fasta interneringstider. Socialstyrelsens representanter visade viss förståelse för att den obestämda interneringstiden kunde kännas besvärande för de intagna, men menade ändå att bestämda vårdtider vore svårmotiverade då ju vården måste pågå så länge som ett vårdbehov förelåg. Bara några dagar efter demonstrationen vid Älvgården, söndagen den  juni, utspelade sig ett liknande scenario på Venngarn när ungefär hälften av anstaltens drygt hundra närvarande intagna begav sig mot Sigtuna. Anstaltsledningen hann upp demonstranterna innan de nådde Sigtuna och förmådde drygt hälften att återvända till anstalten. Tjugoen man fortsatte dock förbi Sigtuna i riktning mot Märsta där de blev upphunna av landsfiskalen i Sigtuna som tillsammans med statspolisen lyckades återbörda de intagna till anstalten. Dessförinnan hade de dock haft telefonförbindelse med både Dagens Nyheter och Expressen och den förra tidningen hade till och med lyckats fotografera demonstrationen. Tre man hade dessutom tagit tillfället i akt och rymt. Dagens Nyheter gjorde gällande att demonstrationståget hade varit på väg till Stockholm och Socialstyrelsen, där de skulle framföra klagomål ”över den i deras tycke felaktiga avstängningen från yttervärlden, från hem och ordnade civila förhållanden”. Enligt två av de intagna var det inte mot anstalten som sådan man protesterade, ”utan mot att vi inte har något tidsbestämt straff att hålla oss till, att vi går här uppe och inte gör någon nytta då det är så ont om folk på arbetsmarknaden”. Socialstyrelsen menade att aktionen på Venngarn hade inspirerats av den på Älvgården, men mycket tydde enligt August Åman på att det närmast var att likna vid en spontan aktion utan allvarligare uppsåt eller genomtänkt agenda. Vid den inspektion som Åman och Hag företog på Venngarn dagen efter aktionen hörde man de intagna som hade genomfört aktionen ända till slutet. Som ett samlat klagomål framstod även utifrån dessa klagomål missnöjet med de obestämda internerings August Åman, ”Upptåg på alkoholistanstalter”, TfNN, :, s. . ”Statspolisen stoppade Venngarnsinterner på protestmarsch till socialstyrelsen”, DN, / .  Ibid. Även: ”Venngarnsinterner lämnade anstalten i samlad trupp”, Upsala Nya Tidning, / .  180 4 . Tvångsvårdens konfliktdimension tiderna. Lönnberg menade att avsikten med aktionen var att ”begiva sig till Sthlm för att träffa socialstyrelsen och ‘pressen’ för att fästa allmänhetens uppmärksamhet på den orättfärdiga internering, som företages enl. alkoholistlagen”. Denna sämre organiserade aktion utan tydligt ledarskap gav dock inte upphov till överläggningar med Socialstyrelsens representanter på samma sätt som hade skett på Älvgården. Resultatet blev i stället överflyttning av åtta intagna (förutom senare överflyttning av dem som passade på att rymma) och isolering av samtliga återförda. Ingen av demonstranterna fick del av den regelmässigt höjda flitpenningen och för de tjugoen man som fortsatte marschen ”trots tillsägelse” drogs gratifikationen in för en månads tid. Lönnberg befarade framtida disciplinsvårigheter och efter demonstrationen bad han Socialstyrelsen pröva frågan om överflyttning av några intagna ”som genom avvikande äventyrar anstaltens behöriga skötsel”. Tvångsvårdens konfliktdimension (delsammanfattning) Tvångsvården av alkoholmissbrukare tog form på anstalten. Det var först på anstalten som lagens skrivningar om vård kunde omsättas i vad riksdagsmännen Persson och Hagberg menade egentligen var ett straff. Detta blir särskilt tydligt när man undersöker de strider kring reglementet som utkämpades mellan anstaltens personal och intagna. Konflikterna utformades till försvar respektive ifrågasättande av anstaltsvårdens grundvillkor; kring tvånget i sig, kring de intagnas underordnade position, arbetsplikten eller de obestämda interneringstiderna. Anstaltens disciplinmedel – vare sig de benämndes som sådana eller inte – nyttjades egenmäktigt av en anstaltsledning som sällan behövde förankra sina åtgärder på högre ort. Isoleringar, indragna flitpenningar eller förlängda vårdtider underströk anstaltens förväntningar på de intagna. Vid sidan av rymningar kom arbetsvägran, anmälningar, uppvigling och demonstrationer att framstå som rationella medel för att uppnå ett tydligt mål – en ny anstaltsordning. Detta misslyckades nästan alltid. Även om anstaltsvården många gånger syftade mot en förhandling mellan alkoholistvårdande myndigheter och presumtiva eller faktiska klienter, var det långt ifrån alltid som man var överens om förhandlingsordningen. Eftersom förhandlingsordningen i sig inte var särdeles förhandlingsbar, och då regelverket och dess implementering syftade till att ovillkorligen förändra klienternas livsföring, uppstod det emellanåt stridigheter om själva reglementet. Några av anstaltsvårdens grundAugust Åman, ”Upptåg på alkoholistanstalter”, TfNN, :. Se även: SSA, VA, E I:, VPM angående vissa kollektiva aktioner, / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § .  SSA, VA, E I:, John Lönnberg till Socialstyrelsen, / .  181 ARBETE OCH MORALISK PÅVERKAN villkor – tvångsintagningen, arbetsplikten och den obestämda interneringstiden – utgjorde både anledningar till och arenor för konflikterna. De intagnas motstånd bidrog på Venngarn antingen till att helt upphäva dessa grundvillkor, som vid rymningar eller arbetsvägran, eller så syftade de till mer organiserade protester i form av överklaganden, anmälningar och demonstrationer i syfte att skriva om grundvillkoren. Anstaltens självständiga position när det kom till att besluta i så pass viktiga frågor som den faktiska vårdtidens längd och vad de intagna skulle göra på anstalten, bidrog rimligtvis till att anstalten blev en tydlig måltavla i dessa konflikter. Anstaltens beslutanderätt över stora delar av regelverket och disciplinmedlen bidrog, tillsammans med en hårdnackad ovilja att föra ett mer demokratiskt samtal med de intagna, till ett mestadels illegitimt motstånd som också beivrades därefter. Under -talet synes också konfliktnivån ha intensifierats på Venngarn och andra anstalter, dock inte på Haknäs som varken upplevde några allvarligare konflikter eller hade några egentliga möjligheter att beivra sådana (vid sidan av överflyttning till Växjö). Den ovillkorliga arbetsplikten gjorde arbetsvägran till en tydlig motståndshandling, men vid sidan av mer formella klagomål och det anstaltsledningen kallade för kverulans kom även antalet rymningar att öka under åren. Några mer organiserade demonstrationer förekom också, där det tydligast formulerade missnöjet gällde de obestämda interneringstiderna. Anstaltsledningen vek aldrig för informella protester och vägrade också formalisera sådana i form av en kamratförening. I stället satte man in hela arsenalen av disciplinmedel: försökspermissioner sköts upp, flitpenningar drogs in och isoleringar verkställdes genom lokala beslut på anstalten. Genom att ansöka hos Socialstyrelsen kunde man även få misshagliga intagna överflyttade. Ett ökat antal intagna överflyttades också till andra anstalter under perioden. Den ökade konfliktnivån återspeglas i det ökade antalet beivrade förseelser under åren. Isoleringsinstitutet var i mitten av -talet så flitigt utnyttjat att anstaltens åtta isoleringsceller inte räckte till, och man fick därför bygga en särskild övervakningsavdelning. Alkoholistvården mötte dock en intensifierad kritik under dessa år och anstaltsdirektörens stora självständighet att nyttja isoleringar ifrågasattes både i riksdagen och på Socialstyrelsen. Liksom i frågan om huruvida försökspermissioner villkorades med steriliseringskrav retirerade John Lönnberg här inför en frågvis JO som ville veta hur isoleringsstraffet användes. Inte bara var det kortare än det enligt Lönnbergs egen utsago hade varit några år tidigare, nu var isoleringarna också närmast att betraktas som ett behandlingsinstrument – som en hjälp då den intagne skulle få sin diagnos. Denna föreställning om isoleringsstraffets behandlande effekt hade Lönnberg också givit uttryck för tidigare, när han hävdade att isoleringarna kunde vara av medicinsk natur. Lönnberg föregrep här en samtalsordning som skulle bli allt vanligare från mitten av -talet, när en förhållandevis traditionell anstaltsordning omformulerades i behandlingstermer. 182 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården III. En medicinsk utmaning? Alkoholistvården, cirka 1955–1966 183 EN MEDICINSK UTMANING? 184 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Kapitel 5 Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Åren – var på vissa sätt en händelsefattig mellanperiod inom svensk alkoholistvård. Alla brister till trots var detta den svenska alkoholistvården som den var tänkt att fungera från början. Efter några trevande år fick man med lagändringarna  och  ett utökat tillämplighetsområde. Länsnykterhetsnämnderna satte från och med  fart på nykterhetsnämnderna, som dock inte fick någon riktig täckningsgrad förrän i och med  års kommunindelningsreform. Under -talet tillkom också fler anstalter och staten tog över en allt större del av kostnaderna för en alkoholistvård som befattade sig med allt fler alkoholmissbrukare. Med centraliseringen av vårdärendena tog Socialstyrelsen  ett tydligare grepp om anstaltsvården. Grunden var lagd för en alkoholistvård där tvångsintagningar på alkoholistanstalt garanterade åtgärdsprogrammets mål och medel. Därmed kom alkoholistvården ytterst att formuleras på och genom anstalterna. Alkoholistvårdens manifesta och latenta syften tydliggjordes på anstalterna, men därigenom också inom öppenvården som hela tiden kunde peka på anstaltsvården som en möjlig lösning för dem som inte tog rättning. På anstalterna och nykterhetsnämnderna specificerades en vag lagstiftning. Vården utformades som en förhandling där socialt acceptabelt beteende byttes mot frihet. Klienterna förevisades en könsspecifik moral förankrad ett arbetsetiskt förhållningssätt som gjorde sig gällande både på och utanför anstalterna. Att bidra till sin egen och den eventuella familjens försörjning innebar för detta socioekonomiskt svaga klientel att arbeta, och arbete var ett giltigt argument både inför hotet om intagning och inför möjligheten till permission eller utskrivning. 185 EN MEDICINSK UTMANING? Arbete var också den centrala verksamheten på anstalterna, och därmed den egentliga vård som erbjöds. Det var en vård som tog sikte på att eliminera brott mot alkoholmissbrukets sociala skadeverkningar, såsom dessa tolkades när anstaltsledningar och nykterhetsnämnder läste alkoholistlagens specialindikationer. Någon bot mot alkoholmissbruket – inskriven som ett nödvändigt, men inte tillräckligt, villkor i alkoholistlagens generalindikation – hade man ännu inte haft anledning att bekymra sig om. Detta skulle dock bli en central fråga inom den nya alkoholistvård, den så kallade nykterhetsvården, som tog form efter den stora alkohol- och nykterhetspolitiska reformen . -talets två mest omfattande alkoholpolitiska reformer – införandet och avskaffandet av motboken,  respektive  – åtföljdes också av viktiga reformer på alkoholistvårdens område.  trädde  års alkoholistlag i kraft, den första lagen som tillät tvångsvård av alkoholmissbrukare.  års lag följdes av en ny alkoholistlag , en lag som  ersattes av nykterhetsvårdslagen.  års alkoholistvårdsreform har ett något motsägelsefullt eftermäle i den tidigare forskningen. Från vissa håll görs gällande att den nya lagen vilade tryggt på sina föregångares axlar och knappast bidrog med något nytt; åtminstone har alkoholistvårdslagstiftningens manifesta mål och medel uppvisat en påfallande kontinuitet under åren –. Här ser man närmast en kontinuitet inom alkoholistvården även över  års reform och menar att det först i och med socialtjänstlagen (som ersatte nykterhetsvårdslagen ) skedde ett brott med ”de repressiva och moraliska inslagen i tidigare nykterhetsvårdslagstiftning”. Med både  och  års alkoholistvårdsreformer följde en ny terminologi. Alkoholistvården blev nykterhetsvården för att sedan bli missbrukarvården. Alkoholistanstalterna kom att heta vårdanstalter för alkoholmissbrukare och till slut LVM- och HVB-hem. I avhandlingen håller jag dock kvar vid de ursprungliga beteckningarna alkoholistvård och alkoholistanstalt och menar med detta både öppen och sluten vård av alkoholmissbrukare resp. de anstalter (statliga, erkända och allmänna) som den slutna alkoholistvården bedrevs på.  Malmén , s. ; Agevik-Magnusson , s. ; Nasenius & Ritter , s. ; Bjerver , s. ; Rosenqvist & Kurube , s. ; Blomqvist , s. ; Stenius , s. ; Leif Holgersson, Socialpolitik och socialt arbete. Historia och idéer, Stockholm , s.  f. För en diskussion om alkoholistvårdens manifesta och latenta mål, se: Lars Lindström, ”Ideal och verklighet i missbrukarvården”, Nordisk Alkoholtidskrift :, s.  ff; Blomqvist , s. ; Karin Salomonsson, Fattigdomens besvärjelser. Visionära ideal och vardagliga realiteter i socialt arbete, Lund , s. .  Anders Bergmark & Lars Oscarsson, ”Om behandlingsbegreppet inom alkoholvården”, i: Berglund , s. . Även: Rosenqvist & Kurube , s. . För beskrivningar av nykterhetsvårdslagen som föråldrad, auktoritär och/eller repressiv, se även: Leif Holgersson, Socialvården. En fråga om människosyn, Stockholm , s. ; Lennart Jonasson & Lars Svedberg m.fl., Vart tar ”gubbarna” vägen? Rapport om grupparbete bland alkoholmissbrukare, Lund , s. ; Leif Holgersson, ”Det sociala vårdtvånget i historiskt perspektiv”, i: Paul Lindblom m.fl. (red.), Tvångsvård – nödtvång, Stockholm  [a]; Lars Grönvall & Jan Nasenius, Socialtjänstens mål och medel. Motiv och lagar  186 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården På andra ställen kan man läsa att  års reform innebar en radikal omorientering mot en medicinskt behandlande alkoholistvård. Den svenska alkoholistvårdens vårdideologiska utveckling under -talet har här beskrivits som en utveckling från en arbetsmoralistisk karaktärsdaning till en medicinskt, socialt och psykologiskt behandlande vård. Denna utveckling korresponderade mot en definition av alkoholmissbrukaren som en moraliskt defekt samhällsfara som skulle interneras respektive en behandlingsbar individ, en utveckling som ter sig likartad i ett flertal jämförbara länder. Flera undersökningar pekar på något som har benämnts alkoholistvårdens medikalisering under dessa år; det vill säga att alkoholmissbruket i mitten av -talet kom att omdefinieras till ett medicinskt problem, med medicinska orsaker och medicinska lösningar. När det gäller anstaltsvården av alkoholmissbrukare har denna utveckling beskrivits som en utveckling från arbetslinje till behandlingslinje, från en anstaltsvård som främst höll de intagna i arbete till en anstaltsvård som med olika medel sökte lösa de intagnas problem. Någon forskning som bygger på anstaltsarkiven har dock inte presterats, varken av dem som ser en kontinuitet eller dem som hävdar ett brott i och med  års alkoholistvårdsreform. ”Avståndet mellan lagstiftningens syftemål och den praktiska utformningen av vården är emellertid fortfarande stort”, skrev Åke Elmér  och syftade då på de stolta deklarationer i nykterhetsvårdslagen som man ännu hade att leva upp till. I någon mån kan också nykterhetsvårdslagens dubbla eftermäle förstås som ett implementeringsproblem. Men det var inte bara ett problem som handlade om att förmedla de politiska ambitionerna från central till lokal nivå, utan också ett problem till socialtjänstlagen, Älvsjö , s. ; Bengt Hedlén m.fl. (red.), Socialt behandlingsarbete och tvång, Älvsjö , s. ; Gasslander & Östergren , s. ; Sven Andréasson, ”Alkoholen och samhället”, i: Berglund , s. ; Holgersson , s. ; Gustafsson , s. . Malmén menar t.ex. att NvL inte skilde sig på något avgörande sätt från den som ”interneringslag” betecknade  års alkoholistlag, men till skillnad från dem som genom att likställa lagarna önskar svartmåla NvL är Malmén snarare ute efter att ärerädda de äldre alkoholistlagarna. Malmén , s. . Se även: August Åman , s. .  Abrahamson ; Takala, Klingeman & Hunt , s.  f. Denna utveckling ter sig i alla fall giltig för flertalet av de länder som undersöks i Cure, Care, or Control, däribland Sverige, Finland, England, USA, Kanada och Österrike.  Sutton , kap. ; Abrahamson , s. ; Rosenqvist & Kurube , s. . Rosenqvist & Stenius, som menar att förändringarna i samband med  års reform mest var ”retoriska”, nöjer sig också med att spåra medikaliseringen till ”[d]en offentliga retoriken”. Pia Rosenqvist & Kerstin Stenius, ”Nya målgrupper för alkoholistvården?”, Alkoholpolitik, :, s.  f.  Gunnar Ågren, ”Några huvuddrag i den svenska alkoholvården”, i: Berglund , s. ; Bergmark & Oscarsson , s. ; Blomqvist , s. ; Rolf Jonsson, Behandling av alkoholmissbrukare – vård eller straff, Uppsala , s. ; Rosenqvist & Kurube , s. ; Gunnar Ågren, Alkohol, hälsa & samhälle, Stockholm , s. .  Åke Elmér, Från Fattigsverige till välfärdsstaten, Stockholm , s. . 187 EN MEDICINSK UTMANING? som ytterst handlade om att överhuvudtaget konkretisera de dunkla och oartikulerade utfästelser som gjordes i lag och förarbeten. Så egentligen är det inte nykterhetsvårdslagen som sådan som har ett dubbelt eftermäle, det är den mer övergripande reformen av alkoholistvården – där bara vissa delar kodifierades i den nya lagen. Lagen är onekligen en arvtagare till de äldre alkoholistlagarna, på samma sätt som reformen i sin helhet rymmer en ambitiös omorientering av alkoholistvården. En central fråga som ska besvaras i del III är huruvida denna omorientering kunde göra sig gällande inom tvångsvården. Här skall utvecklingen mot en mer behandlingsorienterad alkoholistvård under åren – undersökas. Syftet är dels att spåra alkoholistvårdens eventuella medikalisering och den så kallade behandlingstanken, dels att undersöka vilket genomslag dessa tankegångar fick inom anstaltsvården av främst tvångsintagna alkoholmissbrukare. I detta kapitel reder jag först kort ut medikaliseringsbegreppet. Därefter behandlar jag i tur och ordning  års alkoholistvårdsreform och diskussionerna kring alkoholmissbrukets eventuella medicinska orsaker och lösning. I kapitel  undersöks alkoholistvården på anstaltsnivå (främst den manliga anstalten Venngarn och den kvinnliga anstalten Brotorp), bland annat utifrån syftet att spåra en (medicinsk) behandlingstanke inom alkoholistvårdens praktik. Medikaliseringen av alkoholistvården Ivan Bratt,  Det som förr var omoral, vanart eller brott uppfattas numera med förkärlek som missanpassning, abnormitet eller sjukdom. Tidssamvetet känner sig mera tillfreds med överse ende än med krav på gottgörelse och föredrar behandling framför straff. Det som har beskrivits som medikaliseringen av alkoholfrågan skedde vid två separata tidpunkter, i tiden skilda av ungefär  år. Alkoholism kan som begrepp sägas ha uppfunnits av den svenske läkaren Magnus Huss och anspelade då på alkoholDetta antyds också av upplägget med två separata propositioner, där den första avhandlade den mer generella upprustning som främst skulle vidtas av öppenvården och den senare begränsade sig till den nya nykterhetsvårdslagen. Proposition :; Proposition :.  Diskussionerna kring alkoholmissbrukets medicinska status undersöks främst i officiellt tryck samt i alkoholist- och socialvårdens facktidskrifter. För denna avhandlings syften framstår det som en bättre metod än att leta efter alkoholmissbrukets medikalisering i medicinska tidskrifter (där det med en viss tvingande logik alltid tenderar att vara medikaliserat). Ambitionen har här också varit att undersöka tidskrifter som kan ha nått fältpersonalen inom alkoholistvården. Jfr Suttons undersökning av Läkartidningen: Sutton , kap. .  Ivan Bratt, Alkoholism – en sjukdom?, Stockholm , s. .  188 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården missbrukets patologiska konsekvenser. Utifrån en vid medikaliseringsdefinition, enligt vilken ”problem och tillstånd som för tillfället inte uppfattas som medicinska blir definierade och behandlade just som sådana”, kan man därför säga att det svenska dryckenskapsproblemet medikaliserades redan i mitten av -talet, i samband med att Huss publicerade sina skrifter i frågan. Detta är också historikern Jenny Björkmans definition, även om hon också menar att det vid sekelskiftet  fortfarande rådde oenighet om huruvida alkoholmissbruk skulle förstås som en sjukdom eller inte. Enligt Björkman var läkarnas inflytande begränsat inom alkoholistvården, i jämförelse med de övriga tvångsvårdsprogram som hon undersöker (sinnessjuka, epidemiskt och veneriskt sjuka). Alkoholmissbruk uppfattades alltid som ett politiskt och socialt problem i lika hög grad som ett medicinsk. Björkmans bedömning är alltså att alkoholistvården inte var medikaliserad i lika hög grad som övriga tvångsvårdsprogram vid samma tidpunkt. Helt klart är att den svenska alkoholistvården åtminstone inledningsvis utformades för att lösa ett socialt snarare än medicinskt problem. Som den amerikanske läkaren Robert Fleming konstaterade , innebar det att socialarbetarna fick huvudansvaret för den svenska alkoholistvården (liksom – enligt Fleming – steriliseringskirurgerna i Tyskland, moralisterna i Schweiz och psykiatrerna i Österrike). Det medicinska inflytandet var försumbart och de flesta forskare som berört frågan har också förlagt medikaliseringen av den svenska alkoholistvården till -talets mitt (då även Björkman menar att medikaliseringen intensifierades). Så har till exempel sociologen Caroline Sutton och socionomen Maria Abrahamson utifrån läsning av Läkartidningen respektive det betänkande som låg till grund för nykterhetsvårdslagen visat hur alkoholmissbruket kom att omdefinieras till ett medicinskt problem i mitten av -talet. Det har inte alltid tydliggjorts huruvida den diskursiva förändring som uppRosenqvist , s. ; Sournia , s.  ff. Det bör dock framhållas att Huss även räknade det han kallade superidriften – monomanin eller dipsomanin – till en av alkoholmissbrukets konsekvenser. Här flyter sålunda konsekvens och (förvärvad) orsak ihop. Gunnar R. Lundquist, ”Magnus Huss – pionjären inom svensk alkoholforskning”, Alkohol och narkotika, :, s.  ff.  Björkman , s. . Ang. medikaliseringen av alkoholmissbruket i mitten av -talet, se även: Jill Björ, ”När fylleriet skulle botas”, Alkohol och narkotika, :–.  Björkman , s. –, , , ,  f,  &  f. För en problematisering av Björkmans medikaliseringsbegrepp och -resultat, se recension: Roddy Nilsson, ”Kontinuitet och medikalisering inom tvångsvården”, Historisk tidskrift, :, s.  f.  Baumohl & Room , s. .  Björkman , s. .  Sutton , kap. ; Abrahamson , s.  f. Även: Rosenqvist & Kurube , s.  f. Även Stenius uppmärksammar vissa ”[f]örsök att medikalisera vården”, men menar att detta inte skedde. Stenius , s. . Min kursivering.  189 EN MEDICINSK UTMANING? märksammats i tidigare forskning även återverkade på praktiken. När frågan om relationen mellan policy- och praktiknivå har berörts, har dock eventuella återverkningar ifrågasatts. Jan Blomqvist beskriver till exempel den medicinska omorienteringen i samband med avskaffandet av motboken som en ”generell retorik” eller ett ”kulturellt alibi” i samband med att alkoholistvården skulle stöpas om från ett repressivt straffsystem till ett rehabiliterande vårdsystem. Detta skall dock enligt Blomqvist inte förväxlas med den faktiska vårdutvecklingen. Även Björkman menar att medikaliseringen av alkoholistvården i stor utsträckning mest har fungerat som en legitimering av tvångsvården. -talets och -talets medikalisering av dryckenskapsproblemet skiljer sig åt i väsentliga avseenden, delvis då den förra inte kunde göra sig gällande inom den etablerade alkoholistvården. I alkoholistlagen kom alkoholmissbruket aldrig att förstås som en sjukdom, något som framför allt läkarkommittén motsatte sig. Huvudförfattare bakom läkarkommitténs betänkande var Ivan Bratt, som menade att sjuka människor ”skola hjälpas med mjuk hand, men då det gäller alkoholister, bör handen vara hård och om den någon gång formar sig för att ge en örfil, är det inte ur vägen”. Läkarkommittén nagelfor också Huss’ argument och underkände alla resonemang kring det initiala alkoholbegäret som en sjukdom. Bratt, som även var mannen bakom det inom nykterhetsrörelsen förhatliga motbokssystemet, upprätthöll sålunda en konsistent linje ifråga om alkoholmissbrukets sjukdomsstatus och alkoholen som ett gift. Alkoholmissbruket var inte en sjukdom, alkoholen var inte ett gift och alkoholfrågan borde snarare lösas med ransoneringar än med totalförbud.  års alkoholistlag skrevs som en social tvångsvårdslag utan medicinska indikationer. Någon medicinsk indikation kom heller aldrig att skrivas in i  års alkoholistlag eller i  års nykterhetsvårdslag, men från mitten av -talet märk”a general rhetoric and a ’cultural alibi’”. Blomqvist , s. . Min översättning. Björkman , s. ,  f & . Rosenqvist håller också isär den retoriska nivån och praktiken, och visar att det tidiga -talets alkoholistvård knappast var medikaliserad ”[f ]rom the perspective of the problem handling sector”. Rosenqvist , s. .  Också i USA kan medikaliseringen av dryckenskapsproblemet förstås som en tvåstegsprocess, om än något tidigare. Conrad & Schneider tillskriver där Benjamin Rush rollen som ”the father of the medicalization of deviance”, en titel som Rush erövrar tack vare de undersökningar av alkoholens inverkningar på kropp och själ som han publicerade redan . Detta till trots menar Conrad & Schneider att alkoholmissbruk mer allmänt kom att betraktas som en sjukdom först fr.o.m. c:a . Conrad & Schneider a, s.  & .  ”Alkoholismen är ej att betrakta som en sjukdom”, Stockholms-Tidningen, / .  Alkoholen och samhället, , s.  & .  Motståndet mot Brattsystemet kom också att formuleras som en plädering för alkoholmissbrukets sjukdomsstatus. Se t.ex.: Henrik Berg, ”Är kronisk alkoholism ej en sjukdom?”, Svenska Morgonbladet, / .   190 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården tes ett ökat medicinskt och psykiatriskt intresse för alkoholistvården. I detta och nästa kapitel ska medikaliseringens eventuella genomslag inom den svenska alkoholistvården undersökas. Först ska dock begreppet definieras och operationaliseras. Medikalisering Medikalisering kan förstås som en samhällelig rationaliseringsprocess, en process där äldre moraliskt religiösa förklaringar ersattes av naturvetenskapliga förklaringar. Om äldre rättskipning och samhällsingripanden utgick från en moraliserande attityd, sökte i stället - och -talets vetenskapsmän orsaksförklaringar till varför människor betedde sig som de gjorde. Med idéhistorikern Roger Qvarsell kan man prata om en ”vetenskaplig utopi”, en föreställning om att vetenskapen skulle kunna lösa de sociala problemen. Sekularisering, byråkratisering och rationalisering bidrog här till den särskilda form av förvetenskapligande som har kallats medikalisering och i denna process kom läkarvetenskapen att göra äldre förklaringsformer onödiga. Sociala och moraliska avvikelser framställdes som sjukdomar och sjukdomsettiketten gav, som idéhistorikern Karin Johannisson har beskrivit det, ”oantastlig legitimitet åt samhälleligt omhändertagande”. Med medikalisering har också menats en utveckling där alltfler samhälleliga förhållanden har blivit föremål för medicinska bedömningar och beslut. Den medicinska sakkunskapen har beskrivits som ”the new repository of truth, the place where absolute and often final judgements are made by supposedly morally neutral and objective experts”. Enligt sociologen Irwin Zola är denna medikalisering inte begränsad till läkarvetenskapens traditionella arenor, utan utgör snarare en del av en allmän samhällelig utveckling där allt fler aspekter av den mänskliga tillvaron förses med etiketterna sjukt och friskt. Processen skulle kunna ses som ett humaniserande framsteg, eftersom den sjuka individen inte skuldbeläggs. Den yttersta konsekvensen blir dock också en avpolitiserande process, där man inte frågar sig huruvida man alls ska försöka lösa ett påstått problem – utan bara hur och när. Den förvetenskapligade och avpolitiserade korrektionsapparat som möjliggörs i Bryan Turner, Medical Power and Social Knowledge, London , s.  f. Jfr Palmblads karakteristik av hygienismen som ett sätt att ”naturalisera, rationalisera en given tillvaros ordning, och få vissa sociala förhållanden att framstå som naturliga”. Palmblad , s. .  Qvarsell , s. .  Turner , s.  ff.; Peter Conrad, ”Medicalization and Social Control”, Annual Review of Sociology, :, s. .  Karin Johannisson, Medicinens öga. Sjukdom, medicin och samhälle – historiska erfarenheter, Stockholm , s. .  Irwin Zola, ”Medicine as an Institution of Social Control”, i: Caroline Cox & Adrianne Mead (red.), A Sociology of Medical Practice, London , s. .  191 EN MEDICINSK UTMANING? det moderna vårdtänkandet är enligt dess kritiker synnerligen bedräglig. Föreställningen om en moraliskt neutral och värderingsfri vårdapparat är, för att tala med historikern Ivan Illich, ”skändligt nonsens”. Medikaliseringen tillåter att avvikande beteende definieras i medicinska i stället för till exempel moraliska eller öppet politiska termer. Sociologerna Peter Conrad och Joseph Schneider beskriver därför läkarkåren som moraliska ”entreprenörer”, som i kraft av sitt ämbete har tillåtits klä sina egna värderingar i medicinska termer. I denna process har medicinarna med sociologen Eliot Friedson ”first claim to jurisdiction over the label of illness and anything to which it may be attached, irrespective of its capacity to deal with it effectively”. Medikaliseringen är sålunda inte beroende av några medicinska framsteg och frågor kan formuleras som medicinska problem utan att det nödvändigtvis finns någon medicinsk bot. Medikalisering är alltså inte liktydigt med medicinsk behandling utan måste enligt Conrad och Schneider förstås som en samhällelig process som återfinns på olika nivåer. På en institutionell nivå innebär medikaliseringen att administrativa och socialpolitiska beslut underställs medicinska sakutlåtanden. På en begreppsnivå innebär medikaliseringen att tidigare icke-medicinska tillstånd definieras i medicinska termer och därigenom får en diagnos. På behandlingsnivå innebär till sist medikaliseringen att tidigare icke-medicinska avvikelser kommer att behandlas av läkare med medicinska tekniker. Översatt till den svenska alkoholistvården handlar det om vilka lagar och myndigheter som reglerade alkoholistvården och hur alkoholmissbruket definierades i dessa lagar (institutionell nivå), men också hur inflytelserika aktörer formulerade frågan (begreppsnivån). Till sist handlar det om hur man kom att behandla alkoholmissbruket i praktiken, i denna avhandling på alkoholistanstalterna (behandlingsnivån). I detta kapitel undersöker jag alkoholistvårdens medikalisering på institutionell och begreppsnivå, i nästa kapitel på behandlingsnivå. Mycket av medikaliseringsforskningen har sina rötter i ett behandlingskritiskt - och -tal där man gjorde upp räkningen med behandlingsoptimistiska Ivan Illich, Den omänskliga sjukvården, Stockholm , s. . Conrad & Schneider a, s. .  Eliot Friedson, Profession of Medicine. A Study of the Sociology of Applied Knowledge, New York , s. .  Peter Conrad & Joseph W. Schneider, ”Looking at Levels of Medicalization. A Comment on Strong’s Critique of the Thesis of Medical Imperialism”, Social Science and Medicine, :a [b], s.  f; Conrad , s. . För en kritik av relationen mellan dessa nivåer och ett förslag till en bredare definition av medicinsk sakkunskap, se: Lynn M. Appleton, ”Rethinking Medicalization. Alcoholism and Anomalies”, i: Joel Best (red.), Images of Issues. Typifying Contemporary Social Problems, New York , s. –.   192 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården medicinare som betraktades som repressionens redskap (se kapitel ). Riktigt den kritiska hållningen tar jag inte med mig in i denna undersökning. Medikaliseringen av alkoholmissbruket – eller, hos Conrad och Schneider, ”the medical model of deviance” – förstås här som ett perspektiv som lokaliserar orsakerna till individens alkoholmissbruk i individen själv. Men det är inte någon individuell moral som sviktar, snarare antas orsakerna vara fysiologiska, medfödda, organiska eller emellanåt psykogena. Lösningen blir i enlighet med detta perspektiv oftast att problemet ses som en sjukdom som ska botas av medicinskt skolad personal. Det handlar i undersökningen om hur man talar om alkoholmissbrukets orsaker, konsekvenser och möjliga behandling. Hur bestämmande är medikaliseringen som process? Är det möjligt med en medikalisering på vissa nivåer men inte på andra? Kan man förespråka och/eller praktisera medicinska lösningar på problem som inte bedöms ha medicinska orsaker och vice versa? På behandlingsnivån inställer sig också frågan om hur medikaliseringen fungerar inom ett åtgärdsprogram där arbete hade utgjort den traditionella ”vårdmetoden”. Ändrades vårdmetoderna i en medikaliserad alkoholistvård eller, för att tala med sociologen Erving Goffman, ändrades bara språket? Låt oss först se hur alkoholistvårdens ramverk, eller den institutionella nivån, förändrades i samband med  års alkoholistvårdsreform. 1955 års alkoholistvårdsreform När alkoholistlagen skrevs  formulerades alkoholmissbruket som en social och inte som en medicinsk vårdfråga. Inför  års lagrevidering förordade man åter samhällsskyddet som grund, något som även denna gång motiverades med alkoholistvårdens osäkra vårdresultat. Eftersom man inte visste om man kunde bota alkoholmissbrukaren inom alkoholistvården, så borde grunden för ingripandet vara fara eller allvarlig olägenhet för samhället. Flera tunga remissinstanser godkände detta resonemang som också lades till grund för propositionen.  års alkoholistlag begåvades visserligen med fler ingripanderekvisit men skiljde sig ur denna aspekt – att lagen endast tillät ingripande mot vad som betraktades som ett samhällsskadligt alkoholmissbruk – inte från sin föregångare. År  frågade sig dock Alfred Petrén och alkoholistvårdens högste tjänsteman August Åman polemiskt om det inte var så att alkoholistlagen faktiskt innehöll medicinska indikationer. Dels tillät den internering av alkoholmissbrukare som beConrad & Schneider a, s. . Goffman , s.  f.  Proposition :, s.  & ; SFS :, § .   193 EN MEDICINSK UTMANING? dömdes vara farliga för sitt eget liv, dels av dem som bedömdes vara hjälplösa. Åman menade dock att man mycket väl kunde betrakta dessa indikationer som sociala, eftersom ”ingripandet inriktar sig mot missbrukaren i hans egenskap av medborgare med sociala förpliktelser och skyldigheter och har till syfte att om möjligt göra honom skickad att uppfylla sina plikter”. Petrén förde ett liknande resonemang kring hjälplöshetsindikationen och fastslog denna indikations sociala karaktär då, ”om icke allvarlig olägenhet för samhället i dylikt fall redan hade uppkommit det icke torde dröja länge innan så komme att ske”. Alkoholistlagen nyttjade alltså ingen medicinsk indikation enligt de tongivande Åman och Petrén, även om både farlighets- och hjälplöshetsindikationen naturligtvis kunde nyttjas även mot dem som en eventuell medicinsk indikation hade varit tillämplig mot. Alkoholistlagen legitimerades först och främst som en social skyddslag, det vill säga en lag som syftade mot att skydda samhället mot den felande individen. Under inga omständigheter kunde man betrakta alkoholistlagen som en lag som hade till syfte att skydda alkoholmissbrukaren mot sig själv. En sådan lag var av flera anledningar oönskad, så om man i likhet med Socialstyrelsen ville se en medicinsk indikation inskriven i alkoholistlagen, fick man också vara särdeles listig i sin argumentation. När Socialstyrelsen  tillstyrkte en riksdagsmotion där man föreslog en medicinsk indikation med motiveringen att detta skulle möjliggöra ingripande på ett tidigare stadium, argumenterade man också för att detta skulle förbättra prognosen för klientelet och därigenom närmast stärka alkoholistlagens sociala karaktär. På inrådan av andra lagutskottet blev dock motionen överlämnad till  års nykterhetskommitté för vidare behandling. I nykterhetskommitténs huvudbetänkande drogs linjerna upp inför avskaffandet av motboken, en åtgärd som skulle pareras med både en mer ambitiös alkoholistlagstiftning och ökade resurser till de alkoholistvårdande organen. I ett särskilt betänkande utreddes rusdrycksförsäljningen och alkoholistvården tillsammans, dock med tydlig betoning på den förra frågan eftersom alkoholistvården redan hade fått sin egen utredning i  års alkoholistvårdsutredning. August Åman, ”Samhällsingripande mot alkoholister av medicinska skäl”, TfNN, :, s. . Alfred Petrén, ”Bör alkoholistlagen utvidgas?”, Tirfing, :, s. ; Proposition :, s. .  års nykterhetsvårdsutredning menade dock att denna indikation hade öppnat för tvångsingripanden som motiverades av ”omsorgen om alkoholmissbrukarens egen person”, även om åtgärden ”principiellt sett” kunde ”anses ha ett samhällsskyddande syfte” i enlighet med motiveringarna ovan. Enligt Åke Elmér fungerade indikationen dock främst som ”samhällets skydd mot besvärliga personer”. SOU :, s. ; Elmér , s. .  AK-motion :; August Åman, ”Samhällsingripande mot alkoholister av medicinska skäl”, TfNN, :, s. ; Andra lagutskottets utlåtande :.  SOU :, Principbetänkande, s. ; SOU :, Rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård.   194 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Nykterhetsvårdslagen Nu låg frågan alltså hos alkoholistvårdsutredningen. Skulle man bryta med den lagstiftning som sedan  hade grundat sig på samhällsfaran snarare än på individens väl? Det var ingen liten fråga. Den handlade ytterst om huruvida myndigheterna skulle ha rätt att spärra in människor mot sin vilja antingen därför att de utgjorde en fara för andra eller därför att de riskerade sin egen hälsa och sitt eget liv. Alkoholistvårdsutredningens betänkande låg färdigt  och det var den dittills mest ambitiösa undersökningen av alkoholistvårdens problem och möjligheter. Till skillnad från fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande  och de två utredningarna under -talet kunde man nu luta sig mot drygt trettio års erfarenheter av samhällelig alkoholistvård. Utredningen späckades också med statistiska data och en mängd undersökningsresultat från fältverksamheten. -talets hypotetiska resonemang och rättsfilosofiska härledningar från -talslagar lyste följdriktigt helt med sin frånvaro. Samtidigt som man alltså kunde stödja sig på empiri från ett numera etablerat verksamhetsområde ville utredningen också åstadkomma något nytt och oprövat, en alkoholistvård som vida överträffade tidigare ambitionsnivåer. Som ledamöter tillkallades åtta sakkunniga, varav tre läkare, och till ordförande utsågs landshövdingen Thorwald Bergquist. Ett antal undersökningar kompletterade betänkandet (däribland Curt Åmarks socialpsykiatriska undersökningar och Socialstyrelsens undersökning av alkoholistanstalternas vårdresultat) och flera experter knöts till utredningen (bland andra Kuröns läkare Helge Knöös och Venngarns direktör John Lönnberg). Betänkandet utmynnade både i ett förslag till ny alkoholistlag – nykterhetsvårdslagen – och en del andra nyheter. I utredningsdirektiven tecknades bilden av en alkoholistvård som vuxit fram utan någon egentlig plan. Anstalternas behandling hade inskränkt sig till att ”bryta ett miljöbundet alkoholmissbruk genom att vänja de omhändertagna vid ett alkoholfritt och regelbundet levnadssätt”. Den direkta metoden hade varit arbete i jordbruk, trädgårdsskötsel och olika hantverk. Interneringarna hade inte följts upp av vare sig fysiska läkarundersökningar eller några mer grundliga utredningar av de sociala faktorer som kunde tänkas ligga till grund för alkoholmissbruket. Bristerna inom alkoholistvården, tillsammans med ”en stigande insikt om alkoholmiss Det är inte bara i den senare forskningen som alkoholistvårdsutredningen har hållits för en jämförelsevis viktig utredning. Socialstyrelsens August Åman beskrev redan  den nytillsatta utredningen som ”en bestämd vändpunkt” för en alkoholistvård som dittills hade ”fått spela styvbarnets roll inom socialvården”. August Åman, ”Alkoholistvårdskommittéen”, TfNN, :, s. .  SOU :, s.  ff.  SOU :, s. . 195 EN MEDICINSK UTMANING? brukets samband ej endast med sociala förhållanden utan även kroppsliga eller själsliga rubbningar”, hade dock lett till ökade krav på en reformerad alkoholistvård. I kommittédirektiven pekades på en möjlig väg att gå: I fråga om vårdnaden ligger huvudvikten givetvis vid att verksamheten med beaktande av de rön, som särskilt den medicinska forskningen gjort, inriktas på att effektivt bota de intagna. Härvid bör övervägas, bland annat att genomföra en ökad differentiering av klientelet, att skapa bättre sysselsättningsmöjligheter vid anstalterna, att införa en mera aktiv – medicinsk eller psykologisk behandling m.m. Detta var alkoholistvårdsutredningens medicinska utmaning: med stöd i den medicinska forskningen skulle man, vid sidan av övrig verksamhet, få till stånd en medicinsk eller psykologisk behandling med sikte på att bota de intagna. Ställd inför denna utmaning kom utredningen, som ska visas längre fram, att resonera kring både alkoholmissbrukets medicinska orsaker och lösning. Förslaget till en ny lagstiftning på området var dock inte alltför nyskapande. Det var här mer frågan om en mild revidering av  års alkoholistlag (som i sin tur i hög grad liknade  års alkoholistlag) än någon särdeles ny lagstiftning man föreslog. Utredningen underströk också att man var nöjd med stora och viktiga delar av den äldre lagen; så blev ingripanderekvisit, hjälpåtgärder och anstaltsvården som tvångsåtgärd tämligen oförändrade i det nya förslaget. Den största förändringen som föreslogs var att hjälpåtgärderna skulle kunna sättas in i ett tidigare skede. Enligt  och  års alkoholistlagar kunde man inte nyttja hjälpåtgärder med mindre än att samma ingripanderekvisit var tillämpligt som för tvångsinternering. Enligt alkoholistvårdsutredningens förslag borde hjälpåtgärder kunna nyttjas på ett tidigare stadium än när den presumtive klienten redan var mogen för tvångsvård. Eftersom övervakning (hjälpåtgärd i alkoholistlagen) ansågs vara en så pass omfattande åtgärd kom den dock att betecknas som tvångsåtgärd. Man kan säga att den medicinska utmaningen bemästrades genom att man skilde mellan ingripanderekvisiten för hjälp- respektive tvångsåtgärder. Hjälpåtgärder skulle få sättas in redan när ”skadeverkningar av fysisk eller psykisk natur för vederbörande själv äro påtagliga”. Däremot skulle inga tvångsingripanden tillåtas på medicinsk indikation. Dels var de medicinska undersökningsmetoderna ännu så osäkra att ”ett objektivt fastställande av förekomsten av specifika fysiska eller psykiska skador hos missbrukaren själv” endast kunde göras i undantagsfall, dels skulle en sådan indikation strida mot traditionell rättsuppfattning: Ibid., s. . Ibid., s. .  Ibid., s. . I nykterhetsvårdslagen stadgades hjälpåtgärder då någon använde alkoholhaltiga drycker ”till uppenbar skada för sig eller annan”. SFS :, §§  & .   196 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Ingen skulle ens komma på tanken att tillgripa en lagstiftning av alkoholistlagstiftningens typ för att bekämpa andra former av olämplig livsföring, som kunna resultera i kroppsliga eller psykiska skador för vederbörande själv (brist på sömn till följd av abnormt stegrat deltagande i nöjesliv, överansträngning genom hårt arbete, en magsårspatients vägran att följa dietföreskrifter etc.). Alkoholistvårdsutredningens skrivning är av principiellt intresse. Tvångsvård för alkoholmissbrukarens eget bästa avfärdades inte bara på grund av alkoholmissbrukets osäkra sjukdomsstatus, utan även eftersom samhället inte ansågs ha rätt att ingripa mot ”olämplig livsföring” så länge det bara drabbade individen själv. Denna princip synes inte heller rubbas av nya medicinska rön. Den nya lagen skrevs också helt utan medicinska indikationer: Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk må av nykterhetsnämnden ställas under övervakning, därest han till följd av sitt missbruk befinns a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller b) utsätta någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller d) vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller e) föra ett för närboende grovt störande levnadssätt. Samma lag vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit dömd för minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar, innefattande fylleri, brott, som i  kap.  eller  § strafflagen sägs, därest han vid brottets begående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i  § lagen den  september  om straff för vissa trafikbrott, därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker, eller utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv. Nykterhetsvårdslagen fick visserligen utökat tillämpningsområde eftersom den första paragrafen angav att lagen var tillämplig på den som ”ej blott tillfälligt” missbrukade alkoholhaltiga drycker ”till uppenbar skada för sig eller annan”, men möjligheSOU :, s. . Det intressanta är här att man inte kunde försvara någon medicinsk indikation. Huruvida indikationerna sedan kom att fungera som medicinska ingripandegrunder är en annan sak. Så kan mycket väl tänkas ha varit fallet med både farlighets- och hjälplöshetsindikationen. Gunnar Bramstång menar t.ex. att specialindikationen om att ligga det allmänna till last reglerade ”den enda ovedersägligen till ’samhället’ primärt lokaliserade skadan”. De specialindikationer som tog sikte på individens fara för sitt eget liv eller dennes oförmåga att ta vård om sig själv kunde enligt Bramstång endast sägas skydda mot samhällsfara om ”värnandet om en viss humanitär och sanitär minimistandard utgör en samhällelig angelägenhet”, varför avsteg från denna standard var att betrakta som ”angrepp på själva samhället (välfärdsideologin) och följaktligen som intolerabla samhällsskador”. Bramstång , s.  f. Kursivering i original.  SFS :, § .   197 EN MEDICINSK UTMANING? terna att ingripa med tvångsingripanden liknade alkoholistlagens. Tvångsrekvisiten reglerade formellt sett de fall när övervakning var påbjudet, men om övervakning och hjälpåtgärder inte hjälpte eller om alkoholmissbrukaren ansågs vara farlig vidtog tvångsvård på alkoholistanstalt. Proceduren kring tvångsintagningarna förblev sig lik och den maximala vårdtiden var fortfarande – år. ”Man vill riva ner något men behåller i det väsentliga det som redan finns”, sammanfattades alkoholistvårdsutredningens betänkande, och det är också lätt att känna igen alkoholistlagen i den nya nykterhetsvårdslagen. Alkoholistvårdens ramverk låter sig dock inte sammanfattas av nykterhetsvårdslagen. Alkoholistvårdens expansion Det huvudsakliga skälet till att  års reform inte låter sig sammanfattas av nykterhetsvårdslagen är att den var en del av en mycket större alkohol- och nykterhetspolitisk reform i samband med att motboken avskaffades. Den ökade alkoholkonsumtionen i samband med att alkoholen släpptes fri var delvis väntad och skulle bland annat pareras med kraftigt ökade resurser till alkoholistvården. Trycket på alkoholistvården blev dock större än man hade beräknat, eller i alla fall hade kunnat förbereda sig inför. Ytterligare resurser måste skjutas till och åren strax efter  blev därför i en mängd avseenden alkoholistvårdens mest expansiva år under -talet. När  års nykterhetskommitté föreslog att motboken skulle avskaffas gjorde man det bland annat utifrån föreställningar om den så kallade suggestionseffekten, det vill säga att alkoholkonsumtionen närmast ökade eftersom motboksinnehavarna strävade efter att inhandla den maximalt tillåtna kvoten. Avskaffandet av motboken ledde dock knappast till något förbättrat nykterhetstillstånd. Förutom att alla kvoter avskaffades öppnades också konsumtionsmöjligheter för stora grupper som tidigare inte haft inköpsrätt. Ungefär   vuxna som tidigare varit utestängda från inköpsrätt på grund av misskötsamhet, ungdomar mellan  och  år och gifta kvinnor fick nu handla alkohol på systembolagen. Det första året efter motbokens avskaffande steg totalkonsumtionen av spritdrycker med  procent. Även om spritdryckskonsumtionen sedan minskade låg den  fortfarande  procent över  års nivå. Under samma period ökade vinkonsumtionen med  procent. Fylleriförseelserna i storstäderna ökade under det första motboksfria året med  procent SFS :, § . SFS :, §§ ,  & .  Nils Sundberg, ”Alkoholistvården reformeras”, Tirfing, :, s. . Liknande omdöme om alkoholistvårdsutredningens betänkande i: ”Vårdsynpunkter tränger fram”, DN, / .  Nycander , s.  f.   198 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården och låg  fortfarande  procent över  års nivå. Allra kraftigast var stegringen av fylleriet och alkoholmissbruket hos kvinnor och ungdomar. År  var inte alkoholistvården rustad för det kaos som utbröt i samband med avskaffandet av motboken. Med tiden fick man emellertid både ekonomiska och andra resurser i enlighet med reformförslaget. I sammanhanget skulle man kunna tala om en medikalisering av alkoholistvården som främst ägde rum utanför den anstaltsvård som studeras i denna avhandling.  vårdades till exempel   personer på sjukhus för sitt alkoholmissbruk, mot  personer ett år tidigare. Ett annat exempel är den alkoholpoliklinikverksamhet som på Olof Kinbergs initiativ hade inletts i Stadsmissionens regi . Denna expanderade mycket snabbt och  var  kliniker i bruk. Tio år senare fanns det  alkoholpolikliniker. Verksamheten på dessa kliniker var emellertid begränsad till några timmars mottagning i veckan. Dessutom saknade de jourtjänstgöring och inläggningsmöjligheter. De var inte heller rustade med lokaler eller personal för att ta emot svårt berusade eller oroliga klienter. I början av -talet hoppades man kunna utveckla den medicinska behandlingen av alkoholmissbrukare på dessa polikliniker, men i en kartläggning av alkoholpoliklinikverksamheten i mitten av -talet gjordes gällande att dessa enheter – ”efter de entusiastiska antabusåren” – aldrig hade lyckats formulera något egentligt program för hur vården skulle bedrivas. Med avskaffandet av motboken koncentrerades också nykterhetsnämndernas uppgifter till att främst handla om ingripanden enligt den nya nykterhetsvårdslagen. Den tidigare utvecklingen mot att staten tog allt större ekonomiskt ansvar för alkoholistvården fortsatte även under denna tidsperiod. Nykterhetsnämnder och alkoholpolikliniker fick  procent av de av Socialstyrelsen erkända kostnaderna täckta av statsbidrag och inackorderingshemmen fick  procent av sina driftskostnader täckta av statsbidrag (och visst anordningsbidrag). Från att staten hade stått för ungefär dubbelt så stora kostnader som kommunerna , stod man femton år senare för en mångdubbelt högre kostnad inom en växande alkoholistvård. Olof Burman, ”Den nya nykterhetslagstiftningen. Ett års erfarenheter”, SM, :; Jan Collin, ”Den offentliga nykterhetsvården efter ”, SM, :, s. ; ”Överrumplande häftig stegring av antalet kvinnliga alkoholmissbrukare”, SM, :, s.  f; Höjer , s. . Se även: Olof Kinberg, Gunnar Inghe & Torgny Lindberg, Kriminalitet och alkoholmissbruk, Stockholm , s.  ff.  Thore Grönqvist, ”Nykterhetsvårdsklientelet under år ”, SM, :, s. .  SOU :, s. .  SoS, NvB,  E VI:, d.nr. VI , Redogörelse för den medicinska verksamheten vid Stadsmissionens poliklinik, / ; Socialstyrelsen redovisar :, Alkoholpoliklinikverksamheten, s. .  Thore Grönqvist, ”Nykterhetsnämndernas verksamhet under ”, SM, :, s. .  SOU :, s. .  199 EN MEDICINSK UTMANING? Enskilda och erkända alkoholistanstalter fick liksom inackorderingshemmen anordningsbidrag, ett bidrag per dag och vårdplats (garantibidrag) och ett bidrag per dag och vårdad person (beläggningsbidrag). Anstaltsvården förblev därför länge den ekonomiskt dominerande utgiftsposten inom en alkoholistvård som kostade allt mer pengar från mitten av -talet. Antalet alkoholistanstalter och vårdplatser ökade också dramatiskt i slutet av -talet (diagram  och ). Personalutbildningen Utbildning och kompetensvillkor hos alkoholistvårdens personal var ett dittills oreglerat område och alkoholistvårdsutredningen konstaterade att det varken fanns några speciella utbildningsmöjligheter eller särskilda kompetensvillkor för personalen. På Venngarn hade man visserligen stipulerat att direktören skulle ha tagit studenten och att han dessutom skulle ”äga god insikt och erfarenhet rörande anstaltsvård, social hjälpverksamhet eller annat liknande arbete”. Detta medförde bland annat att före detta och blivande fångvårdsmän kom att vara direktörer på Venngarn under stora delar av -talet. Men annars gällde inga särskilda kompetensvillkor för de statliga anstalterna. För de erkända stipulerades endast att föreståndare och läkare skulle vara godkända av Socialstyrelsen. Mot denna bakgrund föreslog utredningen att ledande befattningshavare skulle ha viss examenskompetens inom området, men också att de som hade att rekrytera personal skulle få särskild utbildning. Vad beträffar lägre personal skulle den utbildas om alkoholens verkningar, alkoholmissbrukets omfattning, alkoholmissbrukarnas psykologi och symtom samt förekommande medicinska metoder. Dessutom skulle det med jämna mellanrum anordnas fortbildningskurser samt en särskild kurs för äldre anstaltspersonal. -talets debatt om eventuella medicinska orsaker och lösningar, utredningar och lagändringar skapade förhoppningar om en resursstarkare alkoholistvård, inte minst vad gällde ökad kompetens hos personalen och diverse expertfunktioner. Men trots alkoholistvårdsutredningens rekommendationer saknades i slutet av -talet fortfarande egentlig medicinsk ledning av vårdarbetet. I början av -talet var personalsituationen krisartad. Svårigheten att rekrytera personal sammanhängde enligt Socialstyrelsen med att personalen kunde få högre lön inom andra vårdområden. Anstaltstjänsten var också mindre lockande än arbete inom den öppna vården och särskilt svårt var det att få utbildad assistentpersonal till alkoholistanstalterna.  SFS :, s. . Venngarnsstadgan stipulerade också särskilda kompetenskrav för räkenskapsförare och lantbruksinspektor. Innehavare av andra befattningar skulle ”äga förutsättningar att fostra och leda de intagna samt undervisa dem i förekommande yrkesarbeten”.  SOU :, s.  & . 200 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården  .   ,  ⁄  ‒  ⁄  ( ) 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 /7 9 19 69 /6 8 19 68 /6 7 19 67 /6 6 19 66 /6 5 19 65 /6 4 19 64 /6 3 19 63 /6 2 Till anstaltsvården 19 62 /6 1 19 61 /6 0 19 60 /6 9 19 59 /5 8 19 58 /5 7 19 57 /5 6 56 /5 19 55 19 19 54 /5 5 0 Till öppenvården (nykterhetsnämnder m.m.) Källa: Alkoholfrågan, –; Nykterhetsvården, – & .    , ‒ 60 3000 50 2500 40 2000 30 1500 20 1000 10 500 0 vårdplatser anstalter  . 0 1955 1956 1957 1958 1959 1960 Anstalter 1961 1962 1963 1964 1965 1966 Vårdplatser 1/1 Källa: TfNN, ; Nykterhetsvården –. 201 EN MEDICINSK UTMANING? Den bristfälliga tillgången på kompetent personal utgjorde ett stort problem inom alkoholistvården. Det fanns helt enkelt inte någon reguljär yrkesutbildning och detta var något som hämmade en positiv utveckling i denna nya behandlingsorienterade tid. Personalproblemen hängde nämligen ihop med att man nu ville ha en ny sorts personal, en personal som var utbildad och inriktad på behandling. Detta gällde både på anstaltsnivå, i nykterhetsnämnderna och på Socialstyrelsen. I syfte att få kompetent personal till vårdanstalterna föreslog Socialstyrelsen  därför en intensifiering av samarbetet med de nya socialhögskolorna. Civildepartementets personalutbildningsberedning såg i utbildningen en möjlighet att implementera de nya idéer som borde genomsyra anstaltsvården. Personalutbildningsberedningen lanserade därför  en kvalificerad vårdar- och vaktutbildning, en tio veckors gemensam kurs för kriminalvårds-, ungdomsvårds- och alkoholistvårdspersonal, följt av en särskild kurs för alkoholistvårdspersonalen. Utbildningen skulle vara obligatorisk för alla som anställdes efter  juli . Alkoholistvård under Medicinalstyrelsen? På institutionell nivå påverkades alkoholistvården mer än nykterhetsvårdslagen antyder, främst genom den expansion som åtgärdsprogrammet genomgick åren efter  års reform. Men det var knappast någon förändring mot en mer medicinskt orienterad anstaltsvård. Den nya nykterhetsvårdslagen var påfallande lik de äldre alkoholistlagarna och eventuella försök att förändra vården med mera utbildning eller en ny sorts personal verkar ha stupat på utbildnings- och personalrekryteringsproblem. Frågan var om man skulle kunna få en medicinskt anstruken alkoholistvård genom att låta Medicinalstyrelsen ta över som tillsynsmyndighet? Strax efter  års reform dök det upp sådana förslag, men de genomfördes aldrig. Trots att den nya lagen fortfarande skrevs som en social vårdlag, utan medicinsk indikation, hade alkoholmissbruket omformulerats till den grad att riksdagens revi”Mera specialexpertis behövs på vårdanstalterna”, Alkoholfrågan, :, s. ; ”Ett uttalande om nykterhetsvården”, Alkoholfrågan, :, s. ; ”Nykterhetsvårdens personal hårt pressad”, Alkoholfrågan, :, s.  f; Åke Rundqvist, ”Förbisedd utvecklingsbroms i nykterhetsvården”, Alkoholfrågan, :, s.  f; Åke Rundqvist, ”Nykterhetsvårdens brister – en personalfråga?”, Nykterhetsvården, :, s.  f.  Arne Hillbo, ”Riksdagskrönika. Nykterhetsvårdsfrågor i statsverkspropositionen”, Alkoholfrågan, :, s.  f.  SSA, VA, A I:, Bil. AS /, Förslag till anslagsäskanden, / . Se även: Tage Sjöberg, ”Nykterhetsvårdens personalproblem”, SM, :–,  ff; Ingmar Mundebo, ”Omfattande behov av personalutbildning inom vissa områden”, SM, :, s.  ff.  SSA, VA, A I:, Bil. AS /, Ang. utbildningskurs för vårdar- och vaktpersonal, / .  202 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården sorer  föreslog att Medicinalstyrelsen skulle överta Socialstyrelsens roll som centralmyndighet för alkoholistvården. Förslaget motiverades med att alkoholmissbruket i allt högre grad betraktades som en medicinsk fråga. Till stöd för denna uppfattning anförde man att det nyligen hade inrättats en professur i teoretisk alkoholforskning, att alkoholmissbrukare i ökande omfattning kom att vårdas på alkoholpolikliniker, kropps- och mentalsjukhus samt att vårdanstalterna erhöll vidgade möjligheter till medicinsk vård. I Socialstyrelsens yttrande över förslaget gjorde man dock gällande att frågan inte gällde ”det mera akademiska tvisteämnet om alkoholismen är en medicinsk fråga utan spörsmålet, huruvida den samhällsverksamhet mot alkoholmissbruket, som omfattar åtgärder för vård och hjälp åt enskilda människor med alkoholproblem, är betingad av medicinska skäl eller av sociala hänsyn eller till äventyrs av både medicinska och sociala skäl i individuellt varierande sammansättning”. Socialstyrelsen stödde sig på sin i alkoholistvårdsärenden medicinskt sakkunnige, psykiatern och överläkaren vid Långbro Gunnar Lundquist, som menade att även om man numera hade kommit att betrakta både viss alkoholhunger och tillstånd orsakade av alkoholmissbruket som sjukdomar, så gällde detta endast en minoritet av alkoholmissbrukarna. Fyra femtedelar av alkoholmissbrukarna kunde knappast betraktas som sjuka och tyngdpunkten inom alkoholistvården borde därför fortfarande vara att ingripa mot sociala skadeverkningar. Socialstyrelsen påpekade att lagstiftningen på området fortfarande utgick ifrån problemområdet som en social angelägenhet. Visserligen hade man numera vid lagens tillämpning i allt högre utsträckning kommit att nyttja olika medicinska metoder, ”men det ligger i sakens natur att denna medicinska medverkan därvid har haft uppgiften av hjälpmedel för vinnande av lagstiftningens sociala syfte”. Socialstyrelsen menade sammanfattningsvis att förslaget utgick från en felaktig föreställning om alkoholistvårdens uppgifter, både som dessa kom till uttryck i lagstiftningen och i praktiken. Att lägga alkoholistvården under Medicinalstyrelsen skulle endast innebära att man belastade den med ”en omfattande verksamhet av rent social karaktär”. Också  års mentalsjukvårdsdelegation efterlyste starkare medicinska inslag inom alkoholistvården och i likhet med riksdagens revisorer menade den i ett betänkande  att den slutna vården, och viss öppenvård, borde sortera under Medicinalstyrelsen. När Svenska Nykterhetsvårdsförbundet (SNF) yttrade sig över menRiksdagens revisorers årsberättelse över , § , s.  f. ”Nykterhetsvården, en angelägenhet för medicinalstyrelsen?”, Nykterhetsvården, :, s.  f.  Ibid., s. .  Ibid.  ”Mentalsjukvårdens synpunkter på alkoholistvården”, Alkoholfrågan, :, s.  ff; SOU :, Mentalsjukvården. Planering och organisation, s. .   203 EN MEDICINSK UTMANING? talsjukvårdsdelegationens förslag återkom dock en del av Socialstyrelsens kritik. Utredningen hade enligt förbundet förbisett att alkoholistanstalterna inte bara var vårdanstalter utan också fungerade som ett skydd för utsatta anhöriga. Alkoholistanstalterna mottog i första hand personer som blev tvångsintagna på sociala indikationer och om dessa skulle kunna vårdas inom sjukvårdens ram krävdes det nog en helt ny lagstiftning. Delvis på grund av detta kunde man inte tillstyrka förslaget om en ny alkoholistvårdsorganisation och SNF valde i stället att avvakta förslaget från  års nykterhetsvårdsutredning (se nedan). Ifråga om medicinalstyrelsens roll anförde denna utredning en något medlande åsikt och förordade ett närmare samarbete mellan Social- och Medicinalstyrelsen i alkoholistvårdsfrågor, även om man inte vill flytta anstaltsvården från Socialstyrelsen. Men eftersom nykterhetsvårdsutredningen ändå önskade se landstingen som huvudmän för de enskilda anstalterna fick August Åman hämta stöd hos Curt Åmark för att söka avstyra en organisatorisk förändring som tog sin utgångspunkt i en patologisering av alkoholmissbruket. Åmark – med en, enligt Åman, ”a priori sjukdomsvänlig utgångspunkt” – höll knappast med om att alla alkoholmissbrukare kunde betraktas som sjuka. Bara några år senare väcktes dock frågan igen när det i en motion i riksdagen  hemställdes om att alkoholistvården skulle underställas Medicinalstyrelsen. Men alkoholistvården hamnade aldrig under Medicinalstyrelsen. År  föreslog i stället socialstyrelseutredningen att man skulle slå ihop Social- och Medicinalstyrelsen. Socialstyrelsen hade, inom ramarna för barnavårds-, socialhjälps- och nykterhetsvårdslagarna, alltmer blivit ett ämbetsverk för socialvård. Eftersom det vårdbehov som tillgodosågs genom dessa lagar ”i allt flera fall uppfattas såsom även medicinskt”, valde man att  januari  slå ihop de två ämbetsverken ihop till den nya Socialstyrelsen.  Svenska Nykterhetsvårdsförbundet var en sammanslutning av landets nykterhetsnämnder och deras regionalorganisationer. Curt Åmark fungerade som förbundets ordförande från  (och hade fram till  sällskap av John Lönnberg som vice ordförande). När medicinalrådet Åmark utsågs till ordförande betecknades det i Nykterhetsvården som ett naturligt val i en ny tid, eftersom alkoholistvård inte bara var ”lag och administration” utan ”också eller framför allt vård”, något som en läkare ansågs vara särskilt lämpad för. Bertil Hellgren, ”Nykterhetsvårdens huvudorganisation”, Nykterhetsvården, :, s. .  ”Förbundets yttrande över mentalsjukvårdsdelegationens betänkande”, Nykterhetsvården, :.  SOU :, s.  & .  August Åman, ”Reflexioner om nykterhetsvårdsutredningens nya giv”, Nykterhetsvården, :, s. .  AK-motion :.  SOU :, Hälso- och socialvårdens centrala administration, s. –; Proposition :.  Engström, Lundström & Ritter , s. .  ”Sammanläggning av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen”, Nykterhetsvården, :, s. . 204 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Alkoholism – en medicinsk konsekvens eller en medicinsk orsak? Alkoholistvårdens judiciella och organisatoriska ramverk gick att känna igen efter  års reform. Den största förändringen var den stora expansionen: både den öppna och den slutna vården växte, alkoholistvården kostade alltmer pengar och staten tog på sig en ökad andel av kostnaderna. Röster hade dock höjts för att lägga alkoholistvården under Medicinalstyrelsen, eftersom alkoholmissbruket i ökad utsträckning hade kommit att betraktas som en medicinsk fråga. Var det så att alkoholmissbruket betraktades som en sjukdom som skulle kunna botas med medicinska metoder, även om denna föreställning inte förmådde rubba lagen eller den övergripande organisationen i nämnvärd mening? I de följande avsnitten tittar jag närmre på diskussionerna kring alkoholmissbrukets eventuella sjukdomsstatus och möjligheterna till en medicinsk lösning. Redan inför skrivningen av  års alkoholistlag hade läkarkommittén förordat ett förvetenskapligande av alkoholfrågan. Även om kommittén inte betraktade alkoholmissbrukarna som sjuka i egentlig mening, fastslog den ändå att läkarkåren hade bäst förutsättningar att komma tillrätta med ”moraliskt eller på annat sätt psykiskt defekta människor”. Alkoholfrågan var inte en politisk fråga och enligt läkarkommittén var det därför lämpligt att den fick ”en mera saklig och lidelsefri behandling”. Drygt trettio år senare efterlyste prominenta företrädare ur läkarskrået fortfarande en avpolitisering och ett förvetenskapligande av inte bara alkoholfrågan utan helst av hela socialpolitiken. Olof Kinberg menade till exempel att socialpolitiken hittills hade varit underkastad allehanda fördomar hos enskilda politiker eller politiska partier, men utifrån den nyligen vunna insikten att ”mänskliga beteenden är bestämda av konkreta orsaker som kan utforskas” var det nu dags att låta fackmännen ta över. Det gällde att befria sig från ”känslomässiga fantasiföreställningar” för att ”sakligt och fördomsfritt”, och genom ”planmässiga undersökningar”, hitta dessa orsaker. När man under dessa år diskuterade alkoholmissbruket från medicinsk synpunkt handlade detta sökande efter orsaker mycket om hur man skulle förstå det Debatten om alkoholmissbrukets sjukdomsstatus var stor, internationell och ofta medicinskt teknisk och resulterade både i formella definitioner antagna av Världshälsoorganisationen och uppmärksammade forskningsrapporter med internationellt genomslag (se t.ex. E. M. Jellinek, The Disease Concept of Alcoholism, New Brunswick ). Denna debatt lämnar jag dock mestadels åt sidan till förmån för resonemang som alkoholistvårdens mer fältnära funktionärer kan tänkas ha tagit del av.  Alkoholen och samhället, , s. .  Ibid., s. .  Kinberg –, s. .  Ibid.  205 EN MEDICINSK UTMANING? snart hundra år gamla begreppet alkoholism. Var alkoholism ett sjukligt tillstånd till följd av alkoholmissbruket eller var alkoholism det sjukliga tillstånd som predisponerade vissa människor för en höggradig alkoholkonsumtion? Det handlade sålunda om huruvida man kunde säga att alkoholmissbruket hade medicinska konsekvenser och/eller orsaker. Alkoholmissbrukets sjukdomsstatus diskuterades i flera sammanhang under -talets första hälft. Frågan fick en särskild intensitet från mitten av -talet. Trots att begreppen många gånger förblev något grumliga, präglades debatten av starka positioneringar, som när Gunnar Dahlberg (chef för rasbiologiska institutet) attackerades av Alfred Petrén (flankerad av Olof Kinberg) för att ta för lätt på alkoholmissbrukets sjukdomsstatus. Mer sällan, som i den så kallade snabbutredningen , avfärdades sjukdomskonceptet helt. Oftare var frågan på vilket sätt alkoholmissbruket kunde betraktas som en sjukdom.  Se t.ex. replikskifte mellan Curt Gyllenswärd och Johan Scarffenberg i Tirfing (:, s.  ff; :–, s.  ff; :–, s.  ff; :–, s.  ff ), samt mellan August Åman och Einar Sjövall (:–, s.  ff; :–, s.  ff ). Se även: ”Alkoholismen är ej att betrakta som en sjukdom”, Stockholms-Tidningen, / ; Henrik Berg, ”Är kronisk alkoholism ej en sjukdom”, Svenska Morgonbladet, / ; Frans Berglund, ”Kan alkoholism botas?”, Tirfing, :, s.  ff; Alkoholisten är sjukling, ej vanartig”, DN, / ; ”Opraktiskt behandla alkoholist som sjuk”, DN, / ; Josua Tillgren, ”Endast fåtalet alkoholister sjukhusmässiga”, DN, / ; John Liljeström, ”Är männens högre alkoholfrekvens genetiskt betingad?”, Tirfing, :, s.  ff; ”Läkarna och alkoholistvården”, Göteborgs-Posten, / ; ”Hypnos botar alkoholism”, Stockholms-Tidningen, / ; ”Alkoholism och sjukdom”, SvD, / ; ”Det drar upp till storm kring alkoholistvården”, Ny Dag, / ; ”Alkoholism ett ämnesomsättningsfel”, Social-Demokraten, / ; Gösta Carlsson, ”Sinnesabnormklientelet å en av våra alkoholistanstalter”, Tirfing, :, s.  ff.  Gunnar Dahlberg, ”Är alkoholism en sjukdom?”, GHT, / ; Alfred Petrén, ”Om alkoholsjukdom”, GHT, / ; Gunnar Dahlberg, ”Alkoholsjukdomen – en definitionsfråga”, GHT, / ; Olof Kinberg, ”Alkoholsjukdomen än en gång”, GHT, / ; Alfred Petrén, ”Slutreplik i alkoholistvårdslagsfrågan”, GHT, / . Dahlberg kommenterade också debatten inledningsvis i: Gunnar Dahlberg, ”Är alkoholism att betrakta som sjukdom?”, Tirfing, :, s. . Debatten även kommenterad i: ”Alkoholismen – sjukdom eller vanart”, Svenska Morgonbladet. Se även: Curt Åmark, ”Socialmedicinska och psykopatologiska synpunkter på alkoholfrågan”, Tirfing, :, s.  ff; Curt Åmark, ”Sociala och konstitutionella orsaksfaktorer vid alkoholism”, Tirfing, :–, s.  ff; Gunnar Lundquist, ”Medicinsk behandling av alkoholmissbrukare”, Tirfing, :, s.  ff; Alfred Petrén, ”Alkoholsjukdomen”, Dagen, / .  Egentligen berörde inte utredningen frågan, men då man å ena sidan ansåg att längre interneringstider kunde motiveras om man betraktade alkoholmissbruket som en sjukdom och å andra sidan själva föreslog kortare interneringstider, är detta en slutsats som kan dras. Dahlberg , s. . 206 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Alkoholism som konsekvens Enligt alkoholistanstalten Kuröns läkare Helge Knöös rådde det i mitten av talet föga enighet om vad man menade med alkoholism och hur den skilde sig från alkoholmissbruket. Knöös ville själv förbehålla termen alkoholist för dem som hade ett patologiskt alkoholbegär. Det var också dessa alkoholmissbrukare som hamnade på alkoholistanstalterna: Alkoholistlagen, denna rent sociala lagstiftning, har sålunda i vårt land verkat som ett jättelikt medicinskt experiment. Ur de kanske till hundratusentalet eller mera uppgående alkoholmissbrukarnas stora massa har lagen som en centrifug, som skiljer grumset från den klara vätskan, separerat ut de äkta alkoholisterna som en relativt liten bottensats av patologiska beståndsdelar. Men att som Knöös se det initiala alkoholbegäret som en sjukdom var inte okontroversiellt. Några år tidigare hade Olof Kinberg rett ut begreppen och han menade att det med alkoholmissbruket förenade sjukdomstillståndet alkoholism kunde betyda: () en akut eller kronisk alkoholförgiftning; () kroppsliga eller själsliga sjukdomstillstånd, orsakade av alkoholmissbruk, men kvarstående även sedan all sprit avlägsnats ur kroppen; () en psykologisk predisposition hos vissa individer att förtära alkohol, även om de i nyktert tillstånd insåg det skadliga i detta; () ett alkoholmissbruk som medförde sociala skadeverkningar. Alkoholförgiftning () var enligt Kinberg utan tvekan att betrakta som ett sjukdomstillstånd. Likaså var de sjukliga förändringar som kvarstod efter avslutat alkoholmissbruk () sjukdomar. Dessa sjukdomar, vilka Magnus Huss hade benämnt alcoholismus chronicus, var att betrakta som kronisk alkoholism eller helt kort alkoholism. För att lida av alkoholism var man alltså inte tvungen att vara alkoholmissbrukare längre. Alla alkoholmissbrukare drabbades inte heller av alkoholism. Att någon psykologisk predisposition för alkoholmissbruk (), eller att vad som skulle kunna kallas alkoholmissbrukarens alkoholbegär, var en sjukdom trodde dock inte Kinberg på. Alkoholbegäret var enligt Kinberg en ”vanesak” och som sådan ”produkten av olämpliga seder”. Inte heller den fjärde betydelsen av alkoholism, ett alkoholmissbruk som ledde till vissa sociala skadeverkningar (), var enligt Kinberg att betrakta som en sjukdom. Detta var den definition alkoholistlagen ställde upp för ingripande från samhällets sida, men denna definition av alkoholism motsvarade knappast definitionen på alkoholism i medicinsk mening. Alkoholism var, enligt Kinberg i början av -talet, alltså per definition sjukdomar orsakade av alkoholmissbruk. Alkoholmissbruket var dock en vanesak, utan Helge Knöös, ”Är alkoholism en sjukdom”, i: Festskrift tillägnad Henrik Sjöbring, Lund , s. .  Olof Kinberg, ”Är alkoholism en sjukdom?”, TfNN, :, s. .  207 EN MEDICINSK UTMANING? medicinsk orsak, och kunde knappast betraktas som en sjukdom. Att vägra betrakta alkoholbegäret som en sjukdom var för Kinberg närmast ett moraliskt ställningstagande och något han ställde mot vissa alkoholmissbrukares önskan att få bli betraktade som sjuka: När alkoholister stundom söka göra gällande att så är förhållandet är det väsentligen för att få befinna sig i den angenäma situationen att vara oansvariga för sitt olämpliga beteende. Alkoholistlagen däremot söker vädja till alkoholmissbrukarens ansvarskänsla och stimulera hans sociala samvete till ett människovärdigt och anständigt levnadssätt. Det går därför inte an att inbilla landets . alkoholister att de inte rår för att de super och bär sig illa åt. Redan i slutet av -talet rörde sig dock Kinberg med en alternativ problembeskrivning. Hos alkoholisterna – ”alkoholmissbrukarna i medicinsk mening” – antog alkoholbegäret enligt Kinberg  ”ofta en blind, driftmässig karaktär”. Kinberg var nu också osäker på huruvida de hjärnförändringar som hade konstaterats hos vissa alkoholmissbrukare var en orsak till eller en konsekvens av alkoholmissbruket. Nu hade också frågan om alkoholmissbrukets orsaker landat på alkoholistvårdsutredningens bord. Utredningen ställde frågan på samma sätt som läkarkommittén hade gjort inför  års lag: blev individen sjuk av att dricka mycket alkohol även efter att berusningen hade släppt och/eller var det sjuka människor som drack mycket alkohol? Flera jämförande undersökningar indikerade att de grövre alkoholmissbrukarna visserligen ”i stor utsträckning bestå av fysiskt eller psykiskt icke normala personer”, men också att det var ”svårt att närmare klargöra den roll som missbruket spelat vid sjukdomsförloppet”. Huruvida det existerade någon medicinskt betingad alkoholhunger var ännu svårare att svara på. Visserligen framstod vissa fall av oemotståndlig alkoholhunger som ett sjukdomstillstånd, men om den var medfödd eller förvärvad kunde man inte svara på, inte heller huruvida dessa tillstånd kunde anses vara den direkta orsaken till alkoholmissbruket. Enligt en hypotes kunde orsaken till alkoholmissbruk vara av en konstitutionell eller förvärvad defekt som predisponerade vissa människor för alkoholism. Men utredningen var nogsam med att påpeka att denna defekt (eventuellt en ämnesomsättningsrubbning) var ”av tillsvidare icke klarlagd beskaffenhet”. Det fanns knappast tillräckligt pålitliga data för att betrakta alkoholmissbruket – och särskilt inte dess orsaker – som en sjukdom, varför utredningen stannade för en försiktig skrivning: Ibid., s. . Olof Kinberg, Behandling av alkoholbrottslingar, Stockholm , s.  f.  Ibid., s. .  SOU :, s. .  Ibid., s.  f.   208 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Sammanfattningsvis kan alltså framhållas, att alkoholmissbrukare ofta äro sjuka eller abnorma personer, antingen deras alkoholmissbruk betingas av psykisk eller fysisk underutveckling, felskapning eller sjukdom av något slag eller de genom sådant missbruk blivit sjuka eller felutvecklade. En viktig förekomst för uppkomsten av alkoholmissbruk i det enskilda fallet är dock alltid beskaffenheten ur nykterhetssynpunkt av den miljö, i vilken den potentielle alkoholmissbrukaren vistas. Utredningens skrivning är minst sagt svårtolkad. Å ena sidan menade den att de grövsta alkoholmissbrukarna inte kunde betraktas som normala människor, å andra sidan hade inte utredningen kunnat slå fast vare sig om eller på vad sätt alkoholmissbruket ledde till ett bestående sjukdomstillstånd eller huruvida alkoholmissbruket kunde antas bero på en fysiologisk eller psykologisk predisposition. För att skilja de olika åtgärderna åt var det nödvändigt att rensa upp i begreppsfloran. Utredningen tillämpade här samma terminologi som Kinberg och menade att ”alkoholmissbruk ofta är en sedvänja, ibland en form av vanart, som så småningom leder till sjukdoms- eller defekttillståndet alkoholism”. Om alkoholmissbruk sålunda var en handling, en höggradig alkoholkonsumtion, så förbehölls termen alkoholism de sjukdomstillstånd som alkoholmissbruket kunde leda till. Men alkoholism var också termen för den eventuella medicinska predisposition för alkoholmissbruk som vissa individer kunde uppvisa. Alkoholistvårdsutredningen var den första utredning som behandlade alkoholmissbrukets sjukdomsstatus sedan fattigvårdslagstiftningskommitténs och läkarkommitténs utredningar inför  års alkoholistlag. Sammanfattningsvis kan sägas att utredningen fastnade för samma lösning som dessa kommittéer hade gjort. Alkoholism kunde visserligen vara en medicinsk predisposition för alkoholmissbruk. Men i slutänden var kunskapsunderlaget så pass osäkert att man helst förbehöll termen för de sjukliga tillstånd som uppstod till följd av alkoholmissbruket. Den nya lagen skulle liksom de äldre alkoholistlagarna vara tillämplig på alla alkoholmissbrukare som gjorde sig skyldiga till vissa sociala skadeverkningar, inte bara på dem som kunde betecknas som alkoholister. Då alkoholism nu definierades som ett möjligt, men inte nödvändigt, följdtillstånd till alkoholmissbruk fann utredningen det också lämpligt att byta namn på lagen. Eftersom det var ”sakligt oriktigt och särskilt ur psykologisk synpunkt betänkligt att redan genom lagens rubrik stämpla varje alkoholmissbrukare, på vilken lagen göres tillämplig, som alkoholist” Ibid., s. . Ibid., s. . Kursivering i original.  Liknande terminologi hos: Gunnar Lundquist, ”Om profylax och behandling vid alkoholmissbruk”, Tirfing, :, s.  ff.  August Åman, ”Från nykterhetsvårdens hävder. VII”, Nykterhetsvården, :, s. .   209 EN MEDICINSK UTMANING? föreslog utredningen också att den nya lagen skulle benämnas ”lag om nykterhetsvård”. Alkoholism som orsak Alkoholism var enligt alkoholistvårdsutredningen per definition en sjukdom, men det var inte en sjukdom att bygga en tvångslag på. Vad gällde alkoholmissbrukets patologiska konsekvenser var dessa svåra att fastställa och en tvångslagstiftning med udden vänd mot individens självdestruktiva beteende kunde dessutom inte försvaras utifrån vissa omhuldade rättsprinciper. Vad gällde alkoholmissbrukets eventuellt patologiska orsaker var kunskapsläget om möjligt ännu sämre och frågan fortsatte att diskuteras med varierande intensitet under de närmast följande åren. När Ivan Bratt ifrågasatte alkoholmissbrukets sjukdomsstatus i början av -talet (liksom  år tidigare), lyckades han därför röra om i en debatt som i stora stycken började acceptera sjukdomsmodellen och där man stod i begrepp att avskaffa motboken. För flera viktiga aktörer framstod nämligen sjukdomsmodellen som den enda rimliga. Läkaren och ordföranden för Stockholms stads nykterhetsnämnd, Hans Öhman, menade till exempel att mycket tydde på att ”alkoholismen icke blott är en social fråga utan kanske i väsentligt högre grad en medicinsk”. På samma sätt hävdade läkaren Gustaf Myhrman att det för läkarkåren var ”naturligt, ja, nödvändigt, att betrakta alkoholismen som sjukdom”. Myhrman såg alkoholismen som en sjukdom i dess mest vidsträckta bemärkelse, som både en patologisk konsekvens av alkoholmissbruket och som dess orsak. Själv ville Myhrman gärna att man skilde på tillstånden alkoholskadad och alkoholiserad, och menade med det senare en bundenhet till alkoholmissbruket, ett patologiskt alkoholbegär.  SOU :, s. . Redan  års rusdryckslagstiftningsrevision hade i sitt betänkande  föreslagit en ny ”Lag om nykterhetsvård” med vidgade vårdambitioner. Resultatet av detta förslag stannade dock vid inrättande av länsnykterhetsnämnderna några år senare. SOU :, s. –.  Eftersom alkoholistvårdsutredningen inte hade lyckats besvara frågan bad Stockholms stads nykterhetsnämnd Socialstyrelsen anordna en konferens i ämnet . SoS, NvB,  F Ia:, d.nr. VI , SSNN till SoS, / .  Bratt ; Nils Kjellström, ”Alkoholism är ingen sjukdom”, Vecko-Journalen, :, s. ; Åke Elmér, ”Bratt och alkoholismen”, Stockholms-Tidningen, / ; Lars Gyllensten, ”Alkoholistens ansvar”, DN, / ; Lennart Dahlbom, ”Ivan Bratt och fakta”, Expressen, / ; Hans Forssman, ”Doktor Bratt övar skuggboxning”, GHT, / ; Gustaf Myhrman, ”Är alkoholismen en sjukdom?”, SvD, / ; Ivan Bratt, ”Genmäle från Ivan Bratt”, GHT, / ; Daniel Wiklund, ”Är alkoholismen en sjukdom?”, Svenska Morgonbladet, / ; Th. Hbg., ”Alkoholismen – en sjukdom?”, Tidskrift för systembolagen, :, s. –.  Hans Öhman, ”Bör den medicinska alkoholistvården utbyggas?”, SM, :, s. .  Gustaf Myhrman, ”Alkoholism – sjukdom eller samhällslyte?”, SM, :, s. . 210 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Genom att betrakta alkoholism som en genom arv och miljö förvärvad sjukdom avväpnades det moraliska argument som Kinberg gärna anförde i början av talet. Detta återverkade också på den praktiserade alkoholistvården. Om alkoholismen hade medicinska orsaker så kunde man, enligt Hans Öhman och ämnesomsättningsforskaren Jakob Möllerström, knappast vänta sig att dessa var ”terapeutiskt tillgängliga för ett enbart i uppfostrande syfte företaget interneringsförfarande”. Alkoholmissbrukarens moral var i enlighet med sjukdomsmodellen varken en intressant orsak till alkoholmissbruket eller en framkomlig lösning. Visserligen var alkoholisten enligt Gustaf Myhrman ofta omoralisk, men det var ett felslut – ett ”lekmannafel” – att på grund av detta utgå ifrån att hans alkoholvanor berodde på dålig karaktär; snarare kunde man tänka sig att den dåliga karaktären berodde på en genom alkoholmissbruket förvärvad hjärnskada. ”Man blir inte alkoholist på grund av dålig karaktär, men man får dålig karaktär på grund av alkoholism!”, sammanfattade Myhrman. I början av -talet blev alkoholmissbrukets sjukdomsstatus också en fråga för JO som  riktade flera frågor till Medicinalstyrelsen med anledning av att alkoholmissbrukare i relativt stor utsträckning hade kommit att intas på sinnessjukhus, detta trots att sinnessjukdom inte hade konstaterats i vårdattesten. Nu undrade JO om det alkoholmissbruk som anfördes som skäl för intagningen var att betrakta som sinnessjukdom. Medicinalstyrelsen framhöll att det ”från medicinskt håll sedan länge hävdats, att alkoholism i sina utvecklade former är en sjukdom”. Med alkoholism i medicinsk mening menade Medicinalstyrelsen då kronisk alkoholism och så kallad alcohol addiction, den förra betecknande ett patologiskt tillstånd till följd av ett långvarigt alkoholmissbruk, den senare ett okontrollerbart alkoholbegär. Medicinalstyrelsen bidrog här till att ytterligare förfina terminologin. Även om man liksom Kinberg tjugo år tidigare valde att förbehålla termen alkoholism för tillstånd orsakade av alkoholmissbruket, menade man samtidigt att det fanns ett sjukdomsliknande initialt alkoholbegär, här benämnt alcohol addiction. Men även om alkoholmissbruket omgärdades av sjukdomstillstånd i bägge ändarna, var det inte en helt okomplicerad fråga huruvida dessa sjukdomar skulle behandlas inom sinnessjukvården. Medicinalstyrelsen medgav att detta inte förutsattes i lagen, men menade samtidigt att detta var en anledning att skriva om lagen. Också Socialstyrel- Jakob Möllerström & Hans Öhman, ”Studier över den kroniska alkoholismens biokemi”, Svenska Läkartidningen, :, s. .  Gustaf Myhrman, ”Alkoholism – sjukdom eller samhällslyte?”, SM, :, s. .  August Åman, ”Nykterhetsvårdsfrågor i JO:s ämbetsberättelser”, Nykterhetsvården, :, s. . Se även: Gunnar Lundquist, ”Mentalsjukhus eller ’alkoholistanstalt’ för alkoholmissbrukare”?, SM, :–, s. –; Björkman , s.  f.  211 EN MEDICINSK UTMANING? sen tillstyrkte att avancerade alkoholmissbrukare skulle kunna tas in på sinnessjukhus, åtminstone för avgiftning och diagnos, och JO beslutade i enlighet med detta. Med den nya sinnessjuklagen kom också alkoholism och alkoholmissbruk från och med  januari  att inräknas bland de psykiska sjukdomarna. Ett sammansatt socialmedicinskt problem Man kunde tro att alkoholistvårdsutredningens försiktiga skrivning , där alkoholmissbruket betraktades som ”ett sammansatt socialmedicinskt problem, som måste lösas både från medicinska och från sociala synpunkter”, var passé då alkoholmissbrukaren sjukdomsförklarades på -talet – om inte i nykterhetsvårdslagen, så i alla fall i sinnessjuklagen. Men fortfarande på -talet fanns det tongivande läkare som valde att tona ner det medicinska perspektivet. Svenska Nykterhetsvårdsförbundets ordförande, medicinalrådet Curt Åmark, menade till exempel att alkoholmissbrukets orsaker svårligen lät sig infångas i någon enkel formel. Alkoholisten kännetecknades enligt Åmark av det alkoholbegär som uppstod efter förtärande av endast en liten kvantitet alkohol. Orsaken till alkoholbegäret var dock svåridentifierad och kunde ytterst bero på anlag, en fortskridande tillvänjning, alkoholistens personlighetstyp eller miljöpåverkan. Problemet uppfattades olika ”allteftersom vi har en medicinsk skolning, en psykoanalytisk utbildning eller representerar den sociala expertisen”. Åmark framhöll i ett kongressreferat  att det än så länge inte var möjligt att ”med medicinska behandlingsmetoder komma åt sjukdomens orsak, därför att sjukdomen ej framkallas av en enda utan av ett nätverk av orsaker”. Det gick inte att komma åt det så kallade grundsymtomet varför man fick nöja sig med psykiatrisk behandling av andra symtom, som till exempel den med alkoholmissbruket förenade ångesten. Denna mer moderata syn på alkoholmissbrukets sjukdomsstatus delades också av Daniel Wiklund (byråinspektör på SOU :, Mentalsjukvårdslag, s. –; Proposition :, s. ; SFS :, Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, § .  SOU :, s. .  Curt Åmark, ”Alkoholspørsmålet ur socialmedicinsk synpunkt”, Tidskrift for Den norske lægeforening, :, s. ; Curt Åmark, ”Alkoholismens orsaker”, Svenska Läkartidningen, :, s.  (särtryck). Se även: Curt Åmark, ”Några synpunkter på miljöförhållanden och konstitutionella faktorer vid kronisk alkoholism”, Svenska Läkartidningen, :.  Curt Åmark, ”Alkoholismens förekomst och orsaker”, Alkoholfrågan, :, s. . Stenius menar att det faktum att alkoholmissbruket från början hade definierats som ett socialt problem, innebar att medicinen inte gav ”tillräcklig professionell legitimitet” (Stenius , s.  &  f ). Möjligtvis hade en tydligt verksam metod kunnat förläna den medicinska sakkunskapen denna legitimitet.  Curt Åmark, ”Behandling av alkoholism”, Alkoholfrågan, :, s. . Även: Curt Åmark, ”Anstaltsvård eller medicinsk vård av alkoholister”, Svenska Socialvårdsförbundets Tidskrift, :, s. .  212 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Socialstyrelsen och folkpartistisk riksdagsman) som i slutet av -talet ifrågasatte den emellanåt framförda åsikten att ”alkoholism även i vidare mening och utan undantag är att anse som en sjukdom”. Också  års nykterhetsvårdsutredning valde i början av -talet att betrakta alkoholmissbruket som ”ett sammansatt socialt och medicinskt problem”. Curt Åmark återvände till ämnet  då han gjorde gällande att frågan om alkoholmissbrukets sjukdomsstatus hade sysselsatt vetenskapen ända sedan det antika Roms dagar. Trots att alkoholmissbruk i olika tider hade kommit att betraktas som en sjukdom var detta ingen lättköpt sanning och Åmark valde, med ett argument lånat av August Åman, att relativisera sjukdomsmodellen: Det är också svårt att acceptera, att denna egendomliga sjukdom har sådana symtom, som visar sig företrädesvis på fredagar och lördagar, och att den har sådana symtom, som visar sig, när folk har pengar, men inte visar sig, när de saknar pengar. Åmark föll tillbaka på en beprövad uppdelning mellan alkoholmissbruk och alkoholism och menade att det förra inte var någon sjukdom, men att den senare var det. Alkoholmissbruket var miljöbetingat och berodde på bland annat sedvänjor och gängbildningar. Alkoholismen hängde snarare samman med ”saker som finns inom människan själv”. Alkoholismen kunde, som Åmark hade gjort gällande i sin avhandling , ha ärftliga orsaker eftersom man fann ”anhopning av alkoholism i alkoholisters familjer”. Huruvida detta i sig kunde bero på direkt (barn tar efter sina föräldrar) eller indirekt (hela familjen lever under likadana konstituerande villkor) miljöpåverkan utreddes inte här. Men alkoholismens orsaker var sammansatta och återfanns även i miljön, i den psykologiska predispositionen och till och Daniel Wiklund, ”Utvecklingen av den svenska nykterhetsvården efter /”, Nykterhetsvården, :, s. .  SOU :, s. . Också Gunnar Lundquist var anhängare av detta multivariabla perspektiv: Gunnar Lundquist, ”Medicinsk behandling av alkoholmissbrukare”, Tirfing, :, s.  ff; Gunnar Lundquist, ”Om profylax och behandling vid alkoholmissbruk”, Tirfing, :, s.  ff.  Curt Åmark, ”Alkoholismen som sjukdom. I”, Alkoholfrågan, :, s. .  Ibid., s. .  Curt Åmark, ”Alkoholismen som sjukdom. II”, Alkoholfrågan, :, s.  f; Åmark . Se även: Curt Åmark, ”Alkoholisters föräldrar och syskon”, Tirfing, :–, s.  ff. Alfred Petrén anförde ett liknande argument redan , men menade samtidigt att miljön – eller alkoholvanorna – troligtvis var kraftigt bestämmande eftersom ”alkoholismen är vida vanligare bland männen än bland kvinnorna, fast arvet härvidlag helt naturligt ej kan vara beroende av könet”. Alfred Petrén, ”De medicinska momenten i nykterhetsnämndernas arbete”, TfNN, :, s. .  Och då arv och miljö gick ihop i familjesituationen torde enkla redovisningar för t.ex. huruvida alkoholisters fäder också var alkoholmissbrukare, som socionomen Arne Åberg påpekade, knappast ha utgjort något bevis för ärftlighet. Arne Åberg, ”Alkoholismens psykodynamik”, Nykterhetsvården, :, s. .  213 EN MEDICINSK UTMANING? med som en konsekvens av vissa somatiska sjukdomar (till exempel vid vitaminbrist). Åmark sammanfattade dock dessa spekulationer som ”mera teoretiska förmodanden än verkliga förhållanden, som man med säkerhet har kunnat konstatera”. Åmark famnade sitt ämne brett och redogjorde också för flera undersökningar som visade på familjesammanhållningens och den sociala kontrollens roll för uppkomsten och prognosen av alkoholmissbruk och alkoholism. Sammanfattningsvis betraktade Åmark alkoholismens orsaker som mångskiftande och svårtydbara: Alkoholismen är ett sammansatt socialmedicinskt problem. Dess orsaker är komplicerade och låter sig icke uttryckas i vanliga biologiska eller psykopatologiska termer. Dess förekomst sammanhänger med ekonomiska och kulturella förhållanden på ett sätt som avviker från de flesta andra medicinska företeelser. Det var ständiga glidningar mellan orsak och verkan när alkoholmissbruket och alkoholismen skulle definieras under - och -talet. Var alkoholismen ett sjukdomsliknande tillstånd som hade uppkommit på grund av alkoholmissbruket och/eller ett sjukdomsliknande tillstånd som predisponerade för alkoholmissbruket? Alkoholistvårdsutredningen hade slagit fast att alkoholmissbruket ledde till skador som kunde vara av ”fysisk, psykisk, ekonomisk eller social art”, och att orsakerna bakom alkoholmissbruket var ”mångskiftande”, varför åtgärderna mot dessa problem måste ”anordnas på sådant sätt, att även dessa få ett så mångskiftande innehåll som möjligt”. Frågan om alkoholmissbrukets sjukdomsstatus och gränsdragningen mellan alkoholmissbruk och alkoholism förblev dock ett debatterat spörsmål perioden ut. Sociologen Rolf Jonsson, som själv definierade alkoholism som ett patologiskt alkoholbegär och alkoholmissbruk som ett beteende som stod i samband med diverse skador som alkoholkonsumtionen ledde till, menade  att man sällan höll isär begreppen. Och enligt Gunnar Lundqvist var frågan både aktuell och olöst ännu i slutet av -talet. Curt Åmark, ”Alkoholismen som sjukdom. II”, Alkoholfrågan, :, s. . Curt Åmark, ”Samarbetet mellan sjukvård och nykterhetsvård”, Nykterhetsvården, :, s. .  SOU :, s.  & .  Rolf Jonsson, ”Alkoholist eller alkoholmissbrukare?”, Alkoholfrågan, :, s.  ff; Gunnar R. Lundquist, ”Alkoholism. Ett medicinskt eller ett politiskt problem”, Alkohol och narkotika, :, s.  ff. Se även: Jonsson , s.  f &  f. När en av världens ledande alkoholforskare, E. M. Jellinek, benade ut begreppen  valde han en mycket vid definition av alkoholism, nämligen varje användning av alkohol, som medför någon skada för individen eller samhället eller för båda. Denna definition likställde knappast alkoholism med sjukdom, ett tillstånd som förbehölls vissa sorters alkoholism (s.k. gamma- och delta-alkoholism, vid vilka det också förelåg vad som kan betecknas som ett alkoholbegär). Gunnar Lundquist, ”Alkoholismen som sjukdomsbegrepp”, Alkoholfrågan, :, s.  f.   214 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården En medicinsk lösning? Läkarens roll inom alkoholistvården var före  års reform relativt begränsad. Enligt  års alkoholistlag skulle läkare gärna ta plats i nykterhetsnämnderna. I lagen stipulerades också läkarkonsultation som en av hjälpåtgärderna. Som förutsättning för tvångsvård krävdes läkarintyg, vilket främst var avsett att visa att kontraindikation (till exempel sinnessjukdom) eller behov av vård av smittsam sjukdom inte förelåg. Läkaren skulle alltså inte att ta ställning till huruvida alkoholmissbrukaren var hemfallen åt alkoholmissbruk. Vidare skulle läkare ansvara för hälso- och sjukvården på de erkända anstalterna, och på de allmänna anstalterna skulle de intagna läkarundersökas så snart som möjligt efter intagningen. Noggranna anteckningar skulle också föras över de intagna i särskilda läkarjournaler. Efter  års lagrevision inrättades det länsnykterhetsnämnder där en av Socialstyrelsen utsedd läkare skulle ta plats. Lagändringen innebar också att alla läkare skulle vara skyldiga att anmäla de fall av alkoholmissbruk som de stötte på i sin praktik. Olof Kinberg menade dock  att läkaren hade större uppgifter framför sig. Visserligen ville han inte se någon medicinsk vård av ett förment alkoholbegär. För Kinberg, som i denna patologisering av alkoholmissbruket bara såg en missriktad ansvarsbefrielse, tedde sig också en mer utbredd medicinsk vård av alkoholmissbruket som något djupt orealistiskt: dels var det omöjligt att inrätta sjukhusplatser för alla alkoholmissbrukare, dels skulle det göra föga nytta eftersom adekvat alkoholistvård handlade om att ”söka mobilisera deras egna psykologiska krafter till att motverka deras moraliskt betänkliga och socialt skadliga spritvanor”. Anmälningsplikten och den obligatoriska positionen i länsnykterhetsnämnderna vidgade läkarnas åtaganden inom alkoholistvårdens områden, men det var framför allt läkarnas insikter i alkoholmissbrukarnas psykologiska konstitution som legitimerade deras nyvunna position. Förutom att vara behjälplig med att fastställa generalindikationen ansåg Kinberg att det var läkarens främsta uppgift att uttala sig om huruvida specialindikationen farlighet förelåg. På alkoholistanstalterna borde läkaren dessutom ägna sig åt den sociala terapi som stadgades i alkoholistlagen, samt något slags psykoterapi av det psykiskt bräckliga anstaltsklientelet. Läkaren skulle också reda ut orsaker och lösningar. Orsakerna till alkoholmissbruket skulle blottläggas med hjälp av en så kallad karakterologisk diagnos av alkoholmissbrukaren, i syfte att fastställa ”hur hans karaktär är uppbyggd, vilka faktorer det är som har gjort honom till den han är”. Lösningen – byggd på den karakterologiska diagnosen – bestod i en ”psykoterapeutisk och pedagogisk dialektik, en SFS :, §§ ,  & ; SFS :, §§ ,  & ; SFS :, § ; SFS :, §§  & . Olof Kinberg, ”Är alkoholism en sjukdom?”, TfNN, :, s. .  Olof Kinberg, ”Läkarens uppgifter inom alkoholistvården”, TfNN, :, s. .   215 EN MEDICINSK UTMANING? upplysnings- och övertalningskonst som läkaren genom sin utbildning har större förutsättningar för än anstaltsföreståndaren”. En alkoholistvård med stärkt läkarmedverkan handlade för Kinberg sålunda främst om att effektivisera redan befintliga inslag, att förvetenskapliga det senare ledet i anstaltsstadgans vårdmetod: den vaga och måhända sällan explicit nyttjade metoden moralisk påverkan skulle nu förbytas i en ”psykoterapeutisk och pedagogisk dialektik”. Men trots Kinbergs engagemang och flitiga skriverier spelade läkaren och medicinen relativt blygsamma roller i mitten av -talet, något som också framkom i den kommunistiska riksdagsmotion där Set Persson och Hilding Hagberg  efterlyste ”medicinsk ledning och anordningar för medicinsk-psykiatrisk vård, resurser för diagnostik och behandling, ämnesomsättningsundersökningar och läkare med psykiatrisk utbildning”. Socialstyrelsen försvarade den rådande ordningen med att anstalterna var för små för att rymma all denna medicinska expertis, men framhöll också att det på Socialstyrelsens initiativ hade anställts psykiatrer som med jämna mellanrum besökte anstalterna för undersökning och behandling av klientelet. Det medicinska inslaget inom anstaltsvården lämnade dock mycket i övrigt att önska när alkoholistvårdsutredningen  satte sig för att lösa sin uppgift. Alkoholistvårdsutredningen och de medicinska metoderna Vad gällde alkoholmissbrukets sjukdomsstatus hade alkoholistvårdsutredningen inte rört sig särskilt långt från tidigare utredningar eller lagar; det var fortfarande högst osäkert huruvida alkoholmissbruk skulle betraktas som ett medicinskt problem med medicinska orsaker. Nykterhetsvårdslagen skrevs också på alkoholistvårdsutredningens initiativ som en social vårdlag. Detta skulle dock inte hindra utredningen från att lansera en mängd medicinska lösningar. Det var framför allt tre missförhållanden som borde åtgärdas om alkoholistvården skulle kunna bedrivas i enlighet med utredningens intentioner. För det första måste de kommunala primärorganen bli bättre och effektivare. För det andra var återfallsfrekvensen alldeles för hög, vilket fick utredningen att betona ”behandlingssynpunkten” – att man på anstalterna kunde erbjuda en ”rikare differentierad vård”. För det tredje saknades inom alkoholistvården en ”rationell medicinsk behandling av fysiska eller psykiska sjukdomar eller abnormiteter”. Ibid. Ibid.  AK-motion :.  SoS, NvB,  B I, A /Alk. , Socialstyrelsens yttrande…, / ; August Åman, ”Behövs en genomgripande revision av alkoholistlagstiftningen?”, TfNN, :, s. .  SOU :, s.  f.  Ibid., s. .   216 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Ur denna problembeskrivning följde förslagen på en förbättrad alkoholistvård. Eftersom nykterhetsnämnder hade visat sig vara effektivare än fattigvårdsstyrelser som kommunala primärorgan föreslogs att nykterhetsnämnder skulle bildas i alla kommuner. Vidare ville utredningen se kraftigt höjda statliga anslag till alkoholistvården, både till nykterhetsnämnderna och till alkoholistanstalterna. Helst skulle anstalternas vårdkostnader helt täckas av statsmedel. Personalen inom både den öppna och den slutna alkoholistvården borde också utbildas. Läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal skulle genomgå en särskild utbildning om alkoholismen, varigenom man bland annat skulle försäkra sig om en kompetent läkarstab som kunde tjänstgöra på nykterhetsnämnderna. Särskilda polikliniker för alkoholmissbrukare skulle anordnas och på sjukhusen skulle det erbjudas vård åt alkoholmissbrukare för dem poliklinikerna inte kunde ta sig an. En särskild psykopatvård skulle vara behjälplig med det svårare klientelet. För vad som beskrevs som ett gränsskikt mellan de sinnesabnorma och alkoholmissbrukare, som på grund av sitt uppträdande inte kunde vårdas på de vanliga anstalterna, skulle en särskild paviljong (med en läkare som chef) anläggas på Venngarn. Huvudbyggnaden på Venngarn skulle också göras om till en sjukhuspräglad vårdavdelning och intagna som inte var lika vårdberoende skulle flyttas till den äldre paviljongen. Utredningen ville även anlägga ett specialsjukhus med uppgift att dels vårda vissa alkoholmissbrukare, dels att verka som diagnostisk central för hela den slutna vårdorganisationen. Sjukhuset skulle dessutom vara det centrala institutet för vetenskaplig forskning kring alkoholismen samt bedriva klinisk undervisning om alkoholrelaterade sjukdomstillstånd. Till sist ville utredningen, för att försäkra sig om ”den medicinska synpunktens starkare betoning inom nykterhetsvården i allmänhet”, anställa en heltidsarbetande läkarexpert inom den centrala ledningen av nykterhetsvården, det vill säga på Socialstyrelsen. Även om lagen skulle vara tillämpbar på både alkoholister och andra alkoholmissbrukare, var det de förra som enligt alkoholistvårdsutredningen var i behov av medicinsk behandling. Den medicinska vården skulle bestå av både psykologisk och somatisk behandling. Utredningen redogjorde för flera olika behandlingsmetoder: insulinbehandling, elchocker, aversionskurer (där patienten fick dricka olika alkoholhaltiga drycker under – minuter efter att ett ämne som framkallar illamående och kräkningar hade injicerats i honom), hormonbehandling och lobotomi. Målet för alkoholistvården var att samtliga alkoholmissbrukare skulle bli föremål för en individualiserad så kallad summationsbehandling – ”en flerfrontbehandling innefattande en individuellt anpassad, samtidigt somatisk och psykisk behandling jämsides med allmänbehandling” – med målet att ”skapa förutsättningar för en helnykter livsföring”.   Ibid., s. . Ibid., s.  & . 217 EN MEDICINSK UTMANING? Medicinens tillkortakommanden Hade alkoholistvårdsutredningen bara väntat några månader med sitt betänkande hade den förmodligen uppmärksammat -talets flitigast nyttjade medicin mot alkoholmissbruk: Antabus, ett preparat som bidrog till en mängd olustkänslor i samband med alkoholkonsumtion och därför var tänkt att fungera som ett slags aversionskur. Med Antabus väcktes förhoppningen om en ny sorts alkoholistvård och Socialstyrelsens August Åman hoppades att man med detta preparat skulle kunna komma tillrätta med alkoholistanstalternas ständiga överbeläggning. I slutet av -talet lanserades Antabus på allt fler orter under närmast turnéliknande former. Lokalpressen anmälde preparatets ankomst och stora förhoppningar sattes till den nya medicinen. Snart förstod man dock att man kanske hade hoppats lite för mycket på ett medikament som till sist ändå måste doseras frivilligt. Optimismen klingade snabbt av och i början av -talet saknade alkoholistvården återigen den magiska kuren. ”Antabus och tvång kunna knappast gå samman”, konstaterade Stockholms länsnykterhetsnämnd , ”och det är därför, när det gäller ett mera avancerat missbruk, icke att räkna med ett mera varaktigt resultat”. Antabus var bara en i raden av brustna förhoppningar om den nya medicinska Gunnar Lundquist, ”Om antabus (abstinyl) behandling vid alkoholism”, Tirfing, :, s.  ff. SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Socialstyrelsen till anstaltsstyrelserna, / ; August Åman, ”Om Antabus och antabusbehandling av alkoholmissbrukare”, TfNN, :, s.  ff; Sandell, ”Hundratals alkoholister släpps fria”, Aftonbladet, / .  Se t.ex.: Yngve Zotterman, ”Nytt botemedel för alkoholist”, DN, / ; ”Antabus skall prövas även i Norrköping”, Norrköpings Tidningar, / ; ”Göteborgspremiär i går för antabusbehandling”, Göteborgs Morgonpost, / ; ”Antabus startar i Landskrona om några dagar”, Landskrona-Posten, / ; ”Antabus på prov även i Sundsvall”, Sundsvalls Tidning, / ; ”Antabusprov genomföres i Östersund”, Jämtlands Tidning, / ; ”Antabus prövas även i USA”, Göteborgstidningen, / ; ”Hälften anstaltsalkoholister kan botas genom nya Antabus”, Morgon-Tidningen, / ; Ray, ”’Kemisk internering’ av alkoholister nu möjlig”, Svenska Morgonbladet., / ; ”Antabus ersätter anstalter”, SvD, / ; ”Antabus på segertåg över hela världen”, Dagen, / .  ”Alkoholism botas ej enbart med antabus”, DN, / ; ”Antabusbehandling nyttig endast i gynnsamma fall”, Norrländska Socialdemokraten, / ; Hans Forssman, ”Två år av antabuserfarenheter”, TfNN, :, s.  ff; Carl Hellqvist & Harry Danielsson, ”Erfarenheter från en nykterhetsnämnd av aversionsbehandling med abstinyl”, Tirfing, :, s.  ff.  ”Alkoholism botas ej enbart med antabus”, DN, / ; ”Antabusbehandling nyttig endast i gynnsamma fall”, Norrländska Socialdemokraten, / ; Hans Forssman, ”Två år av antabuserfarenheter”, TfNN, :, s.  ff; Carl Hellqvist & Harry Danielsson, ”Erfarenheter från en nykterhetsnämnd av aversionsbehandling med abstinyl”, Tirfing, :, s.  ff.  SoS, NvB,  F Ia:, d.nr. VI , Stockholms länsnykterhetsnämnds verksamhetsberättelse . Om svårigheterna att få intagna på alkoholistanstalt att ta Antabus, se: Erik Lindblom ”Några synpunkter på anstaltsvården”, TfNN, :, s. ; Bertil Ahlsén, ”Att vårdas på alkoholistanstalt”, TfNN, :, s. .   218 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården framtid som alkoholistvårdsutredningen hade utlovat. Utredningssekreteraren Daniel Wiklund menade några år efter  års alkoholistvårdsreform att ”detta reformprogram ej kunnat förverkligas genast”. Wiklund, som har beskrivits som en av dem som tidigast och flitigast efterlyste en adekvat orsaksforskning inom alkoholistvården, tvingades till ett tämligen pessimistiskt svar när han på treårsdagen av  års reform ställdes inför frågan om man kunde bota en alkoholist: Det är tyvärr så att forskningen inte har tillhandahållit oss tillräckligt med behandlingsmetoder, vare sig psykologiska eller medicinska. Vi gör försök; vi anar vissa behandlingsformer, som är effektiva och riktiga, jag tänker nu närmast på gruppterapiverksamheten, som börjar spela en allt större roll inom även svensk nykterhetsvård. Det förhåller sig tyvärr så, att man visserligen bättre och effektivare häva de akuta skadeverkningarna men en verklig specialterapi, riktad mot en som sjuklig uppfattad lust att dricka alkohol, har ännu ej utexperimenterats […]. Wiklund återkom till denna avsaknad av medicinska behandlingsmetoder några månader senare när han vid en av Svenska Nykterhetsfrämjandet och Svenska Nykterhetsvårdsförbundet gemensamt arrangerad estraddiskussion beklagade att det i stort saknades ”specifika medicinska och andra terapimetoder vid alkoholism”. Inte desto mindre satte man i slutet av -talet och början av -talet hopp till den medicinska behandlingen och flera propåer hördes om att infria alkoholistvårdsreformens löften om en intensifierad medicinsk alkoholistvård och verksam behandling. Olika mediciner provades också ut och resultaten meddelades i alkoholistvårdens facktidskrifter, men på anstalterna stod man ännu i början av -talet frågande inför vilka behandlingsmetoder man skulle använda och vilka som var verksamma. ”Nykterhetsvården i dagens samhälle”, Nykterhetsvården, :, s. . Arvid Giertz, ”En annorlunda nykterhetsvård”, DN, / .  ”Radioinslag på treårsdagen av nykterhetsreformen”, Nykterhetsvården, :, s. .  ”Nykterhetsvården i dagens samhälle”, Nykterhetsvården, :, s. .  ”Vårdanstalterna behöver medicinsk expertis”, Nykterhetsvården, :, s.  f; August Åman, ”Socialstyrelsens anslagsäskanden för nykterhetsvården för budgetåret /”, Nykterhetsvården, :, s. ; ”Ett uttalande om nykterhetsvården”, Alkoholfrågan, :, s. ; Bertil Hellgren, ”Nykterhetsvårdsutredningens papper på bordet kräver NAF”, Nykterhetsvården, :, s. ; David Mattisson, ”Nykterhetsvårdens inre organisationsproblem”, Nykterhetsvården, :, s. .  ”Två år gav nytt medel mot alkoholism”, Expressen, / ; Karl Axel Tunberger, ”Alkoholism kan hävas med hormon”, DN, / ; ”Hormon mot alkoholism bekräftar svensk teori”, Svenska Morgonbladet, / ; Gunnar Lundquist, ”Behandlingen av alkoholsjuka”, TfNN, :, s.  ff; ”Mikrovåg mot tinning botar alkoholsjuk”, Aftontidningen, / ; Henrik Wallgren, ”Biologisk alkoholforskning i USA”, Alkoholfrågan, :, s. ; Curt Åmark, ”Alkoholmissbruk och alkoholism under svensk synvinkel”, Alkoholfrågan, :, s.  ff; Erik Hultén, ”Behandling med glutamin och glutaminsyra, teoretisk bakgrund och praktiska erfarenheter”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; Erik Hultén, ”Resultatredovisning från behandling av alkoholister med LSD-”,   219 EN MEDICINSK UTMANING? I början av -talet var sålunda tvekan stor, inte bara om vilka medicinska orsaker som låg bakom alkoholmissbruket, utan även om lösningen var entydigt medicinsk. Enligt Curt Åmark fanns det ”ingen medicin, som hindrar alkoholisten från att supa”. Alkoholism var en särdeles ospecifik sjukdom som man inte hade någon direkt bot mot, men där behandlingsmetoderna i varje fall måste vara andra än vid det lindrigare alkoholmissbruket. Det senare kunde behandlas ”med rådgivande åtgärder, med pedagogisk metodik, genom att tala om, att så och så är det”. Alkoholismen krävde dock andra behandlingsmetoder, ”ofta medicinsk medverkan”, men också att alkoholen ersattes med nya livsvärden. I början av -talet var därför alkoholismen en ytterligt komplex fråga för Åmark: På grund härav är också dess behandling ett komplicerat problem med aspekter av medicinsk, psykologisk, sociologisk, kulturell och filosofisk natur. Det terapeutiska problemet låter sig sällan lösas genom enkla medikamentella, rådgivande eller pedagogiska åtgärder. Alkoholismens profylax är om möjligt ännu mera komplicerad. Det enskilda fallets prognos sammanhänger med gruppsykologiska och familjepsykologiska förhållanden på ett så intimt sätt, att man mera sällan påträffar något motsvarande. För att bemästra detta problem krävdes breda lösningar i samarbete mellan sjukvård och alkoholistvård. Att bota alkoholism bestod av två delar, dels avgiftningen för vilken det fanns goda medicinska metoder, dels behandlingen av grundsjukdomen (alkoholbegäret) för vilken sådana metoder helt saknades. Det enda behandlingsprogram man kunde erbjuda hade därför enligt Åmark till syfte att ”lära alkoholisten att leva med sin sjukdom”. Anstaltsvården berörde i början av -talet bara en minoritet av alkoholistvårdens klientel, men som  års nykterhetsvårdsutredning påpekade  intog den en framskjuten plats i debatten kring alkoholistvården. Detta berodde på att den var en exponent för den osäkerhet som omgärdade alkoholistvårdsarbetet, en osäkerhet som berodde på ”bristen på säkra och för det praktiska vårdarbetet fruktbärande kunskaper om alkoholmissbrukets orsaker”. Nykterhetsvårdsutredningen hade Nykterhetsvården, :, s.  ff; Erik Hultén, ”L-glutamin som sömnmedel för alkoholister”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; Henrik Wallgren, ”Den nyaste alkoholforskningens resultat”, Alkoholfrågan, :, s.  ff; Olof Forsander, ”Ämnesomsättningens andel i alkoholbruket”, Alkoholfrågan, :, s.  ff; Bertil Hellgren, ”Nykterhetsvårdsutredningens papper på bordet kräver NAF”, Nykterhetsvården, :, s. .  Curt Åmark, ”Alkoholismen som sjukdom”, Alkoholfrågan, :, s. .  Ibid., s. .  Ibid.  Curt Åmark, ”Samarbetet mellan sjukvård och nykterhetsvård”, Nykterhetsvården, :, s. .  Gunnar Lundquist, ”Behandlingen av alkoholsjuka”, TfNN, :, s. .  Curt Åmark, ”Samarbetet mellan sjukvård och nykterhetsvård”, Nykterhetsvården, :, s. .  SOU :, s. . 220 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården överhuvudtaget påvisat en mängd missförhållanden inom alkoholistvården och i mitten av -talet krävde Daniel Wiklund och andra riksdagsmän reformer som bland annat gick ut på att alkoholistvården skulle få en tydligare medicinsk prägel. Samtidigt var osäkerheten om vad dessa metoder skulle bestå i större än någonsin och i en vida spridd handbok, avsedd för nykterhetsnämnder och andra sociala institutioner, menade bokens författare att det rådde en ”allmän osäkerhet om metodiken i vårdarbetet”, på grund av ”bristande kunskaper om alkoholmissbrukets orsaker”. Detta till trots efterlystes en intensifierad medicinsk behandling ute på anstalterna. Medicinens placeboeffekt Frågan var hur medicinen skulle kunna hjälpa när man inte visste vilket grundsymtom man skulle behandla. Alkoholmissbrukets medicinska status var minst sagt oklar: det hade inte definierats som ett medicinskt problem i nykterhetsvårdslagen, dess patologiska konsekvenser och orsaker var svårtydbara och omdiskuterade och medicinska metoder saknades. Men det medicinska argumentet hade fortfarande styrfart. Bland dem som kunde leverera komplementära argument för medicinska metoder (och miljöer) märktes Gustaf Myhrman: Den lugna, vänliga sjukhusmiljön har ofta ett utomordentlig gynnsamt och omstämmande inflytande på den alkoholskadade, som kanske först med denna medicinska vård kan få klart för sig, att det är hans egen hälsa det ytterst gäller. På grund av anhörigas och överordnades och eventuellt samhällsorganens reaktion har alkoholmissbrukaren alltför gärna sett frågan om alkoholbruket som enbart en moralisk fråga. Han har inte förstått, att problemet har en rent medicinsk sida, att hans egen fysiska och psykiska hälsa är i fara och att det är organskadorna, framför allt hjärnskadorna, som hotar honom med fysisk, psy kisk och social katastrof. Den suggererande effekt som Myhrman tillskriver sjukhuset liknar Curt Åmarks karakteristik av läkaren och sjukhuset såsom besittande en ”allmän psykologisk good-will”. Överläkaren Göte Johnson menade i samma anda att alkoholistanAK-motion :; AK-motion :. Gasslander & Östergren , s. .  Ibid., s. . Liknande, ”garderande”, resonemang i: SOU :, s. .  Gustaf Myhrman, ”Vad kan läkaren göra för de alkoholskadade?”, Alkoholfrågan, :, s. .  Curt Åmark, ”Samarbetet mellan sjukvård och nykterhetsvård”, Nykterhetsvården, :, s. . Redan Ivan Bratt menade att läkarens roll inom behandlingsarbetet snarare utgick från dennes sociala status och auktoritet än medicinsk kompetens och i början av -talet talade Stockholms stads nykterhetsnämnds läkare Bo Löfgren om hur läkarna hade en ”skyltfönsterfunktion” och var ett ”dragplåster” inom alkoholistvården. Björkman , s. ; Rosenqvist , s. ; Människor, missbruk, behandling. En broschyr från Stockholms nykterhetsnämnd, Stockholm , s. .   221 EN MEDICINSK UTMANING? stalternas behandling egentligen bara bestod i en konsekvent driven arbetsdrift, men också att detta inte spelade någon roll: När det gäller själva vistelsen på anstalten och de åtgärder man där ska vidtaga, skulle jag vilja påstå, att det enda den intagne upplever som vård, är den medicinska behandling han får. Vi vet, att det inte förhåller sig på det sättet, men man måste utgå ifrån, hur den som blir föremål för behandlingen upplever situationen, och jag är rädd att det ofta glömmes bort. Därför att patienterna just upplever den medicinska behandlingen som vård, är det mycket viktigt, att man har en intensiv medicinsk vård på anstalterna. Denna föreställning om vad man skulle kunna kalla för den medicinska vårdens placeboeffekt delades av Socialstyrelsen som i sitt remissutlåtande över  års nykterhetsvårdsutrednings betänkande menade att medicinsk vård på anstalterna hade betydelse ”inte bara genom de direkta vårdinslagen utan också rent psykologiskt, då medicinsk behandling är vårdinslag, som klienterna uppfattar som verklig vård”. Nykterhetsvårdsutredningen hade själv visat prov på denna insikt då man i sin första PM drog upp linjerna för den nya Gudhemsanstalten. Utredningen pekade på vikten av en kontinuerlig kontakt mellan läkare och anstaltsklientel, ”något som är av vikt icke minst från psykologisk synpunkt, enär den tid av rehabilitering och arbetsträning, som i fråga om det avancerade klientelet ofta behöver följa på det rent medicinska behandlingsskedet, eljest av den intagne lätt uppfattas som onödig och straffbetonad”. Behandlingstanken Alkoholistvårdens påbjudna medikalisering var en process med förhinder, främst därför att man hade svårt att avgränsa sjukdomstillståndet och hitta dess orsaker – och därigenom dess lösning. Men vård var tidens tecken och namnkunniga medicinare förespråkade medicinsk vård utan att sitta inne med medicinska lösningar, om inte annat därför att denna vård skänkte alkoholmissbrukarna en föreställning om att de vårdades och inte straffades. Det är därför en egendomlig process som utgör alkoholistvårdens ofullkomliga medikalisering, som mer handlar om en strävan efter vetenskapligt orsakstänkande och behandlingsambitioner än några fysiologiska Göte Johnson, ”Några synpunkter på rehabilitering av alkoholmissbrukare”, Nykterhetsvården, :, s. . Kursivering i original.  ”Remissynpunkter på nykterhetsvårdsutredningen”, Alkoholfrågan, :, s. . Även: Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor :, Råd och anvisningar angående nykterhetsvård, s. .  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Förslag till ny statlig vårdanstalt för manliga alkoholmissbrukare, / .  222 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården orsaker eller medicinska lösningar. Som ofta är fallet har Olof Kinberg bäst tydliggjort denna strävan: Den livliga vetenskapliga utvecklingen, särskilt inom medicin, psykologi och angränsande vetenskaper, har lett till att även sådana företeelser i människornas liv som har socialt förtecken börjat betraktas såsom objekt för undersökning och forskning enligt de metoder som är förhärskande inom naturvetenskapen, d.v.s. iakttagelse, experiment och kausalt förklarande ur andra kända företeelser enligt empiriskt bekräftade teorier. Härmed placeras mänskliga beteenden som tidigare uteslutande eller huvudsakligen betraktats från moralisk, d.v.s. subjektivt värderande, synpunkt in i natursammanhangens kedja. I stället för den moraliskt gillande eller ogillande reaktionen träder nu behovet att utforska de mänskliga beteendenas orsaker och insikten att kunskap härom skall skänka möjligheter att förebygga sådana beteenden som man anser icke önskvärda. Detta var för Kinberg i mitten av -talet inte bara en karakteristik utan också en programförklaring och ställd inför denna utmaning lanserade alkoholistvårdsutredningen medicinska lösningar som några år senare inte visade sig hålla måttet. Kvar blev en placeboeffekt, men kvar blev också ett orsakstänkande och en behandlingstanke som skulle följa alkoholistvården en längre tid. Med behandlingstanke menar jag här något mer specifikt än vad som annars kanske är idéhistoriskt brukligt. Enligt Roger Qvarsell kännetecknas den behandlings- eller förbättringstanke som växte fram under -talet av en föreställning om att människan på en mer generell nivå är möjlig att påverka eller uppfostra. Ett uttryck för denna behandlingstanke kunde vara att den ”arbetsskygge borde tvingas att arbeta, brottslingen kunde uppfostras till laglydnad och den sinnessjuke läras att leva och uppleva på ett normalt vis”. Utifrån denna definition kan man säga att man ägnade sig åt behandling från första början på landets alkoholistanstalter. Arbete var här en behandlingsmetod lika god som någon annan. Den i detta sammanhang mer begränsade behandlingstanken var en ambition att komma åt vad Curt Åmark kallade själva grundsymtomet. Det var en strävan efter att behandla orsakerna till att alkoholmissbrukaren drack alkohol överhuvudtaget, snarare än att behandla alkoholmissbrukets beklagliga konsekvenser. I någon mån hade man även tidigare vinnlagt sig om detta ute på anstalterna, genom att uppmärksamma och beivra den sysslolöshet eller sedeslöshet som man kunde anta låg bakom eller i alla fall var intimt förbunden med alkoholmissbruket. Nu antog dock orsaks- och behandlingstänkandet nya dimensioner. Man skulle kunna beskriva det som att alkoholistvården ställdes inför utmaningen att behandla brott mot generalindikationen snarare än specialindikationerna. Alkoholistlagarna och nykterhetsvårdslagen stipulerade korrektion av alkohol  Kinberg –, s.  f. Qvarsell , s. . 223 EN MEDICINSK UTMANING? missbrukare som ansågs vara samhällsbesvärliga i någon mening. Att bara vara alkoholmissbrukare eller bara samhällsbesvärlig räckte inte. Om man tidigare hade inriktat sig på samhällsbesvärligheten, inriktade man sig nu – i utredningar och i debatten – på alkoholmissbruket. Man vägrade att, som överläkaren Göte Johnson formulerade det, se anstaltsvården som ”en ’torkperiod’ för att de hemmavarande ska få lite vila eller för att den intagne möjligtvis ska kunna komma i åtnjutande av sådan behandling, att han kan lämna anstalten någorlunda befriad från de akuta symtom han hade, när han kom dit”. Detta var naturligtvis en utmaning för alkoholistvårdens äldre funktionärer, till exempel för August Åman som tjugo år tidigare hade formulerat alkoholistvårdens fyrfaldiga syften – och där vård av alkoholmissbruket bara var ett av dessa syften. Åman gjorde också motstånd mot denna behandlingstanke, när han i slutet av -talet tvingades artikulera sin föreställning om alkoholistvårdens mål och medel i relief mot det nya behandlingstänkandet. Debatten kom att kretsa kring huruvida anstaltsvården främst syftade mot att skydda samhället eller behandla individen. Samhällsskydd eller behandling? År  gick August Åman i pension efter  år på Socialstyrelsen. Efter ett kort mellanspel av Hans Bergström blev socionomen Olof Melin, som tidigare varit tillförordnad byråchef i Fångvårdsstyrelsen och ordförande i Sveriges Socionomförbund, chef för nykterhetsvårdsbyrån. Melin avled  och ersattes då av socionomen Gösta Nordström som kom att vara nykterhetsvårdsbyråns chef undersökningsperioden ut. Åman hade dock många år kvar i hetluften, bland annat som redaktör och ansvarig utgivare för Nykterhetsvården, och  ryckte han i ett tal på Svenska Nykterhetsfrämjandets konferens ut till den sociala ståndpunktens försvar när han sammanfattade de viktigaste medikaliseringstendenserna: länkrörelsens vilja att definiera alkoholmissbruket som en sjukdom, vissa läkares ansträngningar i samma riktning, förslaget att underställa vårdverksamheten Medicinalstyrelsen. Åman påminde om att lagen tog sikte på socialt missanpassade alkoholmissbrukare och att alkoholmissbruket därvidlag endast var en ”obligatorisk orsaksfaktor till missbeteendet”. Åman raljerade över att alkoholmissbrukaren hade blivit ”röntgenGöte Johnson, ”Några synpunkter på rehabilitering av alkoholmissbrukare”, Nykterhetsvården, :, s. .  August Åman, ”Den samhälleliga nykterhetsvårdens uppgift”, Nykterhetsvården, :, s. . Länkarna, som inspirerade av den amerikanska AA-rörelsen otvetydigt betraktade alkoholbegäret som en sjukdom, hade bildats . Noriko Kurube, Självhjälp och överlevnad. En studie av Länkarna, Stockholm , s.  & .  224 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården fotograferad och befunnen vara offer för en sjukdom” och att behandlingen av honom därför var ”en exklusiv uppgift för de sjukvårdande organen”. Visst hade den medicinska synpunkten en gång i tiden varit grovt underskattad, men nu hade pendeln svängt. Åman ville därför slå ett slag för den sociala synpunkten i syfte att värna en alkoholistvård som tog hänsyn till bägge synsätten. Åmans önskemål om en balans mellan samhällsskydd och behandling provocerade psykologen vid Stockholms stads nykterhetsnämnd, Olof Kolmodin, till en replik i Nykterhetsvården. Han gjorde gällande att den farlighet hos alkoholmissbrukaren, som var den yttersta anledningen till alkoholistvårdens samhällsskyddande funktion, nog var något överdriven. Samtidigt var alkoholistvårdens behandlande funktion ännu mycket outvecklad. En förutsättning för behandlingen var dock att man till skillnad från Åman betraktade alkoholmissbruket som en orsaksfaktor som kunde undanröjas. Kolmodin såg inte att pendeln hade svängt till behandlingstankens fördel, utan snarare hur man inom alkoholistvården fortfarande nästan uteslutande beaktade samhällsskyddsaspekten. Detta var desto beklagligare eftersom behandlingen dessutom kunde ses som ett alternativt medel att uppnå vissa av de mål, som man hittills hade hanterat genom att beakta samhällsskyddet (hos Kolmodin ”rättsskyddet”). Kanske var det ”effektivare med forskning, försök att finna orsaker och behandling av den individuella alkoholisten än att satsa på rättsskydd”? Men Åman stod främmande inför påståendet att behandlingstanken var en nyhet inom alkoholistvården. Han menade att detta missförstånd nog berodde på en anmärkningsvärd underskattning av den vård som även andra än fackmän – psykologer och psykiatrer – kunde prestera, samt det faktum att Kolmodin var relativt ny inom området. Enligt Åman förelåg ingen egentlig motsättning mellan en samhällsskyddande funktion och en behandlingsfunktion, eftersom en lyckad behandling ju också var lyckosam ur samhällsskyddssynpunkt. Frågan var bara om man som Kolmodin önskade skulle ge upp de tvångsmedel man hade laglig rätt till, för att på så sätt locka till sig det behandlingsvilliga klientelet. Detta ville inte Åman som menade att en sådan reform bara skulle drabba de socialt besvärliga alkoholmissbrukarnas familjer. August Åman, ”Den samhälleliga nykterhetsvårdens uppgift”, Nykterhetsvården, :, s. . Åman verkar ha haft sin åsikt om sjukdomsmodellen klar redan drygt  år tidigare, då han avfärdade den i en artikel: August Åman, ”Böra alkoholister betraktas såsom sjuka personer?”, Tirfing, :–, s. –.  För konflikten mellan det sociala och medicinska perspektivet inom alkoholistvården i slutet av -talet, se även: Curt Åmark, Positivt och negativt inom nykterhetsvården, Stockholm , s. .  Olof Kolmodin, ”Den samhälleliga nykterhetsvårdens uppgift”, Nykterhetsvården, :, s.  f.  August Åman, ”Liten kommentar”, Nykterhetsvården, :.  225 EN MEDICINSK UTMANING? Nykomlingen Kolmodin lät sig dock inte nedslås utan tog striden fullt ut med alkoholistvårdens nestor. Kolmodin redde ut hur alkoholismens sjukdomsstatus, orsaks- och behandlingstänkandet hängde ihop, i vad som skulle kunna bli en moderniserad och effektivare alkoholistvård: Man börjar så småningom acceptera att alkoholismen är en sjukdom, i varje fall anses det finnas orsaker som gör att någon blir alkoholist. Aspekterna med mer moraliserande tendens som att ”det är dålig karaktär” och liknande får allt mer ge vika. Det innebär att man även på detta område tillämpar de metoder som medfört den snabba utvecklingen på andra håll, t.ex. inom naturvetenskaperna, man applicerar de grepp som man i övrigt med framgång använt på en gåtfull värld. Samtidigt med orsakstänkandet kommer behandlingstänkandet i strikt mening, behandlingen ska undanröja orsaken. Kolmodin medgav att man även utifrån en moraliserande attityd hade ägnat sig åt behandling i någon mening, men denna tillrättavisande behandling – övervakning, hot om anstaltsinternering, intagning på anstalt och arbetsdriften på anstalterna – var snarare ett slags korrektion, ett straff. Visst hade anställda inom alkoholistvården även tidigare ägnat sig åt behandling av själva alkoholmissbruket, en behandling som byggde på nämnda orsakstänkande, men detta hade skett ”instinktivt” och utanför den lagens bokstav som lade huvudvikten vid samhällsskyddet. Åman vägde enligt Kolmodin samhällsskyddet mot behandlingsaspekten och fann den senare väga lätt. Enligt Kolmodin kunde dock bägge funktionerna tillgodoses, dock ej inom en och samma institution. I sin replik valde Åman ett något annorlunda argument än tidigare. Eftersom behandlingstanken enligt Kolmodin härrörde ur ett orsakstänkande som ytterst bottnade i föreställningar om alkoholismen som sjukdom kom Åman att skjuta in sig på den senare utsagan. Åman medgav gärna att långvarigt alkoholmissbruk fick medicinska konsekvenser, men: Menar man däremot med påståendet att alkoholism är en sjukdom att hävda, att benägenheten att dricka alkohol i omåttliga kvantiteter städse är sjukligt betingad, ja, då råder det icke enighet om tesen – och kommer icke att råda enighet om tesen på mycket, mycket länge, så länge man över huvud uppmärksammar att drickandebenägenheten för en mycket stor del av alkoholmissbrukarna följer almanackans veckoschema och oregelbundna helgdagsschema, på ett sätt som skulle vara oförklarligt, om denna benägenhet vore patologisk. Olof Kolmodin, ”Samhällsskydd – behandling”, Nykterhetsvården, :, s. . August Åman, ”Samhällsskydd – behandling”, Nykterhetsvården, :, s. . Åman, som uppenbarligen var ganska förtjust i detta argument, hade nyttjat det i en debatt med Josua Tillgren redan : ”Alkoholismbacillerna ha tydligen studerat almanackan, ty de äro särskilt svåra vid en del större högtider”. ”Opraktiskt behandla alkoholist som sjuk”, Dagens Nyheter, / .   226 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Efter att så ha bemött sjukdomsargumentet gav sig Åman på orsakstänkandet, som han menade hade varit en integrerad del av alkoholistvården ända från första början. ”Någon orsakslös värld var det icke frågan om heller på den tiden”, men då orsaken inte alltid kunde sökas i sjukdom måste man leta någon annanstans. En alternativ och rimlig orsaksfaktor var som Åman såg det vad han kallade ”insnärjandet i dåliga alkoholvanor genom omgivningens tryck”. Och eftersom inte alla som utsattes för omgivningens tryck blev insnärjda i dåliga alkoholvanor kunde alkoholmissbruket bero på, om inte dålig, så i alla fall svag karaktär. Detta var ett synsätt som tog sin utgångspunkt i bedömningen att alkoholmissbrukaren var delansvarig för sin belägenhet, därmed inte sagt att behandlingen av alkoholmissbrukaren måste domineras av en moraliserande attityd. Däremot var ett moraliskt ställningstagande en grundförutsättning för behandlingen: Den alkoholmissbrukare som tror, och tillåtes att ostörd få kvarbliva i denna tro, att han är ett värnlöst offer för sjukdomen alkoholism – på liknande sätt som den vilken har blivit slagen av asiaten – han har blivit lämnad i sticket på en avgörande punkt ifråga om sin behandling. Den traditionella alkoholistbehandlingen innefattar därför såsom ett ovillkorligt led en alkoholmissbrukares självrannsakan, som ger alkoholmissbrukaren hans beskärda del av ”skulden” till hans belägenhet men också förlänar alkoholmissbrukaren själv huvudrollen i spelet om hans återbördande till normaliteten. Om psykologbehandlaren tror sig kunna undgå att på likartat sätt engagera moralen, kommer han helt visst att möta mycken besvikelse i sitt arbete. Avslutningsvis återvände Åman till sin utgångspunkt. Det eventuella konkurrensförhållande som rådde mellan en samhällsskyddande och en behandlande aspekt inom alkoholistvården måste avgöras till samhällsskyddets fördel. Att som Kolmodin föreslog dela upp dessa två uppgifter på separata organ var enligt Åman en utopi som endast skulle kunna komma till stånd i ett fåtal kommuner. Åman fick understöd i sin argumentation av inspektör David Mattisson som ifrågasatte klienternas behandlingsvillighet, en av Åman förbisedd grundförutsättning för Kolmodins resonemang. Det inom den moderna socialvården allt vanligare naturvetenskapliga förhållningssättet utgick enligt Mattisson från föreställningar om den behandlingsbara människan. Mattisson ställde sig dock tvivlande till detta synsätt. Mattisson förankrade sin kritik i vad han kallade ett kulturantropologiskt synsätt som, till skillnad från det naturvetenskapliga, betonade hur ”ideella föreställningar om socialt liv” användes ”som måttstock, när vi fastställer vad som är normalt och vad som inte är normalt”. Med utgångspunkt i det kulturantropologiska synsättet kunde man August Åman, ”Samhällsskydd – behandling”, Nykterhetsvården, :, s. . Ibid., s.   David Mattisson, “Rättsskydd och behandling i nykterhetsvården”, Nykterhetsvården, :, s. . Mattisson återkom till denna värderelativistiska ståndpunkt i: David Mattisson, ”Alkoholmiss-   227 EN MEDICINSK UTMANING? också se att samhället bestod av skilda grupper med olika föreställningar om vad som var ett eftersträvansvärt liv och att det därför mycket väl – ”i de mer kulturfattiga befolkningsskikten” – kunde finnas grupper där höggradig alkoholkonsumtion närmast betraktades som något berömvärt. Förstod man det, förstod man också varför alkoholmissbrukarna endast motvilligt lät sig behandlas. Enligt Mattisson hade många av de klienter som frivilligt sökte sig till alkoholistvården helt andra syften än att bli behandlade, ”t.ex. behov efter tabletter, åstundan att bli sjukskriven eller helt enkelt en önskan att krångla sig ur en besvärlig situation”. Mattisson menade sålunda att den behandlingsvillige alkoholmissbrukaren i stor utsträckning var en myt. Samtidigt var motsättningen mellan samhällsskydd och behandling av rent teoretiskt slag. Med detta menade Mattisson att merparten av den traditionella alkoholistvårdens syften täcktes av begreppet behandling. Vid sidan av den direkta behandlingen av själva alkoholmissbruket kunde också inkapacitering och individualprevention betraktas som behandling – och då som en form av behandling som inbegrep samhällsskyddet. Men även allmänpreventionen var egentligen behandling; ”tanken att vissa åtgärder har allmänpreventiv effekt är i själva verket en behandlingstanke”. I enlighet med Mattissons argumentation var onekligen också behandling tidens lösen och ett begrepp som även den äldre alkoholistvårdens vapendragare ville inmuta. Men i likhet med Åman menade han att det i balansgången mellan samhällsskydd och behandling ganska länge hade vägt över till förmån för det senare perspektivet. Det var nu dags att de smälte ihop till en syntes som kunde fördjupa kunskapen om alkoholmissbruket som ett sammansatt socialt och psykologiskt fenomen. Debatten om samhällsskydd kontra behandling fortsatte även under  när nykterhetsvårdsassistenten Åke Rundqvist ryckte ut till Åmans stöd. Samtidigt som samhällsskyddet enligt Rundqvist var otillräckligt hade behandlingssidan av alkoholistvården inte lyckats leva upp till de förväntningar som en gång hade ställts på den. Det kunde knappast anses tillfredsställande att även de alkoholmissbrukare som numera gjordes till föremål för medicinsk behandlingen (i Rundqvists exempel vitaminbehandling), ändå ständigt återföll i alkoholmissbruk. Rundqvist efterlyste nu en konsolidering av alkoholistvårdens behandlingsresurser, en ”kvalitativ koncentration”, snarare än en strävan efter kvantitativ jämvikt med den samhällsskyddande verksamheten. brukarens relevanta miljö”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; David Mattisson, ”Att bibringa insikt…”, Nykterhetsvården, :, s. .  David Mattisson, “Rättsskydd och behandling i nykterhetsvården”, Nykterhetsvården, :, s. .  Ibid.  Ibid., s. .  Åke Rundqvist, “Nykterhetsvård – samhällsskydd, behandling eller vad?”, Nykterhetsvården, :, s. . 228 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Olof Kolmodin mötte sålunda massivt motstånd i alkoholistvårdens främsta facktidskrift (där Åman var redaktör och ansvarig utgivare) när han föreslog en omläggning av alkoholistvårdens praktik. Alkoholmissbruket hade visat sig ha medicinska konsekvenser, och därtill eventuellt medicinska orsaker, och nu ville Kolmodin ta konsekvenserna av det och se en medicinsk – eller i något avseende behandlande – alkoholistvård, snarare än ett åtgärdsprogram som tog sikte på samhällsskyddet. Att Kolmodin var tämligen ensam om att öppet utmana det gamla gardet med Åman i spetsen betyder dock inte att det motstånd han mötte var signifikativt för diskussionerna om alkoholistvårdens behandlingspotential. Under och -talet fördes en intensiv diskussion om den medicinska behandlingen, en diskussion som gav legitimitet åt resonemang om behandlingen av alkoholmissbruk i allmänhet. Orsaksanalys och behandlingsforskning När  års alkoholistvårdsreform genomfördes kunde man varken luta sig mot någon konsensus kring alkoholmissbrukets patologiska orsaker eller uppvisa några särskilt betryggande medicinska behandlingsmetoder. Men det medicinska perspektivet hade i alla fall bidragit till att fördjupa orsakstänkandet kring alkoholmissbruket. Vid sidan av en förskjutning av verksamheten åt det profylaktiska hållet samt en allmän förbättring av vårdstandarden och en förstärkning av det medicinska inslaget inom alkoholistvården, så var enligt Daniel Wiklund alkoholistvårdsreformens viktigaste ambition att ge vårdverksamheten ”en analyserande, orsakssökande Denna utdragna debatt var bara en av de många strider som Kolmodin fick utkämpa i början av -talet. Det uppstod också debatt – främst mellan Kolmodin och Bertil Hellgren (redaktionsmedlem på Nykterhetsvården) – kring en undersökning av vårdmetoder och -resultat genomförd av Kolmodin m.fl. vid Stockholms stads nykterhetsnämnds informationsbyrå. Därtill kom vissa uttalanden om möjligheterna för f.d. alkoholister att upprätthålla en måttlighetskonsumtion av alkohol (vilket för Kolmodin per definition var ett tecken på att de var botade), som Kolmodin fällde i DN, att vålla nya stridigheter. Olof Kolmodin, ”Fortlöpande förbindelser inom nykterhetsvården”, Alkoholfrågan, :, s. –; Bertil Hellgren, “Ett försök till forskning i nykterhetsvård”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; Olof Kolmodin, “Ett försök till kritik av forskning i nykterhetsvård”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; Bertil Hellgren, ”Svar till psykolog Olle Kolmodin”, Nykterhetsvården, :, s.  ff resp. Olof Kolmodin, ”Alkoholistvård hjälper”, DN, / ; Bengt Jansson, ”Alkoholism och måttlighet”, GHT, / ; Tomas Lagerström, ”Psykologi och alkoholistvård”, DN, / ; Olof Kolmodin, ”Alkoholism och måttlighet”, GHT, /, ; Bengt Jansson, ”Alkoholism och måttlighet”, GHT, /, ; Bertil Hellgren, ”Alkoholism och måttlighet med mera”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; Holger Netz, ”Alkoholism och måttlighet ännu en gång”, Nykterhetsvården, :, s.  f; Olof Kolmodin, ”Missförstånd om måttlighet m.m.”, Nykterhetsvården, :, s.  f. Se även: Olof Kolmodin, ”Om alkoholism och behandling av alkoholister”, Alkoholfrågan, :, s.  ff.  229 EN MEDICINSK UTMANING? och klart terapeutisk inriktning”.  inrättades också Sveriges första professur i teoretisk alkoholforskning, ett vällovligt initiativ eftersom de magra vårdresultaten enligt Wiklund hittills hade berott på otillräckliga forskningsresultat: Forskningen – orsaksforskningen – av medicinsk, psykologisk och social art har alltjämt ordet i denna diskussion. Forskarna har nämligen hittills icke nått sådana resultat, att de genom sina inlägg i denna diskussion kunnat giva oss praktiskt verksamma nykterhetsvårdare tillräckligt stabil grund för våra åtgärder. Wiklund såg tendenser till att behandlingen fick ett rikare innehåll genom en differentiering av terapin, men samtidigt att ”det terapeutiska greppet förblir en smula osäkert, så länge ej forskningen gett mera direkta anvisningar om hur alkoholismens orsaker är beskaffade och kan och bör angripas för att kunna undanröjas”. Med nykterhetsvårdsutredningens betänkande modifierades i början av -talet också förväntningarna på en medicinsk behandling av ett medicinskt problem. I läkarförbundets remissyttrande över betänkandet förstärktes intrycket av ett oklart kunskapsläge; man visste helt enkelt inte varför en del alkoholkonsumenter blev alkoholister och hade följaktligen inte heller kunnat utveckla några medicinska lösningar. Men detta innebar inte att de medicinska behandlingsåtgärderna kunde betraktas som meningslösa; psykologiska, socialterapeutiska och internmedicinska behandlingsåtgärder fyllde en viktig funktion vid behandlingen av de sjukdomsliknande tillstånd som sammanhängde med alkoholmissbruket. Läkarförbundet menade också att det bristfälliga kunskapsläget gav anledning att intensifiera forskningen inom detta sammansatta socialmedicinska problemkomplex, ett krav som också ställdes av Daniel Wiklund i riksdagen . Men forskning var inte nog; det skulle enligt en allt otåligare alkoholistvård också vara forskning som gick att använda. Den forskning som bedrevs i mitten av -talet var enligt Daniel Wiklund inte bara saktfärdig, den var också ”ytterst teoretiskt inriktad”. Vad man i stället behövde inom alkoholistvården var ”en behandlingsforskning, som ger oss verklig vägledning om hur greppen ska tas”. I riksdagen återkom också kraven på en verksam orsaksforskning – forskning som blottlade ”kausalitetsfrågorna” – år . ”Nykterhetsvården i dagens samhälle”, Nykterhetsvården, :, s. . Göran Liljestrand, ”Den första professuren i alkoholforskning i vårt land”, Alkoholfrågan, :, s.  ff.  Daniel Wiklund, ”Utvecklingen av den svenska nykterhetsvården efter /”, Nykterhetsvården, :, s.  f.  Ibid., s. .  E. Husmark & Ture Widlund, ”Översyn av nykterhetsvården”, Alkoholfrågan, :, s. .  AK-motion :.  ”Vården av återfallsklientelet”, Nykterhetsvården, :, s. .  AK-motion :.   230 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Den medicinska forskningen stod undrande inför alkoholmissbrukets orsaker och lösningar i mitten av -talet, men inte heller den mer förutsättningslösa orsaks- eller behandlingsforskningen kunde leverera praktiskt användbara resultat. När  års nykterhetsvårdsutredning presenterade sitt betänkande  konstaterades fortfarande att ”objektiv alkoholforskning […] hitintills endast haft begränsad betydelse för utformningen av samhällets alkoholpolitik och vårdlagstiftning”. I stället grundades vårdlagstiftningen, menade utredningen, på nykterhetsrörelsens gamla idéer, där det sällan fanns ”utrymme för orsakssökande, objektiv och förutsättningslös medicinsk och social forskning”. Behandling med förhinder Det var ont om orsaker, lösningar och samband. Ändå förespråkades behandling. Målet för alkoholistvårdsutredningen var att samtliga alkoholmissbrukare skulle bli föremål för en så kallad individualiserad summationsbehandling. Men i samband med  års reform kom i stället anstaltsvård och tvångsåtgärder att ställas i centrum, som provisoriska svar på ett akut tillstånd efter avskaffandet av motboken. Detta fick alkoholistvårdens högre funktionärer att påminna om alkoholistvårdsreformens ambitioner: Frivillighet och samverkan, individuell omvårdnad och behandling skall utgöra nykter hetsvårdens hörnstenar och den personliga påverkan är dess väsentligaste funktion. För Gösta Nordström skiljde sig den nya nykterhetsvården från den gamla alkoholistvården i det att man nu skulle sätta terapin – ”den positiva behandlingen” – framför ett systematiskt insamlande av uppgifter som i slutänden syftade till tvångsåtgärder. Den centrala uppgiften var behandlingen, i vilken klienten skulle få hjälp med personliga och sociala problem. Det skulle vara en behandling ”som är attraktiv och som klienten accepterar”. Men att bedriva ett behandlings- och vårdarbete och samtidigt fungera som ett samhällsskyddande organ var enligt Nordström en av alkoholistvårdens svåraste uppgifter, till och med en i grund och botten oförenlig uppgift. Den kunde endast lösas genom att alkoholistvården tillfördes ordentliga resurser till hjälpåtgärderna och den öppna vården, men också genom att människor med förtroende vände sig till de alkoholistvårdande organen – något som förutsatte att man skilde de människovårdande uppgifterna från de samhälls- SOU :, s. . Ibid., s. .  Gösta Nordström, ”Nykterhetsvårdens nya ansikte”, Alkoholfrågan, :, s. .  Ibid., s. .   231 EN MEDICINSK UTMANING? skyddande. Det faktum att samma organ (nykterhetsnämnden) både hade en vårduppgift och samtidigt initierade tvångsingripanden bidrog nämligen enligt kritiken till att alkoholmissbrukare ogärna sökte sig frivilligt till alkoholistvården, av rädsla för att bli internerade. De stora löften som medicinen ställde i alkoholistvårdsutredningens betänkande i slutet av -talet hade knappast infriats i början av -talet. Fortfarande var alkoholmissbruket att betrakta som en sjukdom, per definition om den benämndes alkoholism. Men inte ens en så hård förkämpe för detta synsätt som Gustaf Myhrman kunde peka på någon egentlig medicinsk behandling. Den viktigaste sjukhusbehandlingen av alkoholister bestod efter sedvanlig avgiftning av en samtalsbehandling där man ”resonerar igenom med patienten hans problem, söker klargöra för honom, vad det är som håller på att hända, hur viktigt det är för patienten att komma ifrån sitt alkoholmissbruk, nödvändigheten att därvid kompromisslöst besluta sig för total avhållsamhet o.s.v.”. Den nya alkoholistvårdens förespråkare höll för sant att alkoholismen var en sjukdom som kunde botas, eller i alla fall hade en orsak som kunde behandlas. Problemet skulle kunna lösas om det inte vore för två väsentliga hinder: bristen på adekvata behandlingsmetoder och förekomsten av klienter som inte lät sig botas. I någon mån kunde den obotlige klienten antas vara en produkt av otillräckliga metoder, men man var även ordentligt pessimistisk vad gällde behandlingsbarheten hos en stor del av alkoholistvårdens klienter. Oavsett om alkoholistvården tillämpade en äldre, mer moraliserande och repressiv behandling, eller en ny orsaksorienterad medicinsk och psykologisk behandling, var behandlingen som sådan ett uttryck för en tro på klienternas möjliga rehabilitering – klientens återgång till samhället och arbetslivet. Förekomsten av vad som upplevdes som obotliga alkoholmissbrukare gjorde att denna förhoppning kom på skam. Nu hördes oftare propåer om att långtidsinternera de alkoholmissbrukare som man bedömde som obotliga. De obotliga var en principiell utmaning för en behandlingsinriktad alkoholistvård och redan när Gunnar Dahlberg  förordade ett ”kontinuerligt omhänderGösta Nordström, ”Nykterhetsvård i stöpsleven”, Nykterhetsvården, :, s.  ff. Denna fråga diskuterades med viss intensitet i början av -talet, se särskilt artikelserien ”Klassindelad nykterhetsvård” i Nykterhetsvården, :–.  Gustaf Myhrman, ”Vad kan läkaren göra för de alkoholskadade?”, Alkoholfrågan, :, s. .  I Rolf Adrells undersökning fann han  att hela  procent av en undersökningspopulation på  nyintagna var återintagna inom ett år från deras första försökspermission. Adrell laborerade i sin undersökning med  stycken s.k. predikationsfaktorer, vilka kunde ligga till grund för klienternas prognos, och fann t.ex. att återfallen för den grupp med sämst prognos – som utgjorde  procent av hela undersökningsgruppen – var  procent. Rolf Adrell, ”Klientel- och prognosundersökning vid statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare”, Alkoholfrågan, :, s.  ff.   232 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården tagande” av alkoholmissbrukare som var att betrakta som ”absolut hopplösa”, valde han att inte utveckla frågan på grund av ”nu rådande åsikter rörande behandling av alkoholism”. Men frågan var vad man skulle göra med dem som återföll så snart de släpptes ut, ”om det överhuvudtaget lönade sig att kosta på dem en dyrbar behandling”? Denna fråga aktualiserades när  års nykterhetsvårdsutredning föreslog att vissa erkända anstalter skulle förstatligas och att man på de statliga anstalterna sedan bara skulle ta emot de tvångsintagna. På en ny och välutrustad statlig anstalt som Gudhem mötte detta förslag genast motstånd. De tvångsintagna var ju ett klientel med en ur behandlingssynpunkt mycket sämre diagnos än de frivilliga. Varför skulle man upplåta de statliga anstalterna, som hade de bästa behandlingsresurserna, till ett sådant klientel? Varför inte i stället göra som i Norge, där man satsade alkoholistvårdens resurser på förstagångsintagna? De som där bedömdes vara svårpåverkbara lämnades i stället åt sitt öde eller behandlades i andra vårdformer, främst lösdrivarvården. Enligt Nils Magnusson (direktör) och Edgar Nilsson (direktörsassistent) på Gudhem borde man tillämpa en liknande ordning i Sverige genom att satsa behandlingsresurserna på det påverkbara klientelet och låta internera övriga i ”stabila hus med vårdarepersonal och tillgång till arbetsträning”. Detta var enligt Magnusson och Nilsson den enda godtagbara lösningen om man inte ville ”slösa bort de tillgängliga resurserna på ett ur rehabiliteringssynpunkt miserabelt klientel”. Frågan återkom i flera varianter under tidigt -tal. Det kunde knappast anses vara tillfredsställande att man tvingades omhänderta alkoholmissbrukare om och om igen, som när de sedan släpptes ut i frihet återgick till sin samhällsskadliga Dahlberg , s. . Ang. de ”oförbätterliga” som ”en plump i protokollet för medikaliseringsivrarna”, se: Björkman , s. . De obotliga ställde till det även inom sinnesjukvården, se: Jonas Larsson, ”Behandlingstanken inom svensk sinnessjukvård under början av -talet”, Historisk tidskrift, :. Se också: Qvarsell , s. .  R. Lindqvist, ”Lönar sig psykiatrisk vård av alkoholister?”, Alkoholfrågan, :, s. .  Denna positiva inställning till den norska alkoholistvården delades inte av recensenterna till Nils Christies Tvangsarbeid og alkoholbruk (). I en anmälan i Alkoholfrågan menade recensenten att det norska tvångsarbetet för alkoholmissbrukare inte gärna kunde betraktas som något annat än en straffåtgärd, även om man ”på olika sätt försöker ge sken av att påföljden i första hand syftar till återanpassning genom lämplig individuell behandling”. Ola Nyquist, ”Tvångsarbete och alkoholbruk”, Alkoholfrågan, :, s. . En mer utförlig recension i Nykterhetsvården: Daniel Wiklund, ”Behandlingsimperialism i upplösning”, Nykterhetsvården, :, s.  ff.  Nils Magnusson & Edgar Nilsson, ”Varför inte vända på steken?”, Nykterhetsvården, :, s. .  Ibid. Liknande kritik av Magnusson och Nilsson även i: Nils Magnusson & Edgar Nilsson, ”Klientelblandningen på nykterhetsvårdsanstalterna ett hot mot vården!”, Nykterhetsvården, :, s.  f. Magnusson återkom också till denna fråga i artikeln ”Om att variera vårdtiderna på anstalt” (Nykterhetsvården, :, s. ) samt vid Svenska Nykterhetsvårdsförbundets allmänna sammanträde : ”Vården av återfallsklientelet”, Nykterhetsvården, :, s.  ff.  233 EN MEDICINSK UTMANING? verksamhet. Nykterhetsvårdsassistenten Åke Rundqvist ville därför – ”med risk att på en del håll bli betecknad som reaktionär” – få igång en diskussion om möjligheterna till varaktig förvaring av en del av alkoholistvårdens klientel. År  hamnade frågan om de kroniska alkoholisternas vårdproblem också i riksdagen, där det föreslogs att en särskild utredning skulle tillsättas. Enligt Daniel Wiklund och andra fanns det ”ett bottenklientel av olyckliga människor, som genom långvarigt alkoholmissbruk kommit till ett stadium, där mänskligt att se ingen möjlighet återstår att återvinna hälsa och arbetsförmåga”, men för vilket någon adekvat form för omhändertagande inte fanns. Kronikerklientelet började nu bli av den storleksordningen att man var tvungen att skapa lösningar för längre tids omhändertagande. I allmänna beredningsutskottet avskrevs frågan med motiveringen att man ville invänta remissbehandlingen av  års nykterhetsvårdsutredning, men  efterlyste man fortfarande i en riksdagsmotion ”något slags anstalter för ’långvarigt’ sjuka” där bestämmelserna om försökspermissioner och utskrivningar inte var ”bundna vid det tidsschema, som den nuvarande nykterhetsvårdslagen stipulerar”. År  väcktes frågan också vid Svenska Nykterhetsvårdsförbundets allmänna sammanträde, där ett av de tre stora överläggningsämnena fick den inte helt neutrala rubriken: Skall nykterhetsvårdens resurser förbrukas på återfallsklientelet? Frågan om återfallsklientelet, kronikerna, bottenklientelet eller de obotbara diskuterades dels som en konsekvens av att man ändå menade sig ha behandlingsresurser att bota en del alkoholmissbrukare, dels utifrån föreställningen att man var tvungen att hushålla med dessa resurser och sätta in dem där de kunde göra nytta, där de kunde bota. I diskussionen vädrades flera lösningar på problemet men många av dem förenades av att man ville få till stånd särskilda – och ej särdeles behandlingsintensiva – interneringsresurser för dessa alkoholmissbrukare. Byråföreståndaren Ragnar Albrektson ville ge kronikerna möjligheten att ”frivilligt bli omhändertagna för långtidsvård på något industrihem, där fliten premierades och arbetsfostran ställdes i förgrunden”. Det rådde, påpekade Albrektson, en konkurrens mellan den behandling som man skulle ägna sig åt enligt nykterhetsvårdslagen, det vill säga främst en förebyggande behandling, och interneringen av bottenklientelet. Först sedan man hade löst den senare frågan kunde man satsa resurserna på verklig och verksam vård. Detta konkurrensförhållande uppmärksammades också av länsläkaren Georg Lundin: Åke Rundqvist, “Nykterhetsvård – samhällsskydd, behandling eller vad?”, Nykterhetsvården, :, s. .  AK-motion :.  AK-motion :.  ”Vården av återfallsklientelet”, Nykterhetsvården, :, s. .  234 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården Varje nykterhetsvårdare vet väl, vilken oerhört stor del av hans arbete som upptas av en relativt liten del av klientelet och med till synes klent resultat. Det är då naturligt att han ställer sig frågan, om arbetet inte skulle ge bättre utdelning från samhällets synpunkt, om han sluppe ägna så stor del av sin tid åt återfallsklientelet. Lundin föreslog en uppdelning av alkoholistvården på en social och en medicinsk sida, där kronikerklientelet skulle kunna överföras till långtidsvård inom mentalsjukvårdssektorn. Alla gav dock inte upp hoppet om återfallsklientelet. Enligt Olof Burman vid Stockholms stads nykterhetsnämnd var dessa klienter inte en för alltid fast kategori. Burman hoppades att om man fann ”lämpliga terapeutiska medel”, så skulle det vara möjligt att bota en del av dem som nu betecknades som ett ”kroniskt bottenklientel”. Burman vände sålunda på resonemanget och såg inte återfallsklientelet som ett hinder för behandlingen, utan i stället den bristfälliga behandlingen som en förutsättning för återfallsklientelet. Curt Åmark anförde en något medlande åsikt och menade att man nog borde få till stånd ”tvångsåtgärder för mera varaktigt omhändertagande än vi har nu”, men att detta omhändertagande också ytterst syftade till att ”bryta klientens motstånd mot behandlingen”. Samtidigt som dessa långtidsinterneringar diskuterades gick utvecklingen i övrigt mot kortare interneringstider. Fast det är ett felslut att se långtidsinterneringarna i motsättning till tendensen med allt kortare vårdtider – behandlingstanken främjade individuella vårdtider, både mycket korta och mycket långa: Personligen är jag helt övertygad om att vårdtiden på anstalten måste avpassas efter det behov varje intagen har. Detta måste betyda, att vårdtiden i vissa fall kan vara kort, kanske en månad, kanske kortare, medan den i andra fall behöver vara avsevärt mycket längre. Jag skulle t.o.m. vilja gå så långt, att jag skulle önska, att man i vissa fall hade möjlighet till en vårdtid, som vore mycket, mycket längre än den vi nu har, nästan ett permanent omhändertagande. Göte Johansons önskemål om ett permanent omhändertagande kom att hörsammas av Svenska Nykterhetsvårdsförbundet, som tillsatte en arbetsgrupp med uppdraget att utreda alkoholistvårdens återfallsklientel. Venngarns direktör Yngve Monie tog plats i gruppen och Curt Åmark utsågs till ordförande. I utredningen ställde man den bekanta frågan om alkoholistvårdens resurser skulle förbrukas på återfallsIbid., s.  Ibid., s. .  Ibid., s. .  Göte Johnson, ”Några synpunkter på rehabilitering av alkoholmissbrukare”, Nykterhetsvården, :, s.  f. Om hur individuella vårdtider tenderade att ge genomsnittlig längre vårdtider (på Gudhem), se: Nils Magnusson, ”Om att variera vårdtiderna på anstalt”, Nykterhetsvården, :.   235 EN MEDICINSK UTMANING? klientelet eller om man skulle söka bota dem som man troligare kunde bota, de lindrigare fallen. I syfte att besvara frågan hade man undersökt ett stort antal intagna på Venngarn och två andra anstalter. I rapporten – Episodisk vård eller skyddad tillvaro – drog man slutsatsen att även om tidsbestämda åtgärder inom alkoholistvården i princip var felaktiga, ”eftersom de utgår från andra hänsynstaganden än den vårdbehövandes behov av vård”, kunde denna princip inte gälla återfallsklientelet eftersom alkoholismen hos dessa inte kunde botas. Slutsatsen blev att dessa kroniker skulle beredas långtidsinterneringar i en skyddad miljö i stället för ”försök till rehabilitering i det vanliga samhällslivet”. Det man ville skapa var ett institutionaliserat boende och eventuellt ett skyddat arbete, åtgärder som dock med nödvändighet måste vara frivilliga och erbjudas ”som ett alternativ till det helt fria livets risker och påfrestningar”. En medicinsk alkoholistvård? (delsammanfattning) År  hade alkoholistvården vuxit till ett relativt omfattande åtgärdsprogram som kostade mer pengar och erhöll mer resurser än förut. Men under - och -talet skedde också ett perspektivskifte inom alkoholistvården. Alkoholmissbrukaren hamnade i fokus för en vårdverksamhet som utöver de samhälleliga konsekvenserna av höggradig alkoholkonsumtion även skulle ta sig an själva alkoholmissbruket. Försöken att skänka alkoholistvården en mer medicinsk prägel tog sig framför allt uttryck i en medikalisering på begreppsnivån. Men även på denna nivå var osäkerheten stor kring alkoholmissbrukets sjukdomsstatus. Alkoholmissbruket lät sig inte utan vidare beskrivas som en sjukdom, i alla fall var oenigheten stor om på vilket sätt den kunde sägas vara en sjukdom, och de verksamma medicinerna uteblev också. Åmark, Myhrman och andra såg hur sjukvården kanske främst fyllde en placebofunktion inom alkoholistvården och att läkarens roll efter avgiftningsfasen mest bestod i pedagogiska samtal. Inom en alkoholistvård som nu höll fram behandlingen framför andra syften såg man också hur stora delar av klientelet inte lät sig botas och under hela perioden diskuterades möjligheter att långtidsinternera detta så kallade kronikerklientel. Den begreppsliga medikaliseringen tog sig därför huÅmark , s. . Åmark hade föreslagit permanenta asylanstalter redan i alkoholistvårdsutredningens betänkande, se: Åmark , s. .  Åmark , s. . Svenska Nykterhetsvårdsförbundet anordnade ett symposium, med det uttalade syftet var att ”rycka igång diskussionen” kring undersökningen, när Episodisk vård eller skyddad tillvaro kom från trycket. Här framkom flera avvikande åsikter och kritiska röster, däribland Daniel Wiklunds. Bertil Hellgren, ”Symposium kring Episodisk vård eller skyddad tillvaro”, Nykterhetsvården, :, s.  ff.  236 5 . Nykterhetsvården – den nya alkoholistvården vudsakligen uttryck i ett orsaks- och behandlingstänkande som konkurrerade ut alternativa funktioner inom alkoholistvården. Inte för att den gamla alkoholistvården hade varit någon ”orsakslös värld”, men behandling av ett tänkt grundsymtom var bara en av flera uppgifter som alkoholistvården enligt August Åman skulle ta sig an. Att alkoholistvården även hade andra uppgifter än de rent vårdmässiga är delvis också förklaringen till att den begreppsliga medikaliseringen under denna period inte ledde till någon institutionell medikalisering: lagen låg i stora stycken fast och Socialstyrelsen förblev tillsynsmyndighet över alkoholistvården. Vid en konkurrens mellan behandling och samhällsskydd valde nämligen Åman och alkoholistvårdens äldre funktionärer tveklöst samhällsskyddet. Och om tvånget enligt Olof Kolmodin och Gösta Nordström utgjorde ett hinder för behandlingen, var tvånget samtidigt en förutsättning för samhällsskyddet. Förutsättningen för tvånget var vidare att det legitimerades just utifrån sociala hänsyn. Av en mängd anledningar – alkoholmissbrukets oklara sjukdomsstatus, tveksamhet kring verksamma metoder och rättsfilosofiska principer – skrevs det aldrig in någon medicinsk indikation i alkoholistlagen. Socialstyrelsen visade, i sin strävan att kvarstå som alkoholistvårdens tillsynsmyndighet, kanske tydligast att medicinska problem inte nödvändigtvis förutsatte medicinska lösningar. Frågan gällde inte ”det mera akademiska tvisteämnet” om alkoholism skulle betraktas som en medicinsk fråga, utan snarare om åtgärderna skulle utgå från en medicinsk eller social problemformulering. Enligt Socialstyrelsen kunde en fråga mycket väl definieras som ett medicinskt problem, trots att lösningarna fortfarande utgick från föreställningar om sociala konsekvenserna och därför var socialt inriktade. Måhända ligger förklaringen till alkoholistvårdsreformens dubbla eftermäle i denna paradox. Det var en ambitiös reform som visade på ett perspektivskifte inom alkoholistvården: från fostran av vanartiga alkoholmissbrukare till vård av sjuka alkoholister. Problemet var bara att man varken lyckades definiera sjukdomen eller uppfinna medicinen. Kvar blev en något abstrakt behandlingstanke inom ett åtgärdsprogram som fortfarande hade en samhällsskyddande funktion att fylla. Huruvida denna behandlingstanke lyckades göra sig gällande inom tvångsvården ska undersökas i nästa kapitel. Om orsakstänkande och positivism inom socialvården, se: Beckman , s.  ff; Midré , s.  f.  August Åman, ”Samhällsskydd – behandling”, Nykterhetsvården, :, s. .  ”Nykterhetsvården, en angelägenhet för medicinalstyrelsen?”, Nykterhetsvården, :, s.  f.  237 EN MEDICINSK UTMANING? Kapitel 6 Anstaltsvården John Lönnberg (Venngarn) om alkoholistvårdsutredningens betänkande,  I fråga om alkoholistvården i trängre mening innehåller lagförslaget emellertid inga bestämmelser, som i och för sig äro ägnade att medföra nydaning. Reformerna på alkoholistvårdens område äro sålunda att söka vid lagens tillämpning. Socialstyrelsen om nykterhetsvårdslagen,  Enär nykterhetsvårdslagen icke företer mera väsentliga avvikelser från alkoholistlagen med avseende på den slutna vården, torde tillämpningen av den nya lagen icke komma att bereda anstalterna större svårigheter. Venngarn och Socialstyrelsen var rörande överens om att anstalterna knappast behövde ompröva sin verksamhet i samband med  års alkoholistvårdsreform. Den satsning på förebyggande insatser och hjälpåtgärder som skulle komma att bredda alkoholistvårdens tillämpningsområde manifesterade sig ju redan innan eventuell anstaltsvård blev aktuell, och för dem som togs in med tvång på de allmänna anstalterna var ingripanderekvisiten enligt lag och förarbeten aldrig att betrakta som något annat än preciseringar av alkoholmissbrukets sociala skadeverkningar. Men om reformen enligt John Lönnberg tog form först ute på anstalterna, finns det anledning att undersöka om den mer generella behandlingstanken förmådde utmana samhällsskyddet inom anstaltsvården under dessa år. Om inte annat borde en sådan SSA, VA, A I:, Bil. BD /, PM ang.  års alkoholistvårdsutredningsbetänkande, / .  SSA, VA, F IV:, Socialstyrelsen till de allmänna vårdanstalterna, / .  238 6 . Anstaltstvården behandlingstanke ha manat till ett mer artikulerat orsakstänkande inom den konkreta vårdverksamheten. I kapitlet undersöks vårdarbetet på alkoholistanstalterna Venngarn, Haknäs och Brotorp under åren –, samt de föreställningar om den sociala problematikens uttryck och orsaker som gjorde sig gällande inom och inför anstaltsvården. Anstaltsvårdens eventuella medikalisering behandlas som en särskild fråga under denna period. Liksom i kapitel  jämförs också vården av tvångsintagna kvinnor med den av män. Inledningsvis går jag igenom alkoholistvårdsutredningens planer för en reformerad anstaltsvård och visar på de för anstaltsvården mer övergripande förändringarna i samband med  års reform. 1955 års reform och anstaltsvården Alkoholistvårdsutredningen må ha varit en exponent för och pådrivande kraft bakom en mer behandlingsinriktad alkoholistvård, men när det gällde anstaltsvårdens syften stod man inte särskilt långt från den äldre skolans avsiktsförklaringar. Visserligen tryckte utredningen hårdare på behandlingsaspekten, men liksom August Åman såg man hur anstalterna vid sidan av behandlingen skulle fungera som skydd, asyler och i allmänpreventivt syfte. Till saken hör också att den huvudsakliga behandlingen av alkoholmissbrukare skulle ske inom öppenvården och under sjukhusliknande former, och att anstalterna främst skulle finnas kvar av skydds-, asyl- och allmänpreventiva skäl för det mindre behandlingsbara klientelet. Detta skulle genomgå ”en avvänjningsterapi i den nutida anstaltsvårdens form och detta även om resultatet i form av botade alkoholmissbrukare icke skulle bliva särskilt betydande”. Detta betydde dock inte att anstalternas verksamhet skulle inskränkas till regelrätt förvaring av de intagna. Utredningen framhöll vikten av psykologiska och pedagogiska behandlingsmöjligheter och målet med behandlingen var att de intagna återfördes till ett ”nyktert levnadssätt”. Anstaltsledningarna skulle vidare ansvara för en ”aktiv individualterapi och omvårdnadsverksamhet under tillbörligt hänsynstagande till och verkligt intresse för det individuella alkoholmissbrukets faktiska och djupare orsakssamband”. Lämplig fritidssysselsättning, enmansrum och upplysningsverksamhet i alkoholfrågan sågs här som verksamma vårdinstrument, utan att därför tränga ut arbetsdriften som nu skulle bli en utpräglad behandlingsmetod och SOU :, s. . Ibid., s. .  Ibid., s. .   239 EN MEDICINSK UTMANING? ”inriktas på att främja vårdens syfte”. Så såg det förslag till anstaltsvård ut som skulle förverkligas i  års reform. Den centrala frågan skulle dock inledningsvis bli den akuta bristen på vårdplatser. Utvecklingen efter 1955  års reform påverkade anstaltsvården i främst två avseenden: dels ledde avskaffandet av motboken till att alkoholskadorna ökade dramatiskt, dels inleddes en utbyggnad av den statliga och statligt understödda institutionella missbrukarvården. På anstalterna rådde redan innan reformen en platsbrist som enligt Olof Burman därefter blev ”katastrofal”.  och  var läget som mest akut och nu hade man hamnat i ett läge där man först och främst måste få resurser att omhänderta de allra allvarligaste fallen, men sedan i enlighet med reformens grundintentioner få möjligheter ”till en verklig behandling och vård av människor med alkoholproblem”. Året efter motbokens avskaffande  oktober  tillkom  vårdplatser på anstalterna, en ökning med cirka  procent (från   till   vårdplatser). Platsbehovet minskade inte som alkoholistvårdsutredningen hade hoppats och den  januari  fanns det  allmänna anstalter med sammanlagt   vårdplatser och drygt  platser på de enskilda anstalterna (diagram ). All vård på allmänna anstalter blev nu avgiftsfri för dem som tagits in med stöd i nykterhetsvårdslagen, något som torde ha minskat nykterhetsvårdsnämndernas eventuella ovilja mot anstaltsinterneringar. Antalet intagna på anstalterna ökade också lavinartat efter  års reform, oavsett hur man räknar. En initial ökning av antalet tvångsintagna följdes av en ännu större ökning av antalet frivilliga.  översteg antalet frivilligt ingångna för första gången antalet tvångsintagna (diagram ). Räknar man de som kan betraktas som villkorligt frivilliga enligt nykterhetsvårdslagen som tvångsintagna blir emellertid resultatet något annorlunda. Även om de frivilliga ökade sin Ibid. Ågren , s. ; Börje Lassenius, ”Motboksreformens effekt på alkoholism”, Nordisk psykiatrisk tidskrift, : (supplement ), s.  ff; Blomqvist , s. ; Rosenqvist & Kurube , s. ; Stenius , s.  ff.  Olof Burman, ”Den nya nykterhetslagstiftningen. Ett års erfarenheter”, SM, :, s. .  SOU :, s. .  ”Platsantalet på vårdanstalter för alkoholmissbrukare”, SM, :, s. .  Jan Collin, ”Den offentliga nykterhetsvården efter ”, SM, :, s. ; August Åman, ”Beläggningen på vårdanstalterna under år ”, Nykterhetsvården, :, s. .  SOU :, s. . Att betrakta frivilligheten under nykterhetsvårdslagen som ett presumtivt tvång är ingen särdeles avancerad konstruktion för denna avhandlings syften. Även Socialstyrelsen ansåg  att den frivillighet som erbjöds under hot om tvång knappast kunde betraktas som frivillighet i egentlig mening. ”Nykterhetsvårdsutredningens betänkande i remisskritikens skärseld”, Nykterhetsvården, :, s. .   240 6 . Anstaltstvården  .     (    § )   , ‒ 3500 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 Tvångsintagna och frivilliga enl. NvL 1962 1963 1964 1965 1966 Ovillkorligt frivilliga Källa: TfNN, 1956; Nykterhetsvården 1957–61; 1964–67.13 andel kontinuerligt under hela perioden, översteg de inte vid något tillfälle andelen tvångsintagna och villkorligt frivilliga (diagram ). De som togs in enligt nykterhetsvårdslagens §  var formellt sett frivilliga, men det var en mycket chimär frivillighet som enkelt kunde förvandlas till tvång. Dessa frivilliga vårdades på allmänna anstalter, där gränsen mellan de tvångsintagna och de frivilliga enligt  års nykterhetsvårdsutredning var ”föga markant”. Ett försök att förverkliga alkoholistvårdsreformen: 1956 års nykterhetsvårdsutredning De väntade, men som det verkar delvis överraskande, utmaningar som alkoholistvården ställdes inför efter  års reformpaket fick socialminister John Ericsson att redan i april  tillsätta en ny kommitté för utredning av alkoholistvården:  års På grund av reducerad statistikföring på nykterhetsvårdsbyrån åren  och  föreligger endast knapphändiga statistiska uppgifter för dessa år, något som omöjliggör en fullständig redovisning av variablerna i diagram . Nykterhetsvården, :, s. .  SOU :, s. .  241 EN MEDICINSK UTMANING? nykterhetsvårdsutredning. Utredningen föranleddes närmast av den skriande platsbrist som rådde på anstalterna och de sakkunniga hade först och främst att beräkna det aktuella platsbehovet och skapa ett antal provisoriska vårdplatser. Men de skulle även bedöma anstaltsvårdens omfattning och utformning på längre sikt. Vid sidan av detta akuta uppdrag skulle utredningen också se över möjligheterna att effektivisera såväl öppenvården som anstaltsvården och eftervården, samt undersöka behandlingen av alkoholmissbrukare inom sjukvården. Särskild vikt skulle läggas vid frågan om en ny anstalt för kvinnliga alkoholmissbrukare. Utredningen väntade inte med sina rekommendationer utan föreslog samma år en provisorisk utökning av platsantalet vid Svartsjö och Venngarn, något som också beviljades av riksdagen. Samtidigt lämnade man förslag om en mer permanent lösning på frågan om fler statliga anstaltsplatser genom att föreslå en ny anstalt – Gudhemsanstalten. Denna anstalt, traditionsenligt förlagd till ett herresäte, skulle uppföras nära ett mentalsjukhus som höll på att byggas. Det medicinska inslaget skulle beredas stor plats vid behandlingen och arbetsdriften skulle mer inriktas på en generell arbetsträning än på specifik yrkesutbildning. Majoriteten av kommittéledamöterna förordade att en läkare skulle utses till anstaltschef. Gudhemsanstalten skulle bli den första nyuppförda statliga anstalten sedan Venngarn stod klar  och var därför av stor symbolisk betydelse. Här skulle, enligt Daniel Wiklund, alkoholistvårdsutredningens ambitioner om en ”mera aktiv behandling” kunna förverkligas. Socialstyrelsen ville dock mildra det medicinska inslaget och motsatte sig majoritetsförslaget att utse en psykiater med överläkarkompetens till anstaltschef. Inte bara skulle en sådan vara svårrekryterad, vård på alkoholistanstalt grundade sig även på sociala hänsynstaganden och man kunde inte alltid ”räkna med tillräcklig lyhördhet för de sociala synpunkterna hos psykiatrer”. I den proposition som följde på förslaget gick man också emot majoritetslinjen. Detta beslut motiverades med att det annars kunde hända att direktörsposten blev vakant. Nykterhetsvårdsutredningens slutbetänkande mötte påfallande hårt motstånd, främst förslaget att minska antalet vårdplatser på anstalterna. Alkoholistvårdsutredningen hade utgått ifrån en reducering av platsantalet inom anstaltsvården och ”Alkoholistvården föremål för ny utredning”, Alkoholfrågan, :, s.  f. SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Förslag till ny statlig vårdanstalt…, / .  Daniel Wiklund, ”Nya enheter inom nykterhetsvårdens anstaltssystem”, Alkoholfrågan, :, s. .  ”Socialstyrelsens yttrande över Gudhemsförslaget”, Nykterhetsvården, :, s. . Också SNF stödde minoritetens förslag i sitt remissvar. ”Anstaltsläkare bör ej belastas med administration”, Nykterhetsvården, :, s. .  Proposition :.   242 6 . Anstaltstvården detta kom också att bli nykterhetsvårdsutredningens utgångspunkt. Den nya alkoholistvården skulle sätta behandlingen i högsätet och behandling bedrevs helst inom öppenvården. Nykterhetsvårdsutredningens ordförande, landshövdingen Per Nyström, fann det därför ”föga lockande att behöva börja utredningsarbetet med att bygga ut anstalterna och att bidraga till att konservera ett system, vars brister ifråga om intensiva terapiformer var påfallande”. Socialstyrelsen menade ändå att de   platser som utredningen föreslog var alldeles för snålt tilltaget, särskilt vid beaktande av att det aktuella platsbehovet var ”åtskilligt större” än   platser. Även Medicinalstyrelsen och Svenska Nykterhetsvårdsförbundet kritiserade förslaget att reducera antalet vårdplatser. Läkarförbundet välkomnade visserligen utredningens ambition att stärka den öppna – och medicinska – vården på anstaltsvårdens bekostnad, men man menade samtidigt att utredningen i alltför stor utsträckning sålt sig åt den ”populärpropaganda” som bedrevs mot anstaltsvården. Inte heller läkarförbundet kunde därför godta utredningens förslag om en reducering av antalet vårdplatser för tvångsintagna. Få av de förslag som nykterhetsvårdsutredningen lade fram kom att förverkligas och i den proposition som följde på utredningen ägnade socialminister Sven Aspling en del utrymme åt att motivera de uteblivna lagändringarna. John Lönnberg, som hade fungerat som utredningens expert på anstaltsfrågor, karakteriserade de riksdagsbeslut som följde som en ”besvikelse”. Enligt August Åman hade man främst stött på patrull därför att man hade famnat sitt uppdrag för brett. Utredningen hade tillkommit med det begränsade syftet att öka antalet vårdplatser på anstalterna och i detta arbete hade man också haft framgång. Men när Socialdepartementet breddade utredningens direktiv till att avse en förutsättningslös undersökning av alkoholistvården – eller, med Åman, ”uppgifter, som mera har karaktären av akademiska problem än av praktiska angelägenheter” – kom den att i alltför stor utsträckning ägna sig åt ”luftiga spekulationer”. Andra, som Daniel Wiklund, beklagade snarare SOU :, s.  f. ”Riktlinjer för en moderniserad nykterhetsvård”, Alkoholfrågan, :, s. .  ”Nykterhetsvårdsutredningens betänkande i remisskritikens skärseld”, Nykterhetsvården, :, s. .  ”Remissynpunkter på nykterhetsvårdsutredningen”, Alkoholfrågan, :, s. . I frågan om reducering av antalet vårdplatser mötte nykterhetsvårdsutredningen överhuvudtaget störst motstånd från remissinstanserna. Förutom Socialstyrelsen och Medicinalstyrelsen ifrågasatte också flertalet hörda länsstyrelser, överståthållarämbetet och landstingsförbundet utredningens låga beräkning av platsbehovet på anstalterna.  E. Husmark & Ture Widlund, ”Översyn av nykterhetsvården”, Alkoholfrågan, :, s. .  Proposition :. Se även: Holm , s. .  John Lönnberg, ”Riksdagskrönika”, Alkoholfrågan, :, s. .  August Åman, ”Ändringar i nykterhetsvårdslagen”, Nykterhetsvården, :, s.  f.   243 EN MEDICINSK UTMANING? att utredningen inte i tillräcklig grad hade problematiserat vård- och behandlingsaspekterna. En ansenlig del av den upprustning av alkoholistvården som förutsattes i och med  års reform bestod i att öppenvården skulle tillskjutas resurser för att man på så sätt skulle kunna minska på anstalts- och tvångsvården. Detta var också en av nykterhetsvårdsutredningens grundläggande utgångspunkter, men som man fann föga förståelse för.  efterlyste därför Socialstyrelsen fortfarande en mer fullständig transformering, ”från tvångsåtgärder till en mera profylaktisk upplysnings- och hjälpåtgärdsverksamhet”. Trycket på anstalterna var nu hårt; sammantaget ökade ansökningarna om både frivillig vård och tvångsvård och Socialstyrelsen ville därför få till stånd ännu fler vårdplatser. I en långtidsbedömning (till och med budgetåret / ) gjorde också Socialstyrelsen bedömningen att behoven inom både den öppna och slutna vården skulle öka. Om anstaltsvården utgjorde ett hinder för en mer behandlingsorienterad alkoholistvård, stod man därför inför avsevärda problem. Venngarn, Brotorp och personalutbildningen Till Venngarn hörde under delar av denna period (–) ett annex, Backgården vid Fagersta. På Backgården tillämpade man en mildare anstaltsordning för vad som måste ha bedömts som ett mer behandlingsvilligt eller i alla fall inte fullt lika belastat klientel. På huvudanstalten Venngarn var dock det mesta sig likt, åtminstone till det yttre. Dagordningen från  stod sig med vissa mindre ändringar för måltiderna ända fram till , då man införde lediga lördagar och en anpassning efter TVutbudet på kvällen. Den största förändringen var att anstalten blev mycket större under dessa år: antalet vårdplatser växte efter nykterhetsvårdsutredningens förslag, från  vårdplatser  till  vårdplatser  och  vårdplatser . Inom anstaltsvården av kvinnor hände desto mer. Alkoholistvårdsutredningen hade spått en kraftig decimering av antalet anstaltsplatser för kvinnor i samband med den föreslagna alkoholistvårdsreformen, då de intagna på Växjö och de flesta intagna på Haknäs skulle komma att tas om hand på alkoholistsjukhus och inom psykopatvården, samtidigt som de intagna på Hagbyhemmet kunde flytta in på Haknäs. Efter denna manöver kunde man sedan stänga Växjö och eventuellt också Hagbyhemmet varefter Haknäs skulle bli den enda alkoholistanstalten för kvinnor. På Socialstyrelsen trodde man inte heller att avskaffandet av motboken, vilket inneDaniel Wiklund, ”Nykterhetsvård i dilemma”, SM, :–, s. –. ”Större efterfrågan på sluten vård”, Alkoholfrågan, :, s. .  SSA, VA, B II:& , Venngarns verksamhetsberättelser  & .  TfNN, :, s. ; Nykterhetsvården, :, s.  & :, s. .  SOU :, s.  f.   244 6 . Anstaltstvården bar att de gifta kvinnorna tillkom som en presumtivt större alkoholkonsumtionsgrupp, skulle påverka kvinnornas vårdbehov. Några år senare kunde nykterhetsvårdsutredningen berätta att kvinnorna stod för en väsentlig del av det försämrade nykterhetstillståndet. Förändringen i anstaltsorganisationen initierades därför inte heller av något minskat vårdbehov, utan av att det ständiga provisoriet Haknäs var i så dåligt skick att det behövde renoveras. När hyresavtalet ändå löpte ut  sökte man en ersättningsanstalt som förlades till Brotorps vårdhem utanför Örebro. Margareta Lundeberg skulle snart gå i pension och erbjöds därför att ägna sin sista aktiva tid inom alkoholistvården åt kontorsgöromål på Venngarn. I stället kom Ebba Rydén att vikariera som föreståndare på Brotorp. Brotorp fick efter vissa ombyggnader  vårdplatser och en dagordning som liknade Venngarns. När man sedan ville lägga ned det omoderna Växjö föreslogs att Brotorp skulle byggas ut för att kunna hysa även dessa intagna. Trots att socialminister Torsten Nilsson menade att de kortsiktiga provisoriernas tid nu var över när det gällde vården av kvinnliga alkoholmissbrukare, och att man vid utbyggnaden av anstaltsorganisationen var tvungen att tillförsäkra anstalterna tillräckliga vårdresurser, gjorde protester i riksdagen gällande att inte ens ett utbyggt Brotorp skulle räcka till och att de kvinnliga alkoholmissbrukarna borde erbjudas en alkoholistvård med medicinska resurser. Förslaget gick ändå igenom i riksdagen och  byggdes anstalten ut med expeditionslokaler, läkarrum, mottagningsexpedition,  isoleringsrum, en så kallad övervakningsavdelning med  platser och en sjukavdelning med  platser. Från och med  juli uppgick antalet vårdplatser till  och nu anlände också Växjöklientelet till Brotorp. Samtidigt utökades personalen från  till  personer. Denna manöver ledde dock knappast till någon allmän resursförstärkning inom den kvinnliga anstaltsvården och anstaltens nya direktör Berit Zetterman kunde  konstatera att vårdplatstillgången för de kvinnliga alkoholmissbrukarna var ”synnerligen liten”. Överbeläggningen var också som störst på de kvinnliga anstalterna SSA, VA, A I:, Bil. BS /, Plan för tillfällig ökning av platsantalet…, / . SOU :, s. .  SSA, VA, B II:, Haknäs anslagsäskanden ; VA, B II:, Venngarns anslagsäskanden ; SSA, HA, A Ia:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , §  & / , § .  Proposition :; AK-motion :.  ”Riksdagskrönika”, Alkoholfrågan :, s. ; Uppsala Landsarkiv [ULA], Statens vårdanstalt Runnagården med vårdavdelning Brotorps arkiv [RuA], C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse . För en utförlig kritik av beslutet att nödtorftigt bygga ut Brotorp i stället för att i enlighet med nykterhetsvårdsutredningens förslag bygga en helt ny anstalt, se: Gunnar Lindberg, ”Bakåt marsch”, Nykterhetsvården, :, s.  ff.  ULA, RuA, C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse .   245 EN MEDICINSK UTMANING? och  hade Brotorp  inskrivna per  vårdplatser. Hagbyhemmet hade över  inskrivna per  vårdplatser. Anstaltsvårdens yttre förutsättningar blev sålunda inte radikalt annorlunda i samband med  års reform, varken på det traditionstyngda Venngarn eller på det nygamla Brotorp. Den främsta nyheten bestod i att anstalterna blev större. Möjligen kunde en ny sorts personal förnya anstaltsvården. Alkoholistvårdsutredningen hade pekat på behovet av kompetent personal inom alkoholistvården, åtminstone på ledande befattningar och bland dem som rekryterade personal. Detta krav återkom under åren och nådde med tiden alltfler personalgrupper och högre ambitionsnivåer. Redan  försökte Socialstyrelsen lansera en enhetlig grundutbildning för all anstaltspersonal. Utbildningen skulle ta fasta på anstaltens vårdande funktion och meningen var att alla nyanställda skulle studera psykologi i en mängd varianter och ett antal andra ämnen främst med sikte på behandlingen. På Venngarn gick anstaltsdirektören John Lönnbergs penna varm över förslaget. Apropå grundkursens mångfald av ämnen undrade Lönnberg i marginalen vad det skulle ”bli för glädje därav” och då Socialstyrelsen ville föreslå högre lönesättning för personalen i syfte att kunna genomföra utbildningsprogrammet undrade Lönnberg om det innebar att det personliga intresset för yrket därigenom helt skulle förbises. Venngarnsstyrelsens remissvar var sammantaget så kritiskt att man inte menade sig ha ”anledning att ingå på någon närmare granskning av detaljerna i utbildningsplanen”. I maj  återkom ett modifierat förslag där Socialstyrelsen vid sidan av ett utbildningsprogram för den lägre personalen föreslog en högre utbildning för direktörer, föreståndare och assistenter vid de allmänna anstalterna och assistenter och konsulenter vid länsnykterhetsnämnderna. Förslaget sändes ut på ny remissrunda där bland andra DEACO kritiserade det på en mängd punkter. Frågan om anstaltspersonalens utbildningsbehov och de praktiska möjligheterna att genomföra dessa utbildningsprogram återkom under -talet. Med tiden blev också utbildningsbehovet alltmer accepterat och i slutet av -talet propsade personalen själv, företrädd av den fackliga lokalavdelningen på Venngarn, på mer utbildning som ett medel att komma tillrätta med diverse missförhållanden på anstalten. Psykologiskt utbildad personal antogs i högre grad kunna komma de intagna nära, något som skulle ge personalen ”bättre kännedom om vad som sker på Nykterhetsvården, :, s. . SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Socialstyrelsens förslag…, / .  Lönnbergs anteckningar i: SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Socialstyrelsens förslag…, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Venngarnsstyrelsen till Kungl. Maj:t, / .  Daniel Wiklund, ”Överarbetat förslag rörande personalutbildningen”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; Hg., ”DEACO granskar utbildningsförslaget”, Nykterhetsvården, :, s. .   246 6 . Anstaltstvården anstalten, vilket är nödvändigt för att missbruk och misshälligheter effektivt ska kunna bekämpas”. Anstaltsledningen ville också engagera fler personalgrupper i vårdarbetet och efterlyste därför mer handledning och utbildning. Utbildningen av anstaltspersonalen byggdes ut och förbättrades under andra halvan av -talet. Under -talet utbildades allt fler personalgrupper på anstalterna genom kurser som med åren fick tydligare inslag av psykologi och socialt arbete. Till och med anstalternas husmödrar fick gå på kurs och vid sidan av ämnen som städmetodik, inredning och utsmyckning, näringslära och användning av djupfrysningsutrymmen lära sig om vårdanstalternas klientel, nykterhetsvårdslagen och psykologi. På Venngarn fick de nya idéerna om lämpliga kvalifikationer inom alkoholistvården sitt kanske tydligaste uttryck när den före detta fångvårdsmannen John Lönnberg pensionerades  för att ersättas som direktör av Yngve Monie. Anstaltens nya direktör var sprungen ur den moderna socialvården, med flerårig tjänst inom nykterhetsvården och en socionomutbildning i bagaget. På Brotorp fick den nya behandlingsorienterade alkoholistvården ett första handfast uttryck i att man  valde att ersätta Ebba Rydén som föreståndare. Ebba Rydén, extra ordinarie vaktfru från Landskronaanstalten, hade varit Margareta Lundebergs högra hand under alla år på Haknäs. I denna nya tid gick dock tjänsten, som nu uppgraderades till en ordinarie direktörstjänst, till kuratorn vid Örebro centrallasaretts psykiatriska klinik, Berit Zetterman. Rydén besvärade sig över tillsättningen, men anstaltsstyrelsen förordade Zetterman eftersom hon uppfyllde ”de ökade krav som måste uppställas på den ledande tjänstemannens teoretiska utbildning och administrativa förmåga”. I Zetterman hade man fått en direktör som bejakade nyheter och när utbildningsverksamheten för anstaltspersonalen i början av -talet blev ett återkommande inslag var detta något som uppskattades på Brotorp. År  skickade Brotorp deltagare till både Socialstyrelsens och utbildningsnämndens vårdarkurser. Zetterman själv deltog i en kurs för anstaltschefer. Samma år fick också Brotorps SSA, VA, A I:, Bil. AS /, Inspektionsrapport från Venngarn, / . Se även: VA, A I:, Bil. AÖ /, PM ang. vissa förhållanden på Venngarn, / .  SSA, VA, A I: , Bil. AÖ –/, Kursprogram…; VA, A I: , Bil. AS /; VA, A I:, Bil. AS /; VA, A I: , Bil. AS /; VA, A I:, Bil. AÖ /; VA, A I:, Bil. AÖ /; VA, A I:, Bil. AS /; VA, A I:, Bil. AÖ /; VA, A I:, Bil. /; VA, A I:, Bil. /.  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Venngarnsstyrelsen till Kungl. Maj:t, / . John Lönnberg satt dock kvar som anstaltsstyrelsens sekreterare i ytterligare några år, något som inte direkt skapade de ideala arbetsförhållandena för den nya direktören. Intervju med Tomas Uddling, Sigtuna, / .  ULA, RuA, C I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § .  ULA, RuA, C I:, Bil. BD /, Brotorpsstyrelsen till Kungl. Maj:t, / .  247 EN MEDICINSK UTMANING? yrkesmästare gå en längre kurs på yrkesskolan Steneby för att lära sig om hobbyarbeten. Enligt Zetterman kunde man direkt ”avläsa den positiva effekt denna kursverksamhet har haft”. Frågan var om detta var vägen till en mer behandlingsorienterad anstaltsvård. Behandlingstanken i praktiken Socialstyrelsen drog under denna period igång en utbildningsverksamhet i syfte att få till stånd en mer behandlingsorienterad alkoholistvård. Något institutionaliserat utbildningsprogram för anstaltspersonalen lanserades visserligen inte förrän  (se kapitel ), men på Venngarn och Brotorp övertogs ledningen av den dagliga verksamheten för första gången av personer med formell social utbildning när socionomen Yngve Monie och kuratorn Berit Zetterman blev anstaltsdirektörer  respektive . Vissa förutsättningar förelåg sålunda för att en mer artikulerad behandlingstanke skulle kunna slå igenom. Den medicinska vården skulle helst bedrivas inom öppenvården. Både alkoholistvårdsutredningen och nykterhetsvårdsutredningen ville därför krympa det anstaltsväsende där en mer behandlingsintensiv vård knappast kunde förverkligas. Men anstaltsvården växte ordentligt under perioden, räknat i både vårdplatser, tvångsintagna och frivilligt intagna: från   nyintagna (varav  tvångsintagna) år , till   nyintagna (varav   tvångsintagna) år . Att förvägra de intagna på alkoholistanstalterna adekvat vård vore därför att avsvära sig den behandlingstanke som direktören för Stockholms stads nykterhetsnämnd, Lars Bremberg, menade att alkoholistvårdens funktionärer gärna utgick ifrån: Dagens nykterhetsvårdare vill väl gärna tro att han bekänner sig till omsorgsprincipen, men fan tro’t, för att citera en medicinsk auktoritet. Först om vi kan påvisa att vår vård ger bot och bättring kan vi göra gällande att den sker enbart för den alkoholskadades egen skull. Men bristande resurser och bristfälliga kunskaper om orsakssammanhangen gör att vården alltför ofta inskränker sig till övervakning under hot eller omhändertagande för undvikande av ohägn. Frågan var bara hur denna vård skulle ta form i avsaknad av resurser och orsakssammanhang. I den offentliga debatten må behandlingstanken ha klarat sig bra utan ett RuA, C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse . Antalet nyintagna ökade varje år med undantag för , något som troligen kan förklaras av den långvariga strejken (/–/) vid Vin- & Spritcentralen. Kjell Bjerver, ”Beläggningen vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare”, i: Alkoholkonflikten . Medicinska verkningar, Stockholm , s. –.  Lars Bremberg, ”I fäders spår”, i: Malmén , s. .   248 6 . Anstaltstvården alltför fixerat orsakstänkande, men anstaltsvården – och då kanske framför allt tvångsvården – kunde knappast legitimeras utifrån en behandlingstanke eller omsorgsprincip med mindre än att man också behandlade de intagna. Denna behandling förutsatte knappast några avancerade föreställningar om medicinska eller psykologiska defekter hos de intagna och renodlat medicinska orsaker lyser också oftast med sin frånvaro i patientakterna från Venngarn och Brotorp. Visserligen ägnade sig en och annan anstaltsläkare åt vad som kan betecknas som konstitutionell diagnos, men vanligare var att både läkarna, den övriga anstaltspersonalen och nykterhetsnämnderna sökte orsaksförklaringar i individuellt olämpligt beteende eller andra omständigheter: Under sista resan till sjöss hade han hand om spritförrådet och kom då på detta sätt över så mycket sprit han önskade [---] Uppväxtmiljön – utom hemmet – synes ha varit en medverkande faktor till alkoholmissbrukets uppkomst. På senare år synes dessutom avsaknaden på fast och regelbundet arbete, familjens upplösning och de därmed följande tråkiga bostads- och familjeförhållandena, medverkat till att bryta ned N. [---] Däremot har han haft svårt med den sociala anpassningen utanför anstalterna, vilket i regel medfört att han efter kort tid återfallit i alk.missbruk [---] Sannolika anledningar till alkoholmissbruket synes bl.a. vara nervösa besvär, oordnade arbets- och bostadsförhållanden – bl.a. vissa tider bott å natthärbärgen – samt olämpligt umgänge [---] N:s alkoholmissbruk kan antagas grunda sig på bl.a. en viss personlig läggning, en mindre lämplig umgängesmiljö samt på senare år mindre ordnade förhållanden med arbete [---] Frk N. är lättledd och har mycket svårt för att avstå från rusdrycker när hon av manliga personer blir bjuden [---] N:s kringflackande arbeten, umgänge, avsaknad av egentlig fast bostad och övrigt som hör samman med livsföringen torde avgörande ha medverkat till den nu uppkomna situationen. Problembeskrivningarna känns igen från förra perioden: tillfälligheter, dålig karaktär, olyckliga arbets- och bostadsförhållanden eller olämpligt umgänge hålls som sannolika orsaker till alkoholmissbruket. De medicinska orsakerna saknas, men detta förhindrade inte medicinsk vård. Se t.ex. SSA, VA, F II:, PA /, läkarjournal / . SSA, VA, F II:, PA /, MSNN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, Mölndal NN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, GSNN:s redogörelse / ; VA, F II:, PA /, Mölndal NN:s redogörelse, / ; ULA; RuA, F II:/, Gävle NN:s redogörelse, / ; SSA, VA, F II:, PA /, Häversjö NN:s redogörelse, / . Se även: VA, F II:, PA / , Avesta NN:s redogörelse, / ; ULA, RuA, F II:/, Levnadsbeskrivning…, / ; SSA, VA, F II:, PA /, läkarjournal / ; VA, F II:, PA /; Örnsköldsviks NN:s redogörelse, / .   249 EN MEDICINSK UTMANING? Medicinsk vård Anstaltsvården förändrades först då lagen började tillämpas annorlunda, menade John Lönnberg . Detta innebar att ny lagstiftning inte automatiskt ledde till ny anstaltsvård, men också att anstaltsvården inte nödvändigtvis inväntade någon ny lagstiftning. Den medicinska vården på Venngarn var inte heller en konsekvens av nykterhetsvårdslagen, eller ens alkoholistvårdsutredningens betänkande, och enligt Lönnberg hade man i början av -talet redan ägnat sig åt medicinsk behandling en tid. År  hade man öppnat en så kallad neurosavdelning för ”vård av sådana intagna, som på grund av psykiska egendomligheter, nervösa besvär e.dyl. ha nedsatt arbetsförmåga och icke lämpligen kunna vårdas tillsammans med anstaltens övriga klientel”. På grund av den upplevda klientförsämringen byggdes också neurosavdelningens  platser ut till  platser år . De intagna på neurosavdelningen stod under fortlöpande översyn och blev ”i viss omfattning” föremål för medicinsk behandling av anstaltens rådgivande psykiater. Avdelningen fick en särskild dagordning där väckning skedde först : och även arbetet inleddes en halvtimme senare. Två timmar (– och –) reserverades för vila. Den rådgivande psykiatern på anstalten bidrog med vad som kallades medicinsk terapi: ”insulinbehandling, feberbehandling och vitaminisering”, vilket knappast ledde till några ”anmärkningsvärda resultat” men ändå ansågs göra ”stor nytta”. Delvis på grund av denna medicinska behandling ansökte anstaltsledningen  om att få ändra anstaltsstadgans förlegade behandlingsprincip – arbete och moralisk påverkan – något Socialstyrelsen tillstyrkte. Någon ändring blev det inte förrän  och i den nya anstaltsstadgan hänvisades till nykterhetsvårdslagen, som stipulerade att den intagne skulle ”fullgöra det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom”. Arbetet, men inte den moraliska påverkan, överlevde sålunda som behandlingsprincip i lagtexten. På Venngarn hade man föregripit utvecklingen, men man uppskattade ändå alkoholistvårdsutredningens ambition; att ”giva ökat utrymme åt de medicinska synpunkterna”. Utredningens förslag att utse en läkare till anstaltschef genomförSSA, VA, A I:, Bil. BD /, Förslag till ändringar i Venngarnsstadgan, / . Se även: ”Alkoholister på Venngarn behandlas sjukhusmässigt”, Västgöta-Demokraten, / .  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, PM…, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Förslag till ändringar i Venngarnsstadgan, / ; VA, A I:, Bil. BD /, Socialstyrelsens utlåtande, / .  SFS :, § ; SFS :, § .  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, PM…, / .  250 6 . Anstaltstvården des aldrig, något som också Socialstyrelsen motsatte sig. Men  anställdes en sjuksköterska, med kompetens som översköterska inom sinnessjukvården, och psykiaterns besök utökades från ett till två i veckan. Anstaltens rådgivande psykiater ägnade ett av veckans två besök åt försökspermissioner och utskrivningar och det andra åt sjukavdelningen, där insulinbehandlingen och vitamininjektionerna kompletterades med psykoterapeutisk behandling. I samband med försökspermissioner ordinerades emellanåt Antabus. Snart togs också anstaltens sjukavdelning i bruk som en allmän intagningsavdelning för alla nyintagna, återvändande från försökspermission och återförda från avvikande. Den medicinska behandling som intensifierades i slutet av -talet tog i viss mån sikte på en behandling av samtliga intagna och denna ambition bestod fram till  då man övergick till mer selektiva åtgärder. Fortfarande undersöktes alla nyintagna och återförda, men sjukavdelningen reserverades för de svårare fallen, de som ”uppträtt störande eller visat tecken på nervösa rubbningar”. Venngarnsanstalten beskrevs  av den rådgivande psykiatern som ”en försöksmodell inför en kommande utveckling mot mera medicinskt-psykiatriskt inriktad alkoholistvård”. Några år senare menade också Socialstyrelsen att Venngarn var på väg att utvecklas till ”en mera sjukhuspräglad institution”. Vid sidan av Antabusförskrivning bestod den medicinska behandlingen i mitten av -talet främst av så kallade insulinkurer, en metod som sakta utmönstrades under -talet. Därutöver ägnade sig den rådgivande psykiatern åt psykoterapi i kombination med ”aktiverande medicinsk behandling”. Relativt sällan nyttjades elchocker i behandlingen. Försöken att intensifiera den medicinskt-psykiatriska behandlingen vid anstalten handlade under -talet annars främst om en intensifierad läkarsamverkan. Från mitten av -talet ansökte anstalten om en heltidsanställd läkare, en ansökan som återkom under många år. Men även om Venngarn var tidigt ute med den medicinska vården utgjorde den knappast något större inslag i anstaltslivet, något  August Åman, ”Socialstyrelsens utlåtande över alkoholistvårdsutredningens förslag”, TfNN, :, s. .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse  & .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  Ibid.  Social-Sverige, Stockholm , s. .  SSA, VA, B II: & , Venngarns verksamhetsberättelser  & .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelser  & .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, BII:, Venngarns anslagsäskanden ; VA, B II:, Venngarns anslagsäskanden . Ang. läkarnas sparsamma medverkan i anstaltsvården, se: Elmér , s. . 251 EN MEDICINSK UTMANING? anstaltsledningen också påpekade i samband med Socialstyrelsens inspektion . Den vårdideologiska ambitionen på Venngarn kan under -talet närmast beskrivas som terapeutisk, att ”åstadkomma medicinsk (somatisk och psykiatrisk), psykologisk och social terapi”. Diskrepansen mellan denna vårdande ambition och den vård som faktiskt bedrevs menade anstaltsledningen berodde på bristfälliga resurser. Men behandling bedrevs ändå och de nyintagna genomgick  en initiationsrit, ”där varje patient penetreras, behandlingsplanering företages och behandlingen påbörjas”. Haknäs var när anstalten lades ned  ett -årigt provisorium som saknade både medicinska och andra resurser. Brotorp fick inte heller något som liknade Vengarns medicinska resurser. På John Lönnbergs inrådan hade dock anstalten förlagts i närheten av mentalsjukhuset i Mellringe, och i en undersökning som verkställdes vid Brotorp  föreslogs det att man skulle få disponera ett antal platser där, ”dit svårskötta psykopatiska alkoholmissbrukare utan formella svårigheter kunde överföras”. Anstaltens rådgivande psykiater överförde också under åren en del kvinnor till mentalsjukvården. Inför den revidering av alkoholistvården som planerades av  års nykterhetsvårdsutredning underströk Berit Zetterman ytterligare behovet av att den planerade kvinnoanstalten förlades i anslutning till ett mentalsjukhus. Den medicinska behandlingen av själva alkoholmissbruket låg mer inom psykiaterns än somatikerns område och den rådgivande psykiaterns direkta behandlingsuppgifter var de samtal som skulle hållas individuellt med alla intagna, samt i någon mån medicinering i form av vitamininjektioner och olika lugnande mediciner. Överläkaren, styrelseledamoten och rådgivande psykiatern Bengt Lundqvist SoS, NvB,  F VIII:, d.nr. IV , Inspektionsrapport över Venngarn, / . Den knapphändiga medicinska vården påtalades och beklagades också i ett par reportage om Venngarn i DN samma år och fortfarande  menade Rolf Jonsson att den medicinska behandlingen endast utgjorde en liten del av behandlingsarbetet på alkoholistanstalterna. Joson, ”Intagna tvingas bo i mörker och drag”, DN, / ; Joson, ”Torken ingen bot”, DN, / ; Jonsson , s.  f.  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse . Även: VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, B II:, PM bifogat till / års anslagsäskanden.  Detta beklagades också i en riksdagsmotion: AK-motion :.  ULA, RuA, C I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; RuA, C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, Bil. § a/ , Brotorps verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, Bil. § d/, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuÖ, Brotorps verksamhetsberättelse ; ULA, RuA, C I:, Bil. BD /, PM angående nykterhetsvårdsutredningens betänkande, / .  ULA, RuA, C I:, Bil. § a/, Brotorps verksamhetsberättelse .  252 6 . Anstaltstvården konstaterade att alkoholistvården alltmer närmade sig mentalvården och dess behov av psykiatrisk vård, detta då de intagna enligt honom i stor utsträckning var att betrakta som psykiskt sjuka. Ett särskilt problem var härvidlag det relativt stora ”psykopat-sociopat-klientelet” som orsakade svåra disciplinproblem, och Lundqvist efterlyste därför ett rehabiliteringssjukhus för ”normalbegåvade, svårt samhällsbesvärliga kvinnor”. På Brotorp manifesterade sig behandlingstanken under -talet också i en särskild och ambitiöst upplagd redogörelse i verksamhetsberättelserna. Här redogjordes för hur man försökte behandla ett mycket heterogent klientel individuellt, efter individuella behov och med individuella vårdtider. Vårdprincipen kom från och med  att formuleras som att man försökte få ”varje patient motiverad för vården och medansvarig för innehållet i den”. Närmast som en förutsättning för denna individualiserade vård, snarare än som en del av vården, kom anstalten att nyttja gruppsamtal som hade till syfte att ”göra anstaltsklimatet lämpligt för individuella skiftningar i vården”. Behandlingskollegier Gruppsamtalen i sig var alltså inte vårdande, men de möjliggjorde något slags vård. Liknande initiativ togs på Venngarn där det  var ”ett känt faktum att vårdtagarna står i en ganska stark oppositionell ställning till nykterhetsvården i allmänhet och anstaltsvården i synnerhet”, varför man ville vidta åtgärder för att få de intagna mer behandlingsvilliga. Här kom vissa medicinska lösningar som insulinbehandling att nyttjas, men också föreläsningar om alkoholismens orsaker, gruppterapi och försök med arbete i så kallade vårdteam där man utarbetade mer metodiska planer för behandlingen. Syftet var att få de intagna mer behandlingsvilliga, men också att minimera ”de olustförhållanden som regel ligger till grund för misskötsamhet på anstalten”. Socialstyrelsens tydligaste och tidigaste ambition att få till stånd en mer behandlingsorienterad anstaltsvård återfinns i de råd och anvisningar som man gav ut . Här låg tonvikten på psykologiska undersökningar, samtalsmetodik och en tolerant anstaltsordning som på ett tydligt sätt satte de intagna och deras behandling i fokus. Tio år senare skulle Socialstyrelsen med hänvisning till detta dokument ta ULA, RuA, C I:, Bil. § d/, Brotorps verksamhetsberättelse . ULA, RuA, C I: , Bil. § /, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuÖ, Brotorps verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I: , Bil. § a/, Brotorps verksamhetsberättelse .  VA, A I:, Bil. AÖ /, PM ang. vissa förhållanden på Venngarn, / .  Ibid.   253 EN MEDICINSK UTMANING? äran av att ha initierat det sena -talets vårdutveckling. Men Socialstyrelsens vårdideologiska ambitioner var inte särskilt konsekventa under -talet och den nya vårdutvecklingen kom i mycket att både formuleras och motarbetas ute på anstalterna (del IV). Det tydligaste bidraget till en ny vårdmodell kom därför att bli de så kallade behandlingskollegier som på Socialstyrelsens initiativ upprättades på anstalterna i början av -talet. Detta var en del av ett reformpaket som syftade till att effektivisera behandlingen. På behandlingskollegierna skulle företrädare för olika personalkategorier, och helst också den intagne, komma till tals vid utarbetandet av individuella behandlingsplaner. Anstaltsvården skulle på ett tydligare sätt ses som ett led i en bredare behandlingsplan och genom behandlingskollegierna hoppades man kunna effektivisera den så kallade eftervården, som främst gick ut på att skaffa arbete och bostad till de intagna då de lämnade anstalten. Inte heller på denna punkt inväntade Venngarn initiativ ovanifrån. Redan  inleddes de så kallade månadssammanträdena med anstaltens befattningshavare där man sökte ”få till stånd ett givande meningsutbyte rörande frågor av vikt för de intagnas vård och anstaltens skötsel”. Dessa sammanträden kan ses som det första steget mot de behandlingskollegier eller vårdteam som tog form . På kollegierna utarbetades totalplaner för alla intagna, avseende ”arbetsplacering, eventuellt förberedelse för yrkesutbildning eller omskolning, förutsättningar för självstudier, aktivisering i fritidsarbetet, förberedelser för en kommande försökspermission etc.”. Den ständigt återkommande ambitionen att undvika allvarligare konflikter och konfrontationer (öka behandlingsviljan) var också ett av syftena bakom anstaltens behandlingskollegier, som skulle kunna ”föra in patienterna i ett vårdtänkande och neutralisera deras mer eller mindre repressiva föreställningar”. Snart började man också med behandlingskollegier på Brotorp, vilka i början av -talet nyttjades till upplysning och undervisning av personalen samt även som ett slags företagsnämnd. Från och med  bedrevs dessa behandlingskollegier i enlighet med Socialstyrelsens instruktioner. En bred representation av personalgrupperna behandlade cirka fem intagna per tillfälle och de intagna deltog också oftast själv i de kollegier som behandlade vårdplacering. Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor :; SSA, VA, A I:, Bil. /, Förslag ang. utformningen av arbetspremierna, / .  Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor :, s. –; Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor :, Råd och anvisningar angående ökad samverkan inom nykterhetsvården, s. –; Olle Melin, ”Behandlingsplan och behandlingsplanering”, Nykterhetsvården, :, s.  ff.  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. § a/, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, Bil. § d/ , Brotorps verksamhetsberättelse .  254 6 . Anstaltstvården Samtalsterapi Alla samtal var inte till för att möjliggöra vård, en del samtal var också att betrakta som vård. Därvidlag skulle man kunna säga att anstaltens medel närapå var identiska med de i den äldre stadgan: arbete och om inte moralisk så i alla fall psykologisk påverkan. Mer organiserade försök till samtalsterapi skedde ofta i form av gruppterapi, en behandlingsform som rönte föga framgång på Venngarn. Redan vintern / valdes ett antal intagna ut som betraktades som särskilt aggressiva eller trotsiga, eftersom ”gruppterapi är ägnad att verka pacificerande på livet på en anstalt”. Det dröjde dock inte länge innan gruppdeltagarna uteblev från mötena, något som förklarades vara en ”rationalisering” då man närmade sig brännbara och personliga ämnen och insikter. Försöket återupptogs  utan känt resultat.  var det dags för nästa försök, även denna gång ett försök som den ansvarige psykologen Ragnar Schulze beskrev som ett stort misslyckande. Visserligen uppnådde man den eftersträvansvärda effekten att få tyst på de intagnas ”invanda försvarsattityder” – kverulerandet och ”kåksnacket” – men då samtalen syftade till att få terapideltagarna att ”verkligen ta ställning till sig själva, sina problem och inställningen till sina medmänniskor” mötte man samma gamla problem: I denna situation reagerade nästan samtliga deltagare med att utebli från gruppmötena. Då det alltså visade sig omöjligt att få deltagarna att infinna sig regelbundet, avbröts försöksverksamheten. Också på Brotorp försökte man sig från och med  på något man kallade gruppsamtal en gång i veckan. Syftet verkar inte ha varit att de skulle vara en direkt del av behandlingen; snarare var de betydelsefulla ”för atmosfären på anstalten” och medverkade till ”större tolerans”, bland annat när de gällde att få de intagna att acceptera individuella vårdtider. Någon egentlig samtalsterapi i behandlingssyfte kunde det inte bli tal om. Man fick koncentrera sig på ”de fall som själva direkt uttalar önskemål om samtalsterapi – vilket inte är ett fåtal på en kvinnoanstalt – och som dessutom synes ha resurser att bearbeta problemen själva”. SSA, VA, F IV:, Sven Larsson till Venngarnsstyrelsen, / . Ibid.  SSA, VA, A I: , Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § .  SoS, NvB,  B II:, nr. , PM ang. försöksverksamhet med gruppterapi på Venngarn våren .  ULA, RuA, C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. § a/, Brotorps verksamhetsberättelse .   255 EN MEDICINSK UTMANING? Eftervård En viktig uppgift för behandlingskollegierna var eftervården, det vill säga arbets- och bostadsanskaffning. Under denna tidsperiod var arbete och bostad ännu inga akuta problem förutom när konjunkturen sviktade, som i slutet av -talet, och då efterlyste Socialstyrelsen också en intensifiering av eftervården. Stora delar av alkoholistvårdens klientel var dock hänvisade till ungkarlshotellen för sitt boende. Gunnar Inghe fann i sin undersökning av dem som vistats på ungkarlshotell under  (  män bara i Stockholm) att  % tidigare hade varit på alkoholistanstalt. I slutet av -talet ledde också erfarenheterna från Venngarns annex Backgården till funderingar kring om inte anstalten borde ta ett större ansvar för eftervården. Bland annat ville man inrätta ett så kallat övergångshem i anstaltens regi. Härigenom skulle man, menade anstaltens tillförordnade direktör Paul Samuelsson, säkert kunna spara in på anstaltsplatserna eftersom detta skulle förbättra anstaltsvårdens behandlingsresultat avsevärt: ”Mycket av den negativism mot anstaltsvården, som nu finns, skulle säkerligen försvinna om vårdtagarna finge bättre möjligheter att successivt återvända till arbetsmarknaden”. Även när det gäller eftervården ser vi alltså vårdambitioner som i mycket handlar om att minska konflikter och öka acceptansen för anstaltsvistelsen som sådan. Det viktiga var inte att man nödvändigt lyckades med eftervården; huvudsaken var att man försökte, eftersom det var ”mycket väsentligt för patienterna att de hållas underrättade om vad som sker för dem”. Också inom anstaltsvården var sålunda behandlingen, till och med den synnerligen konkreta eftervården, många gånger att betrakta som konfliktdämpande placebo. År  inleddes försök med särskilda beredskapsarbeten för alkoholmissbrukare och  hade eftervårdsplaneringen underlättats genom en utbyggd öppenvård som bland annat kunde erbjuda kommunala beredskapsarbeten och boende på inackorderings- eller övergångshem. Under -talet växte det också fram en organiserad samverkan mellan alkoholistvården och arbetsvården med särskilda kontaktmän vid länsarbetsnämnderna och de större arbetsförmedlingarna. Dessa kontaktmän deltog bland annat i anstalternas behandlingskollegier och agerade arbetsförmedlare för alkoholistvårdens klienter. Antalet alkoholmissbrukare inom arbetsvården ökade också ordentligt i början av -talet, från   personer  till   personer . August Åman, ”Socialstyrelsens anslagsäskanden för nykterhetsvården för budgetåret /”, Nykterhetsvården, :, s. .  Gunnar Inghe, Klientelet på ungkarlshotellen, Stockholm , s.  & .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse . Kursivering i original. Även: VA, B II:, Backgårdens verksamhetsberättelse .  Bertil Rehnberg, ”Alkoholskadade i beredskapsarbete”, Alkoholfrågan, :, s.  ff; Bertil Malmqvist, ”Alkoholskadade i beredskapsarbete”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; GuS, ”Vägar i  256 6 . Anstaltstvården På Brotorp fick behandlingstanken under Zetterman ganska snabbt konkurrens av en mer komplex så kallad helhetssyn. Den skulle i slutet av -talet och -talet utvecklas till en politiserad samhällskritik, men var i början av -talet ännu en stilla kritik av samhällets oförmåga att förvalta de behandlingsresultat som man ändå menade sig uppnå på anstalten. Avsaknaden av övergångshem gjorde enligt Zetterman att ”många till synes goda behandlingsresultat spolieras snabbt vid en försökspermission”. Enligt Zetterman skulle den nystartade behandlingskollegieverksamheten snart visa på ”den bristande kontinuiteten i nykterhetsvårdsarbetet”, något som bland annat manifesterade sig i svårigheterna att få fram kompetenta övervakare. Även de intagna på Brotorp slussades i högre utsträckning ut på arbetsmarknaden via arbetsvården från mitten av -talet, en uppgift som dock försvårades av den något svårlösligare bostadsfrågan. AMS såg gärna att arbetsdriften på anstalterna inriktades mot en ”allmän arbetsträning som en nödvändig grundval för en bättre anpassning av den enskilde till de rutinkrav ifråga om arbetsdisciplin som möter i dagens samhälle”, men påpekade samtidigt att det var viktigt att i eftervårdsarbetet lösa bostadsfrågan. Den mer konkreta eftervården, det vill säga anskaffning av arbete och eventuell bostad, var dock en möjlig uppgift på -talet och genom samarbete med arbetsmarknadsorganen gick det oftast att få fram ett arbete eller en utbildning. Arbete: Bot för svaga armar eller törstiga munnar? Behandlingen bredde ut sig på de undersökta anstalterna under dessa år. Det handlade delvis – och framför allt på Venngarn – om en rent medicinsk behandling, men också om det som kallades psykologisk eller social terapi. Den medicinska behandlingen tog inte avstamp i något utbrett orsakstänkande där alkoholmissbruket beNorrbotten”, Nykterhetsvården, :, s.  f; Gösta Nordström, ”Nykterhetsvårdens och AMS:s arbetsplatser för specialhänvisad arbetskraft”, SM, :–; SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; Lennart Holmgren, ”Arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbeten för alkoholskadade”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; SSA, VA, E I:, Avg. , Venngarn till Socialstyrelsen, / ; SOU :, s.  f. Se även: Jan Collin, ”Den offentliga nykterhetsvården efter år ”, Sociala meddelanden, :, s. .  ULA, RuA, C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. § d/, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, Bil. § / , Brotorps verksamhetsberättelse ; RuÖ, Brotorps verksamhetsberättelse .  RuÖ, Brotorps verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. AÖ /, AMS:s redogörelse…, / .  ULA, RuA, C I:, Bil. § d/, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, Bil. § / , Brotorps verksamhetsberättelse ; RuÖ, Brotorps verksamhetsberättelse . 257 EN MEDICINSK UTMANING? traktades som en sjukdom eller bedömdes ha medicinska orsaker. Inte heller sattes den medicinska behandlingen in som någon universalkur med syfte att bota alkoholmissbruket, även om de under perioden alltmer sällan använda insulinkurerna och de hela tiden sparsamt nyttjade elchockerna delvis hade till syfte att komma åt det så kallade grundsymtomet. Mycket medicinsk behandling sattes in för att komma tillrätta med somatiska åkommor som uppstått till följd av alkoholmissbruket. Vissa behandlingsmoment – som gruppsamtal på Brotorp eller behandlingskollegier på Venngarn – hade också till syfte att möjliggöra det egentliga vårdarbetet som då bedrevs med andra medel. Den medicinska vården utgjorde enligt Venngarns anstaltsledning inte något större inslag i anstaltslivet. Anstaltsvården kretsade fortfarande kring arbetsdriften och en av anstaltsläkarens uppgifter var därför att bekräfta de intagnas arbetsförmåga. Enligt Curt Åmark syftade också den medicinska behandlingen i stor utsträckning till att få de intagna att återgå till anstaltens ordinarie verksamheter. I journalerna på Venngarn och Brotorp förekommer följdriktigt under hela perioden ständiga värderingar av de intagnas arbetsförmåga och framför allt arbetsvilja: Det förefaller som om N. gått in för att vara så besvärlig som möjligt och med list söka undandraga sig ordning och lämpligt arbete [---] En långsam och sävlig typ som både kan och vill arbeta [---] Men han kan nog arbeta, det visades ju av att han hade pengar [---] Tyst och försynt, arbetsam och villig [---] … han vill gärna kverulera då det gäller arbete [---] Arbetar i köket, arbetsvillig och gör sitt bästa [---] Arbetar duktigt varje dag [---] Visat sig täml. arbetsovillig på Dagöholm [---] Pat. glad och mkt arbetsvillig, arbetar i köket [---] Ovillig att arbeta å anstalten [---] Anpassningen dålig med hänsyn till att han ej är arbetsvillig, vill gärna ”fiffla” men då han inte fick fp med mindre än att han skötte sig i arbetshänseende, började han arbeta i betongverkstaden [---] N. arbetar inte då han tycker det är för hårt arbete och dåligt betalt i betongen [---] Vill ej utföra ngt arbete på Backgården [---] Han är arbetsplacerad i byggnadslaget och är känd som en duglig och duktig arbetare [---] Han är  procent i arbetsprestation och tidshållning [---] Han har visat god arbetsvilja o. arbetsförmåga samt varit samarbetsvillig. Arbetsdriften hotades inte av någon nyväckt behandlingstanke. Frågan är om arbetet mer artikulerat motiverades som ett medel mot själva alkoholmissbruket under Se t.ex. SSA, VA, F II:, PA , läkarjournal / . Intervju med Curt Åmark, Bromma, / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA , daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckningar /  & / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, läkarjournal / ; ULA, RuA, F II:/, daganteckning / ; SSA, VA, F II:, PA /, daganteckningar /, / & / ; VA, F II:, PA /, daganteckningar / , /  & / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / .   258 6 . Anstaltstvården denna period, och inte bara mot den arbetsoförmåga eller -ovilja som förknippades med alkoholmissbrukaren. Det är en lätt ansträngd frågeställning, men den måste till om vi ska kunna spåra behandlingstanken inom en anstaltsvård som fortfarande kretsade kring arbetsdriften. En och annan intagen ansåg nog att ”arbetsdriften vid Venngarn går före vården av patienterna”, men annars kom alkoholistvårdens nya behandlande ambition sällan att ställas mot den traditionella arbetsdriften. Liksom  års nykterhetsvårdsutredning var det nog vanligare att man såg ”en olycklig växelverkan mellan alkoholmissbruk och otillfredsställande arbetsförhållanden”, än att man frågade sig vad som kom först och vad som skulle åtgärdas. I stället ville man som Göteborgs stads nykterhetsnämnds byråchef Stig Östergren se en arbetsdrift som både fungerade som en mer allmän arbetsträning, med generell fysisk och psykisk rehabilitering som mål, och en arbetsdrift som hade siktet inställt på mer specifik yrkesträning. Det handlade om olika nivåer i ett rekommodifieringsprojekt, men den specifika yrkesträning som Östergren efterlyste  var ändå något nytt inom en anstaltsvård där det allt ovanligare jordbruksarbetet hade fått en fristad. Nu ville Östergren liksom Socialstyrelsen se ett antal regelrätta omskolningsanstalter som kunde erbjuda arbetsuppgifter av verkstads- och industriell natur. Dessa omskolningsanstalter måste ses som ett uttryck för behandlingstanken i dess bredaste mening; en tro på den behandlings- och förbättringsbara människan. Det var ett projekt av ett helt annat slag än Kinbergs projekt som  år tidigare skulle förvandla anstalterna till steriliseringsanstalter, där den obotliga människan skulle inkapaciteras och dennes obotliga avkomma göras ogjord. Därmed inte sagt att det var en behandling som mer specifikt tog sikte på alkoholmissbruket som grundsymtom. Vid sidan av detta motiv för arbetsdriften – en arbetsträning som hela tiden varit en grundläggande motiv, men som i formen av en mer specifik yrkesträning eventuellt fördjupade en generell behandlingstanke – spelade de intagnas arbetsinsats fortfarande en roll för att trygga anstalternas ekonomi och drift. Dessutom skulle arbetet i vissa fall fungera som ett slags terapi. I detta avsnitt tittar jag närmare på dessa motiv bakom arbetsdriften samt på flitpenningens roll. Avslutningsvis berör jag också fritiden, som under denna period kom att förstås mer som ett behandlingsinstrument än tidigare. SoS, NvB,  F VIII:, d.nr. IV , Inspektionsrapport över Venngarn, / . SOU :, s. .  Stig Östergren, ”Sysselsättningsmöjligheterna på vårdanstalter för alkoholmissbrukare”, Alkoholfrågan, :.   259 EN MEDICINSK UTMANING? Arbete för anstaltens ekonomi och drift  års nykterhetsvårdsutredning beklagade att anstalterna fortfarande tvingades utnyttja de intagnas arbetskraft för anstaltens ekonomi och drift. Arbetsdriften skulle naturligtvis endast bestämmas utifrån vad som var vårdmässigt motiverat. Men nykterhetsvårdsutredningen var också anhängare av en realistisk arbetsträning och menade därför att arbetet skulle bedrivas efter ”företagsekonomiska principer”; annars skulle såväl ”arbetstakt som arbetsmetoder” få en ”icke önskvärd speciell anstaltsprägel”. Den anstalt som först och mest konsekvent genomdrev detta var Åsbrohemmet. Där hade man på -talet ett ”rationellt drivet jordbruk”, mekanisk verkstad, snickeri, tvätteri, smedja, bokbinderi och tryckeri – ”vilka alla drives enligt affärsmässiga riktlinjer”, och sålunda bidrog med ett överskott till anstalten. Även på Venngarn hade man målsättningen att arbetsdriften skulle bekosta sig själv, eller allra helst gå med vinst. Men när Domänverket övertog Venngarns skog blev det allt svårare att balansera jordbruksposten. Under -talet betraktades det därför som ett problem att anstaltsvården var beroende av arbetsdriftens ekonomiska tillskott. Som en oönskad konsekvens av detta konkurrerade de olika verksamhetsgrenarna om den bästa arbetskraften, en måhända inte helt vårdmässig inställning till de intagna. Ett ännu större problem var att man var tvungen att förlita sig på de intagnas arbetskraft för skötseln av anstalten. Att sysselsätta de intagna med kökshandräckning eller städningsarbete ansågs i början av -talet inte vara ”ändamålsenlig arbetsträning” på den manliga anstalten Venngarn. Till skillnad från på den kvinnliga anstalten Brotorp, där det sågs som något positivt att man fått allt fler intagna att delta i matlagningsarbetet, efterlyste därför Socialstyrelsen  kvinnlig personal som kunde överta köks- och städningsarbetet på Venngarn. Ändamålsenlig arbetsträning var samma sak som yrkesträning, något som såSOU :, s.  f. Karl D. Ivre, ”Åsbrohemmet – vårdanstalten som är annorlunda”, Nykterhetsvården, :, s. . Åsbrohemmet var stilbildande som omskolningsanstalt, något som ytterligare markerades när man  öppnade en modern metallverkstad för den ”elit av resocialiseringsvilliga patienter” som enligt Dagens Nyheter var intagna på anstalten. ”Alkoholister i pionjärskola omskolas till metallarbetare”, DN, / . Se även: Holm , s.  f &  ff.  SSA, VA, B II:, Venngarns anslagsäskanden ; VA, A I:, Bil. AS /, Inspektionsrapport över Venngarn, / .  RA, JO, F I:, /, John Lönnberg till JO, / .  SSA, VA, B II: , Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse . Se även: VA, A I:, Bil. AÖ /, Förslag om ny arbetsersättning, / .  ULA, RuA, C I:, Bil. AS /, Förslag om flitpenning, / ; SSA, VA, A I:, Bil. AD / , Utredning ang. arbetsdriften, / ; VA, A I:, Bil. AÖ /, Förslag om ny arbetsersättning, / .   260 6 . Anstaltstvården lunda bedömdes vara viktigare för männen på Venngarn än för kvinnorna på Brotorp. Men inte heller på Brotorp upplevdes det som odelat positivt att de intagna i så pass hög grad var tvungna att bidra till anstaltens drift. Anstaltens husmor fungerade som arbetsledare för ett antal patienter som var den enda arbetskraft hon hade att disponera för köksarbetet, men när Zetterman skulle försvara det faktum att man överskred anslaget för flitpenningar kunde hon också göra gällande att detta bland annat berodde på att man låtit fler patienter delta ”i det mer kvalificerade matlagningsarbetet”, något som hade tillåtit besparingar eftersom man därigenom sluppit anställa köksbiträden. Arbetsdriften på Brotorp koncentrerades på tillverkning av vad man kallade för nyttosaker, som i början av -talet såldes för betydligt mindre än man betalade ut i flitpenningar. Försök att utföra arbete åt LM Eriksson eller handduksfållning åt Oskarströms fabriker strandade på anstaltens oförmåga att hålla leveranstider. När Socialstyrelsen  planerade den framtida arbetsdriften förslog man aktiviteter som bedömdes ”såsom lämpliga bl.a. med hänsyn till utsikterna att erhålla beställningar respektive få avsättning för tillverkade produkter”, och på Brotorp blev man från och med  underleverantör åt Åsbrohemmet i produktionen av filtöverdrag åt armén, ett av med tiden allt fler kontraktsarbeten. Brotorp uppvisade härvidlag samma utveckling som flera andra anstalter – däribland Venngarn – i det att man genom ett slags industrialisering av arbetsdriften kunde genomföra en mer kvalificerad yrkesutbildning. Men eftersom man samtidigt var satt att vårda kvinnor, ville man också kunna ge ”elementär undervisning i sådana hemgöromål som matlagning, tvätt, städning m.m.”. Arbetsdriftens industrialisering: Från allmän arbetsträning till specifik yrkesträning Inställningen till hushållsarbetet återspeglade en genusordning där männen i högre utsträckning förväntades yrkesarbeta och kvinnorna i högre utsträckning förväntades ägna sig åt hemarbete. Detta antog nya former inom ramarna för det som var den huvudsakliga tendensen under dessa år: industrialiseringen av arbetsdriften. Arbetsdriften skulle i möjligaste mån bidra med rent yrkestränande moment samtiULA, RuA, C I:, Bil. § a/, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuÖ, Brotorps verksamhetsberättelse ; ULA, RuA, C I: , Bil. BD /, Brotorps anslagsäskanden för , / ; RuA, C I:, Bil. AS /, Förslag om flitpenning, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Utredning ang. arbetsdriften, / ; ULA, RuA, C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, Bil. § d/, Brotorps verksamhetsberättelse  ; RuA, C I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; RuA, C I:, Bil. § /, Rapport ang. arbetsdriften, / .  ULA, RuA, C I:, Bil. § b/, Brotorpsstyrelsen till Kungl. Maj:t, / .  261 EN MEDICINSK UTMANING? digt som den helst skulle bedrivas ekonomiskt rationellt. Detta var i och för sig inget nytt inom en anstaltsvård som ända sedan  hade stadgat att de intagna skulle ”sysselsättas på sätt, som är ägnat att giva dem förmåga att efter utskrivningen genom arbete förvärva sitt uppehälle”, och där jordbruket hade givit ett värdefullt tillskott till anstaltens drift. Jordbruksarbetet hade dock hela tiden betraktats mer som en allmän arbetsträning, som ett sätt att uppöva arbetsförmåga och återfå kroppskrafter, än som en specifik yrkesträning inför livet efter anstaltsvistelsen. Men jordbruket minskade som näringsgren från låga till ännu lägre nivåer under perioden; från  till  sjönk andelen jordbruksarbetare från  till  procent. Nu skulle också anstalternas jordbruk avskaffas. Venngarns intressen var väl tillgodosedda i  års nykterhetsvårdsutredning där John Lönnberg tog plats som expert på anstaltsvård. I ett första delbetänkande slog utredningen fast att anstalternas jordbruk nog hade varit en ”betydelsefull tillgång” förr, men att det nu inte förmådde ”väcka intresse hos ett klientel, som till övervägande del kommer från städer och andra tätorter och saknar anknytning till jordbruk”. Dessutom ledde jordbrukets fortgående rationalisering till att man inte längre kunde använda okvalificerad arbetskraft i samma omfattning som tidigare. För utredningen kom en utbyggd verkstadsdrift att bli lösningen, en verkstadsdrift som passade de intagna: Det är därvid ej ändamålsenligt att anlita hantverksmässiga driftsformer. Det här ifrågavarande klientelet har ett jämförelsevis ringa inslag av yrkeskunniga hantverkare utan domineras av grov- och diversearbetare, byggnadssnickare och industriarbetare. [---] Det synes därför lämpligt att verkstadsdriften gives industriell prägel med sådant inslag av enkla, tempobetonade arbetsmoment, att även helt ovan arbetskraft efter jämförelsevis kort tid kan uppnå erforderlig färdighet. Arbetsdriften syftade till att tillgodose ”de intagnas behov av allmän arbetsträning och vänjning vid ordinärt arbetstempo”, men det var också viktigt att i möjligaste mån hålla arbetet ”fritt från moment av yttre pådrivning och forcering”. Det är inte helt lätt att se hur denna konflikt skulle lösas och i  års slutbetänkande hade nykterhetsvårdsutredningen slopat efterledet till förmån för en arbetsdrift som, vägledd av ”företagsekonomiska principer”, skulle upprätthålla en hög nivå på såväl ”arbetstakt som arbetsmetoder”. SFS :, § . SOU :, Socialvården. Mål och medel, s. .  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Förslag till ny statlig vårdanstalt…, / , s. .  Ibid.  Ibid.  SOU :,s.  f.   262 6 . Anstaltstvården Vägledande för arbetsdriftens utformning var just att den skulle utgöra adekvat arbetsträning inför livet utanför anstalten och Socialdepartementets utredare Folke Boström såg  helst att arbetsdriften inriktades på att ”giva maskinvana, öka arbetstakten och så mycket som möjligt efterlikna de arbetsförhållanden, som råda på den civila arbetsmarknaden”. Därtill skulle ”rättvisa råda med betalningen, anspråk ställas på produktionens kvalitet samt vid ett oavvisligt fasthållande vid punktlighet på arbetsplatsen”. Det var i denna och andra utredningar tydligt att man inte längre nöjde sig med att hålla de intagna i vilket kroppsarbete som helst, för att sedan skriva ut dem till de tillfällighetsarbeten de kunde få tag i; arbetsmarknadens utseende förändrades i allt snabbare takt och om något kunde vara syftet med en arbetsdrift på anstalterna, så var det en verksamhet som på allvar tog sig an klienternas möjligheter att göra sig gällande inom detta nya arbetsliv. Som AMS påpekade  var visserligen anstaltsvistelsen alldeles för kort för att man skulle kunna erbjuda en ordentlig yrkesutbildning, men någon nytta kunde man i alla fall göra: man kunde åtminstone bistå med en allmän arbetsträning, som i AMS:s version betydde att ”anpassa driften till normal industriell arbetsmiljö med modern verkstadsteknik och successivt uppdriven arbetstakt”, även om arbetsdriften också ”i gynnsamma fall” kunde ”utgöra en förberedelse för en planerad yrkesutbildning”. I maj  fick Socialstyrelsen och AMS det gemensamma uppdraget att utreda arbetsdriften vid de statliga vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Uppdraget tog formen av två separata utredningar, en angående behovet av medel för att uppföra nya verkstadslokaler (utförd av Åsbrohemmets före detta direktör Folke Boström) och en angående anstalternas jordbruksdrift (utförd av Jordbruksdepartementets byråchef Ulf Thorselius). Bägge utredningarna kom fram till att jordbruket borde läggas ned på Venngarn. Folke Boström menade att jordbruksarbetet inte tilltalade ett klientel ”som på grund av den pågående urbaniseringen i samhället nästan uteslutande rekryteras från städer och tätbebyggelser”. Dessutom rationaliserades de civila jordbruken i stor utsträckning och man kunde inte anta att de intagna på Venngarn skulle vara kompetenta att ta anställning på dessa moderna gårdar. Sammantaget innebar detta att Venngarns jordbruk ”utan att bli till framtida nytta för patienterna – måste utgöra en svår ekonomisk belastning för staten”. Lösningen var en utbyggd verkstadsdrift: SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Förslag om ny arbetsersättning, / . Ibid. Se även: VA, A I:, Bil. BÖ /, Utlåtande över nykterhetsvårdsutredningens betänkande, / ; VA, A I:, Bil. AS /, PM ang. verkstadslokaler, / , s. ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. AÖ /, AMS:s redogörelse…, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AS /, PM ang. verkstadslokaler, / .  Ibid.   263 EN MEDICINSK UTMANING? På verkstäder däremot är arbetet oftast av samma slag, som man ägnar sig åt ute i samhället. Det är till tiden kontrollerat och ägnat att snabbt ge patienten synliga och stimulerande resultat av hans arbetsinsatser. Här erhåller han arbetstillvänjning, maskinvana, och har kanske i en del fall möjlighet att friska upp sina kunskaper i ett yrke, som han tidigare i sitt liv haft bekantskap med. Sverige moderniserades och industrialiserades och om alkoholistanstalterna skulle kunna återbörda de intagna till ett produktivt liv behövde också arbetsdriften moderniseras och industrialiseras. Även Ulf Thorselius ville därför lägga ner Venngarns jordbruk som, trots att åtskilliga nyinvesteringar hade gjorts de senaste åren, ändå medförde ”en stor personaluppsättning, ringa engagerande sysselsättning för patienterna samt stora företagsekonomiskt beräknade driftsförluster”. Som ersättning för det nedlagda jordbruket förordade Thorselius en utbyggnad av verkstadsdriften samt mer trädgårds- och skogsarbete. Med stöd av Boströms och Thorselius utredningar konstaterade nu Socialstyrelsen att jordbruken vid Venngarn och Svartsjö skulle läggas ned för att ersättas med en ny och differentierad arbetsdrift. Venngarnsstyrelsen, som redan i ett utlåtande över nykterhetsvårdsutredningens betänkande hade poängterat vikten av att bygga ut verkstadsdriften på jordbrukets bekostnad, tillstyrkte reformen. Ytterst få röster höjdes överhuvudtaget för att försvara jordbruksdriften. Venngarns inspektor menade visserligen att man knappast kunde bedöma jordbruket utifrån företagsekonomiska principer om man skulle ta hänsyn till ”patienterna och deras vård”. I Venngarnsstyrelsens remissyttrande över Thorselius utredning gjorde man också gällande att jordbruket inte hade lagts ner tidigare eftersom det från första början hade ”utgjort ett väsentligt inslag i anstaltslivets naturliga rytm och tidigare även fyllde en betydelsefull plats ifråga om de intagnas sysselsättning”, men annars höll man med om att jordbruket borde läggas ned. Omställningen till verkstadsdrift visade sig dock inte vara helt lätt att genomföra. Nedläggningen av jordbruket försenades, men  anlades en betongfabrik och  hade man Ibid. Även: VA, A I:, Bil. AD /, Utredning ang. jordbruksdriften, / , s. . SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Utredning ang. jordbruksdriften, / .  Ibid., s. . Thorselius vurm för trädgårdsarbetet kom sig av en prognos där han gjorde gällande att vi i Sverige snart skulle äta lika mycket grönsaker som i Danmark och USA, något som betvivlades på sina håll: Stig Östergren, ”Tankar om utredningsförslaget rörande arbetsdriften vid vårdanstalterna”, Nykterhetsvården, :, s.  ff.  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Utredning ang. arbetsdriften, / , s. ; VA, A I:, Bil. BÖ /, Utlåtande över nykterhetsvårdsutredningens betänkande, / ; VA, A I:, Bil. BD /, Utlåtande över utredning ang. jordbruksdriften, / . Se även: VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, PM ang. utredning rörande jordbruksdriften, / .  SSA, A I:, Bil. AD /, Venngarnsstyrelsen till Socialstyrelsen; VA, A I:, Bil. AS / , PM ang. verkstadslokaler, / , s. .   264 6 . Anstaltstvården lyckats ställa om driften så att det sysselsattes tre gånger så många intagna inom verkstadsdriften som inom jordbruket. Även om man inte hade något jordbruk att lägga ner på Brotorp var den grundläggande ambitionen under dessa år samma som på Venngarn, nämligen en strävan efter en ekonomiskt bärkraftig verksamhet som dessutom kunde försvaras utifrån de intagnas preferenser och arbetsmöjligheter utanför anstalten. På Brotorp fick man från början också en särskild arbetssal, något man under alla år hade saknat på Haknäs. Här ägnade sig de intagna, vid sidan av hushålls- och trädgårdsarbete, åt traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter; man vävde och sydde och försåg på så vis också anstalten med kläder, sängkläder och annat. Arbetsdriften syftade mot en arbetsträning av ett klientel som i stor utsträckning antingen saknade egentlig yrkesbeteckning, utövade ett helt okvalificerat arbete eller ”före intagningen haft sådan sysselsättning, att den måste betecknas såsom mindre lämplig för personer med gravt alkoholmissbruk”. Vid sidan av arbete på anstalten kunde så kallade frigångare ta arbete i Örebro, något som dock hämmades av dåliga kommunikationer och det faktum att det inte fanns någon egentlig arbetsmarknad för de intagna i anstaltens närhet. Betraktad som just arbetsträning var annars arbetsdriften ett problem, något Berit Zetterman kommenterade syrligt : Arbetsdriften vid en kvinnoanstalt utgör ett synnerligen svårt problem. Klienterna utgör en blandning av främst lågbegåvade, prostituerade och hemmafruar. De förstnämnda blir lätt anstaltsanpassade men är svårplacerade om man önskar träna dem till produktivitet. De prostituerade är föga intresserade av arbetsträning, då de redan har ett inkomstbringande yrke. Hemmafruarna behöver ofta mer än arbetsträning. De skall ut i arbetslivet efter åren i äktenskapet, vad de kan behöva är regelrätt omskolning och anstaltstiden kunde då lämpligen i viss mån nyttjas till arbetsprövning. Enligt Zetterman ställde dessa förutsättningar stora krav på den arbetsledande personalen och hon önskade därför anställa en särskild arbetsterapeut samt få till stånd ett intimt samarbete med diverse arbetsvårdande myndigheter. I en arbetsdrift värd sitt namn skulle de nu huvudsakliga verksamheterna – stickning, sömnad och vävning – kunna hänföras till arbetsterapin.  slog man delvis in på en industrialiserad arbetsdrift när en sömnadsfabrik inrättades vid anstalten. Här kunde man SSA, VA, E I:, PM ang. verkstadsdriften, / ; VA, A I:, Bil. /, PM ang. arbetsdriften, / ; VA, A I:, Bil. /, Venngarnsstyrelsen till Socialstyrelsen, / .  ULA, RuA, C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. AS /, Socialstyrelsens utlåtande…, / .  ULA, RuA, C I: , Bil. § a/, Brotorps verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. BD /, PM angående nykterhetsvårdsutredningens betänkande, / . Även i: ”Hur bekämpa det kvinnliga alkoholmissbruket?”, SM, :–, s.  f.  ULA, RuA, C I:, Bil. BD /, PM angående nykterhetsvårdsutredningens…, / .  265 EN MEDICINSK UTMANING? snart ta sig an flera kontraktsarbeten, helt i linje med de nya krav som ställdes på arbetsdriftens marknadsmässighet och rationella ändamålsenlighet. Arbete som terapi Inom anstaltsvården stod arbetsdriften ohotad som behandlingsmetod under denna period, men det var inte någon behandlingsmetod som primärt tog sikte mot att bota själva alkoholmissbruket. Nykterhetsvårdslagen var en social vårdlag och trots intentioner och diskussioner i utredningar och fackpress förblev anstaltsvården en social verksamhet där de intagna skulle hållas i arbete, om än i ett ekonomiskt rationellt och för individen gagneligt arbete. Själva alkoholmissbruket botades, om alls, med medicinska och psykologiska metoder även om det sakta föddes tankar på att även här använda arbetet som en terapiform i syfte att komma tillrätta med grundproblematiken. I en artikel i Nykterhetsvården tecknades  konturerna av vad som skulle kunna vara en arbetsterapi som tog sikte på ”det individuella alkoholmissbrukets faktiska och djupare orsakssammanhang”. Författarna, arbetsterapeuten Sven Andersson och assistenten Göte Johnsson, menade att det var viktigt att arbetsdriften främjade vårdens syfte och de ville därför ha en individualterapi efter vad som kallades en horisontal respektive vertikal behandlingslinje. Den horisontella behandlingslinjen bestod av en samverkan mellan läkare (eller psykolog), arbetsterapeut (eller arbetsledare) och klienten i syfte att bestämma vilket slags arbete som kunde passa i det individuella fallet. Den vertikala behandlingslinjen var en tänkt kronologi efter vilken arbetsterapin skulle läggas upp: först skulle man förbättra klientens fysiska och psykiska kondition, därefter skulle arbetslusten och självförtroendet väckas och till sist skulle man arbeta med en resocialisering mot ”normala hem- och arbetsförhållanden”. Endast det arbete som utfördes i enlighet med dessa behandlingslinjer kunde enligt författarna kallas individuell arbetsterapi. Denna arbetsterapi var inte bara så mycket mer verksam som ett vårdinstrument i sig (jämfört med en ogenomtänkt arbetsdrift), den fungerade också som ett diagnosinstrument för läkaren när klientens fysiska och psykiska tillstånd skulle bedömas. Vid jämförelse med denna idealtypiska beskrivning av arbetsterapin som ett positivt vårdinstrument ter sig den arbetsterapi som bedrevs ute på anstalterna som en egendomlig skapelse. Arbetsterapin var på Venngarn inte så mycket en teoretiskt genomtänkt behandlingsmetod som namnet på det enklare arbete som sattes i händerna på mindre arbetsföra vårdtagare. Här var det inte tron på vårdresultat utan   Sven Andersson & Göte Johnsson, ”Arbetsterapi – individualterapi”, Nykterhetsvården, :, s. . Ibid., s. . 266 6 . Anstaltstvården snarare motviljan mot sysslolösa klienter som relativt tidigt bidrog till en terapiverksamhet. Redan  utlyste John Lönnberg en tjänst som arbetsterapeut vilken skulle ersätta den tidigare befattningen som yrkesmästare i skrädderi. Nu var bollen i rullning och i årsrapporten från  och  efterlyste anstaltens psykiater en intensifiering av arbetsterapin.  startade man ”korgarbeten i mindre omfattning såsom sysselsättningsterapi för intagna, som vårdas å anstaltens sjukavdelning och icke lämpligen kunna placeras i arbetsdriften vid anstalten”. Med tiden kom allt fler verksamheter vid Venngarn att kallas terapi: yrkesmästaren i skomakeri skickades på kurs i arbetsterapi för att återkomma som terapeut och det sedan länge bedrivna trädgårdsarbetet vid anstalten kom att ”få allt större betydelse såsom lämplig arbetsterapi för vårdtagare, vilka på grund av nedsatt hälsa eller ovana vid kroppsarbete måste beredas lättare sysselsättning”. Men detta var på -talet, innan arbetsdriftens industrialisering tog fart. På -talet var utvecklingen den motsatta och från fackligt håll föreslogs nu att arbetsterapeuterna skulle betitlas hantverksföreståndare eller yrkesmästare för att på så sätt få högre lön. Det arbete dessa arbetsterapeuter ledde i mitten av -talet liknade inte så mycket arbetsterapi som ”enklare småindustri”. Samtidigt som arbetsdriften antog mer industriliknande former ändrades tänkandet – eller åtminstone språket – kring arbetets ändamål. Arbete, som tidigare varit avsett att i mer allmän mening fostra karaktären och stärka fysiken, blev nu en artikulerad del av behandlingen – antingen därför att det syftade till en specifik rekommodifiering genom arbets- och yrkesträning, eller därför att det mer allmänt beskrevs som ”ett led i vårdarbetet”. Trots att man som vanligt satte de arbetsföra i vanligt arbete och de mindre arbetsföra i enklare arbete hette det i början av talet att arbetsträningen och arbetsterapin var viktiga ”led i behandlingen”. Men arbetet var egentligen bara ett indirekt vårdinstrument, i den meningen att man kunde se arbetet som vård men knappast låta vårdhänsyn bestämma arbetets art och utformning. På Brotorp återkom i mitten av -talet också önskemålet om att man ”på arbetsträningen finge lägga enbart vårdsynpunkter och inte som nu ekonomiska synpunkter”. SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelser  & .  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Venngarnsstyrelsen till Kungl. Maj:t, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns anslagsäskanden .  SSA, VA; B II:, PM bifogat till / års anslagsäskanden.  SSA, VA, B II:, Venngarns anslagsäskanden .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. § a/, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, Bil. § d/ , Brotorps verksamhetsberättelse .  267 EN MEDICINSK UTMANING? Flitpenning och dagpenning På Brotorp upplevde man alltså en konflikt mellan ”vårdsynpunkter” och ”ekonomiska synpunkter”, en konflikt som annars var påtagligt frånvarande i det konkreta vårdarbetet under denna period. Arbetsdriften rationaliserades i syfte att vänja de intagna vid industrins tempo samtidigt som vissa särskilda arbeten förbehölls de mindre arbetsföra, en konstruktion som levde i bästa välmåga under ett lager av vårdspråk. Den i den offentliga debatten så principiellt viktiga frågan om alkoholmissbrukarnas sjukdomsstatus fick i det konkreta vårdarbetet sålunda inte något principiellt svar; vissa intagna var lite krassliga och fick därför sysselsättas i terapin, andra var det inget större fel på och de kunde därför sysselsättas inom den reguljära arbetsdriften. Denna pragmatism kom även att prägla frågan om hur de intagna skulle ersättas ekonomiskt. Anstalterna åtnjöt liksom i andra frågor stort självbestämmande när det gällde formerna för och nivån på den betalning som man erlade för arbete på anstalten. Så sent som  fanns det heller inga centrala direktiv för arbetsersättningen. Det traditionella flitpenningsystemet utmönstrades dock ur anstaltsvården under talet. Den ”ersättning för sitt arbete” som den intagne hade tillerkänts i enlighet med Venngarns första stadga, hade från och med  utgått ”till uppmuntran och belöning för flit och välförhållande” och sedan  för ”arbetsvilja och välförhållande”. Formuleringen hade sedan  skiljt flitpenningen från arbetsinsatsen på ett sätt som nu öppnade för ett ifrågasättande av hela flitpenningsystemet. Arbetsdriftens industrialisering innebar nämligen att inte bara produktionen utan helst också lönesättningen skulle följa något som liknade företagsekonomiska principer. Utifrån en allt tydligare ambition att träna de intagna inför det civila arbetslivet framstod nu ackordsarbetet som vårdideologiskt eftersträvansvärt. Enligt utredaren Folke Boström borde så många arbetsuppgifter som möjligt ackordsättas, eftersom detta var det bästa sättet att ”öka arbetsträningen, konditionen, ambitionen och arbetstekniken”. De ökade arbetsinkomster som den intagne därigenom skulle kunna få stimulerade också arbetsviljan och bidrog till ”självtillit och självförtroende”. Redan alkoholistvårdsutredningen hade föreslagit inskränkningar i bruket av flitpenningen som disciplinmedel. Flitpenningens alltför lösa samband med SoS, NvB,  B I:, d.nr. VI /A , Utlåtande över motioner ang. lydnadsföreskrifter, / .  SFS :, § ; SFS :, § ; SFS :, § .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Förslag om ny arbetsersättning, / , s. . Detta gav även Socialstyrelsen uttryck för i: Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor :, s. .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Förslag om ny arbetsersättning, / , s. .  SOU :, s. .  268 6 . Anstaltstvården arbetsprestationen, och det faktum att flitpenningen var villkorad och beroende av andra förhållanden än arbetsinsatsen, sågs nu också av Boström som något förlegat och repressivt. Att använda flitpenningen som disciplinmedel var en metod som härrörde från ”alkoholistvårdens tidigare år”, när man ansåg ”människor i gemen hade fri vilja att välja mellan ont och gott”, men det var knappast en metod som hörde hemma i en modern alkoholistvård. Boström föreslog därför att flitpenningen skulle knytas mer exklusivt till arbetsinsatsen: Liksom den fria arbetsmarknaden icke tillåter, att störande uppträdande från en enskild på minsta sätt får påverka hans arbetsförtjänst, bör dylik åtgärd icke ifrågakomma på en vårdanstalt, där så många ömtåliga personer med anpassningssvårigheter vårdas, och där vården med alla medel, nästan främst med arbetsträning, vill åstadkomma en rehabilitering av patienterna. Flitpenningen måste därför i huvudsak vara beroende av den åstad komna arbetsprestationen. Detta var den ena utvecklingslinjen: en ersättning till de intagna med en tydligare koppling till arbetsinsatsen, en utveckling som dessutom kunde försvaras med vårdretorik. I ett utlåtande över Socialstyrelsens förslag till nya riktlinjer för flitpenningen redogjorde John Lönnberg för den andra utvecklingslinjen bort från flitpenningsystemet: en fast dagpenning till en allt större del av klientelet. Denna utvecklingstendens, som kan sägas ha blivit genomförd först i och med  års sjukpenningreform, möjliggjordes av behandlingstänkandet inom alkoholistvården, ett tänkande som återspeglade uppfattningen ”att anstaltsvistelsen i första hand avser att bereda de intagna vård”. På Venngarn föregick man både centrala direktiv och lagändringar. Redan  hade Venngarnsledningen och Socialstyrelsen kommit överens om att man borde införa något slags ”dagpenning åt sjuka vårdtagare” (se kapitel ). Under -talet kom denna sjukpenning att te sig väldigt lågt satt ( öre), eftersom de flesta sjuka nu också kunde ägna sig åt arbetsterapi för vilket det utgick en högre flitpenning ( krona). Av denna anledning ville anstaltsstyrelsen höja dagpenningen, vilket man också snart gjorde. I början av -talet hade dagpenningen höjts till två kronor, SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Förslag om ny arbetsersättning, / , s. . Ibid, s. .  SSA, VA, A I:, Bil. AS /, PM ang. flitpenning, / .  SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Venngarnsstyrelsen till Kungl. Maj:t, / . Se även: VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § ; VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § ; VA, A I:, Bil. AD /, Inrikesdepartementet till Venngarnsstyrelsen, / ; VA, A I:, Bil. AD /, Meddelande ang. dagpenning och flitpenning, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns anslagsäskanden ; VA, F IV:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § .   269 EN MEDICINSK UTMANING? något man menade var värdefullt ”ur vårdsynpunkt”. Men det var också ”ändamålsenligt och ur vårdsynpunkt tillfredsställande” att man hade kunnat gå över till arbetsersättning i form av timpenning. I ett yttrande över nykterhetsvårdsutredningens förslag gjorde Venngarnsstyrelsen gällande att man önskade se en större skillnad på nivåerna mellan arbetsersättning och dagpenning, detta för att ”stimulera arbetsviljan”.  ersattes den äldre formen av flitpenning av en enhetlig dagpenning till sjuka och nyintagna samt timpenning och ackord till dem som arbetade, en reform som hade efterlysts och gillades på Venngarn. Den vildvuxna flora av flitpenningsbestämmelser som hade växt fram fick Socialstyrelsen att utarbeta ett förslag till enhetliga grunder för flitpenningen på samtliga anstalter, något man välkomnade på Brotorp där man förutsatte att flitpenningen för kvinnliga klienter nu skulle bli jämställd med den för män. Även på Brotorp diskuterades frågan om dagpenning, inte som ett principiellt spörsmål utifrån de intagnas eventuella sjukdomsstatus, utan som ett praktiskt sätt att fördela fickpengar till sjuka vårdtagare.  beslöt anstaltsstyrelsen att de sjuka skulle få  krona om dagen i dagpenning, en ersättning som skulle kunna dras in av direktören som en disciplinåtgärd. Från och med  följde man Socialstyrelsens rekommendationer om både flitpenning och dagpenning. Fritid Fram till -talet definierades fritiden negativt: det var den tid som inte var arbetstid. Genom anstaltens försorg möjliggjordes både kulturella evenemang och idrottsligt utövande, men från anstaltens sida ställdes inga uttalade förhoppningar på de intagnas fritid. Från mitten av -talet märktes oftare hur fritiden blev något som kunde vinnas för behandlingens syften, även om det ännu var många år kvar innan -talets totalt behandlande anstalt helt tog fritiden i besittning. På Venngarn betraktades de intagnas fritidssysselsättning  som ”en viktig del i behandlingsarbetet”, och man varnade för vad en bristfällig fritidsverksamhet skulle kunna leda till: SSA, VA, F IV:, Socialstyrelsens föreskrifter ang. flitpenning,/ . SSA, VA, E I:, Venngarn till Socialstyrelsen, / .  SSA, VA, A I:, Bil. BÖ /, Utlåtande…, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AS /, Socialstyrelsen till de statliga vårdanstalterna, / ; VA, E I:, Venngarn till Socialstyrelsen, / ; VA, A I:, Bil. AS /, PM ang. flitpenning, / ; SFS :, Kungörelse angående ändring i stadgan för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare, § .  ULA, RuA, C I:, Bil. § a/, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; RuA, C I:, Bil. BS /, Brotorpsstyrelsen till Socialstyrelsen, / .   270 6 . Anstaltstvården Erfarenheten visar, att sysslolöshet på en anstalt under fritiden skapar problem av en sådan storleksordning att hela syftet med vården förfelas. Har de intagna icke möjlighet till stimulerande sysselsättningar på fritiden förfaller de gärna till kverulans och gängbildning av olämpligt slag. Rymningar och indisciplinärt uppträdande på anstalten hör också intimt samman med en illa använd fritid. Denna syn på overksamhetens subversiva effekter delades av nykterhetsvårdsutredningen som slog fast att ”sysslolöshet på en anstalt skapar god jordmån för kverulans och ovederhäftig agitation, stimulerar rymningstendenser och osund gängbildning samt bidrager till att fixera de intagnas tankar vid de negativa sidorna av det ingripande, för vilket de blivit föremål”. Utifrån denna hotbild menade man därför att fritidssysselsättningen borde betraktas som ”ett vårdmoment av väsentlig betydelse”. Fritidsverksamheten var alltså preventivt ordningsskapande, något också Venngarns fritidsledare gav uttryck för  då han menade att sysslolöshet skapade ”konfliktsituationer” som kunde undvikas med en intensifierad fritidsverksamhet. Vid sidan av denna konfliktdämpande funktion syftade fritidsverksamheten främst till att aktivera de intagna. På Venngarn uppmärksammade man i början av -talet de behandlingsvinster som en organiserad fritidsverksamhet kunde ge och man ansökte följdriktigt om att få en fritidsassistent. Man företog också en undersökning bland de intagna för att utröna vilka fritidssysselsättningar de föredrog.  hade tv-apparater installerats på samtliga vårdavdelningar och tvtittandet blev snabbt ”ett uppskattat inslag i fritidsverksamheten”. Men i början av -talet hade man övergivit denna okritiska inställning till tv-mediet och man fann det då vara viktigt att ”skapa alternativ till patienternas ibland dominanta intresse för TV-programmen, vilka i och för sig inneburit en nyttig fritidsform ehuru av passiv karaktär”. I den alternativa fritidsverksamheten ingick nu en hobbykurs i träslöjd, schack- och bridgeturneringar, fotbollsturneringar, ”exkursioner i tävlingsform”, turneringar i hockey-bockey, badminton- och bordtennistävlingar. Anstalten fick också återkommande besök av olika teatersällskap. Denna intensifierade fritidsverksamhet bedrevs på försök och syftade till att ”stimulera till SSA, VA, A I: , Bil. BD /, PM ang. fritidsverksamheten, / . Ökat intresse för fritidsverksamheten redan i: VA, B II:, Venngarns anslagsäskanden för .  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Förslag till ny statlig vårdanstalt, / , s.  f.  Ibid., s. .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Rapport ang. fritidsverksamheten, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, B II:, Venngarns anslagsäskanden ; VA, F IV:, Undersökning (–/ ) ang. fritidsintressen.  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  271 EN MEDICINSK UTMANING? sunda fritidsvanor”. Troligen uppnådde man väntade resultat för redan  kunde man meddela att biblioteket lånade ut fler böcker och att ”patienternas fritid icke längre syns så behärskad av TV-programmen”. På Brotorp kunde Ebba Rydén rapportera om en fritid som i stor utsträckning liknande den trevliga ordning man hade eftersträvat på Haknäs. Man prenumererade på en mängd tidningar, lånade böcker och såg på tv, åkte på utflykt och anordnade kaffebjudningar: Alla födelsedagar firas med festligt dukat bord och tårta. Fritiden fylls till stor del med handarbeten, vilket roar många av patienterna. Församlingens präst och frikyrkliga grupper ha hållit andaktsstunder med sång och musik och vid de större kyrkliga högtiderna ha gudstjänstbesök gjorts i församlingens kyrka. Men redan , efter utbyggnaden av anstalten och övertagandet av Växjöklientelet, berättade Berit Zetterman om hur det heterogena klientelet ställde till besvär även vad gällde fritidsverksamheterna (och inte bara i arbetet). Man försökte med viss klubbverksamhet och företog en del utflykter, åkte på gudstjänstresa och kyrkkaffe, ”länkdans” i Kumla och Örebro och bjöd även in olika länkföreningar (och deras fruklubbar) för diskussioner och underhållning med dans. Man gick på teater, men tv-tittandet minskade intresset för bio. En vårdare startade också en föreläsningsförening. Mindre lyckat var det att upprätthålla något slags grupp- eller tävlingsverksamhet, eftersom inte det tycktes passa ”den vuxna kvinnans psyke”. Vårdens verkan: Förhandlingen Behandlingen bredde ut sig inom anstaltsvården, men någon behandling som uttalat inriktade sig på själva alkoholmissbruket var det inte tal om. I undantagsfall vädrades idéer om hur den dominerande arbetsdriften – i form av en närmast vetenskapligt förankrad arbetsterapi – eller den sekundära medicinska behandlingen, skulle kunna bota alkoholmissbruket. Vanligare var att arbetsterapin fungerade som ett enklare slags arbete utan djupare behandlingsinnehåll och att den medicinska, psykologiska eller sociala terapin hade till syfte att möjliggöra behandling. Om man får döma efter vilken verksamhet som präglade anstaltslivets vardag mest, var arbete fortfarande den dominerande behandlingen. Men med arbetsIbid. SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse . Även: VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse .   272 6 . Anstaltstvården driftens begynnande industrialisering nådde man under -talet nya ambitionsnivåer; anstaltsvården åtog sig nu en rehabiliteringsuppgift värdig ett modernt industrisamhälle och man nöjde sig inte längre med att fostra karaktären eller stärka fysiken genom ett aldrig så hälsosamt, men hopplöst daterat, jordbruksarbete. Om behandlingstanken ska förstås i mer generell mening – som en allmän förbättringstanke – så präglades anstaltsvårdens arbetsdrift under denna period av, om inte en ny, så i alla fall en ambitiösare behandlingstanke. Mycket förblev sig likt på anstalterna, även om gamla företeelser som arbete, fritid och flitpenning fylldes med ett behandlingsinnehåll. Det var fortfarande brotten mot specialindikationerna som stod i centrum för vårdverksamheten, inte brottet mot generalindikationen. Därför kom den offentliga debattens förskjutning från skydds- till vårdhänsyn oftast inte att åtföljas av några nya kriterier på en botad klient inom tvångsvården. Gamla krav på arbete, bostad och anständiga familjeförhållanden kvarstod som bedömningskriterier även under denna period, och svaret på frågan om vem som var en botad alkoholmissbrukare känns därför väldigt bekant. De flexibla interneringstiderna utgjorde här ramverket för den förhandling mellan de alkoholistvårdande myndigheterna och klienten som var det tydligast verkande vårdinstrumentet. Behandlingstanken och de flexibla interneringstiderna Interneringstiderna – individuellt flexibla, men också med en bortre gräns – tydliggjorde alkoholistvårdens mellanläge mellan vård- och skyddsinstitution. Liksom i alkoholistlagen bestämdes de maximala vårdtiderna till ett eller två år, det senare om personen ifråga hade varit intagen på allmän alkoholistanstalt inom en femårsperiod innan det nya intagningsbeslutet. Ovanpå detta kunde interneringstiden förlängas i ytterligare två år, om den som beslutet avsåg kunde anses vara farlig för annan eller sig själv, om han hade varit intagen minst tre gånger tidigare på allmän alkoholistanstalt eller om en person som redan var intagen på anstalt ”med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att föra ett nyktert liv”. Precis som innan  kunde alltså den maximala interneringstiden bestämmas till mellan ett och fyra år. Den faktiska interneringstiden var dock avhängig den tidpunkt då den intagne kunde anses vara färdigvårdad. Enligt nykterhetsvårdslagen var målsättningen med vården att den intagne skulle återföras till ett nyktert liv, en målsättning som mildrades ordentligt av Socialstyrelsen : ”Målet för själva anstaltsvården måste vara att se   SFS :, §§  & ; SFS :. SFS :, § . 273 EN MEDICINSK UTMANING? till att patienten är i bättre skick då han lämnar anstalten än då han kom”. I själva verket kom även denna aspekt av anstaltsvården att förbli en lokal angelägenhet. Praktiska omständigheter och ett hårt drivet rättvisekrav från de intagna hade många gånger omöjliggjort individualiserade vårdtider, men behandlingstanken stärkte argumenten för dessa; man skulle vårda de intagna tills de blev friska och inte under en bestämd tid. Föreställningen bland de intagna om att det fanns en fast interneringstid att sitta av innan försökspermission var dock så pass rotad att Venngarnsanstalten till och med drog på sig en JO-anmälan när man inte släppte ut en intagen efter fyra månader. Anmälan ledde inte till någon åtgärd, men anmälaren var inte helt fel ute. Visserligen framhölls att anstalten tillämpade individuella vårdtider och att det skedde en bedömning utifrån en mängd faktorer som hälsotillstånd, arbetsförmåga, klientens insikt om sin situation, arbets- och bostadsmöjligheter, men samtidigt höll sig anstalten med ”generella normer” för den tid som de intagna skulle sitta på anstalten innan de fick sin första försökspermission: vid försökspermission till inackorderingshem var normen tre månader, annars fyra månader. Förstagångsintagna kunde räkna med en vårdtid på tre och en halv månad och recidivister ”i lagens mening” fyra och en halv månad. ”Normal vårdtid tillämpas som regel”, avslutade Venngarns direktör Yngve Monie  sitt brev till en undrande anstaltsledning på Svartsjö. Men behandlingstanken smög sig på i början av -talet och nyinrättade behandlingskollegier skänkte extra tyngd åt behandlingsaspekten vid fastställande av vårdtiden. Enligt Gudhems direktör Nils Magnusson tog man  hänsyn till (och i graderad ordning): ”den fysiska och psykiska hälsan, graden av alkoholproblem och insikt i dessa, den sociala situationen (arbete, bostad, familjesituation), hänsyn till samhällsskyddet och anpassningen på anstalt”. Hänsyn till samhällsskyddet och anstaltsanpassningen kunde enligt Magnusson visserligen inte försvaras utifrån en vårdtanke, men det var ändå faktorer som man emellanåt tvingades beRåd och anvisningar i socialvårdsfrågor :, s. . För vittnesbörd om och resonemang kring rättvisetänkandet inom anstaltsvården, se: Berit Zetterman, ”Runnagården – Brotorp”, Nykterhetsvården, :, s. ; Kurt Gordan, ”Rättvisekravet inom vårdarbetet”, Nykterhetsvården, :, s. ; Berit Zetterman, ”Frivillighet – tvång”, Nykterhetsvården, :, s. .  RA, JO, F I:, /, JO-anmälan, /  & JO-beslut, / . Ang. den utbredda föreställningen om fixerade vårdtider, se även: SOU :, s.  f.  SSA, VA, A I:, Bil. AS b/, PM ang. klagoskrift, / ; VA, E I:, Venngarn till Svartsjö, / .  SSA, VA, E I:, Venngarn till Svartsjö, / .  Nils Magnusson, ”Om att variera vårdtiderna på anstalt”, Nykterhetsvården, :, s. . Ang. Gudhems strävan efter individualiserade vårdtider, se även: SoS, NvB, F VIII:, d.nr. , Inspektionsrapport över Gudhem, / .   274 6 . Anstaltstvården akta. Anstaltens förhandlingsordning tog som vanligt sin utgångspunkt i ett rekommodifieringsperspektiv, men det var alltså en medikaliserad – eller i alla fall behandlingsimpregnerad – rekommodifiering man eftersträvade på Gudhem. Magnusson explicitgjorde nämligen att man endast undantagsvis gjorde bedömningar utifrån den samhällsskyddsaspekt som var lagens yttersta syfte. Den medicinska behandlingen må ha spelat andrafiolen vid behandlingen av de intagna, men då det kom till att motivera de individuella vårdtiderna kunde den medicinska expertisen fylla en betydelsefull roll. Det rättvisetänkande som möjliggjordes vid en ”social motivering” av interneringstiden, då de intagna kunde jämföra sin sociala skadegörelse och argumentera utifrån dessa jämförelser, omöjliggjordes enligt länsläkaren Georg Lundin om anstaltsregimerna blev mer medicinsk präglade. På en ”medicinskt ledd anstalt” blev det lättare att hävda att ”Andersson är mera sjuk än Pettersson och att Karlsson inte kan klara sig ute på länge än”. Dessutom torde det enligt Lundin vara enklare för anhöriga att ”acceptera den medicinskt ledda anstaltens krav, och den sjuke torde ha svårare att spela ut dem mot en medicinsk anstaltsledning än mot en social”. Även ur denna aspekt kunde och borde medicinen sålunda tas i bruk för att uppnå syften som knappast var att betrakta som medicinska. Anstalterna fick dock inte medicinska ledningar och här var det hela tiden en avvägning mellan det praktiskt genomförbara och det vårdmässigt eftersträvansvärda. Ännu i mitten av -talet förekom på Venngarn samling kring ”en viss norm”, samtidigt som det inte var ”vårdmässigt att utmäta generella vårdtider”. Behandlingsplanen såg olika ut för olika intagna, varför det också skulle vara behandlingsprogrammets omfattning som bestämde vårdtidens längd, men det torde ha varit svårt för anstaltsledningen att fullt ut hävda interneringstiden med vårdargument eftersom den samtidigt var ett av anstaltens främsta disciplininstrument. Så kunde till exempel interneringstiden innan permission förlängas om en intagen hade spelat kort på nätterna. Anstaltens direktör Yngve Monie var dock noga med att motivera detta med vårdargument (utifrån den underförstådda meningen att vården inte bara syftade till nykterhet utan även arbetsamhet), då kortspel om nätterna kunde medföra ”andra oordningar på anst [anstalten] i form av arbetsolust, arbetsvägran etc.”. ”Ytterst kan således kortspel påverka avgångsdagen”, menade Monie. ”Vården av återfallsklientelet”, Nykterhetsvården, :, s. . Strävan mot och pläderingar för differentierade vårdtider även i: Bertil Håkansson, ”En allt starkare kedja”, Nykterhetsvården, :, s.  f.  ”Vården av återfallsklientelet”, Nykterhetsvården, :, s. .  SSA, VA, B II: & , Venngarns verksamhetsberättelser  & .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  Ibid.  275 EN MEDICINSK UTMANING? Vårdtiderna sjönk under -talet, något som enligt Socialstyrelsen berodde på den höga efterfrågan på vårdplatser. Alla anstalter strävade dock knappast efter individuella vårdtider. På Svartsjö tillämpade man i början av -talet standardiserade vårdtider och ansåg det dessutom vara orealistiskt att individualisera vårdtiderna för det klientel som satt där. På Åsbrohemmet landade försöket med individuella vårdtider i början av -talet i kortare, men föga individualiserade, vårdtider. Men på Venngarn och på Brotorp gick utvecklingen mot både kortare och, i enlighet med behandlingstanken, mer individualiserade vårdtider. Detta var sedan gammalt en anledning till konflikt mellan de intagna som såg sig dömda till ett straff som helst skulle vara tidsbestämt och en anstaltsledning som med lag, stadga och vårdargument i ryggen kunde propsa på den enskilda individens bot, bättring och civila möjligheter (i form av bland annat arbete och bostad). På Brotorp menade man visserligen att anstaltens gruppsamtal hade ökat förståelsen för de individuella vårdtiderna, men inte förrän  kunde Socialstyrelsen konstatera att även de statliga anstalterna hade infört individuella vårdtider, ”vilket mottagits väl av patienterna”. Arbetsargumentet Vårdtiderna individualiserades med hjälp av permissionsinstitutet och det var sålunda argumenten för och emot en försökspermission som var bestämmande för när en intagen kunde sägas vara färdigvårdad. Efter ansökan av den intagne var det anstaltsstyrelsen eller direktören som beviljade försökspermissionen. Anstaltsledningen hade dock enligt nykterhetsvårdslagen inte någon skyldighet att behandla en permissionsansökan innan fyra månaders interneringstid hade förflutit. Nykterhetsnämnderna var inte delaktiga i permissionsbeslutet, men de anmodades att uttala sig inför dessa och här blottades ibland en konflikt mellan de överfulla anstalternas vilja att permittera de intagna och nykterhetsnämnderna ovilja mot att få hem dem till kommunen. I samband med försökspermissionen meddelades klienten lydnadsföreskrifter, som ännu  inte var standardiserade. I Venngarns lydnadsföreskrifter stipulera”Nykterhetsvården”, SM, :–, s. . SoS, NvB, F VIII:, d.nr. VI , Inspektionsrapport över Svartsjö, / ; Holm , s. .  ULA, RuA, C I:, Bil. AÖ /, Brotorps verksamhetsberättelse över ; RuA, C I:, Bil. § /, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuÖ, Brotorps verksamhetsberättelse ; SSA, VA, E I:, Sammanställning…, / .  -månadersregeln hade föreslagits av alkoholistvårdsutredningen som därigenom hoppades kunna stävja utvecklingen mot allt kortare vårdtider. SOU :, s. .  SFS :, s. § ; SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SoS, NvB,  B I:, d.nr. VI /A , Utlåtande över motioner ang. lydnadsföreskrifter, / .   276 6 . Anstaltstvården des bland annat att den permitterade skulle leva ett nyktert liv, men vid sidan av denna försäkran kunde en intagen anföra ett antal beaktansvärda argument för sin försökspermission: Som skäl för min anhållan önskar jag framhålla, att jag befinner mig i stora ekonomiska svårigheter därför att jag har hustru och tre minderåriga barn att dra försorg om. Varken min hustru eller nykterhetsnämnden i min hemort kommer att motsätta sig en försökspermission från den  oktober. Nykterhetsnämnden arbetar f.n. med mitt fall och kommer att bereda mig lämplig sysselsättning så snart som möjligt. Det är min innerligaste önskan att det skall bli möjligt för mig att i fortsättningen föra ett nyktert och ordentligt liv och bli en nyttig kugge i samhällsmaskineriet, detta icke blott med tanke på min maka utan även av omtanke om mina små barn. Jag har aldrig tidigare vistats på anstalt, men har nu sett vart ett fortsatt spritmissbruk leder. Jag hoppas att Styrelsen beaktar min ansökan och ger mig möjlighet att börja ett nytt  liv tillsammans med min hustru och mina barn. Ovan ställda motivering till Venngarnsstyrelsen kompletterade en permissionsansökan där den intagne anförde de flesta giltiga argument för en försökspermission: försörjningsbörda och -vilja, en strävan efter ett nyktert och ordentligt liv, rimliga möjligheter att få ett arbete och en välvilligt inställd nykterhetsnämnd och hustru. Denna man fick också en ovanligt tidig försökspermission. Arbetet stod fortfarande i centrum inom anstaltsbehandlingen, och arbetet stod också i centrum då de intagna på Venngarn skulle permitteras. När direktören  kunde vittna om att någon var ”en bra arbetare”, var det inte heller långt tills vederbörande fick en tillfällig permission i syfte att just söka arbete, varefter en försökspermission kunde inledas. Arbete och bostad var fortfarande giltiga argument inför permissioner och utskrivning. Så skulle det också vara enligt Venngarns styrelse, som av den anledningen motsatte sig en förstärkt rättssäkerhet genom inrättandet av så kallade socialdomstolar. Anstaltsledningen menade att det var viktigt att man kunde göra individuella bedömningar på anstalten, utifrån den intagnes ”möjligheter att föra ett nyktert liv, hans hälsotillstånd och arbetsförmåga, förutsättningarna för arbete och bostad vid avgången, relationen till familjen m.m.”. Med SSA, VA, F II:, PA /, O.O. till Venngarnsstyrelsen, / . SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SoS, NvB,  F VIII:, Inspektionsrapport över Venngarn, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AS /, Remissyttrande över SOU :, / . Redan alkoholistvårdsutredningen hade haft att ta ställning till frågan om alkoholistvårdsärendena skulle handhas av domstolarna, något utredningen inte ville då det kunde ge intrycket ”av att dylika ärenden jämställas med brottsmål” (SOU :, s. ). Frågan väcktes i en offentlig utredning som  föreslog att särskilda socialdomstolar skulle hantera sociala tvångsingripanden (SOU :, Rättsäkerheten vid administrativa frihetsberövanden), något Venngarnsledningen alltså   277 EN MEDICINSK UTMANING?   ( )     ,  ‒  . Antal nyintagna (inkl. överflyttade) resp. antal permissioner 700 250 600 200 500 150 400 300 100 200 50 100 68 67 19 66 19 65 19 63 64 19 19 61 62 19 19 59 60 19 19 57 58 19 19 56 19 55 19 54 19 53 19 52 19 51 19 50 19 48 49 19 19 46 47 19 19 44 45 19 19 42 43 19 19 19 19 19 41 0 40 0 Andel permissioner relaterat till antalet nyintagna (inkl. överflyttade) 300 800 Antal nyintagna och överflyttade Antal försökspermissioner Procentuell andel permissioner av antalet nyintagna och överflyttade Källa: TfNN, –; Nykterhetsvården, –; Venngarns verksamhetsberättelser, –. arbetsutsikter som ett bedömningskriterium blev vårdtiden även under denna period något som var avhängigt konjunkturen. I slutet av -talet hände det till och med att arbetsgivare hörde av sig till Venngarn för att höra efter när en intagen kunde väntas tillbaka till arbetet, och under dessa år var det heller inte så svårt att få försökspermission (diagram ). Antalet försökspermissioner relaterat till antalet nyintagna och överflyttade till anstalten kan ses som ett mått på anstaltsledningens beredvillighet att ge de intagna permissioner, något som i sin tur kan ha varit avhängigt efterfrågan på anstaltens vårdplatser, diagnosen av de intagna och arbetsmarknaden. Andelen försöksperbetackade sig för. Förslaget – som inte realiserades under undersökningsperioden – kritiserades också skarpt av Henrik Klackenberg och SNF. Inte heller Socialstyrelsen önskade några socialdomstolar. Henrik Klackenberg, ”Domstolsprocess i socialvårdsmålen?”, Alkoholfrågan, :; ”Kritik av förslaget om socialdomstol”, Alkoholfrågan :; ”Svenska Nykterhetsvårdsförbundets yttrande över Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden”, Nykterhetsvården, ; ”Socialstyrelsen avstyrker särskilda socialdomstolar”, SM, :, s. –. Se också den av Klackenberg initierade debatten i Expressen (–/, /, / & / ).  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  Att antalet försökspermissioner hela tiden överstiger antalet nyintagna och överflyttade beror på att många intagna hann göra flera (misslyckade) försökspermissioner under året. 278 6 . Anstaltstvården missioner gick i topp . Nu var det – i jämförelse med vad som skulle komma – goda år för de intagna på Venngarn och även om arbetsförmedlingen under tidigt -tal kunde göra bedömningen att en intagen skulle få svårt att hitta arbete i samband med permission, eftersom efterfrågan på byggnadsgrovarbetare hade minskat på grund av ”långt gången rationalisering”, så var det vanligt att arbetsfrågan ordnade sig i samband med permission. Överhuvudtaget fanns det under denna period fortfarande en rad tillfälliga arbeten med vars hjälp de intagna kunde komma ut eller stanna ute: lager-, rivnings- och fabriksarbeten, arbete som flyttkarl, hamnarbete, textilarbete, arbete som murare, grovarbetare, asfaltsläggare och diversearbetare, arbete på expressfirmor, som sotare eller plåtslagare.  fanns det så mycket arbete i Malmö att en intagen enligt den lokala nykterhetsnämnden ”utan svårighet kan skaffa eller anvisas fast sådant vid hemkomsten, om han vill ha”, och  var det ”gott om arbete i Göteborg, men ‘kö till bostäder’ på hotell”. Det var däremot inte så vanligt att de intagna på Venngarn fick de industriarbeten som den nya arbetsdriften skulle förbereda dem inför. Precis som under -talet och förra hälften av -talet sattes under denna period bedömningar av de intagnas arbets- och bostadsförhållanden på pränt och de intagna argumenterade själva för sina försökspermissioner utifrån detta arbetsargument, argument som inte bara fick sin varierande styrka i konjunkturen utan också i säsongvariationen. Under sommaren brukade som vanligt trycket på anstalterna lätta något, och det var också främst under somrarna som de intagna kunde argumentera utifrån möjligheter till säsongsbundna arbeten. Men alla årstider bjöd på sina argument: N. anför som skäl att säsongen för byggnadsarbetare börjar för fullt i maj månad och att arbetsutsikterna är gynnsamma då [---] Så som skäl för denna min ansökan, får jag framSSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / & / ; Intervju med Tomas Uddling, Sigtuna, / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckningar /  & / ; VA, F II:, PA / , daganteckning / ; VA, F II:, PA /, SSNN:s redogörelse, / ; SSA, VA, F II:, PA /, läkarjournal / ; VA, F II:, PA /, Mölndals NN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / . För de goda arbetsmöjligheterna, se även: VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckningar / & / ; VA, F II:, PA /, Mölndals NN:s redogörelse, /  & / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA / , daganteckning / ; VA, F II:, PA , daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, läkarjournal, / ; VA, A I:, Bil. BS /, Plan för tillfällig ökning av platsantalet…, / .  279 EN MEDICINSK UTMANING? föra, att i början på maj är det särskilt gynnsamt med att erhålla arbete [---] Säger sig ha möjlighet att starta en tillverkning av skidbyxor och behöver komma igång med produktionen för skidsäsongen [---] NN Sthlm [Stockholms nykterhetsnämnd] – ass. Ekroth – meddelar, att man nu anställer personal för fullt vid idrottsstyrelsens anläggningar och att N. måste komma hem omgående om han ska ha någon chans att få ett sådant arbete [---] Måste komma ut ganska snart, då sommaren är bästa tiden för fotografering. Tillfredsställande arbetsförhållanden kunde också ursäkta ett och annat brott mot permissionsvillkoren, men mindre tillfredsställande arbetsförhållanden – då någon hade ”skött sig dåligt, firat flera dagar varje månad [och] enl. arbetledn. [var] slö och omöjlig” – låg också alkoholmissbrukaren till last. Nykterhetsnämnden kunde vara väl så informerad om bristande nykterhet, men om någon ”för tillfället har arbete och de allra senaste dagarna skött sig någorlunda” undvek man åtgärder. På Venngarn menade den tillförordnade direktören Paul Samuelsson i början av talet att brott mot permissionsbestämmelserna inte nödvändigtvis behövde medföra ett återförande till anstalten och att det, trots att någon ”klart brutit mot meddelade permissionsföreskrifter”, kunde ”ifrågasättas om ett återförande var absolut nödvändigt”. Syftet med försökspermissionen var dubbelt och syftade mot att pröva både nykterhet och arbetsvilja. Under större delen av -talet var det också lätt, eller i alla fall inte behäftat med alltför stora svårigheter, att finna arbete till de intagna på Brotorp – varför också vårdens syfte kunde formuleras i termer av en återgång till arbetsmarknaden. Försökspermissionerna motiverades också – vid sidan av att den intagna skulle återvända till hem, familj och make – oftast med att hon skulle söka arbete. De intagna på Brotorp gynnades av den ljusa arbetsmarknaden och det hände till och med att ivriga arbetsgivare hörde sig för om när de intagna kunde väntas tillbaka. Eftersom försökspermissionen egentligen var att betrakta som en villkorlig utSSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, O.O. till Venngarnsstyrelsen, / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning /  resp. / . Se även: VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA , daganteckningar /, /, / & / ; VA, F II:, PA / , daganteckningar / – /  & /  – / ; VA, F II:, PA /, Avesta NN:s redogörelse, / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  ULA, RuA, C I:, Direktörens rapport, /  – /  & /  – / ; RuA, F II:/, daganteckningar / , / & / ; RuA, F II:/, daganteckning / .  280 6 . Anstaltstvården skrivning var de giltiga argumenten inför permission också skälen att slutligen få lämna anstalten. Ingenstans i denna behandlingsera motiverades dock en utskrivning med att någon friskförklarades. Argumenten bakom avslutad vård var i stället gamla och välbekanta; att den intagne hade möjlighet att inträda i det civila samhället med dess krav på anständigt leverne, bostad och arbete (eller ansvar för hem). Men anstalten hade sista ordet inför försökspermissioner och  kunde man mot nykterhetsnämndens inrådan ge en intagen permission, då hennes ”prognos inte förbättras med lång vårdtid och med hänsyn till den ständiga platsbristen”. Platsbrist eller inte, så hade man inte argumenterat i termer av ”prognos” innan behandlingstanken drabbade alkoholistvården på -talet. Familje- och försörjarargumentet Pat. [patienten] som sålunda haft de bästa åren tillsammans med hustrun har under den förklimakteriella fasen ej vågat bygga ut en borgerlig miljö tillsammans med den här andra kvinnan efter det första misslyckandet och hankat sig fram och levt Stockholmsäktenskap,  vilket av psykologiska skäl varit felaktigt. Bo Källström, läkare på Venngarn i slutet av -talet, återvände till denna signifikanta brist på borgerliga miljöer hos de intagna på Venngarn även i andra sammanhang och torde väl där implicit ha antytt om inte en lösning på missbrukarproblematiken så i alla fall en orsak till den. De intagnas familjestatus var fortfarande en viktig del av de bedömningar som gjordes av anstaltsklientelet, och på nykterhetsnämnder och anstalter bedömdes de alkoholmissbrukande männens försörjningsförmåga inför intagningar respektive utskrivningar, ett förfarande som man ju också hade stöd för i lagen. Det var heller ingen hemlighet för de intagna att relationen till familjen spelade in inför försökspermissioner. Anstaltsstyrelsen hade ULA, RuA, F II:/, daganteckning / . SSA, VA, F II:, PA /, läkarjournal / .  SSA, VA, F II:, PA /, läkarjournal / .  SSA, VA, F II:, PA /, MSNN:s redogörelse, /  & / ; VA, F II:, PA /, Förhör hos Länsstyrelsen, –/ ; VA, F II:, PA /, Mölndals NN:s redogörelse, /  & / ; VA, F II:, PA /, SSNN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, Hallsbergs NN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, Sköns NN:s redogörelse, / ; VA, F II:, PA /, Sundbybergs NN:s, / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, Umeå NN:s redogörelse, / . I.o.m. nykterhetsvårdslagen tydliggjordes det manliga försörjaransvaret ytterligare och nu möjliggjordes även ingripanden vid pliktförsummelse mot frånskild hustru. Referat av socialvårdsmål avgjorda i regeringsrätten år , Stockholm , ref. ; SOU :, s. ; SFS :, §  & .   281 EN MEDICINSK UTMANING? bland annat att ta ställning till skrivelser där den intagnes hustru ”sade sig vilja ‘ta tillbaka allt’ och anhöll att mannen skulle få ‘lämna anstalten’”. Anstaltens psykiater kunde också tillstyrka permission om nykterhetsnämnden ”och miljön hemma [fästmön] vill ha tillbaka pat.”. Och om hustrun till någon intagen ville ”ge maken ännu en chans”, kunde det åtminstone leda till att en i övrigt skeptisk nykterhetsnämnd ”icke principiellt” avstyrkte en permissionsansökan. När samme man ville förlänga sin permission ”för att bistå h:n [hustrun] med ekonomisk hjälp” medgavs också det. Försörjningsargumentet var fortfarande giltigt och en person som hade lyckats skaffa arbete (och hade en gravid hustru) fick försökspermission, trots att han hade rymt från anstalten och inte återvänt. Någon annan ville ha försökspermission eftersom hustrun tvingats sluta sin anställning, ”varför hon och övriga familjen behöver ha mig hemma nu”. Och även om nykterhetsnämnden fick ständiga vittnesmål om fylleri och brott mot permissionsbestämmelserna kunde en arbetsam klient, som dessutom hjälpte sina föräldrar ekonomiskt, stanna länge i frihet. Familjenormen frammanade ett strategiskt tänkande hos de intagna på Venngarn. Det var viktigt att få hemmets uttryckliga godkännande inför försökspermissioner och utskrivningar och det hände att en intagen försökte förmå en annars ovillig hustru att ringa anstalten för att göra gällande att han var välkommen hem (vilket han i detta fall inte var). En annan intagen på Venngarn visade i ett utsmugglat brev till sin fästmö att han var väl medveten om hur man fick försökspermission: Vad är anledningen till att du inte skriver? Efter  mån. får man veta den dag man kommer hem. Men direktören sade mig att Då inte min fästmö skrivit mer än ett brev på över  mån. anser han att förhållandena hemma är sådana att han inte kan säga någon tid för hemresa. Vill Du vara orsak till att jag skall stanna kvar längre än nödvändigt. [---] All avg. och ank. post läses, vill du att jag skall komma hem får Du vara vänlig att skriva. Men Du måste skriva att Du vill ha hem mig […]. SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § . SSA, VA, F II:, PA /, psykiaterns anteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / . Liknande bedömning i: VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, A I:, Bil. BS /, MSNN till Venngarn, /  resp. Venngarnsstyrelsen till Socialstyrelsen, / .  SSA, VA, F II:, PA /, O.O. till Venngarnsstyrelsen, / .  SSA, VA, F II:, PA , daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, Brev från O.O., november . Se även: VA, F II:, PA / , GSNN:s övervakningsanteckningar, / – / . Att smuggla ut breven var det enda sättet   282 6 . Anstaltstvården Mannens fästmö ville nu verkligen inte ha hem sin våldsamme fästman varför hon i stället vidarebefordrade brevet till Malmö stads nykterhetsnämnd. Historien sammanfattar väl anstaltsvårdens familjenorm: den var en villkorad möjlighet för den anstaltsintagne som ibland överensstämde, men emellanåt kolliderade, med hemmafrontens möjligheter och önskemål. Här tillskrevs i regel hemmet vetorätt. Det var inte alla hemmafruar som med Zettermans ord skulle ”ut i arbetslivet efter åren i äktenskapet”; vissa skulle helt enkelt tillbaks till hemmet och då motiverades försökspermissioner med att någon skulle ”till sitt hem” eller ”till sin make och dotter”. Mer sällan motiverades de kvinnliga klienternas permissioner med deras försörjningsbörda. Nära förbundet med familjeargumentet var här i stället en bedömning av kvinnornas sexualmoral, en bedömning som inte kom på pränt med mindre än att den låg dem i fatet. Dessa bedömningar minskade avsevärt jämfört med den närmast obligatoriska sedlighetskontroll som rådde under -talet. Men fortfarande kunde man i läkarintyg vittna om hur en intagen bott på pensionat och där ”mottagit en mängd olika manliga personer i berusat skick” eller hur någon förde ”en ambulerande tillvaro mellan olika bostäder disponerade av ensamstående herrar”. Som vanligt – men mer sällan – borgade denna könsspecifika bedömning också för könsspecifika svar på nykterhetsnämndsredogörelsernas förtryckta frågor. Frågan om ekonomisk ställning kunde där besvaras med att den ekonomiska situationen var dålig, ”men genom manliga bekanta har hon än så länge klarat utav sin försörjning”. Frågan om alkoholmissbrukets uppkomst och utveckling kunde besvaras med att den presumtive klienten ”är lättledd och har mycket svårt för att avstå från rusdrycker när hon av manliga personer blir bjuden”. Alkoholistanstalternas funktion som otrohetsanstalter understödde denna sexualmoral och det hände fortfarande i mitten av -talet att en svartsjuk fästman vände sig till nykterhetsnämnden när hans fästmö, som sedan togs in på Brotorp, uppehöll sig hos en annan man. att meddela sig med omvärlden utan att anstaltsledningen fick kännedom om det. De lyckade utsmugglingarna torde vida ha överträffat de misslyckade (som den ovan), men det finns ändå ett antal brev i akterna som via omvägar kommit tillbaka till anstalten.  ULA, RuA, C I:, Bil. BD /, PM angående nykterhetsvårdsutredningens betänkande, / ; RuA, C I:, Direktörens rapport, /  – /  & /  – / .  ULA, RuA, F II:/, Läkarintyg, / ; RuA, F II:/, Gävle NN till Brotorp, / .  ULA, RuA, F II:/, Gävle NN:s redogörelse, / .  Ibid.  ULA, RuA, F II:/, Gävle NN till Brotorp, / . 283 EN MEDICINSK UTMANING? Behandlingsargumentet Under denna period kom ytterligare ett argument att samsas med de äldre inför försöks-, kort- och veckopermissioner, nämligen behandlingsargumentet. Framför allt veckopermissionen användes om den kunde anses vara terapeutiskt motiverad (och om arbete och bostad var ordnat), en permissionsform som innebar ”ett värdefullt vårdinstrument i strävan att individualisera vården på anstalten”. Behandlingstanken drabbade också permissionsinstitutet i sin mest medikaliserade form genom Antabus. I början av -talet räckte det emellanåt inte med arbete och bostad inför försökspermissioner, och vissa nykterhetsnämnder såg i Antabus en möjlighet att förhindra inte bara brott mot specialindikationerna utan även mot generalindikationen. De tillstyrkte då försökspermission om vederbörande tog anvisat arbete och inledde eller återupptog en Antabuskur. Utifrån dessa förutsättningar gick också en del intagna med på att ta Antabus inför utsikten att få en försökspermission, medan andra vägrade. Beslutet om permission låg dock hos anstalten, där anstaltsläkaren kunde rekommendera försökspermission även om vederbörande nekade Antabuskur. Det hände också att en presumtiv klient hävdade återupptagen Antabuskur som ett argument mot en återintagning. Tvångsvårdens konfliktdimension Inom en anstaltsvård där behandlingstanken växte sig allt starkare kom bristfälliga eller svårtydbara vårdresultat att undergräva vårdens legitimitet. Men tvångsvården belastades inte bara av sina vårdresultat utan även av sitt ovilliga klientel. I skärningspunkten mellan vårdens tvångsmedel och de intagnas behandlingsovilja framträder ett för tvångsvården viktig särdrag; en konfliktdimension där brott mot anstaltsordningen och mer eller mindre organiserat motstånd mot vårdapparaten möttes med disciplinmedel av olika slag. Konflikterna mellan anstalten och de intagna liknade de som utspelades under tidigare år, men under denna period kom disciplinmedlen oftare att kläs i behandlingens språkdräkt. SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse . SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA / , daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, läkarkort / ; VA, F II:, PA /, O.O. till Överståthållarämbetet, / ; Intervju med Curt Åmark, Bromma, / .  Med sociologen Talcott Parsons skulle man kunna säga att de tvångsintagna i stor utsträckning förvägrade vårdprocessen de samarbetsvilliga patienterna. Talcott Parsons, ”Illness and the Role of the Physician – A Sociological Perspective”, American Journal of Orthopsychiatry, :, s.  ff.   284 6 . Anstaltstvården Motstånd Venngarnsanstalten hade sedan länge varit en anstalt för mer belastade klienter och under åren hade ombyggnader och anslagsäskanden motiverats utifrån bilden av ett alltmer besvärligt klientel. Denna utveckling fick ny fart efter  års reform, då man på Venngarn upplevde att en utbyggd öppenvård lämnade anstalten med ett i negativ mening än mer selekterat klientel. Anstaltens tillförordnade direktör Paul Samuelsson menade  att platsbristen på Svartsjö och Salberga, samt det faktum att Venngarn fortfarande saknade en sluten avdelning, ytterligare spädde på svårigheterna. Det hände att intagna hann berusa sig – gånger på anstalten eller avvika – gånger innan någon förflyttning kom till stånd. Det hade till och med förekommit knivdragning och våldsamt motstånd vid omhändertagande av berusade personer. Därutöver kunde Samuelsson berätta om både arbetsvägran och annat indisciplinärt uppträdande. Anstaltsdirektörens konkreta förslag var en omedelbar personalförstärkning. Anstaltens stränga reglemente medgav en mängd konfliktytor för de intagna, och sådana allvarliga ordningsproblem som berusningar och våldsamheter måste ha upplevts som särdeles allvarliga på en anstalt där man till vardags hade att beivra och förhindra att de intagna promenerade utanför anstaltens fritidsområde eller att de pratade längre i telefon än de stadgade sex minuterna. Arbetsdriften var även under denna period en av de vanligare arenorna för konflikter eftersom ett utmärkande drag för anstaltslivet var en ordning som bjöd på arbete i alla dess former, men samtidigt förbjöd varje organiserande av arbetskraften. Ingen fackförening åtog sig att föra de intagnas talan; arbetstider, löner och andra arbetsvillkor bestämdes enväldigt av anstaltsledningen med stöd och riktlinjer hos Socialstyrelsen och i anstaltsstadgan. Individuella klagomål på usla arbetsförhållanden eller låga löner sågs i enlighet med detta aldrig som förhandlingsinlägg, utan bara som agitation och kverulans. Den enda individuella aktion som kan sägas ha varit framgångsrik var rymningen, eftersom den under förutsättning att man inte åkte fast gav omedelbart resultat. De intagna på Venngarn rymde av en mängd olika anledningar: för att slippa ut, för att komma hem, för att dricka eller för att – om de åkte fast – bli förflyttade från Venngarn. Enligt utredaren Folke Boström rymde de intagna också därför att man saknade stimulerande arbetsuppgifter på anstalten. Antalet SSA, VA, A I:, Bil. A /, PM ang. berusning och avvikelser, / . Även: VA, A I:, Bil. A /, Avdelning  av Sveriges Fångvårdsmannaförbund till Socialstyrelsen, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / .  Se t.ex. SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckningar / & / .  Se t.ex. SSA, VA, F II:, PA /, daganteckningar / & / .  SSA, VA, A I:, Bil. AS /, PM ang. verkstadslokaler, / , s. .  285 EN MEDICINSK UTMANING? rymningar fluktuerade över åren och låg mellan  och  stycken om året under åren –. Även Brotorp hade sin beskärda del rymningar, vilka sammantaget fick Berit Zetterman att undra över om alkoholistvården var rätt vårdform för dessa unga och ”i det närmaste opåverkbara” kvinnor. Vid sidan av rymningarna var annars de intagna tvungna att söka stöd om de ville uppnå något; hos varandra, hos andra myndigheter eller hos pressen. En spontan – men ej undersökt – reflektion är dock att alkoholistvården inte var ett lika begärligt mål för pressen under denna period (som tidigare och senare); man hade byggt bort de värsta avarterna inom anstaltsvården (såsom till exempel Svartsjös prygelstraff ), samtidigt som kraven på en icke-stigmatiserande och inkluderande socialvård ännu inte hade formulerats. Under en kort period var alkoholistvården ur denna aspekt i takt med det övriga välfärdsbygget. Men intresset var naturligtvis inte helt dött för denna straff- och vårdhybrid och ännu skrevs en del artiklar om anstaltsvårdens underliga villkor, något som i sin tur synes ha gjort delar av de intagna medvetna om sina faktiska eller förmenta rättigheter. På Venngarn talade den tillförordnade direktören  föraktfullt om hur ”grova generaliseringar, som kommit till uttryck i Länk-pressen” inspirerade de intagna till agitation och provokation (och hur denna verksamhet medgav förflyttning av orosstiftaren). Ännu hårdare slog anstaltsledningen ner på kollektiva aktioner; dessa ville man till varje pris undvika och anstaltsledningen förhöll sig alltid skeptisk till om en intagen utsågs till ”något slags ’ombudsman’” för de övriga. När en grupp intagna på Venngarn i januari  försökte förhandla om ackordet för ett visst arbete (inSSA, VA, F IV:, PM ang. isolering av patienter vid Venngarn, / . ULA, RuA, C I:, Bil. § a/, Brotorps verksamhetsberättelse .  Bernt Bernholm & Eric Blaustein, ”Miste stor del av sitt liv –  år på ’torken’”, Expressen, / ; Jörgen Einestad, ”Anstalten dödar vilja att bli nykter”, Expressen, / ; Eric Blaustein & Olle Petrini, ”Massor av återfall bland alkoholister”, Expressen, / ; Eric Blaustein & Gunnar Breide, ”Alkoholvårdens platsbrist framtvingar straff som bot”, Expressen, / ; Bertil Torekull, ”Svensk alkoholistvård – när den är som sämst”, Östergötlands Dagblad, / ; ”Statlig snålhet och valhänthet hotar stjälpa medicinska vården”, Norrbottens-Kuriren, / ; ”Sämre än fängelser”, Metallarbetaren, :–; ”Alkoholister strejkade”, Arbetet, / ; ”Alkoholistanstalter har svårt sysselsätta patienter”, Skånska Dagbladet, / ; Eric Blaustein, ”Inte vård – bara förvaring!”, Expressen, / ; Eric Blaustein, ”Vårdhemmet är bara maskerat fängelse”, Expressen, / ; ”Är det dit de skall föras?”, Skånska Dagbladet, / ; ”Vasa-slott alkoholistanstalt”, Arbetarbladet, / ; ”Blandat klientel problem på en alkoholistanstalt”, Arbetarbladet, / ; ”Okända vårdresultat”, Arbetet, / ; Joson, ”Intagna tvingas bo i mörker och drag”, DN, / ; Joson, ”Torken ingen bot”, DN, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AS a/, Nils Bystedt (tf. direktör) till Venngarnsstyrelsen, / .  RA, JO, F I:, /, Venngarn till JO, / .   286 6 . Anstaltstvården samling av vass), valde också anstaltsledningen att separera gruppen i den ”förhandling” som följde. Gruppens talesman blev isolerad i ett dygn och när han senare vände sig till JO apropå denna händelse menade han helt riktigt att anstaltsledningens uppträdande hade syftat till att ”sammanhållningen skulle utsättas för fara”, samt att man i sitt förfarande ”totalt [hade] åsidosatt sedvanligt uppträdande”. I skrivelsen åberopades ”förhandlingsrättens elementära lydelse”, denna ”för varje medborgare så självklara rättighet”, som i detta fall ”skamligen skymfats och helt lämnats utanför alla sammanhang”. John Lönnberg gjorde i sin skrivelse till JO gällande att man inte förhandlade om flitpenningens storlek på anstalten, att isoleringen varit befogad ”med hänsyn till att föregående dag arbetsvägran förekommit” och att mannen ifråga även denna gång hade framträtt som ledare för gruppen. Ärendet föranledde ingen vidare åtgärd från JO:s sida. Kollektiva aktioner initierades emellanåt av rykten om förhållandena på andra anstalter. Så kom Venngarns dittills största uppträde till stånd efter en liknande aktion på Älvgården  (kapitel ). På samma sätt gjorde man sig på Brotorp  redo att förhandla om en större cigarettranson och högre flitpenning utifrån de förhållanden som just då hade införts på Hagbyhemmet. Under åberopande av förhållandena på Hagbyhemmet (och fångvårdanstalten Hinseberg) höjdes också flitpenningen  till högst  kronor och  öre för ”kvalificerat arbete i städning, kök, tvätt och trädgård”, något som skulle kunna erhållas även vid ackordsarbete med till exempel vävning och sömnad. De reguljära kanalerna för att få ändring till stånd var annars formellt ställda klagomål till anstaltsledningen och andra myndigheter. Klagomålen formulerades ofta i samband med att representanter från Socialstyrelsen besökte anstalten. De intagna ondgjorde sig över att de alls tagits in på anstalten eller att de tagits in på felaktig intagningsgrund, men också över att de ville ha försökspermission eller straffeftergift (för rattfylleri). Vissa ville byta anstalt och några klagade över vårdinnehållet (arbetsdrift i stället för medicinsk vård) eller sina arbetsuppgifter. En del skickade klagomålen direkt till Socialstyrelsen som i sin tur remitterade ärendet RA, JO, F I:, /, JO-anmälan, / . Ibid.  RA, JO, F I:, /, John Lönnberg till JO, / .  RA, JO, F I:, /, JO-beslut, / .  ULA, RuA, C I:, Bil. AÖ /,  underskrivande interner till Brotorpsstyrelsen, / .  ULA, RuA, C I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , §  & / , § .  SoS, NvB,  F VIII:, Inspektionsrapport över Venngarn, /; NvB,  F VIII:, Inspektionsrapport över Venngarn, / ; NvB,  F VIII:, d.nr. IV , Inspektionsrapport över Svartsjö, / ; NvB,  B II:, nr. , Inspektionsrapport över Svartsjö, / ; NvB,  F VIII:, d.nr. IV , Inspektionsrapport över Venngarn, / ; NvB,  F VIII:, d.nr. IV , Inspektionsrapport över Älvgården och Backgården, –/ .   287 EN MEDICINSK UTMANING? tillbaka till anstalten där man fick möjlighet att förklara sig, eller så ledde klagomålen i sig till en inspektion av anstalten. Besvär ställda till Kungl. Maj:t (Socialdepartementet) hamnade hos Socialstyrelsen som nästan alltid avslog dem. Endast , procent av alkoholistvårdsmålen överklagades till regeringsrätten () jämfört med , procent av barnavårdsmålen. År  genomfördes en reform av JO-ämbetet som syftade till att effektivisera kontrollen av förvaltningen. I samband med denna reform underströks att JO skulle ägna särskild vikt åt att kontrollera de administrativa frihetsberövandena, något som i sin tur bidrog till en större kontroll av alkoholistvårdsärendena. Man kan också märka en viss intensifiering i användningen av JO-ämbetet, dit de intagna vände sig med olika ärenden: för att få ta del av intagningshandlingar (vilka kunde undanhållas enligt en särskild lag), klaga över orättmätiga isoleringar, att man inte släpptes ut på försökspermission, att man ville förflyttas till en annan anstalt, att man hade återförts till anstalten trots att man skötte arbetet (men inte nykterheten), att man inte ens behandlade permissionsansökningar och därtill använde nedsättande ord om en intagen eller att man hade återhämtats från försökspermission och därefter fått avdrag från sin arbetsförtjänst. Eller så kunde man klaga över den nykterhetsnämnd som fått en intagen på Venngarn. Så gjorde en intagen som hoppades att JO SSA, VA, A I:, Bil. AS b/, PM ang. klagoskrift, / ; SoS, NvB,  F VIII:, d.nr. VI , Inspektionsrapport över Vårnäshemmet, / ; NvB,  F VIII:, d.nr. IV , Inspektionsrapport över Holmahemmet, / ; NvB,  F VIII:, d.nr. IV , Inspektionsrapport över Ryds brunn, / .  Se t.ex. från  (där ärende VI /A  var det enda klagomål som Socialstyrelsen tillstyrkte): SoS, NvB,  B I:, d.nr. VI /A  (ang. kvarhållning på anstalt); d.nr. VI /A  (ang. flytt från Svartsjö eller försökspermission); d.nr. VI /A  (ang. intagning på anstalt); d.nr. A /VI  (ang. kvarhållning på anstalt); d.nr. A /VI  (ang. kvarhållning på anstalt); d.nr. VI / A  (ang. återhämtning från försökspermission); d.nr. A /VI  (ang. överflyttning till annan anstalt); d.nr. VI /A  (ang. befrielse från frihetsstraff ); d.nr. VI /A  (ang. kvarhållning på anstalt).  SOU :, Förvaltningsrättskipning, s. .  C. G. Lindberg, ”JO och nykterhetsvården”, Nykterhetsvården, :, s. . Alkoholistvården kom att bli ett lackmuspapper för JO vad gällde granskningen av förvaltningsrättsliga beslut, inte därför att den skulle vara mer misskött än andra områden men därför att man där hade att verkställa för individen särdeles omvälvande beslut inom ett område som dessutom var begåvat med en modern lagstiftning. JO riktade bl.a. kritik mot den utbredda oförmågan att motivera besluten i samband med administrativa frihetsberövanden, ett förfarande som kunde dölja närmast ”intuitiva överväganden”. SoS, NvB,  B II:, d.nr. A /III , JO:s förslag ang. införande av allmän regel om motivering av förvaltningsmyndigheters beslut.  RA, JO, F I:, /, JO-anmälan, / ; JO, F I:, /, JO-anmälan, / ; JO, F I:, /, JO-anmälan, / ; JO, F I:, /, JO-anmälan, / ; JO, F I:, /, JO-anmälan, ; JO, F I:, /, JO-anmälan, / ; JO, F I:, /, JO-beslut, / .  288 6 . Anstaltstvården skulle förstå det orimliga i anklagelsen att han vid ett tillfälle skulle ha satt en sko i munnen och tänt på (enligt assistenten vid Solna nykterhetsnämnd i tron att det var en pipa). Men det förstod inte JO, inte tillräckligt för att upphäva interneringsbeslutet i alla fall. Det var överhuvudtaget inte lätt för den enskilde att få rätt gentemot alkoholistvården, särskilt inte som många intagna nog helst skulle vilja driva sak mot hela systemet med tvångsinterneringar. Men förhandlingsordningen var inte förhandlingsbar; åtminstone var inte alkoholmissbrukarna en förhandlingspart i denna fråga. I den strid som pågick mellan alkoholistvården och de många behandlingsovilliga klienterna tog därför vissa chansen och anmälde även för mindre förseelser, som när någon pressad maskinmästare hade bett en grupp Venngarnsinterner att ”dra åt helvete” (något Lönnberg förklarade med att han var upprörd över deras arbetsovilja och att det överhuvudtaget var svårt att leda arbetet på en anstalt med lata psykopater). Eller så kunde man anmäla en trädgårdsmästare som vägrade dela med sig av sina krukväxter då de intagna ville ha sådana på rummet, och i stället skällde ut en intern och knuffade honom i ryggen. Anstaltsledningen hade här så gott som alltid en legitim förklaring som upphävde anmälarens klagomål (i detta fall helt enkelt att det påstådda inte hade inträffat) och anmälningarna ledde inte till någon åtgärd. Behandlingstanken och tvångsvårdens disciplinmedel I något enstaka fall – som när en intagen klagade över att behandlingen bestod i arbete i stället för medicinsk vård, eller då någon hade ”en rad invektiv att anföra mot alkoholistvården som han anser vara medeltidsmässig” – kan man se att de intagnas motstånd mot anstaltsvården hämtade näring ur behandlingstanken. Annars tog sig motståndet liknande uttryck som under tidigare år, även om man under denna period inte var med om något som liknade  års uppträde på Venngarn. I jämförelse med tidigare år kan man också se fler JO-anmälningar, men precis som under -talet och förra hälften av -talet var de intagna förhållandevis maktlösa och fick sällan rätt gentemot de alkoholistvårdande myndigheterna. Men om behandlingstanken inte påverkade motståndets former eller motiv, så RA, JO, F I:, /. RA, JO, F I:, /, JO-anmälan, / ; John Lönnberg till JO, / .  RA, JO, F I:, /; JO, F I:, /; JO, F I:, /; JO, F I:, /; JO, F I:, /; JO, F I:, /; JO, F I:, /; JO, F I:, /; JO, F I:, /.  SSA, VA, F II:, /, läkarjournal / . Redan Gunnar Kassman hade i och för sig klagat över att alkoholistvården hörde ”medeltiden till och icke en upplyst tidsålder”. Kassman , s. .   289 EN MEDICINSK UTMANING? utmanade den tvångsvårdens disciplinmedel – eller i alla fall motiven för dessa – desto mer under denna period. Redan alkoholistvårdsutredningen hade ondgjort sig över de allmänna anstalternas disciplinmedel, som man menade var av ”väsentligen repressiv karaktär”, och även om det skulle finnas behov av vissa disciplinmedel också i framtiden var man tvungen att se över dem som nu användes eftersom de enligt utredningen var av ”straffkaraktär”. Utredningen menade att dessa bestämmelser hade tillkommit då man utgick från att ”de intagna i allmänhet äro normalt utrustade personer”, men så var det inte: Ordningsstörande uppträdande från någon intagen torde som regel bero på bristande psykisk jämvikt i följd av psykiska abnormiteter av olika slag. I likhet med socialstyrelsen anser utredningen därför åtgärder, som till sin idé äro av straffkaraktär, icke vara ändamålsenliga medel att motverka dylikt uppträdande. Utredningen delar också helt socialstyrelsens uppfattning, att en åtgärd med anledning av en intagens störande uppträdande bör anknyta icke till förseelsen utan till det sinnestillstånd, som är dess egentliga orsak. I den utsträckning, som är möjligt och lämpligt, böra dessutom yttre orsaker till beteendet undanröjas. Såsom socialstyrelsen framhållit böra de särskilda åtgärder, vilka härutöver kunna behöva vidtagas, syfta till att lugna ordningsstöraren och hindra det  övriga klientelet att efterfölja hans beteende. Han bör därför kunna isoleras. Detta är behandlingstanken tillämpad på alkoholistanstalternas disciplinmedel: bort med det gamla strafftänkandet och det repressiva isoleringsinstitutet och fram för metoder som syftar till att ”lugna ordningsstöraren och hindra det övriga klientelet att efterfölja hans beteende” – det vill säga isolering. Den nya tidens isolering skiljde sig dock från den gamla då den endast skulle kunna utdömas av ”medicinska och psykologiska skäl”. Men utifrån behandlingstanken försvann också argumentet för fixerade maxtider till förmån för en isolering som skulle kunna fortgå tills ”den intagne icke längre visar det beteende, som föranledde isoleringen”. Alkoholistvårdsutredningen utmanade möjligen motiveringarna bakom isoleringarna, men knappast själva isoleringsinstitutet.  års reform innebar inte heller någon nyordning då det gällde disciplinmedlen. Anstalterna tillämpade under denna period liksom tidigare en uppsättning ordningsregler vars upprätthållande garanterades av disciplinmedel som brevcensur, isoleringar, indragning av flitpenning och – inte minst – de flexibla vårdtiderna. Samtidigt kom behandlingstänkandet att göra sig gällande i utformningen och legitimeringen av disciplinmedlen under denna period. Å ena sidan kunde man utifrån ett mer artikulerat SOU :, s. . Ibid., s. . Socialstyrelsens inställning torde ha påverkats av den inspektion som Olof Kinberg gjorde av Svartsjöanstalten /  och framkommer i: SSA, VA, A I:, Bil. AS /, PM ang. ändringar för statens tvångsarbetsanstalter, / .  SOU :, s. .   290 6 . Anstaltstvården vårdtänkande ifrågasätta den äldre anstaltsordningens ordningsregler på en övergripande nivå. Vad fanns det till exempel för vårdmotiv bakom den generella brevcensuren, förbudet mot allt kortspel eller mot ”den s.k. smutslitteraturen och bilder av mer eller mindre nakna flickor”, frågade sig Gudhems direktör Nils Magnusson ? Å andra sidan tillkom en del medicinska metoder vars yttersta syfte snarare var att upprätthålla anstaltsordningen än att bidra till den direkta vården. Det allra vanligaste var dock att äldre disciplineringsmetoder nu försvarades med nya och vårdmässiga argument. Riktigt hur den nya medicinen kom att främja anstaltsordningen är något höljt i dunkel för Venngarns vidkommande. Det heter kort och gott i flera av Venngarns verksamhetsberättelser från -talet att ”en orolig patient snabbt [har] kunnat bli föremål för medicinsk behandling, vilket haft dämpande effekt och förebyggt komplikationer”. Kanske betydde det att man gav orosstiftaren något lugnande. Så skedde i alla fall på Brotorp där man efter en incident , när sex kvinnor övermannade en ensam vårdare på sjukavdelningen, stal nyckeln och rymde, förstärkte sjukavdelningen med en mentalsköterska. Man hade sedan ”var dag personal i tjänst, som kan ge injektioner” (något även den legitimerade sjuksköterskan Berit Zetterman kunde bistå med). Samtidigt hängde många av de äldre disciplinmedlen med under denna period, mer eller mindre motiverade som vårdinstrument. På Brotorp ansträngde man sig till exempel inte särskilt mycket för att maskera det faktum att den fasta minimitiden på tre månader för rymlingar kunde motiveras ”ur disciplinär synpunkt”, och att den dagpenning som infördes  skulle kunna dras in av direktören som en disciplinåtgärd. På Venngarn menade ju Monie dessutom att kortspel om nätterna ytterst kunde påverka vårdtiden, även om detta motiverades med ett vårdargument. ”En väsentlig förutsättning för att en vårdanstalt skall utöva det inflytande, för vilket den är avsedd, är att livet på anstalten präglas av en viss ordning och fasthet”, Nils Magnusson, ”Funderingar à propos en tidningsledare”, Nykterhetsvården, :, s. . Även Socialstyrelsen ifrågasatte om inte de intagna skulle kunna få spela kort, något som ”inom vida samhällsskikt [betraktas] som ett legitimt och oskyldigt tidsfördriv”. Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor :, s. .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; Även: VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelser –. Liknande i Venngarns verksamhetsberättelse  (VA, B II:): ”Vid enstaka orostillstånd har en intensifierad medicinsk behandling snabbt haft en gynnsam effekt”.  ULA, RuA, C I:, Bil. § a/, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, Bil. § d/ , Brotorps verksamhetsberättelse över .  ULA, RuA, C I:, Bil. § a/, Brotorps verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  291 EN MEDICINSK UTMANING? menade nykterhetsvårdsutredningen . På Venngarn hade denna ordning och fasthet kunnat upprätthållas genom möjligheten att överflytta störande vårdtagare till Svartsjö, något som nu försvårades av Svartsjös otillräckliga kapacitet. Lösningen måste därför bli det ständigt upprepade kravet på en egen sluten avdelning. Möjligheten att regelmässigt kunna förflytta en ordningsstörande intagen till sluten avdelning framställdes som ett sätt att komma ifrån äldre disciplineringsåtgärder som isoleringar, vilka ur ”vårdsynpunkt” bedömdes vara mindre lämpliga. Överhuvudtaget var det den slutna avdelningens vårdande kvaliteter som nykterhetsvårdsutredningen framhöll: Ehuru behovet av en sådan avdelning står i nära samband med rådande ordningssvårigheter vid anstalten må ett emellertid framhållas, att den slutna avdelningen för utredningen framstår icke som ett disciplininstrument utan som ett medel, varigenom behandlingen på anstalten mera effektivt kan inriktas på den missanpassning hos vårdtaga ren som är den underliggande orsaken till ordningsöverträdelser av olika slag. För att motverka negativa reaktioner hos dem som flyttades till sluten avdelning, var det enligt utredningen viktigt att ”eftersträva att intagningen på den slutna avdelningen skall framstå som ett meningsfullt led i behandlingen och ej som en bestraffning”. Men nykterhetsvårdsutredningen var inte trogen vårdargumentet fullt ut, utan påpekade också den slutna avdelningens allmänpreventiva funktion, att redan ”vetskapen om att en allvarligare ordningsförseelse regelmässigt föranleder förflyttning till sluten avdelning torde utgöra en starkt återhållande faktor”. I vad som liknar en intern dialog kunde Venngarnsledningen, företrädd av Paul Samuelsson som var tillförordnad direktör medan John Lönnberg fullgjorde sitt utredningsuppdrag, i sitt remissvar kosta på sig att ytterligare markera vårdaspekten. Samuelsson betonade vikten av att den slutna avdelningen inte skulle betraktas som en disciplinavdelning där de intagna straffades. En intagen som flyttades till den slutna avdelningen skulle förmås se detta ”som ett led i den behandling han i övrigt fått under vårdperioden”. I detta syfte skulle man enligt Samuelsson överväga om inte den slutna avdelningen också kunde kallas något annat, till exempel specialav- SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Förslag om anordnande av sluten avdelning, / , s. . Se t.ex. SSA, VA, E I:, Venngarnsstyrelsen till alkoholistvårdsutredningen, / ; VA A I:, Bil. BS /, PM angående vårdplatsmöjligheter, / ; SoS, SN, B I, SN:/–, Ang. vårdsituationen på Venngarn, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Förslag om anordnande av sluten avdelning, / , s. .  Ibid., s. .  Ibid., s. .  Ibid., s. .  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, PM ang. förslag om en sluten avdelning, / .   292 6 . Anstaltstvården  .    , ‒ 250 90 80 200 70 60 150 50 40 100 30 20 50 10 0 0 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 Bestraffade förseelser som andel av antal inskrivna (procent, höger axel) 1963 1964 1965 1966 Antal betraffade förseelser Källa: TfNN, ; Nykterhetsvården, –; Venngarns straffjournaler, –. delning. Socialstyrelsen tillstyrkte i sitt remissyttrande en sluten avdelning på Venngarn, men denna blev aldrig byggd. Från och med  förfogade man visserligen över en särskild intagningsavdelning med  platser, en sluten avdelning för nyinskrivna och intagna som uppträdde ordningsstörande. Härigenom kunde man pressa ner det formella antalet isoleringar, men man saknade fortfarande en reguljär sluten avdelning, något man  menade gjorde det svårare att upprätthålla ordningen på anstalten. Ett allt sämre klientel försvårade anstaltsvården och på Venngarn återkom kraven på en sluten avdelning. En sluten avdelning, eller en specialavdelning som man ville kalla den på Venngarn, hade kunnat minska användningen av isoleringsinstitutet. I slutet av -talet betraktades nämligen inskränkningar i den intagnes friheter och förmåner eller den äldre sortens isoleringar, som ”sedda ur vårdsynpunkt ofta mindre lämpliga”. Dessa olämpliga isoleringar var dock fler än någonsin under perioden (diagram ). SSA, VA, A I:, Bil. BD /, Socialstyrelsens utlåtande över förslag om sluten avdelning, / ; VA, E I:, SN:/-, Överläggningar på Socialstyrelsen, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Förslag om anordnande av sluten avdelning, / , s. .  293 EN MEDICINSK UTMANING? Antalet bestraffade förseelser ökade ordentligt det första motboksfria året, något som sedan höll i sig. Minskningen av antalet isoleringar under åren ‒ beror bara på att isoleringar vid den tidigare omnämnda mottagnings- och avgiftningsavdelningen inte räknades som isolering i statistiken. Från och med  ökade också antalet registrerade avvikningar på grund av direktiv från Socialstyrelsen som gick ut på att de som inte återkom från tillfällig permission i tid skulle räknas som avvikna. Huruvida detta ledde till ett ökat antal isoleringar har inte kunnat utrönas, men redan  var både antalet och andelen isoleringar den högsta dittills och det höga antalet isoleringar höll i sig under förra hälften av -talet. Andelen isoleringar kan här betraktas som ett mått på konfliktnivån inom anstalten, antingen mätt som de intagnas motstånd mot reglementet eller som anstaltsledningens beredvillighet att isolera de intagna. Isoleringstiderna sjönk dock; från som mest sex dygn , till maximalt två dygn från och med . Isoleringar verkställdes främst för rymningar och berusning, men också vid allmänt olämpligt uppträdande; en intagen som  hade vistats en natt hos en kvinnlig befattningshavare isolerades ett dygn och överflyttades sedan till en annan anstalt. I jämförelse med Venngarn framstår isoleringsinstitutet som relativt sporadiskt nyttjat på Brotorp.  stod till exempel  intagna för  rymningar, men endast i två av fallen ledde det till isolering. Men på Venngarn användes isoleringarna – fler men kortare – flitigt under en period då både disciplinmedlen och den övriga anstaltsordningen utsattes för en språklig revidering. Det nya språket Axel Sjöhagen (Malmö stads nykterhetsnämnd), 1957 Ett nytt språkbruk har tillkommit och såväl allmän som rent facklig terminologi anpassas efter den aktuella situationen. Många ord och uttryck blir efterhand impopulära, ofta stötande. Så är t.ex. fallet inom socialvård, kriminalvård etc., där man strävat efter att popularisera eller neutralisera en terminologi, som verkar otidsenlig, kanske avskräckande, såsom t.ex. fängelse, fånge, internering, fattigvård etc., vilka utbytts mot för dagen  mera adekvata benämningar. SSA, VA, F IV:, PM ang. isolering av patienter vid Venngarn, / . SSA, VA, D IIc:, Straffjournal  & . Denna, i en närmast enkönad miljö, sällsynta förseelse lyckades ytterligare några intagna göra sig skyldiga till. En enligt vittnesmål uppskattad uppvaktning av eldarens hustru ledde  även i detta fall till förflyttning. Och i början av -talet ledde en sorglig kärlekshistoria mellan en intagen och en kokerska till att den senare fick sparken. VA, F II:, PA /, daganteckningar / & / ; VA, A I:, Bil. /, Backgården till Venngarnsstyrelsen, / .  ULA, RuA, C I:, Bil. § d/, Brotorps verksamhetsberättelse .  Axel Sjöhagen, “Ny övervakningsnomenklatur”, Nykterhetsvården, :, s.  f.   294 6 . Anstaltstvården Ett av anstaltsvårdens märkligaste disciplininstrument under denna period var det nya språkbruket, som i någon mån avväpnade motståndet mot anstaltsordningen. Det gällde som Axel Sjöhagen påpekade att ”popularisera eller neutralisera” vissa begrepp. På Venngarn visade man inledningsvis ett lätt motstånd mot detta, när man motsatte sig Socialstyrelsens förslag att i den nya stadgan ersätta termen ”intagen” med ”vårdad”. Enligt Venngarnsstyrelsen var den gamla beteckningen ”neutral och kan icke anses deklasserande”. Men den språkreform som mer eller mindre inleddes med alkoholistvårdsutredningens betänkande , syftade inte så mycket till att rensa ut en ”deklasserande” terminologi som att framhäva behandlingsaspekten inom alkoholistvården. Detta tog sig bland annat uttryck i alkoholistvårdsutredningens förslag att byta namn på de förmän som ledde arbetsdriften på sjukavdelningen till ”den för arbetet å en sjukavdelning lämpligare titeln vårdare”. Alkoholistvårdsutredningen ville också utmönstra begreppet anstalt och ersätta det med vårdhem, ”i vilken benämning utredningen vill inlägga så mycket av den personliga omvårdnad och det personliga intresse för individen, som över huvud är möjligt att skänka på en institution av detta slag”. Efter  bytte också alkoholistanstalterna namn till vårdanstalter för alkoholmissbrukare. Det nya behandlingsimpregnerade språkbruket färgade av sig på anstaltslivets alla beståndsdelar. Den dominerande arbetsdriften blev nu ”ett led i vårdarbetet”, och när jordbruket skulle läggas ned förespråkade utredaren Folke Boström verkstadsdriften såsom lämplig ur ”vårdsynpunkt”. Samma tendens märktes i motiven för flitpenningen där alltifrån radikala reformer till reaktionärt motstånd kläddes i vårdargument. När det föreslogs att man skulle tillämpa ackordslön i ladugårdsarbetet, menade flera befattningshavare att detta kunde undergräva flitpenningsystemet, något man ansåg var ”diskutabelt från vårdsynpunkt”. När dagpenningen höjdes i början av -talet var det värdefullt ”ur vårdsynpunkt”, och då man gick över till arbetsersättning i form av timpenning beskrevs det som ”ändamålsenligt och ur vårdsynpunkt tillfredsställande”. Naturligtvis var också permissionsinstitutet, och särskilt de nya veckopermissionerna, ”ett värdefullt vårdinstrument”. SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Venngarns remissyttrande, / . SOU :, s. .  Ibid., s. .  SFS :, § .  SSA, VA, B II:, Venngarns anslagsäskanden ; VA, A I:, Bil. AS /, PM ang. verkstadslokaler, / , s.  f.  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § .  SSA, VA, F IV:, Föreskrifter ang. flitpenning,/ ; VA, E I:, Venngarn till Socialstyrelsen, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .   295 EN MEDICINSK UTMANING? Allra störst betydelse fick dock det nya behandlingsspråket i motiveringarna för anstaltens disciplinmedel. Medikaliseringen bröt udden av motståndet; det var som länsläkaren Georg Lundin påpekade  helt enkelt lättare att genomdriva alkoholistvårdens krav på klienter och anhöriga utifrån medicinska snarare än sociala argument. Motståndet mot anstaltsvården blev nu ett vårdproblem, när någon ”genom sitt uppträdande skapat olust bland andra intagna och därmed försämrat vårdresultatet”. Disciplinproblemen betraktades också i ökad utsträckning som medicinska, och därigenom behandlingsbara. Rådgivande psykiatern ägnade sig  åt konsultationer av ”disciplinstörande” och på sjukavdelningen tog man in dem ”som på andra avdelningar uppträtt störande eller visat tecken på nervösa rubbningar”. Disciplinsvårigheter ”behandlades” på sjukavdelningen: Även fall, som berett disciplinära svårigheter, t.ex. arbetsvägrat, visat tendenser att uppvigla kamraterna eller kommit i mer eller mindre latent konflikt med sin omgivning, ha ofta kunnat framgångsrikt behandlas på sjukavdelningen, så att de sedermera återgått till ordningen. [---] Genom kortare eller längre tids avskiljning av dessa fall till sjukavdelningen har ofta kunnat vinnas att ordningen bibehållits inom anstalten, utan att disciplinmedel i någon större utsträckning behövt tillgripas. I enlighet med detta medicinskt-psykiatriska synsätt kunde en insiktsfull vård avhjälpa allehanda misshälligheter. Den nya vården var dock bara ett sätt att upprätthålla den gamla ordningen, även om nykterhetsvårdsutredningen motiverade intagningar på den föreslagna slutna avdelningen på Venngarn med att denna skulle betraktas ”som ett meningsfullt led i behandlingen och ej som en bestraffning”. För bestraffning var något man inte ägnade sig åt under denna period. När en av de intagna på Venngarn  undrade hur länge ”han skall bestraffas för de senaste förseelserna”, kunde Socialstyrelsens representant vid sin inspektion förklara att ”det ej är fråga om bestraffning utan att avsikten är att hjälpa honom till en sådan balans och sådana möjligheter beträffande arbete och bostad utom anstalten att han kan bli i stånd att klara sig bättre än tidigare”. Tvångsvården av alkoholmissbrukare uppfyllde rimligtvis fortfarande den fyrfaldiga funktion som August Åman hade hävdat  (vård, skydd, allmänprevention och asyl), men under denna period motiverades en förhållandevis traditionell anstaltsvård allt oftare utifrån behandlingsargumentet. ”Vården av återfallsklientelet”, Nykterhetsvården, :, s. . SSA, VA, A I:, Bil. A /, PM ang. berusning och avvikelser, / . Min kursivering.  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  Ibid.  Se t.ex. SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, PM ang. vissa förhållanden vid Venngarn, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AD /, Förslag om anordnande av sluten avdelning, / , s. .  SSA, VA, A I:, Bil. AS /, Inspektionsrapport över Venngarn, / .   296 6 . Anstaltstvården En ny anstaltsvård? (delsammanfattning)  års alkohol- och nykterhetspolitiska reform bestod av två delar: avskaffandet av motboken och en kompensatorisk förstärkning av alkoholistvården. Förstärkningen av alkoholistvården var tänkt att vara både kvantitativ och kvalitativ: den öppna och den slutna vården skulle ta sig an fler alkoholmissbrukare inom en mer behandlingsintensiv alkoholistvård. Snart skulle också resursförstärkningen och en utbyggd öppenvård göra det möjligt att minska på anstaltsvården. Den akuta uppgiften, som delvis gavs i uppdrag åt  års nykterhetsvårdsutredning, blev dock att anlägga fler vårdplatser för att möta ett kraftigt ökat alkoholistvårdsklientel efter avskaffandet av motboken. Varken alkoholistvårdsutredningens Daniel Wiklund eller nykterhetsvårdsutredningens John Lönnberg menade att utredningarnas mer nydanande förslag hade kunnat förverkligas. För anstaltsvårdens del innebar  års reform främst fler intagna inom en växande anstaltsvård och en vag ambition att höja personalens kompetens, något som tog sig uttryck i trevande utbildningsinviter från framför allt Socialstyrelsen. På Venngarn och Brotorp betydde detta fler vårdplatser och att man anställde direktörer med formell social utbildning. Anstaltsvården var sig annars påtagligt lik efter . Den dominerande verksamheten var en arbetsdrift med siktet inställt på att rehabilitera de intagna inför ett liv där de kunde försörja sig själva och sina närstående. Regelverk, förhandlingsordning och konfliktytor känns också igen; det var fortfarande brotten mot specialindikationerna som stod i centrum för vårdverksamheten, inte brottet mot generalindikationen. Gamla krav på arbete, bostad och anständiga familjeförhållanden kvarstod som bedömningskriterier även under denna period, och så också svaret på frågan om vem som var en botad alkoholmissbrukare. På ytan går alltså det mesta att känna igen inom den praktiserade tvångsvården efter , men det går att spåra en perspektivförskjutning där gamla aktiviteter fylldes med ett nytt innehåll. Detta nya innehåll förenas av en behandlingstanke; en strävan efter att mer specifikt åtgärda de intagnas ofullkomligheter, snarare än att mer generellt stärka fysiken och karaktären. Rimligtvis spelade en allmän resursförstärkning och Socialstyrelsens utbildningsambitioner viss roll här, men samtidigt var man på det klara med att  års reform knappast innebar några tvingande nyheter för anstaltsvården. Mycket av behandlingstänkandet tog också form på Venngarn redan innan : den medicinska behandlingen inleddes med neurosavdelningen , den nya dagpenningen infördes  och behandlingskollegier fanns många år innan Socialstyrelsen lanserade dessa . Behandlingstanken går alltså igen i mycket av det på ytan bekanta inom anstaltsvården under dessa år, men knappast som ett påbud ovanifrån – i alla fall inte på Venngarn. Någon särdeles tydlig medikalisering av anstaltsvården var det dock inte frågan 297 EN MEDICINSK UTMANING? om, varken utifrån Björkmans mer generella definition eller utifrån Conrad och Schneiders mer specifika. Den tydligaste utvecklingslinjen var i stället en utveckling från en generell behandlingstanke (förbättringstanke) till en mer specifik (resursstärkande). Vissa medikaliseringstendenser går dock att finna. Medikalisering och arbetsträning I kapitel  har jag visat att den institutionella medikaliseringen uteblev, samtidigt som den begreppsliga medikaliseringen växte sig stark under denna period. I den offentliga debatten framkom dock en påtaglig osäkerhet kring alkoholmissbrukets status, orsaker och lösning. Frågan är hur pass medikaliserad behandlingen blev. Visserligen spåddes den medicinska behandlingen främst bli en angelägenhet för öppenvården, men man hade också en del ambitioner för anstaltsvården – framför allt för Venngarn, som enligt alkoholistvårdsutredningens förslag skulle bli något av en medicinsk centralanstalt. Men medikaliseringen inom anstaltsvården handlar inte bara om behandling, och även på Venngarn finner man en institutionell och begreppslig nivå. På institutionell nivå skulle man kunna tänka sig en utveckling där anstaltsläkarna genom lag, stadga eller praxis fick ett ökat inflytande. Möjligen kan man se en viss förskjutning i praxis här – om än ej kodifierad i lag eller stadga. Detta var framför allt en konsekvens av de ökade medicinska resurser som sköts till, framför allt på Venngarn. Man kunde också tänka sig att anstaltsvården blev mer renodlat medicinsk och till exempel underställdes läkarledning. Alkoholistvårdsutredningen hade föreslagit att åtminstone delar av Venngarnsanstalten skulle underställas läkares ledning, men Socialstyrelsen motsatte sig detta förslag som heller aldrig realiserades. Den institutionella medikaliseringen var sammanfattningsvis inte alltför framträdande på anstaltsnivå. På behandlingsnivå var medikaliseringen tydligare, men fortfarande ganska blygsam. Den medicinska behandlingen tog inte avstamp i något utbrett orsakstänkande på anstalten: de intagna förbröt sig mot sociala normer kodifierade i specialindikationerna, de tänkta orsakerna var mångtydiga eller oklara och vårdverksamheten syftade mot just social redbarhet. Den medicinska behandlingen sattes inte heller primärt in som någon universalkur med syfte att bota alkoholmissbruket, utan för att komma tillrätta med somatiska åkommor som uppstått till följd av alkoholmissbruket. Den medicinska behandlingen ökade, framför allt på Venngarn, men inte ens där menade man att den medicinska vården utgjorde något större inslag i anstaltslivet. Den begreppsliga medikaliseringen var den mest framträdande och även om mycket förblev sig likt på anstalterna, fylldes gamla företeelser som arbete, fritid och 298 6 . Anstaltstvården flitpenning nu med ett nytt behandlingsinnehåll. Allra tydligast – och troligen nödvändigast – var språkreformen i fråga om disciplinmedlen. Som vårdverksamhet var alkoholistvården en motstridig skapelse, satt att skydda, verka avskräckande, förvara och vårda. När behandlingstanken trängde ut övriga legitima motiv för anstaltsinterneringen – om än ej i lagen – blev därför de repressiva disciplinmedlen ett känsligt område. Behandlingsspråket tillät här en språklig maskering av disciplinmedlen, framför allt av isoleringarna. Även på behandlingsnivån var medikaliseringen sålunda främst begreppslig, och det var mer en terminologi som satte behandlingen i fokus än någon uttalat medicinskt jargong. Det var en språklig reform, men det var också en reform med en mer konkret innebörd för den arbetsdrift som fortfarande dominerade anstaltstillvaron. Vissa tendenser till en behandlande arbetsterapi fanns, men framför allt var det ambitionen att lägga om arbetsdriften och arbetsersättningen på ett sätt som främjade en realistisk arbetsträning som kan sägas ha utgjort det nya behandlingsinnehållet. Arbetet skulle nu inte bara stärka fysiken och karaktären, utan också vänja de intagna vid industrins arbetstempo, vanligt förekommande arbetsmoment, punktlighet, exakthet och andra eftersträvansvärda kvaliteter hos en modern industriarbetare. Arbetsdriften industrialiserades för att bättre förbereda de intagna för livet utanför; på Venngarn byggdes en betongfabrik och på Brotorp en sömmerskeverkstad. Bilden av Brotorp är annars något vag i konturerna. Det beror inte bara på ett magert källäge, utan också på att anstalten inte intog några för analysen direkt nyttiga positioner. Om Venngarn och Haknäs kan sägas ha representerat den traditionella alkoholistvården, med sina könstypiska bedömningsgrunder och metoder under förra perioden, så bjuder denna period på ett Venngarn som till skillnad från Brotorp förhöll sig aktivt till det nya behandlingstänkandet. Men Brotorp gör heller inte ett särdeles hårdnackat motstånd mot utvecklingen, så som Venngarn kom att göra under senare årtionden. Konsekvensen blir ett stundom osynligt Brotorp. Brotorp var dock en anstalt i tiden, där den specifikt behandlande arbetsdriften alltmer försköt fokus från de intagnas könsspecifika kvaliteter. På dessa omskolningsanstalter var det inte så mycket lata män och osedliga kvinnor som skulle fostras till familjeförsörjare och husmödrar, utan i stället oskolad arbetskraft som skulle utbildas till moderna industriarbetare. Även om valet av näringsgren – betong- respektive textilindustri – återspeglade en könsspecifik arbetsmarknad, kom kön att spela mindre roll i detta industrialiserade rekommodifieringsprojekt. Perspektivskiftet sammanfaller med den stora hemmafrudrömmens död, och även om kvinnorna inte heller nu räknades som familjeförsörjare kom både vårdverksamheten och förhandlingsordningen att mer likna männens: en yrkestränande arbetsdrift med siktet inställt på ekonomisk självförsörjning. 299 EN MEDICINSK UTMANING? Resursdimensionen och behandlingstanken Jag har valt att studera alkoholistvården som en avgränsningsinstitution, som ett åtgärdsprogram satt att pröva och stimulera socialvårdsklienternas arbetsvilja. Detta grundantagande ter sig rimligt även under denna period. Alkoholistvården fungerade alltjämt som ett rekommodifieringsinstrument med siktet inställt på att återbörda klienterna till arbetsliv och försörjningsplikt. Därutöver fyllde alkoholistvården fortfarande sin roll som skydd mot våldsamma män och fostran av sedligt tveksamma kvinnor, det senare dock med betydligt lägre intensitet än under tidigare år. Den mer specifika behandlingstanke som jag har försökt att ringa in motsvarar det som hos Midré beskrivs som en perspektivförskjutning från en moralisk till en resursorienterad bedömningsgrund. Härigenom blir alkoholistvården också en betydligt mer komplex avgränsningsinstitution, där behandlingsambitionen endast kan sägas fylla ett avgränsande syfte i förlängningen. Genom att resursdimensionen kompletterar – snarare än ersätter – moraldimensionen, modifieras en tidigare förhållandevis binär modell. Alkoholmissbrukaren är genom sitt blotta missbruk en misstänkt klient som endast kan göra bot genom att uppvisa arbetsvilja – och arbetsvilja manifesterar sig utan undantag som arbetsamhet i enlighet med en idealtypisk och exklusiv bedömning utifrån moralperspektivet. Med resursperspektivet tillkommer ytterligare ett segment värdiga klienter, de som på grund av bristande resurser – i fråga om till exempel hälsa, arbetsförmåga eller kunskaper – inte kan bevisa sin arbetsvilja i form av arbetsamhet. De är helt enkelt för sjuka, svaga eller outbildade för att kunna ta anställning och tjäna sitt eget uppehälle. Den specifika behandlingstanken korresponderar mot bedömningar i enlighet med Midrés resursdimension och nu blev alkoholistvårdens uppgift – vid sidan av att fostra karaktären – att bistå med resurser, det vill säga behandla. På anstalten manifesterade sig denna behandlingstanke i försök till en intensifierad medicinsk behandling, men framför allt som en betydligt mer ambitiös arbetsdrift. Med dessa nyheter följde också ett nytt språk, ett språk som så att säga spillde över och även användes för gamla invanda fenomen. 300 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? IV. Sammanbrott och samhällskritik Alkoholistvårdens och individens nya roller, cirka 1967–1981 301 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK 302 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? Kapitel 7 Samhällsskydd eller samhällsförändring? Wilhelm Specht,  Medan den rent vetenskapliga utforskningen av alkoholens verkningar åsyftar att vinna kunskap om fakta såsom sådana, alltså är en sakfråga, är den sociala alkoholfrågan en värdefråga och innebär såsom varje värdering en jämförelse med högre värden. Den tyske läkaren Wilhelm Specht försökte  skilja den vetenskapliga från den sociala alkoholfrågan. Om den förra var en sakfråga, så var den senare en värdefråga som avgjordes vid jämförelser med ”högre värden” – det vill säga en ideologisk fråga. Så hade frågan inte formulerats i Sverige. Den samhälleliga alkoholistvården hade tillkommit som ett svar på alkoholmissbrukets sociala konsekvenser, men det betydde inte nödvändigtvis att frågan var tillgänglig för politiskt tyckande. Länge rådde också en påfallande politisk enighet kring alkoholistvårdens mål och medel, en enighet som hämtade näring ur att man inte som Specht höll isär sakfrågan från värdefrågan. I stället kom värdefrågan många gånger att formuleras som en sakfråga, som då läkarkommittén  förordade ett förvetenskapligande av alkoholfrågan. Denna propå återkom i olika varianter under åren och -talets förmenta medikalisering av alkoholistvården kan förstås som ännu ett försök att avideologisera frågan, att låta även den sociala alkoholfrågan täckas av en problembeskrivning som var apolitiskt vetenskaplig till sin karaktär. - och -talets sökande efter en orubblig orsak till alkoholproblemet lämnade dock ett misslyckandets vakuum efter sig, och det sena -talet och Wilhelm Specht, Archiv für die gesammte Psychologie, :, s. . Översatt av och citerat ur: Johan Scharffenberg, ”Den vetenskapliga alkoholforskningens organisation”, Tirfing, :–, s. .  303 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK talet blev en tid då alkoholistvården blev en öppet politisk fråga. Med alkoholistvårdsdebattens politisering följde en ny infallsvinkel: om debatten tidigare hade kretsat kring den alkoholmissbrukande individen, om hur man skulle skydda samhället från honom eller hur han skulle botas, blev nu i stället samhället ofta föremål för de diskussioner som utspann sig kring alkoholmissbruket och alkoholistvården. Socialvårdsbehovet framställdes som en öppen fråga där antingen individen eller samhället kunde ses som orsak respektive lösning på den sociala problematiken. Ofta blev svaret att samhället var sjukdomsalstrande och att den sociala problematikens lösning låg i att förändra samhället. Den betydligt bredare infallsvinkel som denna problemformulering tillät, medförde en väsentlig utmaning för alkoholistvården som individualkorrigerande åtgärdsprogram. Nu var det inte längre bara frågan om hur man skulle behandla alkoholmissbrukaren, utan också om man alls skulle göra det. I detta kapitel undersöker jag den förändrade syn på alkoholmissbruket och alkoholistvården som kom till uttryck i utredningar och i debatten under åren –. Jag intresserar mig framför allt för de ställningstaganden och argument som kan tänkas ha påverkat det konkreta vårdarbetet inom tvångsvården av alkoholmissbrukare. Inledningsvis utreds den långa vägen till  års socialtjänstreform för missbrukarvårdens del, en process som inleddes med  års nykterhetsvårdsutrednings betänkande . I kapitel  och  undersöker jag vårdarbetet på den manliga anstalten Venngarn och den kvinnliga anstalten Runnagården under dessa år, delvis utifrån syftet att spåra den nya socialvårdsdiskursen i det konkreta vårdarbetet. 15 års väg mot en ny lag Alkoholistvården hade innan  varit föremål för fem större utredningar, varav tre hade lett till en ny lagstiftning på området. Innan socialtjänstlagen  kunde ersätta nykterhetsvårdslagen skulle ytterligare fem utredningar nagelfara den problematiska alkoholistvården:  års nykterhetsvårdsutredning (), nykterhetsvårdens anstaltsutredning (,  & ), socialutredningen ( & ), nykterhetsvårdens strukturgrupp (, ,  & ) och socialberedningen (). Dessutom kom alkoholistvårdens mål och medel att diskuteras i fackpress, SOU :, Nykterhetsvårdens läge. Del I. Klientel och behandlingsresurser; SOU :, Nykterhetsvårdens läge. Del II. Bilagor; DsS :, Viss minskning av platsantalet vid allmänna vårdanstalter m.m.; DsS :, Behovet av platser vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare m.m.; DsS :, Inackorderingshemmen för alkoholmissbrukare; SOU :, Socialvården. Mål och medel; SOU :, Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv; Socialstyrelsen redovisar  304 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? dagstidningar och debattlitteratur med en alldeles ny intensitet. Ämnet väckte starka känslor under dessa år. 1967 års frågor Det torde inte vara alldeles orimligt att i någon mån förläna  års nykterhetsvårdsutredning rollen av initial inspiratör i denna debatt. Utredningen har uppmärksammats i tidigare forskning, där man menat att den inte bara var en viktig vändpunkt inom alkoholistvården, utan att den också spelade en avgörande roll för socialdemokraternas socialpolitiska uppvaknande. Enligt ekonomhistorikern Jenny Andersson bidrog utredningen till att sätta socialvårdens villkor högt på dagordningen när välfärdsstaten skulle byggas ut. Pia Rosenqvist och Noriko Kurube pekar också på att utredningen förde fram mycket av den kritik som under -talet skulle komma att prägla socialvårdsdebatten. Nykterhetsvårdslagen kritiserades i denna debatt för att bara vända sig mot klienter med vad som har karakteriserats som ett dubbelt beroende, det vill säga klienter som både var beroende av alkohol, och dessutom av andra för sin försörjning. Nykterhetsnämnderna kritiserades för att vara oprofessionella och bestraffande, och anstaltsvården beskylldes för att mestadels syssla med förvaring. Själva idén att kombinera arbete med behandling, terapi och rehabilitering syntes alltmer meningslös. Mot detta lanserade nykterhetsvårdutredningen lösningar som återspeglade -talets planeringsoptimism; det goda samhället skulle uppnås genom planering och genom att dra in socialarbetare, psykologer, läkare och andra experter i processen. Socialdepartementets ensamutredare Ossian Larnstedt verkar ha varit medveten om att nykterhetsvårdsutredningens betänkande skulle väcka viss uppmärksamhet, :, Alkoholpoliklinikverksamheten; Socialstyrelsen redovisar :, Specialbostäder för alkoholmissbrukare; Socialstyrelsen redovisar :, Alkoholmissbrukare i psykiatrisk vård; Socialstyrelsen redovisar :, Vården av alkoholmissbrukare. Problem och möjligheter; SOU :, Lag om vård av missbrukare i vissa fall. Vid sidan av dessa utredningar kartlade också den inom Socialdepartementet tillsatta arbetsgruppen för institutionsvårdens framtida struktur förutsättningarna inför alkoholistanstalternas förändrade huvudmannaskap i samband med socialtjänstreformen: Ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter i framtida perspektiv, Socialdepartementet .  Jenny Andersson, Mellan tillväxt och trygghet. Idélinjer i socialdemokratisk socialpolitik under efterkrigstiden, Uppsala , s.  f. Det har också påpekats att socialdemokraterna somnade om ganska snart efter detta uppvaknande, för att sedan inte vakna upp förrän i samband med partikongressen . Holgersson a, s. . På annat ställe gör dock Holgersson gällande att det faktum att  års partikongress antog det ”försiktigare” Socialvård i utveckling, ett program utarbetat av en arbetsgrupp inom SAP och LO, innebar ”en klar markering från LOs och SAPs sida att socialvården i grunden skall reformeras”. Holgersson , s. .  Rosenqvist & Kurube , s.  ff; Peter Ludwig & Peter Westlund, LVM. Bakgrund och konsekvenser, Lund , s. ; Jonsson , s. ; Frick , s. . 305 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK särskilt som betänkandets mer handfasta kritik egentligen låg utanför utredningens uppdrag. I utredningen framfördes ”vissa kritiska synpunkter på lagstiftningen och därav betingade behandlingsmetoder”, men Larnstedt försäkrade att detta skedde ”med respekt för det krävande arbete som utföres vid nykterhetsnämnder, vårdanstalter och andra behandlingsinstitutioner”. När Larnstedt kostade på sig denna försonande brasklapp, efter drygt  sidors skoningslöst granskande av den svenska alkoholistvården, hade han ännu sparat på krutet till den avslutande sammanfattningen. Utredningens uppdrag hade, som titeln Nykterhetsvårdens läge antyder, närmast varit att inventera alkoholistvårdsklientelet och behandlingsmetoderna. Detta uppdrag hade utredningen löst genom att vända på varje upptänklig statistisk sten, för att där finna en alkoholistvård som närmast kunde betecknas som en skandal i en modern välfärdsstat. Man får därför intrycket av att Larnstedt trots uppdragets begränsade karaktär knappast kunde hålla sig från att både leverera en oerhört frän kritik och samtidigt skissera på alternativa lösningar. Kritiken i nykterhetsvårdsutredningens betänkande baserades på en undersökning av nykterhetsnämndernas organisation, arbetsbelastning och resurser, men framför allt alkoholistvårdsklientelets karakteristika inom öppenvården, anstaltsvården, sjukvården och på inackorderingshemmen. Resultatet blev en svidande vidräkning med den alkoholistvård som sedan nykterhetsvårdslagen trädde i kraft  hade haft officiella behandlingsambitioner. Det totala nykterhetsnämndklientelet, det vill säga de personer som nykterhetsnämnderna på något sätt befattade sig med, hade fördubblats sedan  och detta hade skett inom ett socialt åtgärdsprogram som tillät något så unikt som frihetsberövande av vuxna personer på sociala indikationer. Det fanns alltså all anledning söka utröna vilken eventuell nytta en så pass ingripande samhällsåtgärd kunde tänkas göra. Utredningen fann att hela två tredjedelar av nykterhetsnämndernas tjänstemän Till sin hjälp hade Larnstedt ett antal experter: överläkaren Gunnar Lundquist, nykterhetsvårdsbyråns chef Olof Melin och efter dennes död nykterhetsvårdsbyråns tf. chef Gösta Nordström, fil. lic. Tom Nilsson och SCB:s avdelningschef Gustaf Holmstedt. Leif Holgersson tjänstgjorde som utredningens huvudsekreterare.  SOU :, s. . Det var överhuvudtaget en fin balansgång för flera av socialvårdsdebattens aktörer att kritisera socialvårdens faktiska funktion utan att samtidigt kritisera de socialarbetare man menade sig representera. Samarbetskommittén tillät sig dock en kritik av en särskild sorts patriarkalisk socialarbetare som antogs bidra till att ”skapa de psykologiska problem, som de sedan har ganska trubbiga instrument för att söka reda ut”. (Socialvård i framtiden. Frågeställningar och argument, Stockholm , s. ). Även Socialstyrelsens tillträdande generaldirektör Bror Rexed fick  erfara svårigheten med att kritisera en alkoholistvård som han snart skulle bli högste chef för: Elisabeth Frankl, ”Vet du hur det är att vara sjuk, Bror Rexed?”, Aftonbladet, / ; Berit Zetterman & Sven Söderström, ”Rexed och nykterhetsvården”, DN, / ; Bror Rexed, ”Replik om nykterhetsvården”, DN, / .  306 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? saknade varje form av social utbildning. Men frågan var vad den utbildningen skulle bestå i, eftersom det enligt utredningen också saknades adekvata kunskaper att lära ut. Man visste föga eller inget om behandlingsbehov, -resultat och -former. Inte heller visste man mycket om ”upphovsmekanismer, alkoholvanemönster, alkoholens roll och funktion i ett samhälle, alkoholbrukets samband med faktorer som högre levnadsstandard, förändrade levnadsvanor etc.”. Sammantaget pekade detta bristfälliga kunskapsläge mot ett stort behov av relevant alkoholforskning. Ett ständigt återkommande resultat i utredningen var hur alkoholistvårdsklientelet avvek från normalpopulationen i en mängd avseenden: de uppvisade bland annat högre skilsmässofrekvens, lägre utbildningsnivå, högre arbetslöshet, lägre löner och sämre bostadsförhållanden – karakteristika som ytterligare accentuerades för anstaltsklientelet. Nykterhetsvårdslagen hade förblivit den klasslagstiftning som alkoholistlagen en gång beskylldes för att vara och på landets anstalter var andelen arbetare kraftigt överrepresenterad. Detta var naturligtvis ett välkänt faktum för alkoholistvårdens funktionärer, men i till exempel den årliga statistik som Socialstyrelsen publicerade över alkoholistvårdsklientelet föranledde det sällan några mer kritiska reflektioner. Det kunde väl spekuleras i om alkoholmissbruk var en vanlig skilsmässoorsak, eftersom det frånskilda klientelet var överrepresenterat, men varken siffrorna eller analysen gav någonsin upphov till någon mer grundläggande omprövning av alkoholistvården som sådan. Nykterhetsvårdsutredningen såg dock dessa snedrekryteringar som indicier på ett systemfel, både vad gällde hur klientelet rekryterades och vartåt vårdprogrammet syftade. Det rådde enligt utredningen knappast någon tvekan om att också höginkomsttagare gjorde sig skyldiga till brott mot nykterhetsvårdslagen, men dessa erhöll behandling, om alls, utanför den samhälleliga alkoholistvårdens domäner. Än värre var alkoholistvårdens oförmåga att famna de mer komplexa problembilderna, något som aktualiserades just av klienternas sociala snedrekrytering (till exempel vad gällde skilsmässofrekvensen). Detta föranledde nykterhetsvårdsutredningen att ifrågasätta alkoholistvårdens mål och medel: I och för sig borde det vara en självklarhet att ett formellt handlande enligt nykterhetsvårdslagens bestämmelser och målsättning, i syfte att ”återföra” dessa människor till ”ett nyktert liv” endast sällan kan leda till just detta resultat. Att överhuvudtaget via lagstiftning kräva ett ”normaliserat” socialt beteende av människor som i den rådande situationen saknar elementära förutsättningar härför synes ytterst diskutabelt. Alkoholistvårdsklientelets snedfördelning i olika avseenden förstärktes ytterligare när det kom till anstaltsklientelet, något som fick nykterhetsvårdsutredningen att   SOU :, s. . SOU :, s. . 307 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK explicitgöra sitt ifrågasättande av den bedrivna vårdens ändamålsenlighet. Man hade här att göra med människor som vuxit upp i bristfälliga miljöer och sedan hade både skilsmässor och andra misslyckanden bakom sig. Detta borde rimligtvis tas som utgångspunkt i behandlingsarbetet där man också borde revidera målsättningen att återföra klienterna till ett nyktert liv, något som i den akuta vårdsituationen framstod som ”både orealistiskt och ouppnåeligt”. Målsättningen var inte bara orealistisk, medlen var också otillräckliga. Inom öppenvården, men i än högre grad på vårdanstalterna, drogs man i stor utsträckning med ett återfallsklientel, något som enligt utredningen illustrerade ”bristen på vård och behandling i mer egentlig mening”. Vad tvångsvården då kunde bidra med var egentligen bara att den intagne ”mot sin vilja temporärt berövas möjligheten att använda alkohol samt att han dessutom skiljes från sina normala relationer till medmänniskor i samhället”. Anstaltsvården saknade inte bara tydliga mål och verksamma medel; de medel man använde sig av var också repressiva och otidsenliga. Att överhuvudtaget tillgripa disciplinära åtgärder mot människor som egentligen skulle vårdas var enligt utredningen synnerligen diskutabelt och att betrakta som ”en kvarleva från ett tidigare tillämpat tänkesätt ifråga om hur människor med alkoholproblem bör behandlas”. Hela vårdapparaten genomsyrades av ”kategoriska och auktoritära krav” och vården uppfattades ”varken som tillräckligt attraktiv, humanitär eller effektiv”. När vården var över kvarstod dessutom vad utredningen kallade de ”primära problemen”: De återvänder till sin tidigare miljö och är därvid bostadslösa och arbetslösa. Det ”stöd” de får med sig på vägen är att de ställes under övervakning och som regel meddelas lydnadsföreskrift om att fullständigt avhålla sig från bruk av alkohol. När de bryter lydnadsföreskriften kan de återföras till anstalten. Cirkeln är därmed sluten. Det här var principiellt viktigt. Enligt utredningen konstituerade alkoholmissbrukarens miljöförhållanden den grundläggande problematiken. Detta kan ställas mot nykterhetsvårdslagens skrivning, som enligt utredningen gav uttryck för en olycklig föreställning om ”alkoholmissbruket som den primära sociala störningen”, ett synsätt som inom den tillämpade alkoholistvården ledde till ”konsekvenser som ur allmänt humanitära och behandlingssynpunkter ter sig orimliga”. Utredningen ville vända på problembeskrivningen och i stället betrakta alkoholmissbruket som ett symtom på diverse bakomliggande orsaker. Ibid., s. . Ibid., s. .  Ibid.  Ibid., s. .  Ibid., s.  & .  Ibid., s. .  Ibid., s. .   308 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? Detta snart så omhuldade och omdiskuterade symtomteoretiska anslag hindrade inte utredningen att föreslå ett behandlingsprogram som tog sikte på individen. Larnstedt anslöt sig till den formulering som upprepats i offentliga utredningar sedan , att alkoholmissbruket var ett sammansatt socialmedicinskt problem. Ur detta följde att man inom alkoholistvården borde utgå från en helhetssyn på alkoholmissbrukarens problem och i varierande grad tillämpa sociala, medicinska eller andra behandlingsåtgärder. En grundläggande förutsättning för en framgångsrik behandling var dock behandlingsvilliga klienter, något som fick utredningen att föreslå att tvång ”i princip” inte skulle få förekomma inom de organ som bedrev ”den egentliga behandlingen”. Den framtida alkoholistvården var i nykterhetsvårdsutredningens tappning alltså något helt annat än den som hittills hade bedrivits, och utredningen fann sammanfattningsvis ”starka skäl för en genomgripande omprövning av hela frågan om samhällets behandling och vård av alkoholmissbrukare”. Larnstedts omilda granskning av alkoholistvården mötte naturligtvis kritik. August Åman ägnade hösten  större delen av ett dubbelnummer av Nykterhetsvården åt att sabla ner nykterhetsvårdsutredningens betänkande. Därtill sammanställde Åman en broschyr – Skall kartläggningen av nykterhetsvårdens klientel få radera bort nykterhetsnämnderna? – som i ett utskick i samma nummer erbjöds nykterhetsnämnderna och vårdanstalterna. I detta utskick konstaterade Åman att nykterhetsvårdsutredningen hade haft som uppdrag att kartlägga alkoholistvårdens klientel, men att man ”gått vida utöver sitt uppdrag och satt sig till doms över nykterhetsvården”. När Nykterhetsvårdens chefredaktör och nykterhetsvårdsbyråns förre chef tog till orda var det inte mycket som var till belåtenhet i utredningens betänkande. Utredningen ägnade sig åt att ”hitta brister”, hade en ”ovänlig inställning till anstaltsvården”, visade på ”en klart negativ tendens hos skrivaren”, hade en ”benägenhet att se brister och fel i nykterhetsvårdslagen” och avslöjade att utredaren hade ”en aggression inombords”. Enligt Åman uppvisade Larnstedt en alldeles uppenbart ogin inställning till alkoholistvården, något som rimligtvis måste ha påverkat undersökningens tendens. Om det nu var Larnstedt som hade hållit i yxan; Åman gjorde i en Ibid., s. . Ibid., s. .  Föreningen för främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet (August Åman) till Nykterhetsnämnderna och vårdanstalterna, /  (separat utskick i Nykterhetsvården, :– ).  August Åman, ”Betraktelser om nykterhetsvårdsundersökningens betänkande”, Nykterhetsvården, :–, s.  ff.   309 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK not gällande att han för sin del nog trodde att Larnstedt bara hade stått som undertecknare. Utredningens sekreterare, socionomen Leif Holgersson, var enligt Åman ”starkt misstänkt för att vara den egentliga tillskyndaren till undersökningens sätt att lösa sin uppgift”. Detta grundade Åman dels på att han av egen erfarenhet visste vad en kunnig utredningssekreterare kunde uppnå, dels på att Holgersson vid presentationen av betänkandet hade uppvisat ”en trosviss övertygelse av god Filadelfiastandard om nykterhetsvårdens fördärvlighet”. Men oavsett vem som låg bakom eländet hade här presterats en offentlig undersökning full av felaktigheter och illasinnade tolkningar. Vad som framför allt väckte Åmans ”ursinne” var påståendet att man inte lyckats uppnå nykterhetsvårdslagens allmänna målsättningar. Detta resultat hade utredningen enligt Åman endast kunnat nå genom att man mätte alkoholistvårdens resultat mot en egenkonstruerad målsättning och inte mot den målsättning som stadgades i lagen. Nykterhetsvårdslagen var en social vårdlag, utan medicinska indikationer, och Åman menade att det tillhörde ”mysterierna i vår tillvaro” hur man då kunde ondgöra sig över att alkoholistvårdsklientelet också var ett ”renodlat socialklientel”. Utredningen hade ”sänkt tonfallet och vederhäftighetsambitionen från den objektiva sanningssökarens nivå till kvällsjournalistikens lågvatten” och Åman konstaterade sammanfattningsvis att han aldrig, sedan han inledde sin verksamhet inom alkoholistvården , hade läst någon utredning som var så ”förtjänt av onda ord”. Åmans reaktion speglar det nya, och för alkoholistvårdens äldre funktionärer obegripliga, med nykterhetsvårdsutredningens betänkande. Utredningen hade vänt på perspektivet; social misär sågs inte huvudsakligen som alkoholmissbrukets konsekvenser, utan som dess orsaker. Utifrån denna problemformulering blev också nykterhetsvårdslagen en synnerligen osympatisk konstruktion som snarare bestraffade alkoholmissbrukaren för hans sociala elände, än skyddade samhället från alkoholmissbrukets sociala skadeverkningar. Åman upprördes storligen över dessa slutsatser, men tog sig inte explicit an nykterhetsvårdsutredningens symtomteoretiska utgångspunkt. Det gjorde däremot regeringsrådet Henrik Klackenberg. Klackenberg – som Leif Holgersson några år senare skulle karakterisera som ”en apart företrädare för ’lag och rätt’ i socialvårdsdebatten” – menade att utredningen hade medfört ”ett sådant nedfall av giftig aska, att nykterhetsvårdens arbetsmöjligIbid., s. . Under alla omständigheter delade Holgersson utredningens perspektiv . Se: Leif Holgersson, ”Jämlikhet och socialpolitik”, Arbetet,  & / .  August Åman, ”Betraktelser om nykterhetsvårdsundersökningens betänkande”, Nykterhetsvården, :–, s. .  Ibid., s. .  Ibid., s. .  Ibid., s. .  310 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? heter kommer att frätas sönder de närmaste åren, om inte den vädras ut”. Klackenberg synes liksom Åman ha misstänkt Holgersson för att ha spelat en avgörande roll vid sidan av Larnstedt och de två fick tillsammans bära skulden för tolkningen av undersökningsresultaten, en tolkning som var ”helt negativ” och gav ”en vrångbild” av den samhälleliga alkoholistvården. Utredningen tedde sig enligt Klackenberg för alkoholistvårdens funktionärer som ”obegripligt illasinnad och insinuant och är medvetet utformad till ett hårt angrepp på verksamheten”, där utredarna i ”människovärdets och jämlikhetens” namn hade ”känt sig kallade att befria klientelet från denna moraliskt skenheliga monstruösa verksamhet”. Klackenberg såg också varför man hade närmat sig problemet på detta sätt: Utredaren verkar orealistisk, aningslös eller illvillig, tills man fattar att han ser saken ur klientelets synpunkt: de super på grund av sitt sociala elände, orättvisor i arbetet och samhället, de åker fast därför att de saknar bostad; nykterhetsvården, som inte ens skaffar dem bostad och jobb, förföljer dem bara. Enligt Klackenberg var det dock troligare att klienternas usla arbets- och bostadssituation var ett resultat av deras alkoholmissbruk och inte tvärtom, och därför kunde han inte heller förstå vad det var för upprörande med den klassmässiga selekteringen på anstalterna. Med orsakssambanden återställda kunde Klackenberg också ställa sig frågande inför utredningens motstånd mot tvångsåtgärder, detta trots att ”dagens fraseologi” bjöd att socialvården skulle vara ”fri från, som det heter, repressiva och auktoritära drag”. Klackenberg uppmärksammade, till skillnad från Åman, nykterhetsvårdsutredningens perspektivskifte – och underkände det samtidigt, närmast i förbifarten. Sammantaget pekade Åmans och Klackenbergs kritik på vad som skulle bli den äldre alkoholistvårdens försvarslinje de närmsta åren: alkoholmissbrukarens sociala misär var en konsekvens av alkoholmissbruket, nykterhetsvårdslagen var därför en väl fungerande social skyddslag och tvångsingripandena var fullt berättigade. Åman Leif Holgersson, ”Lagarna bygger på en trångbröstad, patriarkalisk och bigott grundsyn”, Pockettidningen R, :, s. ; Henrik Klackenberg, ”Perspektiven vid fördömandet av nykterhetsvården”, Nykterhetsvården, :, s. .  Henrik Klackenberg, ”Perspektiven vid fördömandet av nykterhetsvården”, Nykterhetsvården, :, s. . Även om det inte explicitgörs avslutar Klackenberg artikeln med en antydan om att Larnstedt kanske hade förletts och nog var oskyldig till betänkandets mer anmärkningsvärda resultat: ”Kritiken här har riktats mot gamle vännen Ossian Larnstedt, som jag ingalunda vill kalla illasinnad och lömsk utan snarare snäll och beskedlig. Såsom ’sakkunnig’ får han dock bära ansvaret för blamagen att denna pamflett ( kap.) med löst skramlande siffror i omvända perspektiv och oredovisade värderingar influtit i den ansedda SOU-serien”. Ibid., s. .  Ibid., s. .  Ibid., s. .  Ibid., s. .  311 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK och Klackenberg stod dock påtagligt ensamma på barrikaderna . Även om Dagens Nyheter på ledarplats betraktade ”hr Larnstedts radikalmedel som illa genomtänkta och missriktade”, var det desto fler röster som berömde utredningen. Enligt Socialstyrelsens publikation Socialnytt hade utredningen uppmärksammats av ett -tal tidningar och flertalet ställde sig enligt Socialstyrelsen ”klart positiva” till utredningens slutsatser och förslag. Arbetet menade att det efter läsning av betänkandet inte längre gick att ”hyckla och låtsas, att man ger en effektiv behandling, när vården med nuvarande lagar och praxis alltför ofta tenderar att bli ett straff utan några terapeutiska inslag”. Allra mest uppseendeväckande var enligt Arbetet nykterhetsvårdslagens karaktär av klasslag och det var enligt tidningen ”länge sedan en socialpolitisk utredning innehöll så mycket brännbart stoff ”, varför man hoppades att den också skulle leda till en grundligt reformerad socialvård. Också Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fann det uppseendeväckande att lagen slog så pass olika mot människor ur olika socioekonomiska grupper, något man främst betraktade som ett rättssäkerhetsproblem. Utredningen visade därför enligt tidningen tydligt på att alkoholistvården behövde reformeras. Svenska Dagbladet fäste sig likaledes vid de brister i rättssäkerheten som utredningen hade påvisat och anslöt sig till kommitténs rekommendation att de socialvårdande organen borde befrias från tvångsåtgärder. Expressen var till sist sin kritiska hållning trogen och berättade hur Larnstedt hade utsatt alkoholistvården för en ”våldsam avrättning”. Hela vårdprogrammet var enligt tidningen felkonstruerat och kunde aldrig nå några väsentliga behandlingsresultat. Expressen återvände också till ett kärt argument och uppmanade staten att satsa mer än den tjugondel av spritinkomsterna som alkoholistvården kostade. Nykterhetsvårdsutredningen hade sammanfattningsvis formulerat ett antal diskussionspunkter som skulle komma att stå i fokus under de femton år som det tog att sjösätta en ny lagstiftning på området. I den livliga debatt om alkoholist- och socialvårdens framtid som följde i slutet av -talet och under -talet kom man ofta att hänvisa till nykterhetsvårdsutredningens resultat. Det handlade om alko-  ”Nykterhetsvården”, DN, / . Kritik även i: Olof Burman, ”Nykterhetsvårdens mål”, DN, / ; ”Nykterhetsvårdsbetänkandet nedsablat i debatt”, SvD, / ; Åke Elmér, ”Nykterhetsvården och rättssäkerheten”, Arbetet, / .  ”Nykterhetsvårdsundersökningen och pressdebatten”, Socialnytt, :, s. .  ”Vård – inte straff ”, Arbetet, / .  Ibid.  ”Den svenska nykterheten”, GHT, / .  ”Bättre nykterhetsvård”, SvD, / .  ”Nykterhetsvården – ett sorgligt kapitel”, Expressen, / .  Se t.ex. Socialvård i framtiden, , s. ; Holgersson , s.  f. 312 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? holistvårdens allmänna status i välfärdsstaten. Utredningen hade dömt ut alkoholistvården som ett otidsenligt och repressivt åtgärdsprogram ovärdigt en modern välfärdsstat, en kritik som skulle återkomma och förtydligas över åren. Men det handlade också – och detta var måhända principiellt viktigare – om den orsaksanalys som alkoholistvården ytterst vilade på. Alkoholmissbruket betraktades i utredningen som ett symtom på diverse bakomliggande orsaker, något som fick utredningen att föreslå åtgärder mot dessa orsaker snarare än mot individens beteende. Frågan om i vilken mån och på vilket sätt samhällets organisation och funktion var den yttersta förklaringen till individernas alkoholmissbruk kom att diskuteras flitigt under den resterande delen av -talet och -talet. Som en del av kritiken mot alkoholistvårdens repressiva inslag formulerade utredningen också en kritik av tvångsmomenten inom alkoholistvården. Det principiellt nya med det motstånd mot tvångsvården som formulerades av  års nykterhetsvårdsutredning var att det vilade på denna nya, symtomteoretiska, problemformulering. Både  års alkoholistvårdsutredning och  års nykterhetsvårdsutredning hade propagerat för minskat tvång, men då som en konsekvens av förbättrad behandling – och fortfarande av individen. Diskussionen om tvångets roll inom alkoholist- och socialvården kunde nu i stället kopplas till en principiellt övergripande diskussion, där de som förlade hela orsakskomplexet på den samhälleliga nivån hade svårt att försvara ett socialt betingat tvång mot individen. Samtidigt kunde frågan hanteras på en synnerligen konkret nivå av de socialvårdande myndigheterna och anstalterna; helt enkelt genom att de mer eller mindre slutade använda sig av nykterhetsvårdslagens tvångsmöjligheter. Frågan om tvångets status kom också att bli den fråga som mest bidrog till att försena den annars så efterlängtade reformen av socialvårdslagarna. 1974 års principbetänkande ALRO (Alkoholproblematikers riksorganisation),  Redaktionen utlyser en gissningstävling om vad socialutredningens första betänkande i praktiken kommer att innebära. Första rätt öppnad lösning kommer att drabbas av den  nya vården. Nykterhetsvårdsutredningens betänkande var ett uttryck för och bidrog till en ny sorts kritik av den svenska välfärden i allmänhet och socialvården i synnerhet. Lena Hübner, ”Missbruk och tvångsvård. De nordiska ländernas lagstiftning om vård av missbrukare utan eget samtycke”, Nordnark, :, s. .  ”Jeppe ger ris”, Jeppe, :, s. .  313 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Samma år utkom också Gunnar och Maj-Britt Inghes Den ofärdiga välfärden och Gustav Jonssons avhandling, som i den populära versionen kom att heta Det sociala arvet, och även här uppmärksammades den ofärdiga välfärdens oförmåga att förbättra levnadsvillkoren för samhällets allra sämst ställda. Till skillnad från tidigare utredningar av den svenska alkoholistvården efterlystes här något mer än bättre resurser och förfinade metoder; nykterhetsvårdsutredningen ifrågasatte i själva verket inte bara alkoholistvårdens medel utan också dess målsättning – att tvinga ett socialt utslaget klientel till nykterhet. Alkoholmissbruket betraktades i nykterhetsvårdsutredningens betänkande som ett symtom på en mer allomfattande social problematik som knappast kunde lösas med isolerade insatser mot själva drickandet. I stället efterlystes en helhetssyn på de sociala problemen, något som i sin tur krävde både en enhetlig lagstiftning och samordnad socialvård. Nykterhetsvårdslagen, barnavårdslagen och socialhjälpslagen skulle ersättas av en enda sociallag som skulle reglera koordinerade lösningar på medborgarnas sociala problem.  tillsattes därför en ny utredning – socialutredningen – med uppdrag att se över hela det sociala vårdområdet och föreslå åtgärder i enlighet med denna helhetssyn. Helhetssynen eller helhetsprincipen, formulerad som frågan om en organisatorisk samordning av de socialvårdande organen, hade behandlats redan  av de så kallade organisationssakkunniga och  av socialvårdskommittén. Från -talet och framåt experimenterades det också en del med denna organisationsform på lokal nivå. Här fanns det sålunda en del erfarenheter att luta sig mot och  lade socialutredningen fram ett förslag om social centralnämnd, ett förslag som antogs Inghe & Inghe ; Gustav Jonsson, Delinquent Boys, their Parents and Grandparents, Köpenhamn ; Gustav Jonsson, Det sociala arvet, Stockholm . Vid sidan av nykterhetsvårdsutredningens betänkande, makarna Inghes och Jonssons böcker uppmärksammar Andersson också låginkomstutredningens inflytande på det sena -talets socialvårdsdebatt. Andersson , s.  ff.  SOU :, Betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m.m.; SOU :, Utredning och förslag angående socialvårdens organisation m.m.; ”Huvudstadens centraliseringskommitté uppdrar riktlinjerna för en modern socialvårdsorganisation i Stockholm”, SST, :; ”Stockholms sociala nämnders centralisering på väg”, SST, :; ”Modern socialbyrå tar hand om hela familjens bekymmer”, SST, :; ”Landskrona centraliserar socialvården”, SST, :; ”Huvudstadens socialvård effektiviseras”, SST, :; ”Socialvårdens organisation”, SST, :; Folke Lindström, ”Samarbetet mellan nykterhetsnämnd och fattigvårdsstyrelse–barnavårdsnämnd”, SST, :; Sven Ståby, ”Familjevårdsprincipens genomförande i Göteborgs socialförvaltning”, Nykterhetsvården, :, s.  f; Olle Thollander, ”Familjevårdsprincipen”, Svenska Socialvårdsförbundets Tidskrift, :, s.  ff; Olle Thollander, ”Kommunala nykterhetsvårdsproblem”, Svenska Socialvårdsförbundets Tidskrift, :, s.  ff; Georg Svahn, ”Helhetssynen i socialvården”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; Stig Östergren, ”Familjevårdsprincipen och nykterhetsvården”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; David Mattisson, ”Fortsatt familjevårdsdebatt”, Nykterhetsvården, :, s.  ff.  314 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? av riksdagen året efter.  hade beslutet lett till sociala centralnämnder i  procent av landets kommuner. Men helhetsprincipen krävde också en samlad socialvårdslagstiftning och när socialminister Sven Aspling tecknade konturerna av den framtida socialvården  såg han hur man nu äntligen skulle bli av med ett antal socialvårdslagar vilka byggde på principer som hade sina rötter ”relativt långt tillbaka i tiden”. Socialutredningen kom att förhålla sig synnerligen aktivt till en intensifierad socialvårdsdebatt under de år, –, som man arbetade med utredningens principbetänkande. ”Allmänt humanitära synpunkter av föga kontroversiell art”, utmärkte enligt socialutredningen det tidigare debattläget, och de lagar man nu ville ersätta hade inte manat till någon livligare principiell diskussion då de stiftades. Dessa lagar liknade i stor utsträckning de äldre lagarna på området och diskussionerna hade ofta handlat om vad som uppfattades som rena teknikaliteter. Under de år som socialutredningen arbetade med sitt principbetänkande skärptes dock debattklimatet av olika anledningar. Nykterhetsvårdsutredningen hade lanserat ett antal ”grundläggande principer” som kom att prägla debatten och socialutredningens arbete. Genom makarna Inghes och Gustav Jonssons undersökningar hade man också visat hur välfärden skulle förbli ofärdig så länge som grupper av medborgare var uteslutna från samhällsgemenskapen – särskilt som dessa gruppers utsatta sociala position tenderade att gå i arv. Dessutom hade publikationer inom den så kallade mentalhälsokampanjen på allvar aktualiserat en debatt om vem eller vad som skulle anpassas när individen och samhället inte drog åt samma håll. Här hade röster höjts för att socialvården skulle ta ett större ansvar för att forma samhället i stort och inte bara vårda individer som hamnat utanför. Socialutredningen förhöll sig därför aktivt till en debatt som erbjöd uppslag till och lösningar på diverse problem. När utredningen efter några hundra sidors genomgång av samhällsutvecklingen och den socialpolitiska debatten till sist formule- Den integrerade socialvården mötte också visst motstånd hos alkoholistvårdsfolket och bidrog till en ganska hätsk debatt från mitten av -talet, se: ”Familjevårdsprincipen i förbundsmötesdebatten”, Nykterhetsvården, :, s. –; Folke Fredlund, ”Separat nykterhetsvård contra integrerad socialvård”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; Bengt Söderberg, ”Nykterhetsvård och integrerad socialvård”, Nykterhetsvården, :, s.  ff.  DsS :, Lagstiftning om sociala nämnder i kommunerna; SFS :, Lag om social centralnämnd; SOU :, s. ; Bramstång , s. .  SSA, VA, E I:, Utdrag av protokollet över socialärenden i statsrådet, / .  SOU :, s. .  Ibid., s. .  Se t.ex. Mental hälsa i arbetslivet, Stockholm ; Curt Åmark, Individ, personlighet och medmänsklig miljö, Stockholm , kap.  & . 315 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK rade den framtida socialvårdens övergripande mål – demokrati, jämlikhet och solidaritet samt trygghet – kom också dessa att knyta an till både ”den allmänna samhällsdebatten och till den socialpolitiska debatten”. Med stöd i ”debatten” menade också socialutredningen att man nu hade utmönstrat både den så kallade funktionsprincipen och mellanledet familjeprincipen till förmån för en helhetssyn, där socialvården skulle ha ”övergripande ansvar för människornas sociala välfärd med skyldighet att gripa in där det uppstår problem, oavsett problemens art och oavsett deras orsaker”. Helhetssynen innebar inte bara att man en gång för alla skulle överge den äldre funktions- och symtominriktade socialvården, den förutsatte också att man inom socialvården gavs möjligheter att påverka samhället i stort och att ”sociala aspekter på ett tidigt stadium ingår i underlaget för de beslut som leder till förändringar i samhället”. Helhetssynen manade alltså till en mer förutsättningslös formulering av socialvårdens uppgifter, vilka kunde förstås som både samhälls- och individpåverkan. Den samhällspåverkande uppgiften innebar att socialvården skulle ges möjlighet att bearbeta ”de med samhällsstrukturen sammanhängande orsakerna till sociala problem”. Den individpåverkande uppgiften skulle skjutas i bakgrunden och socialutredningen menade att man i ett ”pluralistiskt samhälle” inte kunde ställa alltför höga krav på ”likformighet i värderingar och konventioner”; att ”toleransmarginalerna i fråga om ’avvikande beteenden’ måste vara relativt vida”. Genom utbildnings- och informationsinsatser skulle man också kunna öka toleransen för avvikande beteende som inte skadade andra. Även om den individpåverkande uppgiften skulle ta mindre plats i framtidens socialvård, menade utredningen att det ändå behövdes något slags social kontroll av individen. Bland annat ville utredningen fortfarande se individuell behandling av alkoholmissbrukare, definierade som människor som ”under längre tidsrymder kontinuerligt använder alkoholhaltiga drycker till skada för sig själv eller annan”. Socialutredningen definierade alkoholism som ett ”fysiskt beroendeförhållande till alkohol”, men menade samtidigt att alkoholism var ett begrepp som inte skulle få spela någon roll inom en vårdlagstiftning som även fortsättningsvis skulle vara av social natur och därför borde ”undvika medicinskt orienterade definitioner”. Vid SOU :, s. . För samarbetskommitténs definitioner av samma målsättningar, se: Socialvård i framtiden, , s. .  SOU :, s.  & .  Ibid., s. .  Ibid., s.  ff.  Ibid., s.  f.  Ibid., s. .  Ibid., s. .  Ibid., s.  f.  316 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? sidan av allmänt och individuellt förebyggande åtgärder skulle alkohol- och narkotikamissbrukarna (där den senare gruppen tidigare inte hade omfattats av någon särskild lagstiftning) erbjudas vård och behandling under ”i princip” frivilliga former. Utredningen stod nu i begrepp att upprepa  års alkoholistvårdsutrednings mästerstycke: att undvika medicinska definitioner inom lagstiftningen och samtidigt bygga vidare på den behandlingstanke som hade utvecklats från -talet och framåt. Detta innebar att man höll fram vårdbehovet såsom bestämmande för verksamheten, något som fick utredningen att närma sig eventuella tvångsrekvistit mycket försiktigt. ”Man synes allmänt i debatten ha ansett det önskvärt att rensa ut tvångsbestämmelser ur sociallagstiftningen”, hävdade socialutredningen, och sökte därmed på sedvanligt manér stöd för sina resonemang i ett slags anonymt debattläge. Med stöd i ”debatten” menade också utredningen att ”behandlingssynpunkter” låg bakom viljan att befria socialvården från tvångsingripanden; i en socialvård med tvångsingripanden omöjliggjordes det terapeutiskt motiverade förtroendet mellan klient och socialvårdare. Men samtidigt (och med samma argumentationsteknik) hade det ”framförts synpunkter både för och emot ett bibehållande av möjligheter till tvångsingripanden inom socialvårdens ram”. Debatten gav sålunda inget entydigt svar i tvångsfrågan, och det skulle inte heller socialutredningen göra. Allra helst skulle socialvården bedrivas förebyggande och genom samhällspåverkan, så att man kunde avvara institutionsvård. Framför allt skulle man ”skapa sådana samhällsförhållanden att behovet av bestämmelser som medger ingripanden utan den enskildes samtycke starkt minskas”. Men tvångsmöjligheterna kunde inte avvaras helt och efter viss tvekan valde socialutredningen att behålla möjligheten till tvångsingripande mot vuxna missbrukare inom socialvårdslagstiftningen. Tvångsvården skulle dock inte kunna grundas ”på indikationer som avser att förhindra att missbrukaren vållar olägenhet för annan”, utan endast ”då utebliven vård skulle leda Ibid., s. . Ibid., s. .  Ibid.  Ibid. Denna metod, att hänvisa till diverse allmänna meningar som sedan lades till grund för utredningens egna förslag, kritiserades i remissomgången av TCO och Sveriges socionomförbund. Mer positiv till denna metod var Socialstyrelsen som menade att socialutredningen ”på ett förtjänstfullt sätt knutit an till den förda socialvårdsdebatten och fångat upp många av de tankar och förslag som förts fram i denna debatt”. Liknande tongångar hördes från Svenska Nykterhetsvårdsförbundet. DsS :, Socialutredningens och remissorganens syn på framtidens socialvård. Remisssammanställning över socialutredningens principbetänkande, s. ; ULA, RuA, C I:, d.nr. R:, Socialstyrelsens remissvar på SOU :, / ; ”Nykterhetsvårdsförbundets yttrande över socialutredningens betänkande ’Socialvården, Mål och medel’. Del ”, Nykterhetsvården, :, s. .  SOU :, s. .   317 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK till allvarliga bestående skadeverkningar för missbrukaren själv”. Trots detta begränsade rekvisit skulle tvångsvårdens legitimering och utformning bli den svåraste nöten att knäcka inför den lagrevidering som ännu låg åtta år in i framtiden. Samarbetskommittén och remissorganen Utbildningen av socialarbetare inleddes , men då i mycket blygsam skala. Under åren – utexaminerades   socionomer, att jämföra med de cirka   socionomer som utexaminerades under åren –. År  sysselsattes  procent av landets arbetskraft inom socialvården,  , procent, och i mitten av -talet räknade man med att inte mindre än  procent av den svenska arbetskraften skulle arbeta inom socialvården . Det av socialutredningen omvittnade livliga debattklimatet måste därför rimligtvis ha påverkats av att det nu för första gången fanns en stor och växande yrkeskår som kunde föra sitt sakområdes talan. En av de mest inflytelserika rösterna i socialvårdsdebatten var under dessa år Samarbetskommittén för socialvårdens målfrågor, en sammanslutning bildad av Föreningen Sveriges Socialchefer hösten  och med anspråk på att föra bland annat socialarbetarnas talan. Samarbetskommittén tog till uppgift att själva undersöka socialvårdens mål, medel och framtid, eftersom man inte såg att socialutredningens kommittédirektiv pekade mot någon särdeles stor omorientering av socialvården. Samarbetskommittén kom från starten att betraktas som en skuggutredning till socialutredningen och arbetade parallellt med utredningen fram tills förslag om socialtjänstlagen förelåg . Kommittén växte under -talet och representerade i slutet av årtiondet också flera fackförbund och några klientföreningar. Till kommittén knöts en särskild arbetsgrupp av forskare och socialpolitiker och under -talet utkom kommittén med en rad debattskrifter där det framfördes kritik mot socialvårdens lagstiftning. Ibid., s. . Kristian Tilander, ”Tvånget och det sociala behandlingsarbetet”, i: Lindblom , s. . Socialarbetarnas professionalisering, även hos: Björkman , s. .  Per Holmberg, ”Förändrade förutsättningar för socialt arbete”, i: Leif Holgersson & Per Tillgren (red.), Nej till vårdtvång. En debattbok om socialarbetarens roll i den framtida socialvården, Stockholm , s. .  Socialvård i framtiden, , s. .  Samarbetskommittén överlevde ytterligare några år i form av Samrådsgruppen för minskat tvång inom socialtjänst och sjukvård, senare Samrådsgruppen för socialtjänst och vårdpolitik. Ang. samarbetskommittén, se: Andersson , s.  ff.  Socialvård i framtiden. Frågeställningar och argument, Stockholm ; Socialvård i framtiden. Anföranden och debatter, Stockholm ; Lars Svenning, Socialutredningen och framtiden, Stockholm ; Leif Holgersson, Socialvården. En fråga om människosyn, Stockholm ; Bengt Börjeson, Inre och yttre tvång. En principfråga vid vården av missbrukare, Stockholm .   318 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? Socialutredningen menade att samarbetskommittén varit direkt bidragande till den livaktiga socialpolitiska debatt som kom att föras från tidigt -tal, även om man också gärna ville ge  års nykterhetsvårdsutredning en del av äran för att ha ändrat fokus i debatten. Samarbetskommittén bedrev under -talet opinionsarbete på alla fronter och måste anses ha varit framgångsrik i sitt arbete; bland annat övertog socialutredningen ordagrant de av samarbetskommittén uppställda övergripande målen för socialvården. På initiativ av socialminister Sven Aspling knöts också medlemmar av samarbetskommittén – Paul Lindblom (före detta rektor för Socialhögskolan i Lund), Gunnar Inghe, socialdirektören Bengt Hedlén och rättsvetaren Alvar Nelson – till socialutredningen. Samarbetskommitténs kritik kändes även igen i det tiopunktsprogram för socialvården som Aspling presenterade . Ett avskaffat, eller i alla fall kraftigt reducerat, vårdtvång mot vuxna medborgare framstod som en av samarbetskommitténs angelägnaste uppgifter. Bengt Hedlén och Paul Lindblom reserverade sig också mot socialutredningens förslag till bibehållet vuxentvång, mot att man efter ”decennier av omfattande och repressiv social kontroll gentemot människor med sociala problem, oftast grundade på undermåliga sociala och ekonomiska förutsättningar” valde att ”bibehålla och i vissa fall t.o.m. vidga bestämmelserna om administrativa frihetsberövanden”. Denna kritik återkom efter den mycket grundliga remissomgången. Betänkandet skickades ut på remiss till landets samtliga kommuner och ytterligare drygt  remissinstanser, och remissorganens yttranden sammanfattades av socialutredSOU :, s. . Leif Holgersson hade redan  anledning att summera samarbetskommitténs arbete och kunde då nöjt konstatera att det hade varit ”framgångsrikt för socialarbetarna att sakligt och hårt gå in i denna debatt”, samt att det hade varit ”möjligt och meningsfullt för organisationer att bedriva ett konstruktivt opinionsarbete”. Bengt Hedlén återkom till samarbetskommitténs insatser några år senare och pekade då på att både det faktum att samarbetskommitténs experter knöts till socialutredningen samt utformningen av Asplings tiopunktsprogram och socialutredningens formulering av socialvårdens övergripande mål visade på att samarbetskommittén hade både Asplings och socialutredningens uppmärksamhet. Leif Holgersson, ”Socialutredningens principbetänkande – några synpunkter”, Alkohol och narkotika, :, s.  f.; Bengt Hedlén, ”Förord”, i: Börjesson .  Socialvård i framtiden, , s. . Ang. samarbetskommitténs förmåga att formulera socialvårdsdebattens problem, se: Salomonsson , s. .  Aspling presenterade sitt tiopunktsprogram i ett antal sammanhang under . Här underströk han: () behovet av sociala mål för samhällsplaneringen; () socialvårdens aktiva medverkan i sådan planering; () inriktning på förebyggande insatser; () fortsatt satsning på generellt utformade stödinsatser; () ökad frivillighet i behandlingsarbetet; () en demokratisk utveckling av socialvården; () ökad serviceinrikting; () vidareutveckling av helhetssynen; () satsning på social forskning och; () utbyggt informationsarbete.  SOU :, s. .  319 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK ningen i en särskild volym. Även samarbetskommittén redigerade en sammanställning av remissvaren, en sammanställning som för tydlighetens skull uppgavs luta sig mot de ”värderingar” som samarbetskommittén tidigare hade gett uttryck för. De flesta remissorganen var enligt socialutredningen positiva till de övergripande mål som hade satts upp för socialvården. I de negativa omdömena framfördes kritiken att målen var ”politiskt allmängods” eller ”värdeladdade slagord”. Men när målen konkretiserades till att gälla samhälls- eller individpåverkan (och då särskilt vid tvångsåtgärder) hördes desto fler åsikter. Många remissinstanser – däribland Socialstyrelsen och LO – var mycket positiva till utredningens förslag att ge socialvården samhällspåverkande uppgifter. Klientorganisation ALRO (Alkoholproblematikers riksorganisation) förstod visserligen inte varför socialvården skulle förlänas särskild status att tolka sociala problem och påverka samhället när inte klientorganisationerna fick denna möjlighet, men sammantaget hävdade socialutredningen att remissinstanserna gav utredningen ett ”mycket starkt stöd när det gäller socialvårdens roll i samhällsplaneringen”. I samarbetskommitténs remissammanställning hävdades också att socialvårdens medverkan i samhällsplaneringen var den fråga där det rådde ”störst samstämmighet”. Men om remissorganen var relativt eniga då det gällde socialvårdens roll i samhällsplaneringen så var frågan om individens anpassning till samhället en betydligt svårare fråga för remissorganen. I socialutredningens sammanställning konstaterade man visserligen att inget av socialutredningens förslag hade mött motstånd från en majoritet av remissinstanserna, även om det i vissa frågor – främst gällande förslagen DsS :. En flitig kritiker som Leif Holgersson menade dock att utredningens ”nu påkomna öppenhet” kom lite sent och att det hade varit värdefullt med en öppnare dialog under arbetets gång (Leif Holgersson, ”Socialutredningens principbetänkande – några synpunkter”, Alkohol och narkotika, , s. ). Sammanställningen av remissbetänkandena i en särskild volym måste dock ses som ytterligare ett utslag för socialutredningens kommunikativa vilja och remissyttrandena användes också flitigt i  års slutbetänkande. Eftersom sammanställningen ter sig något källkritiskt svårhanterlig har den här kompletterats med de obeskurna remissyttrandena från Socialstyrelsen, NAF, ALRO och Svenska Nykterhetsvårdsförbundet.  Svenning , s. .  DsS :, s. . Se även Ågren som menar att socialutredningen var fast i ”en suddig helhetssyn och ett symptomtänkande” som förhindrade konkreta lösningar på faktiska problem. Ågren , s. .  ULA, RuA, C I:, d.nr. R:, Socialstyrelsens remissvar på SOU :, / ; DsS :, s.  ff. LO var också en frän kritiker av tvångsåtgärderna mot vuxna missbrukare som man menade hade ”en klar klassprägel”. ”Se över tvånget på alla områden”, Nykterhetsvården, :, s. .  ULA, RuA, C I:, R:/, ALRO:s yttrande över socialutredningens principbetänkande; DsS :, s. .  Svenning , s. .  320 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? om socialbidrag och tvångsomhändertaganden – fanns ”starka minoriteter”. Enligt samarbetskommitténs remissammanställning var dock frågan om tvångsåtgärderna den ”särklassigt mest kontroversiella frågan”, trots att socialutredningens ledamöter velat se den som ”marginell”. Ungefär  remissinstanser avstyrkte utredningens förslag och cirka  tillstyrkte eller ville gå längre i tvångsinsatser. Flera av de remissinstanser som stödde utredningens förslag ville dessutom gärna se att fara mot annan persons liv eller hälsa infördes som ingripandegrund, däribland Nykterhetsvårdens anstaltsförbund (NAF) och Svenska Nykterhetsvårdsförbundet. 1977 års slutbetänkande De remissinstanser som avvisade tvångsåtgärder inom socialvården menade att behovet av tvångsåtgärder skulle kunna tillgodoses inom Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Efter remissbehandlingen och i enlighet med de tilläggsdirektiv som socialutredningen erhöll  valde man i  års slutbetänkande också att i huvudförslaget hålla den nya socialvårdslagstiftningen fri från tvångsåtgärder mot vuxna missbrukare, för att i stället låta dessa regleras genom LSPV. Den borgerliga valsegern  ledde dock till att LSPV-linjen bara kom att bli ett av två förslag gällande vuxentvånget. Efter regeringsskiftet fick socialutredningen nämligen i uppdrag av den centerpartistiske socialministern Rune Gustavsson att utarbeta ett alternativt förslag som i stället skulle bygga på principbetänkandet, det vill säga med bibehållet vuxentvång inom socialvårdslagstiftningen. I det alternativa lagförslaget föreslog man att den skulle kunna tvångsvårdas som ”genom missbruk av beroendeframkallande medel är i trängande behov av vård och [där] utebliven vård innebär allvarlig fara för hans hälsa eller annars måste antagas medföra allvarliga sociala skadeDsS :, s. . Svenning , s. .  DsS :, s. ; SSA, VA, E I:, d.nr. :/, NAF:s yttrande över socialutredningens principbetänkande; ”Nykterhetsvårdsförbundets yttrande … Del ”, Nykterhetsvården, :, s. . DEACO bytte  namn till Nykterhetsvårdens anstaltsförbund (NAF).  DsS :, s.  f. I LSPV nyttjades en medicinsk indikation (att den sjuke till följd av sjukdomen saknade sjukdomsinsikt och kunde få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat vid utebliven vård) och fyra sociala indikationer: att vederbörande till följd av sjukdomen () var farlig för annans personliga säkerhet eller psykiska hälsa eller eget liv; () var ur stånd att taga vård om sig själv; () förde ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt, eller; () var farlig för annans egendom eller annat av lagstiftaren skyddat intresse. SFS :, § .  LSPV-förslaget mötte också en del kritik då det motiverats med att alkoholistvården skulle bli mer attraktiv utan tvångsbestämmelser i socialtjänstlagen. Det var ju, som rådman Folke Fredlund påpekade, fortfarande socialvårdsorganen som initierade tvångsärendena – om än genom LSPV, som inte erbjöd något annat än betydligt sämre rättssäkerhetsgarantier än NvL. Folke Fredlund, ”PM i tvångsfrågan”, Nykterhetsvården, :, s. .   321 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK verkningar för honom”. Socialutredningen var dock noga med att den nya lagen endast skulle utgå från vårdhänsyn och tvingades därför till en omständlig motivering av den sociala indikationen (”sociala skadeverkningar”): Under sådana allvarliga skadeverkningar får sägas rymmas situationer då den vårdbehövande till följd av missbruket vidtar åtgärder som på sikt allvarligt kan försvåra hans rehabilitering. Om en missbrukare utsätter nära anhöriga för allvarlig fara för liv eller hälsa, får detta bli ett moment i bedömningen av hur pass trängande hans vårdbehov är och hur allvarliga sociala skadeverkningar utebliven vård kan leda till för honom själv. Vad nu sagts innebär emellertid inte att samhällskyddet primärt får utgöra grund för åtgärder från samhällets sida med stöd av en social vårdlagstiftning. Det är missbrukarens eget behov av vård som skall vara bestämmande för bedömningen. Det ligger emellertid i sakens natur att genom de av samhället vidtagna vårdåtgärderna behovet av skydd för annan även i vissa fall kommer att tillgodoses. Om August Åman och Alfred Petrén en gång i tiden hade nyttjat hela sin retoriska arsenal för att intyga vissa indikationers sociala karaktär (se kapitel ), stod socialutredningen sålunda inför den motsatta uppgiften; att reducera de sociala skadeverkningarna till indikationer på ett individuellt vårdbehov. Socialutredningens alternativförslag framstår därför som alkoholist- och nykterhetsvårdslagen ställda på huvudet. Men det var bara ett av två förslag och efter tio års utredande och två massiva betänkanden hade man fortfarande inte nått en lösning på frågan om under vilka omständigheter och i enlighet med vilken lag som alkoholmissbrukare skulle tvångsvårdas. Även om socialutredningens majoritet stannade för LSPV-lösningen skulle det visa sig att Nykterhetsvårdens anstaltsförbund gissade rätt, när man i sitt remissyttrande förmodade att kritiken mot denna lösning var så stark att den inte skulle kunna realiseras. 1982 års reform I den nya borgerliga trepartiregeringen var man inte överens om vuxentvånget, och trots en ny utredning  beslutades att frågan om tvångsvård av vuxna missbrukare skulle utredas ytterligare. I den socialtjänstlag som röstades igenom i riksdagen  saknades därför bestämmelser om tvångsåtgärder mot vuxna missbrukare.  SOU :, s. . Rune Gustavssons nya (muntliga) tilläggsdirektiv skapade en osäkerhet kring socialutredningens uppdrag som fick Sveriges Socionomförbund att arrangera en konferens och publicera en skrift (Holgersson & Tillgren ) till försvar för den tvångskritiska hållning som man menade att tio års socialvårdsdebatt och remissbehandlingen hade förlänat socialutredningen.  SOU :, s. . Motiveringen fick NAF att undra ”om inte denna rätt svävande kompromiss måste vålla problem vid lagtillämpningen”. SSA, VA, E I:, d.nr. :–/, NAF:s remissyttrande över socialutredningens slutbetänkande.  SSA, VA, E I:, d.nr. :–/, NAF:s remissyttrande över socialutredningens slutbetänkande.  DsS :, Vård utan samtycke inom socialvård och sjukvård; Proposition /:; SFS :, Socialtjänstlag, § . 322 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? Tvångsvården utreddes i stället av socialberedningen, en kommitté där samtliga riksdagspartier representerades i förhoppning om att man skulle kunna nå en partiöverskridande kompromisslösning. Socialtjänstlagens ikraftträdande sköts upp ett år och målet var nu att den skulle kunna träda i kraft  januari  samtidigt med en lag som reglerade tvångsvården. Det man föreslog var en helt ny lag – Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) – som skulle tillåta tvångsingripande då någon var ”i trängande behov av vård till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika och insatser enligt socialtjänstlagen eller annan lag [var] otillräckliga för att tillgodose hans vårdbehov”. Som indikationer på detta vårdbehov angavs det att missbrukaren antingen på grund av missbruket skulle utsätta ”sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara” eller riskerade att ”skada sig själv eller någon närstående”. Beslut om tvångsvård skulle fattas av länsstyrelsen och vården fick bedrivas i två månader med möjlighet till förlängning i två månader ”om den intagne till följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl”. Efter femton års utredande och debatterande kunde till slut den nya socialtjänstlagen träda i kraft  januari . Lagen ersatte i ett slag barnavårdslagen (), socialhjälpslagen () och nykterhetsvårdslagen (). Den nya lagens ambition att verksamheten skulle bygga på ”respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet” lät sig dock inte förenas med tvångsåtgärder, varför dessa bröts ut till egna lagar, däribland LVM med rekvisit i enlighet med socialberedningens skrivning. Därmed hade man med ett begränsat antal rekvisit stiftat en lag som tillät tvångsingripanden mot missbrukare som kunde komma att utgöra ett hot mot sitt eget eller andras liv eller hälsa. Detta var ett tillämpningsområde som i viss mån liknade de gamla alkoholist- och nykterhetsvårdslagarnas, även om tvångsingripanden enligt LVM snarare kom att grunda sig på individ- än samhällsskydd. Men socialtjänstreformen innebar också att nästan alla tvångsmoment kunde Också socialberedningen ackompanjerades av en skuggutredning. Samarbetskommittén lades visserligen ned efter  års riksdagsbeslut om socialtjänstlag, men kommitténs tongivande medlemmar återfanns inför LVM-beslutet i Samrådsgruppen för socialtjänst och vårdpolitik som publicerade sin syn på den framtida tvångslagstiftningen i: Hedlén .  SOU :, s. .  Ibid.  SOU :, s.  f. Samrådsgruppen tog gärna på sig äran av att tillsammans med diverse klientgrupper ha förhindrat längre vårdtider, men menade samtidigt att det hade räckt med en månad som maxtid för att avgifta och motivera klienterna för fortsatt frivillig vård. Bengt Hedlén, ”En månad räcker för tvång mot vuxna”, Nykterhetsvården, :, s.  f.  SFS :, § ; SFS :, § .  Bramstång , s. ; Gustafsson , s. .  323 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK lyftas ur den nya och allomfattande socialtjänstlagen. I stället fick man ett antal speciallagar som reglerade de tvångsingripanden som tidigare varit en del av bland annat nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen. Detta juridiska finsnickeri hade suttit långt inne, men ter sig samtidigt som en av få möjliga lösningar mot bakgrund av det av socialutredningen ständigt omvittnade debattläget under perioden. Under dessa år etablerades den individorienterade behandlingslinjen slutgiltigt inom socialvården, samtidigt som en samhällskritisk socialvårdsapparat i allt högre utsträckning sökte de sociala problemens orsaker i samhällsstrukturen. Vad återstod då annat än att i lagstiftningen möjliggöra både vård av individen och samhället? Positioner och argument Tvånget utmönstrades inte ur alkoholistvården med  års reform, men talets symtomteoretiskt anstrukna socialvårdsdebatt utgjorde en allvarlig utmaning för anstaltsvården. Innan jag i kapitel  och  undersöker hur detta påverkade det konkreta vårdarbetet, vill jag titta närmre på vilka aktörer som intog vilka positioner – och med vilka argument. Den samhällsorienterade, symtomteoretiska, argumentationslinjen vann i styrka under denna period. Detta skedde på bekostnad av de individorienterade skydds- och behandlingsargument som hade varit tongivande  .               Individen Samhället Individen 1. Individförändring - fostran - medicin - repressivt tvång 3. Pragmatisk samhällsanpassning - lika behandling - tolerans Samhället 2. Pragmatisk individanpassning - anpassning - utbildning - solidariskt tvång 4. Samhällsförändring - bredda välfärden - krossa kapitalismen - totalkonsumtionsmodellen      Som Gunnar Bramstång har påpekat fanns dock några tvångsinslag kvar, t.ex. §  & . Det nära sambandet mellan SoL och LVU resp. LVM gjorde också att boskillnaden mellan lagarna, enligt Bramstång, ej bar ”trovärdighetens prägel”. Bramstång , s. .  En infallsvinkel på framför allt -talets socialvårdsdebatt ges i: Salomonsson , s. –. 324 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? under tidigare årtionden. Detta är dock en kraftig förenkling och det finns anledning att håll isär individens och samhällets roller som det sociala problemets orsak respektive lösning (figur ). Alkoholistvårdens problemformuleringar och -lösningar var mångfacetterade under dessa år. Här kan man, liksom gällande den tidigare undersökta medikaliseringen, se olika saker beroende på om man tittar på institutionell, begrepps- eller behandlingsnivå. På begreppsnivån försköts onekligen tyngdpunkten från individorienterade till samhällsorienterade orsaksbeskrivningar och lösningar (). Samtidigt firade medikaliseringen senkomna triumfer under denna period, då ett antal reformer visade på en individorienterad medikalisering på den institutionella nivån (). På alkoholistanstalterna – på behandlingsnivån – kom den samhällsorienterade infallsvinkeln att påverka arbetet på olika sätt, men samtidigt var man där satt att arbeta med individen som trots allt betraktades som den sociala problematikens orsak () eller lösning (). De senare problembeskrivningarna har jag valt att benämna anpassningslinjer, till skillnad från de principiellt mer koherenta individrespektive samhällsorienterade förändringslinjerna. Det är framför allt de senare – det begreppsliga symtomteoretiserandet och den institutionella medikaliseringen – som undersöks här, medan de mer pragmatiskt orienterade anpassningslinjerna främst undersöks i kapitel  och . Behandlingskritik Vill man förstå varför det tog femton år för socialutredningen att ro socialtjänstlagen iland kan det vara lämpligt att studera processen mot bakgrund av den behandlingskritiska rörelse som formerades i Sverige. Här skulle det stiftas en övergripande socialvårdslag som gav i uppdrag åt en integrerad socialvård att koppla ett helhetsgrepp om de behövande medborgarnas sociala problem. Helhetssynen innebar då inte bara att individens problem skulle ses i ett sammanhang, den innebar också att socialvården gavs i uppdrag att mer förutsättningslöst söka grunden till de sociala problemen utanför individen. Mycket av diskussionerna kring den individuella korrektionen – och där måste diskussionen kring tvång kontra frivillighet betraktas som den principiellt viktigaste – bottnade egentligen i denna dubbla uppgift. För om de sociala problemen egentligen kunde anses ha samhälleliga orsaker var det väl samhället och inte individen som borde vårdas? Inom den samhälleligt organiserade alkoholistvården saknas dessa konflikter oftast innan -talet; inom ett med lag, reglemente och byråkrati uppbyggt åtJfr Tydéns karakteristik av den individuella steriliseringslösningen som ett svar på en individuellt eller samhälleligt definierad social problematik under –-talet resp. –-talet. Tydén , s.  f.  325 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK gärdsprogram med syfte att reformera alkoholmissbrukande individer var det inte helt lätt att hävda samhällsreformatoriska lösningar. Alkoholistvårdsutredningen hade också slagit fast att den allmänna socialpolitiken nog hade bidragit till att mildra alkoholmissbrukets ”ekonomiska och sociala följder”, men att generellt förbättrade sociala förhållanden knappast kunde förhindra att ”alkoholmissbruk uppstår med negativa följdverkningar av detta som resultat” – och att det därför fortfarande krävdes särskilda åtgärder mot alkoholmissbruket oavsett framtida förbättringar av den sociala standarden. Från slutet av -talet blev dock vård närapå ett belastat begrepp och i debattböcker med titlar som Varning för vård, Behandling som straff och Makt att vårda ifrågasattes den till vård maskerade individualkorrektionen. Inom den företrädesvis amerikanska behandlingskritiska rörelsen misstänkliggjordes också grunddogmen att det nödvändigtvis var avvikaren som skulle reformeras för att komma tillrätta med de sociala problemen. Som alternativ framhölls en samhällsordning vilken, med juridikprofessorn Nicholas Kittries ord, garanterade ”the right to be different”. Kritiken formulerades främst som ett ifrågasättande av psykiatrin och medikaliseringen av det psykiska sjukdomsbegreppet, men den kom också att utgöra klangbotten för diskussionerna om alkoholmissbrukets orsaker och lösningar. - och -talets psykiatridebatt fördes av företrädare för vitt skilda discipliner och med olika utgångspunkter och syften, men sammanfattningsvis torde man kunna skilja mellan en reformistisk och en revolutionär kritiktyp, där den förra förespråkade en förändring och förbättring av psykiatrin och den senare ifrågasatte psykiatrins grundläggande utgångspunkter – både som teori och praktik. Den revolutionära psykiatrikritiken ifrågasatte de psykiska sjukdomarnas status som sjukdomar och visade på hur framväxten av begreppet psykisk sjukdom oftast varit beroende av sociala och/eller politiska omständigheter. Man påtalade hur den SOU :, s. . Kursivering i original. På annat ställe hävdade dock alkoholistvårdsutredningen att ”negativa miljöfaktorer av materiell och psykologisk art […] måhända äro de viktigaste orsakerna till missbrukets uppkomst”. SOU :, s. .  Lars D. Eriksson (red.) Varning för vård. En bok om frihetsberövande, vårdanstalter och vårdideologi, Helsingfors ; Hans Nestius (red.), Behandling som straff.  debattinlägg om nordisk kriminalpolitik, Uppsala ; Agevik-Magnusson .  Nicholas N. Kittrie, The Right to be Different. Deviance and Enforced Therapy, Baltimore .  Tommy Svensson & Karin Olson, ”Den ’revolutionära’ psykiatrikritikens resonans i svenska tidskrifter –”, i: Tommy Svensson (red.), Samhälle, psykiatrisk vård och psykisk hälsa, Linköping , s.  f. & . Debatten gås igenom och analyseras bl.a. i: Peter Miller, ”Critiques of Psychiatry and Critical Sociologies of Madness”, i: Peter Miller & Nikolas Rose (red.), The Power of Psychiatry, Cambridge ; Tommy Svensson, ”Psykisk sjukdom och social avvikelse. Argumentationslinjer i - och -talskritiken av begreppet psykisk sjukdom”, i: Lars Fredén & Tommy Svensson (red.), Perspektiv på psykisk sjukdom, Linköping , s. –.  326 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? medicinska sakkunskapen fungerade som ett medel för social kontroll, samtidigt som förvetenskapligandet av den sociala problematiken avpolitiserade en ytterst politisk fråga. Teknisk sakkunskap stod som garant för lösandet av de sociala problemen, och det där man förlade dem – hos individen. Redan i sociologen Talcott Parsons inflytelserika studie The Social System sågs den medicinska sakkunskapen som ett medel för social kontroll. Han menade att släktskapet mellan psykoterapi och andra former av social kontroll var ”sufficiently close, and the common factors sufficiently general, so that these similarities can provide important leads to the recognition and analysis of the operation of control mechanisms”. I mer behandlingskritiskt influerad medikaliseringsforskning kom man dock att fråga sig huruvida denna sociala kontroll var önskvärd eller inte. Det påpekades att Parsons tolkning av sjukdomsbegreppet förutsatte en hög grad av samstämmighet om de grundläggande värderingarna i samhället; att det var en öppen och i slutänden politisk fråga huruvida socialt avvikande beteende skulle beivras, tolereras eller tas som intäkt för mer allmänt upplagda samhällsreformatoriska strävanden. Medikaliseringen av sociala problem förlade nämligen inte bara problemet till den avvikande individen utan dolde också att problemet ytterst bottnade i en värdekonflikt. Ett mer kritiskt perspektiv tillät däremot en ytterst skeptisk inställning till samhällets rehabiliterande funktioner och funktionärer, främst läkarna. Längst i sin kritik gick måhända Ivan Illich genom att hävda att det medicinska etablissemanget hade blivit ett allvarligt hot mot folkhälsan. Illich medikaliseringskritik famnade bredare än den gängse psykiatrikritiken; han talade om en medikalisering av hela livet, en medikalisering där avvikelsen från normen var legitim ”endast när den förtjänar och ytterst berättigar till medicinsk tolkning och intervention”. Medikaliseringen kunde med Eliot Friedson ses som en av de mer raffinerade teknikerna att dölja den sociala ojämlikhet som de stora folksjukdomarna bottnade i. Ytterst syftade den mot att säkerställa produktionen. Svante Beckman pekade också i början av -talet på fördömandet av ”lömska produktionstekniska motiv” som utmärkande för den behandlingskritiska rörelsen, och han tog därigenom fasta på rörelsens politiska hemvist på vänsterkanten. Några av de mer tongivande kritikerna angrep dock de samhälleliga medikaliseringstendenserna utifrån helt andra utgångspunkter. Så kom till exempel den närmast ultraliberale psykiatern Thomas Szasz att framför allt kritisera den offentligt organiserade vårdapparaten för den soTalcott Parsons, The Social System, London  (), s. . Rafael Lindqvist, ”Arbete, sjukdom och rehabilitering”, i: Marklund , s. .  Illich , s. . För kritik av Illich industrialiseringslogiska utgångspunkter, se: Vicente Navarro, Medicin och kapitalism. Fyra artiklar om hälsovården och dess villkor, Uppsala , s. –.  Friedson , s. .  Beckman , s. .   327 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK ciala kontroll som vidareförmedlades genom den. Nicholas Kittries kritik tog vidare avstamp i (en selektiv läsning av) John Stuart Mills frihetsbegrepp och den amerikanska konstitutionens formuleringar om korrekta rättegångsprocedurer. Tvångsintagning på institution skulle enligt Kittrie förbehållas de fall där en uppenbar social fara kunde påvisas och i dessa fall skulle en vanlig straffrättslig rättegångsprocess tillämpas i stället för ett på (medicinsk) sakkunskap grundat administrativt frihetsberövande. Men lika lite som Szasz var Kittrie någon vänsteradvokat; hans kritik var i stället en kritik av välfärdsstaten. Det var välfärdsstaten som födde det behov av kontroll av de fattiga som enligt Kittrie ledde till okonstitutionella övergrepp i form av en social kontroll utanför det ordinarie rättssystemet. Men mycken behandlingskritik tog fasta på just det kapitalistiska samhällets värdekonflikter såsom de yttersta orsakerna till sociala problem. Man kunde vara överens med Parsons om den sociala avvikelsens konstruerade karaktär, men skilja sig från denne i synen på vad som borde göras åt problemet och varför. Så delade till exempel sociologen Kai Erikson Parsons föreställning om den sociala kontrollens och repressionens allmänpreventiva karaktär, men Erikson menade att socialt avvikande beteende just därför inte riskerade att störa samhällsordningen; tvärtom utgjorde den sociala avvikelsen en möjlighet för samhället att manifestera en eftersträvansvärd normativ ordning. Inom den heterogena behandlingskritiska rörelsen förordades många gånger i stället en demedikalisering och avprofessionalisering av vårdapparaten som tillät att förmenta sjukdomstillstånd definierades i politiska termer. Utifrån denna analys kom fokus att förskjutas från den sjuka individen till det sjuka samhället. Samhällskritik Under denna period hämtade det samhällskritiska socialvårdsargumentet näring ur det teoretiskt förankrade behandlingskritiska argumentet. Men föreställningen om de sociala problemens samhälleliga orsaker var inte ny. Som socionomen Ulla PetThomas Szasz, The Myth of Mental Illness. Foundations of a Theory of Personal Conduct, New York , kap. .  Kittrie , s. . För kritik av Kittries selektiva läsning av Mill, se: Kathleen Jones & A. J. Fowles, Ideas on Institutions. Analysing the Literature on Long-Term Care and Custody, London , s. .  Apropå Szasz konstaterar Kittrie att företrädare för den behandlingskritiska rörelsen – i sin kamp mot ”the tyranny of health and welfare” – ofta finner sig själva ”not in the role of libertarians, but in the robes of archconservatives”. Kittrie , s. .  Parsons , s. ; Kai T. Erikson, ”Notes on the Sociology of Deviance”, i: Howard S. Becker (red.), The Other Side. Perspectives on Deviance, Glencoe , s. .  Jan-Håkan Hansson & Tommy Svensson, ”Det terapeutiska paradigmets hegemoni”, i: Svensson , s. ; Lindqvist , s. . Som Karin Salomonsson har påpekat var dock den nya socialvården knappast mer ideologiskt betingad än t.ex. det tidiga -talets filantropiska fattigvård, bara för att den nu beskrevs i öppet politiska termer. Salomonsson , s. .  328 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? tersson har påpekat var konflikten mellan vad som kan kallas ett individuellt orienterat välgörenhets- eller caseworkperspektiv och ett mer samhällsreformistiskt perspektiv tydlig i USA vid tiden för förra sekelskiftet. Även i Sverige hördes samhällsorienterade argument under tidigt -tal, då liberaler och socialister förordade samhälleliga reformer framför borgerlig filantropi. Från mitten av -talet ljöd dock det samhällskritiska argumentet allt oftare i socialvårdsdebatten. Föreställningen om samhälleliga orsaker bakom de sociala problemen kom i dessa sammanhang att benämnas sociologisk förklaringsmodell, samhällelig symtomteori eller – i en översikt  av -talets debattlitteratur – makroaspekten. Den definierades då som ett synsätt ”enligt vilken anpassningssvårigheter beror på samhällets felaktiga utformning, inte på individen själv”. Ur detta följde att man borde ”förändra samhället så att det passar människorna, inte tvärtom”. Den refererade debattlitteraturen – skriven mellan  och  – hade närmast det gemensamt att den behandlade någon aspekt av resurssvaga individers förhållande till samhället, att de var skrivna på -talet och att den i någon mån utgick ifrån denna makroaspekt. Perspektivet landade i dessa böcker rätt givet i en samhällskriPettersson , s.  ff. Anders Åman, Om den offentliga vården. Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under - och -talen, Uddevalla , s.  f; Björkman , s.  f. Se också: Olof Palmes tal på Göteborgskonferensen  när han slog fast att det knappast var något nytt att ”rikta kritiken mot en orättfärdig samhällsordning”, utan att detta var ett angreppssätt som gick igen från den tiden då ”folkmajoritetens egna organisationer” formulerade ”en samhällskritik istället för överklassens moralism” (Olof Palme, ”Socialpolitik i framtiden”, i: Socialvård i framtiden, , s. ). Det samhällsorienterade/symtomteoretiska argumentet dyker upp med jämna mellanrum under talet, om än inte med samma intensitet som det fick från slutet av -talet: Johan Scharffenberg, ”Den vetenskapliga alkoholforskningens organisation”, Tirfing, :–, s. ; ”Alkoholismen är ej att betrakta som en sjukdom”, Stockholms-Tidningen, / ; Gösta Ahlborg, ”Till frågan om anstaltsklientelets ökning”, TfNN, :, s. ; SoS, NvB,  B I, Socialstyrelsens remissutlåtande över snabbutredningens betänkande, / ; Kinberg –, s. ; Elis Flodh, ”I vad mån är alkoholismen en sjukdom?”, Nykterhetsvården, :,  f.  Sigurd Dvoretsky, ”Debattböckernas spegling av -talets samhällsproblem”, Socialnytt, :, s. .  Ibid.  Artikeln byggde på en läsning av: Anders Beijbom, Kontakt bakom galler, Stockholm ; Bengt Börjesson & Eva Ros, Straffets verkningar, Stockholm ; Peter Curman (red.),  interner. Vår fångvård, Stockholm ; Jörgen Eriksson, Svenska botten, Stockholm ; Per Gahrton, Barn i Sverige, Stockholm ; Kaj Håkansson (red.), De laglösa, Stockholm ; Gunnar Inghe & MajBritt Inghe, Den ofärdiga välfärden, Stockholm ; Gustav Jonsson, Det sociala arvet, Stockholm ; Konsten att dressera människor, Stockholm ; Miljöterapi, Stockholm ; Andreas Murray (red.), Det svenska klassamhället, Stockholm ; Hans Nestius (red.), Behandling som straff, Stockholm ; Göran Palm, Indoktrineringen i Sverige, Stockholm ; Rekordåren, Stockholm ; J. Christer Sundström, Läkaren och samhället, Stockholm ; Nordal Åkerman (red.), Brott och straff, Malmö .   329 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK tik, många gånger utifrån en socialistisk utgångspunkt. Sålunda riktades kritik mot de krasst vinstdrivande företagen (och mot mentalhälsokampanjens försök att maskera de verkliga förhållandena inom arbetslivet), mot klassklyftor och löneskillnader, mot vårdpolitiken och rättssamhället. Mycket av kritiken tog avstamp i vad som uppfattades som godtyckliga klassificeringar inom sjuk-, social- och fångvård. Den psykiskt sjuke föll offer för en ordning där den ”den foglige” betraktades som psykiskt frisk, till skillnad från den protesterande som i stället kom att betraktas som sjuk. Denna ordning var ett utslag för dominerande samhälleliga värderingar, men också en konsekvens av det utrymme som fanns för personligt tyckande hos till exempel jurister och läkare – yrkeskårer som därtill präglades av en tydlig social snedrekrytering. Ytterst syftade detta system till att manipulera medborgarna, att göra dem mer fogliga och villiga att underkasta sig arbetslivets villkor och diverse konservativa ideal. Mot detta synsätt ställde den refererade litteraturen åtgärder som gick ut på att aktivera medborgarna, men också vårdprogram som utformades i samarbete mellan en mängd olika yrkesgrupper. Samhället borde utsättas för mer avancerade planeringsåtgärder, avseende både bostadsmarknaden och den ekonomiska planeringen, och samhällets resurser borde omfördelas på ett radikalt sätt. Flera, under -talet alltmer tongivande, aktörer i social- och alkoholistvårdsdebatten delade detta perspektiv. Samarbetskommittén tecknade  bilden av ett ”kapitalistiskt och moralistiskt” samhälle med tydliga klassklyftor. Välfärdsstaten var inte bara ofärdig, utan till och med ”ett hinder för att på ett realistiskt sätt angripa de förhållanden som vållar svårigheter och påfrestningar för många medborgare i samhället”. Samarbetskommittén och andra menade att de sociala problemens orsaker kunde sökas i näringslivets strukturrationaliseringar, utslagningen på arbetsmarknaden, urbaniseringen och bostadssegregationen. I detta samhälle reducerades socialvårdens uppgift till att bevara en generell välfärd till priset av ”icke godtagbara levnadsförhållanden för stora grupper av andra människor”. Socialvårdens Socialvård i framtiden, , s. . Bengt Hedlén, ”Förord”, i: Socialvård i framtiden, , s. .  Socialvård i framtiden, , s. ; Agevik-Magnusson , s. ; Birger Rundcrantz, ”Bort med gränserna mellan institution och samhälle”, Socialnytt, :, s. ; Lennart Grosin & Johan Norman, Att leva på samhällets botten. Rapport om de yngre hemlösa männens livssituation, Lund , kap. –; Socialstyrelsen redovisar :, s. ; SOU :, Alkoholpolitik. Del . Bakgrund, kap. . NyS-projektet menade dock att utslagningen från arbetsmarknaden också kunde bero på själva alkoholmissbruket: Socialstyrelsen redovisar :, s. .  Hedlén , s. ; Socialvård i framtiden, , s. . Se även: BoJ, ”Alkoholberoende och utslagning – konferenstema i Linköping”, Nykterhetsvården, :–, s. ; Bertil Sundin, Individ, institution, ideologi – anstaltens socialpsykologi, Stockholm , s. ; Inger Ärleman, ”Från reparatör till konstruktör”, Socialnytt, :, s.  f; Britt Larsson & Sten Schön, ”Alkoholproblematikers Riksorganisation, ALRO”, Nykterhetsvården, :, s. ; ”Handlingsprogrammet”, Jeppe, :, s. .   330 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? uppgift var otacksam och enligt samarbetskommitténs ordförande Bengt Hedlén definierades de alkoholmissbrukare som socialvården kom i kontakt med framför allt av sin svåra sociala situation, inte av ”missbrukets omfattning och tyngd”. Alkoholistvården var sålunda fortfarande ett klassdiskriminerande åtgärdsprogram, något som blev desto tydligare när man såg att den sociala misären var en orsak till och inte en konsekvens av alkoholmissbruket. Analogt med föreställningen om att alkoholmissbruket berodde på en mer övergripande social problematik drev socialvårdens funktionärer ofta frågor som ytterst var ämnade att förändra samhällsstrukturen. Det krävdes att man beskrev verkligheten i ”ekonomiska, sociala och politiska termer” och här hade man stöd från högsta ort, där Socialstyrelsens generaldirektör Bror Rexed själv inte avstod från en tydlig politisk positionering. Utifrån insikten att alkoholmissbruk både var ”en orsak till och ett symtom på sociala missförhållanden” menade Rexed att det var en angelägen uppgift att arbeta för inkomstutjämning. Den sociala problematikens lösning låg också i samhälleliga satsningar på bland annat arbete och bostäder åt utslagna grupper. Denna problembeskrivning bekräftades av nykterhetsvårdens strukturgrupp (NyS-projektet), en utredning inom Socialstyrelsen som resulterade i ett antal publikationer under -talet. NyS-projektet visade att trots att bostadsbristen hade byggts bort i mitten av -talet, så var det fortfarande förenat med en hel del svårigheter att skaffa bostäder åt utslagna alkoholmissbrukare. Alkoholmissbrukarnas arbetsmarknad var i slutet av -talet också så dålig att man därigenom äventyrade de behandlingsresultat man kunde uppnå inom alkoholistvården. Den symtomteoretiska problembeskrivningen delades av flera röststarka aktörer, bland annat TCO och ALRO (Alkoholproblematikers Riksorganisation). ALRO bildades hösten  som en konkurrent till det då försvagade SARF (Sveri- SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Anförande av Bengt Hedlén vid NAF:s årsmöte, / . Även i: Bengt Hedlén, ”Öppenvårdens förväntningar på institutionsvården”, Nykterhetsvården, :, s. .  Bengt Hedléns konferensanförande, i: Birgitta Eriksson, ”Nu måste socialvårdsdebatten övergå i praktiskt handlande”, Socialnytt, :, s. .  Bror Rexed, ”Vi kan inte vårda fram ett nyktert samhälle”, Socialnytt, :, s. .  Socialvård i framtiden, , s. ; Paul Lindblom, ”Socialvårdens mål och värderingar”, i: Socialvård i framtiden, , s. ; ”Missbrukarnas arbetsmarknadssituation”, Jeppe, :, s. ; Bengt Frykstrand, ”Ska inte alla ha rätt till arbete?”, Jeppe, :, s. ; ”R-förbundens arbetsmarknadskampanj”, Jeppe, :, s. ; ”Att prata och prata men intet förmå”, Jeppe, :, s. .  Socialstyrelsen redovisar :, s. ; Socialstyrelsen redovisar :, s. .  ”Socialt arbete – mål och medel”, Nykterhetsvården, :, s. . Den symtomteoretiska förklaringsmodellen till alkoholmissbruket delades även av R-förbundet RFHL. Se flera av bidragen i: Carin Flemström & Sven-Åke Lindgren (red.), Slå tillbaka alkoholen! En alkoholfientlig bok, Stockholm .  331 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK ges alkoholproblematikers Riksförbund), som  hade skapats på initiativ av Socialstyrelsen och RFMA (Riksförbundet mot alkoholmissbruk) för att fungera som en centralorganisation för anstalternas kamratföreningar. ALRO blev snart ett av Rförbunden med egen tidning – Jeppe – och delägarskap i Pockettidningen R. Genom ett samgående med resterna av SARF blev ALRO våren  den tongivande riksorganisationen för de anstaltsvårdade alkoholmissbrukarna. ALRO skiljde sig som klientorganisation från Länkarna bland annat i det att man inte ställde upp på sjukdomsmodellen (som Länkarna hade varit en av de tidigaste förespråkarna för). Organisationen kom att bidra med några av de mer slagfärdiga samhällsreformistiska propåerna och från mitten av -talet var ALRO en flitigt anlitad remissinstans. Själva namnet på organisationen antydde en orsaksförklaring; enligt en talesman för ALRO angav termen ”alkoholproblematiker” – till skillnad från ”alkoholist” – att missbruksproblemet inte var en sjukdom utan främst ett socialt problem där spriten bara var ett symtom. Enligt ALRO:s talesmän låg också det mesta reformarbetet utanför anstaltsvården, eftersom ”de flesta problem finns utanför institutionerna”. Vartefter de socialistiskt anstrukna symtomteorierna förlorade styrfart under -talet kom den samhällsorienterade förklaringsansatsen i stället att finna stöd i den så kallade totalkonsumtionsmodellen. Enligt denna empiriskt härledda modell samvarierade andelen alkoholmissbrukare i ett givet samhälle med den genomsnittliga alkoholkonsumtionen hos totalpopulationen. Trots att det kausala sambandet förblev omtvistat ledde det till en del debattinlägg som främst såg lösningen på Jeppe gratisdistribuerades till alkoholistanstalterna och andra institutioner.  var upplagan   exemplar.  ”Handlingsprogrammet”, Jeppe, :, s. ; Sven Nygren, Med nyktra ögon. Om nykterhetsrörelsen i Sverige då, nu och i framtiden, Stockholm , s. .  Kungliga biblioteket [KB], ALRO:s samling [ALRO], ALRO:s verksamhetsberättelse . Fr.o.m.  fick också KALV – en samarbetsorganisation mellan Länkens kamratförbund, ALRO, Sällskapet Länkarnas riksförbund och Verdandi – rätt att utse en representant till den alkoholpolitiska nämnden i Socialstyrelsen (ALRO, ALRO:s verksamhetsberättelse ). Sammantaget torde man, med Stenius, kunna se statsmakternas strävan att ”integrera eller vara öppen mot just de nya rörelser som mobiliserar missbrukarna själva” som ett sätt att nedtona socialvårdens kritiserade repressiva inslag vid denna tid. Stenius , s. .  Monica Strandell, ”Riksdagsmännen borde skickas på alkoholkurs!”, Socialnytt, :, s. .  Britt Larsson & Sten Schön, ”Kamratföreningarna grunden i ny organisation”, Socialnytt, :, s. . Enligt socialutredningen – som såg en önskan att demokratisera socialvården som en del av den ”långtgående kritik” som hade framförts mot densamma – var det främst klientorganisationerna som hade bidragit till att uppmärksamma ”förmyndarmässiga och repressiva drag inom lagstiftning och behandlingsarbete”, en kritik som inte minst träffade institutionsvården och där ett nytänkande hade lett fram till uppkomsten av alternativa behandlingsmetoder, främst i s.k. terapeutiska samhällen. SOU :, s. .  332 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? missbrukarfrågan i en solidarisk konsumtionsminskning i de breda folklagren. Men totalkonsumtionsmodellen utmanade symtomteoretikerna och Leif Holgersson menade att man knappast kunde förklara det ökade missbruket enbart med ökad allmän alkoholkonsumtion, särskilt inte för -talet då konsumtionen enligt Holgerson hade varit så gott som oförändrad samtidigt som arbetslösheten hade ökat med cirka  procent. Holgersson, medlem i samarbetskommittén och flitig skribent, är en god representant för den symtomteoretiska skolan och Åman och Klackenberg hade nog inte så fel när de utsåg honom till alkoholistvårdens baneman i nykterhetsvårdsutredningens betänkande. Ossian Larnstedt arbetade i slutet av -talet visserligen oförtrutet på i samma anda, bland annat i Nykterhetsvårdens anstaltsutredning, men samtidigt kom Leif Holgersson att höras och synas alltmer i olika sammanhang. Socialvårdsdebatten behövde enligt Holgersson fördjupas, något som i bästa fall kunde leda till ”den självklara upptäckten att socialpolitik och socialvård är politik”. Holgersson nöjde sig inte med en socialvårdsdebatt om praktiska lösningar och teknikaliteter, utan menade att ”samhällets metoder att bemöta sociala avvikelser måste ses som en sida av det politiska systemet”. Och då manade det onekligen till handling – utifrån Holgerssons politiska ståndpunkt – när socialvården nästan uteslutande befattade sig med de socioekonomiskt sämst ställda grupperna. Kritik mot den samhällsorienterade förklaringsmodellen Den symtomteoretiska förklaringsmodellen mötte ett allt mer artikulerat motstånd från slutet av -talet, men redan i början av -talet kan motståndets konturer skönjas. Om Åman och Klackenberg främst hade haft invändningar mot nykterhetsvårdsutredningens slutsatser , så tog man sig nu an den grundläggande problemformuleringen – att det primärt var samhället som orsakade de sociala problemen. August Åman hade anledning att vederlägga denna tes , när han under sitt sista år som Nykterhetsvårdens chefredaktör recenserade den på många sätt underliga boken Personakt A . Boken var egentligen bara en sammanställning av journalanteckningar från ett alkoholistvårdsfall, åren –, i vilken läsaSutton , kap. ; Peter Gerdman & Sven Rambro, ”Psykiatri istället för socialvård”, Alkohol och narkotika, :, s.  ff; Gunnar A. R. Lundquist, ”Alkoholism – ett medicinskt eller ett politiskt problem?”, Alkohol och narkotika, :, s.  ff.  Holgersson a, s. . Se även: Mats Andersson, ”Totalkonsumtion och alkoholmissbruk”, i: Lindblom , s. ; Hedlén , s. .  ”Socialvården behöver en ideologi”, Socialnytt, :, s. .  Ibid.  333 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK ren får följa ”fallet Roger Olsson”. I detta sammanhang är boken främst intressant på grund av de bifogade inledningarna och kommentarerna, till exempel den man bjuds på av byrådirektören vid Socialstyrelsens byrå för information och internationellt samarbete, Kjell E. Johanson, som menade att det ”som främjar en framsynt socialvård och progressiv socialpolitik kommer i konflikt med och i direkt motsättning till det kapitalistiska systemets behov”. Sådana kommentarer tvingade ut den -årige före detta chefstjänstemannen August Åman på den politiska arenan. Nu explicitgjorde Åman att alla föreställningar om att de sociala miljöförhållandena, det vill säga det kapitalistiska samhället, skulle vara orsaken till vissa personers myckna alkoholkonsumtion var rent nys som hade kunnat vederläggas av Emile Vandervelde (belgisk socialistledare och socialpolitisk författare) redan hundra år tidigare. Den vanligaste formen av kritik som den symtomteoretiska skolan mötte var dock inte hänvisningar till auktoriteter, utan ett empiriskt ifrågasättande av vad som uppfattades som en ideologiskt överbestämd teori. En av dem som fann denna infallsvinkel svårsmält var rektorn för Socialhögskolan i Lund, Åke Elmér. Elmér ifrågasatte om klasskillnader och maktfördelning kunde förklara alkoholmissbrukets orsaker i någon högre utsträckning, om det var så att de som ”genom sin sociala ställning identifierar sig med det sociala systemet undgår alkoholism”. Enligt Elmér missbrukade de som representerade den så kallade ”likhetsdogmen” Gustav Jonssons och makarna Inghes (och nykterhetsvårdsutredningens) resonemang om socialt arv. Ingenstans i dessa ofta åberopade verk gjordes antagandet att det var låginkomsttagare som blev alkoholmissbrukare; vad den asociale ärvde var i själva verket just asocialiteten. En replik i Alkoholfrågan fick också Elmér att anklaga sina vedersakare för att utgå från en teoretisk modell som inte kunde verifieras genom empiri. Åman, Elmér, Klackenberg och den ständigt upprörda socialläkaren Nils Bejerot hörde till en skara vana skeptiker som under -talet och början av talet fick sin kritik av de samhällorienterade symtomteorierna teoretiskt belyst och empiriskt förankrad av behandlingsforskare som Peter Gerdman och Sven Rambro. Gerdman och Rambro ifrågasatte huruvida välfärdssamhället verkligen var orsak till Kjell E. Johansson, ”Inledning och kommentarer”, i: Arvid Rundberg, Personakt A , Stockholm , s. . Formatet låg tydligen i tiden och samma år publicerades ännu en ”journalbok” över en alkoholmissbrukare: Nils Billsbo & Arne H. Lindgren, Nils Billsbo – alkoholist, ”uppenbarligen ur stånd att taga vård om sig själv”, Stockholm .  August Åman, ”Personakt A ”, Nykterhetsvården, :, s. . Mer positiv recension i: Rune Johansson, ”Personakt publicerad om alkoholist utan hopp”, DN, / .  Åke Elmér, ”Begreppsförvirring i alkohol-narkotikadebatten”, Alkoholfrågan, :, s. .  Ibid., s. ; Roger Jönson & Peter Währborg resp. Åke Elmér, ”Missbruk och klassamhälle”, Alkoholfrågan, :, s.  ff.  334 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? den grundläggande misär som ledde till alkoholmissbruk då de senaste tre decennierna hade bjudit på kraftigt stegrad levnadsstandard och då det dessutom oftast rått brist på arbetskraft. En av de mer teoretiskt ambitiösa uppgörelserna med den symtomteoretiska rörelsen stod Svante Beckman för, som i en studie över vårdens professionalisering försökte återupprätta Talcott Parsons (eftersträvansvärda) samband mellan vård och kontroll. Vård definierades av Beckman som ”verksamheter som syftar till att förhindra människor att falla ur ett kollektiv som uppfattas som en moraliskt förpliktande gemenskap”, och då gick det inte att inom socialvården vårda individen och samtidigt söka orsakerna till vårdbehovet i ett dysfunktionellt samhälle: Men vad är det socialassistenten skall göra när socialstyrelsen auktorativt slår fast att roten till Jeppes vårdbehov är att vi har det samhälle som vi har? Om vårdens uppgift är att hålla kvar människor i den sociala gemenskapen i situationer där de hotar att ramla ur, hur kan socialassistenten känna någon motivation att återföra Jeppe till det samhälle som är roten till hans onda? Beckman såg hur detta perspektiv bottnade i socialvårdens professionalisering och han tolkade -talets vårdutveckling som en diagnostisk rundgång, från en vårdverksamhet där mål och medel hade formulerats (och utövats) utifrån föreställningar om samhället som en moraliskt förpliktande gemenskap, via medicinska orsaksförklaringar, till förklaringar som sökte orsakerna till den sociala problematiken i allt vidare banor, till sist i själva samhällskonstruktionen. Utifrån Beckmans förståelse av sociala problem och socialvård var dock den senare varianten (närmast logiskt) omöjlig, varför framtiden nog skulle kunna bjuda på en återgång till en amatöristisk och moraliskt förankrad socialvård. Peter Gerdman & Sven Rambro, ”Socialvård i kris”, Alkohol och narkotika, :, s.  f. Se även: Gunnar Bergström, ”ALRO bör byta profeter”, Alkohol och narkotika, :; Jyrki Jyrämä, ”Arbetslöshet och alkoholmissbruk”, Alkohol och narkotika, :.  Beckman , s.  &  f. Peter Gerdman och Sven Rambro såg den samhälleliga symtomteorin som en variant av symtomteorier som även kunde användas för att formulera sociala problem som symtom på någon bakomliggande individuell orsak (psykiska problem, problematisk barndom etc.) och menade att dessa resp. symtomteorier, som enl. Gerdman & Rambro var särdeles populära under -talet, ”i sina renodlade former helt utesluter varandra”. Peter Gerdman & Sven Rambro, ”Alkoholmissbruk… och symtomteorier… som symtom”, Nykterhetsvården, :, s. ; Peter Gerdman & Sven Rambro, ”Socialvård i kris”, Alkohol och narkotika, :, s. .  Socialvårdens ”misslyckade” professionalisering beskrivs i ett antal undersökningar där socialt arbete betecknas som en s.k. semiprofession, men Beckman söker även påvisa det mindre önskvärda i en professionaliseringsprocess inom t.ex. alkoholistvården. För socialt arbete beskrivet som en semiprofession, se: Amitai Etzioni, (red.), The Semi-Professions and Their Organization, New York ; Paul A. Thyness, ”Bør sosialt arbeid profesjonliseres enda mer?”, i: Steinar Stjernø, (red.), Sosialpolitikk, byråkrati, profesjon, Oslo ; Sannerstedt .  Beckman , s.  f.  335 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Sjukdomsmodellens institutionella genombrott Även om de medicinska orsaksförklaringarna fick stå tillbaka för symtomteoretiska resonemang i debatten, kom den institutionella medikaliseringen av alkoholmissbruket och alkoholistvården att slås fast i några betydelsefulla lagändringar och domslut under dessa år. Fylleristraffet avskaffades bland annat utifrån motiveringen att den akuta berusningen var ett sjukdomstillstånd och att omhändertagandet därför skulle ta sikte på att bereda de berusade adekvat vård. Härigenom blev också nykterhetsvårdslagen av med en lika flitigt nyttjad som omdiskuterad specialindikation. På alkoholistanstalterna fick de intagna under -talet rätt till både sjukpenning och förtidspension utifrån argument som bottnade i alkoholmissbrukets sjukdomsstatus. Den för anstaltsvården mest betydelsefulla och principiellt viktigaste lagändringen torde ha varit  års sjukpenningreform, då de intagna på allmänna alkoholistanstalter – liksom tidigare de intagna på enskilda anstalter – fick rätt till sjukpenning i en reform som tog konsekvenserna av det nu relativt etablerade sjukdomsbegreppet. Därmed realiserades en reform som hade diskuterats under flera årtionden. Den äldre alkoholistvårdens funktionärer hade förhållit sig förhållandevis pragmatiskt till denna fråga och trots att varken Olof Kinberg eller August Åman betraktade alkoholmissbruket som en sjukdom, fick det dem inte att principiellt ta avstånd från något slags sjukpenning till de intagna på de allmänna alkoholistanstalterna. Frågan stupade oftast på försäkringsmässiga teknikaliteter då alkoholistanstalternas arbetstvång gick illa ihop med den sjukersättning som skulle kompensera för arbetsoförmåga. Kinberg – som menade att alkoholmissbruk var att betrakta som en ”uppföranderubbning” snarare än en sjukdom – gjorde därför  klart att alkoholistanstalternas arbetsdrift inte var att betrakta som förvärvsarbete, ”utan är endast ett hjälpmedel för att vinna det med vården åsyftade resultatet”. På  SOU :, s. ; Stig Lundström, ”Bot eller böter”, Socialnytt, :, s.  ff. Avskaffandet av detta straff, vars anor letade sig tillbaka ända till  års förordning mot svalg och dryckenskap och närmast  års förordning emot fylleri och dryckenskap, hade diskuterats redan under -talet. Frågan väcktes sedan av strafflagsberedningen  och flera år efter att den hade behandlats av  års fylleristraffutredning beslutades att det fr.o.m.  januari  inte längre skulle vara straffbart att vara berusad på allmän plats. Samtidigt avskaffades fylleriindikationen i nykterhetsvårdslagen. Proposition /:; SFS :, Lag om omhändertagande av berusade personer; John Collett, ”Fylleristraffet avskaffat”, Alkohol och narkotika, :, s.  ff.  Redan  års nykterhetsvårdsutredning hade ifrågasatt fylleriindikationen, som ”i högre grad än andra i lagen upptagna specialindikationer giva anledning till principiella erinringar och vara förenad med praktiska olägenheter”, och föreslagit att den skulle avskaffas. SOU :, s.  & .  RA, SoS, SvB,  B IVc:, PM (Olof Kinberg), / . För Kinbergs syn på alkoholmissbrukare och sjukförsäkring, se även: Olof Kinberg, Läkaren och alkoholistvården, Stockholm , s. –. Se även: RA, SoS, SvB,  E VIb:, August Åman till Fattigvårdsstyrelsen i Borås, / . 336 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? samma sätt menade Pensionsstyrelsen  å ena sidan att de intagnas arbetsplikt gjorde det svårt att tillerkänna dem sjukpenning, men å andra sidan att man borde kunna ha rätt till det om arbetet var att betrakta som av läkare ordinerad arbetsterapi. Och när socialvårdskommittén samma år motsatte sig att de intagna på allmänna anstalter skulle få rätt till sjukersättning, menade Socialstyrelsen att ”anstaltsvistelsen regelmässigt anses vara förorsakad av sjukdom och att den medför arbetsoförmåga, eftersom den intagna i varje fall är urståndsatt att genom arbete bidraga till sin familjs försörjning”. Nästa gång frågan väcktes var i en riksdagsmotion , men då beslutades att den skulle ses över i samband med en mer allmän översyn av sjukförsäkringen. Den uteblivna reformen ledde till att hela  procent av de intagna vid de enskilda anstalterna var sjukskrivna , mot bara  procent av tvångsklientelet på de allmänna anstalterna, skillnader som  års nykterhetsvårdsutredning betraktade som ”sakligt omotiverade”. År  avsatte dock  års sjukförsäkringsutredning sitt förslag om sjukförsäkring för anstaltsvårdade. Där konstaterades att också intagna på allmänna anstalter skulle ha rätt till sjukpenning, eftersom ”alkoholism och alkoholmissbruk numera får anses vara accepterade som sjukdomstillstånd”. Året efter hade Socialstyrelsen utrett frågan, och man stödde helt tanken på en reform som tydliggjorde att man på alkoholistanstalterna ägnade sig åt ”vård för sjukdom”.  juli  infördes allmän sjukpenning på landets allmänna alkoholistanstalter i en reform som bekräftade alkoholmissbrukets långsamt tillkämpade sjukdomsstatus.  januari  ändrades också reglerna för förtidspensionen i ännu en reform som bekräftade alkoholmissbrukets sjukdomsstatus. Utvecklingen mot en högre andel förtidspensionärer på landets alkoholistanstalter hade visserligen inletts redan tidigare:  var endast  procent av anstaltsklientelet förtidspensionerade, en siffra som  hade stigit till  procent och i slutet av oktober  till hela  procent. Nu föreslog socialpolitiska samordningsutredningen i en principiellt betydelsefull formulering ”att samma principer som gäller för personer med andra sjukdomar bör RA, SoS, SvB,  E VIb:, Pensionsstyrelsen till Socialstyrelsen, / . August Åman, ”Sjukförsäkringsförslaget och de intagna på alkoholistanstalter”, TfNN, :, s. .  AK-motion :. Se även: AK-motion :; AK-motion :.  SOU :, s.  & .  DsS :, Sjukvårdsförmåner vid vissa former av anstaltsvård, s. .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Förslag ang. arbetspremierna, / .  Proposition :; SFS :, Lag om ändring i lagen om allmän försäkring.  DsS :, Förtidspension vid alkoholmissbruk; Proposition /:.  ”Nykterhetsvård”, Socialnytt, petitanummer (september ), s. .   337 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK tillämpas i fråga om förtidspension till den som missbrukar alkohol”. Alkoholmissbrukare skulle alltså kunna tillerkännas förtidspension om deras arbetsförmåga var nedsatt med minst hälften, varaktigt eller för avsevärd tid. Enligt Socialstyrelsen borde utredningens formuleringar borga för att ”det moraliserande inslaget, som under lång tid förföljt alkoholmissbrukaren elimineras vid den praktiska lagtillämpningen”. Samtidigt var det enligt Socialstyrelsen, som under -talet verkar ha intagit en ambivalent inställning till alkoholmissbrukets sjukdomsstatus, oroande att detta hade fastslagits i ännu en reform eftersom det kunde leda till en passivisering av alkoholmissbrukare som förväntade sig att bli botade av sakkunnig expertis. Även remissinstansen ALRO var skeptisk till att klä alkoholmissbruket i sjukdomstermer och ALRO:s ordförande Bertil Strandberg beskrev reformen som ”en kapitulation från samhällets sida”. ALRO var också kritisk till att alkoholmissbrukets sjukdomsstatus slogs fast inom arbetsrätten. Socialarbetare och klientorganisationer var redan skeptiska till de så kallade trygghetslagarna (LAS och MBL), som enligt kritiken försvårade en redan svår arbetsmarknadssituation för alkoholmissbrukare eftersom arbetsgivarna ogärna anställde folk som de sedan skulle få svårt att avskeda. En dom i Arbetsdomstolen (AD)  förstärkte denna effekt, samtidigt som domen på ett talande sätt visade hur alkoholmissbrukets sjukdomsstatus nu genomsyrade den offentliga diskursen. AD hade upphävt Volvos avskedande av två arbetare med ovanligt hög omotiverad frånvaro, då det visade sig att denna orsakades av deras alkoholmissbruk och detta alkoholmissbruk var att betrakta som en sjukdom – och då sjukdom enligt trygghetslagarna inte fick vara anledning till avskedande. ALRO såg sjukdomstillskrivningen som ett sätt att lägga hela problematiken på individen i stället för samhället, men på Socialstyrelsen menade man att domen innebar ökad jämställdhet i arbetslivet. Några år senare intog dock Socialstyrelsen en försiktigare linje då man i ett DsS :, s. . SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Ang. DsS :, / .  Anders Örnevall, ”Förtidspensionering – Trygghet eller utslagning?”, Alkohol och narkotika, :, s. . En utvärdering några år senare visade dock att förtidspensionen ändå skänkte en viss trygghet som gjorde att alkoholmissbrukaren mådde bättre och t.o.m. drack något mindre och i Nys-projektets sammanställning av intervjusvar från socialtjänstens företrädare förekom både föreställningar om förtidspensionernas välsignelse och förbannelse. Mark Olsson, ”Är pengar bättre än vård?”, Alkohol och narkotika, :, s.  ff; Socialstyrelsen redovisar :, s.  ff.  ”Missbrukarnas arbetsmarknadssituation”, Jeppe, :, s. ; Socialstyrelsen redovisar :, s.  &  f.  AD hade prövat ett liknande fall redan , men då inte funnit att alkoholmissbrukaren ”medicinskt sett lidit av sjukdom i sedvanlig mening”. Citerat ur: Daniel Wiklund, ”Alkoholism – en sjukdom?”, TfNN, :, s. . Se även: Kent Källström, ”Alkoholmissbrukare i arbetslivet. Anställningsskydd och anpassning”, Nordisk Alkoholtidskrift, :, s. .   338 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? yttrande till AD gjorde gällande att ett allvarligt alkoholmissbruk i alla fall inte alltid var att betrakta som en sjukdom. Pragmatiska anpassningsstrategier Den individorienterade medikaliseringen – i form av ändrade regler för sjukpenning och förtidspension – påverkade anstaltsvården på ett synnerligen konkret sätt. Den renodlat symtomteoretiska infallsvinkeln hade svårare att göra sig gällande inom ett åtgärdsprogram som var designat för att ta sig an individer snarare än samhället. Inom en anstaltsvård som på olika sätt stod i fokus för den samhällskritiska socialvårdsdebatten var man främst nåbar för mer pragmatiska anpassningsstrategier, som på något sätt höll kvar fokus på individen som det sociala problemets orsak eller lösning. Bara för att orsakerna till det sociala problemet förlades till samhället, behövde nämligen inte lösningen sökas där. Bedömningar av socialvårdsklientelet skedde inte exklusivt utifrån det som Midré har benämnt resurs- respektive marknadsdimensionen; dessa bedömningsgrunder stod i relation till varandra på så sätt att individuella resursförstärkningar i form av till exempel utbildning kunde vara svaret på samhälleligt förändrade grundvillkor. Man kunde därför som Lars Bremberg (chef för Stockholms stads nykterhetsnämnd) försöka bilägga konflikten mellan samhälleliga orsaker och individuell vård genom att hävda att även om man ”teoretiskt kan se orsakerna till de problem som skapar behov av socialvård som utslag av de ekonomiska krafterna i vårt samhälle, och mycket ofta kan […] spåra sådana orsaker till klienternas svårigheter”, så var man ytterst tvungen att lösa de praktiska och faktiska problemen på individbasis. Det omvända förhållandet var också möjligt; att i analysen förlägga den sociala problematikens grundorsaker till individen (eller undvika att diskutera orsakerna), samtidigt som man såg lösningar i ett mer tolerant eller stödjande samhälle. Samhället var nämligen kraftigt selektivt i sin intolerans. Ända sedan den första alkoholistlagens tillkomst hade spridda kommentarer gjort gällande att man med denna hade lyckats skapa ännu en klasslagstiftning, som vid sidan av lösdrivarlagen beivrade vanligt förekommande beteenden (alkoholmissbruk respektive avsaknad av lönearbete) endast hos ekonomiskt vanlottade. Nu slog dessutom Alkoholpolitiska utredningen (APU) och andra undersökningar auktoritativt fast att storleken på spritPia Axelsson, ”’Nu har missbrukarna fått en utmärkt ursäkt’”, Socialnytt, :, s.  ff; Pia Axelsson, ”Nu måste arbetsgivarna ta ansvar för missbruket”, Socialnytt, :, s.  ff; ”Alkoholism inte alltid sjukdom”, Socialnytt, :, s.  f.  Citerat ur: Ulf-Georg Conrah, ”Terapeutiska samhällen – för och emot”, Alkohol och narkotika, :, s. .  339 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK konsumtionen samvarierade positivt med socialgruppstillhörighet och inkomst, och att man sålunda drack mest sprit i socialgrupp  och minst i socialgrupp . Samtidigt var de klassbetonade dryckesmönstren sådana att lägre socialgrupper kom att exponeras för de nykterhetsvårdande myndigheterna och ordningsmakten, något som satte sin prägel på alkoholistvården som en exponent för en alkoholpolitisk dubbelmoral. Det gällde därför att förändra attityden till alkoholmissbrukaren, att med den centerpartistiske socialministern Rune Gustavssons ord ”vidga medvetenheten om att människors sociala svårigheter måste mötas med öppenhet och vilja till solidariska insatser”. När det gällde de marginaliserade grupperna kunde den ofärdiga välfärden förstås som minst två alternativa utsagor om rådande och önskvärda förhållanden. Ett perspektiv var att dessa grupper behövde förstärkt välfärd, extrainsatser riktade till just vårdkrävande grupper. En annan, av Socialstyrelsens Bror Rexed framförd uppfattning, var att alkoholmissbrukarna bara behövde få tillgång till den grundvälfärd som övriga samhällsmedborgare åtnjöt. De hade samma behov av arbete, bostad, vård och omsorg som alla andra och skulle också erbjudas detta på samma villkor. Detta var också en vanligt förekommande åsikt hos de företrädare för socialtjänst och klientorganisationer som NyS-projektet intervjuade. Enligt detta synsätt var alkoholmissbrukarna diskriminerade och behövde liksom övriga medborgare ett allmänt socialt stöd, inte särbehandling. Denna jämlikhetstanke kom att bli ett viktigt inslag i vårdarbetet på alkoholistanstalten Runnagården under dessa år (kapitel ). Behandlingstanken och tvångsvården Inget torde vara mer handlingsförlamande än att inte veta vad man vill och de femton år som det tog att skriva en ny tvångsvårdslag kan inte bara förklaras med socialutredningens demokratiska patos eller kommunikativa ambitioner. Därtill kom en villrådighet som knappast underlättades av röststarka kritiker, ständig meAnna-Sophie Danielssen, ”Alkoholmissbruk och dubbelmoral”, Socialnytt, :, s. ; Per Bjurulf, ”Alkoholism – medicinsk och social diagnos”, Socialmedicinsk tidskrift, :, s.  f; Jonsson , s.  f. Se även: Rolf Jonsson, Missbruk och återfall. Några aspekter på alkoholmissbruk, Uppsala , s. :.  Anna-Sophie Danielssen, ”Alkoholmissbruk och dubbelmoral”, Socialnytt, :, s. .  ”Socialministern har ordet”, Nykterhetsvården, :–, s. . Toleranstanken tidigt och tydligt formulerad i Märtha Wijkströms debattinlägg på SNF:s allmänna sammanträde : ”Vården av återfallsklientelet”, Nykterhetsvården, :, s. .  Socialstyrelsen redovisar :, s.  ff; Bror Rexed, ”Vi kan inte vårda fram ett nyktert samhälle”, Socialnytt, :, s. ; ”Målsättning för anstalternas verksamhet”, Nykterhetsvården, :, s. .  340 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? dial belysning och flitiga regeringsbyten. Ytterst hämmades man av ett motsägelsefullt formulerat uppdrag, där man försökte ta med sig en samhällskritisk analys in i diskussionerna kring ett socialt åtgärdsprogram som per definition måste vara riktat mot individen. Prövostenen blev här tvångsfrågan, som inte kunde lösas med mindre än att riksdagspartierna togs som gisslan i en kommitté med ytterst litet manöverutrymme och väldigt ont om tid. Tvångsfrågan var en viktig del av den socialvårdsdebatt som fördes i utredningar, debattlitteratur och fackpress under dessa år. Det var dessutom den aspekt av socialvårdsdebatten som tydligast berörde den praktiserade tvångsvården. Positioneringarna kring vårdtvånget följde i viss utsträckning förväntade linjer, där de som såg den sociala problematikens orsaker och lösning i samhällsvillkoren hade svårt att acceptera ett vårdtvång vänt mot individen. Men frågan möjliggjorde också mer pragmatiska ställningstaganden, där vårdtvånget framför allt mättes mot förväntade behandlingsresultat. Diskussionerna återspeglade och bidrog också till en förändrad praxis långt innan den nya lagen trädde i kraft. Behandlingspessimism - och -talet hade inledningsvis bjudit på en hejdlös behandlingsoptimism, uppbackad av företrädesvis medicinskt orienterad orsaks- och behandlingsforskning. När forskningsresultaten uteblev spred sig en välgrundad behandlingspessimism och medicinare som Curt Åmark fick nu i stället uppdraget att utreda möjligheterna till ett mer permanent omhändertagande av obotliga alkoholmissbrukare. -talets socialvårdsdebatt var ofta ideologidriven och abstrakt och i början av -talet menade Leif Holgersson att den kanske inte hade varit ”särskilt fruktbar för den del av socialt arbete som kan kallas behandlingsarbete, trots att den ofta utgick från de dåliga effekterna av detta”. Under dessa år av samhällsorienterade problemformuleringar och -lösningar kom också den individuella behandlingen att upphöjas till ett närmast exklusivt motiv för vårdarbetet, detta trots att nykterhetsvårdslagens tvångsrekvisit fortfarande syftade mot att stävja alkoholmissbrukets sociala konsekvenser. Med bristfälliga eller dåligt dokumenterade beVenngarns direktör Tomas Uddling menade att socialberedningens betänkande bar ”tydliga spår av att beredningen arbetat under tidspress, att ledamöterna företräder vitt skilda uppfattningar och att de sakkunniga som knutits till beredningen förordnats så sent att de inte tagit del i utformningen av förslaget”. SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Ang. remiss av SOU :, / . Kursivering i originalet.  Leif Holgersson, ”Socialt arbete – forskning och metodutveckling”, i: Lindblom  [b], s. . Jfr Björkman som menar att man hellre kritiserade bristerna i nykterhetsvårdslagen än sökte efter nya lösningar: Björkman , s. .  341 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK handlingsresultat kritiserades därför anstaltsvården, vid sidan av att vilja bota ett symtom, för att dessutom inte vara särskilt framgångsrik i denna symtomlindring. Med samarbetskommitténs Paul Lindbloms ord hade man därför ”under jakten efter den totala lösningen […] nått det fullständiga misslyckandet”. Enligt NyS-projektets undersökningar höll sig ingen allmän alkoholistanstalt med total, eller ens en gång periodisk, nykterhet som ett behandlingsmål i mitten av -talet. De statliga vårdanstalterna höll inte heller fysisk och psykisk rehabilitering, förbättrade sociala relationer eller arbete och bostad som troliga behandlingsmål, utan nöjde sig bland de identifierbara svaren med målet återanpassning till samhället (som naturligtvis kan tolkas som ett betydligt ambitiösare behandlingsmål än de övriga som då kan betraktas som delmål). Samtidigt slog NyS-projektet fast, att trots att man skulle kunna vänta sig ”att svaren skulle genomsyras av en stark vårdpessimism med tanke på de tillfrågades beskrivning av alkoholmissbrukarnas problem”, så var bilden av en generell vårdpessimism obefogad eftersom det snarare var resurserna än klienterna som man var skeptisk till. Ytterst var det diverse yttre omständigheter, såsom en svår arbetsmarknad, som omöjliggjorde tillfredsställande vårdresultat. NyS-projektet sammanfattade all generell behandlingspessimism som ”sakligt omotiverad”, även om man samtidigt kunde visa på ”stora brister inom snart sagt alla delar av nykterhetsvården”. Men i mitten av -talet samverkade avsaknaden av konkreta forskningsresultat, ett allt strängare debattklimat och en allmän osäkerhet – delvis orsakad av långsamt arbetande utredningar med siktet inställt på en total ommodellering av socialvården – till ett förlamande behandlingsklimat på anstalterna. Enligt Berndt Cederblad på NAF ägnade sig anstalterna i sina verksamhetsberättelser – ”skrytbubblorna” – åt grundlösa antaganden om stora vårdframgångar, samtidigt som man egentligen inte visste någonting om den vård man skulle bedriva. Cederblad menade att man mest agerade utifrån intuitiva antaganden, men att man samtidigt sysslade ”väldigt mycket med tro och tämligen litet vetande”. NAF efterlyste därför mera forskning och handlingsrekommendationer från Socialstyrelsen, men SN:as (gamla nykterhetsvårdsbyrån) chef Gösta Nordström kunde inte göra annat än att hänvisa till Socialstyrelsens övergripande handlingsrekommendationer samt hävda att ”impulserna från behandlingsarbetet måste komma från institutionerna”. ”Nykterhetsvården och massmedia”, Nykterhetsvården, :, s. . Lindblom , s. .  Socialstyrelsen redovisar :, s.   Socialstyrelsen redovisar :, s. .  Ibid., s.  f.  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Inledningsanförande på regionkonferens, –/ .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Rapport från regionkonferens, –/ .   342 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? I socialvårdsdebatten erbjöds få lösningar för en anstaltsvård som man helst verkade vilja avskaffa. Intressant nog stod samarbetskommitténs egen Lars Bremberg för den kanske fränaste kritiken av samma samarbetskommittés aktionsprogram, som i samband med socialvårdskonferensen i Göteborg  skulle förändra socialvården för all framtid. Bremberg frågade polemiskt (och inte så lite ironiskt) vad man fick göra i framtidens nya socialvård, om man inte fick ägna sig åt individuellt behandlingsarbete (”det är ju bara ett dolt förtryck för social kontroll, en exploatering av de underpriviligerade”), psykiatri eller psykologi (”det har påverkat det ’praktiska’ sociala arbetet till förmån för en ’utredande’ inställning till klienten”), ekonomiskt understöd (”det är förödmjukande”), intervjuer (”det skapar ångest och lidande hos klienten”), tvångsåtgärder eller hembesök. Vad återstod då? Ja, vad blir kvar? Enligt arbetsgruppen ska ju framtidens socialvård syssla med miljöfrågor, utbildning, kultur, konsumentfrågor, allt mot bakgrund av en grundläggande politisk jämlikhetsprincip. Man anar en framtid där socialarbetarens verktyg blir teaterbiljetter, prospekt från studieförbunden, testprotokoll från konsumentinstitutet och medlemsmärken i något av de här vänsterextrema promillepartierna. Frågan var vad man skulle ägna sig åt inom en anstaltsvård som helst skulle legitimeras som behandling, men där behandlingsresultaten uteblev. Vissa impulser kom från de så kallade miljöterapeutiska metoderna, tillämpade på alkoholistanstalten Dennicketorp från  och snart även på andra anstalter. Dessa metoder hade utvecklats i slutet av -talet av den brittiske psykiatern Maxwell Jones, och medgav enligt Socialstyrelsen en ny sorts anstaltsvård; utan hierarkier och där intagna och personal delade besluten och ansvaret. Det gällde att frigöra ”dolda terapeutiska egenskaper och krafter” som alla människor antogs besitta, och vården på de nya institutionerna – de terapeutiska samhällena – skulle därför präglas av ”ökad kommunikation, ökat medinflytande, ökat ansvar och ökad social kontakt”. De terapeutiska samhällena må ha varit en metod i tiden – samhällskritiska, Enligt Anette Karlsson kom Göteborgskonferensen att spela en stor roll för den nya sociallagstiftningen. Den blev också mycket uppmärksammad: konferensrapporten – Socialvård i framtiden – trycktes i   exemplar (och översattes till både engelska och finska) och i tidningarna skrevs ungefär  ledare i samband med konferensen. Även August Åman menade att Göteborgskonferensen – en av Bengt Hedlén ”välplanerad stridsmönstring” – blev upptakten till avskaffandet av den (enligt Åman överlägsna) äldre lagstiftningen. Anette Karlsson,  år av social historia. Föreningen Sveriges Socialchefer –, Stockholm , s.  ff; Åman , s.  &  ff.  Lars Brembergs replik på: Ylva Ericsson, ”Förmynderi eller demokrati – vem ska bestämma?”, i: Socialvård i framtiden, , s. . Se även: Svante Nycander, ”Inga nya konkreta förslag om socialvårdens framtid”, DN, / .  Socialstyrelsen redovisar :, s. .  Lars Bremberg, Terapeutiska samhällen, Stockholm , s.  f.  SSA, VA, A I:, Bil. /, Förslag ang. arbetspremierna, / .  343 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK demokratiska och på individens sida – men enligt vissa kritiker erbjöd de knappast effektivare behandling än de traditionella alkoholistanstalterna. Sociologen Eckart Kühlhorn fann i sin avhandling  inga signifikanta skillnader i rehabiliteringsresultat mellan miljöterapeutiska och traditionella anstalter. Den nya vården var enligt Kühlhorn framför allt ny till sin form och fyllde kanske andra syften än de rent behandlingsmässiga. Enligt psykologen Ragnar Schultze dikterades inte heller den miljöterapeutiska metoden av behandlingshänsyn, utan valdes snarare därför att ”de öppna och demokratiska formerna tett sig etiskt tilltalande för en del personalgrupper”. Kühlhorns avhandling kritiserades av Leif Holgersson för ohämmad positivism och förlegade behandlingsmått, men även i andra sammanhang dömdes de terapeutiska samhällena ut som ”kvalificerat trams”. Kritiken tog delvis fasta på alkoholistvårdens traditionellt rekommodifierande ambition och de terapeutiska samhällena liknades vid -talets socialistiska utopisamhällen, en föga lyckad förebild för människor som skulle slussas ut i ett samhälle där betydligt hårdare villkor gällde. Enligt denna kritik var miljöterapin ett av flera ”upptrampade spår bland floran av symtomteoretiskt baserade behandlingsarter”, där ”ignoranter och ideologiska svärmare” satte dagordningen. De terapeutiska samhällena må ha varit politiskt attraktiva, men de utgjorde till synes inget entydigt svar på alkoholistvårdens behandlingspessimism, och i början av -talet efterlystes fortfarande en verksam behandlingsforskning. De bristfälliga behandlingsresultaten var under hela -talet en belastning för en anstaltsvård Eckart Kühlhorn, Effekter av behandling. Alkoholistbehandling i terapeutiska samhällen och traditionella anstalter, Mölnlycke , s. ; Eckart Kühlhorn, ”Miljöterapi och individualterapi ger samma rehabiliteringsresultat”, Socialnytt, :, s.  ff.  Ragnar Schultze, Vård och behandling vid sociala avvikelser, Stockholm , s. .  Leif Holgersson & Gabriel Oxenstierna, ”Hur man inte kan mäta effekter av behandling”, Socialnytt, :, s.  ff. Replik av Kühlhorn i: Eckart Kühlhorn, ”Avskaffa behandlingsforskning”, Socialnytt, :, s.  ff. Lustigt nog kritiserade Holgersson (och Oxenstierna) det faktum att Kühlhorn hade nyttjat avancerade statistiska metoder, något som gav sken av objektivitet bakom vilket det nog dolde sig ”värderingar som han inte redovisar”. Denna metod hade med förlov sagt även Holgersson (och Larnstedt) använt sig av i nykterhetsvårdsutredningens betänkande, något de också blivit kritiserade för med liknande argument.  Thomas Nordegren, ”Metadon eller terapeutiska samhällen?”, Alkohol och narkotika, :, s. . Kühlhorns avhandling fick också ett betydligt varmare mottagande i Klaus Mäkeläs recension: Klaus Mäkelä, ”Olika vårdformer men samma behandlingsresultat”, Alkohol och narkotika, :, s.  ff.  Ulf-Georg Conrah, ”Terapeutiska samhällen – för och emot”, Alkohol och narkotika, :, s. .  Peter Gerdman & Sven Rambro, ”Socialvård i kris”, Alkohol och narkotika, :.  Jan Lind, ”– Behandlingsforskningens kvalitet måste förbättras”, Alkohol och narkotika, :, s.  ff.  344 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? som helst legitimerades som individuell behandling. Detta kom att påverka både debatten om och praktiserandet av vårdtvånget. Tvångsdebatten Tvångsförespråkarna stod inför en dubbel utmaning under dessa år: det symtomteoretiska grundantagandet om samhälleliga orsaker till sociala problem och alkoholistanstalternas dåliga behandlingsresultat. Det symtomteoretiska perspektivet var inflytelserikt i socialvårdsdebatten och gjorde det svårt att försvara en tvångsvård av individen. Anstalternas dåliga behandlingsresultat gjorde det ännu svårare att förespråka ett vårdtvång inom en alkoholistvård där behandlingstanken mer och mer trängde ut andra motiv för vården. En tvångsförespråkare som sökte giltiga argument borde alltså underkänna det symtomteoretiska grundantagandet och samtidigt framhålla andra motiv än behandling för anstaltsvården. Detta blev också August Åmans linje. Åman försvarade det han kallade det sociala tvånget, bland annat på socialvårdskonferensen i Göteborg , i artiklar och – i en sista ansträngning att rädda alkoholist- och nykterhetsvårdslagarnas eftermäle – i en egenhändigt utgiven bok . Åman, född , bidrog knappast med den skarpa och logiska underfundighet som hade präglat hans bidrag under tidigare årtionden, men vissa linjer framträder ändå. Åman, som under sina aktiva år på Socialstyrelsen hade givit vårdtvånget ett fyrfaldigt legitimerande, nöjde sig i mitten av -talet med att försvara tvångsingripanden ”vid sådant beteende av en alkoholist, som medför intolerabel oförrätt mot en annan människa”. För Åman var det han kallade för det sociala tvånget – ”ett barn av den sociala framstegstanken, framfött under svåra födslovåndor, framkallade av konservatismens motstånd” – inget han ville se bortslösat i en ny socialvårdslagstiftning. Åman menade att debatten hade spårat ur när man diskuterade tvångets för- och nackdelar ur vårdsynpunkt; alkoholist- och nykterhetsvårdslagarnas tvångsbestämmelser hade aldrig varit ämnade att tvinga på alkoholmissbrukare vård, utan tillkom för att skydda ”de som lider oförrätter av alkoholister”. Åman . För Åmans bidrag till socialvårdskonferensen, se: ”Allmän debatt”, i: Socialvård i framtiden, , s.  f. Den f.d. byråchefens inlägg gick vid denna tid på tvären mot hela diskussionsordningen och de bemöttes knappast – d.v.s. om han alls lyckades få dem publicerade, något han själv menade inte var det lättaste. August Åman, ”Det sociala tvångets berättigande”, Nykterhetsvården, :, s. .  August Åman, ”Tio minnespunkter om Det sociala tvånget”, Nykterhetsvården, :, s. . Kursivering i original.  Ibid., s. .  August Åman, ”Det sociala tvångets berättigande”, Nykterhetsvården, :, s. . Även: Åman , s. .  345 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Inte ens Socialstyrelsens generaldirektör Bror Rexed hade förstått att det sociala tvånget ”inte är en krycka för krymplingar utan en sköld för skadehotade”, något som enligt Åman förklarade dennes huvudlösa utspel i tvångsvårdsfrågan. Vid sidan av skyddsargumentet, som även fann stöd hos Svenska Nykterhetsvårdsförbundet och Daniel Wiklund, hördes från mitten av -talet emellanåt asylargumentet för ett bibehållet vårdtvång. Minskad tvångsanvändning ledde enligt vissa undersökningar till att de som togs in på anstalterna var i allt sämre skick och samvarierade dessutom med en allt högre överdödlighet hos vissa alkoholmissbrukare. På det socialistiska behandlingskollektivet Hassela försvarades därför i slutet av -talet ett solidariskt tvång (till skillnad från vad som då måste uppfattas som ett repressivt tvång). R-förbunden och ALRO förhöll sig dock kritisk till alla sorters tvång, även ett ”utopiskt ’socialistiskt’ tvång”. Annars var det främst tvångsmotståndarna som drev sina argument utifrån en socialistisk infallsvinkel. Enligt samarbetskommitténs Bengt Börjesson upprätthöll, eller till och med förstärkte, vårdlagarna samhällets klasskaraktär och en socialvård utan vuxentvång var därför det minsta man kunde hoppas på. Om man får tro Arvid Giertz (socialassistent i Malmö) fungerade alkoholistvården ur denna aspekt närmast som ett socialpacifistiskt instrument, eftersom lagar som nykterhetsvårdslagen fungerade som ”stötdämpare för ojämnheter i fördelningen av de ekonomiska resurserna”. För samarbetskommitténs Paul Lindblom och Leif Holgersson blev därför August Åman, ”Det sociala tvångets berättigande”, Nykterhetsvården, :, s. . Se även: August Åman, ”Nykterhetsvårdens syfte – en rättshistorisk studie”, Nykterhetsvården, :, s.  ff.  ”Nykterhetsvårdsförbundets yttrande över socialutredningens betänkande ’Socialvården, Mål och medel’. Del  & ”, Nykterhetsvården, : & :; Daniel Wiklund, ”Anteckningar i marginalen av den Larnstedtska nykterhetsvårdsundersökningen”, Nykterhetsvården, :, s. . För Wiklunds inlägg på Göteborgskonferensen, se: ”Allmän debatt”, i: Socialvård i framtiden, , s. .  Berit Zetterman & Sven Söderström, ”Rexed och nykterhetsvården”, DN, / ; SSA, VA, E I:, d.nr. :/, NAF:s styrelseberättelse ; VA, E I:, d.nr. :/, NAF:s styrelseberättelse ; VA, E I:, d.nr. :/, NAF:s yttrande över socialutredningens principbetänkande.  Socialstyrelsen redovisar :, s. ; Peter Gerdman & Sven Rambro, ”Psykiatri istället för socialvård”, Alkohol och narkotika, :, s.  f; Mats Carlbom, ”– Frivillighet att få gå under … vad är det för frivillighet?”, Socialnytt, :, s.  ff.  Cecilia Modig, ”Bort med det skamliga och förnedrande socialvårdstvånget mot vuxna missbrukare”, Pockettidningen R, :, s. –; Bengt Sandberg, ”Riv torkarna – eller?”, Jeppe, :, s. . Även: ”Vi måste gå mer på offensiven”, Jeppe, :, s. .  Börjesson , s. .  Arvid Giertz, ”En annorlunda nykterhetsvård”, DN, / . Detta var dock närmast en analys av Giertz och synes inte vara någon kritik av en socialvårdslagstiftning vars klasskaraktär han närmast tog för given.  346 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? motståndet mot vårdtvånget ett motstånd mot en borgerlig socialpolitik, något de ställde mot arbetarrörelsens projekt att lösa sociala problem genom generella socialpolitiska reformer. Holgersson kunde inte komma på att ”någon framträdande socialdemokrat då eller senare engagerat sig för tillkomsten av lagar av denna typ”, och han menade att det faktum att nykterhetsvårdslagen i så stor utsträckning liknade de äldre alkoholistlagarna berodde på att det snarare var ledande jurister och ämbetsmän än socialdemokratiska politiker som hade utformat dessa lagar. Tvångsmotståndarna satte dagordningen under dessa år, men inte främst utifrån argument med denna tydliga ideologiska tendens. Det gällde som Lars Bremberg konstaterade att skapa ett brett stöd för en genomgripande förändring av socialvården, och då kunde man inte som samarbetskommittén ”använda ordet liberal som skällsord”. Det symtomteoretiska argumentet behövde inte nödvändigtvis ges partipolitisk innebörd; man kunde som ALRO helt kort kräva ”tvångsingripanden mot samhälleliga missförhållanden”, snarare än mot individer. Därutöver fanns en del konkreta argument mot en tvångsvård som helt enkelt inte verkade fungera. Förutom att tvångsvården anklagades för att vara repressiv och integritetskränkande, avfärdades vårdtvånget med behandlingsargument; utifrån anstalternas dåliga behandlingsresultat och tvångets antiterapeutiska effekter. Anstalternas bristfälliga eller obekanta vårdresultat hade varit ett återkommande argument för att skriva alkoholist- och nykterhetsvårdslagarna som sociala vårdlagar, med uteslutande sociala ingripanderekvisit. Inom en tvångsvård som motiverades som ett medel mot alkoholmissbrukets sociala skadeverkningar undergrävde bristfälliga vårdresultat knappast vårdtvångets legitimitet, men när behandlingsargumentet ersatte övriga motiv för vårdtvånget kom de dåliga behandlingsresultaten att borga för en kritik av tvångsvården. Detta var också en argumentationslinje som samarbetskommittén använde sig av. Men det var inte bara svårt att legitimera tvånget i skenet av de dåliga behandPaul Lindblom, ”Förord”, i: Lindblom , s. ; Holgersson a, s.  f. Intressant – och något paradoxalt – är att Holgersson i en annan artikel i samma volym ställer den retoriska frågan om det i Sverige ”för länge hos alltför många av oss funnits en övertro på att alla sociala problem skulle kunna lösas med generella socialpolitiska medel?”. Holgersson b, s. . Se även: Hedlén , s.  f; Holgersson , s. .  Holgersson a, s. . Denna föreställning om statsbyråkraternas starka inflytande på socialvårdslagstiftningen lanserade Holgersson redan  i sin och samarbetskommitténs historieskrivning över den svenska socialvården. Holgersson , s.  ff.  Lars Brembergs replik på: Ericsson , s. .  KB, ALRO, ALRO:s verksamhetsberättelse ; ”Sjukförklara förhållandena, inte individen!”, Jeppe, :, s. .  Björkman , s. .  Lindblom , s.  f.  347 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK lingsresultaten; enligt Leif Holgersson bidrog också själva tvånget till att försämra vårdresultaten. På de så kallade resolutionstorkarna, det vill säga de anstalter dit alkoholmissbrukare skickades med tvång, var återfallsfrekvensen mycket hög och vården gav i sig upphov till värre skador: ”en formlig indoktrinering i missbrukarjargong och asociala attityder och hopplöshetsstämning och en ännu större osäkerhet inför att umgås bland ’vanliga’ människor”. I en tid när behandlingsargumentet motat ut övriga motiv för alkoholistvård hade därför frivillighetsförespråkarna bättre tillgång till de principiellt koherenta argumenten. Trots att nykterhetsvårdslagen var en social vårdlag kunde till exempel Runnagårdens direktör Berit Zetterman tillåta sig att argumentera på samma sätt som  års alkoholistvårdsutredning beträffande tvång av vårdskäl: Å andra sidan kan man fråga sig, varför tvångets försvarare inte vidgar debatten till att gälla andra sjukdomar. Skall det vara tillåtet att långsamt men säkert ta livet av sig genom att vägra kroppssjukvård, t.ex. operation av cancertumör, men inte tillåtet att supa ihjäl sig? Lägger man etiska eller estetiska synpunkter på de olika suicidalmetoderna? Kanske epidemilogiska? Detta var onekligen en försåtlig argumentationslinje som många tvångsförespråkare nog hade svårt att värja sig emot. Redan alkoholistvårdsutredningen hade ju avvisat medicinska indikationer utifrån argument som var snarlika Zettermans och i stället stiftat en lag som skulle tillåta ingripanden på sociala indikationer. När nu allt annat än rena vårdskäl framstod som reaktionärt eller hämndlystet hade tvånget kunnat försvaras med behandlingsargument, men detta föll på anstalternas dåliga behandlingsresultat eller öppnade för kritik enligt ovan. Alkoholmissbrukare undvek enligt kritiken också öppenvården, av rädsla för att bli registrerade och utsatta för tvångsåtgärder, något som bidrog till ännu sämre vårdresultat. Samarbetskommittén var inte kategoriskt emot alla tvångsingripanden mot Holgersson a, s. . Se även: Agevik-Magnusson , s. . Föreställningen om tvångsingripandenas antiterapeutiska effekt var knappast ny. Fattigvårdslagstiftningskommittén hade spekulerat kring detta redan  och i början av -talet menade en av de mer namnkunniga alkoholistläkarna, Helge Knöös, att det var ett av fackmännen erkänt faktum att ”tvångsingripande mot alkoholister starkt försämrar deras utsikter till full restitution”. SoS, NvB,  E VI:, d.nr. VI , Redogörelse för den medicinska verksamheten vid Stadsmissionens poliklinik, / . Se även  års nykterhetsvårdsutrednings resonemang i frågan: SOU :, s.  ff.  Jonas Åberg, ”Att få jobba effektivt”, i: Lindblom , s. .  Berit Zetterman, ”Frivillighet – tvång”, Nykterhetsvården, :, s. .  ”Tvånget i socialvården”, Nykterhetsvården, :, s. ; Holgersson , s. ; Socialstyrelsen redovisar :, s.  ff. Denna, ironisk betitlade, s.k. ”nykterhetsnämndsneuros” hade diskuterats sedan länge i alkoholistvårdens facktidskrifter. Se t.ex.: Axel Sjöhagen, ”På förekommen anledning … aktuellt inlägg”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; Tage Sjöberg, ”Är rådgivningsbyråerna effektiva?”, SM, :–, s. .  348 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? alkoholmissbrukare, men menade att dessa kunde verkställas enligt LSPV, eftersom det var viktigt att skilja tvångsåtgärderna från de sociala organen som skulle förbehållas rena servicefunktioner. Tvångsingripanden förhindrade också klienternas aktiva medverkan i rehabiliteringen, något som fick ALRO att ta avstånd från vårdtvånget. Här hade man stöd i Socialstyrelsens anstaltsutredning som menade att klienternas aktiva medverkan i vården stod i ett motsatsförhållande till tvångsåtgärder, men också att tvångsvis inledd vård efterhand kunde komma att accepteras av de intagna. Det tvång som till nöds kunde accepteras var enligt samarbetskommitténs Bengt Börjesson en tvångsvård för individens egen skull. Samhällsskador fick aldrig vara bestämmande för tvångsrekvisiten, även om sådana säkert också skulle kunna förhindras med ett vårdtvång med sikte på individen. Med ett argument som liknade socialutredningens försvar för alternativförslaget menade därför Börjesson att tvångsvård av till exempel farliga missbrukare inte bara var fel utan helt enkelt onödigt, eftersom med all säkerhet ett vårdbehov redan förelåg om missbrukaren uppvisade sådana tendenser – varför han lika gärna skulle kunna tvångsvårdas för sin egen skull. Tvångspraktiken I de offentliga utredningarnas värld hade tvångsvården varit på tillbakagång en längre tid;  års alkoholistvårdsutredning,  och  års nykterhetsvårdsutredningar hade alla förutspått och/eller förespråkat minskad tvångsanvändning. Men där  års alkoholistvårdsutredning och  års nykterhetsvårdsutredning avskaffade tvångsvården till förmån för en intensifierad behandling utanför anstalterna, vände sig  års nykterhetsvårdsutredning emot vårdtvånget utifrån principiella argument om samhälleliga orsaker till social problematik. När  års reform spädde på alkoholistvårdsklientelet, utan att de verksamma metoderna infann sig, ökade i stället antalet tvångsintagningar på anstalterna. Behandlingsargumentet undergrävde nu, tillsammans med det symtomteoretiska argumentet, legitimiteten för ett vårdtvång inom en anstaltsvård utan tydliga behandlingsresultat.  påpekade Socialstyrelsen vikten av att främja de frivilliga intagningarna framför tvångsintagningarna och under åren – mer än halverades antalet tvångsinSocialvård i framtiden, , s. . Britt Larsson & Sten Schön, ”Behandling utan tvång”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; ”Tvång döljer bristande resurser”, Jeppe, :, s. ; Bertil Strandberg, ”Skingra dimridåerna!”, Jeppe, :, s. ; August Åman, ”De allmänna nykterhetsvårdsanstalternas anpassning till friare vårdformer”, Nykterhetsvården, :, s.  ff.  Börjesson , s.  f.  SSA, VA, F IV:, Om frivilligt ingående och tvångsintagning på allmän vårdanstalt, / ; SoS, SN, B I:, Ang. frivilligt ingående och tvångsintagning, / ; Nykterhetsvården, :, s.  f; :, s.  ff; :, s.  ff.   349 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK tagningar på alkoholistanstalterna, från   () till  intagningar (). Socialutredningens principbetänkande föregreps i alkoholistvårdsfrågan i någon mån av Nykterhetsvårdens anstaltsutredning med Ossian Larnstedt som utredningsman. Den minskade beläggningen på de allmänna anstalterna berodde enligt utredningen på den kraftiga utbyggnaden av inackorderingshem, alkoholpolikliniker och övergångsbostäder, kortare vårdtider och utvidgat samarbete med andra vårdorgan som sjuk- och arbetsvård. Utredningen menade också att tillämpningsorganen ogärna använde sig av de tvångsmöjligheter man hade. Utredningen föreslog därför en ytterligare reducering av antalet anstaltsplatser, även om man överlät de mer principiella argumenten för minskat tvång och minskad anstaltsvård till socialutredningen. Nykterhetsvårdslagen visade sig vara en synnerligen flexibel konstruktion när bara viljan till förändrig fanns – på anstalterna, nykterhetsnämnderna eller Socialstyrelsen – och omläggningen mot friare vårdformer var en av de tydligare förändringarna under nykterhetsvårdslagens sista år. Den minskade användningen av tvångsåtgärder under perioden kan förstås som den samlade effekten av en medveten strategi hos Socialstyrelsen att öka frivilligheten inom alkoholistvården tillsammans med en ovilja hos nykterhetsnämnderna att utnyttja nykterhetsvårdslagens tvångsmöjligheter. Samtidigt som utvecklingen mot en större andel frivilliga fortskred minskade också de faktiska vårdtiderna och i slutet av -talet var vårdtider på omkring två månader det vanligaste på både allmänna och enskilda anstalter. Under dessa år flyttade också en växande alkoholistvård ut från anstalterna och NySprojektet visade hur vården av alkoholmissbrukare i slutet av -talet var spridd över ett antal institutioner och huvudmän (tabell ). Inackorderingshemmen drevs oftast av kommunerna och antalet hem byggdes ut kraftigt från mitten av -talet. Dessa hem var ursprungligen avsedda för alkoholmissbrukare som hade förvärvsarbete, men arbetsmarknadens utveckling gjorde att endast en minoritet av hemmens gäster hade arbete i den öppna marknaden i  DsS :, s. ; Edgar Nilsson, ”Anstaltsutredningens förslag”, Nykterhetsvården, :, s.  ff. Det faktum att man överlät mer principiella ställningstaganden och handlingsrekommendationer till socialutredningen beklagades av Svenska Nykterhetsvårdsförbundet som dessutom ifrågasatte om de senaste årens frivillighetstrend skulle hålla i sig. SNF gjorde troligt att sjukpenningreformen, kärvare ekonomi på sjukhusen m.m. skulle komma att öka platsbehovet och intog därför den föga överraskande positionen att nedmonteringen av anstaltsvården kunde anstå. ”SNF-yttrandet över anstaltsutredningens delbetänkande”, Nykterhetsvården, :.  Socialstyrelsen redovisar :, s. ; Socialvård i framtiden, , s. ; Erik Finne, Evy Gunnarsson & Lena Stene, Nykterhetsvården som kom bort. En undersökning av socialarbetarnas syn på nykterhetsvården i Stockholm, Stockholm , s. ; Björkman , s. ; Frick , s.  ff.  Socialstyrelsen redovisar :, s.. 350 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring?  .      ..         Allmänna vårdanstalter Enskilda vårdanstalter Inackorderingshem § -hem ( års siffror) Enskilda vårdhem Vissa specialinstitutioner         Summa   Källa: Socialstyrelsen redovisar :, s. . slutet av -talet. Hem enligt socialhjälpslagens §  var avsedda för äldre, som ansågs så störande att de inte kunde vårdas på till exempel ålderdomshem. Åtminstone  procent av gästerna på § -hemmen var alkoholmissbrukare. Därutöver erhöll cirka   patienter vård på landets  alkoholpolikliniker, en vård där tyngdpunkten i början av -talet låg på psykofarmakabehandling. I mitten av -talet beräknades ‒ procent av intagningarna på psykiatriska sjukhus avse alkoholmissbrukare.  gjordes   utskrivningar från sluten psykiatrisk vård under diagnoserna alkoholism och alkoholpsykos. NyS-projektet uppskattade att omkring  procent av de intagna vid de psykiatriska sjukhusen och ungefär en sjättedel av patienterna på de psykiatriska klinikerna var att betrakta som alkoholmissbrukare. Bland de alkoholmissbrukare som psykiatrin kom i kontakt med fanns en del för socialvården dolda grupper, som kvinnor och personer ur högre socialgrupper, även om socialgrupp  dominerade även inom denna vårdform. Socialstyrelsens ambition att driva alkoholistvården under friare vårdformer gjorde att man i början av -talet kom på kollisionskurs med NAF. Reformerna skulle kunna förstås som en ambition att ändra verksamheten i enlighet med nya vårdideologiska strömningar, men NAF valde att förstå nedmonteringen av anstaltsväsendet som en kortsiktig och ekonomiskt betingad åtgärd. Några år senare menade också NAF att den minskning av vårdplatserna som hade skett i början av -talet nu hade lett till en allmän platsbrist på anstalterna. I slutet av -talet togs också fler alkoholmissbrukare in med tvång enligt LSPV än med stöd av nykterhetsvårdslagen. NyS-projektet uppskattade antalet alkoholmissbrukare vårBjörn Laurell, ”Institutionell vård av alkoholmissbrukare”, Socialmedicinsk tidskrift, :, s. ; Socialstyrelsen redovisar :, s.  f & ; Socialstyrelsen redovisar :, s. ; Socialstyrelsen redovisar :, s.  & ; Socialstyrelsen redovisar :, s. .  Förslag till åtgärder för anpassning av det allmänna anstaltssystemet inom nykterhetsvården till friare vårdformer, Stockholm , s. –; SSA, VA, E I:, NAF till Socialstyrelsen, / .  SSA, VA, E I:, Protokoll fört vid NAF:s styrelsesammanträde, / , § .  351 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK dade enligt LSPV till nästan  personer redan år , samtidigt som  personer tvångsvårdades enligt nykterhetsvårdslagen. ALRO var i slutet av -talet skeptisk till interneringar av alkoholmissbrukare enligt LSPV:s godtyckliga indikationer. I slutet av -talet ökade dock antalet tvångsingripanden enligt nykterhetsvårdslagen och därmed bröts en nedåtgående trend som hållit i sig sedan början av -talet. I Nykterhetsvården spekulerade redaktionen över huruvida inte detta var att betrakta som ”okontrollerbara konvulsioner […] i väntan på slutet”, snarare än en ”popularitetssvängning till fördel för nykterhetsvårdslagens tvångsinstitut”. På de undersökta anstalterna – Venngarn, men framför allt på Runnagården – kan man dock spåra just en popularitetssvängning till tvångsmöjligheternas favör i slutet av -talet (kapitel  och ). Samhällsskydd eller samhällsförändring? (delsammanfattning) Under nykterhetsvårdslagens sista femton år omformulerades alkoholistvårdens uppgift och legitimitet ur två centrala aspekter: dels ställdes klienten i fokus för en vårdverksamhet som endast sällan kunde legitimeras som något annat än behandling av individen, dels förlades den sociala problematikens orsaker och lösningar oftare utanför individen. Tillsammans medgav dessa perspektivförskjutningar ett ifrågasättande av en alkoholistvård som anklagades för att vara repressiv och ägna sig åt misslyckade försök till symtomlindring. Trots att -talet blev årtiondet då alkoholistvården medikaliserades på institutionell nivå, saknade man ännu verksamma metoder mot själva alkoholmissbruket. Den individorienterade behandlingstanken borgade därför, tillsammans med bristfälliga behandlingsresultat och en symtomteoretisk analys av den sociala problematiken, för en skarpt formulerad kritik av alkoholistvården. Försvaret för alkoholistvårdens tvångsrekvisit och anstalternas verksamhet formulerades i enlighet med detta efter förhållandevis legalistiska linjer där både den symtomteoretiska utgångspunkten och det exklusiva vårdmotivet underkändes. Alkoholist- och nykterhetsvårdslagarna hade skrivits för att möjliggöra ett skydd mot alkoholmissbrukets sociala konsekvenser. Det var därför rimligt att alkoholistvården även löste andra uppgifter än rent individualbehandlande, samt att den sociala misär  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, NAF:s styrelseberättelse ; Gertrud Holmquist, ”Regeringens lagrådsremiss om ’vårdtvång’”, Nykterhetsvården, :, s. ; Socialstyrelsen redovisar :, s. ; SOU :, s. . Se också: ”’Tvångstankar’”, Nykterhetsvården, :, s. .  ”LSPV döljer tvång mot alkoholister”, Jeppe, :, s. .  ”Tvånget som upprensningsmetod”, Nykterhetsvården, :, s. . Se även: ”Tvångsvård ’modell NvL’ ökar”, Nykterhetsvården, :, s.  f. 352 7 . Samhällsskydd eller samhällsförändring? som vidhäftade alkoholmissbruket inte främst betraktades som missbrukets orsak. Den äldre alkoholistvårdens funktionärer valde också att försvara bland annat alkoholistvårdens klasskaraktär utifrån nykterhetsvårdslagens syfte att stävja sociala skadeverkningar. Nykterhetsvårdsutredningens perspektivskifte, där den sociala misären sågs som alkoholmissbrukets orsak snarare än konsekvens, blev en inflytelserik infallsvinkel som nyttjades flitigt av socialutredningen och i -talets socialvårdsdebatt. Tillsammans med föreställningar om tvångsvårdens antiterapeutiska effekter och anstaltsvårdens bristfälliga behandlingsresultat, bidrog detta symtomteoretiska grundantagande till ett ifrågasättande av vårdtvånget. Detta fick främst två konsekvenser: en utdragen och svårhanterlig lagstiftningsprocess som till slut resulterade i två separata lagar, samt en förändring av tvångspraktiken långt innan lagändringen. Konstruktionen med två separata lagar – socialtjänstlagen utan tvångsrekvisit och LVM för att reglera tvångsvården – var en av få möjliga lösningar för en socialvård som visserligen sökte den sociala problematikens orsaker utanför individen, men som samtidigt inte kunde avhända sig alla möjligheter till tvångsingripanden. I LVM markerades dock det individuella vårdbehovet såsom bestämmande för tvångsingripanden. Efter  års lagändring kan tvångslagstiftningen inte längre ses som ett exklusivt skydd mot alkoholmissbrukets sociala konsekvenser. Vårdtvånget mot vuxna alkoholmissbrukare var ifrågasatt under nykterhetsvårdslagens sista femton år, men nykterhetsvårdslagen visade sig vara en flexibel konstruktion då det kom till att ändra praktiken i väntan på lagändringar. Alkoholist- och nykterhetsvårdslagarnas ingripandegrunder hade aldrig varit några exakt avgränsade eller tvingande indikationer på ett samhällsfarligt alkoholmissbruk. Den minskade användningen av tvångsåtgärder kan under denna period därför förstås som den samlade effekten av Socialstyrelsens ambition att öka frivilligheten inom alkoholistvården och en ovilja hos nykterhetsnämnderna att utnyttja nykterhetsvårdslagens tvångsmöjligheter. Samtidigt ökade vårdresurserna utanför alkoholistanstalterna, både genom fler tvångsingripanden enligt LSPV och inom en växande öppenvård. På alkoholistanstalterna kunde man inte inta samma flexibla inställning till tvångsrekvisiten. Även om andelen frivilliga ökade inom det statliga anstaltsväsendet hade man här att ta sig an de alkoholmissbrukare som ändå tvångsinternerades. Inom en symtomteoretiserande alkoholistvård med behandlingstanken i högsätet tvingades man fylla rollen av repressiv botteninstans inom en socialvård med demokratiska ambitioner. Detta innebar en utmaning för anstaltsvården, som de undersökta anstalterna antog genom att bejaka behandlingstanken och/eller symtomteoretiserandet. Detta undersöks i kapitel  och . 353 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Kapitel 8 Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 I detta kapitel undersöker jag vårdutvecklingen på Venngarn under åren –, mot bakgrund av den ovan undersökta socialvårdsdebatten. De idéer som ventilerades i debatten var många gånger omöjliga att genomföra inom en anstaltsvård med uppgift att behandla tvångsintagna individer. Det ärevördiga Venngarn var också ovanligt bångstyrigt när det kom till att ändra på vårdmetoder och anstaltsrutiner, åtminstone vid jämförelse med en nybyggd anstalt som Runnagården (kapitel ). Venngarn, som hade varit i statens ägo sedan , skulle inte heller överleva socialtjänstreformen som statlig anstalt. I början av -talet bidrog flera omständigheter till att reducera den tidigare så dominerande arbetsdriften till en förhållandevis obetydlig del av anstaltslivet på Venngarn. Under dessa år var behandlingen, i betydelsen explicitgjorda rehabiliteringsstrategier, av största betydelse för en anstaltsvård som inte ville framstå som en repressiv förvaringsplats för samhällets utstötta. Behandlingstanken var dock en tillräckligt abstrakt konstruktion för att kunna fyllas med det mest skiftande innehåll, och arbetsdriften både försvarades och angreps med behandlingsargument. Arbete hade i olika former utgjort en förhållandevis okomplicerad kärnverksamhet på Venngarn ända sedan , och med arbetsdriften satt på undantag tvingades man under -talet formulera nya vårdideologiska principer. I slutet av -talet liknade därför den dagliga vårdverksamhetens mål och medel ingenting man tidigare sett på Venngarn. 354 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 Arbetsdriftens nya förutsättningar I slutet av -talet hade de flesta allmänna alkoholistanstalter svårt att sysselsätta de intagna. På Venngarn lades jordbruket ned definitivt sista juni , något som skulle kompenseras med en utbyggd verkstadsdrift. Jordbruket utarrenderades och  hektar åker blev en -hålig golfbana. Någon allvarlig satsning på Venngarns verkstadsdrift kom inte till stånd under -talet, men i samband med jordbrukets avveckling byggdes ladugården om till en modern betongfabrik. På Venngarn inriktades arbetsdriften i slutet av -talet på prefabricering av fritidshus, den så kallade WG-stugan, inom ramarna för vad som beskrevs som ”den marknadsanpassade arbetsträningen”. I slutet av -talet hade verkstadsdriften vuxit rejält och i prognoserna för det tidiga -talet förutspåddes verkstadsdriften behålla sin starka ställning. För att gynna denna utveckling behövde anstalten snarast den sedan länge planerade verkstadsbyggnaden och ett kraftigt tillskott av rörelsekapital. Socialdepartementet kunde dock inte utlova någon verkstadsbyggnad och trots upprörda protester från Venngarns sida beslutades  att man i stället för en utbyggd arbetsdrift skulle sänka antalet vårdplatser, från  till  platser. De intagnas sysselsättning skulle lösas med en del byggnadsarbeten och arbeten utanför anstalten. Dessa byggnadsarbeten och externa uppdrag, som hösten  framstod som en fördelaktig lösning på ett akut problem, skulle växa till en skandal, efter vilken Venngarns ingenjör skulle hamna i fängelse och direktören Yngve Monie tvingas avgå. Den stora oredan Flera omständigheter, däribland  års sjukpenningreform och en förändrad arbetsmarknad, bidrog till att omöjliggöra den industrialiserade arbetsdrift som hade inletts under -talet. Det som utlöste ifrågasättandet av arbetsdriften var dock att den hamnade på ekonomiskt obestånd. Socialstyrelsen intresserade sig redan hösten  för arbetsdriftens ekonomiska ställning, en undran som visade sig vara befogad när anstaltsstyrelsens ordförande Bengt Hjern i januari  inkom med en anhållan SSA, VA, E I:, Uppgifter från anstalternas årsberättelser för , / ; VA, A I:, Bil. / , Venngarnsstyrelsen till Socialstyrelsen, / ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  Rolf G. Nilsson, ”Alkoholsjuka i byggindustri, arbetsterapi i modern form”, Dagen, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Ang. behovet av rörelsekapital, / ; VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , §  & / , § ; VA, A I:, Företagsnämndens protokoll, / , § ; VA, A I:, Bil. /, PM ang. arbetsdriften, / ; VA, A I:, Bil. / , Arbetsgruppen för frågor rörande sysselsättningen…, / , § . Också Nykterhetsvårdens anstaltsutredning påpekade behovet av investeringar för den fortsatta verksamheten vid Venngarn i början av -talet: DsS :, s. .  355 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK om omedelbart tillskott av rörelsekapital. Venngarn hade leverantörsskulder på  miljoner kronor och saknade likvida medel att täcka huvudparten av dessa. Socialdepartementet sköt till , miljoner och samtidigt inleddes en ekonomisk utredning i samarbete mellan Socialstyrelsens revisionsenhet och Riksrevisionsverket. Efter ett stormigt möte mellan anstaltsledningen och Socialstyrelsen beslutades att anstaltens direktör Yngve Monie skulle ta ledigt, medan Venngarn mer eller mindre sattes under tvångsförvaltning. Under Monies ledighet skulle Venngarns Tomas Uddling tjänstgöra som direktör i vårdfrågorna och Socialstyrelsens Anders Nyberg skulle ta hand om de ekonomiska frågorna. Som en föraning om den traditionella arbetsdriftens snara sammanbrott inom den behandlingsorienterade alkoholistvården kom arbetsdriften att definieras som en ekonomisk fråga och inte som en vårdfråga. I juli  kom Riksrevisionsverkets rapport som innehöll en frän kritik av den arbetsdrift som på fem år hade resulterat i ett ackumulerat underskott på cirka , miljoner kronor. Både Venngarn och tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen träffades av kritiken. Socialstyrelsen behöll den dubblerade direktörstjänsten ännu ett tag varför Monie, som menade att Socialstyrelsen hade handlat ”minst sagt oanständigt”, valde att avgå. Den fortsatta dubbleringen av direktörstjänsten kom sig av att anstaltens ingenjör visade sig vara skyldig till både grov förskingring och grovt bedrägeri. Under tiden december  till september  hade han dels sålt byggnadsmaterial för drygt   kronor vilka han hade behållit själv, dels tagit betalt hos underleverantörer för byggnadsmaterial för drygt   kronor, något som renderade honom ett fängelsestraff på  år och  månader. Nu var konflikten mellan Socialstyrelsen och Venngarn total. Socialstyrelsen valde att gå vidare med ärendet i en JK-anmälan. I samband med denna utredning fick Hjern en möjlighet att modifiera Socialstyrelsens bild av anstaltsstyrelsen, som enligt Hjern hade utmålats ”som en massiv kombination av inkompetens och orkeslöshet, allt i klar kontrast till socialstyrelsen, som enligt samma skildring med elan och duglighet gripit in i händelserna och ställt saker och ting till rätta”. Enligt Hjern SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; VA, A I:, Bil. /, Betr. rörelsekapital…, / ; VA, A I:, Bil. /, Socialstyrelsen till Socialdepartementet, / ; VA, A I:, Bil. /, Socialdepartementet till Socialstyrelsen, / ; VA, A I:, Bil. /, Ang. arbetsdriften vid Venngarn, / .  SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; VA, A I:, Bil. /, Socialstyrelsens föredragningslista, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, RRV:s rapport, / .  SSA, VA, A I:, Bil. :/, Yngve Monie till Venngarnsstyrelsen, / .  SSA, VA, A I:, Bil. :/, Bengt Hjern till Socialstyrelsen, / ; VA, A I:, Bil. / , Länsåklagarmyndigheten till Bengt Hjern, / ; VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / ; VA, A I:, Bil. /, Dom i Stockholms läns västra tingsrätt, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Venngarnsstyrelsen till JK, / , s. . Hjern ondgjorde sig bland  356 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 hade man i stället att söka orsakerna till eländet i arbetsdriftens omläggning och inkompetens på högre nivåer. Att man överhuvudtaget hade lagt ner jordbruket ansåg Hjern vara mindre lyckat och då man sedan hade satsat på en verksamhet som bättre skulle motsvara de intagnas civila arbetsmöjligheter, fick man varken stöd eller medel till det. Enligt Hjern hade Socialstyrelsen agerat passivt i en kritisk situation som hade uppstått på grund av den uteblivna verkstadsbyggnaden och ”vidlyftiga externa projekt”, något som resulterade i att Socialstyrelsen under ”rättsligen tvivelsaktiga former” valde att skilja Monie från sin anställning. Styrelsen hade säkert gjort sina misstag men kände inte att den hade gjort sig förtjänt av det, ”på ett så försåtligt sätt framförda osakliga klander”, som Socialstyrelsen hade levererat. I både JK:s rapport och Riksrevisionsverkets uppföljningsrevision kritiserades dock anstaltsledningen för den hittills bedrivna arbetsdriften. Enligt JK hade en alltmer industriell arbetsdrift hamnat i fokus för verksamheten, ”i stället för att utgöra ett supplement till vården”, och tjänstemän på Venngarn hade till och med försökt påverka Socialstyrelsen att skicka ”arbetsdugligare patienter”. Riksrevisionsverket menade att man fortfarande  ställde ”relativt långt gångna krav på affärsmässighet”, inom en arbetsdrift som kanske hellre borde ses som en terapiform i framtiden. 1974 års sjukpenningreform En industrialiserad arbetsdrift, där de intagna fick lön efter prestation och prestationen kopplades till en rationell produktion med lönsamhetskrav, hade dock setts som en föredömlig behandlingsmetod på både Socialdepartementet och Socialstyrelsen i annat över att det i Socialstyrelsens version av det dramatiska mötet den  april betonades helt andra saker än i Venngarns version. Konflikten med anstaltsledningen var i denna version betydligt nedtonad och Socialstyrelsen framstod här som kreativt problemlösande. Enligt Tomas Uddling är också det justerade protokollet från Socialstyrelsen en ordentligt friserad version som skiljer sig på flera punkter från det protokoll som upprättades vid mötet. Intervju med Tomas Uddling, Sigtuna, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Venngarnsstyrelsen till JK, / , s.  ff.  Ibid., s.  f.  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Ang. arbetsdriften vid Venngarn, / , s.  f. Denna uppgift torde härröra från Socialstyrelsen som vid mötet med Venngarnsledningen /  gjorde gällande att man på Venngarn ville ha ”arbetsföra patienter”. I Venngarnsstyrelsens version av samma möte blir man i stället anklagad för att vilja ha ”friska patienter, vilket ju inte finns”. SSA, VA, E I:, Socialstyrelsens protokoll, / , § ; VA, A I:, Venngarnsstyrelsens protokoll, / , § .  SSA, VA, AI:, Bil. /, Venngarnsstyrelsen till JK, / , s. ; VA, A I:, Bil. /, RRV:s rapport II, / . RRV var också delaktigt i att lägga ned Åsbrohemmets mönsterbildande arbetsdrift i mitten av -talet, se: Johansson , s. ; Holm , s.  ff. 357 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK början av -talet. Det var dessutom ett sätt att komma ifrån den traditionellt repressiva anstaltsordningen där arbetsplikten och -ersättningen blev integrerade delar av ett allomfattande disciplineringsprojekt. Socialstyrelsen, JK och Riksrevisionsverket var nu dock överens om att Venngarns arbetsdrift knappast kunde bedrivas under samma former i framtiden. Man dömde ut en arbetsdrift som i alltför stor utsträckning försökte likna den öppna arbetsmarknadens produktionsformer. Med  års sjukpenningreform omöjliggjordes också varje form av arbetsdrift med ambitionen att likna den öppna arbetsmarknaden. Den omedelbara konsekvensen blev inte främst ett minskat deltagande i arbetsdriften utan i stället en kraftig ökning av antalet berusningar, bland annat beroende på de samlade summor sjukpengar som de intagna nu kunde kvittera ut från lantbrevbäraren. Från personalens sida upplevde man det som att ”patienterna nu får göra som de vill, att det är patienterna som har ’vunnit’ och att personalen inte har något att sätta emot”: Under helgen – september hade man cirka  fylleriförseelser på anstalten. De som arbetade på anstalten kände situationen som kaotisk. Ingenting fanns att göra, patienterna brydde sig inte om tillsägelser, de gjorde som de ville. De beställde taxi ända fram till stora entrén. De smugglade in öl och sprit och flera avvikningar förekom. När den nya direktören Tomas Uddling kom tillbaka efter fyra veckors sjukledighet rådde sålunda ”kaos p.g.a. fylleri och personalmotsättningar”. De omedelbara åtgärderna blev att hålla inne en del av pengarna och att aktivera den tillfälligtvis slumrande kamratföreningen, och snart kunde Uddling rapportera att det hade lugnat sig. Men sjukpenningreformen fick mer långtgående konsekvenser än den våta sommaren  och på Venngarn ogillade man både reformens utgångspunkter och konsekvenser. Visserligen var en sjukpenningreform en logisk konsekvens av att de intagna skulle betraktas som sjuka, och på Venngarn trodde man att detta eventuellt skulle kunna avhjälpa en del fördomar ute i samhället. Att ersätta arbetspremier med sjukpenning innebar också praktiska fördelar, även om man kunde befara en lägre aktivitetsnivå inom arbetsträningen. Samtidigt motarbetade man hela tiden alkoholmissbrukets sjukdomsstatus och medikaliseringen av vårdarbetet på Venngarn. Man menade att sjukdomsbegreppet kunde leda till att de intagna passiviserades i SSA, VA, AI:, Bil. AÖ /, Förslag om ny arbetsersättning, / ; VA, A I:, Bil. AS /, PM ang. verkstadslokaler, / .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Direktörens rapport till / .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Rapport till Venngarnsstyrelsen, / .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Rapport till sammanträdet, / .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Direktörens rapport till / .  358 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 väntan på att bli botade av experter. Tomas Uddling såg  en fara med denna utveckling, som enligt Uddling var ett uttryck för att sjukvården ville ”ta över”; nu ville läkarna vara med och bestämma vårdtider ”och överhuvudtaget lägga upp vårdarbetet”. Detta ogillades av anstaltens direktör som menade att verksamheten ”redan fått en stor slagsida åt sjukvårdshållet”, och att den ”sociala aspekten har mycket svårt att hävda sig”. Uddling återkom till denna kritik i NyS-projektets slutrapport några år senare då han menade att ”anstaltsvården fått en icke önskvärd medicinsk slagsida”. Sjukpenningreformen framstår därför i Uddlings version som en försäkringsteknisk konsekvens av alkoholmissbrukets långsamt tillkämpade sjukdomsstatus, men det var en sjukdomsstatus som man ännu sommaren  motsatte sig på Venngarn: På Venngarn har vi aldrig riktigt förstått vitsen med sjukförsäkringsreformen . Tanken uppgavs vara att eliminera särbehandling av alkoholmissbrukare. Jämförelsen riktades uppenbarligen mot sjukvården, vilket var olyckligt eftersom detta väckte till liv – inte minst bland alkoholmissbrukare – en sjukdomsmodell som de flesta hoppades vara död. Sjukdomsmodellen har troligen bidragit till den passivisering som drabbat hela nykterhetsvårdens institutionsvård. Den stora ”boven” torde dock vara det faktum att patienterna numera får pengar oavsett om de deltar i några aktiviteter eller ej. Denna för den traditionella arbetsdriften så avgörande reform lanserades nämligen inte inom ramarna för något övergripande behandlingsprogram, och reformen lämnade otydliga besked om alkoholistvårdens mål och medel enligt Uddling. Alkoholmissbrukets sjukdomsstatus ifrågasattes även av anstaltens läkare som trots sjukpenningreformen var tvungen att sjukskriva varje alkoholmissbrukare separat då han togs in på anstalten: Denne patient är såsom många andra sjukskriven under vistelse på anstalten. Jag tvingas enligt nuvarande lagar att sjukskriva honom trots att jag anser att han är fullt frisk. På det sättet utgör sjukpenningen en möjlighet till fortsatt alkoholmissbruk. De intagna på Venngarn sjukskrevs på grund av sjukförsäkringsreglerna och inte därför att de betraktades som sjuka. Sjukpenningen ersatte en flitpenning som geSSA, VA, F IV:, Ang. förslag om arbetspremierna, / . Se även: VA, E I:, d.nr. :/, Venngarn till Bertil Abrahamsson, / .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Möte mellan anstaltsdirektörer och Socialstyrelsen, / .  Ibid.  Socialstyrelsen redovisar :, s. .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Enkät ang. sjukpenning, / .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Venngarn till Bertil Abrahamsson, / .  SSA, VA, F II:, PA , Jarmilla Hallman till Försäkringskassan, / . Även: VA, F II:, PA , Sjukanmälan, / .  359 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK nom ackordsystemet blivit ett allt viktigare styrmedel inom arbetsdriften. Därigenom omöjliggjordes också en arbetsdrift med ambitionen att efterlikna den öppna arbetsmarknadens villkor. Samtidigt var arbetsmarknaden inte vad den en gång varit, och de intagna på Venngarn fick allt svårare att försörja sig genom förvärvsarbete. Arbetslöshet och förtidspension Reportage i Svenska Dagbladet, 1969 Flera av de patienter som vårdas på Venngarn saknar förutsättningar att klara ett arbete ute i produktionen. Är det då inte ett steg bakåt att ha i stort sett marknadsanpassad arbetsdrift som enda rehabilitering? Venngarns arbetsdrift led allvarliga skador av det tidiga -talets affärer och  års sjukpenningreform. Men den industrialiserade arbetsdriften var inte heller en särskilt realistisk arbetsträning för ett klientel som i allt lägre utsträckning lyckades få arbete på den öppna arbetsmarknaden. Enligt Socialstyrelsens sammanställningar av alkoholistanstalternas årsberättelser var detta inte något speciellt för Venngarn. På AMS konstaterade man  att alkoholistvårdens klientel i stor utsträckning varken lyckades behålla sina anställningar eller kvarstanna i utbildning, och enligt NyS-projektet hade alkoholmissbrukarna stora svårigheter på arbetsmarknaden i mitten av -talet. Lösningen kom att bli AMS-arbeten, kommunala beredskapsarbeten och bostad på inackorderingshem, även om det ofta saknades både resurser och vilja att ta sig an Venngarns klienter. På Venngarn levde ännu visionen om den verksamma arbetsträningen i början av -talet. Även om Yngve Monie visste att det var svårt att slussa ut de intagna på arbetsmarknaden ville han inte ge upp; i stället hoppades han på halvöppna arbeten, eller i värsta fall ”någon form av permanent skyddad miljö”. Venngarnsledningen och Socialstyrelsen var överens om att anstaltens vårdambitioner inte räckte hela vägen; vad som än gjordes på anstalten kom de intagna sedan ut till ett ”stängt” samhälle. Socialstyrelsens Gösta Nordström ville därför att man skulle erbjuda Bitte Lundborg, ”Anstaltsanpassning hindrar återanpassning i samhället”, SvD, / . SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelser  & ; VA, E I:, Yttrande över skrivelse från intagen, / ; VA, E I: & , Länskontaktsmännens årsredogörelser ,  & ; VA, E I:, Avg. , Venngarn till Socialstyrelsen, / ; VA, E I:, Uppgifter från anstalternas årsberättelser för ; VA, B II:, Uppgifter från anstalternas årsberättelser för  & ; ”Nykterhetsvårdens klientel blir alltmer svårhanterligt”, Socialnytt, :, s.  ff; Socialstyrelsen redovisar :, s. . Se även: Jonasson & Svedberg , s.  f; Kerstin Isaksson & Lars Svedberg, Klienterna, arbetet och arbetslösheten, Stockholm , s.  ff; Frick , s.  ff.  SSA, VA, E I:, Ang. strukturgruppens rapport, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Konferens med Socialstyrelsen, / .   360 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 alkoholmissbrukarna arbete inom socialvårdens verksamheter. Enligt Nordström tvingades man annars tumma på vad han menade var själva kungstanken bakom all vård av vuxna människor, nämligen ”återanpassning till samhället, resocialisering, rehabilitering”. I mitten av -talet menade dock Socialstyrelsen att det var mycket svårt att ordna arbete åt alkoholistvårdens klienter och framåt slutet av -talet var möjligheterna att slussa ut Venngarnsklienterna till arbete på den öppna marknaden ”närmast obefintliga”. Under hela -talet ökade också andelen förtidspensionärer på anstalten, något som underlättade bostadsanskaffningen vid utskrivning men i övrigt ledde till en ökande passivisering. I slutet av -talet översteg andelen intagna med förtidspension eller sjukbidrag på Venngarn  procent och i början av talet närmade den sig  procent. På Venngarn hade man motsatt sig  års förtidspensionsreform eftersom den vilade på föreställningar om alkoholmissbruket som en sjukdom, något som rent generellt var missvisande och i det praktiska behandlingsarbetet passiviserande. Enligt anstaltsledningen bidrog reformen till att ytterligare förvärra situationen på anstalten, då de intagna nu fick ” timmars fritid per dygn och  månaders semester per år”. Från arbetsträning till fritidsverksamheter Arbetsdriftens förutsättningar förändrades radikalt under dessa år. I mitten av talet motarbetades Venngarns ambitiösa rekommodifieringsprojekt inte bara av Socialstyrelsen och andra myndigheter; nu undergrävde också sjukpenning-, förtidspensionsreformen och en sviktande arbetsmarknad möjligheterna för en industrialiserad arbetsdrift att fungera som arbetsträning inför livet efter anstaltsvistelsen. Arbetsdriftens förändrade legitimitet visar också på en förändring i orsakstänkandet kring alkoholmissbruket; det var något annat än arbetsförmåga och yrkeskunskaper som saknades hos alkoholmissbrukare, och ville man rädda något av arbetsdriften fick man också argumentera för arbetets terapeutiska effekter. SSA, VA, B II:, Gösta Nordström på Socialstyrelsens och NAF:s konferens, november . Nykterhetsvården och anstalten. En introduktion för personal på allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare, Stockholm , s. ; VA, F Vb:, Verksamhetsplan för Venngarn /; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelser / & /.  SSA, VA, B II: & , Venngarns verksamhetsberättelser , ,  & ; VA, F Vb:, Verksamhetsplan för Venngarn / & /.  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Ang. DsS :, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse /.   361 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Arbete som terapi I början av -talet levde fortfarande hoppet om en arbetsdrift som liknade ”den produktion som förekommer ute i samhället”. Arbetsträningen var fortfarande ”ett väsentligt led i vårdarbetet”, till och med ”det förhärskande inslaget i rehabiliteringen”. Det var en arbetsträning som på några få år hade börjat bedrivas i industriella former, ”enligt produktionstekniska och företagsekonomiska principer”. På Venngarn menade man hösten  att det saknades konkreta anvisningar angående arbetsdriften från centralt håll, och att Socialstyrelsen såg verksamheten som ”en sysselsättningsfråga och inte en behandlingsfråga”. På Venngarn var dock arbetsträningen en del av behandlingen och detta stod knappast i konflikt med ett produktivitetstänkande, eftersom arbetsträningsprogrammet syftade till att den intagne skulle förberedas för ”de påfrestningar som han kommer att möta ute i samhället”. Att man i detta läge valde att satsa på byggnadsindustri berodde dels på att man då kunde erbjuda olika sorters arbetsuppgifter som dessutom resulterade i konkreta resultat, dels på att man fick en arbetsträning som liknade det arbete som de intagna kunde få efter utskrivning från anstalten. Även om de intagna kunde ifrågasätta den industrialiserade arbetsdriften, och retoriskt fråga sig om det fanns någon annan anstalt som hade infört stämpelur, kunde även denna aspekt av anstaltsordningen försvaras med rehabiliteringsargument. Enligt Venngarns assistent Tomas Uddling var detta bara ett utslag av viljan att göra anstaltslivet så likt det övriga samhället som möjligt: – ”Så länge som stämpelur finns på den öppna arbetsmarknaden anser vi att vi skall ha dem kvar här”. Efter det tidiga -talets kaos inom arbetsdriften kom den industriliknande arbetsdriften aldrig att hämta sig. I stället ersattes den av en mer generell arbetsträning eller arbetsterapi, en verksamhet som med tiden bara blev ett av många vårdinslag i en alltmer diversifierad och sökande anstaltsvård. Både den industrialiserade arbetsdriften och avvecklingen av densamma försvarades dock med vårdargument i SSA, VA, A I:, Bil. /, PM ang. arbetsdriften, / . SSA, VA, A I:, Bil. /, PM ang. verkstadsdriften, / ; VA, A I:, Bil. /, Förslag ang. arbetspremierna, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Förslag ang. arbetspremierna, / . Även: VA, A I:, Bil. / , PM ang. arbetsdriften, / ; VA, A I:, Bil. /, Ang. behovet av rörelsekapital, / ; VA, A I:, Bil. /, PM ang. arbetsdriften, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, PM ang. arbetsdriften, / ; VA, A I:, Bil. /, PM ang. arbetsdriften, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Ang. behovet av rörelsekapital, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, PM ang. verkstadsdriften, / ; VA, A I:, Bil. /, Arbetsgruppen för frågor rörande sysselsättningen, / , § .  Bitte Lundborg, ”Anstaltsanpassning hindrar återanpassning i samhället”, SvD, / .   362 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 den ständiga striden mellan Venngarn och Socialstyrelsen. Då till exempel Venngarns psykiater Karin Gadd gjorde gällande att patienterna mådde bra av att jobba och att de inte var så sjuka att de inte kunde arbeta (och att vissa av dem tyckte att samtalsterapi var ”larv”), bemöttes hon av Socialstyrelsens Gösta Nordström som hävdade att ”produkttänkandet är av ondo”. Socialstyrelsen ville i början av talet se en arbetsdrift som utgick från de intagnas behov, något man också gjorde sig till uttolkare för: i stället för den produktionsinriktade arbetsdriften föreslog man ”intresse- och föreningsaktiviteter som t.ex. studier, fysisk träning, kulturella aktiviteter och fritidsaktiviteter”. Socialstyrelsen ville minska arbetsdriftens omfattning och i framtiden hägrade sjukpenningreformen, efter vilken patienterna kanske ändå inte skulle vara särdeles arbetsmotiverade. Från Venngarns sida sågs det dock som ett problem om de intagna skulle bli mindre arbetsmotiverade. Verksamheten vid anstalten skulle enligt Hjern motsvara förvärvslivets; detta hade ”varit klokt” och de intagna hade ”säkert trivts med detta”. Nu var ändå den industrialiserade arbetsträningen prisgiven åt en mer abstrakt behandlingstanke; kanske något som kan kallas en medikaliserad behandling, i varje fall en behandling som snarare intresserade sig för de intagnas inre kvaliteter än yttre prestationer. När Tomas Uddling redogjorde för samtalen kring arbetets roll på anstalterna vid NAF:s konferens i Nässjö , menade han att gränsen var flytande mellan vad man kallade ”sysselsättning, arbetsträning, arbetsdrift och arbetsterapi”. Denna flytande gräns kom väl till pass när sjukpenningreformen, en havererad arbetsdrift och nya vårdideologiska strömningar tvingade Uddling att ompröva Venngarns verksamhet. Enligt anstaltens psykolog borde arbetsträningen  vara ”en inlärningssituation och inte främst en produktionssituation”. Med vårens kaos inom arbetsdriften i färskt minne kom även anstaltsledningen att formulera modesta mål för verksamheten . Arbetsträningen skulle nu främst ”återge den intagne hans säkerhet, bygga upp hans uthållighet fysiskt och psykiskt samt att skapa goda arbetsvanor”. Enligt Socialstyrelsen syftade arbetsdriften  fortfarande till att SSA, VA, A I:, Bil. /, Konferens med Socialstyrelsen, / . SSA, VA, E I:, Socialstyrelsens protokoll, / .  SSA, VA, A I:, Venngarnsstyrelsens protokoll, / , § .  SSA, VA, E I:, Socialstyrelsens protokoll, / .  ”Individen på institutionerna och i samhället”, Nykterhetsvården, :, s. . ”Gränsen mellan terapi och övrig arbetsträning är flytande och något behov av att definiera denna synes inte föreligga”, hette det på Venngarn . Det handlade egentligen om samma sorts arbetsuppgifter, även om terapin karakteriserades av ”friare arbetsformer och frånvaro av ackordspress resp. annan press av social karaktär”. SSA, VA, A I:, Bil. /, Rehabilitering av vårdintagna, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Ett vårdsystem.  SSA, VA, A I:, Bil. /, Rehabilitering av vårdintagna, / , s.  f.   363 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK ”underlätta patientens anpassning på arbetsmarknaden”, men det var bara ett av många inslag i vården (vid sidan av till exempel andnings- och avslappningsövningar) och fick inte bli för dominerande. ”Produktiviteten dominerar inte längre synen på arbetsdriften”, hette det på Venngarn  där man samtidigt tillkännagav att arbetet främst skulle nyttjas ”som medel för social träning”. Det kunde inte nog betonas att arbetet nu var en integrerad del av vården och att arbetsledarna sålunda närmast var att betrakta som vårdare. I mitten av -talet var det ombytta roller och nu var det Venngarn som anförde vårdargument för att slutgiltigt förvandla den gamla arbetsdriften till ett modernt vårdinstrument. På Venngarn ville man att den smärre arbetsersättning som behölls efter sjukpenningreformen – den så kallade stimulanstian – skulle avskaffas, eftersom det var principiellt oriktigt att betala de intagna för ett vårdinslag men inte för andra. Vid sidan av denna partiella och principiellt tveksamma arbetsersättning behöll Socialstyrelsen också lönsamhetskravet på arbetsdriften och från och med den  april  anmodades Venngarn komma in med regelbundna arbetsprogram som beskrev planeringen av arbetsdriften. Trots sjukpenningreformen förvaltade anstalten alltså fortfarande en arbetsdrift med arbetsersättning och lönsamhetskrav. Venngarn och Socialstyrelsen var i detta läge inte alls överens om hur arbetsdriften skulle utvecklas. Där Venngarn redogjorde för hur integrationen av ”arbetsdriften och ‘det egentliga vårdarbetet’ fortskrider”, efterlyste Socialstyrelsen hela tiden att både terapiverksamheten och det som fanns kvar av den egentliga arbetsdriften skulle bära sig ekonomiskt eller – enligt Venngarnsledningen – ge ”så hög avkastning som möjligt”. Denna ambition motsatte sig anstaltsledningen bestämt och kunde SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Idéskiss för utarbetande av vårdprogram, / . Se även: ”Målsättning för anstalternas verksamhet”, Nykterhetsvården, :, s. .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, F Vb:, Arbetsprogram för arbetsdriften /  – /  & /  – / .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Arbetsprogram för arbetsdriften /  – / . Denna åsikt hade dock Socialstyrelsen givit uttryck för några år tidigare, varför det verkar konstigt att man nu inte avskaffade arbetsersättningen helt: ”Lika litet som en person, som intagits på sjukhus på grund av somatisk sjukdom, får någon arbetsersättning för sitt deltagande i behandlingen bör en patient på allmän nykterhetsvårdsanstalt få ersättning för deltagande i behandlingen på anstalten”. VA, A I:, Bil. /, Förslag om arbetspremierna, / . Enligt Ervin Goffman skiljer sig arbetsterapin från egentligt arbete i det att den förra inte utförs för ”lön, profit eller prestige”. Arbetsterapin – eller som här ADL-träningen – betraktas i stället som ett medel att hjälpa den intagne ”att åter lära sig leva i samhället”, samtidigt som den intagnes ”förmåga och villighet” att utföra arbetsuppgifterna betraktas som ”ett diagnostiskt tecken på förbättring”. Ervin Goffman, Totala institutioner. Fyra essäer om anstaltslivets sociala villkor, Stockholm , s. .  SSA, VA, F Vb:, Arbetsprogram för arbetsdriften /  – / .  SSA, VA, F Vb:, Socialstyrelsens yttrande över arbetsprogrammet, / ; VA, F Vb:, Socialstyrelsen till Venngarn, / ; VA, F Vb:, Venngarn till Socialstyrelsen, / .  364 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 därvidlag luta sig mot Riksrevisionsverkets slutsatser angående arbetsdriften, vilken ju hade bedrivits med alltför långt drivna krav på affärsmässighet. På Venngarn övergav man det tunga industriella arbetet (lecastenstillverkning) i mitten av -talet, eftersom arbetet ju ändå inte skulle vara ”träning för industriellt arbete, utan liksom övriga delar av anstalten träna patienterna i kontakter och samarbete med möjlighet att öka självförtroendet”. Men när antalet sysselsatta i verkstäderna sjönk upplevdes det som problematiskt, eftersom man antog att fler intagna skulle vara betjänta av denna ”behandlingsaktivitet”. Anledningen till att de intagna undvek just den behandlingsaktiviteten antogs vara att de arbetsuppgifter som kunde erbjudas inte var tillräckligt attraktiva, eftersom de fortfarande var av industriell karaktär på grund av lönsamhetskravet. Visserligen menade man på Venngarn att arbetsdriften var en betydelsefull del av vården, men samtidigt hade man anledning att beklaga att terapins ekonomiska underskott förväntades bli täckt av motsvarande överskott på betong-, måleri- och snickeriverkstäderna och att man nödgades anlägga lönsamhetsaspekter framför vårdaspekter på arbetsdriften. Striden mellan Venngarn och Socialstyrelsen angående arbetsdriftens och arbetsterapins lönsamhet fortsatte till . Visserligen skulle verksamheten fortfarande gå med   kronor i överskott, men nu ersattes arbetsprogrammen av de mer heltäckande verksamhetsplanerna. Då den storskaliga produktionen nu kunde ersättas av mindre och enklare arbetsuppgifter hyste man på Venngarn gott hopp om att få fler intagna att delta i arbetsträningen. Fortfarande var det dock svårt att motivera de intagna till arbetsträning, en arbetsträning som främst sågs som en möjlighet till ”såväl social som fysisk träning”, och i en av Venngarns sista verksamhetsberättelser beskrevs hur passiviteten hade spritt sig och ”verkat förlamande”, ett tillstånd som höll i sig ända in i slutet. Utvecklingen på Venngarn var inte unik och i en forskningsrapport från  konstaterades att anstalterna under en tioårsperiod från mitten av -talet hade förändrats ”från auktoritära fängelser (korrigeringsanstalter) till vänliga passiva pensionärshem”. SSA, VA, F Vb:, Venngarn till Socialstyrelsen, / ; VA, F Vb:, Arbetsprogram för arbetsdriften /  – / ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, A I:, Bil. /, RRV:s rapport II, / .  SSA, VA, F Vb:, Arbetsprogram för verkstadsdriften /  – / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Arbetsprogram för arbetsdriften /  – / .  SSA, VA, F Vb:, Venngarn till Socialstyrelsen, / ; VA, F Vb:, Verksamhetsplan för Venngarn /; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, F Vb:, Verksamhetsplan för Venngarn /; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse /  – /  & /. För en beskrivning av förhållandena på Venngarn i slutet av talet, se även: Cecilia Modig, ”På torken genom tiderna”, Pockettidningen R, :–, s. –.  Finne, Gunnarsson & Stene , s. .  365 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK ADL-träning och fritidsverksamhet Det visade sig inte vara helt lätt att ersätta den industriella arbetsdriften med andra aktiviteter. Handräckningsarbetet dömdes ännu i början av -talet ut då det inte ansågs vara ”fullgod arbetsträning”, en inställning som så sent som  delades av Socialstyrelsen. Men de handräckningsgöromål som tidigare hade betraktats med ovilja inom den manliga anstaltsvården blev i början av -talet något vårdideologiskt eftersträvansvärt i form av ADL-träningen. ADL – ”activities of daily life” – var en terapiform som tog sikte på att aktivera de intagna med diverse vardagsgöromål som matlagning, städning, tvätt och klädvård. Genom ADL-träning skulle de intagna efter utskrivning förmås hålla sig själva och sin närmiljö ren och snygg – något som antogs minska konflikterna med omgivningen. Förutom att träningen i vardagsgöromål skulle vara en god förberedelse inför utskrivningen kunde enligt Socialstyrelsen också ADL-träningen syfta mot att de intagna tog över en del av rutinsysslorna på anstalten. Nu återkom sålunda det handräckningsarbete som man länge hade försökt utmönstra, om än som en modern terapiform. När fokus försköts från arbetet till en mer övergripande behandling kunde inte heller anstaltens vård begränsas till arbetstid. Redan , inför den allmänna arbetstidsförkortningen den  januari  (lediga lördagar), ställdes man i mindre skala inför frågan vad man skulle göra med de intagnas ökade fritid. På Venngarn ville personalen ha åtminstone varannan lördag ledig, men enligt Yngve Monie fick man vänta med det eftersom det var viktigt att aktivera de intagna även på lördagarna. Med omstöpningen av anstaltens arbetsdrift i början av -talet aktualiserades detta dilemma på bred front. På Socialstyrelsen var arbetsovilja eller arbetsoduglighet utmönstrade som förklaringar till alkoholmissbruk i början på -talet. Nu menade man att de intagna ”åtminstone periodvis” kunde fungera väl i arbetslivet, men att de däremot saknade ”förmågan att ge fritiden ett meningsfyllt innehåll”. Socialstyrelsen ville därför se större satsningar på så kallade intresse- och föreningsaktiviteter, och gärna under vad som tidigare varit arbetstid. Intresse- och föreningsaktiviteter var den nya lösningen på det gamla problemet – hur man skulle få alkoholistvårdens klienter att anpassa sig till samhällets krav: Syftet med aktionen är att hos vårdanstaltens patienter skapa kunskap om och intresse för några av de sätt som nutidsmänniskan har att ge sin fritid ett meningsfullt innehåll SSA, VA, A I:, Bil. /, PM ang. arbetsdriften, / ; VA, E I:, Venngarn till Socialstyrelsen, / ; VA, A I:, Bil. /, Ang. anslagsäskanden, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Information om ADL-träning, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Sammanträde med företagsnämnden, / , § .  SSA, VA, E I:, d.nr. SN:/, Utkast till Råd och anvisningar, / .  Ibid.  366 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 liksom även att genom förbättrade kunskaper om elementära samhällsfunktioner medverka till att patienterna anpassar sig till samhället i stort och lär sig fullgöra de krav samhället ställer på medborgarna. I striden om arbetsdriftens existens hämtade kontrahenterna därför argument ur samma grundprincip, anstaltsvistelsen som individorienterad behandling och vård. Men där Venngarnsledningen menade att den bästa behandlingen var adekvat arbetsträning, betonade Socialstyrelsen problemen med att sysselsätta de intagna på deras fritid som i samband med sjukpenningreformen dessutom kunde väntas bli allt större. Fritidssysselsättningen – eller ”intresseaktiviteterna” – skulle nu överta arbetets forna roll och syftade  följaktligen till att ”motverka passivitet, ge kunskap och ökad förståelse, ge förströelse, ge impulser till sysselsättning efter anstaltsvistelsen, bidra till att bryta känslan av ensamhet och isolering samt återge patienten en del av hans självtillit”. Anstaltsvårdens rekommodifieringsambitioner var nu tydligt lagda på is till förmån för en behandling som i bästa fall kunde skänka de arbetslösa alkoholmissbrukarna en meningsfull fritid. Perspektivskiftet i socialvårdsdebatten, från individualbehandling till samhällskritik, gav ingen vägledning inom en verksamhet satt att vårda individen. När det sociala problemet tolkades i marknads- snarare än resurstermer, såg man på Venngarn därför sällan någon annan lösning än att mildra konsekvenserna av en alltmer krävande arbetsmarknad. Den nya förhandlingsordningen På Socialstyrelsen må det ha framstått som förhållandevis oproblematiskt att byta ut arbetsdriften mot ADL-träning och fritidsverksamheter, men på en anstalt där det mesta hade kretsat kring arbetet sedan  var det desto svårare. Arbetet var inte bara den huvudsakliga organiserade aktiviteten på anstalten, arbetet var också det grundläggande diagnosinstrumentet inom vårdarbetet. Inom arbetsdriften hade man prövat de intagnas arbetsförmåga och -vilja inom ramarna för en förhandlingsordning som syftade till att de intagna skulle återgå till arbetslivet utanför anstalten. Nu lämnades anstaltsvården inte bara med ett generellt sysselsättningsproblem, man stod också utan tydliga mål och medel inför försökspermissioner och utskrivningar. På Venngarn förändrades arbetsdriften i samband med sjukpenningreformen och Tomas Uddling kunde  rapportera att man nu hade tagit bort de stämpelur som infördes under ”’storhetstiden’”. Att Venngarn förändrade sin verksamhet blir SSA, VA, F IV:, Förslag om utformningen av arbetspremierna, / . SSA, VA, E I:, Socialstyrelsens protokoll, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Rapport till sammanträdet, / . Stämpeluren infördes så sent som  februari , något som omedelbart gav upphov till en mindre strejk på anstalten. VA, F II:, PA /, daganteckning / .   367 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK tydligt när man läser veckoscheman från -talets slut. Visserligen hade förändringar gjorts redan  då lediga lördagar infördes och aktivitetsprogrammet anpassades till tv-utbudet, men programpunkterna var sig ganska lika.  ersattes aktiviteten Arbete med Arbetsträning eller andra aktiviteter och i slutet av -talet var dagordningen helt olik de veckoscheman som sett nästan likadana ut i drygt  år: Dags- och veckoschema för Venngarn och Hornö /   Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag . ‒ . Frukost, medicin,omläggning, provtagning, tvättbyte m.m. . ‒ Morgonsamling på de tre vårdavdelningarna. Alla skall deltaga. Avdelningsassistenten ordförande. Städning på de tre vårdavdelningarna. Alla skall deltaga. ‒. Kaffe på de tre avdelningarna. Alla skall deltaga. Kollegium på resp. avdelning. . ‒. . ‒. .: Motion för alla. .: Motion för alla. .‒. Verkstäderna öppna för alla som vill ha sysselsättning. . ‒. Möjlighet för alla patienter att sköta sina kontakter med SCN, AMS, FSK m.m. Resor m.m. . ‒. Lunch. Fritidslokalen öppen. Intagningsstopp. Växeln stängd. . ‒. Sysselsättning för samtliga patienter i verkstäderna. Även personalen har möjlighet att medverka. Inget annat skall förekomma på denna tidpunkt för patienterna . ‒.: Veckomöte. . ‒. Kaffe för samtliga på terapin, fritiden, verkstäderna. Växeln stängd. . ‒ . Mat, medicin. . ‒. Fritidslokalen öppen. . ‒ . Kursverksamhet, omvärldskontakt, motion m.m.  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse . SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse / –/ . 368 . ‒.: Tvättbyte. . ‒.: Träff m. läkaren ang. patienter. .: Vårdpersonalen träffas.  Sysselsättning i verkstäderna. .: Avdelningsmöte på samtliga vårdavdelningar. .: Bastu. 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 Med arbetet reducerat till en aktivitet bland många andra upphörde den explicita bedömningen av de intagnas arbetsförmåga. I slutet av -talet och början av talet fylldes de intagnas journaler fortfarande med beskrivningar av huruvida en intagen var ”i god kondition och arbetar träget i cementgjuteriet”, eller tvärtom bedömdes vara en ”kronisk arbetsvägrare, sannolikt omöjlig att få igång i arbete”, men dessa bedömningar saknas nästan helt från mitten och slutet av -talet. Nu noterades snarare om någon ”inte deltagit i avdelningens aktiviteter i önskvärd utsträckning”, eller om någon som inte deltagit i arbetsdriften ”dock känt sitt ansvar vad det gäller städning och schemalagd verksamhet på avdelningen”. Från anstaltens sida kunde man naturligtvis bestämma sig för att arbetet var ett obligatoriskt vårdmoment och den vägen tvinga den intagne att arbeta vid vite att man annars skulle ”dra av hans sjukpenning då han inte ställer upp i behandlingsprogrammet”. En nedsatt sjukpenning på grund av vägran att delta i behandlingsprogrammet upphävdes inte heller när den intagne föll till föga, eftersom han först hade att ”visa att han ställer upp på de krav vi har”. Därigenom hade man frikopplat arbetsersättningen från arbetsinsatsen på ett sätt som man ondgjorde sig över redan på -talet (och som var omöjligt innan stadgeändringen ); genom att låta lönen vara dagpenning och arbetsinsatsen ett generellt deltagande i behandlingen kunde man ställa krav på de intagna som aldrig hade gått på den gamla arbetsdriftens tid. Liknande manövrar vidtogs inför försökspermissioner. Den gamla målsättningen med anstaltsvistelsen, att få den intagna att ”återgå till ett nyktert och ordentligt liv”, urholkades snabbt då man med ordentlighet rimligtvis inte längre kunde mena ordnat arbete och fast bostad. Trots att man från Socialstyrelsens sida så sent som  förundrade sig över att anstaltsvistelsen ”i regel ej har en botande effekt”, eftersom de intagna oftast återkom till anstalten efter en kortare tid på permission eller efter utskrivning, skulle man snart också skriva ned förväntningarna på nykterhet som ett rimligt mål med vården.  föreskrev sålunda Venngarns anstaltsstyrelse att man skulle skriva ut försökspermitterade patienter ”även om de haft lättare återfall i alkoholmissbruk”. SSA, VA, F II:, PA , daganteckning / ; VA, F II:, PA /, läkarjournal / . Se även: VA, F II:, PA /, daganteckningar /  & / ; VA, F II:, PA , daganteckningar /  & / ; VA, F II:, PA /, daganteckningar / & /  & läkarjournal / ; VA, F II:, PA /, läkarjournal / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA /, Anmälan om utskrivning, / ; VA, F II:, PA , daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA , daganteckningar /  & / .  SSA, VA, F II:, PA , daganteckning / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Inspektionsrapport över Backgården, / .  SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § .  369 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK På Venngarn höll man fast vid principen att arbete och bostad skulle vara ordnat för varje intagen som lämnade anstalten -talet igenom, trots allt större problem att ordna jobb på den öppna arbetsmarknaden, och i början av -talet kunde en intagen fortfarande få beskedet att han fick lämna anstalten ”så snart han ordnat ett acceptabelt arbete och bostad”. Även om dessa krav snart mildrades, och så småningom helt avskaffades, upprätthöll man på Venngarn ett aldrig sinande intresse för de intagnas arbets- och bostadsmöjligheter (eller omöjligheter). Arbete och bostad var dock relativa begrepp. En intagen som på -talet kunde få arbete på den öppna marknaden och bostad hos sina föräldrar var i slutet av -talet hänvisad till arbetsvården respektive vistelse på övergångshem. Arbetsmarknadsläget samverkade på ett praktiskt sätt med den nya terapeutiska alkoholistvården, på så sätt att man nu lade ökad vikt vid andra behandlingsaspekter framför de konkreta argument som tidigare hade varit giltiga i förhandlingsprocessen inför intagningar, utskrivningar och försökspermissioner. Då de intagna slapp söka arbete på en hopplös arbetsmarknad kunde man också skära ner vårdtiderna, och  var de så korta att en intagen klagade över att det inte gavs någon möjlighet att ”nyktra till och ordna kroppen”. Den passivisering som spred sig på anstalten efter sjukpenningreformen tvingade anstaltsledningen att omformulera behandlingsmålen så att gamla krav återkom i mildare versioner. Från och med hösten  var en av förutsättningarna för att en intagen skulle få permission att han hade deltagit ”i någon form av sysselsättning utifrån sina förutsättningar”. Detta innebar i realiteten en arbetsplikt eftersom sysselsättningen förlades till arbetsplatserna på eftermiddagarna (och till avdelningarna på förmiddagarna), och Tomas Uddling kunde snart rapportera att arbetsplatserna ”sjuder av liv på eftermiddagarna”. Venngarn hade därmed återbördat vissa delar av den arbetsdrift som nedläggningen av jordbruket, orediga fiSSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / ; Intervju med Tomas Uddling, Sigtuna, / .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckningar /  & / ; VA, F II:, PA / , daganteckning / ; VA, F II:, PA , daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckningar / & / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA /, daganteckningar / & / ; VA, F II:, PA /, daganteckning / ; VA, F II:, PA , daganteckning / ; VA, F II:, PA , daganteckning / .  SSA, VA, F II:, PA , daganteckningar /  & / ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, F II:, PA /, daganteckning / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse /.  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Meddelande till samtliga patienter, / ;VA, E I:, d.nr. :/, Tomas Uddling till anstaltsstyrelsen, / .  370 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 nanser och  års sjukpenning hade undergrävt – men nu mer än någonsin formulerat som ett behandlingsinstrument. Samma år återkom också det gamla kravet på antabusbehandling inför permissioner, något som ledde till färre permissioner (men större andel utan återfall). ALRO engagerade sig i frågan å Venngarns kamratförenings vägnar och avkrävde Socialstyrelsen besked om huruvida denna åtgärd – som man betraktade som ”ett allvarligt tecken på regress och på en onödig uppgivenhet inför behandlingsuppgiften” – hade lagligt stöd. Tomas Uddling gjorde dock i sitt svar till Socialstyrelsen gällande att åtgärden både hade lagligt stöd och att den närmast var att betrakta som ”ett led i en medveten strävan att förändra och utveckla vårdarbetet”, ett resonemang som Socialstyrelsen godkände. Demokratisering och vårdideologisk förnyelse Flera faktorer medverkade till arbetsdriftens sammanbrott och kvar blev en verksamhet som främst motiverades utifrån vårdideologiska hänsyn. På vägen dit hade förvisso en närmast industriliknande arbetsdrift också försvarats utifrån vårdideologiska resonemang, så även om mycket förändrades bestod i alla fall samtalsordningen. På liknande sätt skulle den auktoritära anstaltsordningen gå i graven under denna period – både försvarad och angripen utifrån vård- och behandlingsargument. Isoleringen ifrågasätts Hösten  tvingade en av Venngarns läkare, Bengt Berggren, fram denna positionering då han angrep både vårdinnehållet och dess medicinska maskering på Venngarn. Berggren menade att Venngarns regim och anda hade ”en bestämd auktoritär prägel” och han protesterade mot att man använde isolering som ”ett slags behandling”. Berggren förstod själv inte vilka åkommor man därigenom menade sig bota, men misstänkte att man använde isolering för att ”understryka vissa krav på de intagna som sammanhänger med disciplinära aspekter”. Enligt Berggren var dock isolering direkt olämpligt ”ur medicinskt-psykiatrisk synpunkt”. I mars  följde SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Meddelande till samtliga patienter, / ; VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse /.  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, ALRO till Socialstyrelsen, / .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Tomas Uddling till anstaltsstyrelsen, / ; VA, E I:, d.nr. :/, Socialstyrelsen till ALRO, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Redogörelse betr. sjukvården vid Venngarn under .  Ibid.  Ibid.  371 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Berggren upp sin kritik genom att tillsammans med ytterligare några läkare (vilka liksom Berggren tjänstgjorde på både Venngarn och Ulleråkers sjukhus) skriva en kritisk inlaga till Socialstyrelsen. Man beskrev hur intagna som avvikit och återförts placerades i celler, med ”den typiska karaktären och atmosfären av cell i fängelse av traditionell typ”. Det fanns enligt läkarna inom ”modern psykiatrisk vård och behandling […] ingen plats för denna typ av isolering”; isoleringarna hade inga påvisbart positiva terapeutiska effekter utan var i stället ”en väsentlig del av den psykologiska behandling som kallas hjärntvätt”. Skrivelsen tvingade fram en förklaring från anstaltens direktör Yngve Monie, där han redde ut varför isolering var vårdmässigt motiverat och varför åtgärden inte kunde anses ha ”något disciplinärt eller allmänpreventivt syfte”. Enligt Monie var det i högsta grad behandlingsmässigt motiverat att isolera patienter som återförts efter rymningar. Den ”terapeutiska motiveringen” var att ”en patient, som återkommer från en misslyckad avvikning som regel vill koppla av i enskildhet utan nyfikna medpatienters påträngande uppvaktning”. Inte heller isoleringen av berusade och våldsamma patienter var av disciplinär eller allmänpreventiv karaktär; här var det snarare fråga om en profylaktisk åtgärd för att ”skydda den berusade eller sjuke patienten från att komma till skada”, för att skydda andra intagna eller förhindra skadegörelse. Monies inlaga var ett halvhjärtat försök att försvara en ordning som svårligen lät sig försvaras vid denna tid. Isoleringstiderna sjönk också och överskred under perioden aldrig  dygn, något som efter en lagändring  inte heller var tillåtet. I slutet av tidsperioden dominerade isoleringstider som snarare räknades i timmar än dygn. Isoleringsinstitutet användes ändå ända in i slutet, men en tydlig tendens jämfört med tidigare perioder är att berusningar nästan helt tog över på de tidigare förseelsernas – främst rymningarnas – bekostnad. Som en konsekvens av arbetslinjens allmänna förvittrande isolerades nu heller aldrig någon vid arbetsvägran. Ändå menade man på Venngarn  att de flesta berusningarna inte ledde till isolering, och att isolering endast användes för att skydda människor och inventarier. SSA, VA, A I:, Bil. /, Bengt Berggren m.fl. till Socialstyrelsen, / . Ibid.  SSA, VA, F IV:, PM ang. isolering av patienter vid Venngarn, / .  Ibid.  Ibid.  SFS :, Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i stadgan för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare, § .  SSA, VA, D IIc:, Straffjournal, –; VA, D VI:, Journal över åtgärder enligt  § anstaltsstadgan, /  – / . På Åsbrohemmet avskaffades dock isoleringarna redan . Johansson , s. .  SSA, VA, F IV:, PM ang. isolering av patienter vid Venngarn, / ; VA, E I:, Frågeformulär till Socialutredningen, / .   372 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 Demokratisering av vården Berggrens aktion mot isoleringsinstitutet och Venngarnsledningen visar på något nytt, nämligen hur läkarna (och senare psykologerna) under denna period kunde bidra till att reformera en traditionellt auktoritär anstaltsordning utifrån allehanda behandlingsargument. Det var också nu som de länge åstundande medicinska, psykiatriska och psykologiska metoderna slog igenom inom anstaltsväsendet. Även om läkarnas bidrag till alkoholistvården på grund av otillräckliga resurser ibland endast bedömdes uppnå ”homeopatisk dos”, så kom läkare, psykiatrer och psykologer att inta en viktigare roll inom behandlingen på Venngarn, något som märktes inte minst i verksamhetsberättelserna där respektive professions redogörelser upptog allt större utrymme. Psykiatern rapporterade om medicineringen av de intagna (som bedömdes ligga på en relativt låg nivå) och psykologen redogjorde i allmänna ordalag för hur verksamheten hade ”inriktats mot ett ökat behandlingsinriktat klimat”, där den mer direkta behandlingen hade bestått av individualkontakter (”klargörande och stödjande samtal”) och gruppsamtal. Senare specificerades den behandlingsinriktade ambitionen till en strävan efter ”ett klimat som underlättar införandet av behandlingsmål framför tillsynsmål”. Samma personalkategorier framstår också som alkoholistvårdens största kritiker vid denna tid. Kritik riktades inte bara mot Venngarns auktoritära regim utan också mot den eftersatta eftervården. Viss kritik tog sig formen av en generell samhällskritik och ”den utstötningsprocess patienten är föremål för och vilken accentueras av att han skickas från anstalt till anstalt och slutligen placerats på Venngarn”. Enligt anstaltens psykolog Bengt Signeul krävde ett fungerande vårdsystem en ”analys av hela samhällssystemet, värderingar, normer, lagar etc. vad gäller alkoholbruket”, något som kunde bidra med ”en ännu mera accentuerad etisk-politisk karaktär, där kulturtraditionen och samhällets påverkansprocess i stort bör belysas”. Frågan om de intagnas anpassning var för Signeul ”ett synnerligen relativt begrepp, anpassning från vad till vad?”. Genom den roll som läkare och psykologer tillmättes kom de också att utgöra en viktig resurs då anstaltsledningen utmanades, till exempel vid det stormöte som de SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse . Sjukvårdens knappa resurser också i: VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; Bitte Lundborg, ”Anstaltsanpassning hindrar återanpassning i samhället”, SvD, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Ett vårdsystem.  Ibid.  373 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK intagna och sjukvårdpersonalen hade . Vid sidan av en del rent medicinska spörsmål kom man här att behandla svårigheten med att bilda en kamratförening på anstalten, de alltför fixerade vårdtiderna och den ”antiterapeutiska effekten av de otidsenliga fritidskläderna som ökade känslan av att vara socialt utstött”. Läkarna ifrågasatte även den industrialiserade arbetsdriften och de pressande stämpeluren. Anstaltsordningen och -ledningen utmanades inte bara av läkarna, utan också av Socialstyrelsen, och i samband med Socialstyrelsens inspektion av Venngarn i juni  framfördes ett antal klagomål som skulle komma att bli -talets frågor. Socialstyrelsen var nu en bärare av de nya vårdidéerna och solidariserade sig snarare med de intagna än med anstaltsledningen: Vid samtal med enskilda patienter framkom önskemål om ökad patientsamverkan, ökat deltagande i behandlingskollegierna, större medverkan från arbetsmarknadsstyrelsen, större fritidsaktivitet, ökad kontakt med direktören, ökad kontakt och information mellan patienter och personal, mer vila och terapi i stället för arbete, mindre schemabundenhet och anstalts-/institutionstänkande samt fritidskläder. Ovanstående önskemål och frågeställningar förelades direktören, som lovade att följa upp och söka klarlägga samt eliminera förefintliga irritationsmoment. Demokratiseringen gav nya argument åt gamla mål. Om en intagen  vägrade ”att gå i något som helst arbete för ’ öre om dagen’ för att anstalten ska tjäna på honom”, kunde en intagen  koppla anstaltsordningen till ett mer terapeutiskt behandlingstänkande: En patient önskade få bort ordet anstalt och allt vad därtill hör av institutionstänkande och schemabundenhet. Han önskade mer vila och terapi. Arbetet skulle ej vara det primära. Disciplin och strafftänkaranda förekom i allt för stor utsträckning ansåg han. [---] Patienten ansåg att nämnda tidsschema var stressframkallande och prioriterade arbete som sådant på bekostnad av terapisysselsättning och vila. Enligt Monie var dock anstaltsordningen snarare en resursfråga än en ambitionsfråga; även om arbetsträningen som sådan var ”ett mycket viktigt led i behandlingen”, kunde han  hålla med om att den hade blivit alltför dominerande, något som ytterst berodde på att anstalten saknade resurser (främst i form av psykiater- och psykologmedverkan) att bedriva annan behandling. Vad gällde det så kallade institutionstänkandet menade Monie att man visserligen var tvungen att hålla sig med vissa regler för verksamheten (till exempel ett absolut alkoholförbud), SSA, VA, E I:, Minnesanteckning från informationsmöte, / . Bitte Lundborg, ”Anstaltsanpassning hindrar återanpassning i samhället”, SvD, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Inspektionsrapport över Venngarn, / .  SoS, NvB,  B II:, nr. , Inspektionsrapport över Holmforshemmet, / ; SSA, VA, A I:, Bil. /, Inspektionsrapport över Venngarn, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, PM ang. Socialstyrelsens inspektionsrapport, / .   374 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 men att det fanns en ”strävan att liberalisera samlevnadsformerna vid anstalten” och att man därför hade rensat ut en del förbud och föreskrifter de senaste åren. Monie konstaterade att frågan om ”anstaltsdemokrati och medbestämmanderätt för patienterna ‘ligger i tiden’ men [att den] måste utvecklas i den takt som anstaltens resurser, klientsammansättning etc. ger möjlighet till”. Demokratifrågorna stod dock högt på dagordningen och i november  bildade de intagna en kamratförening på en av Venngarns avdelningar – Backgården – i syfte att ”bistå anstaltens ledning med planeringen av fritidsverksamheten, samt att verka för demokratisering av vårdarbetet”.  år efter det första försöket att starta en kamratförening med mottot ”Nytta och nöje”, ett förslag som röstades ner av en enhällig anstaltsledning, inleddes en verksamhet vars första demokratiseringsåtgärd var att föreslå gemensamt kaffedrickande för personal och intagna på eftermiddagarna. Våren  fick också huvudanstalten Venngarn en kamratförening med uppgift att ”tillvarata medlemmarnas sociala och allmänna intressen”, samt att verka för ”en mera tidsenlig vårdform och behandling”, bättre samarbete mellan ledning, personal och intagna, effektivare eftervård och fler fritidsaktiviteter. Från och med  fick kamratföreningarna visst ekonomiskt stöd, vilket medförde att Socialstyrelsen kunde ställa krav på att medlen användes ”för aktiviteter som stimulerar patienterna till självverksamhet”, däribland föredrag och studiecirklar. Från läkarhåll bedömdes samarbetet med kamratföreningen vara gott och man menade att det rådde en allmänt god stämning på anstalten, men också att liberaliseringen hade sina gränser: Under året har en påfallande förändring skett i patienternas attityd till vårdformen. Man har blivit alltmer krävande på utökade friheter av olika slag, medbestämmanderätt på vårdtider, bestämning över vilka mediciner man vill ha, tider för medicinutdelning och andra krav, som varit fullkomligt omöjliga att tillmötesgå. [-- -] Det är uppenbart att man i framtiden även måste ställa krav på patienterna. Kraven får inte vara ensidiga från patienternas sida. Patienternas krav har blivit så pass allvarliga ibland att t.o.m. hot och aggressivitet förekommit. Detta måste med alla medel bekämpas. Ibid. SSA, VA, E I:, Uppgifter rörande fritidsverksamheten, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Sammanträde med Backgårdens kamratförening, / .  SSA, VA, A I:, Bil. AÖ /, Förslag till stadgar för Venngarns Kamratförening, / ; VA, A I:, Bil. AÖ /, Sammanträde med anstaltens befattningshavare, / , § ; VA, A I:, Bil. /, Sammanträde med Backgårdens kamratförening, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, PM ang. Wenngarns Kamratförening, / .  SoS, SN, B I:, d.nr. SN:/, Ang. medel för patientföreningar, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse . Liberaliseringen, eller demokratiseringen, av anstaltsvården upplevdes i början av -talet av flertalet anstaltschefer som något eftersträvansvärt men samtidigt problematiskt, se: ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Gruppredovisning vid rikskonferensen för anstaltschefer / .   375 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK I juli  tillträdde anstaltens psykolog Bengt Signeul sin tjänst och han kom att spela en framträdande roll i Venngarns vårdideologiska förnyelse under -talet. Anstaltspsykologerna menade att det var viktigt att psykologen verkade som ”ideologisk debattör-förnyare”, och att arbetet förändrades från en mer konventionell roll – som ”testare” – till informella arbetsuppgifter som handledning, utbildning och gruppverksamhet. På Venngarn kom också Signeul att inleda förnyelsearbetet med ett nytt vårdprogram för den nya vårdavdelningen Ängsbacken, det första försöket att konkret tillämpa de nya vårdideologiska tankarna på Venngarn. Syftet med vården kom här att formuleras något vagare än den traditionella målsättningen nyktert och ordentligt leverne; man skulle somatiskt rehabilitera och medicinera de intagna, men också ge dem ”ökad konflikt- och problemlösningsberedskap samt en ökad förmåga att handskas med sociala kontakter” och dessutom ”undanröja eller förbereda undanröjning av de negativa sociala effekter som drickandet direkt eller indirekt givit upphov till”. På Ängsbacken eftersträvade man en högre grad av patientinflytande, och för att ”stimulera patienternas engagemang i den egna rehabiliteringen” fann man att arbetsträningen borde kompletteras med en rad andra aktiviteter. Det utarbetades ett schema där halva dagen ägnades åt arbete och den andra åt aktiviteter som studiecirklar, ADL-träning, ”omvärldskontakt” eller gruppsamtal. Experimentet med Ängsbacken bemöttes med skepsis från personal och intagna på det övriga Venngarn, men kamratföreningen såg den nya avdelningen som ett framsteg: Dessvärre förekommer det att många av vårdpersonalen ännu idag stretar emot den nya målsättningen genom att ådagalägga en utpräglat negativ inställning. Vi inom kamratföreningen känner en stor oro, när inte ens tjänstgörande personal lärt sig acceptera en ny, vettig och av ledning och socialstyrelse rekommenderad vårdform. Ängsbacken är utan tvivel det bästa som har hänt Venngarn sedan . VKF kommer på alla upptänkliga sätt att stötta Ängsbacken i den förhoppningen, att nytänkandet så småningom även kommer  övriga avdelningar tillgodo. Enligt Bengt Signeul gjorde verksamheten på hela anstalten stora framsteg nu. Man hade fått ett ”ökat behandlingsinriktat klimat”, med ”helhetssynen som vägledning”, och enligt Signeul kunde man bland annat tacka kamratföreningen för det goda behandlingsklimatet. Förhållandet mellan kamratföreningen och anstaltsSSA, VA, A I:, Bil. /, Överläggning med psykologer vid vårdanstalterna, / . SSA, VA, A I:, Bil. /, Diskussion kring vårdprogrammet för avdelning .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  Ibid.  Ibid.; Ann Kristin Norin & Karin Ytter, Vård och behandlingsarbetet på anstalten Venngarn och en allmän översikt över nykterhetsvården, Uppsala universitet (institutionen för pedagogik) , s.  f.  SSA, VA, A I:, Bil. /, Venngarns kamratförenings årsberättelse .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .   376 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 ledningen synes ha varit gott och ömsesidigt berikande; kamratföreningen drev kampanjer för att få ner tablettmissbruket och anstaltsledningen stödde å sin sida lojalt kamratföreningens önskemål om högre kontantbelopp och högre timpenning gentemot Socialstyrelsen. När anstaltsledningen motsatte sig Socialstyrelsens frivillighetsoffensiv i början av -talet, och hävdade att de intagna inte bara accepterade att ”behandlingen” hade inletts genom tvångsåtgärder utan att de dessutom ”helhjärtat” deltog i vården, kunde man också (enligt egen utsago) stödja sig på en kamratförening som ansåg att tvångsåtgärder var nödvändiga inom alkoholistvården. I kamratföreningens årsberättelse över  framstod också tiden från slutet av  som demokratiseringens stora genombrott: Vi patienter fick för första gången gemensamt med personal i ansvarsställning diskutera våra problem och även framföra kritik. Det bästa av allt var, att våra avdelningsträffar gav eko i slottssalarna. Vi fick även se många av våra önskemål snabbt förverkligade. Nämnas kan, att efter flera års irritation över stängda dörrar till kafferummen och telefonhytterna, dessa helt plötsligt öppnades på vid gavel och det dygnet runt. Kan tyckas vara småsaker, men för oss berörda uppfattades det inte så. Med detta som bakgrund började några av oss fundera över vad en kamratförening på Venngarn skulle kunna tänkas uträtta. Efter många och långa diskussioner mognade slutligen våra tankar. Det stod helt klart för oss, att enighet ger styrka och att en positivt arbetande kamratförening med en gemensam nämnare, samarbete, hade en uppgift att fylla. Kamratföreningen tog tag i en hel del praktiska frågor och lyckades få förändringar till stånd. De lyckades genomdriva att de intagna fritt skulle få disponera sina egna pengar och de kunde också förskottera medel till nyintagna – ”nyinkomna medlemmar” – som var utan kontanter. De var ute och informerade på skolor om alkoholistvård och alkoholmissbruk och de stod tillsammans med personalen som värdar för studiebesök på anstalten, som vid kungabesöket i januari  (vilket enligt en formulering i verksamhetsberättelsen var det första kungabesöket sedan , ”då Johan III belägrade slottet under tre månader för att befria sin syster Sofia från hennes tyranniske make, hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg”). Anstaltsledningen hävdade också att kamratföreningens verksamhet hade ”stor betydelse som social träning”. Anstaltsledningen menade i början av -talet att det nu rådde en ”större Ibid.; VA, F IV:, Ang. arbetsersättning, / . SSA, VA, E I:, Ang. strukturgruppens rapport, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Venngarns kamratförenings årsberättelse .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, F Vb:, Verksamhetsplan för Venngarn /; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse /.  SSA, VA, F Vb:, Verksamhetsplan för Venngarn /.   377 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK öppenhet mellan patienter och personal” och de intagna var ”mindre reserverade än tidigare mot anstaltsvistelsen”, något som visades av att allt fler återkom frivilligt till anstalten efter försökspermissionerna. Detta kunde dock, som en av Venngarns läkare gjorde gällande , tolkas som att det inte längre fanns något alternativ till anstaltsvård för flera av de intagna på Venngarn; att de ”i realiteten bara har att välja mellan tvång och frivillig intagning”. Snart kom också behandlingskollegierna att demokratiseras, då även de intagna nu fick ta del av planeringen av anstaltsvistelsen och eftervården.  hette det att ”flertalet patienter avstår från att närvara vid kollegiet”, men redan  att de intagna ”i regel” deltog vid kollegierna. Detta var helt i enlighet med det nya vårdprogrammet där de intagna förutsattes ”ta aktiv del i sin egen rehabilitering”.  hade man dock rationaliserat bort de intagnas medverkan vid behandlingskollegierna, något som förklarades med att de intagna ändå gavs möjlighet att ta aktiv del i eftervårdsplaneringen. Mot ett nytt vårdideologiskt program Kritiken mot anstaltsvården var massiv i slutet av -talet och inom Nykterhetsvårdens anstaltsförbund efterlyste man bättring. Frågan debatterades av anstaltsföreståndarna på en konferens i maj , där man konstaterade att kritiken sällan eller aldrig bemöttes från anstalternas sida. Man efterlyste därför ”en gemensam plattform att stå på evad avser vårdideologi och målinriktade behandlingsprogram”. NAF:s strävan mot en gemensam vårdideologi fortskred med en konferens i slutet av mars . Nytt för denna konferens var att representanter för anstalternas patientföreningar var inbjudna. Konferensen syftade mot att behandla frågor kring vilken progressiv vårdideologi som var möjlig inom den dåvarande nykterhetsvårdslagstiftningen, samt hur anstalterna själva kunde bidra till att skapa en progressiv vårdideologi. Vårdideologiska programförklaringar låg rätt i tiden och även Nykterhetsvårdens anstaltsutredning efterlyste  ett program för vårdverksamheten på Venngarn. Då det färdiga förslaget till Venngarns vårdprogram presenterades  hade arbetsdriftens och arbetsträningens roll nedtonats, eftersom man ändå inte trodde SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse . Bitte Lundborg, ”Anstaltsanpassning hindrar återanpassning i samhället”, SvD, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelser  & .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, A I:, Bil. /, PM ang. föreståndarkonferens, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Konferensinbjudan.  DsS :,  f.   378 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 att mer än ett fåtal av de intagna skulle kunna återvända till arbetsmarknaden i den rådande arbetsmarknadssituationen. Nu skulle hela dygnet på Venngarn betraktas som behandling, ”såväl schemalagd som icke schemalagd tid”, och behandlingen skulle syfta till att förbättra de intagnas tillstånd ”socialt, psykologiskt, medicinskt och fysiskt”. Förutom arbetsträning skulle dagarna fyllas av undervisning, samtalsverksamhet, fysisk träning, socialkurativa åtgärder, omvärldskontakt, medicinsk behandling och så kallad kreativ utveckling. Den vårdideologiska förnyelsen och demokratiseringen genomfördes inte smärtfritt. På Socialstyrelsen menade man att nästan alla vårdinstitutioner vid denna tid hade att hantera ”olika behandlingsfilosofi hos olika kategorier befattningshavare”, och på Venngarn uppstod  konflikter inom personalgruppen ”framförallt beträffande vårdideologiska frågor”. Från fackligt håll oroade man sig över att de intagna tog sig ton i den nya ordningen; att anstaltsledningen inte behärskade situationen ”på grund av den nya demokratiska vårdformen”. Bengt Signeul menade att  hade varit ett stormigt år, men att de positiva erfarenheterna övervägde. Trots att det under det gångna året hade hörts ”många rop på åtgärder gentemot våra patienter […], åtgärder av repressiv karaktär”, trodde Signeul att utvecklingen gick åt rätt håll. Venngarnsstyrelsens ordförande Bengt Hjern menade  att ”hela den s.k. vårdideologien är ställd under en fortlöpande intensiv, delvis inflammerad debatt med tydliga meningsmotsättningar mellan olika grupper och personer”. Även  rapporterades om stora motsättningar mellan olika personalgrupper kring vårdutformningen. Den latenta motsättningen mellan en anstaltsvård under tvång och en strävan efter friare vårdformer nådde även Socialstyrelsen som menade att den ”liberalisering och förbättring av anstaltsvården” som hade uppnåtts, kunde förbytas i sin motsats om inte diverse missförhållanden undanröjdes. På Venngarn handlade det framför allt om ett ökat antal berusningar på anstalten, men Paul Samuelsson (som hade vikarierat för John Lönnberg i slutet av -talet och nu gjorde ännu ett gästspel som anstaltsdirektör åren –) var övertygad om att man skulle kunna komma tillrätta med detta. Den så kallade liberaliseringen fortgick också och beSSA, VA, A I:, Bil. /, Venngarns vårdprogram – ett förslag, / . Ibid.  SSA, VA, A I:, Bil. /, Ang. principer för personalurval, / ; VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, E I:, Minnesanteckningar från överläggningar på Socialstyrelsen, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Venngarnsstyrelsen till JK, / .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Rapport till Venngarnsstyrelsen, / .  SSA, VA, AI:, Bil. /, Ang. alkoholhaltiga drycker på vårdanstalterna, / .   379 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK kräftades närmast i Socialstyrelsens nya riktlinjer för ett vårdprogram på Venngarn, även om Venngarnsstyrelsen menade att mycket i Socialstyrelsens förslag sedan länge var en del av Venngarns vårdprogram.  introducerades det nya vårdprogrammet på Venngarn, ett vårdprogram där arbetsdriften fick en undanskymd roll.  hade anstaltsstyrelsens ordförande fortfarande hävdat att de intagna skulle sysselsättas ”på ett sätt som är ägnat att medverka till patienternas återförande till ett nyktert liv”. I  års vårdprogram var det generella målet att ”bidra till att varje patient skall kunna fungera optimalt i samhället”. Ända in till slutet laborerades det med nya vårdprogram, även om grundprincipen förblev ”att ge hjälp till självhjälp, så att varje patient kan fungera optimalt utifrån sina egna resurser samt att var och en skall uppmuntras att ta ansvar för sig själv”.  beslutade anstaltsstyrelsen att helt avskaffa arbetsersättningen, ett beslut som stred både mot kamratföreningens och mot styrelseordföranden Bengt Hjerns vilja, och i ett upprop protesterade  intagna mot att man därigenom skulle bli ”terapeutiska gratishjon”. I samband med att ett nytt vårdprogram lanserades  avskaffades dock arbetsersättningen. Åtgärden ledde till en två veckor lång strejk bland de intagna, vilka efter diskussioner inom kamratföreningen och vid stormöten ändå godtog det nya vårdprogrammet. En ny orsak? Den intensifierade vårdideologiska debatten ledde till nya behandlingsinitiativ i en tid då den gamla anstaltsordningens arbetsdrift havererade. De nya behandlingsstrategierna var sprungna ur en allmän samhällsradikalitet som sökte nya svar där de gamla upplevdes som repressiva kvarlevor från sekelskiftet, men de var också den vaga lösning som kunde erbjudas på den vaga orsak som nu sågs ligga bakom alkoholmissbruket. Den svaga, hållningslösa och lata alkoholmissbrukaren skulle hållas i arbete liksom den somatiskt sjuka skulle medicineras, men vad skulle man göra när SSA, VA, AI:, Bil. /, Paul Samuelsson till Venngarnsstyrelsen, / ; VA, A I:, Bil. /, Riktlinjer för ett vårdprogram, / ; VA, A I:, Bil. /, Ang. Riktlinjer för ett vårdprogram, / ; SSA, VA, A I:, Bil. /, Ang. riktlinjer för behandlingsarbetet, / .  SSA, VA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse / & /. Se även: VA, E I:, d.nr. :/, Vårdprogram för Venngarn.  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Venngarnsstyrelsen till Socialstyrelsen, / ; SSA, VA, E I:, d.nr. :/,  intagna till Venngarnsstyrelsen, / .  SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse /  – / . Kamratföreningen lyckades dock förhandla till sig arbetsersättning åt intagna som skötte viss städning, se: VA, E I:, d.nr. :/, Direktörens rapport till / .  380 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 alkoholmissbruket var ”ett symptom på att individen inte orkar klara sin livssituation”? I slutet av -talet kunde visserligen någon nykterhetsnämnd fortfarande karakterisera en klient som ”karaktärssvag och hållningslös”, men dessa omdömen saknas under -talet. Nu söktes alkoholmissbrukets orsaker utanför alkoholmissbrukaren, eftersom man skulle undvika en ”fixering av missbrukssymptomet”. I förslaget till Venngarns vårdprogram lyftes också blicken från alkoholmissbrukaren till den bakomliggande problematiken: Vi betraktar alkoholmissbruket som ett symptom på att patienten inte klarar av sitt liv. För att kunna behandla honom måste vi förstå honom – förstå orsakerna till att just han har blivit alkoholmissbrukare och förstå vilka problem just han har. Alkoholsymptomet är mindre intressant från behandlingssynpunkt. Att han missbrukar alkohol och att han inte kan leva med sig själv och andra vet vi ju redan. Det är ju därför han är på Venngarn. Alkoholmissbruket i sig blev mindre intressant, därmed blev det också mindre intressant som orsak till allehanda social problematik. Men om man i slutet av talet fortfarande kunde spekulera över huruvida alkoholmissbruket hade lett till att någon ”började leva under helt oordnade förhållanden och icke tillfredsställande kunde sköta sina arbetsanställningar”, förbyttes inte detta mot orsaksförklaringar där alkoholmissbruket skulle förklaras snarare än förklara, utan i stället mot en avsaknad av orsaksförklaringar. I journaler och intagningshandlingar från talet saknas oftast de tidigare så tvärsäkra omdömena kring varför någon börjat missbruka. En inom socialvårdsdebatten intensifierad kritik av journalskrivandet som sådant kan ha bidragit till att allt färre omdömen sattes på pränt, men måhända blev frågan också för stor när lösningen låg i ett alltmer stratifierat spektrum av potentiella orsaker utanför det enda studiematerial man hade för handen – det vill säga den intagne. De orsaksförklaringar som gavs var ofta vaga och pekade på lösningar som kanske inte föreföll lika omedelbara som arbetets bot mot latheten eller medicinens bot mot ämnesomsättningsrubbningen. Nu föreslogs ”en längre tids rehabilitering med terapeutiskt stöd”, då någon i nyktert tillstånd var ”ångestladdad och starkt fördömande mot sig själv, varför han inte klarar av att vara nykter någon längre tid under aktuella sociala förhållanden”. SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Vård- och behandlingsarbetet på Venngarn, / . SSA, VA, F II:, PA , Hälsingborgs NN:s redogörelse, / .  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Vård- och behandlingsarbetet på Venngarn, / .  SSA, VA, A I:, Bil. /, Venngarns vårdprogram – ett förslag, / . Kursivering i original.  SSA, VA, F II:, PA /, SSNN:s redogörelse, / .  Se t.ex. Socialvård i framtiden, , s. ; Ylva Ericsson, ”Förmynderi eller demokrati”, i: Socialvård i framtiden, , s.  ff; Johansson , s. ; ”Så är Anna i journalerna”, Pockettidningen R, :, s. –.  SSA, VA, F II:, PA , Karlstads socialförvaltning till SN, / .   381 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Förändring under motstånd (epilog) När Tomas Uddling i en rapport till anstaltsstyrelsen i november  såg tillbaka på de tjugo år som hade förflutit sedan han först kom till anstalten kunde han teckna en bild av en anmärkningsvärd utveckling: Kännetecknande för det gamla systemet var bland annat att det var strängt hierarkiskt. Rätten att fatta beslut, att ta ansvar, låg högt upp. Patienterna hade just ingen talan alls. Det rådde ”ordning och reda”, påminner somliga om. Javisst, men till priset av medinflytande. Ett annat kännetecken var att patienterna ”skars över en kam” – uniformerad klädsel, fixerade vårdtider etc. Det rådde ”rättvisa”, anser somliga. Kanske, men isåfall var den allt mycket ytlig. När jag kom till Venngarn hösten  hade tilltalsordet ”han” till patienterna ännu inte helt trängts undan av ”ni” och det dröjde ytterligare flera år innan ”du” blev det naturliga tilltalsordet för alla. Detta är ett uttryck för att det vertikala avståndet har krympt, att personal och patienter numera på ett helt annat sätt än förr umgås som medmänniskor. Uddling påminde om alla de reformer som tillkommit för att stärka de intagnas oberoende och självkänsla: rätten att använda egna kläder, att inneha kontanter, att ta emot samtal och ringa ut obehindrat, att själv ansvara för uppstigningen på morgonen. Det är nästan bara utvecklingen av anstaltens vårdresultat som lyser med sin frånvaro i denna exposé, men denna svårmätbara – och eventuellt innehållslösa – detalj sattes endast sällan på pränt vid denna tid. I Uddlings version blir Venngarn under dessa år en anstalt där en allmän humanisering så småningom övergick i en artikulerad demokratisering. Denna utveckling måste dock sättas i samband med det vakuum som den allt hårdare drivna arbetsdriften lämnade efter sig vid sitt sammanbrott. Efter  års sammanbrott avstod Socialstyrelsen (liksom JK och Riksrevisionsverket) från att förorda några satsningar på arbetsdriften så som den hittills hade bedrivits.  gjorde man i och med sjukpenningreformen allvar av den sjukdomsdiagnos som hade ställts på alkoholmissbruket sedan -talet och nu sattes arbetsdriften definitivt på undantag. Men fram till det tidiga -talet utgjorde arbetsdriften den huvudsakliga verksamheten på Venngarn, en verksamhet som hela tiden syftade till ett slags rekommodifiering – att återbörda de intagna till den öppna arbetsmarknaden. Arbetsträningen blev ännu angelägnare när arbetsmarknaden ändrade karaktär under talet och detta var också anledningen till att man så sent som  ville ge verksamheten en mera industriell struktur. När man ändå gav upp arbetslinjen under -talet kan det förklaras med för anstalten både interna och externa förhållanden; -talets närmast tayloristiska arbetsdrift tedde sig föga vårdmässig och ledde till en ekonomisk  SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Direktörens rapport till / . 382 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 katastrof, samtidigt som arbetsmarknadens omstrukturering och ett klientel i allt sämre skick omöjliggjorde arbetsmöjligheter för de intagna på Venngarn. Ur Venngarns perspektiv blev -talets behandlande vårdfilosofi en lika nödvändig som välkommen – om än ej oomstridd – ersättning för den havererade arbetsdriften. talets begreppsliga medikalisering, men också -talets utbildningsoffensiv liksom psykologernas och socionomernas ökade medverkan i verksamheten, hade lagt grunden för -talets mer mångfacetterade behandlingslinje. Men på Venngarn var det mer en havererad arbetslinje än en (i positiv bemärkelse) pockande behandlingslinje som ledde till den nya vårdfilosofin. I ett för de intagna allt kärvare arbetsmarknadsläge fick man nu en vård utan tydliga orsaker till vårdbehovet (då anledningen till alkoholmissbruket inte gärna kunde sökas hos individen) och utan särdeles specifika mål (jämfört med äldre tiders arbete och bostad). Det är sålunda inte helt förvånande att även medlen (vårdmetoderna) kom att te sig något vaga.  var Venngarns sista år som statlig anstalt och samtidigt det första året med ny alkoholistlagstiftning. Man hade nu inte mer än  vårdplatser. Anstalten stod ändå halvtom, något Tomas Uddling trodde berodde på en allmän osäkerhet över hur den nya lagen skulle tillämpas samt på Venngarns grundmurade rykte som ”hårdtork”. Men Uddling såg också oviljan att använda de statliga anstalterna som en ovilja att nyttja LVM:s tvångsrekvisit, något som han menade skulle drabba en övergångsgeneration missbrukare hårt. LVM var överhuvudtaget en sämre lösning än den gamla nykterhetsvårdslagen och Uddling menade att det med de korta vårdtider som nu påbjöds var svårt att bedriva en meningsfull vård. Detta missnöje med den nya lagen faller väl in i ett mönster där Socialstyrelsen sedan mitten av -talet hade fått släpa ett motvilligt Venngarn genom den turbulenta tid som kröntes med den nya socialtjänstlagen. Man hade lagt ner jordbruket mot anstaltens vilja, sedan hade man både upprustat och lagt ner verkstadsdriften, satt anstalten under tvångsförvaltning, understött utvecklingen mot en liberalare anstaltsordning under motstånd från både facket och anstaltsledningen och till sist avyttrat hela anstalten. Venngarn var både för stort, dyrt, belastat och traditionsbundet för att kunna fungera inom det nya behandlingssystemet, trots att man i slutet av -talet hade både ett vårdprogram och en dagordning som syntes nog så moderna. En delförklaring till Venngarns dåliga beredskap inför den nya tiden måste sökas i anstaltens storlek, tidigare tongivande och autonoma ställning och – inte minst – ålder. Venngarns sista år som statlig anstalt illustrerar därför den tröghet inom institutionsvården som flera forskare har vittnat om.  Annika Berg, ”’De tunga missbrukarna klarar inte av friheten’”, Alkohol och narkotika, :, s. . Uddling motsatte sig LVM redan i socialberedningens förslag: SSA, VA, E I:, d.nr. :/, Ang. remiss av SOU :.  Sundin , s. –; Gustafsson , s. ; Qvarsell , s. . 383 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Som historiker kan man känna tacksamhet över Venngarns bångstyrighet. Genom de ständiga konflikterna med Socialstyrelsen kom här tankar och resonemang på pränt som annars kanske bara hade genomförts som en tyst självklarhet. Till skillnad från det ”progressiva” Runnagården (kapitel ), där vårdutvecklingen stundom framstår som resultatet av rationella resonemang och ett ständigt större förnuft, visar utvecklingen på Venngarn att nästan varje aspekt av anstaltsvården kunde belysas från olika håll och förstås på olika sätt. Även om man från slutet av -talet knappast hade tillgång till diskussionen med mindre än att man satte vården och behandlingen framför repressionen och preventionen, visar Venngarns konflikt med olika statliga myndigheter att vård och behandling inte var givna storheter som gav automatisk vägledning. På Venngarn kunde både en industriell arbetsdrift och internering i isoleringsceller förstås som behandling i dess mest terapeutiska mening. Samtidigt visar dessa konflikter att statsmakterna nu började formera en agenda för detta hittills så eftersatta verksamhetsområde. Återigen kan man vid ett studium av en mer förändringsvillig anstalt som Runnagården få intryck av att Socialstyrelsen nickade välvilligt åt det mesta. Men om man i stället undersöker Venngarns sista år som statlig anstalt ser man hur det på högre ort både formulerades en idé om vårdinnehållet och en vilja att genomdriva den. I slutänden kom priset att bli hela Venngarns existens och Tomas Uddling var  djupt besviken på att staten – ”Venngarns ägare sedan  års reduktion och anstaltens huvudman sedan ” – lät Stockholms kommun ta över anstalten. Stockholms kommun hade dock inte för avsikt att driva anstalten, som snart såldes till Lewi Pethrusstiftelsen för en enligt Uddling ”anspråkslös summa”, sju miljoner kronor. Anledningen till att Stockholms kommun inte ville behålla anstalten uppgavs vara att den var för dyr, att den var för stor samt att ”namnet Venngarn är belastat”. Under hösten  slutade personalen successivt inför Lewi Pethrusstiftelsens övertagande och Uddlings rapport till anstaltsstyrelsen i september  avslutades i en vemodig anda: SSA, VA, E I:, :/, Direktörens rapport till / . Ibid. Enligt Arne Winerdal sålde regeringen Venngarn – ”ett helt litet samhälle” och ”ett kulturminnesmärkt -talsslott med oskattbara målningar från olika århundraden” – till LPstiftelsen ”på mycket förmånliga villkor” och till en närmast symbolisk summa som dessutom omvandlades till ett ränte- och amorteringsfritt lån. Samma öde – och av liknande orsaker – rönte också Åsbrohemmet några år senare. Arne Winerdal, ”Annonsen som fick regeringen att sälja”, i: Erik Edin, Återställaren. Medmänniska för utslagna, Stockholm , s. ; Holm , s.  ff. Ang. LPstiftelsens övertagande av Venngarn, se också: Sonia Edin-Gillberg, Familjens räddning, barnens lycka, Stockholm , kap. .  SSA, VA, E I:, :/, Direktörens rapport till / .   384 8 . Förändring under motstånd: Venngarn, cirka 1967–1981 Träden har börjat klä sig i höstdräkt och på slottsgården har det bildats små drivor av gula och bruna löv. Till och med naturen stryker symboliskt under hur vi alla känner det – förgänglighet, uppbrott, partir c’est mourir un peu – att skiljas är att dö en smula. Lewi Pethrusstiftelsen tog över  och till föreståndare utsågs pingstpastorn Göte Edelbring. Nu blev Venngarn en anstalt där man satsade på familjevård. De intagna var samtliga frivilliga, vårdtiderna helt obestämda och även om det inte var ett krav att vara kristen för att få tillgång till Venngarn kom de som var särskilt motiverade att söka sig till ett kristet behandlingshem att prioriteras. Väl på anstalten var det också en uttalad metod att drogberoendet skulle ersättas med en kristen tro; till den medicinska och sociala omvårdnaden fogades nu en andlig vård som syftade mot en rehabilitering där den intagne fungerade ”socialt i samhället och i en kristen gemenskap”. Venngarn, som med anstaltspredikantens avpollettering hade utmönstrat de sista resterna av religionsutövning i vårdverksamheten , blev nu en anstalt där tron förväntades fylla samma terapeutiska roll som på det tidiga -talets kuranstalter.   SSA, VA, E I:, :/, Direktörens rapport till / . Lotta Claesson, ”Venngarn i kristna händer”, Nykterhetsvården, :, s. . 385 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Kapitel 9 En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–81 Under dessa år av intensivt utredande och debatterande förändrades samtidigt socialvårdens praktik, och inte alltid lika motsträvigt som på Venngarn. I fokus för detta kapitel står hur denna utveckling tedde sig på den kvinnliga alkoholistanstalten Runnagården under åren –. Runnagården är en intressant fallstudie om man vill beskriva denna process. Inom både den öppna och den slutna nykterhetsvården upplevdes nykterhetsvårdslagen som ett hinder då man ville ta del av det nya vårdtänkandet. Men om man på grund av lagstiftningen tvingades till en försiktigare utveckling än man egentligen önskade, hindrade inte det att man ständigt och nogsamt formulerade sina åsikter kring vad en god alkoholistvård borde vara för något. Inte heller förhindrade det att man trots nykterhetsvårdslagen också genomdrev olika reformer. Om man på Venngarn tvingades formulera sig i de strider som utkämpades med diverse statliga myndigheter om anstaltsvårdens mål och medel, kom man på Runnagården delvis att definiera den nya vården i skenet av den ålderstigna lagstiftningen. På Runnagården antog man fullt ut den dubbla utmaning som en samhällskritisk socialvårdsdebatt ställde en individualkorrigerande tvångsvård inför. Vägledande för verksamheten var en jämlikhetsideologisk behandlingsstrategi med siktet inställt på anpassning av både individen och samhället. Syftet med detta kapitel är dels att undersöka framväxten av den nya behandlingsideologin under åren –, dels att visa hur denna utveckling kunde ta form trots nykterhetsvårdslagen och hur socialtjänstlagen på Runnagården bara blev en odramatisk bekräftelse på det behandlingsarbete som man redan menade sig bedriva. Jag vill också mer konkret finna svar på vad det nya behandlingstänkandet bestod i, hur det hängde ihop och varför det tog form under just dessa år. Om socialvården kan sägas syfta till att få individens levnadsvillkor och möjligheter att stå i samklang med samhällets mål och krav lämnar denna mycket vida 386 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 definition ändå två väsentliga dimensioner öppna: dels huruvida det är individen eller samhället som ska förändras för att uppnå detta resultat, dels frågan om vilka medel som ska nyttjas för att uppnå detta. Ytterst vilar dessa avgöranden på föreställningar om problemets art, orsaker och eventuella lösningar. Inom alkoholistvården hade individen länge stått i fokus för de åtgärder som denna verksamhet kunde erbjuda; med arbete, moralisk påverkan och diverse medicinska eller psykologiska metoder försökte man reformera och rehabilitera lata, vanartiga, somatiskt sjuka eller psykologiskt dysfunktionella klienter. På en anstalt som Runnagården samverkade en mängd orsaker till att fokus under denna period i stor utsträckning försköts mot en ambition att i stället bearbeta samhället. Vid sidan av denna samhällsreformistiska ambition, som på grund av sin övergripande karaktär måste stanna på en blygsam nivå, kom man att omformulera anstaltens uppgift. Hellre än att försöka förändra individen med olika extraordinära medel skulle anstalten nu erbjuda klienterna en relativt normal tillvaro, detta utifrån insikten att deras liv utanför anstalten just präglades av extraordinära förhållanden – och att detta hade varit bidragande till deras sociala problem. Dessa två handlingslinjer – samhällsreformismen och anstaltsnormaliseringen – förenades av en relativt stark samhällskritik. Alkoholistvårdens uppgift blev i Runnagårdens tappning att erbjuda de intagna en anständig tillvaro samtidigt som de försökte förbereda samhället på deras snara återkomst. Och då var det inte bara arbete och bostad som behövdes – särskilt då en återgång till arbete blev ett allt mindre realistiskt alternativ för många – utan kanske ännu mer en allmän tolerans inför dessa människors alternativa leverne. Verksamheten och den nya behandlingsideologin När Haknäs lades ner  kom den att ersättas av Brotorp utanför Örebro. Anstalten bytte namn och ort men inte så mycket annat; delar av personalen och samtliga intagna flyttades över till Brotorp. Det är svårt att spåra några ansatser till vårdideologisk förnyelse under Brotorps första år. Det tydligaste brottet med den gamla alkoholistvården skedde först då Runnagården anlades i Örebros utkant . Nu blev Brotorp ett annex till Runnagården och huvudanstaltens geografiska läge i närheten av en tätort gjorde den ”efter svenska förhållanden helt unik”. Enligt Socialstyrelsen innebar det att Runnagården blev en av få anstalter där man kunde ”träna patienterna att fungera också utanför institutionen”. I ett reportage i Dagens   ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdsstyrelsen till Socialdepartementet, / . ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Inspektionsrapport över Runnagården, /  & –/ . 387 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Nyheter i februari  beskrevs Runnagården som en påkostad och modern anläggning, uppdelad i paviljongbyggnader, där alla intagna hade eget rum med egen toalett och där man i paviljongerna ”sökt skapa så mycken hemmiljö som möjligt”. Till den nya anstalten fick direktören Berit Zetterman möjlighet att rekrytera helt ny personal, något som gav Runnagården unika förutsättningar i form av en förändringsvillig personalgrupp med en vårdideologisk samsyn. Denna aspekt av verksamheten underströks av att personalen  beskrevs som ”förändringssökande”. I anstaltens instruktion till befattningshavarna kom det till och med på pränt att den anställde inte bara skulle ”arbeta för att uppfylla institutionens allmänna målsättningar”, utan dessutom ”ständigt vara beredd att ifrågasätta och diskutera både dessa och de metoder som kan användas för att nå dem”. Enligt anstaltens verksamhetsberättelse lyckades man också uppnå denna anda och i slutet av -talet var personalen fortfarande ”förhållandevis välutbildad och framförallt förändringsvillig”. Från arbetsdrift till diversifierad verksamhet Liksom inom det övriga anstaltsväsendet tvingades man på Runnagården lägga om verksamheten från en traditionell arbetsdrift till en mer diversifierad vårdverksamhet, en omställning som dock blev betydligt mer smärtfri än på Venngarn. ”Sysselsättningens mål” var i slutet av -talet att ”varje människas rätt till arbete skall tillgodoses optimalt”. Läget strax utanför Örebro medgav en del arbete på den öppna marknaden eller utbildning på skolor och företag. På anstalten erbjöds handräckningsarbete eller ”olika typer av handarbeten, vävning, maskinsömnad samt en del legoarbeten”. På annexet Brotorp fanns dessutom möjligheter till trädgårdsarbete. Arbetet fyllde en stor del av vardagarna enligt den förhållandevis traditionella dagordning som gällde från och med  januari . ”Första specialanstalten för kvinnliga alkoholister”, DN, / . Intervju med Tomas Uddling, Sigtuna, / ; Intervju med Hans-Åke Carlsson, Örebro, / .  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, Bil. § /, Allmän instruktion för samtliga befattningshavare, / .  ULA, RuA, A I:, Runnagårdens verksamhetsberättelse . Förändringsvilligheten accentueras även i: RuA, A I:, d.nr. R:/, Ang. patientsammansättningen; RuA, A I:, d.nr. R, Runnagårdens verksamhetsplan /; RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsplan /. I det senare dokumentet beskrivs förändringsvilligheten som en garant mot ”omotiverat motstånd mot de framtida förändringarna inom socialvården”.  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  Ibid.  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse .   388 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 I slutet av -talet var man fortfarande inriktad på att bedöma de intagna utifrån deras arbetsinsatser. Det antecknades därför i journalerna när någon arbetade bra och var ”flitig” eller tvärtom inte ville arbeta. Vid samma tid var det också ganska vanligt att dessa bedömningar gjordes inför försökspermissioner och intagningar. Det noterades om någon som missbrukade alkohol ändå arbetade ”mellan varven”, eller om den intagnes ”nedsatta allmän-intellektuella kapacitet i förening med betydande somatiska och psykosomatiska besvär gör att man ställer sig tvivlande till hennes förmåga att bidra till sin egen försörjning på arbetsmarknaden”. År  suddades gränserna ut mellan arbete och fritid. Nu uppmuntrades ”alla aktiviteter som kan bidra till tillfrisknande”. Detta medförde att arbetet på Runnagården kom att beskrivas som en ”integrerad del av vården”, och eftersom arbetsdriften inte heller var särskilt produktionsinriktad fick den inte ”den styrningseffekt på vårdinnehållet som annars lätt kan bli fallet”. Mot slutet av -talet försvarades denna ordning inte bara positivt – det vill säga att även annan verksamhet än arbete kunde vara effektiv vård – utan även negativt, eftersom det i detta arbetsmarknadsläge inte gick att försvara en arbetsträning syftande mot ingenting. Då allt fler intagna var ”utslagna från arbetsmarknaden” fick verksamheten i verkstaden i stället fungera som ”inkörsport till nya intressen”. Anstaltens dagordning fick också redan i början av -talet ett mer oprecist utseende, med betoning på måltiderna och utan någon skillnad mellan vardag och helgdag.  hade veckoschemat (återgivet nästa sida) preciserats och antydde nu en ordentligt diversifierad verksamhet. Arbetsersättningen  års sjukpenningreform inväntades med viss skepsis från anstalternas sida. Man fruktade att sjukpenningen skulle innebära dödsstöten för arbetsdriften och därmed för den huvudsakliga sysselsättningen på anstalterna. Detta scenario blev också sannspått på en del anstalter, däribland på Venngarn. På Runnagården var både förULA, RuA, F II:/, daganteckning / ; RuA, F II:/, daganteckning / . Detta fokus på arbetet var i viss mån en konsekvens av en internlogik i journalskrivandet som höll i sig så länge nykterhetsvårdslagen var i kraft. I t.ex. de förtryckta läkarintyg som skulle fyllas i inför intagningarna på anstalt hade läkaren ända t.o.m.  att kryssa för ett av fyra alternativ som svar på vilken verksamhet som arbetsförmågan medgav placering i: . Tyngre kroppsarbete (t.ex. skogs- eller jordbruksarbete); . Måttligt ansträngande kroppsarbete (t.ex. ordinärt hantverks- eller fabriksarbete); . Lättare manuellt arbete (terapiarbete o.d.); . Helt arbetsoförmögen.  ULA, RuA, F II:/, daganteckning / ; RuA, F II:/, daganteckning / .  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, A I:, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  389 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Veckoschema för Runnagården 1976  Måndag : Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Morgonsamling Medicin : Personalkaffe : Patientkaffe Svenska : : : Kiosk + medicin → → : Middag Storforum Kamrat- och personalträff : Gruppledarträff : : Svenska Paviljonggrupp : : : : Gemensamt kaffe : Svenska Medicin → : Kamratavgift → Paviljonggrupp Fritidsgruppen Kvällsmat väntningarna, beredskapen och utfallet annorlunda. Berit Zetterman hade redan i sitt anförande vid invigningen av Runnagården  efterlyst en sjukpenningreform. När den sedan närmade sig blev Zetterman ordförande i den arbetsgrupp som Socialstyrelsen tillsatte för att klara genomförandet av reformen. Personalen på Runnagården engagerades också mycket tidigt i diskussionerna kring reformen och Zetterman menade att reformen växte fram ”inifrån anstaltens behov”. Men de arbetspremier som bibehölls trots sjukpenningreformen var en kompromiss, som man från Runnagårdens sida stred mot även innan sjukpenningreformen hade genomförts, och  startade man en försöksverksamhet där timersättningen ersattes av en enhetlig veckoersättning. Tanken bakom detta var att man på Runnagården inte  Yvonne Einarsson & Margareta Eliasson, Traditionell anstalt eller terapeutiskt samhälle?, Socialhögskolan i Göteborg (opubl. tvåbetygsuppsats) , Bilaga .  RuÖ, Anförande vid invigningen av Runnagården den  februari .  ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, Enkät rörande sjukpenning.  ULA, RuA, C I:, Bil. § c/, Ang. förslag om utformningen av arbetspremierna. 390 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 skulle skilja på arbetstid och fritid, utan i stället se ”hela anstaltsvistelsen som en vårdtid”. Zetterman rekommenderade också Socialstyrelsen att avskaffa all ackordsättning av arbetet, till förmån för ett enhetligt ”aktiveringsbidrag”, samt att upphäva ”den direkta kopplingen mellan arbete och ersättning”. Sjukpenningreformen förändrade visserligen förutsättningarna för vården (till det bättre om man får tro  års verksamhetsberättelse), men någon revolutionerande förändring var det inte frågan om, vilket kan jämföras med det kaos som bröt ut på Venngarn. Anledningen till detta var att ”någon produktionsinriktning aldrig funnits” inom arbetsdriften, och att ”vårdaspekterna hela tiden klart markerats”. Eftersom arbetsdriften aldrig hade varit produktionsinriktad menade man från Runnagårdens sida att den också borde undantas det lönsamhetskrav som den fortfarande var påtvingad. Men liksom på Venngarn ifrågasatte man på Runnagården den sjukdomsmodell som reformen utgick ifrån. Man såg en fara i att de intagna skulle hamna i en passiv sjukroll där de förväntade sig att bli botade och man ifrågasatte därför redan innan sjukpenningreformen om det var helt ”adekvat att sätta stämpeln sjuk på t.ex. alkoholproblematiker”. På Runnagården uttryckte man förvåning över att det även efter sjukpenningreformen gavs möjlighet att betala arbetsersättningar. Att arbetsdriften främst sågs som arbetsterapi på Runnagården, som ett vårdinstrument bland andra, eller som på Brotorp som ”ett mycket väsentligt medel i kommunikationen mellan personal och patient”, gjorde att man kategoriskt avvisade en arbetsersättning som i praktiken innebar att den intagne ”fick betalt för att vara alkoholist”. Resonemanget bottnade i en jämlikhetssträvan som gick ut på att alkoholmissbrukare skulle behandlas som andra vårdtagare, vilka varken hade att leva upp till några produktivitetskrav eller erhöll någon arbetsersättning: Sysselsättningen har alltid haft karaktär av behandlingsinstrument och med ett krav på full jämlikhet mellan olika grupper i samhället, blev det naturligt för både personal och patienter att avvisa varje form av arbetsersättning. Vårdresultatet, inte pengarna, skulle  vara ”moroten” som lockade till aktiviteter. ULA, RuA, CI:, d.nr. R:/, Ang. bestämmelserna om arbetsersättning; RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, CI:, d.nr. R:/, Ang. bestämmelserna om arbetsersättning.  ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  Ibid.; RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, A I:, d.nr. R:, Anslagsframställning för Runnagården, / .  RuÖ, PM över strukturgruppens studiebesök –/ ; ULA, RuA, C I:, Bil. § c/, Ang. förslag om utformningen av arbetspremierna.  ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, Om sjukpenningreformens effekter och arbetsdriftens utformning. Liknande formulering i: RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  391 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Förutom att arbetsersättningen betraktades som ojämlik var den också ”antiterapeutisk”, då den innebar en form av ”ekonomisk demotivation, d.v.s. intresset för att komma ut i samhället och arbeta skulle minska”. Enligt  års verksamhetsberättelse dömdes den därför ut av både personal och patienter på Runnagården. Men framför allt ansågs arbetsersättningen leda till en beklaglig särbehandling av de intagna och all sådan särbehandling – positiv eller negativ – motverkade enligt anstaltsledningen vårdens syfte. Fritidsverksamheten På Runnagården och Brotorp fyllde man kvällar och helger med studiecirklar i engelska, samhällskunskap, gitarr och skönhetsvård. Man ägnade sig åt hobbyverksamhet och hade tillgång till ett vandringsbibliotek. Man gick på föreläsningar, konserter, teater och bio, spelade bingo och hade danskvällar, åkte på utflykter och ordnade badresor på sommaren. En gång i veckan hade man gymnastik och vid flera tillfällen gick man på högmässan i någon av Örebros många kyrkor. Dessutom prenumererade anstalten på flera tidningar samt hade en uppsättning sällskapsspel. Men  lade man ner den organiserade fritidsverksamheten, utifrån det flitigt nyttjade jämlikhetsargumentet; de intagna hade ju tillgång till samma fritidssysselsättningar som andra människor. Det var principiellt viktigt att de intagna ”efter egna behov och intressen” utnyttjade teatrar, biografer och annat som övriga samhällsmedborgare hade tillgång till. Det var också viktigt att de intagna själva fick betala för ”sådana aktiviteter som är normala ute i samhället”, eftersom målet var att de inte skulle särbehandlas. Behandlingsideologin Det är lite oklart om man någonsin tillämpade någon särskilt väl avgränsad metod i vårdarbetet på Runnagården och Brotorp. Ibland talades det om ett slags ospecificerat miljöterapeutiskt förhållningssätt, på andra ställen gjordes det gällande att vården inte bedrevs i enlighet med ”någon särskild ideologi som nu är på modet, till exempel ’terapeutiskt samhälle’”, att man inte var ”benägen att svära till speciella behandlingsmetoder eller terapeutiska skolriktningar”, eller att man ”aldrig kunnat ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse . ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse . RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, A I:, Runnagårdens verksamhetsberättelse /  – / .   392 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 hänvisa till några bestämda specifika metoder som har varit utmärkande för institutionen”. Brotorp var väl egentligen inte något terapeutiskt samhälle, men man hade ”anammat en del av det terapeutiska samhällets idéer”. Brotorps psykolog gjorde  gällande att hon hade haft som målsättning ”att skapa förutsättningar för att den miljöterapeutiska vårdideologi som existerar på Brotorp även skall kunna genomföras i praktiken”. Enligt Runnagårdens psykolog var benämningar som ”terapeutiskt samhälle, miljöterapeutisk institution o.dyl. […] måhända fortfarande meningsfyllda som ideologiska riktmärken, men de täcker sällan realiteter särskilt väl”. Berit Zetterman ansåg för sin del att Runnagården kunde betraktas som ”något slags mellanting mellan terapeutiskt samhälle och tork”. Vad vårdmetoden mer konkret gick ut på var dock sällan utsatt för några överdrivna klargöranden och oavsett etiketten torde Runnagårdens behandlingsideologi bäst framgå av de lösningar som man levererade på diverse problem. Som ska visas nedan pekade de också åt ett mycket bestämt håll. Vid sidan av den mer allmänt terapeutiska hållningen hade man på Runnagården och Brotorp tillgång till både psykiater och psykolog. Om den förra främst ägnade sig åt att skriva ut så lite mediciner som möjligt, så bidrog den senare med en något svårfångad verksamhet. Enligt psykologen Sigurd Eldegard fanns det i behandlingsarbetet ”en rad olika tekniker med olika namn, tekniker som innebär att man uppmärksammar förnimmelser som man får av rörelser och koncentrerar sig på att uppleva dessa förnimmelser”. Det framgår inte om dessa upplevelser av förnimmelser bidrog till den totala behandlingssituationen på anstalten i någon högre grad, men Socialstyrelsen hade redan  anledning att ifrågasätta psykologens roll: RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelser  & ; ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, d.nr. R:/, Intervjusvar till institutionsutredningen, / ; RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse ; RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse ; ULA, RuA, A I:, Runnagårdens verksamhetsberättelse /  – / ; RuA, C I:, Bil. § /, PM ang. besök på Brotorp –/ ; RuÖ, Psykologens verksamhet vid Runnagården/Brotorp; ULA, RuA, A I:, d.nr. R:, Runnagårdens verksamhetsplan /.  RuÖ, Minnesanteckningar från besök på Runnagården och Brotorp, / .  RuÖ, Psykologverksamheten vid Brotorp .  Ibid.  Einarsson & Eliasson , s. . Einarsson & Eliasson betraktade dock knappast Runnagården som något annat än en traditionell anstalt med traditionella metoder (se nedan), men i en tvåbetygsuppsats i psykologi från  ges ett annat omdöme: ”Åtskilliga inslag i behandlingsprogrammet är av miljöterapeutisk karaktär och institutionen kan betraktas som både grupp- och individcentrerad”, skrev Stockholms socialförvaltnings Metodbyrå II i sin sammanfattning av Kerstin Byströms, Gundel Dahlevi och Jan Gustavssons uppsats vid Socialhögskolan i Örebro. ”Social bakgrund. En jämförelse mellan tre vårdanstalter för alkoholmissbrukare”, Nykterhetsvården, :, s. .  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  393 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Psykologens roll måste betecknas som mycket oklar. Det sätt på vilket han skall fungera eller de uppgifter han skall ha och utöva på Brotorp gick på intet sätt att utröna vid besöket. Enligt föreståndaren framgick att psykologens roll bör vara vård- och behandlingsterapeutiskt inriktad men att så f.n. inte är fallet. Vid samtal med personal och patienter framgick att man genomgående var oklar över psykologens roll, vilket uppenbarligen gav anledning till osäkerhet och misstänksamhet. Även om behandlingen på Runnagården inte lät sig etiketteras i enlighet med tidens vårdideologiska strömningar så fanns det en tydligt antiauktoritär, jämlikhetsideologisk och samhällskritisk linje i behandlingsarbetet som hölls för att vara ”progressiv”. Denna progressivitet var onekligen ett relativt begrepp, självförklarande och svårförklarligt på samma gång, och inmutat av den - och -talsrörelse som själv betecknade sig som progressiv. - och -talets socialvård omformades och omformulerades av en ”progressiv” socionomkår, på anstalterna och i samhällsdebatten. Tidigare årtionden hade sett ”progressiva” läkare (-talet) och ”progressiva” fångvårdsmän (- och -talet) omforma densamma. Striden mot det ”reaktionära” var ofta en strid mot forna årtiondens radikaler. En del av Runnagårdens behandlingsideologi tog sig uttryck som mångtydigt formulerade vårdprinciper, vars progressivitet verkade bestå i att de var allt annat än öppet auktoritära. En genom åren upprepad vårdprincip – ”att i samverkan mellan patienter, anhöriga, öppenvårds- och anstaltspersonal få varje individ att fungera optimalt i en av henne själv accepterad miljö samt att få lämpliga miljöer att acceptera henne som medlem” – kan sägas sammanfatta målsättningen under dessa år på Runnagården. Denna vårdprincip var också en del av en enhetlig och konsekvent politik som sammantaget kan sägas utgöra Runnagårdens ”progressivitet”. Förskjutningen av målsättning – från nykterhetsvårdslagens krav på ett ”nyktert liv”, till att ”fungera optimalt” – och betoningen av den ömsesidiga acceptansen mellan individ och samhälle hade märkts redan i Zettermans anförande vid Runnagårdens invigning den  februari . Zetterman menade att det hjälpte föga med en aldrig så funktionell och påkostad anläggning som Runnagården ”om samhället utanför inte accepterar individen som erhållit vård”. Nykterhetsvårdslagen var enligt Zetterman knappast skriven för att uppmuntra nya vårdinitiativ, men Runnagården ULA, RuA, C I:, Bil. § /, PM ang. besök på Brotorp –/ . Se Salomonssons resonemang om s.k. retrospektiva identiteter; hur forskaren konstruerar en avvikarroll (här exemplifierad med Olof Kinberg) att framhäva det nya emot. Salomonsson , s.  ff,  & .  ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse . Liknande formuleringar i  års verksamhetsberättelse och framåt.  RuÖ, Anförande vid invigningen av Runnagården den  februari .   394 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 hade i alla fall anlagts vid en tidpunkt ”då alla värderingar och normer ställs under omprövning och debatt”. Zetterman trodde därför att tiden nu var mogen för att använda vårdmetoder som tidigare inte hade accepterats. I förlängningen av detta arbete såg också Zetterman större möjligheter ”att få de udda människorna accepterade i samhället”. Strider kring den nya ordningen Det var inga oomstridda tankegångar Zetterman levererade i sitt invigningstal (och dessutom lät publicera i Nykterhetsvården samma år). En antydan om att det förelåg vissa vårdideologiska meningsskiljaktigheter på Runnagården dök upp redan i anstaltens första verksamhetsberättelse. I redogörelsen för anstaltens psykiatriska verksamhet betecknade anstaltens psykiater alkoholmissbruket hos delar av Runnagårdens klientel som ett av flera uttryck för ”generell asocial livsföring”. De intagna beskrevs som ett så kallat sociopatklientel som krävde ”en helt annan och framför allt väsentligt fastare vårdregim än vad anstalten för närvarande kan erbjuda”. Runnagårdens anstaltsledning verkar dock inte ha strävat mot någon fastare vårdregim. I en artikel i Nerikes Allehanda hösten  beskrivs i stället hur Zetterman hade gått in för att göra Runnagården till ”en fullt utbildad demokrati, där alla har medinflytande och där patienterna i mesta möjliga mån själva bestämmer vårdtidens längd”. Bilden av en anstalt med gemensamma strävanden mot en ny och demokratisk anstaltsvård var dock inte helt rättvisande. Anstaltens psykiater, Lars Olov Nordman, reagerade omedelbart med att skriva ett genmäle där han gjorde gällande att en betydande del av de intagna på Runnagården hade ett så pass mångårigt och gravt missbruk bakom sig att de hade ådragit sig avsevärda organiska skador, som inte sällan tog sig uttryck som ”omdömesdefekter, förljugenhet samt brister ifråga om realitetsanpassning och målmedvetenhet”. I enlighet med denna karakteristik av anstaltens klientel efterlyste Nordman en annan anstaltsordning: Mot denna bakgrund ter det sig egendomligt, när man i artikeln på fullt allvar tagit upp resonemang om Runnagården som ”en fullt utbildad demokrati”, där de intagna skulle tilldelas medansvar för behandlingen och vårdtidens längd. En totalt insiktslös patient, Ibid. Ibid.  Berit Zetterman, ”Runnagården – Brotorp”, Nykterhetsvården, :, s.  ff.  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  Ibid.  ”Inte bara en idéernas kvinna”, Nerikes Allehanda, / .  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, L. O. Nordman till Runnagårdsstyrelsen, / .   395 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK som inte speciellt uppskattar de onekligen enastående sociala förmåner som en tids vistelse på anstalten innebär i form av gratis mat och husrum med högsta hotellstandard, arbete efter eget gottfinnande o.s.v., vill givetvis ha en vårdtid lika med noll, och de som till äventyrs befinner sig i tillstånd av kvarstående alkoholhunger kommer självfallet att söka förevändningar för att få sådana friförmåner som krävs för att de skall kunna skaffa alkohol eller rusgivande preparat. Det ”nytänkande” som refererats, innebär sålunda i praktiken att på vårdanstalten intagna bereds möjlighet till fortsatt missbruk. Nordman menade att de intagna på Runnagården saknade möjligheter att se till sitt eget bästa. Därför upplevde han den ”toleranta andan” som ett ”hot mot många av de intagnas framtidsutsikter”: Runnagården är en ny och materiellt mycket påkostad vårdinrättning och det har för mig varit påfrestande att konfronteras med de i artikeln glorifierade experimenten, vilka inte överensstämmer med vedertagen medicinsk praxis för vård av alkoholskadade. Det ”nytänkande” som omtalats, framstår inte bara som tolerans mot alkoholmissbruket utan även som bristfällig lojalitet mot både de administrativa myndigheter som föranstaltat om de intagnas vård och mot de intagnas egna och deras anhörigas reella intressen. En vecka senare vädrade Nordman dessa åsikter i Nerikes Allehanda och dagen efter hade Örebrokuriren ett stort uppslag om den vårdideologiska striden på Runnagården. Ytterligare en vecka senare kom Nordman in med en begäran om att entledigas från sin befattning, eftersom han inte kunde acceptera vissa av de vårdprinciper som tillämpades. Historien föranledde en inspektion från Socialstyrelsen varvid Nordman konkretiserade sin kritik. Anstaltens försök med så kallat frigångsarbete, där de intagna fick lämna anstalten för att jobba inne i Örebro, var enligt Nordman förkastligt då detta ledde till att de drack sig berusade inne i stan. Enligt Nordman var alkoholmissbruk en sjukdom, fullt jämförbar med diabetes, och man var på alla sätt tvungen att förhindra att alkoholmissbrukarna kom över sprit. Styrelseordföranden Martin Engvall menade diplomatiskt att man på Runnagården visserligen var ”helt ense med läkarsidan om principerna för vården”, men också att det förelåg ”olika uppfattningar om tillämpningen av dessa principer”. Engvall hävdade att frigångsarbetet inte hade pågått tillräckligt länge för att utvärderas och att den tidigare uppdelningen mellan öppen och sluten nykterhetsvård under alla omständigheter måste omprövas. I verksamhetsberättelsen slog man också fast att frigångsarbetet var en ”realistisk träning/återföring till samhällsgemenskapen”, där Ibid. Ibid.  Lars Olov Nordman, ”Runnagårdens demokrati”, Nerikes Allehanda, / ; ”Vårdideologisk strid har seglat upp på Runnagården”, Örebrokuriren, / ; ULA, RuA, C I:, Bil. a/, L. O. Nordman till Runnagårdsstyrelsen, / .  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Inspektionsrapport över Runnagården, /  & –/ .   396 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 även misslyckandena borde räknas som ”framsteg i patienternas väg till självkännedom”. För Socialstyrelsen blev det en fråga om huruvida man på Runnagården bedrev ett arbete som stred mot nykterhetsvårdslagens § , enligt vilken anstaltsvårdens huvudsakliga syfte skulle vara att återföra de intagna till ett nyktert liv. I sin rapport slog dock Socialstyrelsen fast att behandlingen hade skett ”enligt moderna behandlingsprinciper och utan avsteg från § ”. Rapporten blev överhuvudtaget en seger för Runnagården och de moderna behandlingsprinciperna. Socialstyrelsen menade att Runnagården var en av de få institutioner som – mycket på grund av sitt läge i utkanten av Örebro – hade möjlighet att träna de intagna att fungera i samhället, och att institutionen ”på ett föredömligt sätt” tagit tillvara de möjligheter som fanns genom närheten till en större stad. Verksamheten på Runnagården bedömdes vara värd att både studera och understödja. Efterspelet till  års konflikt blev att Nordman hemställde om att befrias från uppdraget att avge officiell årsberättelse, då ”allmänt accepterade medicinska principer för vård av alkoholsjuka i enskilda fall negligerats och [...] anstaltsledningen i en del fall medvetet desavouerat mina råd och mitt arbete”. Från anstaltsledningens sida såg man striden som ”en del av den stora vård- och demokratiseringsdebatt som utmärkt år ”. Genom denna konflikt lyckades man redan  göra upp med vad som betraktades som en förlegad inställning till anstaltsvårdens mål och medel. Kritiken från läkarhåll visar också på de vårdideologiska skillnaderna mellan Runnagården och Venngarn vid denna tid (även om kritiken naturligtvis också återspeglar de respektive kritikernas föreställningar om en eftersträvansvärd alkoholistvård); samtidigt som Venngarn kritiserades för isoleringsinstitutet och den auktoritära anstaltsordningen kom Runnagårdens läkare att i stället beklaga sig över anstaltens liberala behandlingsklimat. I bägge fallen underströks kritiken av vad som måste ha varit menat som medicinska sakargument. ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse . Den äldre anstaltsordningens mått på misslyckanden underkändes även gällande rymningarna. De många avvikningarna var  bara ”ett mått på icke beviljad frånvaro, ibland av lagtekniska skäl, och det saknas värdering av avvikningarnas positiva resp. negativa inverkan på vårdresultatet” (RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse ). Denna liberala inställning till rymningar gav man utryck för på Venngarn redan : ”Många rymningar kan förklaras med abstinenssymptom och man bör icke enbart betrakta ett avvikande som en negativ företeelse”. SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse .  SFS :, § .  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Inspektionsrapport över Runnagården, /  & –/ .  Ibid.  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, L. O. Nordman till Runnagårdsstyrelsen, / .  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  397 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK På Runnagården fick anstaltsledningen stöd av Socialstyrelsen, något som skulle visa sig vara värdefullt i anstaltens vidare strävanden efter ett nytt behandlingsinnehåll. Med Socialstyrelsens uppbackning kunde man på Runnagården förändra verksamheten enligt linjer som gick ut på att alkoholmissbrukaren skulle behandlas som andra medborgare. I syfte att uppnå detta försökte man på Runnagården förändra anstaltstillvaron så att den bättre liknade samhället utanför, samtidigt som man ville förändra ett samhälle som både producerade och exkluderade alkoholmissbrukare. Normalisering av anstaltsvistelsen En del av kritiken mot anstaltsvården handlade under dessa år om institutionaliserings- eller hospitaliseringseffekter; föreställningar om att vården i sig innebar en risk för skador på grund av anstaltsvistelsens speciella omständigheter. På Runnagården gick därför mycket av verksamheten ut på att normalisera verksamheten; att göra vardagen så lik det övriga samhället som möjligt, både för att minska anstaltsvårdens negativa effekter och som ett aktivt (positivt) vårdinstrument. I striden mot arbetsersättningen och i samband med nedläggningen av den organiserade fritidsverksamheten bottnade argumenten i en ovilja att särbehandla de intagna, låt vara att de i det förra fallet skulle likställas med andra sjuka och i det senare fallet med andra samhällsmedborgare. Dessa argumentationslinjer var inga tillfälligheter utan uttryck för en relativt koherent behandlingsideologi enligt vilken de intagna inte skulle särbehandlas. I syfte att minimera särbehandlingen sökte man i möjligaste mån få villkoren på anstalten att likna dem som rådde i det övriga samhället. Samvård av kvinnor och män Brotorps avdelningsföreståndare Sven Söderström var initiativtagare till en av de nyordningar som under -talet skulle komma att tas över av allt fler anstalter: samvården av kvinnor och män. Söderström menade  att äkta makar som anstaltvårdades samtidigt borde kunna tas in på samma anstalt. Det faktum att de skildes från varandra förvärrade enligt Söderström situationen och han anhöll därför Se t.ex. ”Handlingsprogrammet”, Jeppe, :, s. . Ang. normaliseringsprincipen inom institutionsvården, se: Bengt Nirje, ”Normaliseringsprincipen och dess innebörd för omsorgerna om de utvecklingsstörda”, i: Karl Grunewald, Människohantering på totala vårdinstitutioner. Från dehumanisering till normalisering, Stockholm ; Gunnar Dybwad, ”Den normaliserade institutionen”, i: Grunewald .   398 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 om att få starta en försöksverksamhet med samvård av äkta makar. Anstaltsledningen tillstyrkte förslaget och överlämnade det åt Socialstyrelsen. I maj  gav Socialstyrelsen tillstånd till försöksverksamheten som skulle bedrivas just på Brotorp. När Söderström efter ett halvårs försöksverksamhet sammanfattade sina intryck var han nöjd. Han menade att samvård av äkta makar hade efterlysts av ”progressiva och terapeutiskt inriktade socialarbetare”, men att tidigare förslag hade stött på motstånd ”på grund av byggnads- och lokalmässiga skäl eller i form av rädsla för svartsjukeproblem och risk för promiskuitet bland patienterna”. Söderström menade dock att en enkönad vårdanstalt var en ”onaturlig samhällsbildning” och att en ”naturlig gemenskap mellan män och kvinnor” hade en positiv inverkan i vårdarbetet. Försöksverksamheten hade enligt Söderström ännu inte funnit sin fasta form, men ändå fallit väl ut under omständigheterna. Brotorpexperimentet fortsatte under  – både gifta och ogifta par togs nu in för samvård – och Socialstyrelsen ville se fler försök med blandade anstalter, som ”ett steg i rätt riktning mot en mänskligare och mer socialt målinriktad terapi”. När Socialstyrelsen inspekterade Brotorp i mars  kunde man rapportera om ett lyckat experiment. Nu ansågs också tiden vara mogen för en försöksverksamhet med samvård av män och kvinnor utan speciella relationer till varandra. Det enda konkreta problemet med samvården var enligt Socialstyrelsen att anstaltens sysselsättningsmöjligheter var så ensidigt inriktade på ”kvinnliga arbetsmöjligheter”. Förslaget realiserades heller inte förrän huvudanstalten Runnagården ansökte om att få bedriva verksamheten . Förutsättningen var dock att männen själva önskade denna placering, detta ”dels p.g.a. att anstaltens liberala prägel kan verka pro- ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Sven Söderström till Runnagårdsstyrelsen, / . Pressen uppmärksammade försöket både innan och strax efter att det inletts: ”Hon vill vårda både män och kvinnor på Brotorp”, Örebrokuriren, / ; ”Äktamakevård nytt grepp på spritproblem!”, Nerikes Allehanda, / ; ”En anstalt är deras hem”, Nerikes Allehanda, / ; ”Här är vårt första riktiga hem – alkoholistanstalten”, Aftonbladet, / ; ”Anstalten blev äntligen ett hem – deras första!”, Aftonbladet, / ; ”Alkoholistanstalt för båda könen framtidsmelodi!”, Örebrokuriren, / ; ”’Låt män och kvinnor med alkoholproblem bo på samma anstalt’”, DN, / . Runnagårdens samvårdsreform även beskriven i: Holger Lewin, Kampen mot kungen. En berättelse från anstaltsvärlden, Västerljung , s. .  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse . En beskrivning av försöksverksamheten publicerades också i: Sven Söderström, ”Gemensam vård av äkta makar på Brotorp”, Socialnytt, :, s.  ff.  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  SSA, VA, E I:, Uppgifter från anstalternas årsberättelser för , / .  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, PM ang. besök på Brotorp –/ . Även: RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  399 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK vocerande på tidigare tvångsvis vårdad person, dels p.g.a. att anstalten saknar konventionella ‘manliga’ sysselsättningar inom verkstadsdriften”. Socialstyrelsens uppföljning av försöksverksamheten visade även här på ett lyckat experiment. I december  hade inte mindre än  alkoholistanstalter (varav  allmänna) bedrivit någon form av samvård. På Runnagården och Brotorp hade man utvecklat verksamheten och förfogade nu även över ”utrustning för hobbyarbeten av ‘manligt’ slag”. De traditionellt enkönade anstalterna fick nu också sin dom: De enkönade institutionssamhällena skapar inte sällan, och då särskilt för de yngre patienterna, en sexuellt laddad atmosfär som kan yttra sig i homosexualitet och stark hängivelse åt sexuella fantasier, drömmerier och vanföreställningar. Den laddade atmosfären blir ibland den direkta anledningen till avvikningar och aggressiva urladdningar. Isoleringen kan även skapa ångest för kontakten med det motsatta könet och hålla kvar patienten i ett mönster av social avvikelse. Visst förekom det problem med samvården – promiskuitet, svartsjuka, otrohet, skilsmässor – men denna relationsproblematik förekom ju även ”i samhället i övrigt” och var inget som inte gick att bemästra. Slutsatsen blev en allmän rekommendation om utökad samvård. I slutet av -talet höjdes röster för en återgång till enkönade institutioner inom alkoholistvården. Man menade att samvården medförde en del problematiska parbildningar och att kvinnorna missgynnades i tvåkönade vårdsystem. På Runnagården behöll man dock samvården perioden ut. Demokratisering och upplösning av personal- och klientroller Kännetecknande för Runnagårdens och Brotorps -tal var en kontinuerlig upplösning av de traditionella personal- och klientrollerna. Redan  kunde Brotorps avdelningsföreståndare Sven Söderström berätta hur avdelningens gemensamma morgonsamlingar fick ”den effekten att patienter och personal med något undantag ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Ang. vård av manliga patienter, / . ULA, RuA, C I:, Bil. j/, Ändrade intagningsbestämmelser. Redan i oktober  kunde dock Socialstyrelsen konstatera att, trots att samvården inte ”gjorts till föremål för någon vetenskaplig värdering”, visade den praktiska erfarenheten ”att resultatet i stort sett är gott” och Socialstyrelsen såg gärna att verksamheten provades på fler anstalter. SoS, SN, B I:, d.nr. SN:/, Socialstyrelsen till Socialdepartementet, / .  ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Erfarenheter av samvård (Anders Hedberg), / .  Ibid.  ULA, RuA, C I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § c; Lena Dahlgren, ”Kvinnlig alkoholism – klinik- och terapiaspekter”, Nykterhetsvården, :, s.  ff; Gerd Forssell, ”På kvinnors villkor”, Nykterhetsvården, :, s.  f.   400 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 kommit varandra närmare”.  års dureform bidrog till ytterligare förbättrade relationer mellan personal och intagna och på Brotorp bedrevs verksamheten  utifrån ”en allvarlig ambition att vidareutveckla den tidigare påbörjade demokratiseringsprocessen”. Socialstyrelsens så kallade strukturgrupp, vars förslag man på Venngarn i stor utsträckning betraktade som ”skrivbordsprodukter”, sökte sig i själva verket till Runnagården för att få en inblick i ”den speciella vårdmetodiken […], präglad av patientsamverkan, som i sig är en förutsättning för en god anpassning av anstaltsvård till friare vårdformer”. På Runnagården rapporterade man om en ”lugn och avspänd atmosfär”, där personal och intagna diskuterade de vardagliga bekymren vid dagliga morgonträffar. Varje vecka hade man så kallade stormöten, som tillsammans med de speciella terapigrupperna fungerade som behandlingsinstrument. Demokratiseringssträvandena var dock till formen inte mer demokratiska än att de stundom framstod som genomdrivna mot de intagnas önskan, ”som allt oftare undandragit sig medansvaret och upplevt ansvarsfördelningen som obehaglig eller likgiltig”. Några år senare poängterade man från ledningens sida att det var viktigt att personalen hade ”en god personlig, men ändå yrkesbetonad kontakt med patienterna” och att det nog inte var så att ”ett helt utplånande av rollerna ger bättre behandlingsklimat”, men på huvudanstalten Runnagården hade gränserna mellan personal- och klientroller ändå blivit ”allt suddigare” ett år senare. På Runnagården kom personal- och klientrollerna också att ifrågasättas bland annat utifrån den av Zetterman sommaren  väckta frågan hur man skulle kunna tillgodose  och  års principbeslut angående anställningsvillkor för partiellt arbetsföra. Man hade redan anställt en alkoholmissbrukare på sjukavdelningen, något som togs emot väl bland de intagna, och Zetterman menade att det faktum att RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse . RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  SSA, VA, A I:, Bil. /, PM ang. arbetsdriften, / ; RuÖ, PM över strukturgruppens studiebesök –/ .  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  Ibid. Einarsson & Eliasson kunde dock i sin uppsats inte se ”något som helst samband mellan Runnagårdens officiella målsättning och hur de arbetar” och de beskrev följaktligen Runnagårdens behandling som en ”skenrehabilitering” och de demokratiska ambitionerna som en ”skendemokrati”. Det hårda slutomdömet i denna studie var att ingen ”i grunden kan få det bättre genom att vistas en tid på Runnagården”. Einarsson & Eliasson , s.  f.  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse  & .  SFS :, Kungl. Maj:ts cirkulär angående anställningsvillkor m.m. för partiellt arbetsföra inom statlig och statsunderstödd verksamhet. Detta cirkulär går tillbaka på proposition : där det betonas att en förutsättning för genomförande av en allmän sysselsättnings- och socialpolitik, syftande till att tillvarata de partiellt arbetsföras förmåga, är att staten tar ledningen i detta arbete.   401 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK någon var alkoholmissbrukare ”varken får vara ett plus eller ett minus” när man anställde personal. Anställningen av alkoholmissbrukare vägleddes inte av ambitionen att göra vårdare av före detta intagna, utan målsättningen var att arbetet skulle vara ett slags vård. Under  kom flera före detta intagna och intagna på försökspermission att arbeta på Brotorp och Runnagården. Verksamheten fick Socialstyrelsens välsignelse och man menade att ”alkoholproblematiker, liksom andra med olika handikapp, skulle behandlas fördomsfritt och bedömas efter sina kvalifikationer”. Vissa formella och praktiska problem kunde uppstå när någon på försökspermission var att betrakta både som personal och intagen, men detta löste man med en ”för den aktuella personen gynnsam tolkning av bestämmelserna”. Anställningen av före detta intagna var inte bara en vårdideologiskt betingad manöver, det var också ett svar på den allt sämre arbetsmarknaden för alkoholmissbrukare. När arbetsmarknaden i detta avseende försämrades ytterligare under talet tvingades man öppna anstalten för så kallade dagpatienter; före detta intagna som tilläts uppehålla sig på anstalten i brist på annan sysselsättning. I slutet av -talet hade därför den gamla uppgiften att besluta om vilka intagna som skulle få lämna anstalten kompletterats med uppgiften att besluta vilka som skulle få stanna. När anstalten mer blev en resurs än ett straff kom också brott mot anstaltsordningen att beivras med utskrivning i stället för tidigare tiders isoleringar och överflyttningar. På Runnagården accentuerades denna ordning av att man som den enda statliga alkoholistanstalten för kvinnor inte hade någon annan anstalt att flytta besvärliga intagna till. Under  blev gränserna mellan personal- och klientroller ännu otydligare och på Brotorp övertog grupper bestående av både personal och intagna den roll som behandlingskollegierna tidigare hade haft. I dessa grupper diskuterade enskilda intagna igenom sin behandlingssituation och här till- eller avstyrktes försöksperRuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse ; ULA, RuA, C I:, d.nr. :/, Ang. möjligheten av att anställa f.d. intagna.  ULA, RuA, C I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § ; RuA, C I:, d.nr. R:/, Angående möjligheten att anställa alkoholproblematiker.  ULA, RuA, C I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § f.  ULA, RuA, C I:, d.nr. :/, Ang. möjligheten av att anställa f.d. intagna; RuA, A I:, d.nr. R:/, Anslagsframställning för /. Redan i början av -talet kunde dock intagna bo på Runnagården som gäster. De betalade då för mat och husrum och hade möjlighet att delta ”i förekommande aktiviteter efter egna önskemål”. RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, A I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , §§  & ; RuA, F II:/, daganteckning / ; RuA, F II:/, daganteckningar /  & Stockholms socialförvaltnings redogörelse, / ; RuA, F II:/, daganteckning / ; RuA, F II:/, daganteckning / .  ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  402 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 missioner och utskrivningar (även om anstaltsledningen fortfarande fattade det formella beslutet). På Brotorp verkar överhuvudtaget ett nedtonande av respektive personal- och klientroller ha varit det tydligaste kännetecknet på en miljöterapeutisk inriktning av vården, det vill säga att ”personalens och patienternas skilda roller nedtonas och istället utvecklas en ömsesidig, jämbördig interaktion, där vardagens händelser får utgöra de terapeutiska tillfällena”. Vissa intagna gav dock uttryck för en ”kraftig opposition” mot de onekligen mycket nära relationerna mellan personal och patienter: enligt institutionsutredningen hade  tre intagna gift sig med vårdare. Upplösningen av personal- och klientrollerna var inte bara den huvudsakliga innebörden av miljöterapeutisk vård, det var också ett flitigt använt argument då anstaltsledningen ville göra sitt synsätt gällande. Runnagården strävade mot att vara en ”fullt utbildad demokrati” och det framhölls ofta hur ”både personal och patienter” ställde sig bakom vissa beslut, hur ”[p]atientgruppen har givit sitt stöd” för en viss åsikt eller hur ”en stor del av patienterna” delade personalens uppfattning i en fråga. Det går inte att frigöra sig från misstanken att dessa skrivningar kom till delvis därför att man betraktade de intagnas stöd som en resurs då man ville påverka Socialstyrelsen och andra myndigheter. Ovanstående ”opposition” mot den nya ordningen är däremot ett sällsynt vittnesbörd om att personal och patienter kanske inte alltid drog åt samma håll. Samma regler som utanför anstalten Jämlikhetsargumentet vad gällde arbetsersättningen var bara en del av en generell strävan att mildra anstaltslivets särprägel. Om de intagna skulle jämställas med andra vårdtagare när det gällde den ekonomiska ersättningen, pekade samvårdsreformen och upplösningen av personal- och klientroller mot en strävan att jämställa de intagna med övriga medborgare och att få anstalten att efterlikna samhället i övrigt, eller i alla fall att likna något annat än en anstalt som Runnagårdens psykiater påpekade : ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse . Ibid.; RuA, C I:, d.nr. R:/, Intervjusvar till institutionsutredningen, / .  ”Inte bara en idéernas kvinna”, Nerikes Allehanda, / ; ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse ; RuA, A I:, d.nr. R:/, Om sjukpenningreformens effekter och arbetsdriftens utformning; RuA, A I:, d.nr. R:, Runnagårdens verksamhetsberättelse /  – / ; RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsplan /.  Erving Goffman har behandlat den terapeutiska behandlingens konflikthämmande avigsidor. Goffman menar att ”en ironisk bieffekt av mer terapeutisk och tolerant behandling” är att den intagne ”får mindre möjlighet att skydda sin personlighet genom att rikta sin fientlighet mot yttre måltavlor”. Goffman , s. .   403 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Sammanfattningsvis kan sägas att vården vid Runnagården fungerar progressivt med berömvärda initiativ och försök från ledning och personal att få klientelet att se Runnagården ej som ”anstalt” utan som ett ställe där man kan möta hjälp och förståelse, om man hamnat i en svår situation. ”[F]ull jämlikhet mellan olika grupper i samhället” var en vägledande princip för många av de behandlingsinitiativ som togs på Runnagården. Alkoholmissbrukaren skulle inte särbehandlas, varken i positiv eller i negativ mening. Man räknade med att ”de normer som gäller i det vanliga samhället även gäller på Runnagården i tillämpliga delar”. Redan i Runnagårdens första verksamhetsberättelse slogs det fast att man i avsaknad av fasta ordningsregler hade ”i stort samma ordningsföreskrifter som gäller för hyreshus, och efterlevnaden torde också i stort vara densamma”. Denna princip formaliserades några år senare då man valde att tillämpa Stiftelsen hyresbostäder i Örebros regelverk för boendet på Runnagården. Anstaltens läge i utkanten av Örebro kom från första början att betraktas som ett behandlingsinstrument. De äldre anstalterna hade avsiktligen förlagts lite avsides, men nu byggde man en anstalt som syftade mot att ”de intagna ska kunna inlemmas i samhället igen”, och då borde de enligt Zetterman ”under vårdtiden […] möta samhället som det är och lära sig stå emot frestelserna”. I samma anda sökte Zetterman hösten  efter fadderfamiljer i Örebro, som skulle kunna bistå med att ge de intagna ”träning att vistas ute i en normal miljö”. När man sedan  mer eller mindre lade ner den organiserade fritisverksamheten på Runnagården gjorde man också det utifrån argumentet att de intagna ju ändå hade ”tillgång till samma evenemang som andra Örebroare”. Senare avskaffade man också möjligheterna att erhålla särskild klädutrustning eller tandvård som en automatisk konsekvens av att man var inskriven vid anstalten. Om någon behövde bidrag till kläder, hyra eller tandvård fick de vända sig till sin hemkommuns socialförvaltning och ansöka om socialhjälp, något som bidrog till att de intagna ”jämställts med övriga RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse . ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, Om sjukpenningreformens effekter och arbetsdriftens utformning.  RuÖ, PM över strukturgruppens studiebesök –/ .  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse . Ur  års verksamhetsberättelse kan man hämta att dessa regler handlade om ”individuellt ansvar och hänsynstagande”. RuA, C I:, Bil. § /.  ULA, RuA, C I:, R:/, Ang. ordningsregler.  ”Första specialanstalten för kvinnliga alkoholister”, DN, / .  ”Vill ni hjälpa en alkoholsjuk?”, Örebrokuriren, / ; ”Kontaktverksamheten på Runnagården igång”, Örebrokuriren, / .  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .   404 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 medborgare”. Liknande argument framfördes i syfte att minimera sjukvården på anstalten: Tillgången på sjukvård bör, bortsett från avgiftningsfasen, av flera anledningar om möjligt befinna sig på samma nivå som ute i samhället. Förutom riskerna för fixering vid sjukrollen kan det lätt bli fråga om en sorts ”kompensation”. ”Det är synd om alkoholister, därför får de lite extra sjukvård, lite extra socialhjälp o.s.v.”. Ett sådant tänkande är knappast befrämjande för patienternas utveckling och mognad. Ända in i slutet höll man jämlikhetsprincipen högt på Runnagården, men någon allmän strävan efter ett rättvisare samhälle i övrigt tilläts inte grumla resonemangen. När Socialstyrelsen sommaren  gjorde ännu en i raden av uppföljningar av sjukpenningreformen, svarade Zetterman i linje med detta på frågan om sjukpenningreformen (med sina olika sjukpenningklasser) gav upphov till några orättvisor på anstalten: Inte andra än de orättvisor som finns i samhället och som även våra patienter bör bli medvetna om. Dessutom undrar vi om det bakom frågeställningen döljer sig någon tanke  om att alkoholisterna skall vara föregångare på lika löns-princip-området. Ambitionen att låta ”i stort samma regler gälla som ute i samhället” delades av fler anstalter under -talet och när landets anstaltschefer samlades till rikskonferens  kunde man redogöra för hur viljan att ”få livet på institutionerna att så mycket som möjligt likna livet ute i samhället”, i kombination med en allmänt samhällelig demokratisering, präglade anstaltsvården. RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse . RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse /  – / .  ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, Enkät rörande sjukpenning. Tomas Uddling gav från Venngarns horisont uttryck för en liknande mening: ”Vad är rättvisa? Flitpenningssystemet var orättvist på sitt sätt. Sjukpenningreformen har omfördelat orättvisorna, så att de ganska väl motsvarar orättvisorna i samhället utanför institutionen – och där accepteras ju orättvisorna ganska väl som rättvisa […]”. VA, E I:, d.nr. :/, Enkät rörande sjukpenning.  ULA, RuA, C I:, Anstaltsstyrelsens protokoll / , § b; RuA, C I:, d.nr. R:/; RuA, C I:, d.nr. R:/, Gruppredovisning rikskonferensen för anstaltschefer / . Ang. normaliseringsambitioner på Runnagården, se även: JEW, ”Omöjligt ge individuell vård vid enda kvinnliga anstalten”, SvD, / ; ”Sluta tissla och tassla om oss, vädjan från kvinnlig alkoholist”, Nerikes Allehanda, / ; ”Blick på alkoholistvård”, Arbetarbladet, / ; Anita Edam, ”Så fungerar vården på en s.k. ’hårdtork’”, Länstidningen, / .   405 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK Samhällskritik Under -talet kom antaganden om orsakerna till och lösningen på det sociala problem som alkoholmissbruket utgjorde att i högre utsträckning formuleras som öppna frågor, frågor som ofta besvarades med att det var något fel på samhället. Det sjuka samhället var samtidigt sjukdomsalstrande och otillåtande; här grundlades den sociala avvikelse för vilken man sedan inte visade någon som helst tolerans. Det ter sig ganska okomplicerat att detta synsätt – åtminstone inom alkoholistvården – i stor utsträckning stannade på retorisk nivå; i programförklaringar, utredningar och debattartiklar. Anstalterna var per definition satta att arbeta med individerna, en verksamhet som svårligen lät sig förenas med alltför långt gångna föreställningar om (eller i alla fall möjligheter att komma tillrätta med) det dysfunktionella samhället. Det intoleranta samhället Men det fanns ändå en del tillfällen då man från anstaltshåll efterlyste och verkade för en förändring av samhället på olika sätt. Här framstår Runnagården som ovanligt tidigt ute med att driva en konsekvent samhällsreformatorisk linje parallellt med behandling av individen. I enlighet med Runnagårdens genom åren upprepade vårdprincip, att få den intagne ”att fungera optimalt i en av henne själv accepterad miljö, men också – i mån av resurser – påverka lämpliga miljöer att acceptera henne som fullvärdig samhällsmedlem”, kom just påverkan av lämpliga miljöer att framstå som en eftersträvansvärd verksamhet: Den upplysande verksamheten framstår alltmer som ett nödvändigt komplement till det direkta vårdarbetet. Det är inte tillräckligt att ge patienten möjlighet att komma tillrätta med sina problem i en terapeutisk miljö. Vi måste få henne att fungera i samhället, att få henne och samhället att förstå och acceptera varandra. År  tog sig den upplysande verksamheten bland annat uttryck i ett fyrtiotal studiebesök på anstalten, där man fick tillfälle att diskutera attityder kring alkohol och alkoholistvård med besökare från vårdskolor men också från grund- och gymnasieskolor. Vid dessa studiebesök deltog de intagna i diskussionerna och gjorde där ”stora insatser för en attitydförändring från en fördömande till en mer tolerant inställning till ’avvikarna’”. Upplysningsarbetet sågs som en av de verksamheter som kunde bidra till att ge ”en stabil grund för den demokratiseringsprocess som pågår inom anstalten och i samhället i övrigt”. Senare och mer sällan hördes liknande tongångar från Venngarn: SSA, VA, B II:, Venngarns verksamhetsberättelse ; VA, F Vb:, Verksamhetsplanering avd. Skogsbacken /.  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  406 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 Ett av Zettermans mer ambitiösa initiativ till samhällsfostran tog hon redan i slutet på -talet när hon uppmuntrade medlemmarna i Lions Club i Fjugesta att ta ett helnyktert halvår, detta för att skapa förståelse för hur svårt det kunde vara att leva upp till de krav som nykterhetsvårdslagen ställde på övervakade och försökspermitterade alkoholmissbrukare.  gjorde man också den bedömningen att man behövde få lite hjälp i opinionsarbetet. Pressen borde ”känna sitt ansvar och t.ex. undvika att genom lösnummerförsäljande sensationsartiklar förstärka befintliga fördomar eller t.o.m. skapa nya”, särskilt som viktigare samhällsförändringar inte kom till genom riksdagsbeslut utan ”genom långsam förändring av allas vår inställning till varandra”. Massmedia borde göra en insats ”genom att på ett mera effektivt sätt föra ut de värderingar man på ledarplats i allmänhet säger sig stå för”. Zetterman, som redan i samband med Runnagårdens invigning nöjt kunde konstatera att lokalpressen hade ”ställt sig till den positiva nyhetsförmedlingens tjänst”, förstod tidigt värdet av att få god press och lät sig villigt intervjuas av tidningar och i tv. Det dysfunktionella samhället I mitten av -talet sträckte sig Runnagårdens samhällsreformistiska ambitioner längre än till att förändra omgivningens attityder till alkoholmissbrukarna. Nu ville ”Lions går till attack mot vår alkoholattityd”, Nerikes Allehanda, / ; ”’Kan ni låta bli att dricka sprit under ett halvår’”, Aftonbladet, / ; ”Inte bara en idéernas kvinna”, Nerikes Allehanda, / . Solidaritetsavhållsamheten kom annars inte på tapeten förrän i slutet på -talet då bl.a. Per Gahrton tog ett helvitt år. Nu motiverades den dock ofta som en vilja att med det goda exemplet pressa ner totalkonsumtionen (som hade visat sig ha ett tydligt samband med det totala alkoholmissbruket). Se t.ex.: Lars Bremberg, ”Nykter av solidaritet”, Nykterhetsvården, :, s.  f; ”Bengt Börjesson blandar sig i restriktionsdebatten”, Nykterhetsvården, :, s. .  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  Ibid. Denna kritik av massmedia återkom . Mediernas bevakning av alkoholistvården var något som flera anstaltschefer upplevde, och inte nödvändigtvis som något negativt. Både socialutredningen och NAF uppmärksammade också vikten av god press i mitten av -talet, och menade att det var en angelägen uppgift att få media att arbeta för snarare än mot en socialvård som många gånger var ett lovligt byte för pressen. Ruö, Runnagårdens verksamhetsberättelse ; ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Gruppredovisning från rikskonferensen för anstaltschefer / ; SOU :, s. ; ”Nykterhetsvården och massmedia”, Nykterhetsvården, :, s. .  Berit Zetterman, ”Runnagården – Brotorp”, Nykterhetsvården, :, s. ; JEW, ”Omöjligt ge individuell vård vid enda kvinnliga anstalten”, SvD, / ; ”Vill ni hjälpa en alkoholsjuk?”, Örebrokuriren, / ; ”Hon vill vårda både män och kvinnor på Brotorp”, Örebrokuriren, / ; ”Äktamakevård nytt grepp på spritproblem!”, Nerikes Allehanda, / ; ”Spriten påverkar kvinnorna på annorlunda sätt än män”, Nerikes Allehanda, / ; ”Anställer alkoholsjuka kvinnor från anstalt!”, Örebrokuriren, / ; Rune Johansson, ”Kvinnlig alkoholism”, DN, / ; ”Inte bara en idéernas kvinna”, Nerikes Allehanda, / ; Viveka Vogel, ”Man hålls vid liv – det är allt”, DN, / ; ”Blick på alkoholistvård”, Arbetarbladet, / ; Anita Edam, ”Så fungerar vården på en s.k. ’hårdtork’”, Länstidningen, / .  407 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK man förändra den samhälleliga inställningen till alkoholen. Man konstaterade att alkoholkonsumtionen ökade i Sverige, liksom i övriga västländer, och att konsumtionsmönstren styrdes av marknadskrafterna genom en skicklig marknadsföring. Både alkohol och tobak var att betrakta som ”svåra miljögifter”, vilka naturligtvis skulle ha belagts med totalförbud om de inte redan var så populära. Nu efterlyste man en ”massiv kampanj för att förändra alkoholtraditionerna”. Behandlingen av narkotikamissbrukare framstod i jämförelse med alkoholistvårdens resultat som betydligt mer framgångsrik, något man antog berodde på att narkotikamissbruket inte var accepterat i samhället i stort – här fanns helt enkelt ingen föreställning om någon normalkonsumtion. Det framstod överhuvudtaget inte särskilt meningsfullt att ägna sig åt alkoholistvård om man inte samtidigt försökte förändra dessa alkoholtraditioner. Aldrig så djupsinniga diskussioner om vårdideologi och behandlingsmetoder tenderade att bli en ”skendebatt”, där alkoholistvården främst ägnade sig åt att ”lindra de värsta skadorna samtidigt som de obehagliga sanningarna döljs bakom en snygg fasad av vårdideologier”. De avgörande faktorerna låg alltid ”utanför socialvårdens kontroll”. Denna kritik och maning till reformarbete återkom , då kampen mot alkoholtraditionen och alkoholkulturen – illustrativt beskriven som att det ”skålas i alkohol, välgångsönskningar understryks med alkohol, den nyfödde välkomnas formligen i alkohol, på bröllopet flödar dryckerna och vid begravningen dricks det” – utmålades som ”en nödvändighet om nykterhetsvården inte skall fortsätta som det sisyfusarbete den för närvarande är”. På Runnagården var man således väl medveten om att olika strukturer – inte bara alkoholkulturen – utanför anstalten påverkade vården: I de ständigt pågående diskussionerna kring verksamheten, mål och metoder, har också i stor utsträckning kommit upp de företeelser som ligger utanför vårdapparatens kontroll, men som ändå i stor utsträckning påverkar behandlingsresultatet. Det gäller samhällets struktur, konkurrensen och utslagningen på arbetsmarknaden och kanske framför allt  alkoholtraditionerna. När Runnagårdens styrelseordförande Martin Engvall höll tal i samband med anstaltens tioårsjubileum  menade han att man nog inte hade lyckats alltför bra i sina samhällsreformatoriska strävanden, men han höll det inte för osannolikt att ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse . Ibid.  Ibid.  Ibid.  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse .   408 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 man skulle lyckas i framtiden. På Runnagården kom dock de samhällsreformatoriska ambitionerna att mildras i slutet av -talet. Nu diskuterade man oftare problemen i termer av drogkultur och tillgång till droger. Samtidigt konstaterade man att personalens föreställning om dessa samband med åren blivit allt mindre enhetlig. Ny vård under den gamla lagen Mycket av periodens vårdutveckling påverkades av den otidsenliga nykterhetsvårdslagen, men utvecklingen visar också att lagen inte var den bromskloss som man kunde befara. Faktum är att Runnagården (särskilt när man hade Socialstyrelsens stöd) kunde tillåta sig ganska stora avsteg från vad man kan kalla lagens anda, vilket till exempel Socialstyrelsens bedömning att Runnagårdens frigångsverksamhet inte stred mot nykterhetsvårdslagens §  tyder på. Men arbetet under (och trots) nykterhetsvårdslagen kombinerades från första början med en skarp kritik av lagstiftningen: Målsättningen är att göra varje individ så välutrustad som möjligt att fungera i den miljö hon sedan kommer att tillhöra, och att så mycket som möjligt även påverka omgivningen att ta emot och acceptera henne som en fullvärdig samhällsmedlem. Härav följer att det måste ifrågasättas om nykterhetsvårdslagens krav om absolut avhållsamhet kan vara en  realistisk grund för behandlingsarbetet då det står i strid med gällande dryckesseder. Man kritiserade också nykterhetsvårdslagens vårdtidsberäkning vilken uppfattades ”som ett arv från kriminalvården”. Tvångsbestämmelserna i nykterhetsvårdslagen och anstaltsstadgan upplevdes  som ”en hämsko när man eftersträvar att ge vården frivillighetens prägel” och  framstod de som ”alltmer umbärliga”. Den demokratiseringsprocess som pågick – ”inom anstalten och samhället i övrigt” – hämmades av lagstiftningen och på Runnagården hälsade man översynen av socialRuÖ, Tal av Martin Engvall vid Runnagårdens -årsjubileum. RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse /  – / .  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse . I samband med den inspektion av Socialstyrelsen som initierades av konflikten med Nordman förhörde sig även SN:s byråchef Nordström om hur ”man från anstaltens sida såg på möjligheten att bli helnykter” och i inspektionsrapporten slog man fast att Runnagårdens verksamhet inte stred mot §  (se ovan). Socialutredningen gav också i sina förhandsbesked en antydan om att den nya anspråksnivån borde vara att alkoholmissbrukaren skulle kunna ”leva med sitt alkoholproblem på ett ur individens och samhällets synpunkt godtagbart sätt”. RuA, C I:, d.nr. :/, Samordnad nykterhetsvård i Örebro län.  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  RuÖ, PM över strukturgruppens studiebesök –/ ; RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .   409 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK lagstiftningen med tillfredsställelse. Men man visste redan  hur man skulle arbeta under tiden (även om man knappast kunde föreställa sig att det skulle ta ytterligare  år innan en ny lag skulle träda i kraft): Men innan utvecklingen nått så långt får vi vara realister och anpassa vårdinnehållet efter den aktuella utvecklingsperioden. Vad Runnagården med vårdavdelningen Brotorp kan bidraga med för att påskynda utvecklingen, är att bevisa att anstalter inte behöver vara avskräckande inrättningar utan en vårdform med ett brett behandlingsregister till sitt förfogande, som kan avpassas efter varje patients individuella behov. I början av -talet påstod NAF att anstalterna ”under senare år i hög grad reformerats inifrån trots den hämsko som nykterhetsvårdslagen och anstaltsstadgan utgör”, och Socialstyrelsen redogjorde för hur man ”i allt mindre utsträckning använder sig av nykterhetsvårdslagens tvångsmöjligheter”. Socialstyrelsen menade att det hade varit möjligt att ”jämsides med den traditionella och till stor del repressivt inriktade nykterhetsvården utveckla nya frivilliga behandlingsformer”. Även om detta medgivande innebar ett måhända icke avsett stöd för den äldre lagstiftningen (nykterhetsvårdslagens tvångsmöjligheter hade under många år kritiserats för att omöjliggöra utvecklingen av frivilliga alternativ), förordade Socialstyrelsen att den framtida sociallagstiftningen inte skulle innehålla några möjligheter till tvångsingripande mot vuxna. Därvidlag skilde sig Socialstyrelsen från Runnagården. Socialstyrelsens förslag att hänskjuta tvångsåtgärderna till LSPV mottogs inte väl på Runnagården, där många intagna ”hade dåliga erfarenheter av den psykiatriska vården”. Både personal och intagna ville behålla tvångsåtgärder inom den framtida nykterhetsvårdslagstiftningen. På Runnagården försökte man enligt ett tidningsreportage i början av -talet ”så långt nykterhetslagen går att tänja ut […] tillämpa modern vårdideologi”, men i mitten av -talet var man ändå rejält trött på nykterhetsvårdslagen. Lagens bestämmelser om begränsade vårdtider för frivilliga tvingade fram en praktik där man på Runnagården lät utskrivna före detta intagna stanna kvar som gäster, en verksamhet som sanktionerades av Socialstyrelsen. Zetterman menade i sitt svar till ULA, RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse . RuÖ, Anförande vid invigningen av Runnagården den  februari . Ett år senare beskrev man det som att det då inte gick att göra annat ”än att arbeta på den inslagna vägen och försöka steg för steg införa en modernare praxis i tillämpningen av den delvis föråldrade lagstiftningen”. RuA, C I:, Bil. § /, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  SSA, VA, E I:, NAF till Socialstyrelsen, / ; ULA, RuA, C I:, d.nr. R:, Socialstyrelsens remissvar på SOU :, / .  ULA, RuA, C I:, d.nr. R:, Socialstyrelsens remissvar på SOU :, / .  ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ”Blick på alkoholistvård”, Arbetarbladet, / .   410 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 NyS-projektet att många äldre missbrukare trivdes på anstalten och att deras livserfarenhet kunde utgöra en resurs i vårdarbetet, varför de sålunda borde erbjudas att stanna kvar på anstalten på obestämd framtid. Överhuvudtaget menade man att gränsen mellan öppenvård och institutionsvård inte längre var så strikt ”som nykterhetsvårdslag och anstaltsstadga anger”. Samtidigt som man på anstalten hade ”god beredskap” inför de förändringar som socialutredningens förslag eventuellt skulle kunna leda till ondgjorde man sig över hur ”progressivt tänkande hämmas […] av rädslan för kollision med nykterhetsvårdslagen och anstaltsstadgan”. Men så behövde det inte vara. Visserligen skulle behandlingsåtgärderna ”ligga inom lagens ram, men den är mycket vidare och tillåter mycket mera positiva och fantasirika problemlösningar än många föreställer sig”. I slutet av -talet, inför sjösättandet av den nya lagen, återkom också en jämförelse mellan nykterhetsvårdslagens och anstaltens målsättningar i flera skrivelser, en jämförelse mellan återförandet till ett nyktert liv enligt §  och anstaltens strävan efter att få ”varje individ att fungera optimalt i en av henne själv accepterad miljö samt att få lämpliga miljöer att acceptera henne”. Tydligare kunde inte lagens och praktikens skilda ambitionsnivåer uttryckas, men ändå stred Runnagården i slutet av -talet för att få behålla det tvångsmoment som nu var på väg att utmönstras i den nya lagstiftningen. Vid en jämförelse mellan den gamla nykterhetsvårdslagen och de nya ambitioner som eventuellt skulle avsättas i en ny lagstiftning upplevde man det som att Runnagården stod på en fast punkt samtidigt som omvärlden sökte en ny modell: Ett intressant fenomen är att Runnagårdens vårdideologi, som varit densamma genom åren och som försvarar en viss typ av tvång under vissa förhållanden och som kräver att patienten skall ta ansvar för sin egen situation, har gjort så olika intryck när den bildat relief mot den allmänna debatten. De första åren stod vi för ”den moderna vårdideologien”, man trodde vi bröt mot nykterhetsvårdslagen och vi betraktades som lekstuga. Därefter kom en period, då vi bara fanns med utan att uppfattas som avvikande. Så slog ”vårdliberalismen” igenom och vi framstod som smått ”reaktionära”. I slutet av  slutligen börjar vi återfå något av avant-garde-känslan igen. ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse ; RuA, C I:, d.nr. R:/, Svar på NyS-enkät; Socialstyrelsen redovisar :, s. .  ULA, RuA, C I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  Ibid.  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsplan /. Liknande formuleringar i: RuA, A I:, Runnagårdens verksamhetsberättelser  & /  – / ; RuA, A I:, d.nr. R:, Anslagsframställning, / ; RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsplan /; RuA, A I:, d.nr. R:, Runnagårdens verksamhetsplan /; RuA, A I:, d.nr. R::, Runnagårdens verksamhetsberättelse /  – / .  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  411 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK På Runnagården menade man att tvånget i vissa fall var nödvändigt för att överhuvudtaget få igång en behandling, att det i sista hand var en möjlighet att rent konkret rädda liv. En allmän uppfattning bland anstaltens personal – och ”en stor del av patienterna” – var att ett avskaffat vårdtvång skulle öka dödligheten bland alkoholmissbrukarna. Samtidigt som diskussionerna kring den snart stundande socialvårdslagen antydde att tvånget skulle utmönstras till förmån för ”helhetssyn, frivillighet och solidaritet”, ökade antalet tvångsintagna på Runnagården och Brotorp i slutet av -talet. På Runnagården menade man att nykterhetsvårdslagen – ”rätt använd” – stod på de svagastes sida, något Hasselakollektivet men inte många andra aktörer hade uppmärksammat. I början av -talet utvecklades denna ståndpunkt: Personalgruppen på Runnagården/Brotorp har den erfarenheten av arbetet att ett visst mått av ”tvång” (fostran, obligatorier och regler) är nödvändigt för att kunna bekämpa missbrukarnas destruktiva subkultur och samhällets liberala ”låt-gå”-attityder. Patientgruppen har givit stöd för denna åsikt, då man uttryckt att tolerans ofta är lika med nonchalans. Att låta individer ”frivilligt” välja om de vill droga ihjäl sig eller inte – detta är  inte respekt för integritet, det är ansvarslöshet mot våra klienter. I början av -talet hade därför inställningen till nykterhetsvårdslagen ändrats på Runnagården. Samtidigt som man menade att varken anstaltens mål eller metoder skulle komma att förändras av den nya lagstiftningen, valde man att i stället för LVM propagera för den äldre lagen. De mycket begränsade tvångsrekvisit som skulle prägla LVM ansågs däremot otillräckliga: Nykterhetsvårdslagens status har ökat och möjligheten att utnyttja den som en ramlag har upptäckts av allt fler instanser under det senaste året. De flesta människor knutna till Runnagården har skrivit på uppropslistor för nykterhetsvårdslagens bevarande. I remissvaret över LVM-förslaget menade Zetterman att socialberedningen inte kände till den utveckling som hade skett under nykterhetsvårdslagens tid. Man hade sedan gammalt fattat beslut i samråd med de intagna och öppet redovisat skälen för ställningstaganden. Man hade också arbetat utifrån ”ömsesidigt förtroende och samverkan” och trott på ”människans egen förmåga”. Nykterhetsvårdslagen hade ULA, RuA, A I:, Runnagårdens verksamhetsberättelse ; RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsplan /; RuÖ, Minnesanteckningar från besök på Runnagården och Brotorp, / .  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse /  – / .  Ibid. Även året efter konstaterades ett flitigare nyttjande av nykterhetsvårdslagens tvångsrekvisit: RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse /  – / .  ULA, RuA, A I:, d.nr. R:, Runnagårdens verksamhetsberättelse /  – / .  ULA, RuA, A I:, d.nr. R, Runnagårdens verksamhetsplan /.  ULA, RuA, A I:, d.nr. R:, Runnagårdens verksamhetsberättelse /  – / .  ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, Synpunkter på LVM.  412 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 ”inte behövt lägga några hinder i vägen för ett sådant arbetssätt”. Den nya lagen var endast ett sätt att ”ge sken av att införa något som redan finns” och följden skulle bara bli ökad byråkratisering, otillräckliga tvångsmöjligheter och för korta vårdtider. Zetterman föreslog i stället att man skulle arbeta ”efter nykterhetsvårdslagen men i socialtjänstlagens anda”. Denna kritik till trots kunde man ändå efter lagändringen konstatera att man, som förutsett, inte tvingades ändra varken mål eller medel för verksamheten. En anstalt i tiden (epilog) I början av -talet hade man upptäckt möjligheten att nyttja nykterhetsvårdslagen som en ramlag. På Runnagården ville man behålla den gamla lagen samtidigt som man ville arbeta i socialtjänstlagens anda. Faktum är väl att man i varierande grad hade bedrivit verksamheten efter detta recept ända sedan . Nykterhetsvårdslagen varken uppmuntrade eller påskyndade några nya vårdinitiativ, men inte heller omöjliggjorde den sådana. Ställd inför valet att byta den äldre lagen mot en lagstiftning med otillräckliga tvångsmöjligheter ville Runnagårdens anstaltsledning hellre behålla den gamla. På Runnagården hade det  bedrivits en verksamhet i femton år som väl överensstämde med socialtjänstlagens målformuleringar. Samlande för vårdutvecklingen hade varit en strävan efter icke-diskriminering, därav ömsesidigheten i anstaltens målformulering: arbetet skulle syfta till att få samhället att acceptera anstaltens patienter, men alkoholmissbrukarna hade också rätt till ett samhälle som de accepterade. Anstaltsvårdens traditionella arbetslinje blev svårare att upprätthålla när den öppna arbetsmarknaden blev alltmer stängd för Runnagårdens klientel. Från anstaltens sida togs initiativ till både anställning av alkoholmissbrukare och dagpatientverksamhet. Även om det för många av de intagna på Runnagården endast återstod att ”inrätta sig för ett liv utan förvärvsarbete”, ansträngde sig anstaltsledIbid. Ibid.  Ibid.  ULA, RuA, A I:, Runnagårdens verksamhetsberättelse .  ULA, RuA, C I:, Bil. § /, PM ang. besök på Brotorp –/ ; RuA, F II:/, läkarjournal / ; RuA, F II:/, Undersökning enl. NvL § & , / ; RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsplan /; RuA, F II:/, Borås sociala centralnämnds undersökning, / ; RuA, A I:, d.nr. R:, Runnagårdens verksamhetsplan /; RuA, F II:/, Undersökning enl. NvL, § & , / ; RuA, F II:/, daganteckning / ; RuA, A I:, d.nr. R:, Runnagårdens verksamhetsberättelse /  – / ; RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelser  & /  – / .   413 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK ningen för att minska tendenserna till marginalisering. Mot slutet av -talet kunde man konstatera att de intagna förutom svårigheter att få anställning, även hade problem med att hitta bostad. Ett samhälle som inte kunde erbjuda alkoholmissbrukarna arbete eller bostad kunde enligt Zetterman inte heller begära att de skulle arbeta och bo, något hon med en ironisk biton informerade Härnösands socialförvaltning om : Vad gäller ert tredje krav ”för att erhålla försökspermission skall arbete eller utbildning samt bostad vara ordnad” så känns det underbart att förslag om detta krav ställs från en socialförvaltning, för som vi ser det, måste det kravet i mycket stor utsträckning rikta sig mot hemortskommunen. Risken är väl bara att väldigt många patienter – om vi skall leva upp till detta tredje krav – kommer att vara kvar på institutionen hela inskrivningstiden och då lämna anstalten, fortfarande utan arbete och bostad. Det är så vi upplever arbetsoch bostadsmarknaden för de arbets- och bostadslösa. Runnagårdens vårdutveckling från slutet av -talet är delvis specifik för anstalten, delvis typisk för alkoholistvården i allmänhet. Alla anstalter hade att hantera den förändring av verksamheten som den förändrade arbetsmarknaden, sjukpenning- och förtidspensionsreformen ställde dem inför. Den rekommodifierande ambitionen fick slutgiltigt ge vika i slutet av -talet; man gick ”från rehabilitering mot habilitering”. Därmed blev också målsättningen med vården negativt definierad; det gällde att undvika vårdskador, institutionalisering, passivisering och erbjuda ”en tids nyktert liv, mat och husrum, vila”. Utan tidigare årtiondens rekommodifieringsambition och med ett allt otydligare orsakstänkande, eller med orsaker förlagda till ett dysfunktionellt samhälle, minskade också användningen av kön som förklaringsvariabel och lösning inom anstaltsvården. Visserligen upprätthölls på Runnagården ett aldrig sinande intresse för de intagna kvinnornas relationer till diverse män, ofta utifrån mer eller mindre utskrivna antaganden om prostitutionsliknande förhållanden, men detta explicitgjordes aldrig som en del av det sociala problem som skulle bearbetas. Ointresset för könsspecifik missbruksproblematik märktes både på Runnagården och på VennULA, RuA, A I:, d.nr. R:, Anslagsframställning, / . ULA, RuA, A I:, Runnagårdens verksamhetsberättelse ; RuA, A I:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsplan /.  ULA, RuA, A I:, d.nr. R:, Ang. krav förbundna med försökspermissioner, / .  ULA, RuA, A I:, d.nr. R:, Runnagårdens verksamhetsberättelse /  – / .  ULA, RuA, F II:/, daganteckning / . Se även: RuA, AI:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsplan /; RuA, F II:/, daganteckning / ; RuA, F II:/, daganteckning / .  ULA, RuA, F II:/, Gävles NN till Brotorp, / ; RuA, F II:/, SSNN:s redogörelse, / ; RuA, F II:/, daganteckning / ; RuA, F II:/, SSNN:s redogörelse, / ; RuA, F II:/, daganteckning / ; RuA, F II:/, Linköpings sociala central-   414 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 garn. I början av perioden kunde avsaknaden av traditionellt manliga sysselsättningar upplevas som problematiskt på Runnagården, men detta framstår aldrig som ett problem eftersom arbetet senare bara blev en behandlingsaktivitet bland andra. Eftersom de intagna inte heller förväntades återgå till den öppna arbetsmarknaden i någon högre utsträckning förvittrade helt enkelt den tydligaste arenan för könsspecifika bedömningar. Det är också möjligt att minskat användande av journalskrivande och den mer allmänna jämlikhetsdiskursen bidrog till denna tendens. Vissa anstalter var bättre rustade än andra när arbetsträningen skulle ersättas av miljöterapi och ADL-träning och Runnagården var onekligen en av dessa. En av orsakerna till detta måste sökas i att anstalten saknade de tröga strukturer – i form av personal, traditioner och rutiner – som äldre anstalter troligen drogs med. En annan anledning till den smidiga övergången var att de traditionellt kvinnliga göromålen på anstalten sedan länge hade liknat det man nu ville uppnå med ADL-träning. På Runnagården menade styrelsen att ”dylik träning av patienterna förekommit under lång tid”. Berit Zetterman var, enligt Tomas Uddling, ”den stora ideologen” bland anstaltscheferna. Genom att aktivt rekrytera vad hon ansåg var lämplig personal försökte hon också förverkliga sina vårdideologiska ambitioner. Personalen var liksom anstalten inte bara ny och formbar, den var också ovanligt välutbildad. En undersökning från  visade att högre befattningshavare inom anstaltssystemet i större utsträckning stod för det nya på anstalterna, och att förändringsbenägenheten också ökade med utbildningsnivå. Redan när Runnagården öppnade hade anstalten – enligt Zetterman på grund av lokaliseringen till en större stad – lyckats locka nämnds redogörelse, / ; RuA, F II:/, Gällivare sociala centralnämnds redogörelse, / ; RuA, F II:/, läkarjournal / ; RuA, F II:/, Undersökning enl. NvL, §  resp. § , / ; RuA, F II:/, Stockholms socialförvaltnings redogörelse, / ; RuA, F II:/, Borås sociala centralnämnds redogörelse, / ; RuA, F II:/, Undersökning enl. NvL, §  resp. § , / ; RuA, F II:/, Undersökning enl. NvL, §  resp. § , / ; RuA, F II:/, daganteckning / .  På Runnagården bidrog tidsbrist, ett allmänt ointresse för den skriftliga dokumentationen som sådan, en föreställning om att journalskrivandet ”stämplar patienten” och en personlig kännedom om de intagna till att journalskrivandet blev mycket knapphändigt (RuÖ, Minnesanteckningar från besök på Runnagården och Brotorp, / ; ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, JO:s inspektionsrapport, / ). Ang. alkoholmissbruket som en grundproblematik som enl. Zetterman var ”könslös”, se: JEW, ”Omöjligt ge individuell vård vid enda kvinnliga anstalten”, SvD, / .  ULA, RuA, C I:, Anstaltsstyrelsens protokoll, / , § d.  Intervju med Tomas Uddling, Sigtuna, / .  Gunilla Nyberg, Personalundersökning vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare, Uppsala . Att det främst var de högre befattningshavarna som stod för det ”progressiva” vårdtänkandet gällde också enligt Tomas Uddling för en anstalt som Venngarn. Intervju med Tomas Uddling, Sigtuna, / . 415 SAMMANBROTT OCH SAMHÄLLSKRITIK till sig kvalificerad arbetskraft. Runnagården blev enligt Zetterman en anstalt där anstaltsledning, personal och patienter strävade åt samma håll, och där alla var ”beredda att möta de risker, som den fullt utbildade demokratin och den toleranta andan kan medföra”. Enligt Zetterman identifierade sig anställda inom alkoholistvården inte i lika stor utsträckning med sitt yrke som anställda inom till exempel skolväsendet eller sjukvården, något som kunde leda till lägre ställda utbildningskrav. Zetterman menade att alkoholistvården präglades av ett osunt lekmannavälde, men på Runnagården fattade man beslut om att ”i möjligaste mån följa en sådan praxis att vår institution i framtiden fungerar med så goda arbetskrafter som möjligt”. Denna praxis gav också utdelning och i slutet av -talet kunde man rapportera att personalens utbildning var god. Alla socionomtjänster var besatta med socionomer och alla fast anställda vårdare hade vårdarutbildning, mentalskötarutbildning eller socionomexamen. Förutsättningarna för ett professionellt tolkningsföreträde vid utvecklandet av nya behandlingsprinciper kunde därför knappast ha varit bättre. Vid jämförelse med en anstalt som Venngarn måste också Runnagårdens ovanligt goda relation till Socialstyrelsen nämnas som en tänkbar anledning till utvecklingen. Runnagården och Socialstyrelsen drog åt samma håll under dessa år, och Socialstyrelsen stöttade helhjärtat de initiativ som togs på Runnagården. Nykterhetsvårdens högste chef, byråchefen Gösta Nordström, hade i slutet av talet ”blivit Gösta med hela anstalten” och han hade hela tiden följt och stöttat Runnagårdens strävanden. Enligt Runnagårdens styrelseordförande Martin Engvall hade Socialstyrelsens beredvillighet att ”utan större hänsyn till tidigare praxis” låta anstalten utvecklas fritt – ”inom den nuvarande lagstiftningens ram” – varit en grundförutsättning för den positiva utveckling som man kunde redogöra för i samband med Runnagårdens tioårsjubileum . Berit Zetterman, ”Runnagården – Brotorp”, Nykterhetsvården, :, s. . ”Inte bara en idéernas kvinna”, Nerikes Allehanda, / .  Monique, ”’Friskskriven’ alkoholist får ej lämnas kontaktlös”, SvD, / .  ULA, RuA, CI:, Bil. § j/, Företagsnämndens protokoll, / .  ULA, RuA, AI:, d.nr. R:/, Runnagårdens verksamhetsplan /. Socialstyrelsen hade redan  förordat socionomexamen som utbildningskrav för nyanställda assistenter vid allmänna vårdanstalter. VA, A I:, Bil. /, Socialstyrelsen till de allmänna anstalterna, / .  RuÖ, Tal av Martin Engvall vid Runnagårdens -årsjubileum.  Ibid. Tomas Uddling menar att Runnagården i sin relation till Socialstyrelsen nog var ”mer diplomatisk och kanske uttryckte sig mera nyanserat” än man gjorde på Venngarn, eventuellt ”av taktiska skäl för att man inte ville ha en inblandning av Socialstyrelsen”. Hans-Åke Carlsson pekar också på Berit Zettermans omvittnade förmåga ”tala omkull de flesta människor” som en förklaring till varför Runnagården fick Socialstyrelsen med sig. Intervju med Tomas Uddling, Sigtuna, / ; Intervju med Hans-Åke Carlsson, Örebro, / .   416 9 . En anstalt i tiden: Runnagården, cirka 1967–1981 Med hjälp av Socialstyrelsen kunde anstaltsledningen själv skapa den alkoholistvård som den eftersträvade och ambitionen stannade då inte vid någon försiktig obstruktion av gällande regelverk eller slutgiltig tolkning av detaljer; här lyckades man i allt väsentligt skapa sina egna regler. Anstaltsvård av alkoholmissbrukare må vara ett synnerligen svårimplementerat verksamhetsområde, men på Runnagården stannade inte implementeringssvårigheterna vid att alkoholistvårdens funktionärer definierade verksamheten; här skapade man – under och trots den gällande lagstiftningen – en helt ny verksamhet. Arbetslinjens sammanbrott, en relativt enig och radikal personal och en stöttande tillsynsmyndighet möjliggjorde sammantaget en vårdutveckling där man långt innan  arbetade ”i socialtjänstlagens anda”. Nykterhetsvårdslagen hade ”inte behövt lägga några hinder i vägen för ett sådant arbetssätt”.   ULA, RuA, A I:, d.nr. R:/, Synpunkter på LVM. Ibid. 417 SLUTDISKUSSION 418 10 . Tvångsvården av alkoholmissbrukare, 1940–1981 V. Slutdiskussion 419 SLUTDISKUSSION 420 10 . Tvångsvården av alkoholmissbrukare, 1940–1981 Kapitel 10 Tvångsvården av alkoholmissbrukare, 1940–1981 Varför har man vårdat alkoholmissbrukare med tvång i Sverige under -talet? Svaret kan utvinnas ur  och  års alkoholistlagar, där syftet anges vara att återföra alkoholmissbrukaren till ”ett nyktert och ordentligt liv”. I  års nykterhetsvårdslag reducerades syftet till att bara gälla nykterhet, trots att ingripanderekvisiten fortfarande tog sikte på en kombination av onykterhet och oordentlighet. Detta kortfattade svar kan dock kompletteras och nyanseras genom undersökningar av lagens förarbeten och implementering och jag har i avhandlingen främst koncentrerat mig på den praktiserade tvångsvårdens mål och medel. Under åren ‒ gjordes   intagningar med tvång på landets alkoholistanstalter. Avhandlingens perspektiv har varit att studera denna tvångsvård som en lösning på ett socialt problem. Att detta sociala problem inte endast har definierats som enskilda individers höggradiga alkoholkonsumtion står klart redan i lagstiftningens tillämpningsområde, i de specialindikationer som har definierat när tvångsvård fick tillgripas mot den enskilde alkoholmissbrukaren. Undersökningen har därför inriktats mot att finna empiriska belägg för vilket slags socialt problem alkoholmissbruket ansågs vara. I stället för att ur alkoholistvård utläsa vård av alkoholism, har jag föredragit ett perspektiv som visat på inte fullt så uppenbara funktioner och som har kunnat blottlägga föreställningar om till exempel klass och kön. En central infallsvinkel har varit att betrakta alkoholistvården som ett rekommodifierande åtgärdsprogram, vilket har kompletterat den generella välfärdens dekom SFS :, §  & ; SFS :, § , , ,  & . 421 SLUTDISKUSSION modifierande åtgärdsprogram. Utgångspunkten har varit att detta var en väsentlig funktion, inte nödvändigtvis det intentionella eller uteslutande syftet, och att funktionen inte tog form förrän på praktiknivå. Undersökningen har visat att den praktiserade alkoholistvården oftast har kretsat kring frågan om hur alkoholmissbrukaren ska kunna återföras till ett ordentligt liv, med vilket många gånger har menats ett produktivt liv. Denna fråga har antagit olika skepnader beroende på vilka av individens kvaliteter som gjorts till frågans problem, om individen eller samhället har stått i centrum för problemformuleringen och om problemet gällt kvinnor eller män. Problemformuleringen, frågan om det sociala problemets orsaker och uttryck har många gånger förhållit sig relativt fritt till frågan om det sociala problemets lösning. Emellanåt har kopplingen mellan orsaker och lösning varit tydlig, ibland har den framstått som helt irrelevant. Avhandlingens periodisering har fungerat som ett metodologiskt instrument, för att få tidsmässiga kluster att jämföra med varandra och för att kunna undersöka vissa i tidigare forskning identifierade diskursiva tendenser på praktiknivå. Orsaksanalysens utveckling inom socialvården (hos Midré, avgränsningsinstitutionernas bedömningsgrunder) har varit en utgångspunkt för analysen. Utvecklingen har gått från förklaringar som tagit sikte på individens karaktär, via förklaringar som bedömt individen i termer av resurser, till förklaringar som tagit sikte på system utanför individen. Tillsammans med forskning som visat på en medikalisering av alkoholistvården från mitten av -talet har denna modell givit tidsmässigt avgränsade perioder då jag har kunnat undersöka förekomsten av moraliska, medicinska respektive samhällsorienterade orsaksförklaringar. Utifrån en implementeringsteoretisk förförståelse har alkoholistvårdens praktik kunnat ställas mot diskursiva utsagor och institutionella uttryck för alkoholistvårdens utveckling. Här har det varit en öppen fråga huruvida begreppsliga förändringar har motsvarats av institutionella och behandlingsmässiga förändringar. Svaren på de frågor jag ställde inledningsvis har antytts i respektive kapitels delsammanfattning. Eftersom kapitlen har följt ovan nämnda periodisering har det dock inte varit möjligt att fullt ut dra upp linjerna för hela undersökningsperioden. Syftet med detta avslutande kapitel är att både sammanställa och sammanfatta svaren på de frågor jag ställde i inledningskapitlet: Hur förändrades anstaltsvården av tvångsintagna alkoholmissbrukare i Sverige under åren – och vad möjliggjorde förändring inom detta socialvårdsområde, vars lagstiftning ändrades mycket litet under större delen av -talet? Vari bestod och hur förändrades föreställningarna om den sociala problematik som den samhälleliga alkoholistvården var satt att lösa? Vad bestod lösningen i, hur förändrades den under dessa år och varför? Hur skilde sig den manligt dominerade anstaltsvården från anstaltsvården av det kvinnliga klientelet? 422 10 . Tvångsvården av alkoholmissbrukare, 1940–1981 En problembeskrivning på olika nivåer Den praktiserade alkoholistvården har i avhandlingen undersökts mot en fond av förändrade institutionella villkor (lagstiftning, organisatoriska lösningar och resursfördelning) och diskursiva förskjutningar av problemformuleringen (i utredningar, facktidskrifter och debattlitteratur). Dessa nivåer har lyfts fram för att tydliggöra anstaltsvårdens ambitioner, möjligheter och begränsningar. I detta avsnitt tecknas bilden av det institutionella ramverket och den diskursiva förändringen, och i följande avsnitt sammanfattas problembeskrivningarna och -lösningarna inom den praktiserade tvångsvården. Det institutionella ramverket Under alkoholist- och nykterhetsvårdslagarnas tid, –, motiverades tvångsvården i lagstiftningen alltid utifrån ambitionen att förhindra och komma tillrätta med de sociala skador som uppstod som en konsekvens av alkoholmissbruket. Med nykterhetsvårdslagen  kodifierades vissa behandlingsambitioner, uttryckta som hjälpåtgärder, men om dessa inte lyckades väntade tvångsåtgärder som hela tiden tog sikte på alkoholmissbrukets sociala skadeverkningar. Lagens ingripanderekvisit för tvångsvård ändrades inte nämnvärt och därmed inte heller definitionen av det alkoholmissbruk som samhället var berett att ingripa mot med tvångsingripanden. Av en mängd anledningar – alkoholmissbrukets oklara sjukdomsstatus, tveksamhet kring verksamma metoder och rättsfilosofiska principer – skrevs det aldrig in någon medicinsk indikation i alkoholist- eller nykterhetsvårdslagarna, men denna problembeskrivning kompletterades från mitten av -talet med sinnessjuklagens medicinska definition av alkoholmissbruket,  års sjukpenningreform och  års förtidspensionsreform. Några tvångsingripandegrunder som explicit tog sikte på individens välfärd skrevs dock inte in i alkoholistvårdens tvångslagar innan Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) . Inte heller förändrades det organisatoriska ramverk som omgärdade tvångsvården märkbart. Socialstyrelsen förblev tillsynsmyndighet under alla år, även om den nya Socialstyrelsen från och med  januari  även rymde hela den gamla Medicinalstyrelsens medicinska expertis. Nykterhetsnämnderna förblev också främsta tillämpningsorgan tills de sociala centralnämnderna tog över alkoholistvårdsärendena i mitten av -talet. Med centralnämnderna kan man säga att den så kallade helhetsprincipen hade fått sin organisatoriska lösning, även om klagomål nu hördes på att alkoholistvården försvann i en ärendehantering som koncentrerades på socialbidrags- och barnavårdsärenden. Klienttillströmningen och alkoholistvårdens resursförstärkning bör ha spelat en viktig roll för utvecklingen av vårdprogrammet. Här kan man måhända också se 423 SLUTDISKUSSION anledningen till Socialstyrelsens ökade styrningsambitioner. Antalet nyintagna och inskrivna på landets alkoholistanstalter steg fram till slutet av -talet, men alkoholistvårdens egentliga expansion – räknat i antal vårdplatser, intagna på anstalterna, ökade ekonomiska anslag och utbildningsprogram – inleddes först i samband med avskaffandet av motboken . Nu togs det in fler alkoholmissbrukare än någonsin förut och  slogs det rekord i antalet tvångsintagningar (  stycken). De frivilliga intagningarna ökade under hela -talet och  gick de frivilliga och sammanlagda intagningarna i topp (  respektive   stycken). De diskursiva förhoppningarna Etnologen Karin Salomonsson har i sin avhandling, i enlighet med undertiteln, undersökt Visionära ideal och vardagliga realiteter i socialt arbete. Denna uppdelning mellan ideal och realiteter, förhoppningar och utfall, manifesta och latenta mål letar sig emellanåt in i undersökningar av det sociala arbetet och dess historia. Inom ett verksamhetsområde där man endast sällan har uppnått det man föresatt sig verkar det inte behövas några mer avancerade implementerings- eller diskursteoretiska resonemang för att hålla isär det tänkta från det gjorda. De offentliga utredningarnas och socialvårdsdebattens propåer om en bättre framtid kan visserligen både betraktas som förhoppningar och politiska aktioner, men det har inte varit förhoppningar eller handlingar med någon direkt relation till den verksamhet man önskat förändra. Kopplingen finns onekligen där, i det att diskussionen om social- och alkoholistvården både har tagit avstamp i fältverksamheten och återverkat på densamma. Aktörer från fältverksamheten har också tagit plats i utredningarna, ofta som experter på den anstaltsvård som många gånger stod i fokus för undersökningarna. Trots detta har förhoppningarna ofta stannat vid att vara just förhoppningar. Undersökningen av den diskursiva eller begreppsliga utvecklingen bekräftar den tidigare forskningens bild av en alkoholistvård som under förra hälften av -talet begripliggjorde alkoholmissbruket i moraliska och arbetsetiska termer, för att i slutet av -talet i stället lansera en problembeskrivning som angavs vara av mer sammansatt socialmedicinsk art, något som från mitten av -talet övergick i symtomteoretiska och systemkritiska problembeskrivningar. Och även om alkoholistvårdsdiskursen inte ska förväxlas med den praktiserade alkoholistvården, finns det kopplingar dem emellan. Alkoholistvårdens begreppsliga medikalisering försköt syftet med vårdverksamheten: från August Åmans fyrfaldiga syften (skydd, allmänprevenSalomonsson . Lindström , s.  ff; Blomqvist , s. ; Björkman , s. . Se även: Hans Berglind (red.), Ideal och verkligheter i svensk socialvård, Stockholm .   424 10 . Tvångsvården av alkoholmissbrukare, 1940–1981 tion, vård och asyl), till individuell vård som överordnad målsättning. Detta bekräftar Midrés perspektivförskjutning från moral- till resursdimensionen, från en generell (fostrande) behandlingstanke till en specifik (resursstärkande) behandlingstanke. Inom den praktiserade anstaltsvården avsatte sig denna specifika behandlingstanke som ett nytänkande kring den traditionellt dominerande arbetsdriften, snarare än som problembeskrivningar och -lösningar i sjukdoms- respektive medicintermer. Den nya problembeskrivningen påverkade arbetsdriften rent konkret, även om man på anstaltsnivån kan se hur den diskursiva förhoppningen många gånger stannade vid språkliga omformuleringar av gamla vårdmetoder och disciplinmedel. Den specifika behandlingstanken blev också, tillsammans med anstalternas bristfälliga behandlingsresultat och ett symtomteoretiskt perspektivskifte, till en behandlings- och tvångsvårdskritik under nykterhetsvårdslagens sista femton år. Trots att detta aldrig förutsattes i lagen kunde man nu kritisera tvångsvården för att inte leva upp till de behandlingsambitioner som hade tillskrivits den. I socialvårdsdebatten avstod man oftast från att överhuvudtaget diskutera anstaltsvårdens villkor, delvis på grund av tongivande föreställningar om att sociala problem huvudsakligen var avhängiga samhälleliga systemfel. Men det nya dominerande behandlingsmotivet, en allmän föreställning om bristfälliga behandlingsresultat och en symtomteoretisk infallsvinkel, medgav ett ifrågasättande av en alkoholistvård som anklagades för att vara repressiv och ägna sig åt misslyckade försök till symtomlindring. Denna kritik var röststark och inflytelserik och påverkade både lagstiftningsprocessen och det konkreta vårdarbetet under -talet. Vårdverksamhet och förhandlingsordning Den sociala problematik som tvångsvården skulle ta sig an omdefinierades i skenet av den diskursiva förändringen. Bortom alla diskursiva förhoppningar, omtolkningar och språkliga omformuleringar tog det sociala problemet form i den kontinuerliga förhandling som utmärkte anstaltsvården och genom den verksamhet som fyllde en stor del av de intagnas vardag. På anstalterna tydliggjordes alkoholistvårdens förväntningar på de intagna, även om både vården och förhandlingsordningen förlorade sin tydlighet med åren. Vården Vårdverksamheten kretsade under större delen av undersökningsperioden kring anstaltsvårdens arbetsdrift. Denna arbetsdrift intog från första början en framträ425 SLUTDISKUSSION dande roll i anstaltslivets vardag, där den på ett till synes okomplicerat sätt togs i bruk som både behandlingsinstrument och för att fylla anstaltens behov av arbetsinsatser. Inom den kvinnliga anstaltsvården kompletterades den fysiskt stärkande och moraliskt fostrande arbetsdriften med aktiviteter som syftade mot husmoderlig omsorg om hem och familj. Vårdinnehållet var fram till slutet av talet nära förbundet med de brister man tillskrev de intagna (arbetsoförmåga, lättja, ansvarslöshet, sedeslöshet) och den eftersträvansvärda målsättningen (ordnade arbets- och familjeförhållanden). Detta förändrades inte av  års alkoholistvårdsreform. Men liksom anstaltsvården i stort inte längre kunde legitimeras med flerfaldiga syften när den specifika behandlingen trängde ut övriga motiv för tvångsvård, kunde nu inte heller arbetsdriften motiveras som annat än specifik behandling. På ytan går det mesta att känna igen inom den praktiserade tvångsvården efter , men det går också att spåra en perspektivförskjutning där gamla aktiviteter fylldes med ett nytt innehåll. Detta nya innehåll förenas av en behandlingstanke; en strävan efter att mer specifikt åtgärda de intagnas ofullkomligheter, snarare än att mer generellt stärka fysiken och karaktären. Den specifika behandlingstanken korresponderar mot bedömningar i enlighet med Midrés resursdimension och nu blev alkoholistvårdens uppgift, vid sidan av att fostra karaktären, att bistå med dessa resurser. På anstalten manifesterade sig detta i försök till en intensifierad medicinsk behandling, men framför allt som en betydligt mer ambitiös arbetsdrift. Vissa tendenser till en behandlande arbetsterapi fanns, men framför allt var det ambitionen att lägga om arbetsdriften och arbetsersättningen på ett sätt som främjade en realistisk arbetsträning som kan sägas ha utgjort det nya behandlingsinnehållet. Arbetsdriften industrialiserades för att bättre förbereda de intagna för livet utanför anstalten: på Venngarn byggdes en betongfabrik och på Brotorp en sömmerskeverkstad. De intagna skulle vänjas vid industrins arbetstempo, vanligt förekommande arbetsmoment, punktlighet, noggrannhet och andra eftersträvansvärda kvaliteter hos en modern industriarbetare. Denna utveckling fortsatte en bit in på -talet innan sjukdomsmodellen mer konkret hann upp anstaltsvården i samband med  års sjukpenningreform. Den specifika behandlingstanken i form av en industrialiserad arbetsdrift var en kortlivad företeelse. Sjukpenningreformen och en svårtillgänglig arbetsmarknad förändrade helt förutsättningarna under -talet. Socialstyrelsen bytte strategi och förordade nu aktiviteter som kan sägas ha uppmuntrat självkännedom snarare än arbetsförmåga. Den anstaltsvårdade alkoholmissbrukaren var på -talet inte främst en presumtiv industriarbetare, utan troligare en socioekonomiskt missgynnad medborgare som i bästa fall – genom påverkan av både alkoholmissbrukaren och samhället – skulle förmås att sluta fred med det samhälle han eller hon hade 426 10 . Tvångsvården av alkoholmissbrukare, 1940–1981 kommit på kant med. Utifrån denna problembeskrivning blev ADL-träning, anstaltsnormalisering och samhällspåverkan betydligt mer realistiska behandlingsinstrument än en arbetsträning syftande mot en arbetsmarknad som inte längre fanns. På en anstalt som Venngarn, där arbetsdriften endast hade kunnat avskaffas genom ett formidabelt sammanbrott, räddades dock resterna av det forna industriarbetet i en terapiverksamhet som angavs fylla dessa syften. -talets begreppsliga medikalisering, -talets utbildningsoffensiv, fler socionomer och psykologer inom anstaltsvården och vissa initiativ från Socialstyrelsen lade grunden för -talets mer mångfacetterade behandlingslinje. På Venngarn kom denna behandlingslinje att fylla det vakuum som uppstod efter den havererade arbetsdriften, men den nya vården var också en lämplig konstruktion i ett för de intagna allt kärvare arbetsmarknadsläge. Nu fick man en vård utan tydliga orsaker till vårdbehovet (då anledningen till alkoholmissbruket inte gärna kunde sökas hos individen) och utan särdeles specifika mål (jämfört med äldre tiders arbete och bostad). Det är sålunda inte helt förvånande att även vårdmetoderna kom att te sig något vaga. På Runnagården utformades i stället vården utifrån en förhållandevis koherent behandlingsstrategi i syfte att minska klyftan mellan samhället och den tvångsvårdade samhällsmedborgaren. Här fick samhället sin diagnos (och, i tillämpliga fall, tillrättavisning), samtidigt som de intagna i möjligaste mån skulle få ta del av samhällets förmåner och påfrestningar redan på anstalten. Även på Runnagården blev dock vården betydligt mer diffus och mångfacetterad än den gamla anstaltsvårdens arbetslinje, där arbete på anstalten på ett tydligt sätt hade syftat mot arbete utanför anstalten. Detta påverkade också den förhandlingsordning som under större delen av undersökningsperioden utgick just från arbetslinjen. Förhandlingen Tvångsvårdens målsättning konkretiserades genom den förhandling som utspelades mellan en förhållandevis autonom anstaltsledning och de intagna. Fram till början av -talet kom alkoholistvården, såsom den bedrevs via nykterhetsnämnderna och på anstalterna, att präglas av en förhandlingsliknande procedur där faktiska och presumtiva klienter hade att leva upp till vissa normativa ideal. Regelverk, förhandlingsordning och konfliktytor visar att det var brotten mot specialindikationerna som stod i centrum för vårdverksamheten, inte brottet mot generalindikationen; det var de sociala konsekvenserna av alkoholmissbruket, snarare än själva alkoholmissbruket, som skulle bearbetas. Intagningar, försökspermissioner och utskrivningar var här avhängiga arbetsförmåga, arbetsvilja och arbetsmöjligheter utanför anstalten, även om kvinnornas handlingsutrymme många gånger också var avhängigt 427 SLUTDISKUSSION deras status i familjen och förmodade sedlighet. Med vården definierad som ansträngningar att återbörda individen till den samhälleligt kollektiva gemenskapen var varje intagen som slutade slå sin fru, sökte ett arbete, ordnade bostadssituationen, vaktade på sin sexualmoral, försörjde sin familj eller tog hand om barnen i någon mån ”botad”. Alkoholistanstalterna kan här med Midré betraktas som avgränsningsinstitutioner som på alla upptänkliga sätt testade individernas arbetsvilja. Så länge de intagnas återgång till arbetsmarknaden tedde sig som ett realistiskt alternativ, så länge definierades också alkoholmissbruket främst som ett könsspecifikt rekommodifierings- och familjeprojekt. Eftersträvansvärda och möjliga arbets- och familjeförhållanden utgjorde en konkret bild för de alkoholistvårdande myndigheterna att mäta den sociala problematiken mot. Den begreppsliga medikalisering som kan spåras från slutet av -talet påverkade inte den praktiserade alkoholistvården ur denna aspekt. Det gjorde däremot den samhällskritiska socialvårdsdebatten och havererade arbetsmarknaden från mitten av -talet. Den mer specifika behandlingstanke jag har försökt att ringa in motsvarar det som hos Midré beskrivs som en perspektivförskjutning från en moralisk till en resursorienterad bedömningsgrund. Genom att resursdimensionen kompletterade – snarare än ersatte – moraldimensionen, modifierades en tidigare förhållandevis binär modell. Alkoholmissbrukaren var genom sitt blotta missbruk en misstänkt klient, som endast kunde göra bot genom att uppvisa arbetsvilja – och arbetsvilja manifesterade sig utan undantag som arbetsamhet i enlighet med en idealtypisk och exklusiv bedömning utifrån moralperspektivet. Med resursperspektivet tillkom ytterligare ett segment värdiga klienter, de som på grund av bristande resurser – i fråga om till exempel hälsa, arbetsförmåga eller kunskaper – inte kunde bevisa sin arbetsvilja i form av arbetsamhet. De var helt enkelt för sjuka, svaga eller outbildade för att kunna ta anställning och tjäna sitt eget uppehälle. Denna resursorienterade bedömning kunde leda till intensifierad behandling, till exempel i form av en individualiserad arbetsdrift. Men utan tydliga rehabiliteringsmål – som till exempel medicinsk bot mot sjukdomen alkoholism, eller arbete på den öppna arbetsmarknaden – fick denna behandling ge vika för en mer abstrakt verksamhet. Därigenom förändrades också förhandlingsordningen. Anstaltsvårdens övergripande behandlingsmetod vilade fram till slutet av talet på en förhållandevis kalkylerbar förhandlingsordning. Denna förhandlingsordning tog sikte på att eliminera brotten mot specialindikationerna genom att förorda arbetsamhet, försörjningsplikt, sedlighet och andra dygder efter ett moraliskt register som definierades av alkoholistvårdens funktionärer. Det var ett regelverk som var allmänt känt för alkoholistvårdens klienter och något av förhandlingsordningens grundvillkor. På den totalt behandlande anstalten dog däremot för428 10 . Tvångsvården av alkoholmissbrukare, 1940–1981 handlingen som vårdmetod. Alkoholmissbrukarens sociala skada må ha definierats relativt konkret i nykterhetsvårdslagen, men på en anstalt som snarare koncentrerade sig på alkoholmissbruket (trots att det bara var ett symtom) än på till exempel bristande arbetsförmåga eller -vilja blev det svårt att förhandla, särskilt om man drabbades av terapeutiska ambitioner liknande den Runnagårdens psykolog gav uttryck för; där behandlingsarbetet handlade om ”en rad olika tekniker med olika namn, tekniker som innebär att man uppmärksammar förnimmelser som man får av rörelser och koncentrerar sig på att uppleva dessa förnimmelser”. Vid denna tid bidrog också ett alltmer marginaliserat klientel med stora svårigheter på den öppna arbetsmarknaden till att omöjliggöra den gamla sortens förhandling som väsentligen hade gått ut på att byta arbete mot frihet. Anstalternas diversifierade dagordningar under -talet antyder en mer sökande verksamhet som svar på ett betydligt diffusare problem. Arbete hade som metod överlevt den medicinska samtalsordningen (som ju inte erbjöd någon medicinsk metod), men den överlevde inte den nyorientering av socialvården som delvis sökte orsakerna till de sociala problemen i ett dysfunktionellt samhälle. Konflikten om förhandlingsordningen Även om anstaltsvården många gånger syftade mot en förhandling mellan alkoholistvårdande myndigheter och presumtiva eller faktiska klienter var det långt ifrån alltid som man var överens om förhandlingsordningen. Eftersom förhandlingsordningen i sig inte var särskilt förhandlingsbar, och då regelverket och dess implementering syftade till att ovillkorligen förändra klienternas livsföring, uppstod det emellanåt stridigheter om själva reglementet. Här öppnas en konfliktdimension inom anstaltsvården som på ett tydligt sätt visar att anstalts- och förhandlingsordningen inte alltid upplevdes som legitim. Men den visar också på de sociala problemens relativa karaktär. Alkoholmissbruk är aldrig ett socialt problem i sig; det blir ett socialt problem när starka samhälleliga intressen betraktar det som ett sådant och om dessa intressenter har ambitionen och resurser att bearbeta problemet. Detta tydliggörs av de konflikter som formades till försvar respektive ifrågasättande av anstaltsvårdens grundvillkor: kring tvånget i sig, de intagnas underordnade position, arbetsplikten eller de obestämda interneringstiderna. På den totalt behandlande anstalten dog däremot förhandlingen som vårdmetod och då försvann också den öppna konflikt som tidigare hade varit förhandlingens följeslagare. En mildare och mer demokratisk anstaltsordning, färre tvångsintagningar och en anstaltsvård som mer framstod som en resurs än som ett straff  RuÖ, Runnagårdens verksamhetsberättelse . 429 SLUTDISKUSSION bidrog samtidigt till att konfliktytorna blev allt otydligare. Alla disciplinmedel var dock inte avskaffade och på Venngarn kunde man ända in i slutet kräva aktivt deltagande i behandlingen (som delvis bestod av arbete) inför försökspermissioner. På den mer attraktiva Runnagården förbyttes de flexibla vårdtidernas disciplineffekt i hot om utskrivningar snarare än kvarhållanden. Klass och kön Alkoholistvården var under hela undersökningsperioden ett klass- och könsdiskriminerande åtgärdsprogram som i hög grad befattade sig med socioekonomiskt utslagna män. Målgruppen ter sig dock bara som överrepresenterad om man betraktar alkoholistvården som en verksamhet vilken främst syftade mot att behandla ett klass- och könsövergripande alkoholmissbruk. Vid sidan av klass- och könsspecifik exponering för tillämpningsorganen torde denna överrepresentation kunna förklaras av alkoholistvården som ett rekommodifierings- och familjeprojekt, något som garanterade en selektion av klienterna och en därefter avpassad vårdverksamhet. Klass Flera av alkoholist- och nykterhetsvårdslagarnas specialindikationer tog uttryckligen sikte på människor med försörjningsproblem. Genom lagen, tolkningen och tillämpningen kom alkoholistanstalterna att fyllas med arbetare eller människor med svag anknytning till arbetsmarknaden. Följdriktigt blev också den dominerande behandlingstanken länge en arbetsdrift med syfte att fostra skötsamma arbetare. Så länge som den dominerande problemformuleringen borgade för att de sociala skadeverkningarna var följder av alkoholmissbruket, kunde alkoholistvårdens funktionärer också parera alla anklagelser om åtgärdsprogrammets klasskaraktär. Alkoholistvården ingrep enligt denna utgångspunkt med rätta mot dem som genom alkoholmissbruk hade lidit svåra sociala skador. Innan anstaltens arbetsdrift förbyttes i en mer diversifierad vårdverksamhet hann man genom den industrialiserade arbetsträningen också explicitgöra att de intagna var att betrakta som presumtiva industriarbetare, något som dock jävades av den öppna arbetsmarknadens ovilja att ta sig an alkoholistvårdens klienter. Med tonvikten lagd på bedömningsgrunder som – med Midré – snarare utgick från marknads- än resursdimensionen, utmönstrades dock anstaltsvårdens traditionella arbetsetik. I slutet av undersökningsperioden kan därför anstalterna knappast ses som rekommodifieringsinstrument i egentlig mening. Nu blev de snarare en integrerad del av den generella välfärdsstatens trygghetssystem, en resurs för alko430 10 . Tvångsvården av alkoholmissbrukare, 1940–1981 holmissbrukare utan någon starkare anknytning till arbetsmarknaden. Med det symtomteoretiska perspektivskiftet blev det också svårare att försvara en tvångsvård som endast befattade sig med socioekonomiskt svaga klienter, särskilt som dessa enligt olika undersökningar knappast konsumerade mer alkohol än andra. Det exklusiva vårdmotivet födde föreställningar om en klassövergripande och frivillig alkoholistvård, men denna förverkligades aldrig – åtminstone inte på alkoholistanstalterna. Kön Andelen kvinnor på de allmänna anstalterna översteg innan år  aldrig  procent (varefter andelen snabbt växte till , procent i början av -talet). Inom hela anstaltsväsendet utgjorde andelen kvinnor cirka  procent i början av -talet. År  utgjorde kvinnorna  procent av de anstaltsvårdade och  hela  procent. Under min undersökningsperiod var dock de anstaltsvårdade kvinnorna alltid få och inga man designade åtgärdsprogrammet efter. Lösningarnas lokala karaktär förstärkte under större delen av undersökningsperioden en tendens som gjorde sig gällande på flera nivåer inom alkoholistvården, om än ej i lagstiftningen, nämligen alkoholistvårdens könsseparerande praktik. Detta spädde på den manliga dominansen på anstalterna och bidrog till att män och kvinnor kom att anstaltvårdas av olika anledningar och på olika sätt. Den sociala problematik som vidhäftade alkoholmissbruket såg helt enkelt olika ut för män och kvinnor. Fram till slutet av -talet separerades könen på ett sätt som aldrig förutsattes i lagen och den arbetslinje som präglade anstaltsvården av förmodat arbetsskygga och pliktförsummade män kompletterades inom anstaltsvården av förmodat osedliga kvinnliga alkoholmissbrukare med metoder som syftade mot specifikt kvinnlig skötsamhet. Anstalterna blev på så sätt stora ”genustvättar” där jordbruksarbete och kafferep skulle bidra till att lyfta fram könen sådana de borde ta sig ut; som arbetsdugliga och ansvarsfulla män respektive arbetsdugliga, dygdiga och pyssliga kvinnor. Förstått utifrån en manlig försörjarnorm fungerade då också anstalterna som de avgränsningsinstitutioner som Midré gärna ser i socialvårdande arrangemang. Här testades de manliga klienternas arbetsvilja och -förmåga i en förhandlingsliknande ordning och här avgjordes slutligen deras status som värdiga eller ovärdiga. Här testades också de kvinnliga klienternas arbetsvilja och -förmåga, även om dessa kvinnor också kunde argumentera utifrån en roll som mor och maka. Familistiska bedömningar och en god arbetsmarknad möjliggjorde påfallande olika bedömningar av män och kvinnor ända in på -talet. Men på omskolnings SÅ, –; SOU :, s. . 431 SLUTDISKUSSION anstalterna var det inte så mycket lata män och osedliga kvinnor som skulle fostras till familjeförsörjare och husmödrar, utan i stället oskolad arbetskraft som skulle utbildas till moderna industriarbetare. Även om valet av näringsgren – betong- respektive textilindustri – återspeglade en könsspecifik arbetsmarknad, kom kön att spela mindre roll i detta industrialiserade rekommodifieringsprojekt. Perspektivskiftet sammanfaller med hemmafrudrömmens död, och även om kvinnorna inte heller nu räknades som familjeförsörjare kom både vårdverksamheten och förhandlingsordningen att mer likna männens: en yrkestränande arbetsdrift med siktet inställt på ekonomisk självförsörjning. Inom -talets anstaltsvård ersattes mål- och medelbeskrivningar som hade syftat mot könsspecifik skötsamhet med en totalt behandlande institutionsmiljö där den sociala problematiken stod i centrum under dygnets alla timmar. Nu samverkade en allmän jämlikhetstanke, sämre arbetsmarknad och mer samhällsorienterade förklaringar till att problemet förlorade sin könsspecifika karaktär. Den skillnad som under denna tid märks mellan Venngarn och Runnagården handlade mer om anstaltsordning än kön. Inom en vårdverksamhet där den individuella rehabiliteringen – i betydelsen återbördande till ett produktivt arbetsliv och/eller funktionellt familjeliv – fått ge vika för betydligt lägre ambitionsnivåer, ter det sig också rimligt att den könsseparerande praktiken förlorar fotfästet. Något drastiskt skulle man kunna påstå att alla är lika inför döden och att -talets tvångsvård snarare gick ut på att undvika dödsfall än att återbörda klienterna till könsspecifika samhällspositioner. Detta perspektivskifte skulle också kunna vara en delförklaring till att andelen kvinnliga intagna kom att fördubblas på några få år i slutet av -talet, en tendens som sedan fortsatte. Kontinuitet och förändring När nykterhetsvårdslagen avskaffades  hade alkoholistvården på många sätt varit sig ganska lik sedan  (och i flera avseenden ända sedan ). Lagens tillämpningsområde såg nästan likadant ut och det var en lag som möjliggjorde ingripanden mot alkoholmissbrukets sociala konsekvenser såsom dessa definierades i specialindikationerna. Tillämpningen av lagen medgav hela tiden i sista instans tvångsinternering av ett huvudsakligen manligt klientel från arbetarklassen. Det ökade medicinska intresset för frågan från slutet av -talet och framåt kom oftast inte längre än till fackpressens artiklar eller den offentliga utredningens vaga förhoppningar, något som inte alltid har uppmärksammats i tidigare forskning. På anstalterna låg trots vissa medicinska satsningar verksamheten fast och det var en verksamhet där samma gamla arbetsdrift stod i centrum och en ordning som upprätthölls 432 10 . Tvångsvården av alkoholmissbrukare, 1940–1981 med samma gamla disciplinmedel, låt vara att både arbetet och disciplinmedlen emellanåt motiverades med vårdargument. Men medikaliseringen väckte en behandlingstanke. Nu avskaffades den moraliska förklaringen mer eller mindre och man blev därför tvungen att försvara anstaltsordningen utifrån medicinskt-terapeutiska argument. Nykterhetsvårdsutredningens perspektivskifte, där den sociala misären sågs som alkoholmissbrukets orsak snarare än konsekvens, blev senare en inflytelserik infallsvinkel som nyttjades flitigt av socialutredningen och i -talets socialvårdsdebatt. Tillsammans med föreställningar om tvångsvårdens antiterapeutiska effekter och anstaltsvårdens bristfälliga behandlingsresultat, bidrog detta symtomteoretiska grundantagande till ett ifrågasättande av vårdtvånget. Detta fick främst två konsekvenser: en utdragen och svårhanterlig lagstiftningsprocess som till slut resulterade i två separata lagar, samt en förändring av anstaltsvården långt innan lagändringen. Den behandlings- och samhällskritiska socialvårdsdebatten påverkade anstaltsvården desto mer under -talet, men undersökningen av Venngarn och Runnagården visar att de nya behandlingsidéerna inte hade en automatisk avnämare inom anstaltsväsendet. På det ärevördiga Venngarn gjorde man ända in i slutet motstånd mot en påbjuden verksamhet som syntes sakna rehabiliteringsambitioner. Här fick Socialstyrelsen träda in för att förändra en anstaltsvård som dittills hade reglerats lokalt i alla väsentligheter. Försäljningen av Venngarn strax efter socialtjänstreformen tyder på att man inte lyckades särskilt väl. Förändringens drivkrafter Tvångsvården av alkoholmissbrukare definierades, utformades och förändrades huvudsakligen på praktiknivån under åren –. Detta kan förstås på två sätt. Inom en verksamhet med alkoholistvårdens otydliga måluppfyllelse blir förändringen i sig ett sätt att förhålla sig aktivt till problemformuleringen. Förändringen blir – som Salomonsson har formulerat det – det sociala arbetets mest verksamma besvärjelse, där ständigt nya lösningar visar att man inte ger tappt inför en svårlöslig uppgift. Förändringens drivkrafter blir därför närmast den praktiserade verksamhetens vilja till förändring inom en verksamhet som inte har möjlighet att invänta lagändringar för att få dessa till stånd. Den långa perioden av oförändrad lagstiftning behöver dock inte bara ses som det grundvillkor mot vilket denna förändring skedde. Man kan också se hur just denna lagstiftning knappast pockade på förnyelse eftersom fältverksamheten visade sig vara kapabel att få till stånd väsentliga förändringar trots att lagen formellt sett inte var en  Salomonsson , s. . 433 SLUTDISKUSSION ramlag. Fältverksamhetens förnyelsearbete bidrog i sin strävan att hantera detta sociala problem därför länge till att den inte blev ett politiskt problem. Detta kan jämföras med den hopplöst daterade lösdrivarlagen som inte avskaffades förrän , men där man långt innan dess nästan slutade att använda sig av den. Paralleller kan också dras till steriliseringspolitiken, som under -talet förändrades genom vad Tydén karakteriserar som en ”rundgång mellan central och lokal förvaltning” – en process där rikspolitiska beslut har spelat mindre roll i förändringsprocessen. Alkoholistvården är ett tacksamt studieobjekt om man vill illustrera de säregna implementeringsvillkor som karakteriserar de åtgärdsprogram som Rothstein har betecknat som dynamiskt interventionistiska. Praktikens primat eller fältverksamhetens tolkningsföreträde visar sig i denna undersökning dock inte främst i anstaltsväsendets obstruktion av centrala beslut, även om sådan också förekom, utan snarare i att anstalterna både definierade verksamheten och drev utvecklingen. Det politiska intresset för alkoholistvården var förhållandevis svalt under större delen av undersökningsperioden och oftast hade inte heller Socialstyrelsen någon mer artikulerad föreställning om vad anstalterna skulle ägna sig åt. Men implementeringsledets autonomi har varken varit oväntat eller oönskat, utan något man medvetet utgått ifrån då både lagstiftningen och centralbyråkratin har delegerat avgörande beslut till nykterhetsnämnder och anstalter. Från slutet av -talet tog visserligen Socialstyrelsen tag i de tydligen alltför självständiga nykterhetsnämnderna och alkoholistanstalterna, genom  års länsnykterhetsnämnder och  års centralisering av vårdärendena, men samtidigt var man fortfarande på det klara med att det var upp till nykterhetsnämnderna att tolka lagen inför intagningsbesluten. Och om statsmakterna sökte ordning i en vildvuxen alkoholistvård genom handböcker, ekonomiska anslag, länsnykterhetsnämnder och tillsynsverksamhet så saknade man fortfarande ambitioner eller möjligheter att i någon större utsträckning påverka kärnverksamheten på anstalterna, det vill säga själva vården. Lag och stadga erbjöd knappast någon vägledning inför det konkreta vårdarbetet och på anstalterna utformades den vardag som de intagna mötte utifrån ett synnerligen lokalt reglemente. För de intagna måste en anstaltsledning som förhållandevis fritt disponerade en ansenlig arsenal disciplinmedel, och som helt i enlighet med lag och stadga bestämde vad de intagna skulle ägna sig åt på anstalten och hur länge de skulle stanna, ha framstått som den avgörande exekutiva instansen. Det är därför lätt att ge Lipsky rätt i att ett sådant åtgärdsprogram blev till först i praktiken. Som vårdutvecklingen under en förhållandevis oförändrad lagstiftning visar, kunde nämligen alkoholistvården förstås och praktiseras som något helt annat under - och -talet än vad som var fallet under - och -talet. De  Tydén , s. . 434 10 . Tvångsvården av alkoholmissbrukare, 1940–1981 förändringar som genomdrevs under dessa år initierades också ofta på anstaltsnivå. Venngarn var efter  års centraliseringsreform formellt sett inte längre anstaltsväsendets centralanstalt, men man tilläts ändå spela en betydande och självständig roll så länge som Socialstyrelsen hade föga artikulerade föreställningar om hur anstaltsvården skulle bedrivas. Här initierades flera nyheter – till exempel neurosavdelningens medicinska behandling , den nya dagpenningen  och behandlingskollegierna – som senare bekräftades av Socialstyrelsen. När Socialstyrelsen utvecklade en allt tydligare behandlingsideologi från slutet av -talet får man dock byta anstalt om man vill se hur fältverksamheten inte bara kunde definiera utan också framgångsrikt förändra verksamheten. På Runnagården tilläts anstaltsledningen slutgiltigt formulera de vaga föreställningar om en ny vård som dväljdes inom centralbyråkratin, och därför kan man här se hur vårdverksamheten huvudsakligen utformades först i implementeringsledet även under nykterhetsvårdslagens sista femton år – under förutsättning att denna verksamhet inte var helt oförenlig med Socialstyrelsens ambitioner. En tydlig behandlingsfilosofi, välutbildad och förändringsvillig personal och en välvillig Socialstyrelse gav här Runnagårdens anstaltsledning möjligheter att utveckla behandlingsmetoder som varken går att utvinna ur en läsning av nykterhetsvårdslagen eller ur socialvårdsdebattens behandlingskritiska propåer. På Runnagården formgavs behandlingsinstrument som tydliggjorde anstaltens karaktär av resurs snarare än straff, och här kunde anstaltsledningen försvara både vårdtvånget och anstaltsvården utan att därför framstå som det fördemokratiska Sveriges sista reaktionära utpost. Runnagården tänjde friskt på en lagstiftning som var precis så flexibel som Socialstyrelsen godkände, och kunde därför långt innan  utforma en vårdverksamhet som man menade var förenlig med den nya socialtjänstlagen. För Venngarn innebar Socialstyrelsens nyväckta behandlingsintresse i stället att anstalten förlorade sin självständiga roll i utformandet av vården, även om anstaltens självbestämmanderätt framför allt decimerades av den allmänna vårdutvecklingen. Anstaltens autonomi hade markerats av kontrollen över centrala aspekter av de intagnas livsföring; genom de flexibla vårdtiderna, arbetsdriften och disciplinmedlen. Med minskat tvång, kortare vårdtider, nedlagd arbetsdrift och avskaffade disciplinmedel kan man därför säga att anstalten förlorade väsentliga arenor för kontroll av de intagna och därigenom också för självbestämmande. En delförklaring till Venngarns dåliga beredskap inför den nya tiden kan sökas i anstaltens storlek, tidigare tongivande och autonoma ställning och – inte minst – ålder. Venngarns sista år som statlig anstalt illustrerar därför den tröghet inom institutionsvården som har påvisats i tidigare forskning.  Sundin , s. –; Gustafsson , s. ; Qvarsell , s. . 435 SLUTDISKUSSION Anstaltsvården förändrades från slutet av -talet mer på femton år än den hade gjort de föregående femtio åren. Antalet tvångsintagna minskade, något som Socialstyrelsen gärna tog åt sig äran av att ha initierat, men som också illustrerar tillämpningsorganens självständighet i lagtolkningen. Vårdtiderna blev också kortare, vilket visar på anstalternas självständighet i bedömandet av vårdbehovet i en tid när anstalts- och tvångsvård sågs som daterade lösningar på ett samhälleligt problem. I Socialstyrelsens version hade vägen mot den nya vården börjat med de nya instruktioner för vårdarbetet som gavs ut , något som inte ter sig helt sanningsenligt vid betraktelse av de behandlingsinitiativ som Socialstyrelsen understödde på Venngarn vid samma tid och hur man sedan närmast bara bekräftade de vårdmetoder som utvecklades på Runnagården. Socialstyrelsens historieskrivning visar snarare att man i början av -talet från centralt håll gärna ville förknippas med en vårdutveckling som tedde sig som en av få möjliga i en tid då tvångsvård på alkoholistanstalt egentligen var ett omöjligt uppdrag. Inom alkoholistvården tog man de smällar som en tvehågsen riksdag inte lyckades hantera under -talet, och här utformades en demokratisk vårdapparat på klientens sida som ett svar på socialvårdsdebattens kritik. Denna vårdutveckling bekräftades av  års socialtjänstreform. Slutord Vårdtvånget utmönstrades inte med socialtjänstreformen:  gjordes det   tvångsintagningar av alkohol- och narkotikamissbrukare på landets LVM-hem.  procent av dessa avsåg kvinnor. Sedan  gäller en ny LVM som tillåter tvångsvård om någon riskerar sin fysiska eller psykiska hälsa, allvarligt riskerar att förstöra sitt liv eller befaras skada sig själv eller närstående. Den maximala interneringstiden är sex månader och  var den genomsnittliga vårdtiden för de som skrevs ut från LVMhemmen  dagar ( dagar för kvinnorna och  dagar för männen). Under året avvek inte mindre än  personer vid i genomsnitt två tillfällen per rymling. År  byggde man också om flera anstalter så att man nu vårdar män och kvinnor var för sig på samtliga institutioner. Av tillgängliga  platser (/ ) på de  LVM-hemmen var  reserverade för kvinnor. Eftersom LVM reglerar tvångsvården av både alkohol- och narkotikamissbrukare är det flera jämförelser med den äldre alkoholistvården som inte låter sig göras, men några iakttagelser tillåts. Andelen intagna kvinnor och vårdplatser reserverade Statens institutionsstyrelses (SiS) årsredovisning ; Linda Knudsdotter, SiS årliga statistik  (allmän SiS-rapport :); SFS :, §  & .  436 10 . Tvångsvården av alkoholmissbrukare, 1940–1981 för kvinnor har ökat markant sedan avhandlingens undersökningsperiod. Den samvård av könen som initierades på Runnagården-Brotorp, och som snabbt spreds till andra institutioner, verkar dock vara ett avslutat kapitel. De maximala vårdtiderna är nu längre än de som tilläts i  års LVM, men de faktiska vårdtiderna understiger ändå de som praktiserades i slutet av nykterhetsvårdslagens dagar. En kartläggning av missbrukarvårdens behandlingsmetoder från  visar på en bred uppsättning psykosociala och medicinska behandlingsmetoder, men också hur så kallad ospecifik stödbehandling är en lika vanlig som verkningslös metod. Vad som främst slår en är dock hur missbruket nästan uteslutande begripliggörs som ett problem i skärningspunkten mellan individens kvaliteter och ett berusande preparat. Det är möjligt att denna infallsvinkel kommer sig av källproducentens (Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU) tendens, men det är också möjligt att man här ser ett utslag för behandlingsnivåns medikalisering som har spårats i andra sammanhang. Alkoholistvårdens historia visar att gravt alkoholmissbruk inte nödvändigtvis eller främst måste betraktas som ett problem som har att göra med individens relation till alkoholen. Andra problemformuleringar har gällt individens relation till arbetslivet, familjen, sexualmoralen, genusordningen eller det kapitalistiska tjyvsamhället. Alkoholmissbruk är som socialt problem öppet för de definitioner och åtgärder som tongivande aktörer tillskriver det. Problemet kan som under - och -talet förstås som oönskade karaktärsavvikelser och åtgärderna kan då ta sikte på att fostra till arbetsamhet, sedlighet och allmän ordentlighet. I en sådan alkoholistvård står individen i fokus, medan preparatet spelar en underordnad roll. Alkoholmissbruket kan också, som under -talet, förstås som en närapå rationell lösning för individen i en ohållbar social situation. Även i en sådan alkoholistvård spelar preparatet en underordnad roll, och individens roll är väsentligt annorlunda än i en moraliserande eller medikaliserad alkoholistvård. Alkoholistvård, nykterhetsvård eller missbrukarvård är samlande beteckningar på samhällsföreteelser med vida ramar i problemförståelse. Problemet har famnats som ett arbetar- och fattigdomsproblem, ett familje- och våldsproblem, ett medicinskt problem eller ett symtom på samhälleliga problem. Orsakerna har sökts i individernas karaktär, uppfostran, själsliv, ämnesomsättning, arvsmassa, socioekonomiska miljö, kön och familjesituation. Lösningen har varit arbete, kafferep, mediciner, psykoterapi, demokrati, ackordslön, ingen lön, samvård eller isoleringsstraff. Alkoholen har varit en underordnad faktor i problemformuleringen som låtit sig kopplas – som orsak eller verkan – till mer övergripande samhällsfrågor. SBU-rapport /I, Behandling av alkohol- och narkotikaproblem. En evidensbaserad kunskapssammanställning, vol. I (Statens beredning för medicinsk utvärdering, ); Blomqvist , s. .  437 SLUTDISKUSSION talets familjepolitik, -talets utvecklingsoptimism och vetenskapsvurm och -talets systemkritiska proteströrelse återspeglas tydligt inom alkoholistvården – om än ofta betydligt tydligare på diskurs- än på praktiknivå. Inom den praktiserade alkoholistvården hade man ofta en egen agenda, men även här var den höggradiga alkoholkonsumtionen bara en av flera faktorer som sammantaget definierade det sociala problem som man skulle lösa. Den lokalt definierade och historiskt föränderliga problemformuleringen utgör därför svaret på frågan om varför man har vårdat alkoholmissbrukare med tvång i Sverige under -talet. 438 Summary Summary The rehab Compulsory care of alcohol abusers in Sweden 1940 –1981 This dissertation investigates compulsory care of alcohol abusers in Sweden during the years  to . The development of care activities organized within service institutions is particularly focused on. This development is then contrasted to conceptions entertained by care services decision makers on the causes, consequences and possible cures for alcohol abuse, as reflected in contemporaneous public inquiry commission reports, legislative texts and opinion-editorial pieces. The purposes of the dissertation are thus twofold: in part to determine the concrete forms which care services for alcohol abusers took during the years focused on, in part to analyze what connections existed between the development of services and conceptions of the reasons for, consequences of and possible solutions to alcohol abuse. Compulsory care of alcohol abusers was provided for in Swedish legislation as early as . However, this societal intervention was to expand in the course of the period studied, coming to include a series of measures directed to a greater and greater number of compulsive drinkers. The legislation providing for involuntary care in this domain was legitimated, throughout the studied period, in terms of the social consequences ascribed to alcohol abuse. This study aims to answer precisely the question of what kind of social problem alcohol abuse was seen to be. One point of departure here is that the problem was defined with respect to the interests of influential social actors, and with respect to a very particular view of what a respectable life (free of social problems) was. Among the most influential actors involved in these social services (in themselves difficult to implement), I argue for a focus not least on so-called “street-level bureaucrats” (Lipsky ), with direct influence on the goals and methods of institutional care. The study is thus oriented towards 439 Summary mapping the development of problem definitions and formulation within the praxis of compulsory care in four institutionalized care establishments for alcohol abusers. This development is contrasted to broader trends of institutional and discursive development in the definition of alcohol abuse as a social problem. Earlier research has showed that societal measures against alcohol abuse hardly stands in direct proportion to aggregate levels of consumption or of abuse. Problems, which care services for alcohol abusers have aimed to resolve, have also differed extensively from alcohol use itself. One theoretical point of departure here is that compulsory care of alcohol abusers has mainly functioned as a so-called “delineating institution”. Central to this delineating task has been a societal norm according to which citizens are supposed to support themselves to the greatest possible extent, with the task of social care services thus becoming the assortation of worthy and unworthy seekers of help. A decisive element in the structuration of social care services is thus related to the services’ assigned task of testing and supporting clients’ capacity for and will to work. The reasons for why clients have come to need services can be interpreted in different ways, and can lead to different measures being put into place – these measures may in turn become coterminous with the praxis development of social care services writ large. On the basis of work by social policy researcher George Midré (Midré ), and earlier research on Swedish care services for alcohol abusers, a model has here been constructed in which problem definition and formulation within compulsory care can be based on aspects of individual clients’ character (or morals), resources (such as health or level of education), or societal shortcomings. The ideal-typical solutions corresponding to these problem descriptions have been character building programs, resource augmentation (such as medical treatment or education), and societal criticism or reform. At the same time, it has been an open question for the dissertation as to whether discursively trend-setting problem descriptions really have determined the design of care services. The dissertation has thus been organized precisely around an investigation of shifting paradigms of care, mainly so as to investigate their incidence and development within the praxis of institutional care. Here I research the incidence of moralizing and character-building within care services, seen as relatively dominant during the years – (part II), as well as the development of a more medicalizing type of compulsory care during the years – (part III). During the last period of the study, – (part IV), the focus is turned towards care services debate of more critical and social reformist character, and the extent to which such debate had consequences for the praxis of compulsory care. The characteristics of problem definitions correspond to normative preconceptions of a life free of social problems, and these preconceptions have been clearly 440 Summary class- and gender-specific. During a substantial share of the period studied, institutional care has aimed to “rear” workers out of affiliation to a marginalized Lumpenproletariat. At the same time, the providers of compulsory care as practiced have emphasized the importance of gender-specific virtues such as male provider responsibility and female morality (not least sexual). Problem definitions and solutions have been different for men and women. So as to get at this divide, service establishments catering both to men and to women have been researched. Also this aspect of the investigation has departed from the assumption that it was at the level of service implementation that compulsory care of alcohol abusers came to manifest itself precisely as the project of moral upbringing which it was very extensively conceived of as being. In the dissertation, a number of further subsidiary questions are explored. What changes did institutionalized care for alcohol abusers undergo in Sweden during the years  to , and what was it that made these changes possible? What were the conceptions of the social problem complex which social services for alcohol abusers were meant to solve, and how did these conceptions change over time? What did the policy solutions consist of? How and why did also solutions change over the years? How did institutional care for the predominantly male clientele differ from care for female clienteles? The dissertation’s empirical sections are organized so as to enable comparison between rhetoric and praxis, but also between institutional care for men and for women. Here it is shown how legislation, over the course of the entire period studied, departed from the ambition to prevent and manage the negative social consequences seen to arise from alcohol abuse. Laws were written so as to enable intervention against the violent and threatening compulsive drinker, against those who did not provide for or actively burdened their families, against those who burdened the social assistance system, against those who engaged in a way of life seriously disturbing their neighbors, against those who had repeatedly committed drinking-related legal offences or misdemeanors, and against those living without a fixed abode. The Alcoholics Law came about as a reaction specifically against mens’ alcohol abuse; to enable intervention against parasitical and work-shy male alcohol abusers who abused their wives. Within this set of programmatic measures, female alcohol abusers were in many ways regarded as an anomaly, and women subject to compulsory care always constituted a small minority within the clientele of institutional care: the share of women in care establishments for alcohol abusers never exceeded  percent before  (though it grew rapidly thereafter, to about  percent by the beginning of the s). For a number of reasons – including the unclear status of alcohol abuse as a 441 Summary sickness, uncertainty about effective methods, and judicial principles – no medical indicators were specified in legislation on alcohol abusers, but the definition of the problem encoded in law was complemented starting in the mid-s with the Mental Illness Law’s () definition of alcohol abuse, as well as with further concepts imported in connection with the  reform of sickness insurance benefit laws and the  reform of the disability pension system. Grounds for forced intervention explicitly referring to individual welfare were not, however, incorporated among the laws regulating compulsory care for alcohol abusers until . The social character of care for alcohol abusers was emphasized throughout the studied period also by the fact that the National Board of Health and Welfare was the public supervising authority over the services in question and that municipal lay assemblies remained the principal organs of implementation when forced measures were called for. If focusing only upon the overall institutional framework, one may get the impression of social care services for alcohol abusers which became institutionalized already in the early s and which did not change in any decisive way before the  general reform of social services law. At the conceptual or discursive level, much more happened however. Medicalized problem definitions worked their way into certain reforms regarding the status of institutionally treated alcohol abusers as sick persons during the s (when their rights to sickness insurance benefits and disability pension became institutionalized). Demands for these changes, and for redefinition of the problem in this way, had however already been formulated by fairly high-profile social actors as early as at the end of the s. In the professional press of the alcoholic care providers, and in the public inquiry commission leading to legislative reform in , alcohol abuse was defined in terms of sickness. There was, however, great uncertainty on in exactly what ways alcohol abuse – or, in its medicalized sense, alcoholism – should be understood as a sickness. Was it a condition of sickness resulting from high consumption of alcohol, or was it the same as a (possibly biological or psychological) predisposition towards alcohol abuse? The uncertainties of medicalized problem description remained throughout the period studied, not least because no-one was able to find a comprehensive medical solution to the medically defined problem. Starting at the end of the s, problem descriptions became redefined in terms more critical of the social system and of more symptom-theoretical character. Now, the reasons for alcohol abuse were “read back on” societal exclusion mechanisms, on the development of a non-permissive capitalist society of competition which did not take care of its citizens. Answers were formulated in terms critical of treatment and of society, and solutions advocated ranged from a radical restructuring of all of society to development of a more permissive social climate within which deviant individuals would be more tolerated. 442 Summary At those alcoholics’ care establishments which have been at the focus of investigation in this dissertation, problems came to defined both in ways that were different and in relation to a somewhat different ”timetable” or “schedule” of intervention. The medicalized order of discussion becoming regnant since the end of the s came to affect institutional care praxis rather marginally. In the establishments, care services were formed in relation to a local agenda, and here work operations came to be at the center of activity for the greater part of the period studied. From early on, these work operations came to take a central place in the everyday life of the care establishments, where these were taken into use (in putatively uncomplicated ways) both as methods of treatment and to fill the establishments’ needs for labor. Within institutional care for female clienteles, physically strengthening and morally upraising work operations were also complemented with activities aiming to “teach” motherly concern for home and family. Until the end of the s, the content of care was closely connected to rectifying deficiencies ascribed to the inmates (incapacity for work, laziness, irresponsibility, immorality) and desirable goals of readjustment (well-organized conditions of working and family life). The so-called “work line”, or “work stance”, of care policies followed within the establishments for putatively work-shy and responsibilityshirking men was complemented within institutional care of putatively licentious female alcohol abusers with methods aiming to develop specifically female patterns of conscientiousness. The care establishments thus became great “gender laundries” of sorts, where agrarian labor and coffee break organizing was to contribute to “lifting” men and women to suitable levels of exit into their proper roles, as workcapable and responsible men and as work-capable, virtuous women, inclined to busying themselves with household chores. When understood in relation to a male breadwinner norm, the care establishments also functioned as ”delineating institutions” similar to those which researchers like Midré have discerned in other contexts of social care. Here, male clients’ will and capacity to work was tested in a context similar to that of negotiation – here also, their status as worthy or unworthy was arbitrated. Here, also the work willingness and capacity of women was tested, although these women also could argue in favor of being tested for role demands placed upon mothers and wives. Even if compulsory care was not medicalized in a more thorough-going sense, it is possible to discern a certain shifting of perspective starting in the s, when old activities were increasingly becoming filled with new content. This new content is closely joined with a concept of treatment, a striving after more specific remedies for the inmates’ imperfections, rather than to more generally strengthen physique and character. This idea of specific treatment corresponds to judgements in accordance with the resources dimension differentiated by Midré. It now became the task of 443 Summary alcoholics’ care services to contribute such resources. In the care establishments, this was manifested in attempts to intensify medical treatment, but above all to raise the level of ambitions for work operations. These operations were industrialized so as to better prepare the inmates for life outside the institutions. The inmates were to become acquainted with the pace of work in industry, usually occurring stages of work, punctuality, accuracy, and other qualities seen as desirable in modern industrial workers. This development continued some way into the s, before the “sickness model” of alcohol abuse more concretely caught up with institutional care praxis in connection with the  sickness insurance benefit reform. With the reform of , forcibly incarcerated inmates became entitled to sickness insurance benefit (on the basis of the conception that grave alcohol abuse was a sickness). This meant that inmates were no longer dependent of the cash compensation for work which they earlier had received for work tasks executed. Now, the work operations constituting the main form of activity within compulsory care ever since  also began to degenerate. The sickness benefit reform, and a less accessible labor market, co-acted so as to completely change the conditions for care during the s. The institutionally cared-for alcohol abuser of the s was no longer a presumptive industrial worker, but more likely a socioeconomically disadvantaged citizen who in the best of cases – through both influence of his or her own and of society – would be persuaded to make peace with the society with which he or she had ended up at odds. At the establishments recognizing this new thinking in care, activities came to be formed as a relatively concrete treatment strategy aiming to decrease cleavages between society and the forcibly cared-for societal citizen. Here society got its diagnosis (and, in applicable cases, its rebuke), at the same time as inmates were to take part in society’s benefits and pressures already in the establishment itself, to the greatest degree possible. As long as the inmates’ re-entry to the labor market still appeared to be a realistic alternative, alcohol abuse also remained defined mainly as a gendered recommodification and family-building project. Desirable and possible conditions of working and family life constituted a concrete image against which social problem complexes could be contrasted and assessed by public authorities involved in providing and/or organizing care for alcohol abusers. Until the end of the s, the overall treatment methods of institutional care thus rested upon a relatively calculable order of negotiation. This order of negotiation aimed to eliminate crimes against the so-called “special indicators” encoded into relevant laws, by promoting hard work, providers’ obligations, a lack of vice, and other virtues defined in accordance with a moral register defined by functionaries within the alcoholic care services. Hereby a regulatory network was consolidated which was generally known to the clients of alcoholic care services, and something of a basic precondition for the 444 Summary order of negotiation. In institutions of total care and treatment, negotiation however came to die out as a treatment method. At this time, old-style negotiations, aiming to trade work for freedom, came to die out, as an increasingly marginalized clientele was faced by increasingly forbidding difficulties on the open labor market. The diversified agendas of care establishments during the s give indications of activity in more active search of its purpose, in response to significantly more diffuse problems. Work as a method had survived a medicalized order of discussion (since this order also did not come to offer comprehensive medical solutions), but it did not survive the re-orientation of social care services partly in the direction of searching for causes to social problems in a dysfunctional society. This development also came to affect the functions of compulsory care as a gendered upraising project. Familialistic judgements and a favorable labor market climate had enabled strikingly different conclusions on how men and women should be handled and/or treated in care services all the way into the s. But in the industrialized alcoholic care institutions, which became institutionalized in the s, it was not so much a question of raising lazy men and licentious women to become family providers and housewives. Instead, unschooled labor (albeit with extra problems) were now to be educated to become modern industrial workers. Gender came to play somewhat less of a role in this industrialized recommodification project, contemporaneous with the death of the male breadwinner model. Even if women were still not counted as principal providers for the household, also in these new times, both care activity and orders of negotiation came to depart from premises more resembling those for men: oriented towards work operations providing occupational training, aiming for economic self-sufficiency. Within the institutionalized care of the s, goals and methods descriptions, which had aimed to foster gender-specific norms of conscientiousness, were replaced with an institutional environment of total treatment, where social problem complexes were at the focus of activity throughout all hours of the day. Now, a general egalitarian ethos co-acted with worsening labor market conditions and more societally oriented explanations of the social problem of alcohol abuse to furthered loss of gendered aspects in the problem’s character. Somewhat drastically, one might claim that everyone is equal before death, and that compulsory care in the s rather aimed to prevent deaths than to reinstate the clients to any specific societal position (also gendered ones). This shift of perspective can also be a partial explanation for why the share of female clients doubled in the course of but a few years at the end of the s, a tendency which was then to continue. To sum up, it can be said that developments in the definition of the problem for alcoholic care services, as identified in earlier research, have heretofore been dis445 Summary cussed somewhat too exclusively at the level of concepts or discourse. Here, I have identified more concrete developments in problem descriptions as embedded in praxis, as well as partly distinct stages in these developments. Whereas the consequences of, causes for and solutions to alcohol abuse were initially defined in terms of individual morality, with definitions subsequently developing so as to depart from more medicalized terminology, the problem descriptions becoming established towards the end of the period studied focused on societal dysfunctions and reforms as the respective causes of and solutions to societally problematic alcohol abuse. In the dissertation, such a developmental image is confirmed, which however must be modified inasmuch as institutional frameworks, and/or compulsory care as concretely practiced, is also focused upon in the investigation. At the institutional level, the legislation regulating compulsory care has in fact constantly been founded upon assumptions of the social damage caused by alcohol abuse. Here, activity has aimed to prevent, pre-empt and to even prosecute certain socially undesirable behavior, which is understood to result from alcohol abuse. This problem description came to be complemented, however, above all during the s, with laws confirming the status of alcohol abuse as a sickness, and recognized the forcibly cared-for alcohol abuser’s rights both to sickness benefit and to disability pension in the course of his or her stay in the institution. At the level of treatment focused upon in the dissertation, the picture is more static, but at the same time more nuanced. On one hand, societal explanations of alcohol problems departing from societal dysfunctions as causes thereof, and societal reforms as solutions, have never been fully integrated in care services praxis. This was not the case for the simple reason that these care activities, as such, were developed to deal with individuals rather than with society. Neither did a medicalized perspective come to dominate institutionalized care during the period studied – something which can be explained not least with the fact that the perspective’s expansion was not attended by development of medical treatment methods which were convincing with respect to results of use. Here, institutionalized care thus long remained dominated by problem definitions departing from inmates’ gender-specific moral qualities. On the other hand, certain elements of a more resource-oriented and societalreformist perspective can certainly be distinguished in the development of care services, albeit on the special terms associated with service implementation in the field. Here, developments in the direction of more industrialized work operations during the s can be seen as responses to problem definitions interpreting alcohol abuse in terms of the inmates’ deficient resources, although they were here regarded as unschooled labor rather than as sick alcoholics. Here, in the course of the s, some space also emerged for care activities founded on premises of a critical orienta446 Summary tion towards society and towards established treatment ideology. Herein, at the same time as individuals were retained at the focus of treatment pursued, providers also weighed in against what was seen as discriminatory aspects of care services thinking, and also contributed sharply formulated criticism against the society which they held had both created the social problem in question and made it more difficult to solve. In conclusion, the historical development of care services for alcohol abusers shows that alcohol abuse need not necessarily, or primarily, be seen as a problem having to do with individuals’ relationship with alcohol. Other definitions of the problem have focused upon individuals’ relationship also to working life, the family, sexual morals, the gender order, or capitalist oppression. Alcohol abuse, as a social problem, is highly open to redefinition with terms, and to targeting with specific measures, which high-profile social actors are in charge of defining. The problem can, as it was during the s and s, be defined in terms of undesirable character deviations, whereupon measures to address the same then often become oriented to fostering characteristics like readiness to hard work, sexual modesty and general orderliness. In thus-oriented care services for alcohol abusers, the individual is in focus, whereas the character of the remedy offered is focused upon more secondarily. Alcohol abuse can also, as during the s, be understood as an almost-rational individual solution for dealing with an untenable social situation. Also in this kind of care service, the remedy is devoted more secondary attention, and the individual’s role is essentially different from his or her role in the context of moralized or medicalized care services. Care services for alcohol abusers is a social phenomenon with broad parameters for problem apprehension. The problem has been seen as a workers’ and poverty problem, a problem of families and violence, a medical problem, or a symptom of societal problems. Causes have been sought in the character of individuals, the ways in which they have been raised or not raised, their spiritual life, their metabolism, their genetic material, their socioeconomic environment, gender and family situation. The proposed solutions have included everything from work, organized coffee breaks, medicines, psychotherapy and democracy to piece-rate wages, no wages, collective care, or solitary confinement. Alcohol itself has been a secondary factor in the problem definitions which have let themselves be attached – either via perceived links of cause or of effect – to more overarching social issues in Sweden. The concerns of emergent family policy of the s, the developmental optimism and scientistic passions of the s, and the systemically critical protest movements of the s are all clearly reflected in trends within social care services for alcohol abusers – albeit much more often at the level of discourse than of praxis. Within 447 Summary concretely practiced social care services for alcohol abusers, providers often had an agenda of their own, but also here high-level alcohol consumption was only one of many factors considered in the composite definition of the problem which was to be solved. Locally defined and historically malleable problem definitions thus constitute part of the answer for why alcohol abusers have been interned and cared for by force in Sweden over the course of the twentieth century. 448 Käll- och litteraturförteckning Käll- och litteraturförteckning Otryckta källor R (RA), S Socialstyrelsens arkiv (SoS) Socialvårdsbyrån (SvB)  B Ic, Skrivelser till Kungl. Maj:t (alkoholistvårdsärenden)  B IVc, Alkoholistvårdsärenden (koncept)  E Ib, Skrivelser från Kungl. Maj:t (alkoholistvårdsärenden)  E VIb, Korrespondens (alkoholistvårdsärenden)  F IVb, Alkoholistanstaltsdossierer  F IVö, Handlingar rörande alkoholistvård (övriga handlingar) R (RA), A Justitieombudsmannens arkiv (JO ) F I, Akter i avgjorda mål S  (SoS)* Nykterhetsvårdsbyråns arkiv (NvB)  B I, Skrivelser till Kungl. Maj:t m.fl.  B II, PM och VPM  B III, Skrivelser till ämbetsverk och myndigheter  E VI, Korrespondens  F Ia, Länsnykterhetsnämndernas dossierer (huvudserie) * Stora delar av Socialstyrelsens arkiv flyttades år  till Riksarkivet. 449 Käll- och litteraturförteckning  F IIa, Alkoholistanstaltsdossierer (huvudserie)  F IIIa, Alkoholistdossierer  F VIII, Inspektionsrapporter och -PM SN B I, Koncept i nykterhetsvårdsärenden S , F (SSA) Statens alkoholistanstalt å Haknäs arkiv (HA) A Ia, Anstaltsstyrelsens protokoll A Ib, Anstaltsstyrelsens protokollsbilagor E I, In- och utgående skrivelser F I, Patientdossierer Statens vårdanstalt Venngarns arkiv (VA) A I, Anstaltsstyrelsens protokoll med bilagor B II, Verksamhetsberättelser D IIc, Straffjournaler D VI, Journal över åtgärder enligt  § anstaltsstadgan E I, Korrespondens F II, Patientakter F IV, Handlingar rörande patienter F Vb, Ämnesordnade handlingar (allmän serie) U L (ULA) Statens vårdanstalt Runnagården med vårdavdelning Brotorps arkiv (RuA) A I, Protokoll med bilagor C I, Brevdiarium F II, Patientdossierer K  (KB), S Alkoholproblematikers riksorganisation (ALRO) Verksamhetsberättelser R, Ö (RuÖ) Osorterat material Verksamhetsberättelser I Hans-Åke Carlsson, Örebro, /  Tomas Uddling, Sigtuna, /  Curt Åmark, Bromma, /  450 Käll- och litteraturförteckning Tryckta källor O  Adell, Gunnar & Gustav Jonsson, ”Psykiatrisk undersökning rörande kvinnliga tvångsarbetare i Sverige ”, Bil. F i: SOU :, Betänkande med förslag till lag om arbetsfostran m.m. Betänkande avgivet av de för utredning av frågan om statsåtgärder för alkoholistvård, Stockholm  Dahlberg, Gunnar, ”Behandling av alkoholister”, Bil.  i: SOU :, Betänkande angående nykterhetstillståndet under krigsåren Dahlberg, Gunnar & Torgny Lindberg, ”Statistisk undersökning rörande lösdrivarlagens tillämpning i vissa delar”, i: SOU :, Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m.m. DsS :, Sjukvårdsförmåner vid vissa former av anstaltsvård DsS :, Lagstiftning om sociala nämnder i kommunerna DsS :, Viss minskning av platsantalet vid allmänna vårdanstalter m.m. DsS :, Behovet av platser vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare m.m. DsS :, Inackorderingshemmen för alkoholmissbrukare DsS :, Socialutredningens och remissorganens syn på framtidens socialvård. Remissammanställning över socialutredningens principbetänkande DsS :, Förtidspension vid alkoholmissbruk DsS :, Vård utan samtycke inom socialvård och sjukvård Elmdahl, Jonas, ”Undersökning rörande lösdrivarlagens tillämpning under åren – ”, Bil.  i: SOU :, Samhällsfarlig asocialitet Förslag till lag om behandling av alkoholister, Stockholm  Förslag till åtgärder för anpassning av det allmänna anstaltssystemet inom nykterhetsvården till friare vårdformer, Stockholm (Socialstyrelsen)  Inghe, Gunnar, ”Socialpsykologiska synpunkter på lösdrivare och prostituerade”, Bil.  i: SOU :, Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m.m. Knudsdotter, Linda, SiS årliga statistik  (allmän SiS-rapport :) Nykterhetsvården och anstalten. En introduktion för personal på allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare, Stockholm (Socialstyrelsen)  Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor :, Råd och anvisningar angående nykterhetsvård Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor :, Råd och anvisningar angående ökad samverkan inom nykterhetsvården Råd och anvisningar till nykterhetsnämnderna, Norrtälje  SBU-rapport /I, Behandling av alkohol- och narkotikaproblem. En evidensbaserad kunskapssammanställning, vol. I (Statens beredning för medicinsk utvärdering, ) Socialstyrelsen redovisar :, Alkoholpoliklinikverksamheten Socialstyrelsen redovisar :, Specialbostäder för alkoholmissbrukare Socialstyrelsen redovisar :, Alkoholmissbrukare i psykiatrisk vård Socialstyrelsen redovisar :, Vården av alkoholmissbrukare. Problem och möjligheter SOU :, Förslag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar SOU :, Betänkande med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri 451 Käll- och litteraturförteckning SOU :, Betänkande med förslag till lagstiftning om alkoholistvård SOU :, Betänkande med förslag till spritdrycksförordning m.m. SOU :, Betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m.m. SOU :, Betänkande med förslag till lag om arbetsfostran m.m. SOU :, Utredning och förslag angående socialvårdens organisation m.m. SOU :, Betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m.m. SOU :, Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m.m. SOU :, Statistiska undersökningar kring alkoholfrågan SOU :, Principbetänkande SOU :, Rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård SOU :, Mentalsjukvården. Planering och organisation SOU :, Rättsäkerheten vid administrativa frihetsberövanden SOU :, Översyn av nykterhetsvården SOU :, Mentalsjukvårdslag SOU :, Hälso- och socialvårdens centrala administration SOU :, Förvaltningsrättskipning SOU :, Nykterhetsvårdens läge. Del I. Klientel och behandlingsresurser SOU :, Nykterhetsvårdens läge. Del II. Bilagor SOU :, Bot eller böter. Del  SOU :, Kriminalvård i anstalt SOU :, Socialvården. Mål och medel SOU :, Alkoholpolitik. Del . Bakgrund SOU :, Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv SOU :, Lag om vård av missbrukare i vissa fall Statens institutionsstyrelses (SiS) årsredovisning  Ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter i framtida perspektiv, Socialdepartementet  Utlåtande öfver fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om behandling af alkoholister, Stockholm  Åmark, Curt, ”Redogörelse för socialpsykiatriska undersökningar av klientel från  svenska alkoholistanstalter”, Bil.  i: SOU :, Betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m.m. Referat av socialvårdsmål avgjorda i regeringsrätten, – Riksdagens revisorers årsberättelse,  Riksdagstrycket Statistisk årsbok för Sverige, – Svensk författningssamling (SFS) Sveriges officiella statistik (SOS): Socialvården, – 452 Käll- och litteraturförteckning S  Agevik-Magnusson, Berit m.fl., Makt att vårda. En kritisk granskning av vårdideologier, Uppsala  Alkoholen och samhället, Stockholm  Andersson, Mats, ”Totalkonsumtion och alkoholmissbruk”, i: Paul Lindblom m.fl. (red.), Tvångsvård – nödtvång, Stockholm  Beckman, Svante, Kärlek på tjänstetid. Om amatörer och professionella inom vården, Stockholm  () Berg, Henrik & Nils Malmstein, Kortfattad öfverblick öfver tio års verksamhet vid alkoholistkuranstalten Eolshäll, Stockholm  Billsbo, Nils & Arne H. Lindgren, Nils Billsbo – alkoholist, ”uppenbarligen ur stånd att taga vård om sig själv”, Stockholm  Bjerver, Kjell, ”Beläggningen vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare”, i: Alkoholkonflikten . Medicinska verkningar, Stockholm  Bratt, Ivan, Kan nykterhetsfrågan lösas utan totalförbud? Ett reformprogram, Stockholm  Bratt, Ivan, Alkoholism – en sjukdom?, Stockholm  Bremberg, Lars, ”I fäders spår”, i: Gösta Malmén (red.), Människovård och samhällsskydd. Stockholms stads nykterhetsnämnd  år, Stockholm  — Terapeutiska samhällen, Stockholm  Börjeson, Bengt, Inre och yttre tvång. En principfråga vid vården av missbrukare, Stockholm  Dahlberg, Gunnar & Sven Stenberg, Alkoholismen som samhällsproblem. En orientering över förhållandena i Stockholm, Stockholm  Dybwad, Gunnar, ”Den normaliserade institutionen”, i: Karl Grunewald, Människohantering på totala vårdinstitutioner. Från dehumanisering till normalisering, Stockholm  Eek, Hilding, Administrativa frihetsberövanden. Bidrag till studiet av rättssäkerhetsmomenten i socialrätten, Uppsala  Einarsson, Yvonne & Margareta Eliasson, Traditionell anstalt eller terapeutiskt samhälle?, Socialhögskolan i Göteborg (opubl. tvåbetygsuppsats)  Ericsson, Ylva, ”Förmynderi eller demokrati – vem ska bestämma?”, i: Socialvård i framtiden. Anföranden och debatter, Stockholm  Erikson, Kai T., ”Notes on the Sociology of Deviance”, i: Howard S. Becker (red.), The Other Side. Perspectives on Deviance, Glencoe  Eriksson, Lars D. (red.), Varning för vård. En bok om frihetsberövande, vårdanstalter och vårdideologi, Helsingfors  Finne, Erik, Evy Gunnarsson & Lena Stene, Nykterhetsvården som kom bort. En undersökning av socialarbetarnas syn på nykterhetsvården i Stockholm, Stockholm  Flemström, Carin & Sven-Åke Lindgren (red.), Slå tillbaka alkoholen! En alkoholfientlig bok, Stockholm  Friedson, Eliot, Profession of Medicine. A Study of the Sociology of Applied Knowledge, New York  Gasslander, Lennart & Stig Östergren, Samhällets nykterhetsvård, Stockholm  — Samhällets vård av missbrukare, Stockholm  453 Käll- och litteraturförteckning Grosin, Lennart & Johan Norman, Att leva på samhällets botten. Rapport om de yngre hemlösa männens livssituation, Lund  Grönvall, Lars & Jan Nasenius, Socialtjänstens mål och medel. Motiv och lagar till socialtjänstlagen, Älvsjö  Gülich, Carl, Statens tvångsarbetsanstalt och Statens vårdanstalt för alkoholister i Landskrona, Landskrona  Hedlén, Bengt, ”Förord”, i: Socialvård i framtiden. Frågeställningar och argument, Stockholm  — ”Förord”, i: Bengt Börjeson, Inre och yttre tvång. En principfråga vid vården av missbrukare, Stockholm  Hedlén, Bengt m.fl. (red.), Socialt behandlingsarbete och tvång, Älvsjö  Holgersson, Leif, Socialvården. En fråga om människosyn, Stockholm  — ”Det sociala vårdtvånget i historiskt perspektiv”, i: Paul Lindblom m.fl. (red.), Tvångsvård – nödtvång, Stockholm  (a) — ”Socialt arbete – forskning och metodutveckling”, i: Paul Lindblom m.fl. (red.), Tvångsvård – nödtvång, Stockholm  (b) Holgersson, Leif & Per Tillgren (red.), Nej till vårdtvång. En debattbok om socialarbetarens roll i den framtida socialvården, Stockholm  Holmberg, Per, ”Förändrade förutsättningar för socialt arbete”, i: Leif Holgersson & Per Tillgren (red.), Nej till vårdtvång. En debattbok om socialarbetarens roll i den framtida socialvården, Stockholm  Illich, Ivan, Den omänskliga sjukvården, Stockholm  Inghe, Gunnar, Klientelet på ungkarlshotellen, Stockholm  Inghe, Gunnar & Maj-Britt Inghe, Den ofärdiga välfärden, Stockholm  Jellinek, Elvin M., The Disease Concept of Alcoholism, New Brunswick  Johansson, Kjell E., ”Inledning och kommentarer”, i: Arvid Rundberg, Personakt A , Stockholm  Johnsson, Sam, Sveriges fängelser och tvångsarbetsanstalter, uppfostringsanstalten å Bona, åkerbrukskolonien Hall samt alkoholistanstalten å Venngarn, Göteborg  Jonasson, Lennart & Lars Svedberg m.fl., Vart tar ”gubbarna” vägen? Rapport om grupparbete bland alkoholmissbrukare, Lund  Jonsson, Gustav, Delinquent Boys, their Parents and Grandparents, Köpenhamn  — Det sociala arvet, Stockholm  Jonsson, Rolf, Missbruk och återfall. Några aspekter på alkoholmissbruk, Uppsala  Kassman, Gunnar, Strafflös, Stockholm  — Jag är alkoholist, Stockholm  Kinberg, Olof, Alkoholisten sådan läkaren ser honom, Stockholm  — Läkaren och alkoholistvården, Stockholm  — ”En läkares syn på socialvården”, i: Otto Wangson (red.), I socialvårdens tjänst. Ett samlingsverk om svensk socialvård och dess företrädare, Stockholm – — Behandling av alkoholbrottslingar, Stockholm  Kinberg, Olof, Gunnar Inghe & Torgny Lindberg, Kriminalitet och alkoholmissbruk, Stockholm  Kittrie, Nicholas N., The Right to be Different. Deviance and Enforced Therapy, Baltimore  454 Käll- och litteraturförteckning Knöös, Helge, ”Är alkoholism en sjukdom”, i: Festskrift tillägnad Henrik Sjöbring, Lund  von Koch, Ragnar, ”Lösdrivaren och samhället”, i: Ragnar von Koch m.fl., Lösdrivaren och samhället, Stockholm  Kühlhorn, Eckart, Effekter av behandling. Alkoholistbehandling i terapeutiska samhällen och traditionella anstalter, Mölnlycke  Lindblom, Paul, ”Socialvårdens mål och värderingar”, i: Socialvård i framtiden. Anföranden och debatter, Stockholm  — ”Förord”, i: Paul Lindblom m.fl. (red.), Tvångsvård – nödtvång, Stockholm  Lönnberg, John, ”Alkoholistvård”, i: Svensk uppslagsbok (band ), Malmö  Malmén, Gösta (red.), Människovård och samhällsskydd. Stockholms stads nykterhetsnämnd  år, Stockholm  Mental hälsa i arbetslivet, Stockholm  Människor, missbruk, behandling. En broschyr från Stockholms nykterhetsnämnd, Stockholm  Möller, Gustav, Trygghet och säkerhet åt Sverges folk!, Stockholm  Navarro, Vicente, Medicin och kapitalism. Fyra artiklar om hälsovården och dess villkor, Uppsala  Nestius, Hans (red.), Behandling som straff.  debattinlägg om nordisk kriminalpolitik, Uppsala  Nirje, Bengt, ”Normaliseringsprincipen och dess innebörd för omsorgerna om de utvecklingsstörda”, i: Karl Grunewald, Människohantering på totala vårdinstitutioner. Från dehumanisering till normalisering, Stockholm  Norin, Ann Kristin & Karin Ytter, Vård och behandlingsarbetet på anstalten Venngarn och en allmän översikt över nykterhetsvården, Uppsala universitet (institutionen för pedagogik)  Nyberg, Gunilla, Personalundersökning vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare, Uppsala  Palme, Olof, ”Socialpolitik i framtiden”, i: Socialvård i framtiden. Anföranden och debatter, Stockholm  Sandblad, Henrik, Våra alkoholistanstalter, Göteborg  Schlyter, Karl, Avfolka fängelserna! Tal å Auditorium den  december , Stockholm  Schultze, Ragnar, Vård och behandling vid sociala avvikelser, Stockholm  Social-Sverige, Stockholm  Socialvård i framtiden. Frågeställningar och argument, Stockholm  Socialvård i framtiden. Anföranden och debatter, Stockholm  Sundin, Bertil, Individ, institution, ideologi – anstaltens socialpsykologi, Stockholm  Svenning, Lars, Socialutredningen och framtiden, Stockholm  Szasz, Thomas, The Myth of Mental Illness. Foundations of a Theory of Personal Conduct, New York  Tilander, Kristian, ”Tvånget och det sociala behandlingsarbetet”, i: Paul Lindblom m.fl. (red.), Tvångsvård – nödtvång, Stockholm  Åberg, Jonas, ”Att få jobba effektivt”, i: Paul Lindblom m.fl. (red.), Tvångsvård – nödtvång, Stockholm  Åman, August, ”Lagstiftningen om alkoholistvård”, Svenska Fattigvårds- och Barnavårds455 Käll- och litteraturförteckning förbundets Kalender , Stockholm  — ”Alkoholistvården. Vad den syftar till och hur den arbetar”, i: Otto Wangson (red.), I socialvårdens tjänst. Ett samlingsverk om svensk socialvård och dess företrädare, Stockholm – — Alkoholistlagstiftningen. En redogörelse till tjänst för polismyndigheter och polispersonal, Stockholm  — ”Alkoholistlagen och kommunerna”, i: Sven Ulric Palme (red.), Hundra år under kommunalförfattningarna ‒, Stockholm  — Missdådet mot alkoholistlagen, Stockholm  Åmark, Curt, A Study in Alcoholism, Köpenhamn  — Positivt och negativt inom nykterhetsvården, Stockholm  — Episodisk vård eller skyddad tillvaro. En utredning rörande nykterhetsvårdens återfallsklientel, Stockholm  — Individ, personlighet och medmänsklig miljö, Stockholm  S Andersson, Bertil, Trestjärnigt mullbärsträd, Stockholm  Hammenhög, Waldemar, Livia, Stockholm  — Torken, Stockholm  — Gustav Tjäder, Stockholm  Lewin, Holger, Kampen mot kungen. En berättelse från anstaltsvärlden, Västerljung  Sundman, Per Olof, Undersökningen, Stockholm  T Aftonbladet, , –, , – Aftontidningen, –,  Arbetarbladet, ,  Arbetaren,  Arbetet, , , ,  Dagen, , ,  Dagens Nyheter (DN), , , –, –, , –,  Expressen, –, , ,  Gotlänningen,  Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT), , , ,  Göteborgs Morgonpost,  Göteborgstidningen,  Göteborgs-Posten,  Jämtlands Tidning,  Kronobergaren,  Landskrona-Posten,  Länstidningen,  Morgon-Tidningen,  Nerikes Allehanda,  Norrköpings Tidningar,  456 Käll- och litteraturförteckning Norrländska Socialdemokraten, – Ny Dag,  Skånska Aftonbladet,  Skånska Dagbladet,  Social-Demokraten, ,  Stockholms-Tidningen, , ,  Sundsvalls Tidning,  Svenska Dagbladet (SvD), , –, , ,  Svenska Morgonbladet, , , , , – Upsala Nya Tidning, ,  Värmlands Folkblad,  Västgöta-Demokraten,  Örebrokuriren, – Östergötlands Dagblad, ,  T Alkoholfrågan, –, – Alkohol och narkotika, –, – Illustrerad Tidskrift,  Jeppe, – Metallarbetaren,  Nordisk Försäkringstidskrift,  Nordisk psykiatrisk tidskrift,  Nykterhetsvården, –,  Pockettidningen R, –, ,  Sociala meddelanden (SM), , –, –, ,  Socialmedicinsk tidskrift, ,  Socialnytt, –, –,  Sunt förnuft. Organ för skattebetalarnas förening,  Svenska Läkartidningen, , –,  Svenska Socialvårdsförbundets Tidskrift, , – Svensk Socialvårds Tidning (SST), – Tidskrift for Den norske lægeforening,  Tidskrift för nykterhetsnämnderna (TfNN), , –, , –, – Tidskrift för systembolagen, ,  Tirfing, , , –, –, , , –, –, –, –, – Vecko-Journalen,  Vita Bandet,  457 Käll- och litteraturförteckning Bearbetningar Abrahamson, Maria, ”Synen på missbruk.  år av diagnostisk rundgång”, Nordisk sosialt arbeid, : — ”Svensk alkohol- och restaurangpolitik i historisk belysning”, Nordisk Alkoholtidskrift, : Ambjörnsson, Ronny, Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle ‒, Stockholm  Andersson, Christina, ”Kvinnor och alkohol”, i: SOU :, Kvinnor och alkohol Andersson, Jenny, Mellan tillväxt och trygghet. Idélinjer i socialdemokratisk socialpolitik under efterkrigstiden, Uppsala  Andersson, Sten, Känslornas filosofi, Stockholm/Stehag  Andréasson, Sven, ”Alkoholen och samhället”, i: Mats Berglund m.fl. (red.), Behandling av alkoholproblem. En kunskapsöversikt, Stockholm  Appleton, Lynn M., ”Rethinking Medicalization. Alcoholism and Anomalies”, i: Joel Best (red.), Images of Issues. Typifying Contemporary Social Problems, New York  Bauman, Zygmunt, Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen, Göteborg  Baumohl, Jim & Robin Room, ”Inebriety, Doctors, and the State. Alcoholism Treatment Institutions before ”, Recent Developments in Alcoholism, : Berge, Anders, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala  — Att begripa det förflutna. Förklaring, klassificering, kolligation inom historievetenskapen, Lund  (a) — Socialpolitik och ansvarsmoral, Stockholm  (b) van den Bergh, Nan, ”Having Bitten the Apple”, i: Nan van den Bergh (red.), Feminist Perspectives on Addictions, New York  Berglind, Hans (red.), Ideal och verkligheter i svensk socialvård, Stockholm  Berglund, Edda, De utslagna. En studie av  intagna på den erkända nykterhetsvårdsanstalten Edshemmet år , Stockholm  Bergman, Helena, Att fostra till föräldraskap. Barnavårdsmän, genuspolitik och välfärdsstat, Stockholm  Bergmark, Anders, ”Ett lik i lasten. Om Lars Lindströms nya syn på behandling”, Nordisk Alkoholtidskrift, : Bergmark, Anders & Lars Oscarsson, ”Behandling, omvårdnad eller kontroll”, Nordisk Alkoholtidskrift, : — ”Om behandlingsbegreppet inom alkoholvården”, i: Mats Berglund m.fl. (red.), Behandling av alkoholproblem. En kunskapsöversikt, Stockholm  Bergström, Lennart, Vårdideologi och vårdarbete. Om förklaringsmodellernas relevans för arbetet inom alkoholistvården, Stockholms universitet (institutionen för pedagogik)  Bernler, Gunnar & Lisbeth Johnsson, Den sociala journalen. I. En studie i akter – deras struktur och funktion, Göteborg  — Den sociala journalen. II. Tre bilder av socialtjänstens klient, Göteborg  Bjerver, Kjell, ”Alkoholpolitik och alkoholistvård”, i: Gunnar Inghe (red.), Socialmedicin. Del . Prevention, vård och kontroll, Stockholm  458 Käll- och litteraturförteckning Björ, Jill, ”När fylleriet skulle botas”, Alkohol och narkotika, :– Björkman, Jenny, August Åmans förlorade heder eller något om den svenska tvångsvårdsdiskursens förändring under -talet (bidrag till Historikermötet i Linköping, –/ ) — Vård för samhällets bästa. Debatten om tvångsvård i svensk lagstiftning ‒, Stockholm  Blomqvist, Jan, Från ideologi till ekonomi. Institutionsförlagd missbrukarvård under tre decennier, Stockholm  — ”The ’Swedish Model’ of Dealing with Alkohol Problems. Historical Trends and Future Challenges”, i: Jan Blomqvist, Beyond Treatment. Widening the Approach to Alcohol Problems and Solutions, Stockholm  Boberg, Stig, Folket, supen och staten. Systembolagskrogar och folkrestauranger ‒, Stockholm  Bramstång, Gunnar, Missbruk och hemfallenhet. En studie av de allmänna förutsättningarna för ingripande enligt nykterhetsvårdslagen, Stockholm  — Sociallagstiftningen. En kommentar till socialtjänstlagen, lagen om vård av unga samt lagen om vård av missbrukare, Stockholm  Broberg, Gunnar & Mattias Tydén, Oönskade i folkhemmet. Rashygien och sterilisering i Sverige, Stockholm  Bruun, Kettil, ”Kön och klass”, i: Kettil Bruun & Per Frånberg (red.), Den svenska supen. En historia om brännvin, Bratt och byråkrati, Stockholm  — ”Maktens centrum: centraladministrationen”, i: Kettil Bruun & Per Frånberg (red.), Den svenska supen. En historia om brännvin, Bratt och byråkrati, Stockholm  Bruun, Kettil & Per Frånberg (red.), Den svenska supen. En historia om brännvin, Bratt och byråkrati, Stockholm  Bussemaker, Jet & Kees van Kersbergen, ”Gender and Welfare States. Some Theoretical Reflections”, i: Diane Sainsbury (red.), Gendering Welfare States, London  Båtefalk, Lars, Staten, samhället och superiet. Samhällsorganisatoriska principer och organisatorisk praktik kring dryckenskapsproblemet och nykterhetssträvandena i stat, borgerlig offentlighet och associationsväsende ca ‒, Uppsala  Christie, Nils, Tvangsarbeid og alkoholbruk, Oslo/Bergen  Christie, Nils & Kettil Bruun, Den gode fiende. Narkotikapolitikk i Norden, Oslo  Conrad, Peter, ”Medicalization and Social Control”, Annual Review of Sociology, : Conrad, Peter & Joseph W. Schneider, Deviance and Medicalization. From Badness to Sickness, London  (a) — ”Looking at Levels of Medicalization. A Comment on Strong’s Critique of the Thesis of Medical Imperialism”, Social Science and Medicine, :a (b) Dahlgren, Lena, Kvinnor och alkohol. Bruk – missbruk – behandling, Stockholm  Daudi, Philippe, Makt, diskurs och handling. En genealogisk studie av maktens organisation och organisationens makt, Lund  Downing, Cynthia, ”Sex Role Setups and Alcoholism”, i: Nan van den Bergh (red.), Feminist Perspectives on Addictions, New York  Dragadze, Tamara, ”Gender, Ethicity and Alcohol in the USSR”, i: Maryon McDonald (red.), Gender, Drink and Drugs, Oxford  Duckert, Fanny, ”Behandling av kvinnelige problemdrikkere”, i: Margaretha Järvinen & 459 Käll- och litteraturförteckning Annika Snare (red.), Kvinnor, alkohol och behandling, Helsingfors  — ”The Treatment of Female Problem Drinkers”, i: Elina Haavio-Mannila (red.), Women, Alcohol and Drugs in the Nordic Countries, Helsingfors  Dunsire, Andrew, Implementation in a Bureaucracy, Oxford  Edelman, Murray, Constructing the Political Spectacle, Chicago  Edin-Gillberg, Sonia, Familjens räddning, barnens lycka, Stockholm  Edman, Johan, Lösdrivaren och samhället, Stockholms universitet (opubl. d-uppsats, historiska institutionen)  — ”’På grund av sitt alkoholmissbruk och omoraliska leverne...’ Lag och norm inom anstaltsvården av alkoholmissbrukande kvinnor ‒”, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, : — ”Familjen på anstalt. Familjenorm inom anstaltsvården av alkoholmissbrukare under - och -talen”, i: Helena Bergman & Peter Johansson (red.), Familjeangelägenheter. Modern historisk forskning om välfärdsstat, genus och politik, Stockholm/ Stehag  Edman, Johan & Lena Eriksson, Work as Care? Work Policy within Swedish Institutional Care during the th Century (konferenspresentation ESSHC, / ) Eivergård, Mikael & Lars-Eric Jönsson, ”Mellan tvång och frivillighet i   steriliseringsakter –”, Bil.  i: SOU :, Steriliseringsfrågan i Sverige ‒. Historisk belysning, kartläggning, intervjuer Engwall, Kristina, ”Asociala och imbecilla”. Kvinnorna på Västra Mark ‒, Örebro  Elmér, Åke, Från Fattigsverige till välfärdsstaten, Stockholm  — Svensk socialpolitik, Lund  — ”Så har synen på alkoholen förändrats under -talet”, Alkohol och narkotika, : — ”Vad nytt under solen? Om missbrukarvården i ett historiskt perspektiv”, Socialt perspektiv, : Engström, Odd, Stig Lundström & Kristin Ritter, Socialstyrelsen. Ett ämbetsverk, Lund  Eriksen, Sidsel, ”Alkohol som kønssymbol. Konstruktionen af den kvindelige ædruelighed og udviklingen af de kvindelige drikkemønstre omkring århundredskiftet”, i: Margaretha Järvinen & Pia Rosenqvist (red.), Kön, rus och disciplin. En nordisk antologi, Helsingfors  — ”Den drikfældige engel? Et studie i konstruktionen af den kvindelige ædrulighed som metafor og i udviklingen af de særlige kvindelige drikkemønstre i årtierne omkring århundredskiftet”, i: Anders Gustavsson (red.), Alkoholister och nykterister. Föredrag presenterade vid en nordisk konferens i Uppsala, Uppsala  Eriksson, Lena, Arbete till varje pris. Arbetslinjen i -talets arbetslöshetspolitik (kommande avhandling från Historiska institutionen, Stockholms universitet) Eriksson, Tommy, Arbetshemmet för kvinnor i Malmköping ‒, Nyköping  Eriksson, Torsten, Kriminalvård. Idéer och experiment, Stockholm  — Politik och kriminalpolitik, Stockholm  Eräsaari, Risto, ”The Idea of Welfare State and its Problems”, i: Pekka Kosonen (red.), The Nordic Welfare State as a Myth and as Reality, Helsinki  460 Käll- och litteraturförteckning Esping-Andersen, Gøsta, The Three Worlds of Welfare Capitalism, Cambridge  Etzioni, Amitai, (red.), The Semi-Professions and Their Organization, New York  Forskningsetiska principer inom humanistisk samhällsvetenskaplig forskning (vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap),  Foucault, Michel, Vansinnets historia under den klassiska epoken, Stockholm  Frangeur, Renée, Yrkeskvinna eller makens tjänarinna? Striden om yrkesrätten för gifta kvinnor i mellankrigstidens Sverige, Lund  Franzén, Mats, ”Egensinne och skötsamhet i svensk arbetarkultur”, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, :– Fredriksson, Rolf, ”Social alkoholpolitik i Sverige  ‒”, i: Anders Gustavsson (red.), Alkoholister och nykterister. Föredrag presenterade vid en nordisk konferens i Uppsala, Uppsala  Frick, Willy, Strukturomvandling och social utslagning. En analys av sambanden mellan social struktur och social missanpassning under perioden ‒, Umeå  Frånberg, Per, Umeåsystemet. En studie i alternativ nykterhetspolitik ‒, Stockholm  Furåker, Bengt, ”Inledning”, i: Bengt Furåker (red.), Välfärdsstat och lönearbete, Lund  Goffman, Erving, Asylums. Essays on the Social Situation of Mental Patients and Other Inmates, Chicago  — Totala institutioner. Fyra essäer om anstaltslivets sociala villkor, Stockholm  Gusfield, Joseph R., ”Foreword”, i: Peter Conrad & Joseph W. Schneider, Deviance and Medicalization. From Badness to Sickness, London  — Contested Meanings. The Construction of Alcohol Problems, Madison  Gustafsson, Ewa, Missbrukare i rättsstaten. En rättsvetenskaplig studie om lagstiftningen rörande tvångsvård av vuxna missbrukare, Stockholm  Gustafsson, Rolf Å., Traditionernas ok. Den svenska hälso- och sjukvårdens organisering i historie-sociologiskt perspektiv, Solna  Hansson, Jan-Håkan & Tommy Svensson, ”Det terapeutiska paradigmets hegemoni”, i: Tommy Svensson (red.), Samhälle, psykiatrisk vård och psykisk hälsa, Linköping  Hedin, Marika, Ett liberalt dilemma. Ernst Beckman, Emilia Broomé, G. H. von Koch och den sociala frågan ‒, Stockholm/Stehag  Hellquist, Holger, Nykterhetsvård. Redogörelse från två inackorderingshem, Anderslunda – Gretaborg, åren ‒, Eskilstuna  Henslin, James M., Social Problems, New Jersey  Hirdman, Yvonne, ”Genussystemet. Reflexioner kring kvinnors sociala underordning”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, : — Att lägga livet tillrätta. Studier i svensk folkhemspolitik, Stockholm  — ”Genussystemet”, i: SOU :, Demokrati och makt i Sverige — Med kluven tunga. LO och genusordningen, Stockholm  Holgersson, Leif, Socialpolitik och socialt arbete. Historia och idéer, Stockholm  Holm, Börje, Boken om Åsbrohemmet. En dokumentation av en alkoholistanstalt, vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt behandlingshem för missbrukare ‒, Örebro  Horgby, Björn, Den disciplinerade arbetaren. Brottslighet och social förändring i Norrköping ‒, Stockholm  — Ett spinnhus blir riksanstalt. Norrköpings fängelse under  år, Norrköping  461 Käll- och litteraturförteckning — Egensinne och skötsamhet. Arbetarkulturen i Norrköping ‒, Stockholm  Hübner, Lena, ”Missbruk och tvångsvård. De nordiska ländernas lagstiftning om vård av missbrukare utan eget samtycke”, Nordnark, : Höjer, Karl J., Svensk nykterhetspolitik och nykterhetsvård, Stockholm  Isaksson, Kerstin & Lars Svedberg, Klienterna, arbetet och arbetslösheten, Stockholm  Jakobsson, Svante, På kant med samhället. Om ”löst folks” tillvaro på -talet, Uppsala  Johannisson, Karin, Medicinens öga. Sjukdom, medicin och samhälle – historiska erfarenheter, Stockholm  Johansson, Lennart, Systemet lagom. Rusdrycker, intresseorganisationer och politisk kultur under förbudsdebattens tidevarv ‒, Lund  Johansson, Peter, Fast i det förflutna. Institutioner och intressen i svensk sjukförsäkringspolitik ‒, Lund  Johansson, Roine, Vid byråkratins gränser. Om handlingsfrihetens organisatoriska begränsningar i klientrelaterat arbete, Lund  Johansson, Svenove, Åsbrohemmet ‒ (manus, vers. ), Karlstad  Jones, Kathleen & A. J. Fowles, Ideas on Institutions. Analysing the Literature on Long-Term Care and Custody, London  Jonsson, Gustav, Spiken i pianot. Uppfostringsdebatt och socialvård ‒, Stockholm  Jonsson, Rolf, Behandling av alkoholmissbrukare – vård eller straff, Uppsala  — Alkoholmissbruk. Förhållandet mellan alkoholmissbrukaren och samhället. Orsaker, utveckling, vård, Stockholm  Jordansson, Birgitta, Den goda människan från Göteborg. Genus och fattigvårdspolitik i det borgerliga samhällets framväxt, Lund  Junestav, Malin, Arbetslinjen i den svenska socialförsäkringsdebatten och lagstiftningen ‒ , Uppsala  Järvinen, Margaretha, Prostitution i Helsingfors. En studie i kvinnokontroll, Åbo  — ”Berusade kvinnor”, i: Margaretha Järvinen & Pia Rosenqvist (red.), Kön, rus och disciplin. En nordisk antologi, Helsingfors  — ”Kontrollerade kontrollörer – kvinnor, män och alkohol”, Nordisk Alkoholtidskrift, : Jönsson, Lars-Eric, Det terapeutiska rummet. Rum och kropp i svensk sinnessjukvård ‒ , Stockholm  Karlsson, Anette,  år av social historia. Föreningen Sveriges Socialchefer ‒, Stockholm  Kelly, Joan, ”Did Women Have a Renaissance?”, i: Joan Kelly, Women, History & Theory. The Essays of Joan Kelly, Chicago  Kilander, Svenbjörn, Den nya staten och den gamla. En studie i ideologisk förändring, Uppsala  Koskikallio, Ilpo, ”Restaurangpolitiken”, i: Kettil Bruun & Per Frånberg (red.), Den svenska supen. En historia om brännvin, Bratt och byråkrati, Stockholm  Knobblock, Inger, Systemets långa arm. En studie av kvinnor, alkohol och kontroll i Sverige ‒, Stockholm  Kurube, Noriko, Självhjälp och överlevnad. En studie av Länkarna, Stockholm  462 Käll- och litteraturförteckning Kyle, Gunhild, ”Kvinnan under -talet. Konflikten mellan produktion och reproduktion”, Historisk tidskrift, : Källström, Kent, ”Alkoholmissbrukare i arbetslivet. Anställningsskydd och anpassning”, Nordisk Alkoholtidskrift, : Larsson, Jonas, ”Behandlingstanken inom svensk sinnessjukvård under början av talet”, Historisk tidskrift, : Lehto, Juhani, ”Involuntary Treatment of People with Substance Related Problems in the Nordic Countries”, i: Margaretha Järvinen & Astrid Skretting (red.), Missbruk och tvångsvård, Helsingfors  Lenhardt, Gero & Claus Offe, ”Social Policy and the Theory of the State”, i: Claus Offe, Contradictions of the Welfare State, London  Levine, Harry G., ”What is an Alcohol-Related Problem?”, Journal of Drug Issues, : Lewis, Jane, ”Gender and the Development of Welfare Regimes”, Journal of European Social Policy, : — ”Gender and Welfare Regimes. Further Thoughts”, Social Politics. International Studies in Gender, State and Society, : Lindblom, Charles E. & Edward J. Woodhouse, The Policy-Making Process, New Jersey  Lindgren, Sven-Åke, ”Omåttligheten som samhällsfara”, i: Sven E. Olsson & Göran Therborn, Vision möter verklighet. Om social styrning och faktisk samhällsutveckling, Stockholm  — Den hotfulla njutningen. Att etablera drogmissbruk som samhällsproblem ‒, Stockholm  Lindqvist, Rafael, ”Arbete, sjukdom och rehabilitering”, i: Staffan Marklund (red.), Rehabilitering i ett samhällsperspektiv, Lund  Lindqvist, Rafael & Staffan Marklund, ”Arbetslinjen i socialpolitiken”, i: Staffan Marklund (red.), Rehabilitering i ett samhällsperspektiv, Lund  Lindström, Lars, ”Ideal och verklighet i missbrukarvården”, Nordisk Alkoholtidskrift, : Lipsky, Michael, Street-Level Bureaucracy. Dilemmas of the Individual in Public Services, New York  Ludwig, Peter & Peter Westlund, LVM. Bakgrund och konsekvenser, Lund  Lundberg, Urban, ”Resultat från databasen. Steriliseringar vid svenska sinnesslöanstalter åren ‒”, i: SOU :, Från politik till praktik. De svenska steriliseringslagarna ‒ Lundkvist, Sven, ”Försvar eller sociala reformer? Nykterhetsfrågan och ekonomin  ‒ ”, Alkohol och narkotika, : Lundquist, Gunnar R., ”Magnus Huss – pionjären inom svensk alkoholforskning”, Alkohol och narkotika, : Löfgren, Orvar, ”Känslans förvandling. Tiden, naturen och hemmet i den borgerliga kulturen”, i: Jonas Frykman & Orvar Löfgren, Den kultiverade människan, Malmö  MacAndrew, Craig & Robert B. Edgerton, Drunken Comportment. A Social Explanation, London  Macdonald, Sharon, ”Whisky, Women and the Scottish Drink Problem”, i: Maryon McDonald (red.), Gender, Drink and Drugs, Oxford  463 Käll- och litteraturförteckning Magnusson, Lars, ”En svensk mentalitet i förändring. Från den bråkige hantverkaren till den skötsamme arbetaren”, i: Anders Gustavsson (red.), Alkoholister och nykterister. Föredrag presenterade vid en nordisk konferens i Uppsala, Uppsala  Mattsson, Hans m.fl., Den goda förmyndaren. Om samhällets behandling av fattiga, Stockholm  Mauss, Armand L., Social Problems as Social Movements, Philadelphia  Midré, Georges, Bot, bedring eller brød? Om bedømming og behandling av sosial nød fra reformasjonen til folketrygden, Oslo  Miller, Peter, ”Critiques of Psychiatry and Critical Sociologies of Madness”, i: Peter Miller & Nikolas Rose (red.), The Power of Psychiatry, Cambridge  Mäkelä, Klaus, ”Den sociala alkoholfrågans framtid. Repressiva åtgärder eller restriktiv alkoholpolitik?”, Alkohol och narkotika, : — ”What Can Medicine Properly Take On?”, i: Griffith Edwards & Marcus Grant (red.), Alcoholism Treatment in Transition, London  — ”Alkoholkonsumtionens vågrörelser och alkoholfrågans historiska former”, Sociologisk forskning, : Mäkelä, Klaus, Robin Room, Eric Single, Pekka Sulkunen & Brendan Walsh, Alcohol, Society and the State. . A Comparative Study of Alcohol Control, Toronto  Nasenius, Jan & Kristin Ritter, Delad välfärd. Svensk socialpolitik förr och nu, Stockholm  Nilsson, Roddy, ”Kontinuitet och medikalisering inom tvångsvården”, Historisk tidskrift, : Nilsson, Tom, ”Förändringar i svenska kvinnors alkoholkonsumtion”, Alkohol och narkotika, : Noll, Steven, ”Patient Records as Historical Stories. The Case of Caswell Training School”, Bulletin of the History of Medicine, : Nycander, Svante, Svenskarna och spriten. Alkoholpolitik ‒, Stockholm  Nygren, Sven, Med nyktra ögon. Om nykterhetsrörelsen i Sverige då, nu och i framtiden, Stockholm  Palmblad, Eva, Medicinen som samhällslära, Göteborg  Parsons, Talcott, ”Illness and the Role of the Physician – A Sociological Perspective”, American Journal of Orthopsychiatry, : — The Social System, London  () Petersson, Birgit, Den farliga underklassen. Studier i fattigdom och brottslighet i -talets Sverige, Umeå  Pettersson, Ulla, Socialt arbete, politik och professionalisering. Den historiska utvecklingen i USA och Sverige, Stockholm  Piven, Frances Fox & Richard A. Cloward, Regulating the Poor. The Functions of Public Welfare, London  Prestjan, Anna, ”‘... vår mening är icke att resonera och teoretisera utan att marschera och praktisera’. Alkoholistvård mellan privat och offentligt – exemplet Floda kolonier ‒”, Historisk tidskrift, : Qvarsell, Roger, Vårdens idéhistoria, Stockholm  — ”Det sociala arbetet”, i: Roger Qvarsell, Skall jag taga vara på min broder? Tolv artiklar om vårdens, omsorgens och det sociala arbetets idéhistoria, Umeå  464 Käll- och litteraturförteckning — ”Patienterna i medicinhistorien”, i: Roger Qvarsell, Skall jag taga vara på min broder? Tolv artiklar om vårdens, omsorgens och det sociala arbetets idéhistoria, Umeå  — ”Patriarkalism, filantropi, solidaritet”, i: Roger Qvarsell, Skall jag taga vara på min broder? Tolv artiklar om vårdens, omsorgens och det sociala arbetets idéhistoria, Umeå  — ”Skall jag taga vara på min broder?”, i: Roger Qvarsell, Skall jag taga vara på min broder? Tolv artiklar om vårdens, omsorgens och det sociala arbetets idéhistoria, Umeå  — ”Välfärdssamhällets idéhistoria”, i: Alf Ronnby (red.), Etik och idéhistoria i socialt arbete, Stockholm  Regnér, Håkan, ”Ändrade förutsättningar för arbetsmarknadspolitiken?”, i: SOU :, Välfärdens förutsättningar: arbetsmarknad, demografi och segregation Reinarman, Craig, ”The Social Construction of Drug Scares”, i: Patricia A. Adler & Peter Adler (red.), Constructions of Deviance, Belmont  Ronnby, Alf, Socialarbetets förklaringsmodeller, Malmö  Room, Robin, Governing Images of Alcohol and Drug Problems. The Structure, Sources, and Sequels of Conceptualizations of Intractable Problems, Ann Arbor  Rosenqvist, Pia, ”Nykterhetsnämnderna”, i: Kettil Bruun & Per Frånberg (red.), Den svenska supen. En historia om brännvin, Bratt och byråkrati, Stockholm  — ”The Physicians and the Swedish Alcohol Question in the Early Twentieth Century”, Contemporary Drug Problems, : Rosenqvist, Pia & Noriko Kurube, ”Dissolving the Swedish Alcohol-Treatment System”, i: Harald Klingemann, Jukka-Pekka Takala & Geoffrey Hunt (red.), Cure, Care, or Control. Alcoholism Treatment in Sixteen Countries, Albany  Rosenqvist, Pia & Kerstin Stenius, ”Nya målgrupper för alkoholistvården?”, Alkoholpolitik, : Rosenqvist, Pia & Jukka-Pekka Takala, ”Two Experiences With Lay Boards. The Emergence of Compulsory Treatment of Alcoholics in Sweden and Finland”, Contemporary Drug Problems, : Rothstein, Bo, ”Att administrera välfärdsstaten. Några lärdomar från Gustav Möller”, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, :– — Den korporativa staten. Intresseorganisationer och statsförvaltning i svensk politik, Stockholm  — Vad bör staten göra? Om välfärdsstatens moraliska och politiska logik, Stockholm  Runcis, Maija, Steriliseringar i folkhemmet, Stockholm  Salomonsson, Karin, Fattigdomens besvärjelser. Visionära ideal och vardagliga realiteter i socialt arbete, Lund  Sannerstedt, Anders, ”Statsvetenskap, socialt arbete och implementeringen av socialtjänstreformen”, Statsvetenskaplig tidskrift, : Scott, John, A Matter of Record. Documentary Sources in Social Research, Cambridge  Schivelbusch, Wolfgang, Paradiset, smaken och förnuftet. Njutningsmedlens historia, Stockholm  Schneider, Joseph W., ”Deviant Drinking as Disease. Alcohol as a Social Accomplishment”, Social Problems, : Snare, Annika, ”Inledande funderingar om kvinnor, alkohol och kontroll”, i: Margaretha Järvinen & Annika Snare (red.), Kvinnor, alkohol och behandling, Helsingfors  465 Käll- och litteraturförteckning — ”Women and Control”, i: Elina Haavio-Mannila (red.), Women, Alcohol and Drugs in the Nordic Countries, Helsingfors  Sournia, Jean-Charles, A History of Alcoholism, Oxford  Soydan, Halduk, Det sociala arbetets idéhistoria, Lund  Stenius, Kerstin, Privat och offentligt i svensk alkoholistvård. Arbetsfördelning, samverkan och styrning under -talet, Lund  Stone, Deborah A., ”Causal Stories and the Formation of Policy Agendas”, Political Science Quarterly, : Sund, Bill & Klas Åmark, Makt och arbetsskador under -talet, Stockholm  Sutton, Caroline, Swedish Alcohol Discourse. Constructions of a Social Problem, Uppsala  Svensson, Tommy, ”Psykisk sjukdom och social avvikelse. Argumentationslinjer i och -talskritiken av begreppet psykisk sjukdom”, i: Lars Fredén & Tommy Svensson (red.), Perspektiv på psykisk sjukdom, Linköping  Svensson, Tommy & Karin Olson, ”Den ’revolutionära’ psykiatrikritikens resonans i svenska tidskrifter ‒”, i: Tommy Svensson (red.), Samhälle, psykiatrisk vård och psykisk hälsa, Linköping  de Swaan, Abram, In Care of the State. Health Care, Education and Welfare in Europe and the USA in the Modern Era, Cambridge  Söderblom, Tomas, Horan och batongen. Prostitution och repression i folkhemmet, Stockholm  Takala, Jukka-Pekka, ”Ideas and Organizations. Notes on the Finnish Alcoholics Act of ”, Contemporary Drug Problems, : Takala, Jukka-Pekka, Harald Klingemann & Geoffrey Hunt, ”Afterword: Common Directions and Remaining Divergences”, i: Harald Klingemann, Jukka-Pekka Takala & Geoffrey Hunt (red.), Cure, Care, or Control. Alcoholism Treatment in Sixteen Countries, Albany  Thelen, Kathleen & Sven Steinmo, ”Historical Institutionalism in Comparative Politics”, i: Sven Steinmo, Kathleen Thelen & Frank Longstreth, Structuring Politics. Historical Institutionalism in Comparative Analysis, Cambridge  Thyness, Paul A., ”Bør sosialt arbeid profesjonliseres enda mer?”, i: Steinar Stjernø (red.), Sosialpolitikk, byråkrati, profesjon, Oslo  Torstendahl, Rolf, ”Teknologi och samhällsutveckling  ‒. Fyra faser i Västeuropeisk industrikapitalism”, i: Torsten Nybom & Rolf Torstendahl (red.), Byråkratisering och maktfördelning, Lund  Trattner, Walter I. (red.), Social Welfare or Social Control? Some Historical Reflections on ”Regulating the Poor”, Knoxville  Turner, Bryan, Medical Power and Social Knowledge, London  Tydén, Mattias, Från politik till praktik. De svenska steriliseringslagarna ‒, Stockholm  Tännsjö, Torbjörn, Tvång i vården, Stockholm  Valverde, Mariana, ”’Slavery from Within’. The Invention of Alcoholism and the Question of Free Will”, Social History, : Wallentin, Hans, Kring arbetslöshet och socialpolitik i Sverige sedan -talet, Östersund  466 Käll- och litteraturförteckning — ”Värdiga och ovärdiga i socialpolitiken”, i: Alf Ronnby (red.), Etik och idéhistoria i socialt arbete, Stockholm  Wiener, Carolyn L., The Politics of Alcoholism. Building an Arena Around a Social Problem, New Brunswick  Williams, Walter (red.), Studying Implementation, Chatham  Winerdal, Arne, ”Annonsen som fick regeringen att sälja”, i: Erik Edin, Återställaren. Medmänniska för utslagna, Stockholm  Zola, Irwin, ”Medicine as an Institution of Social Control”, i: Caroline Cox & Adrianne Mead (red.), A Sociology of Medical Practice, London  Ågren, Gunnar, Alkohol, hälsa & samhälle, Stockholm  — ”Några huvuddrag i den svenska alkoholvården”, i: Mats Berglund m.fl. (red.), Behandling av alkoholproblem. En kunskapsöversikt, Stockholm  Åman, Anders, Om den offentliga vården. Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under - och -talen, Uddevalla  Åman, August, ”Från nykterhetsvårdens hävder. VII”, Nykterhetsvården, : — ”Nykterhetsvården under -talet”, Nykterhetsvården, : Åmark, Klas, ”Karl Schlyter som reformpolitiker”, Tidskrift för kriminalvård, : Öjehagen, Agneta, ”Kvinnor och alkoholmissbruk” i: Mats Berglund m.fl. (red.), Behandling av alkoholproblem. En kunskapsöversikt, Stockholm  467 Käll- och litteraturförteckning Förkortningar AD AK ALRO APU CAN CFN DEACO DsS FK Fp GSNN HA JK JO LSPV LVM MSNN NAF NN NvB NvL NyS PA RA RFMA RuA RuÖ SARF SFS SN SoS SOS SM SNF SSA SSNN SST SvB SÅ TfNN ULA VA 468 Arbetsdomstolen Andra kammaren Alkoholproblematikers riksorganisation/ALRO:s samling på KB Alkoholpolitiska utredningen Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning Centralförbundet för nykterhetsundervisning De erkända alkoholistanstalternas centralorganisation Departementsserien, Socialdepartementet Första kammaren Försökspermission Göteborgs stads nykterhetsnämnd Statens alkoholistanstalt å Haknäs arkiv Justitiekanslern Justitieombudsmannen/Justitieombudsmannens arkiv Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall Lag om vård av missbrukare i vissa fall Malmö stads nykterhetsnämnd Nykterhetsvårdens anstaltsförbund Nykterhetsnämnd Nykterhetsvårdsbyrån Nykterhetsvårdslagen Nykterhetsvårdens strukturgrupp Personakt Riksarkivet Riksförbundet mot alkoholmissbruk Statens vårdanstalt Runnagården med vårdavdelning Brotorps arkiv Runnagården, Örebro Sveriges alkoholproblematikers Riksförbund Svensk författningssamling Nykterhetsvårdsbyrån fr.o.m.  Socialstyrelsens arkiv Sveriges officiella statistik Sociala meddelanden Svenska Nykterhetsvårdsförbundet Stockholms stadsarkiv Stockholm stads nykterhetsnämnd Svensk Socialvårds Tidning Socialvårdbyrån Statistisk årsbok Tidskrift för nykterhetsnämnderna Uppsala Landsarkiv Statens vårdanstalt Venngarns arkiv